Donald Trump tar in på Hillary Clinton. Kan han vinna presidentvalet?

Sedan några veckor tillbaka har Hillary Clinton sett ut att gå mot en trygg och säker seger i det amerikanska presidentvalet. Men den senaste veckan har Donald Trump knappat in på Hillary Clintons försprång. I sin senaste bedömning menar den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver att Hillary Clinton nu har 77.3 procents chans att vinna valet, mot 22.7 procent för Donald Trump. Det kan låta som ett betryggande övertag. Men för bara en vecka sedan bedömdes Hillary Clintons chanser till 86.3 procent mot Donald Trumps 13.7 procent. Kurvan nedan ger en suggestiv bild av trenden över tid (blå kurva för Hillary Clinton, röd kurva för Donald Trump).

Dramatiken ökade än mer sedan FBI-chefen James Comey i fredags berättade att FBI avsåg att undersöka ytterligare mejl med eventuell anknytning till Hillary Clinton. FBI slog i somras fast att Hillary Clintons sätt att hantera sin mejl var olämpligt, men att det inte rörde sig om något lagbrott. Men nu öppnar således FBI för att de nya mejlen kanske trots allt kan visa att lagbrott har begåtts.

Hur kan då James Comeys utspel om Hillary Clintons mejl påverka presidentvalet? Å ena sidan kan avslöjandet bidra till att demobilisera väljare som tidigare efter stor tvekan varit beredda att rösta på Hillary Clinton. Å andra sidan kan avslöjandet bidra till att mobilisera potentiella halvljumma Clinton-väljare som absolut inte vill se Donald Trump som president, men som kanske röstskolkat om valet uppfattats som i praktiken avgjort.

Kritiken har varit hård mot FBI-chefen James Comey, då många bedömare menar att hans agerande innebar en illegitim intervention i valkampanjen. James Comey har också fått kritik för att FBI inte med tillräcklig kraft undersökt Donald Trumps påstådda kontakter med Ryssland och Vladimir Putin.

Vi vet sedan tidigare att dramatiska, oväntade händelser under oktober månad före presidentvalet (October Surprises) sällan sätter starka spår på valresultatet. Hillary Clinton är fortfarande stor favorit i presidentvalet. Även om hon bara leder med några få procentenheter i de nationella opinionsundersökningar så står hon tillsynes stark i flera av de delstater som vid ett jämnt val anses kunna få en avgörande betydelse förutgången (t ex Colorado, Pennsylvania). Det ser också bra ut för Demokraternas möjlighet att ta över majoriteten i den amerikanska senaten.

Men denna valrörelse liknar ingen annan. Och hur säkra är egentligen de opinionsmätningar som även Nate Silvers modeller vilar sig så tungt uppå? Osvuret är fortfarande bäst.

Sant eller falskt? Fuskar SVT bort en bra programidé?

Minns ni nyheten om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar? Eller författaren och teologie doktorn Ann Heberleins krönika på Göteborgs-Postens ledarsida där hon hävdade att det år 2014 begicks 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - mer än ett om dagen? Eller förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att svenska medier förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik?

Samtliga nyheter ovan har en sak gemensamt. De var falska, men fick stor spridning på nätet.

Vi lever i en tid då behovet av källkritik inför det det ständigt strömmande nyhetsflödet är oerhört stort. Min favorit är Jack Werner. Läs gärna också Viralgranskaren.

Jag blev glad när jag hörde om SVT:s planerade satsning "Sant eller falskt", ett program med den uttalade ambitionen att sanningspröva olika myter i samhällsdebatten. Under dagen har min förväntan övergått till oro, då olika inslag ur redaktionens sätt att arbeta kommer till allmän kännedom.

För det första så avser redaktionen att granska frågan "Lönar det sig att jobba eller kan man lika gärna gå på bidrag?" I researcharbetet har redaktionen kontaktat ordföranden för Sveriges Anställningslösas Landsorganisation Henrik Lund och bett om tips på någon person i hans förbund som "...gärna går på bidrag och inte vill jobba. Tror du att du skulle kunna kolla runt lite och höra om nån är sugen?" Höra om nån är sugen? Det är ett häpnadsväckande sätt att formulera sig och en vinkel som riskerar att underblåsa ett skuldbeläggande av redan svaga grupper.

För det andra har redaktionen inför ett inslag om uppfattningen att "SVT är vänstervridet" sänt ut en enkät till 1 500 journalister och bett dem ange sin partisympati. Redaktionen tycks ha varit aningslös inför de starka reaktioner som en sådan enkät utlöser. Journalistikforskaren Ulrika Hedman pekar på stora metodproblem och kallar enkäten "usel". Hon påpekar att det redan finns ett stort antal undersökningar om journalisters politiska uppfattningar. Den avgörande frågan för att avgöra SVT:s "vänstervridning" handlar i stället om programinnehållet, om journalisterna oavsett sina politiska uppfattningar förmår producera inslag som lever upp till kraven på saklighet och opartiskhet.

Visst kan det finnas ett intresse i att studera olika yrkesgruppers politiska sympatier. Men sättet på vilket den här enkäten genomförts innebär att svaren inte kommer att gå att tolka på ett meningsfullt sätt. Resultaten blir oanvändbara.

Jag dömer absolut inte ut programmet innan det har sänts. Det kan fortfarande bli ett viktigt och intressant program. Programidén är bra. Jag hoppas att SVT i sin produktion förmår avhålla sig från populistiska och lättköpta slängar och i stället har modet att göra ett program präglat av allvar.

Om statssekreterare Erik Bromanders avgång. Är det bara felfria renlevnadsmänniskor vi vill ha?

Infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander tvingades igår avgå efter avslöjanden om, som Dagens Nyheters (DN) granskande journalister skriver, ett "ovanligt dyrt och vidlyftigt resande i tjänsten".

