Omar Mustafa och motiveringen till varför han tvingades avgå

Igår onsdag kom Stockholms arbetarekommuns motivering till varför Omar Mustafa tvingades lämna sin plats i partistyrelsen. I en artikel i Aftonbladet skriver arbetarekommunens ordförande Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell att Omar Mustafa avvisat kraven på att "tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi".

Förklaringen är inte trovärdig utan framstår som en efterhandskonstruktion. I sin förklaring och ursäkt sa Omar Mustafa att han hade full förståelse för kritikernas syn på att dessa personers deltagande kan uppfattas som legitimering av en hatfylld och intolerant syn, inte minst har de senaste dagarnas debatt visat att det har motverkat sitt syfte. Min mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden. Detta behöver vi vara mycket bättre på att säkerställa. Efter att Omar Mustafa gjort detta uttalande förklarade Stockholms arbetarkommun i olika sammanhang att man hade fortsatt förtroende för honom. Då blir det inte trovärdigt att nu i efterhand åberopa ett otillräckligt avståndstagande som orsak till att man uppmanade honom att lämna sitt uppdrag.

Det är också värt att notera vilka argument som inte anförs i Veronica Palms och Olle Burells artikel. Ingenstans antyds det att det skulle vara oförenligt att vara ordförande för Islamiska förbundet och samtidigt vara ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse.

Min uppfattning är denna. När Omar Mustafa avgivit sin förklaring och sin ursäkt tvekade partiledningen om det var tillräckligt för att hans förtroende skulle kunna återställas. Denna tvekan innebar att man varken ställde upp för honom med den kraft som hade varit nödvändig eller förklarade att hans förklaring och ursäkt var otillräcklig och bad honom avgå. I stället lämnades han ensam i ett mediedrev som innehöll en hel del osanna och felaktiga uppgifter. Situationen blev ohållbar, partiledningen förlorade momentum och i det kaos som uppstod blev Omar Mustafas position omöjlig och han tvingades gå. När medier och partimedlemmar sedan kräver någon form av rationalitet i beslutet blir Omar Mustafas tidigare icke ifrågasatta klargörande och ursäkt plötsligt "inte tillräckligt".

Stefan Löfven och Carin Jämtin har nu två svåra uppgifter framför sig. För det första måste de initiera en process för att överkomma de slitningar och sår som som just nu präglar delar av det interna partilivet. För det andra måste de utveckla en strategi för att försöka återställa bilden av ett parti som förmår hantera sitt inre arbete på ett modernt och professionellt sätt och samtidigt trovärdigt framstå som ett parti som givet sin värdegrund moget förmår möta det mångreligiösa samhället på ett öppet, inkluderande och frimodigt sätt.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för TT och för Ekot.

Omar Mustafas påtvingade avgång och Carin Jämtins försök att gå vidare

De senaste dygnen har mycket tid och kraft ägnats åt den kris som Omar Mustafas påtvingade avgång ur partistyrelsen inneburit för Socialdemokraterna. I min föregående text fokuserade jag på mediernas källkritiska kollaps och på oron över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. Jag har tidigare också kritiserat Socialdemokraternas omoderna och dysfunktionella sätt att utse ledamöterna i partiets högsta beslutande organ.

Efter några dagars plågsam tystnad publicerade i alla fall partisekreterare Carin Jämtin i eftermiddags en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där hon gör en del klarlägganden. Jämtin instämmer i kritiken mot hur partiet hanterat valen till partistyrelse och verkställande utskott, och meddelar att hon tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Det är bra. Det är viktigt att arbetsgruppen utformar en procedur som innebär att ledamöterna i partistyrelse och verkställande utskott inte blir ett slags representantskap för de geografiskt organiserade partidistrikten, utan i stället väljs utifrån sin politiska kompetens oavsett bostadsort. Ett öppet och modernt framtidsparti kan inte låta den territoriella tillhörigheten vara avgörande för vilka som väljs och varför.

Carin Jämtin berättar också att hon delar Stockholms arbetarekommuns bedömning att det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen. Till detta har jag två kommentarer. För det första: Det var fel att låta Stockholms arbetarekommun ta ansvaret för huruvida Omar Mustafa skulle sitta kvar. Omar Mustafa nominerades visserligen av Stockholms arbetarekommun. Men han valdes av partikongressen, och partikongressen representerar hela partiet. Därför var det också hela partiets angelägenhet huruvida han skulle sitta kvar, och därför var det också partiledningens ansvar att hantera frågan. Att putta ner frågan till Stockholms arbetarekommun var felaktigt och svårt att uppfatta på annat sätt än som ett försök att få frågan så långt från partiledningen (läs Stefan Löfven) som möjligt. Det är också svårt att tro att Stockholms arbetarkommun fattade ett självständigt beslut i frågan. Det reella beslutet togs med all sannolikhet av just partiledningen.

