Varför moraliseras det så starkt kring doping när andra former av fusk accepteras?

Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta dopingfall inom skidsporten väckte starka känslor. Doping syftar till att ge den enskilde idrottsutövaren en otillbörlig fördel, doping är alltså en form av fusk. Stäng av fuskarna på livstid, är en ständigt återkommande paroll i dopingdebatten. Det finns en stark moralism i dopingdebatten, de som dopar sig stigmatiseras.

Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?

Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.

Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.

Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.

Vad är Fair Play?

Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.

En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?

Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)

Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.

Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?

Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?

Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?

Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.

Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.

Mot SM-guld 2009!