Avgången var förmodligen nödvändig. Men det var inte kostnaderna och vidlyftigheten i sig som var avgörande. Det är väl utmärkt om en statssekreterare i vår globaliserade värld tar sig tid till utlandsresor, för att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. Men då krävs det en medveten och prioriterad resestrategi, och att resorna genomförs inom ramen för gällande regelverk. DN:s redovisning av innehållet i Erik Bromanders reseprogram tyder inte på någon sådan utvecklad strategi. Anna Johanssons kommentarer kring hennes Erik Bromanders resor indikerar också att han i huvudsak fått sköta sitt resande själv: Jag känner till var han är, men jag har inte insyn i vilket program han har. Dessutom står det klart att delar av resorna genomförts på ett sätt som bryter mot regelverket.

Ett enskilt misstag bör sällan eller aldrig vara grund för avgång. Man kan lära av sina misstag och försöka ställa saker och ting till rätta. Det var heller inte något enskilt misstag som blev Erik Bromanders fall. I stället tycks det ha handlat om dåligt omdöme. Och det är betydligt svårare att göra något åt.

Vilket ansvar har då Anna Johansson för det inträffade? Jag kommenterar den saken för DN: Man förväntar sig kanske inte att en minister ska behöva ha operativt ansvar för en statssekreterares resor, men nog måste hon ju ha noterat att han har varit borta mycket. (...) Hans resemönster avviker så starkt från övriga statssekreterare. Då förväntar man sig att ministern, som ju har accepterat detta, har en välgrundad uppfattning om syftena med resorna. Jag tillägger: Hon har ett övergripande ansvar, det kan man inte komma runt.

Enskilda journalister drevar nu mot Anna Johansson och hävdar i slängiga formuleringar att hon förtjänar att sparkas. Well, well. Jag är orolig för ett politiskt klimat där jakten på syndabockar och ropen "Avgå, avgå!" bidrar till att förstärka populistiska stämningar och tron på enkla lösningar. Jag är också orolig för att det på sikt kan bli svårt att rekrytera tillräckligt kompetenta politiker och tjänstemän på toppnivå om de förväntas vara en slags renlevnadsmänniskor som aldrig gör några fel. Några sådana människor finns inte, och fanns de så tror jag inte att jag skulle vilja att de innehade dessa topposter.

Jakten efter felfrihet kan leda till att vi får en överrepresentation av riskminimerande politiker. Politiker som ägnar stor kraft och möda åt att granska sina underställdas reseräkningar istället för att utveckla politik och fatta modiga och väl övervägda beslut. En sådan utveckling vore inte bra för samhället eller för den politiska demokratin.

Sverigedemokrater hånar öppet 15-årig pojke som är med i TV. Hur lågt kan man sjunka?

Ibland överstiger fördomsfullheten och elakheten inom Sverigedemokraterna till och med mina värsta aningar. I lördags medverkade fem högstadieelever i in panel i Nyhetsmorgon i TV4, där de fick tillfälle att ställa frågor till utbildningsminister Gustav Fridolin. Strax efter inslaget började framträdande representanter för Sverigedemokraterna öppet håna en av de pojkar som deltog i panelen.

"Klasskompisar..." skrev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth i samband med att han publicerade en bild på panelen på Facebook med anspelning på att en av pojkarna var större än sina skolkamrater och dessutom hade skäggväxt. Inlägget delades av riksdagsledamoten Linus Bylund och en snarlik kommentar publicerades av distriktsordföranden i Göteborg Jörgen Fogelklou. I en kommentar fyllde Kent Ekeroth på med att pojken "självmant valde att sitta i tv och låtsas vara 15" och antydde därmed att pojken var ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.

Problemet för Sverigedemokraterna är bara att pojken inte alls är något ensamkommande flyktingbarn. Han kom till Sverige när han var sex år gammal och har svenskt personnummer. Panelisterna var inte lika gamla eftersom de inte var klasskamrater utan gick i årskurserna sju till nio. Men de framträdande Sverigedemokraterna gick på sin rasistiska intitution, struntade i att kolla fakta och hånade en 15-årig pojke som var med i en elevpanel i TV. Det är så lågt att man knappast kan tro att det är sant.

Kan ni tänka er ledande företrädare för till exempel Liberalerna, Socialdemokraterna eller Centerpartiet öppet håna 15-åriga skolpojkar på ett sådant sätt? Nej, självklart inte.

Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. De senaste veckornas vittnesbörd om partiets fäste i den rasistiska myllan är dessvärre mycket talande. Riksdagsledamoten Anna Hagwalls antisemitiska tankefigurer om behovet av att stoppa judisk maktkoncentration i svenska medier och partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedts gapflabbande åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden" är bara ett par exempel.

Observera att det inte handlar om gräsrötter eller enskilda partimedlemmar. Det handlar om partiets främsta företrädare, riksdagsledamöter och sakpolitiska talespersoner.

Det blir alltmer synligt att Sverigedemokraterna inte bara har rasistiska rötter. Partiet är impregnerat av rasism.

Flera har skrivit bra om de framträdande Sverigedemokraternas öppna hån mot den 15-årige pojken. Den anti-rasistiska granskningssajten Inte Rasist, Men... skrev den artikel som legat till grund för de senaste dagarnas debatt. Den liberale ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg skriver träffande i GT, och så gör också Caroline Rhawi i Expressen och Susanne Sjöstedt för Allehanda. Eller varför inte Sanna Rayman i Dagens Samhälle.

Angående utvisningarna av ungdomar till Afghanistan. Riv upp den restriktiva flyktinglagstiftningen nu!

I lördags genomfördes ett stort antal manifestationer i Sverige kring parollen "Stoppa utvisningarna av ungdomar till Afghanistan". Manifestationerna är en ljusglimt i debatten om den svenska flyktingpolitiken. Både säkerhetsläget och humanitära skäl talar för att låta afghanska ungdomar stanna i Sverige i stället för att utvisas till det osäkra och krigshärjade Afghanistan. Flera av ungdomarna har bott i Sverige länge, lärt sig svenska och på allvar börjat integrera sig i det svenska samhället. Nu kastas de tillbaka till ett land där de i många fall saknar sammanhang och tillhörigheter.