För det andra: Varken Veronica Palm eller Carin Jämtin har givit någon förklaring till varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att sitta kvar i partistyrelsen. Berodde det på hans tidigare inbjudningar av personer som i andra sammanhang uttalat sig t ex antisemitiskt eller homofobiskt? (Inbjudningar som var väl kända och för vilka han bett om ursäkt och där ursäkten accpeterats av Expo som ursprungligen förde fram kritiken.) Eller berodde det på hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet? (Ett uppdrag som han om jag förstått det rätt erbjöd sig att lämna om rollerna uppfattades som oförenliga.) Eller berodde det på att mediedrevet gjort det omöjligt för honom att framåt bedriva ett normalt politiskt arbete? (Vilka slutsatser skall vi i så fall dra om partiets förmåga att stå emot mediedrev?)

Så länge vi inte vet svaret på dessa frågor kommer spekulationerna att fortsätta. Risken finns att muslimer med ett potentiellt politiskt engagemang tvekar att aktivera sig, eftersom de inte får några klara besked om varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta. Som jag skrev i min tidigare bloggpost: Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden

Sent på lördagskvällen valde Omar Mustafa att lämna inte bara sitt uppdrag i Socialdemokraternas partistyrelse utan samtliga sina politiska uppdrag. I ett öppet brev motiverar han sitt beslut: Jag uppfattar att partiledningen därmed inte har förtroende för mig och tvingar mig att lämna samtliga mina uppdrag i partiet. Det inträffade är djupt olustigt och väcker allvarliga frågor, både om mediers förmåga till källkritik under ett drev och om villkoren för muslimers politiska engagemang i Sverige i dag.

I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap.

Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.

Men kritikstormen fortsatte, och nu med djupt obehagliga strömningar som inte hade funnits i Expos ursprungliga kritik. Jag som brukar försvara svenska politiska journalister kan med sorg konstatera att delar av svenska medier drabbades av en kollektiv källkritisk kollaps. Så kunde till exempel Mona Sahlin i en TV-studio oemotsagd få påstå att Omar Mustafa framfört "antisemitiska uttalanden", något varken Expo eller någon annan av hans kritiker anklagat honom för. Ingen svensk svensk journalist har vad jag sett konfronterat Mona Sahlin med att hon utan grund anklagat en person för att ha uttalat sig antisemitiskt.

I väldigt många medier återgavs också påståendet att Islamiska förbundet hade en särskild "familjestadga", som bland annat föreskrev att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter. Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens. Uppgiften åberopades av socialdemokraten Vivianne Macdisi i en artikel på Newsmill och fick stor spridning. Ingen svensk journalist har vad jag sett kontrollerat uppgiften, utan oreflekterat och måhända fördomsfullt tagit den som en sanning. Själv tyckte jag det hela lät lite konstigt så jag googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera följande: Texten lades ut på Islamiska förbundets hemsida i april 2009 tillsammans med en stor mängd andra texter under rubriken "Översatta artiklar". Texterna hade det gemensamt att de innebar olika teologiska tolkningar av Islam i olika sammanhag. Men i svenska media beskrevs den okritiskt som Islamiska förbundets "stadga".

I en stort uppslagen artikel i Expressen påstods att Omar Mustafa tjänat närmare 1,5 miljoner kronor under 2011 och att han året innan taxerade för drygt 1,1 miljoner kronor samt att han haft en årsinkomst på nästan en miljon under 2008 och 2009. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga, och Expressen fick ta tillbaka uppgifterna.
Kvällspostens Peter J Olsson drog sig inte för att använda rasistiska stereotyper kring araber som flyger matta och klappar kameler när han nedlåtande kallade Omar Mustafa för ”herr Omar”. (Formuleringen ändrades efter kritik.)

Såsom situationen utvecklades blev läget alltmer ohållbart för Omar Mustafa. Varken Veronica Palm, Carin Jämtin eller Stefan Löfven valde att ta steget fram och fullt ut stödja hans fortsatta plats i partistyrelsen. Jag är - liksom Andreas Johansson Heinö - djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. En sådan bild bidrar inte till att öka motiveringen till ökat politiskt engagemang bland muslimer som vill bidra till att förändra och utveckla konservativa miljöer i olika islamska samfund i Sverige.

Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Jag påminner också om min tidigare text om Socialdemokraternas föråldrade och dysfunktionella sätt att utse kandidater till sina ledande församlingar.

Valet av VU på S-kongressen - så får det bara inte gå till

Socialdemokraternas partikongress i Göteborg har på det stora hela varit en framgång för partiet och för Stefan Löfven som politisk ledare. Väl förankrade och skickligt utmejslade kompromisser i viktiga frågor har bidragit till att hålla partiet samman somtidigt som de angivit en riktning för den framtida politiken.

Men tyvärr är det ett inslag under kongressen som skämmer helheten. Jag syftar på det sätt på vilket kongressen hade att välja partiets kanske mäktigaste organ, det verkställande utskottet. 

Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum. Flera av de centrala delarna i förslaget var omotiverade. Till exempel så föreslog valberedningen oväntat och utan motivering att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Det är möjligt att det fanns goda skäl till att partiets ekonomisk-politiska talesperson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets mäktigaste organ. Men dessa skäl synliggjordes i så fall inte för de ombud som hade att ta stälning till förslaget. 

