KU prickar Maud Olofsson - risk att Nuon-affären lever vidare

Uppdaterat tisdag 13 maj kl 21.30. I kväll medverkade Maud Olofsson i SVT Aktuellt för att kommentera Konstitutionsutskottets prickning av henne. Framträdandet blev dessvärre TV-historia redan när det sändes. Trots programledarens intensiva försök att få henne att besvara den fråga som alla ville ha svaret på - det vill säga om hon hade informerat statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg om affären i förväg - vägrade hon att ge något svar. Tystnaden blev plågsam - TV-tittaren såg en före detta toppolitiker och näringsminister i fritt fall. De tendenser till att Nuon-affären skadat Alliansregeringen som jag skisserat nedan förstärks av Maud Olofsson katastrofala framträdande i kväll.

*

Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.

Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.

Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.

Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden

Sent på lördagskvällen valde Omar Mustafa att lämna inte bara sitt uppdrag i Socialdemokraternas partistyrelse utan samtliga sina politiska uppdrag. I ett öppet brev motiverar han sitt beslut: Jag uppfattar att partiledningen därmed inte har förtroende för mig och tvingar mig att lämna samtliga mina uppdrag i partiet. Det inträffade är djupt olustigt och väcker allvarliga frågor, både om mediers förmåga till källkritik under ett drev och om villkoren för muslimers politiska engagemang i Sverige i dag.

I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap.

Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.

Men kritikstormen fortsatte, och nu med djupt obehagliga strömningar som inte hade funnits i Expos ursprungliga kritik. Jag som brukar försvara svenska politiska journalister kan med sorg konstatera att delar av svenska medier drabbades av en kollektiv källkritisk kollaps. Så kunde till exempel Mona Sahlin i en TV-studio oemotsagd få påstå att Omar Mustafa framfört "antisemitiska uttalanden", något varken Expo eller någon annan av hans kritiker anklagat honom för. Ingen svensk svensk journalist har vad jag sett konfronterat Mona Sahlin med att hon utan grund anklagat en person för att ha uttalat sig antisemitiskt.

I väldigt många medier återgavs också påståendet att Islamiska förbundet hade en särskild "familjestadga", som bland annat föreskrev att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter. Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens. Uppgiften åberopades av socialdemokraten Vivianne Macdisi i en artikel på Newsmill och fick stor spridning. Ingen svensk journalist har vad jag sett kontrollerat uppgiften, utan oreflekterat och måhända fördomsfullt tagit den som en sanning. Själv tyckte jag det hela lät lite konstigt så jag googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera följande: Texten lades ut på Islamiska förbundets hemsida i april 2009 tillsammans med en stor mängd andra texter under rubriken "Översatta artiklar". Texterna hade det gemensamt att de innebar olika teologiska tolkningar av Islam i olika sammanhag. Men i svenska media beskrevs den okritiskt som Islamiska förbundets "stadga".

I en stort uppslagen artikel i Expressen påstods att Omar Mustafa tjänat närmare 1,5 miljoner kronor under 2011 och att han året innan taxerade för drygt 1,1 miljoner kronor samt att han haft en årsinkomst på nästan en miljon under 2008 och 2009. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga, och Expressen fick ta tillbaka uppgifterna.
Kvällspostens Peter J Olsson drog sig inte för att använda rasistiska stereotyper kring araber som flyger matta och klappar kameler när han nedlåtande kallade Omar Mustafa för ”herr Omar”. (Formuleringen ändrades efter kritik.)

Såsom situationen utvecklades blev läget alltmer ohållbart för Omar Mustafa. Varken Veronica Palm, Carin Jämtin eller Stefan Löfven valde att ta steget fram och fullt ut stödja hans fortsatta plats i partistyrelsen. Jag är - liksom Andreas Johansson Heinö - djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. En sådan bild bidrar inte till att öka motiveringen till ökat politiskt engagemang bland muslimer som vill bidra till att förändra och utveckla konservativa miljöer i olika islamska samfund i Sverige.

Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Jag påminner också om min tidigare text om Socialdemokraternas föråldrade och dysfunktionella sätt att utse kandidater till sina ledande församlingar.