Den flyktingpositiva opinionen i Sverige har varit demobiliserad sedan den nya, restriktiva lagstiftningen röstades igenom i riksdagen i början av sommaren. Lördagens manifestationer visar att det nu är dags att ta nya tag. Motståndet mot den nya, restriktiva politiken kan till exempel organiseras kring följande paroller:

Utforma garantier för att den tillfälliga lagstiftningen verkligen blir tillfällig och att permanenta uppehållstillstånd åter blir regel i stället för undantag.

Genomför redan nu lättnader i anhöriginvandringen så att splittrade familjer får ökade möjligheter att återförenas i Sverige.

Avveckla de tillfälliga gränskontrollerna till Sverige i samband med att det nuvarande tillståndet löper ut den 11 november.

De akuta problem för det svenska mottagningssystemet som de nya flyktinglagarna avsåg att lösa är inte längre för handen. Förra veckan kom bara 80 personer om dagen till Sverige för att söka asyl. Det är en rännil jämfört med föregående år, och än mindre i förhållande till de behov av skydd som finns. Turkiets gräns mot Syrien är stängd, liksom Västra balkanrutten. Flyktingarna förmår inte längre ta sig till Sverige. Låt oss då ta bättre hand om och underlätta integrationen för de människor som är här.

Den som vill kan skriva under uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska undomar! Uppropet stöds bland annat av Sveriges Läkarförbunds etik- och ansvarsråd och Akademikerförbundet SSR.

Är det rätt att Stefan Löfven reser till Saudiarabien?

Till helgen reser statsminister Stefan Löfven på officiellt besök till Saudiarabien. Besöket är inte okontroversiellt. Saudiarabien är en diktatur som begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Kvinnor har enligt lag en underordnad ställning i förhållande till män. Igår blev det också känd att den fängslade saudiske bloggaren Raif Badawi eventuellt kommer att piskas igen, en bestraffning som utrikesminister Margot Wallström tidigare beskrivit som "närmast medeltida metoder".

Frågan är inte enkel. Ett besök och odlande av goda relationer med Saudiarabien kan bidra till att legitimera förtrycket i landet. Å andra sidan kan besök och goda relationer vara en plattform för att påverka, och för att framföra tydlig kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna.

Sverige har som blivande medlem av Säkerhetsrådet ett ansvar att försöka påverka Saudiarabiens agerande, både när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna och krigföringen i Jemen. Jag förutsätter att Stefan Löfven verkligen tar sitt ansvar när det gäller att framföra kritik och att han lyckas göra trovärdigt att han verkligen tagit också den uppgiften på allvar. I en intervju i Ekot i dag är han noga med att betona att han tänker lyfta frågan om mänskliga rättigheter och kroppsstraff.

I en intervju till TT säger Stefan Löfven att han inte vill säga om Saudiarabien är en diktatur: Jag tänker inte sätta etiketter på länder. Det har jag sagt tidigare och det tänker jag hålla i. Men det är en sanning med modifikation. Så sent som 2015 anförde Stefan Löfven till TT: Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur. Saudiarabien en är auktoritär regim och en absolut monarki, och där förekommer grova övergrepp mot mänskliga rättigheter”. Det är för övrigt flera politiker som har att svårt att ta ordet "diktatur" i sin mun när det gäller Saudiarabien.

I dag är det snudd på obegripligt hur en socialdemokratisk regering så sent som 2005 kunde ingå ett långtgående avtal om militärt samarbete med Saudiarabien. Jag är glad och stolt att få företräda en organisation - Socialdemokrater för tro och solidaritet - som redan då protesterade mot avtalet.

Så, javisst - det är bra att Stefan Löfven reser till Saudiarabien. Men det är under förutsättning att kritiken mot Saudiarabiens grova brott mot de mänskliga rättigheterna får en central plats på agendan.

Jag kommenterar Stefan Löfvens resa till Saudiarabien för Ekot.

Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?

Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".

Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".

Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.

Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.

Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Låt Noha Berhan få fortsätta att spela basket!

Svenska Basketbollförbundet (SBBF) förbjöd nyligen 18-åriga Noha Berhan att spela basket i hijab. Noha Behran tvingas därför sitta och titta på när hennes lagkamrater i Huddinge spelar basket på elitnivå i basketettan. Förbundsordförande Mats Carlsson motiverar beslutet med att förbundet bara "följer regelboken" och att om man ska vara med i det Internationella Basketbollförbundet (FIBA) "så följer man deras regler och deras regelbok".

Men så enkelt är det inte. Svenska Basketbollförbundet kan inte gömma sig bakom det internationella förbundets regelverk för att själva slippa ta ansvar. Som Stefan Alvén, advokat och Noha Berhans ombud, i dag skriver på DN Debatt så står beslutet i strid mot Riksidrottsförbundets stadgar om att alla som vill vara med i en idrottsförening ska känna sig välkomna, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning. Sverige är också bundet av Europakonventionen, som stadgar att religionsfriheten endast får inskränkas i den omfattning det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och om inskränkningen är proportionell till sitt syfte. Men så tycks uppenbarligen inte vara fallet här.

Förbudet har motiverats av säkerhetsskäl, till exempel att en sjal skulle vara fäst med säkerhetsnålar, spännen eller vara hårt åtdragen i halsen. Men, som Stefan Alvén påpekar, finns det i dag välutvecklade "idrotts-hijab" i stretchmaterial och utan fästanordningar. Därför går det inte längre att åberopa säkerhetsskäl som grund för ett hijab-förbud och därför, skriver Stefan Alvén, blir förbudet en oproportionell och lagstridig inskränkning av den svenska grundlagsskyddade religionsfriheten. Inom andra stora, fysiska idrotter som fotboll, handboll och rugby finns det heller inte något hijab-förbud.