Partiets utrikespolititiske talesperson Urban Ahlin föreslogs som suppleant till verkställande utskottet. Det förslaget var också oväntat, eftersom Urban Ahlin för några dagar sedan offentligt och mycket tydligt sagt att han inte kandiderade på en plats. Inte heller här fick ombuden någon motivering till hur valberedningen resonerat. Inte ett enda ombud utnyttjade heller möjligheten att ställa en fråga till valberedningen om hur man resonerat. I stället antogs förslaget snabbt och enhälligt och följdes av långa, stående ovationer där såväl ombud som åhörare deltog. Mina associationer gick i en riktning dit en modern socialdemokrati definitivt inte hör hemma. 

Beslutet föregicks också av något så ovanligt - och olämpligt - som en oförberedd stadgeändring. För att få ihop förslaget tvingades valberedningen utöka det stadgereglerade antalet suppleanter från sju till åtta ledamöter. För mig är partiets stadga inget man hantera häpp häpp och ändrar bara för att få igenom sina förslag. En stadgeändring kräver omsorg och eftertanke, eftersom stadgan reglerar partiets långsiktiga arbete. Hur blir det nu på nästa kongress - skall stadgan ändras igen beroende på hur många kandidater valberedningen lyckats kompromissa in i sitt förslag? Jag jämför gärna en organsiations stadga med ett lands grundlag. Vi genomför inga oförberedda förändringar av grundlagen bara för att i hast baxa igenom enskilda politiska beslut. 

Trixandet med stadgan och kaoset inför beslutsprocessen var som honung i Alliansens mun. Hur skall socialdemokratin med trovärdighet kunna göra anspråk på att styra landet när valet av partiets egna viktigaste organ missköts på ett sådant här sätt.

Jag vill vara noga med att de personer som valdes säkert är lämpliga för sitt uppdrag. Jag skuldbelägger heller inte valberedningens ordförande för det kaos som uppstod. Berit Högman blev ett offer för de partistrukturer som dessvärre fortfarande präglar delar av partiarbetet. En av bovarna i dramat är kravet på geografisk representativitet och partidistriktens inbördes kamp om makt och inflytande. Berit Högman har varit tydlig med att hon försökt tona ned de geografiska representationsprinciperna, vilket är nödvändigt för ett parti som vill framstå som framtidsorienterat i vår digitaliserade värld. Tyvärr lyckades hon inte denna gången.

Jag förutsätter att partisekreterare Carin Jämtin påbörjar ett arbete för att undersöka vad som gick fel och hur partiet skall göra för att det inte skall hända igen. Det minsta vi kan begära inför nästa kongress är ett förslag som finns ombuden tillhanda två veckor före kongressen och en öppen diskussion om förslagets innehåll. Det vi nu upplevde var ingen demokratisk process värdig ett parti som gör anspråk på att ta över regeringsmakten.

Jag framför min kritik av partiets tillvägagångssätt vid val till VU för Sveriget Television (SVT) här.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

S inför kongressen - vinna nästa val eller framtiden?

 Uppdaterat 5 april: Se längst ned.

I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om Socialdemokraternas svårigheter att kombinera den kortsiktiga jakten på valseger 2014 med den långsiktiga nödvändigheten att förnya och modernisera partiet. Frågan aktualiseras i samband med att Socialdemokraernas partikongress i Göteborg öppnas i morgon onsdag.

Ett utdrag ur artikeln återfinns nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Socialdemokratins nedgång har inte orsakats av enskilda misstag. Nedgången är heller ingen partiledareffekt. Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och rörelsen fostrades i motsättningen mellan arbete och kapital – det vi i dag kallar för vänster och höger. I inget annat land i världen har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Vänster-högerdimensionens styrka är den viktigaste förklaringen till att de svenska Socialdemokraterna inte utan fog ibland betraktas som världens mest framgångsrika parti, åtminstone om vi håller oss till den industrialiserade, demokratiska världen. Det är svårt att hitta något annat parti som suttit vid makten lika länge och vars politik präglat samhällsutvecklingen lika starkt som de svenska Socialdemokraterna.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och ersättas av det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället.  Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Medborgarna är inte nödvändigtvis mer egoistiska eller högerorienterade än vad industrisamhällets medborgare var. Stödet för en stark offentlig sektor är oförändrat stort, motståndet mot vinstuttag i välfärdssektorn likaså. Medborgarna är solidariska individualister.  

Socialdemokraterna har misslyckats med att utveckla en modern politik och en organisationsform som överför arbetarrörelsens grundvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet till dagens samhällskonflikter. Om Socialdemokraterna inte lyckas förstå det nya individualiserade samhälle som växer fram – med nya frågor och nya sociala urbana grupper i kreativa yrken – blir partiet ett forntidsparti i stället för ett framtidsparti.

Ibland hör jag i den interna debatten att om Socialdemokraterna bara kommer tillbaka i regeringsställning så kommer den nödvändiga förnyelseprocessen att kunna komma igång på allvar. Tillvaron i opposition skapar en sådan oro att förnyelse ses som ett riskprojekt.

