Valet av VU på S-kongressen - så får det bara inte gå till

Socialdemokraternas partikongress i Göteborg har på det stora hela varit en framgång för partiet och för Stefan Löfven som politisk ledare. Väl förankrade och skickligt utmejslade kompromisser i viktiga frågor har bidragit till att hålla partiet samman somtidigt som de angivit en riktning för den framtida politiken.

Men tyvärr är det ett inslag under kongressen som skämmer helheten. Jag syftar på det sätt på vilket kongressen hade att välja partiets kanske mäktigaste organ, det verkställande utskottet. 

Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum. Flera av de centrala delarna i förslaget var omotiverade. Till exempel så föreslog valberedningen oväntat och utan motivering att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Det är möjligt att det fanns goda skäl till att partiets ekonomisk-politiska talesperson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets mäktigaste organ. Men dessa skäl synliggjordes i så fall inte för de ombud som hade att ta stälning till förslaget. 

Partiets utrikespolititiske talesperson Urban Ahlin föreslogs som suppleant till verkställande utskottet. Det förslaget var också oväntat, eftersom Urban Ahlin för några dagar sedan offentligt och mycket tydligt sagt att han inte kandiderade på en plats. Inte heller här fick ombuden någon motivering till hur valberedningen resonerat. Inte ett enda ombud utnyttjade heller möjligheten att ställa en fråga till valberedningen om hur man resonerat. I stället antogs förslaget snabbt och enhälligt och följdes av långa, stående ovationer där såväl ombud som åhörare deltog. Mina associationer gick i en riktning dit en modern socialdemokrati definitivt inte hör hemma. 

Beslutet föregicks också av något så ovanligt - och olämpligt - som en oförberedd stadgeändring. För att få ihop förslaget tvingades valberedningen utöka det stadgereglerade antalet suppleanter från sju till åtta ledamöter. För mig är partiets stadga inget man hantera häpp häpp och ändrar bara för att få igenom sina förslag. En stadgeändring kräver omsorg och eftertanke, eftersom stadgan reglerar partiets långsiktiga arbete. Hur blir det nu på nästa kongress - skall stadgan ändras igen beroende på hur många kandidater valberedningen lyckats kompromissa in i sitt förslag? Jag jämför gärna en organsiations stadga med ett lands grundlag. Vi genomför inga oförberedda förändringar av grundlagen bara för att i hast baxa igenom enskilda politiska beslut. 

Trixandet med stadgan och kaoset inför beslutsprocessen var som honung i Alliansens mun. Hur skall socialdemokratin med trovärdighet kunna göra anspråk på att styra landet när valet av partiets egna viktigaste organ missköts på ett sådant här sätt.

Jag vill vara noga med att de personer som valdes säkert är lämpliga för sitt uppdrag. Jag skuldbelägger heller inte valberedningens ordförande för det kaos som uppstod. Berit Högman blev ett offer för de partistrukturer som dessvärre fortfarande präglar delar av partiarbetet. En av bovarna i dramat är kravet på geografisk representativitet och partidistriktens inbördes kamp om makt och inflytande. Berit Högman har varit tydlig med att hon försökt tona ned de geografiska representationsprinciperna, vilket är nödvändigt för ett parti som vill framstå som framtidsorienterat i vår digitaliserade värld. Tyvärr lyckades hon inte denna gången.

Jag förutsätter att partisekreterare Carin Jämtin påbörjar ett arbete för att undersöka vad som gick fel och hur partiet skall göra för att det inte skall hända igen. Det minsta vi kan begära inför nästa kongress är ett förslag som finns ombuden tillhanda två veckor före kongressen och en öppen diskussion om förslagets innehåll. Det vi nu upplevde var ingen demokratisk process värdig ett parti som gör anspråk på att ta över regeringsmakten.

Jag framför min kritik av partiets tillvägagångssätt vid val till VU för Sveriget Television (SVT) här.

Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.