Jag är överhuvudtaget trött på att kvinnor inte ska få klä sig som de vill - och det gäller naturligtvis också idrottskvinnor. Det är bara några år sedan som Internationella Volleybollförbundet (FIVB) ändrade sitt regelverk så att kvinnliga spelare fick spela i shorts, och inte som tidigare i baddräkt eller bikini.

Svenska Basketbollförbundet bör därför, i väntan på att regelverket ändras, ge Noha Berhan dispens så att hon kan fortsätta spela basket. Det är bra för Noha Berhan, det är bra för svensk idrott, det är bra för integrationen, det är bra för religionsfriheten och det är bra för Sverige. Har Internationella Basketbollförbundet synpunkter på detta, så får de ta det med Europadomstolen.

Noha Berhan har tagit initiativ till en petition för att ändra reglerna så att det ska bli möjligt att spela basket i hijab. Hittills har 130 000 personer skrivit på petitionen. Gör det du också!

Hur ska vi förstå människors oro och högerpopulismens uppsving?

Tillsammans med några vänner diskuterade jag igår hur vi bäst ska förstå de senaste årens uppsving för populistiska, nationalkonservativa politiska krafter, och att så många människor känner oro och har en bristande framtidstro trots att så mycket i samhället bevisligen blivit bättre. Upplever vi just nu den auktoritära högerns sista dödsryckningar, inför en värld där öppenhet och frihetliga liberala värden står som segrare? I så fall är det bara att stå fast, ovillkorligt värna den värdegrund på vilket vårt samhälle vilar och med frimod se tiden an. Låt de döda begrava sina döda. Historien kan inte rullas tillbaka. De segrar som vunnits i namn av frihet, jämlikhet och solidaritet kan inte göras ogjorda. Framtiden är ljus.

Eller är det så att globaliseringen skakar om den rådande politiska ordningen på ett sätt som gör att vårt frihetliga. öppna samhälle hotas i grunden? Globaliseringen har urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten förflyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. I en sådan utvecklings spår frodas vanmakt och politisk frustration. Här finns ingen väg tillbaka - makten kan inte återföras till de enskilda nationalstaterna. Dagens samhällsproblem och viktiga politiska frågor (miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Kapitalismen och världsekonomin är globaliserad, men politiken är fängslad i nationalstaten.

Om den senare tolkningen är sann blir nationalstaten ett hinder på vägen för att lösa problemen. Nationalstaten blir i stället ett objekt för globaliseringsmotståndarnas och de nationalkonservativa politiska krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig har existerat. Det är ur detta perspektiv vi kan förstå den senaste tidens politiska mobilisering kring frågor som rör tradition, auktoritet och nation. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationen och nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten, en ökad fragmentisering och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Men om makten inte kan återföras till nationalstaten, och om det inte är realistiskt att under överskådlig tid upprätta en legitim, demokratisk global politisk ordning - ja, hur ska vi göra då? Ibland hör man att "vi" (vilka nu "vi" är) måste lyssna på de medborgare som röstar på Sverigedemokraterna i Sverige eller Donald Trump i USA, eftersom dessa medborgargrupper påstås representera globaliseringens förlorare i västvärlden. Men bilden är inte så enkel. Som Dylan Matthews skriver i Vox: Donalds Trumps väljare tjänar mer än vad genomsnittsamerikanen gör. ("It's not the economy, stupid!") I stället för att vara fattiga kännetecknas Trumps väljare av vara vita män med en mer negativ bild av svarta och av Hispanics än vad andra väljargrupper har.

Det finns tecken på att den sociala mobiliteten i samhället minskar. Här tror jag det finns en underutforskad mekanism, en materiell grund om ni så vill, till den oro och bristande framtidstro som präglar samhället i dag. Även om politiken har förlorat makt är den inte maktlös. Staten borde använda sin makt till att bejaka en fortsatt globalisering, samtidigt som den satsar ännu mer målmedvetet på att inom nationalstatens gränser förbättra möjligheterna till social mobilitet och slå mot de orättvisor som tar sig uttryck i ojämlikhet, bristande jämställdhet samt rasism och strukturell diskriminering. Då finns förhoppningsvis en möjlighet att återvinna medborgarnas tilltro till samhällsutvecklingen.

Nobelpriset och Bob Dylan

I skrivande stund har Bob Dylan fortfarande inte kommenterat att han fått Nobelpriset. Det är faktiskt lite cool. Hans officiella hemsida toppar i stället med reklam för hans monumentala box med 36 stycken CD från turnéåret 1966.

Tänk om han inte tar emot priset? Jag minns TV-bilderna från prisutdelningen av Polar Music Prize 2000, då jag mest satt och oroade mig över att Bob Dylan skulle avlida innan ceremonin var slut. Ett obekvämare pristagarminspel är svårt att föreställa sig.

År 1964 tilldelades Jean-Paul Sartre Nobelpriset i litteratur - men avböjde. Sartres motivering var att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Bob Dylan har tagit emot flera pris tidigare, och kan inte använda den motiveringen.

Jag tillhör dem som tycker det var roligt och bra att Bob Dylan tilldelades priset. Jag tolkar den inflammerade debatt som pågår mer som att den handlar om vad vi idag bör betrakta som "litteratur" än om vad man tycker om Bob Dylan. (Även om Per Svensson - som jag annars ofta läser med välbehag - i en pejorativ karatäristik i SVT Aktuellt kallade Dylan för "en trubadur".) Svenska Akademien bidrar genom att ge Dylan priset till att utforska litteraturbegreppets gränser, och det tycker jag är utmärkt.

Angående gränsöverskridande pristagare nominerade jag själv en gång Astrid Lindgren till Nobelpris - men inte i litteratur, utan till fredspriset. Min motivering till nomineringen återfinns här.