Kanske är det så. Men jag ser också ett scenario där socialdemokratin möter sin återkomst i regeringsställning med liknöjdhet och självtillräcklighet. Den politik och organisationsform som ledde fram till valseger 2014 visade sig ju vara framgångsrik, varför då ändra? Socialdemokratins självbild blir att man är ett vanligt parti, ett parti som alla andra. Det är just en sådan domesticering av socialdemokratin som borgerligheten drömmer om.

Skall den svenska socialdemokratin åter bli världens mest framgångsrika parti och sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som 1900-talets samhälle måste ambitionen vara högre än så. Det vore värdefullt om den stundande partikongressen kunde sända en tydlig signal till partiledningen att förnyelsearbetet måste fortsätta. Annars riskerar en valseger 2014 att bli en phyrrhusseger.

Uppdaterat 5 april: Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet Östergötland, skrev en replik på min artikel. Min slutreplik återfinns här.

Folkomröstning om trängselskatt? Traditionell skattehöjning enda alternativet.

Göteborgs-Tidningens (GT) kampanj för en folkomröstning om trängselskatt i Göteborg har gått i mål. Tidningen lyckades samla över 49 000 giltiga namnteckningar bakom kravet på en folkomröstning, vilket var 9 000 mer än vad som behövdes för att målet skulle nås. Nu ligger bollen hos politikerna. Blir det en folkomröstning eller ej? Och om det blir en folkomröstning, vilka är de rimliga svarsalternativen för göteborgarna att ta ställning till? Jag kommenterar händelseutvecklingen här.

Jag tillhörde dem som tidigt trodde att GT inte skulle nå sitt mål om 40 000 namnunderskrifter. Jag trodde det skulle bli en övermäktig uppgift att i vår digitala tid och utan en etablerad kampanjorganisation få var tionde röstberättigad göteborgare att i denna fråga fysiskt skriva på en namnlista med både adressuppgifter och personnummer. Jag fick fel, och det visar bland annat hur frågan om trängselskatt engagerar göteborgarna.

Jag tillhör också dem som är skeptisk till kommunala folkomröstningar överhuvudtaget. Kommunala folkomröstningar tenderar att gynna engagerade minoriteter på den tysta majoritetens bekostnad. Jag föredrar den representativa demokratin där folkviljan förverkligas genom allmänna val och med möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande genom valsedeln.

Men nu gäller det att gilla läget. GT:s kampanj blev en stor framgång, och politikerna i kommunfullmäktige har att ta ställning till om det skall bli en folkomröstning eller inte. Svaret är inte enkelt. De stora partierna tycker samstämmigt att frågan passar synnerligen illa för en folkomröstning, och särskilt i detta skede när den trängselskatt som skall finansiera det så kallade Västsvenska paketet redan hunnit införas. Det är också nästan 90 procent av de röstberättigade göteborgarna som valt att inte ställa sig bakom kravet på en folkomröstning. Samtidigt skulle en utebliven folkomröstning utlösa en gigantisk svekdebatt som riskerar att förfölja kommunledningen i Göteborg ända in i valrörelsen 2014.

Jag tror att det blir en folkomröstning och att den kommer att genomföras antingen i samband med Europaparlamentsvalet eller med riksdagsvalet 2014. Den stora frågan blir då vilka svarsaltenativ som skall ställas mot varandra. Ur demokratisk synvinkel är det viktigt att utfallet av folkomröstningen inte blir föremål för svåra tolkningsstrider. Därför måste konsekvenserna av ett ja eller nej göras klart för väljarna i förväg.

Ett av de framförda förslagen är att väljarna helt enkelt skulle få ta ställning till förslaget ja eller nej till trängselskatt. Det tror jag inte är realistiskt. Ett ja i folkomröstningen skulle visserligen vara enkelt att tolka - då fortsätter trängselskatten precis som nu.

Men vad skulle ett nej betyda? Här finns det en mängd olika tolkningar av resultatet. Vill väljarna att Västsvenska paketet minskas med den andel som trängselskatten var tänkt att finansiera? Vill väljarna att Västsvenska paketet i stället finansieras genom skattehöjningar? Vill väljarna att genomförandet av Västsvenska paketet skjuts upp och att Göteborg och kranskommunerna tar nya kontakter med regeringen för att få ytterligare medel nu när trängselskatten inte längre är ett alternativ? Jag skulle tro att såväl de väljare som röstat nej till trängselskatten som de olika politiska partierna har väldigt olika uppfattningar i dessa frågor. Om inte tolkningen av ett nej reds ut i förväg väntar politiskt kaos och avsevärd försening och fördyring av Västvenska paketet.

Jag har mycket svårt att se det scenario där regeringen går in med ytterligare finansiering av Västsvenska paketet bara för att göteborgarna valt att rösta bort trängselskatten.

