Varför moraliseras det så starkt kring doping när andra former av fusk accepteras?

Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta dopingfall inom skidsporten väckte starka känslor. Doping syftar till att ge den enskilde idrottsutövaren en otillbörlig fördel, doping är alltså en form av fusk. Stäng av fuskarna på livstid, är en ständigt återkommande paroll i dopingdebatten. Det finns en stark moralism i dopingdebatten, de som dopar sig stigmatiseras.

Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?

Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.

Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.

Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.

Något är ruttet i svensk travsport? Åke Svanstedt och frågan om grisfösare

Stäng av honom på livstid, säger den svenske silvermedaljören i cykel från Peking-OS Gustav Larsson, angående att hans cykelkollega Nicklas Axelsson just lämnat ett positivt dopingprov. Emma Johansson - även hon silvermedaljör i cykel från Peking-OS - skräder heller inte orden: Jag blir rent ut sagt förbannad. Jag förstår inte vad han tänker med. På frågan om Nicklas Axelsson borde stängas av på livstid svarar hon: Absolut. Det är så rätt.

Gustav Larssons och Emma Johanssons reaktioner är typiska för hur idrottare på elitnivå brukar reagera när någon av deras kollegor ertappas som en fuskare. Den person som försökt skaffa sig en otillbörlig fördel gentemot sina kollegor fördöms i hårda ordalag och betraktas som en svikare och en fuskare. I grunden är det en naturlig och sund reaktion - fusk skall inte accepteras (även om jag i ett annat sammanhang problematiserat vad som skiljer fusk i form av doping från fusk i form av att t ex filma sig till en frispark i en fotbollsmatch).

Men det finns en sport där en ertappad och dömd fuskare inte fördöms av sina kollegor - nämligen travsporten. För några av bloggens läsare kommer det möjligen som en överraskning att jag är en hängiven traventusiast. Jag gillar kombinationen av sport och spel, samt den stämning som mestadels råder på svenska travbanor. Jag är ingen storspelare och tiden räcker sällan till för besök på banan - men genom media följer man med ganska bra ändå. Någon gång skulle jag vilja äga en travhäst. Men det är dyrt. Mycket dyrt.

De senaste månaderna har medieintresset för svensk travsport i första hand riktats mot landets i dag mest framgångsrike travtränare Åke Svanstedt. Skaraborgs tingsrätt dömde strax före jul Åke Svanstedt för anstiftan till brott mot djurskyddslagen för att han skulle beordrat sin personal att med s k grisfösare ge hästar elstötar under träning. Att utsätta travhästar för elstötar är strängt förbjudet enligt travets eget regelverk. Skälet till förbudet för förstås djurskydd. Fusket består i att Åke Svanstedt skulle ha brutit mot djurskyddsreglerna och den vägen ha skaffat sig en fördel i förhållande till de konkurrenter som respekterar djurskyddsreglerna.

Men i Åke Svanstedts fall går det i princip inte att hitta en enda tränarkollega som öppet framför kritik av den kaliber som Gustav Larsson och Emma Johansson gjorde ovan. Det hummas och det duckas inför journalisternas frågor. Här ställs inga krav på livstids avstängning och nästan ingen av alla dem som intervjuats i media uttrycker någon vrede överhuvudtaget.

En del kanske tror att tränarkollegornas milda reaktion beror på att de själva också använt sig av grisfösare i träning. Det tror jag inte. I stället tror jag att avsaknaden av vrede har sin grund i den kåranda som präglar travvärlden - en kåranda där misstron mot myndigheter och viljan att vara sig själva nock gör att man sluter leden när en kollega ertappas med regelbrott.

Svensk travsport i dag genomgår en kris. Spelet på hästar ökar visserligen. Men travbanorna töms på folk och flera travbanor är hotas av nedläggning. Om travet på allvar vill följa med in i 2000-talet måste kårandan avvecklas och myndigheterna ses som en medspelare i stället för en motståndare. Sportens reaktion efter domen mot Åke Svanstedt är ur det perspektivet olycksbådande.

Vad är Fair Play?

Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.

En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?

Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)

Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.

Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?

Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?

Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?

Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.

Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.

Mot SM-guld 2009!