I det nämnda inslaget i SVT Aktuellt utpekade programledaren Nike Nylander musikern Mikael Wiehe som den främste svenske översättaren av Bob Dylans texter. Okej, jag ska inte anmäla inslaget till Granskningsnämnden för Radio och TV för bristande opartiskhet. Men i min (och hustruns) bok är Ola Magnell klart vassare. Som fredagshälsning bjuder jag därför på hela Ola Magnells översättning av Dylans "Absolutely Sweet Marie", i form av Isa Bell (album: Gaia, 1983):
 
Isa Bell

Jag vankar längs den blanka trottoaren
Genom glaset till en regnig akvarell
Det är höst igen, stegen styr mot baren
En frihamn för en rastlös ex-rebell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Jag söker dej i regnet, å jag fryser
Av stänket från en bil i en rondell
Du svarar inte men din lampa lyser
Och din hoj står olåst i ditt cykelställ
Men var är du i kväll, Isa Bell

Att få mej över krönet
Det vet du att du kan
Jag klättrar som en stenbock
Och dör som vattuman

Jag släntrar längs miljöer som dom skövlar
Passerar Café Operas kökartell
Jag står i foajén med gummistövlar
Och får kalla blickar från en sval gasell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Alla kan gå vilse nån gång
Om det blir kris
Men inte alltför många
Är som du, lyckligtvis

För Vino blir min öppna gard begärlig
Han ältar nån sorts sextitalsappell
"En laglös måste också vara ärlig"
En tjyv är inte alltid kriminell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Jag är inte galen men jag har talanger
Och månen är som fullast just i kväll
Jag kan sluta yla men aldrig byta genre
Så länge du har nyckeln till mitt tjäll
Så var är du i kväll, Isa Bell

Decemberöverenskommelsen 2.0?

I boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016) utmejslar Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag tre olika alternativ för att hantera regeringsfrågan efter valet 2018, givet att inget block vinner egen majoritet. 1) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts och partiet blir en del av Alliansens (eller de rödgrönas) regeringsunderlag. 2) En blocköverskridande regering. 3) Största block tillåts regera, det vill säga partierna fortsätter att i praktiken efterleva Decemberöverenskommelsen.


Det är långt till nästa val och mycket kan hända. Men händelseutvecklingen under de senaste veckorna har gjort alternativ 1 ytterst osannolikt. Centerpartiet och Liberalerna har varit föredömligt tydliga med att de inte tänker sätta sig i en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det innebär att om Alliansen förlorar valet 2018 så kommer de fyra partierna inte att kunna göra anspråk på att försöka regera tillsammans. Inte heller är det realistiskt att tro att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle vilja försöka regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Den aldrig sinande floden av avslöjanden om Sverigedemokraternas kopplingar till nazism och antisemitism har signifikant försvårat Sverigedemokratrernas försök till normalisering och i stället varaktigt förstärkt isoleringen av partiet.

Då återstår två alternativ - blocköverskridande regering eller en fortsatt Decemberöverenskommelse.  En blocköverskridande regering innebär i praktiken att Alliansen löses upp. En fortsatt Decemberöverenskommelse innebär en fortsatt blockpolitik. Nu framförs diverse kreativa förslag som innebär att man kan ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den. Jan Björklund föreslog till exempel nyligen att en valförlust för Alliansen skulle följas av att Alliansen och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans. Alternativt att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans, men att Alliansen ändå levde kvar. Inget av dessa förslag är realistiska. Socialdemokraterna och Moderaterna kan bara regera tillsammans om landet står inför en avgörande nationell kris, och i dagsläget syns åtminstone inte någon sådan vid horisonten.

Däremot är en blocköverskridande regering mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna inte omöjlig. Två frågetecken står emellertid i vägen för en sådan lösning. För det första - blir en sådan regering tillräckligt parlamentariskt stark för att kunna regera? För det andra - är Centerpartiet och Liberalerna verkligen villiga att spräcka Alliansen för att samregera med Miljöpartiet och Socialdemokraterna?

För ett par dagar sedan öppnade Annie Lööf i stället för att fortsätta efterleva principen att låta största block regera. Till Dagens Nyheter sa hon: "Vi tror inte på en samlingsregering i det läge som vi nu befinner oss i. Däremot tror vi på ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete mellan alliansen som helhet och andra partier över blockgränsen." Steget från "ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete" över blockgränsen till en ny, reviderad Decemberöverenskommelse är inte särskilt långt. Decemberöverenskommelsen innehöll ju utfästelser om blocköverskridande samarbeten i flera viktiga sakfrågor. Men hur ska Moderaterna och Kristdemokraterna förmås att accpetera en sådan? Å andra sidan har Moderaterna och Kristdemokraterna inga egna genomförbara förslag på hur regeringsfrågan ska lösas.

Jag tror inte vi får några klara besked i regeringsfrågan före valet 2018. Alliansen kommer att försöka gå till val tillsammans, och då är deras motivation att i förväg och i detalj binda sig för hur de kommer att hantera en ny valförlust ganska begränsad. Jag har inte några större problem med det, eftersom det är omöjligt att föregripa varje tänkbart valresultat (och det gäller oavsett vilka partier som sitter i regeringsställnig). Valresultatet måste få spela roll.

Däremot tycker jag det är olyckligt för demokratin om regeringsfrågan tillåts dominera det politiska samtalet på bekostnad av sakfrågorna. Jag lovar att dra mitt strå till stacken genom att visa något större återhållsamhet med bloggtexter om regeringsfrågan den närmaste tiden framöver.

"Jag klipper alla, men inte hundar." Om islamofobi och främlingsfientlighet.

Jag har haft förmånen att få tillbringa ett par fina höstdagar i Oslo. Till frukosten i morse läste jag en artikel i Aftenposten som väckte flera tankar.

Den 12 september i år dömdes hårfrisörskan Merete Hodne till 15 000 norska kronor i böter för olaga diskriminering, då hon i sin frisersalong vägrat betjäna en kund som bar hijab. Igår möttes Merete Hodne och kunden Malika Bayan i en debatt om händelsen, arrangerad av Debattforum Larvik.