Jag har också svårt att se den politiska realismen att i detta skede - som till exempel Vägvalet vill - avsevärt banta det Västvenska paketet. Det finns ett överväldigande politiskt stöd hos flertalet av partierna att paketet skall genomföras i befintligt skick. Dessutom: tåg är inköpta, pendeltrafiken förtätad, busshållplatser och bussfiler byggda, p-platser runt stan är redan klara eller håller på att byggas.

Det enda realitiska alternativet blir därför att ett eventuellt nej till trängselskatt kompenseras med skattefinansiering på annat sätt, främst genom höjd kommunalskatt i Göteborg. Det innebär en extra börda för göteborgarna. Borgerligt styrda kranskommuner till Göteborg tänker inte anordna några folkomröstningar och inte heller ge sig in på några politiska självmordsprojekt kring att höja skatten i solidaritet med Göteborg.

Det finns inga fria luncher, påstås det. Så är det i det här fallet också. Vill göteborgarna slippa trängselskatten har jag svårt att se att det kan ske utan att det innebär ett större eget åtagande för finansieringen av Västsvenska paketet. Den bistra sanningen bör förmedlas i god tid före folkomröstningen.

Inför S-kongressen III. Hur skall det bli med vapenexporten?

Svensk vapenexport kan bli en stridsfråga på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Inget annat land i världen säljer så mycket vapen per capita som Sverige (år 2011). Är det verkligen rimligt att just Sverige skall leda vapenexportligan? En stor del av den svenska  vapenexporten går också till diktaturer, som till exempel Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är sannerligen inte konstigt att frågan om svensk vapenexport väcker starka känslor inom socialdemokratin.

Inför kongressen nästa vecka finns flera motioner inlämnade som kräver stopp för svensk vapenexport, eller åtminstone ett mer restriktivt regelverk. Partistyrelsens utlåtande över dessa motioner är nog faktiskt det mest långtgående som jag tagit del av när det gäller att gå vapenexportens kritiker till mötes. När det gäller det så hårt kritiserade samarbetsavtalet med Saudiarabien säger till exempel partistyrelsen att socialdemokratin "var i regering när avtalet slöts" och därför självkritiskt skall medverka i granskningsprocessen. Det är inte var dag en partistyrelse så öppet kritiserar det egna partiets tidigare agerande.

Särskilt känslig är  frågan om svensk vapenexport till diktaturer. Egentligen är ju all svensk vapenexport förbjuden enligt lag. Men lagen medger undantag för export till länder som inte är krigförande eller som inte grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges export av vapen till Saudiarabien i dag och till USA mitt under det folkrättsstridiga kriget i Irak visar att riktlinjerna för undantag inte följs.

I partistyrelsens utlåtande finns en svagt formulerad mening kring just denna problematik: "Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen" (min kursivering, U.B.). Samma legitimitet? Formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna visst har legitimitet att få köpa svenska vapen, även om deras legitimitet är något svagare än för länder som är demokratier.

Här finns det möjlighet för kritikerna att ta ett steg framåt i frågan. Några motioner kräver till exempel i stället att vapenexport till diktaturer förbjuds helt. Om kongressen får välja mellan partistyrelsens formulering och motionärernas krav på förbud mot vapenexport till diktaturer är det inte alls säkert att partistyrelsens förslag vinner.

Situationen har dessutom förändrats på två intressanta sätt sedan partistyrelsen skrev sitt utlåtande. För det första har Folkpartiet i sitt förslag till nytt partiprogram satt ned foten och kräver: Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Kommer Socialdemokraterna verkligen att vilja låta Folkpartiet ta täten i denna fråga?

För det andra har Stefan Löfven själv i en intervju i Expressen för ett par dagar sedan och sagt: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Det är en betydligt starkare markering i frågan än vad jag tidigare har noterat från hans sida. Med den formuleringen i ryggen bör vapenexportkritikerna på kongressen ha goda möjligheter att ytterligare flytta fram positionerna i frågan.

Inför S-kongressen II. Vinster i välfärden - kan motståndet mobiliseras?

Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.

Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.

Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.

Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst   menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.

Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.


Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.

Från nödvändighet till hobby? USA och den israelisk-palestinska konflikten

I morgon måndag väntas Israels nya regering under ledning av Benjamin Netanyahu bli klar. Regeringen är en koalition mellan Netanyahus eget Likudparti, de kraftigt högerinriktade och bosättarvänliga partierna Habayit Hayehudi och Yisrael Beiteinu, det lätt populistiska mittenpartiet Yesh Atid och Tzipi Livnis mittenorienterade Hatnuah.

Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.

Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.

Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.

Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.

Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.

Carl Bildt och Aftonbladets avslöjanden

I dag avslöjar Aftonbladet att Carl Bildt lämnade information från slutna regeringsförhandlingar direkt till USA under 1970-talet. Informationen handlade bland annat om den svenska kärnkraftspolitikens framtida utformning. Carl Bildt kommenterar avslöjandet på sin blogg.

Själv säger jag till Aftonbladet att uppgifterna är anmärkningsvärda. Mitt under det kalla kriget, strax efter att USA fryst sina diplomatiska relationer med Sverige på grund av Olof Palmes skarpa kritik mot USA:s krigföring i Vietnam, väljer Carl Bildt att informera USA om politiska skeenden som varken svenska folket eller hans egna partimedlemmar kände till. Det var inte bara anmärkningsvärt, det var också politiskt omdömeslöst.