Merete Hodne ångrar inte att hon vägrade klippa Malika Bayan. "Jeg kommer heller inte att ta emot kunder med nazist-symboler eller Ku Klux Klan-kläder", sa Merete Hodne under debatten. Hodne tänker emellertid inte att ta bort skylten i frisersalongen som intygar att hon klipper alla. "Jag klipper alla, men inte hundar", förklarade hon. "Liknar du oss vid hundar", frågade Malika Bayan. "Ja, kanske det", blev Merete Hodnes svar.

Merete Hodne vill förbjuda islam och hon uppmanar folk att läsa Fjordman, den norske bloggaren som var en ideologisk förebild för massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik. Hodne betraktar hijaben som en totalitär politisk symbol som antyder att hon och andra icke-muslimer kommer att dödas. Malika Bayan svarade: "Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa den extremism och terrorism som du är rädd för. Du finner den inom kristendomen och ateismen också."

*

Merete Hodnes uttalanden hade knappas varit politiskt möjliga i Sverige. Att vilja förbjuda en världsreligion innebär att vilja upphäva religionsfriheten. Att likna hijabbärande muslimska kvinnor vid hundar innebär sannolikt hets mot folkgrupp eller något motsvarande lagbrott. Sverige och Norge skiljer sig åt.

Men världen är inte enkel. Det är i Sverige som vi har ett riksdagsparti med ursprung i nazistorienterade miljöer och vars företrädare på olika nivåer vräker ur sig rasistiska och antisemitiska påtåenden. Norska Fremskrittspartiet vill knappast ta i Sverigedemokraterna ens med tång. Så Sverige är inte nödvändigtvis bättre, me rasismen och främlingsfientligheten tar sig olika uttryck.

Jag tycker det var modig av Malika Bayan att öppet möta den person som diskriminerat henne. Må hennes mod inspirera oss alla att kamp mot rasism och främlingsfientlighet - i Norge och i Sverige.

Regeringsfrågan inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdaterat söndag kl 22.15. Kvällens debatt blev - särskilt under första timman - en ganska grinig tillställning. Deltagarna kastade frågor till varandra, men mottagaren föredrog oftast att svara med en motfråga. Skälen till de uteblivna svaren berodde bland annat på att frågorna i allmänhet var av retorisk natur.

Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.

Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.

Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.

Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

*

I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.

Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.

Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.

Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.

På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.

Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan

Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.

Tre konsekvenser av Jan Björklunds utspel om en blocköverskridande regering

Liberalernas partiledare Jan Björklund säger i dag till DN att om Alliansen förlorar valet 2018 vill han se en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna. Jan Björklunds utspel får åtminstone tre konsekvenser.

1.) Utspelet synliggör sprickan i regeringsfrågan inom Alliansen. Nu riskerar Alliansen att framstå som ett regeringsalternativ utan gemensam syn på regeringsfrågan. Utspelet hotar samarbetet inom Alliansen, och både Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor har redan kommenterat utspelet i negativa termer. Socialdemokraterna och Stefan Löfven kan, åtminstone för stunden, glädjas över den borgerliga splittringen. Dessutom är en blocköverskridande regering något som Stefan Löfven länge sakpolitiskt eftersträvat.

2.) Utspelet stänger dörren för vidare spekulationer om att Alliansen efter en valförlust skulle försöka ta över makten med SD-stöd. Både Jan Björklund och Annie Lööf har redan tidigare varit tydliga med att säga nej till en sådan lösning. De moderater och kristdemokrater som hoppats på att L och C skulle ändra sig får nog nu tänka om. Själv tycker jag att Björklunds och Lööfs tydliga besked om nej till SD är sakpolitiskt bra, eftersom det bidrar till att hålla kvar SD ute i den politiska kylan och minskar SD:s möjligheter till politiskt inflytande.

3.) Utspelet kastar till viss det över bollen till Stefan Löfven. Han kan nu förvänta sig frågor av följande slag: Hur ser Stefan Löfven på Jan Björklunds krav på att ha med sig hela Alliansen, - det vill säga även Moderaterna - i en blocköverskridande regering? Hur blir det med Miljöpartiets medverkan i en sådan regering? Vem ska inneha statsministerposten - representant för största block eller för största parti?

Vi får väl se. En stor koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna förefaller i dag inte särskilt sannolik. Stefan Löfven har också redan hunnit ge besked om att han ser Miljöpartiets medverkan i en blocköverskridande regering som mer eller mindre självklar.

Gynnar då inte en blocköverskridande lösning SD, som kan framstå som det enda oppositionspartiet vid sidan av Vänsterpartiet? Jo, kanske det. Å andra sidan har de övriga partiernas strategier för att hindra SD:s tillväxt hittills ändå inta varit särskilt framgångsrika. Vänsterpartiet förlorar inflytande över budgetprocessen, men kan å andra sidan vinna väljarstöd som ett tydligt oppositionsparti.

Jan Björklunds linje gör Liberalerna till ett permanent regeringsparti. Om Alliansen vinner ett val ingår Liberalerna i en alliansregering. Om de rödgröna vinner ett val ingår Liberalerna i en blocköverskridande regering. Det är en framgångsrik strategi för ett parti som vill få inflytande över den förda politiken. Det är sannolikt inte en lika framgångsrik strategi för ett parti som eftersträvar ett kraftigt ökat väljarstöd.

På söndag genomförs höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir en intressant tillställning, inte minst med avseende på stämningsläget i det vi åtminstone fortfarande kallar för Alliansen.

Uppdaterat fredag kl 19.40: Noterar för övrigt att Jan Björklund måste ha läst Karin Erikssons, Jonas Hinnfors och min bok "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016). :-) I den boken listar vi explicit de tre möjliga lösningar som finns på regeringsfrågan, givet det parlamentariska läget. 1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna, och räkna in det partiet i regeringsunderlaget. 2.) Efterlev Decemberöverenskommelsen, även om den formellt är uppsagd. 3.) Bilda en blocköverskridande regering. I dag anger Jan Björklund just dessa tre alternativ som de teoretiskt möjliga, och konstaterar för egen del att de två första är otänkbara.

Jag diskuterar Jan Björklunds utspel i Studio Ett i dag, med Andreas Johansson Heinö.

Lögner och antisemitiska tankefigurer. Nej, SD är inget "vanligt" parti

Nej, Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. Knappt har vi hämtat oss från Egor Putilov-affären, där en anställd person på partiets riksdagskansli avslöjades som en säkerhetsrisk efter att  ha använt sig av falska identiteter och genomfört en suspekt fastighetsaffär med en rysk affärsman, förrän det är dags igen. Nu är det riksdagsledamoten Anna Hagwall (SD) som i uttalanden till Aftonbladet angående en riksdagsmotion hon skrivit vill ta bort presstödet till landets lokaltidningar och se att programutbudet i SVT blir som "på 50-60-talet". Låt de små Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera mer än fem procent av media, skriver Anna Hagwall i ett mejl till Aftonbladet.

Anna Hagwalls motion och uttalanden är häpnadsväckande, till och med för att komma från en Sverigedemokratisk riksdagsledamot. I motionen skriver hon till exempel att "Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare". Påståendet är felaktigt, för att inte säga absurt. Visst finns det skäl att diskutera ägarkoncentration i medievärlden. Men då bör det ske utifrån en saklig grund, och inte utifrån fantasiuppgifter. Och Bonniersfären äger inga små tidningar i landsorten alls. Läs gärna Martin Jönssons krönika i DN om hur ägarbilden i svenska medier egentligen ser ut.  

Vad värre är innehåller Anna Hagwalls uttalanden också stråk av grov antisemitism. Genom att associera Bonniers med etnicitet och ägarkoncentration knyter hon an till en klassisk antisemitisk tankefigur om den "judiska mediemakten". 

Och vad är en "etnisk grupp" som inte ska få kontrollera mer än fem procent av media? Räknas svenskar som en etnisk grupp?

Det är heller inte första gången som Anna Hagwall sprider smaklösa uttalanden omkring sig. I en radiointervju i P4 Dalarna sommaren 2014 inför det kommande riksdagsvalet påstod hon att misshandlade hade ett eget ansvar att lämna sina män: "Det är ingen som tvingar en kvinna att stanna kvar i en sådan relation. Det är upp till henne. (...) Varför stannar hon kvar? I dag måste man inte bo med en man som är våldsam. Varför väljer man en sådan partner?"

Redan igår kväll tog Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson avstånd från Anna Hagwalls motion och uttalanden. Det är bra. Men det är heller ingen slump att denna typ av uttalanden kommer från framträdande politiker inom just Sverigedemokraterna. Det är inte särskilt länge sedan partiets dåvarande partisekreterare och tillika vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara jude och samtidigt vara svensk.

Sverigedemokraterna - regeringsunderlaget från avgrunden, som jag snappade upp någonstans i mediebruset i morse. Hur länge ska Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tillåtas ducka i frågan om de är villiga att bilda en minoritetsregering som för sin överlevnad är beroende av ett aktivt stöd från detta avgrundsparti?

Uppdaterat torsdag kl 22.30: Som om det inte var nog presenterar sajten "Inte rasist, men..." i kväll en film där partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedt gapflabbar åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden". Filmen är riktigt osmaklig. Jag har verkligen svårt att se några andra partiföreträdare än Sverigedemokraterna gapskratta åt denna typ av skämt om nazister och judar. De nazistiska rötterna tycks sitta mycket djupare i Sverigedemokraterna än vad ens jag hade föreställt mig.

Dessutom berättar Dagens Nyheter i kväll att Jan Björklund vill bilda en blocköverskridande regering, om Alliansen förlorar valet. Den borgerliga oenigheten i regeringsfrågan blir allt större. Däremot framstår det - dessbättre - nu som klart att allianspartierna inte kommer att försöka bilda regering med aktivt SD-stöd om de rödgröna blir större i valet 2018. Regeringsfrågan blir sannolikt ett av de mer intressanta ämnena i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda.

Dessutom har

Vänder det nu? Om liberaler och kampen mot rasism

Vänder det nu? Jag har sett den förhoppningsfulla frågan på flera ställen i sociala medier under dagen. Den utlösande faktorn till frågan är en huvudledare i Dagens Nyheter, där tidningen under rubriken Naiv höger lockas av av SD kritiserar Moderaterna och Kristdemokraterna för att önsketänka om Sverigedemokraterna som en del av ett borgerligt regeringsunderlag.

"Vissa borgerliga debattörer och partier försonas steg för steg med tanken på att göra Jimmie Åkesson till partner. Den antirasistiska övertygelsen tycks tyvärr inte sitta djupare", skriver Dagens Nyheter. Tidningen lyfter fram all den rasism som finns inom SD, och konstaterar besviket att Moderaterna och Kristdemokraterna inte tar konsekvensen av SD:s rasism: "Men det verkar inte räcka för Ebba Busch Thor, och kanske inte heller för Anna Kinberg Batra. Den närliggande vinsten, att för lång tid kunna fälla de rödgröna, lockar för mycket."

Dagens Nyheters huvudpoäng är att det vore naivt att tro att SD skulle låta sig domesticeras: "För den som gör sig beroende av Sverigedemokraterna är frågan när – inte om – partiet kommer att ställa ultimatum och hota att fälla regeringen. Det är som i den berömda fabeln om grodan och skorpionen. Den senare ska rida på grodans rygg över floden och lovar att inte sticka grodan. Han gör det ändå, så att båda drunknar. Varför? Det är ju skorpionens natur."