Carl Bildt anser att uppgifterna han överlämnade var politiskt okontroversiella. Om vi gör tankeexperimentet att det var en ung socialdemokrat som överlämnat motsvarande informationer till Sovjetunionen är jag inte helt säker på att Carl Bildt hade varit lika sorglöst obekymrad över uppgifternas okontroversialitet.

Aftonbladets avslöjanden visar att Carl Bildts redan sedan tidigare kontroversiella informationsöverlämnande till USA under ubåtskrisen i början av 1980-talet inte var en engångsföreteelse.

I vår öppna, digitala tid hade Carl Bildts agerande kanske uppfattats som mindre kontrovesiellt. Men i den situation som var då hade Bildts agerande om det blivit känt väckt skarp kritik. Frågan är om det teflon Carl Bildts politiska kostym med åren skaffat sig då hade hunnit växa sig tillräckligt starkt för att hans politiska karriär inte skulle ha skadats.

Jag kommenterar också affären för Sveriges Radio International.

Boken om Juholt - visklek eller analys?

Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.

I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.

Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.

Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.

Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?

Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.

Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.

Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.

Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.

Den digitala revolutionens betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern

I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.

1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.

2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).

Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.

Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.

Varför moraliseras det så starkt kring doping när andra former av fusk accepteras?

Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta dopingfall inom skidsporten väckte starka känslor. Doping syftar till att ge den enskilde idrottsutövaren en otillbörlig fördel, doping är alltså en form av fusk. Stäng av fuskarna på livstid, är en ständigt återkommande paroll i dopingdebatten. Det finns en stark moralism i dopingdebatten, de som dopar sig stigmatiseras.

Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?

Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.

Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.

Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.

Alliansen och livet efter Maramö

Eftersnacket till Alliansmötet i Maramö pågår för fullt. Blev det flipp eller flopp? Jag gav följande kommentar till TT.

Regeringsfrågan är ett av Alliansens starkaste kort inför valet 2014. Därför är det viktigt för Alliansen att visa upp sig gemensamt för att förstärka bilden av ett fungerande samarbete.Ur det perspektivet var Maramö en framgång.

Däremot bidrog Maramö också till att förstärka bilden av en Allians som går på tomgång när det gäller sakpolitiken. I väljarnas ögon kan kombinationen av det enorma medieuppbådet och frånvaron av sakpolitiska utspel uppfattas som att Alliansen prioriterar fel saker. Oppositionen plockar gratispoäng genom bilden av att när Alliansen träffas grillar de korv, hissar flaggor och diskuterar nya möten i stället för att på allvar tackla svåra samhällsproblem, särskilt ungdomsarbetslösheten.

Mötet i Maramö blev ett strategiskt problem för Alliansen. Annie Lööf hade i sitt Almedalstal sommaren 2012 bjudit in till mötet utan att förankra det med övriga partiledare. Dessutom spelade Lööf upp förväntningarna genom att i inbjudan beskriva mötet som en nystart för att ge mer glöd i samarbetet och att Alliansen i Maramö skulle uppgraderas till 2.0. Övriga partiledare var skeptiska till arrangemanget, men hade ingen möjlighet att tacka nej. Jag tror att Alliansledarna drar en gemensam suck av lättnad nu när mötet är över.

Kommentaren finns publicerad tillsammans med synpounkter från Tommy Möller och Jonas Hinnfors här.

Ny bok om Stasi-arkiven och felaktiga utpekanden av svenska medborgare

Klockan 11 på förmiddagen måndagen den 12 september 2011 knackade tidningen Expressen oförhappandes på hemma hos Marianne Ersson och hennes make i Hudiksvall. Reporterns inledande, direkta fråga var: Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR? Marianne Ersson fick då veta att hon hade blivit utpekad som Stasiagent i professorn i tyska Birgitta Almgrens just utkomna bok "Inte bara spioner". Denna dag slogs hennes liv över ända. Hur värjer man sig mot anklagelser som man vet är falska, men där bevisen för ens oskuld finns i hemligstämplade handlingar i Säpos och i Stasis arkiv?

Marianne Ersson valde efter Expressens stort uppslagna artikel att träda fram och ta striden offentligt. I Birgitta Almgrens bok hade hon tilldelats beteckningen "Nr 6" och beskrvs ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna". Personuppgifterna om henne i Almgrens bok var så detaljerade att hon lätt kunde identifieras. Nu berättar Marianne Ersson i den just utkomna boken "Jag var inte Stasispion" om den tragedi som utpekandet i Almgrens bok innebar för henne. Boken är skriven i en stämning av blandad sorg och vrede. Berättelsen om Erssons kamp för att bevisa sin oskuld varvas med berättelsen om hennes tid som lektor i svenska vid universitetet i Greifswald 1984-85.

Vi vet i dag - inte minst genom journalisten Mikael Holmström på Svenska Dagbladet - att det inte finns några uppgifter alls om Marianne Ersson i Stasis arkiv. Säpo har också skriftligen intygat att den av Birgitta Almgren vidareförda uppgiften att Marianne Ersson skulle ha erkänt uppdrag för Stasi är felaktig. Det är uppenbart så att det inte finns några belägg bakom Birgitta Almgrens utpekande av Marianne Ersson som Stasiagent.

Det är utmärkt att forskare får tillgång till Säpos arkiv och det gäller självklart också de s k Stasiarkvien. Men historien med Marianne Ersson visar hur lätt det är att enskilda medborgares integritet sätts ur spel.

Birgitta Almgren har i sin bok brustit i två avseenden. För det första misslyckades Almgren med att anonymisera de personer som av Säpo misstänktes för att vara eller pekades ut som spioner för Stasi. För det andra brast Almgren i källkritik i sin granskning av arkivmaterialet. Säpos arkivhandlingar gör inte anspråk på att utgöra någon sanning. Arkivmaterialet består av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är helt naturligt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

Öppna gärna arkiven för forskning och granskning. Men syftet bör vara att granska statsmakten, hur myndigheten har skött sitt uppdrag och att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Ett öppnande av arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är inte värdigt ett öppet samhälle och en civiliserad rättsstat.

Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte

I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.

PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).

Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."

Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.

Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.

Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.

Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.

Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.

Visst kan en journalist vara med i ett politiskt parti.

I dag skriver jag på Ajour angående Lars Adaktussons medlemskap i Kristdemokraterna och hans påstående att det inte är möjligt för en journalist att vara medlem i ett politiskt parti. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.

Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.

1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.

2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.

3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?

Dagens Sifo: Miljöpartiet gynnas av mobilisering för en generös invandrings- och flyktingpolitik

I dagens Sifo-undersökning ökar Miljöpartiet med två procentenheter, från 9.0 till 11.0 procent, och är därmed i mätningen riksdagens tredje största parti. Det är troligt att Miljöpartiet gynnas av den fokusering på invandrings- och flyktingpolitik som präglat den senaste tidens debatt. Partier överhuvudtaget tenderar att gynnas av att deras profilfrågor dominerar den politiska dagordningen. Till en början tjänade Sverigedemokraterna på att invandrings- och flyktingpolitiken diskuterades flitigt. Miljöpartiets framgång kan vara ett uttryck för en mobilisering av väljare som brinner för en generös invandrings- och flyktingpolitk och värnar asylrätten.

Sverigedemokraterna minskar nu för andra mätningen i rad och ligger på 8.5 procent. Det är bara 2.8 procentenheter över valresultatet från 2010 på 5.7 procent.

För första gången någonsin i Sifo ligger Kristdemokraterna och Centerpartiet samtidigt under fyraprocentsgränsen, båda partierna får 3.6 procent. Det lär bli ett intressant Alliansmöte i Maramö om en vecka.

De tre rödgröna partierna får sammalagt 48.0 procent, mot Alliansens 42.4, vilket innebär ett övertag för de rödgröna på 5.6 procentenheter. Skillnaden mellan den rödgröna oppositionen och alliansregeringen har varit stabil under en längre tid nu.

En del borgerliga debattörer menar att det är fel att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans, eftersom de inte utgör ett självklart regeringsunderlag. Här pågår en politisk dragkamp. Om de rödgröna partierna redovisas tillsammans framstår de informellt och visuellt som ett tänkbart regeringsunderlag. Om de rödgröna partierna redovisas var för sig framstår det som att det i praktiken inte finns något egentligt regeringsalternativ till Alliansen.

Alla stora medier väljer att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans. Jag tycker det är ett helt riktig bedömning. Om allianspartierna efter valet 2014 är större än de rödgröna partierna talar allt för ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Om de rödgröna partierna efter valet 2014 i stället är större än alliansen blir det med all sannolikhet så att Stefan Löfven får bilda regering. Den relativa storleken mellan alliansen och de rödgröna får i praktiken en avgörande betydelse. Dessa politiska realiteter känner medierna förstås till, och låter också dessa realiteter prägla rapporteringen av opinionsmätningarna.

Bryt tystnaden om USA:s drönarattacker!

I USA pågår en intensiv debatt om de s k drönarattackerna - obemannade militära flygplan som genom vapeninsats dödar människor som USA pekar ut som terrorister. Drönarattackerna uppskattas ha dödat  omkring 3 000 personer från juni 2004 till september 2012. Av dessa "var mellan 474 och 881 personer civila, varav 176 barn".

Drönarattackerna är problematiska ur åtminstone två perspektiv. För det första är det USA som utan insyn och rättslig prövning bestämmer vilka människor som skall dödas, ett dödande som oinbegriper civila liv och barns liv. För det andra genomför USA drönarattackerna på andra länders territorium. Vad kommer att hända om och när till exempel Ryssland eller Kina skaffar sig motsvarande resurser och börjar skjuta ihjäl vad man säger sig uppfatta som "terrorister" i New York, Washington eller någon mer avlägsen del av USA?