Dagens Nyheter är en av de liberala tidningar som under de senaste årens polariserade debattklimat konsekvent stått upp för asylrätten och för att Sverigedemokraterna ska hållas kvar ute i den politiska kylan. Dagens huvudledare innebär kanske inte så mycket nytt i tidningens linje, men genom dess polemiska ton sänder den signalen att enough nu är enough när det gäller delar av borgerlighetens gullande med Sverigedemokraterna. De som ställer frågan "Vänder det nu?" gör det i den fromma förhoppningen att DN:s ledare är ett tidens tecken, en signal om att tillräckligt starka liberala krafter gör Moderaternas och Kristdemokraternas position grumliga position i synen på Sverigedemokraterna allt mer politiskt orimlig.

Saken blir inte sämre av att DN:s ledarskribent Erik Helmerson i en artikel intill huvudledaren gör självkritik för att han tenderat att reagera hårdare på olika antirasistiska aktioner än på själva rasismen. "Det finns inga proportioner i hur vi har retat upp oss på separatistiska kaffeaktiviteter men förringat, till exempel, diskriminering på arbetsmarknaden", skriver Helmerson. Självkritiken inger respekt. Jag hakar gärna på och tillstår att jag alltför länge underskattade kraften i den strukturella diskrimineringen i Sverige, där namn och hudfärg alltför ofta tillåts avgöra hur jobb och boenden fördelas.

Vänder det nu? Jag vet inte. Men artiklarna på Dagens Nyheters ledarsida idag ger mig hopp om att någonting är i rörelse bland svenska liberaler. Jag går gärna sida vid sida med dessa liberaler i kampen mot rasism och i kampen mot en normalisering av Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna och regeringsfrågan

I en tidigare post lovade jag att formulera mig i ämnet Socialdemokraterna och regeringsfrågan. Nedan följer några reflektioner i saken.

Låt oss först utgå från att vi 2018 får ett valresultat motsvarande 2010 och 2014. Varken de rödgröna eller allianspartierna får egen majoritet, i stället har Sverigedemokraterna precis som nu en slags vågmästarposition. Om de rödgröna, precis som 2014, blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven förstås att göra anspråk på att få fortsätta regera. Stefan Löfven ser gärna en blocköverskridande regering. Han anser att en sådan regering sakpolitiskt är bäst för landet, regeringen får ett bredare underlag (i den bästa av världar blir det till och med en majoritetsregering) och Alliansen splittras. Det är som ett Kinderegg - han får tre presenter på en gång.

Centern och Liberalerna är kanske måttligt roade av att ge Löfven ett sådant Kinderegg. Men vad ska de göra i stället? Uthärda ytterligare fyra år i opposition? De har redan bundit sig vid masten att inte försöka bilda en ny Alliansregering, om de rödgröna partierna blir större.

En del menar att Stefan Löfven är styv i korken som explicit säger att han förväntar sig att Socialdemokraterna ska inneha statsministerposten i en blocköverskridande regering. Kanske det. Å andra sidan finns det en rimlighet i att det största partiet i en koalitionsregering innehar statsministerposten, särskilt om skillnaderna i storlek mellan partierna är omfattande. Det finns säkert några historiska exempel, men jag kan i skrivande stund inte komma på något sådant undantag i modern europeisk politik. Läsarna får gärna upplysa mig. Uppdaterat söndag kl 20.20: Min värderade kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors var inte sen att upplysa mig om att vi inte behöver gå längre än till Sverige 1979 för att hitta ett sådant exempel. I valet 1979 fick Moderaterna 20.3 procent och Centerpartiet 18.1 procent - men det var Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin som fick statsministerposten. (Nu höll den visserligen inte så länge - men i alla fall.)

Kanske kunde allianspartierna om de är mindre än de rödgröna försöka locka över Miljöpartiet att bilda regering med dem i stället? De sakpolitiska skillnaderna mellan Miljöpartiet och allianspartierna är emellertid stora. Lösningen skulle också väcka internt motstånd inom Miljöpartiet. En sådan regering skulle kanske inte heller den få majoritet, utan även fortsättningsvis bli beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Och då går det inte. Så i skrivande stund är en regering bestående av allianspartierna och Miljöpartiet inget särskilt sannolikt alternativ.

Vad gör då Socialdemokraterna om allianspartierna blir större än de rödgröna? Sannolikt kommer de fyra allianspartierna att försöka bilda regering på nytt, under snarlika förutsättningar som 2010. Men Sverigedemokraterna är kanske större efter 2018 års val än vad de var efter 2010 års val. De är nu mer parlamentariskt erfarna och lär sälja sig dyrare denna gång. Vad händer till exempel när Socialdemokraterna lägger fram sin egen budet hösten 2018? Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än allianspartierna får Sverigedemokraterna samma maktposition som de fick i samband med budgetomröstningen 2014 då de fällde den rödgröna regeringens budget och utlöste regeringskris.

Mycket tyder på att den rödgröna regeringen kan regera fram till 2018, beroende på att allianspartierna låtsas som att den Decemberöverenskommelse de själva bröt fortfarande existerar. Skulle det gå fyra år till, efter valet 2018? Svaret är: Jag vet inte. Mycket av svensk politik framöver kommer att påverkas av vad som händer inom Moderaterna. Ju mer Moderaterna (och kanske Kristdemokraterna) glider iväg från Liberalerna och Centerpartiet, desto svårare blir det att på ett slagkraftigt och trovärdigt sätt hålla ihop Alliansen.

Om framtiden vet vi ingenting. Det finns fortfarande en möjlighet att spelplanen förändras helt efter valet 2018. Kanske börjar inre motsättningar växa fram inom Sverigedemokraterna som bryter ned partiet. Kanske kommer Feministiskt initiativ in i riksdagen samtidigt som Kristdemokraterna (och Liberalerna ?!) trillar ut. Eller trillar Miljöpartiet ut, samtidigt som Kristdemokraterna klarar sig kvar och Feministiskt initiativ inte kommer in? Många frågor är det.

Men just nu präglas svensk politik enligt samstämmiga opinionsmätningar av stabilitet. Och det är intressant att den hypotetiska regeringsfrågan - som ligger två år fram i tiden - har en så framträdande plats i debatten på de enskilda sakfrågornas bekostnad.