Den amerikanska debatten är i huvudsak fixerad vid att det ibland är amerikanska medborgare som dödas i drönarattackerna. Nyligen publicerade dokument visar att kriterierna för vilka som skall dödas är vaga och godtyckliga. Fixeringen vid amerikanska liv har fått den sydafrikanske ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu att i en artikel i New York Times ta bladet från munnen när det gäller USA:s skiljande mellan människa och människa: Do the United States and its people really want to tell those of us who live in the rest of the world that our lives are not of the same value as yours? That President Obama can sign off on a decision to kill us with less worry about judicial scrutiny than if the target is an American? 

Vid sidan av att kritisera USA för att värdera amerikanska liv högre än andra människors liv påminner Desomond Tutu om hur apartheid avhumaniserar förtryckaren lika väl som offret. Tutu varnar för att USA:s krig mot terrorismen underminerar det amerikanska samhällets moraliska standard och mänskliga väridghet: I used to say of apartheid that it dehumanized its perpetrators as much as, if not more than, its victims. Your response as a society to Osama bin Laden and his followers threatens to undermine your moral standards and your humanity. 

I riksdagens utrikespolitiska debatt tidigare i veckan valde utrikesminister Carl Bildt, om jag upfattade det rätt, att överhuvudtaget inte nämna de amerikanska drönarattackerna. Tystnaden uppfattar jag som en struts-strategi - genom att stoppa huvudet i sanden skapar man en föreställningsvärld att drönarattackerna inte finns eller att de åtminstone inte utgör något moraliskt eller säkerhetspolitiskt problem. 

I Socialdemokraternas just presenterade program för en svensk progressiv utrikespolitik - Om viljan finns - pekas drönarattackerna ut som ett folkrättsligt problem. Det är åtminstone en början. Men var finns engagemanget och kraften hos till exempel alla liberala ledarskribenter, som längst in i sitt hjärta ändå inte kann känna sig tillfreds med USA:s självsvådliga agerande med drönarattackerna och det dödande av människor - inklusive civila och barn - som följer i dess spår. Tystnaden är plågsam.

Digital diplomati. Skrattar bäst som skrattar sist

I samband med dagens utrikesdebatt i riksdagen presenterade Socialdemokraterna Om viljan finns. Förslag till en svensk progressiv utrikespolitik. Dokumentet är en skarp vidräkning med Carl Bildts och den borgerliga alliansregeringens utrikespolitik, vilken anklagas för att vara stor i ord men liten i handling. Socialdemokraterna vill se en starkare prioritering av FN och en mer aktiv svensk politik i frågor kring till exempel nedrustning och folkrätt.

Det är utmärkt att partierna anstränger sig för att synliggöra de åsiktsskillnader som faktiskt finns inom utrikespolitiken, ett politikområde som traditionellt kännetecknas av konsensus och samförstånd över partigränserna. Regeringens utrikespolitiska deklaration är i sina huvuddrag mer en kommentar till den politiska händelseutvecklingen än en spetsig text om Sveriges vägval i kontroversiella utrikespolitiska frågor.

I debatten lyfte Socialdemoktraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fram det faktum att så få svenskar aldrig varit utsända i FN-tjänst som i dag. Ahlin ville också att Sverige skulle visa sitt FN-engagemang genom att kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18, något regeringen i budgetpropositionen 2010 sagt att man skulle göra. Därefter har det varit tyst. På den efterföljande pressträffen ville Carl Bildt inte kommentera om en svensk kandidatur 2017 var aktuell. Bildt sade: Du måste värdera och du måste samråda med andra länder om detta, så att du inte hamnar i omöjliga situationer. Man får inte köra huvudet i väggen, då går det dåligt. Vad jag uppfattat var det ingen av de närvarande journalisterna som ställde den för mig naturliga följdfrågan; varför regeringen i budgetpropositionen klart uttalar att Sverige skall söka medlemskap 2017-18 om en sådan åtgärd nu inte är möjlig att ta ställning till på förhand.

Oppositionen raljerade över Carl Bildts lansering av begreppet digital diplomati, och förfasade sig retoriskt över att UD fortsättningsvis enbart skulle kommunicera genom Twitter och Facebook. Lättköpta poänger, förstås. Det oppositionen inte tycks ha förstått - eller i varje fall låtsas inte förstå - är att digitaliseringen förändrar förutsättningarna för diplomatin. Tyst diplomati blir inte längre tyst. Öppenheten, snabbheten och möjligheten till interaktivitet omvandlar det tidigare slutna diplomatiska landskapet i svindlande takt, och den som inte är med på banan från början kommer obönhörligen på efterkälken. Så till de i oppositionen som raljerade säger jag: skrattar bäst som skrattar sist.

I övrigt noterar jag att regeringen inte på något sätt kommenterade eller förhöll sig till den stora internationella debatt som just nu pågår om USA:s drönare och de utomrättsliga avrättningar som dessa genomför. Utomordentligt svagt att ducka i den frågan.

Jag tycker också det är synd att kampen mot dödsstraffet återigen ignorerades, såväl av regeringen som av Socialdemokraterna.