I en tidigare post lovade jag att formulera mig i ämnet Socialdemokraterna och regeringsfrågan. Nedan följer några reflektioner i saken.
Låt oss först utgå från att vi 2018 får ett valresultat motsvarande 2010 och 2014. Varken de rödgröna eller allianspartierna får egen majoritet, i stället har Sverigedemokraterna precis som nu en slags vågmästarposition. Om de rödgröna, precis som 2014, blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven förstås att göra anspråk på att få fortsätta regera. Stefan Löfven ser gärna en blocköverskridande regering. Han anser att en sådan regering sakpolitiskt är bäst för landet, regeringen får ett bredare underlag (i den bästa av världar blir det till och med en majoritetsregering) och Alliansen splittras. Det är som ett Kinderegg - han får tre presenter på en gång.
Centern och Liberalerna är kanske måttligt roade av att ge Löfven ett sådant Kinderegg. Men vad ska de göra i stället? Uthärda ytterligare fyra år i opposition? De har redan bundit sig vid masten att inte försöka bilda en ny Alliansregering, om de rödgröna partierna blir större.
En del menar att Stefan Löfven är styv i korken som explicit säger att
han förväntar sig att Socialdemokraterna ska inneha statsministerposten i
en blocköverskridande regering. Kanske det. Å andra sidan finns det en
rimlighet i att det största partiet i en koalitionsregering innehar
statsministerposten, särskilt om skillnaderna i storlek mellan partierna
är omfattande. Det finns säkert några historiska exempel, men jag kan i skrivande stund inte komma på något sådant undantag i modern europeisk politik. Läsarna får gärna upplysa mig. Uppdaterat söndag kl 20.20: Min värderade kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors var inte sen att upplysa mig om att vi inte behöver gå längre än till Sverige 1979 för att hitta ett sådant exempel. I valet 1979 fick Moderaterna 20.3 procent och Centerpartiet 18.1 procent - men det var Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin som fick statsministerposten. (Nu höll den visserligen inte så länge - men i alla fall.)
Kanske kunde allianspartierna om de är mindre än de rödgröna försöka locka över Miljöpartiet att bilda regering med dem i stället? De sakpolitiska skillnaderna mellan Miljöpartiet och allianspartierna är emellertid stora. Lösningen skulle också väcka internt motstånd inom Miljöpartiet. En sådan regering skulle kanske inte heller den få majoritet, utan även fortsättningsvis bli beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Och då går det inte. Så i skrivande stund är en regering bestående av allianspartierna och Miljöpartiet inget särskilt sannolikt alternativ.
Vad gör då Socialdemokraterna om allianspartierna blir större än de rödgröna? Sannolikt kommer de fyra allianspartierna att försöka bilda regering på nytt, under snarlika förutsättningar som 2010. Men Sverigedemokraterna är kanske större efter 2018 års val än vad de var efter 2010 års val. De är nu mer parlamentariskt erfarna och lär sälja sig dyrare denna gång. Vad händer till exempel när Socialdemokraterna lägger fram sin egen budet hösten 2018? Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än allianspartierna får Sverigedemokraterna samma maktposition som de fick i samband med budgetomröstningen 2014 då de fällde den rödgröna regeringens budget och utlöste regeringskris.
Mycket tyder på att den rödgröna regeringen kan regera fram till 2018, beroende på att allianspartierna låtsas som att den Decemberöverenskommelse de själva bröt fortfarande existerar. Skulle det gå fyra år till, efter valet 2018? Svaret är: Jag vet inte. Mycket av svensk politik framöver kommer att påverkas av vad som händer inom Moderaterna. Ju mer Moderaterna (och kanske Kristdemokraterna) glider iväg från Liberalerna och Centerpartiet, desto svårare blir det att på ett slagkraftigt och trovärdigt sätt hålla ihop Alliansen.
Om framtiden vet vi ingenting. Det finns fortfarande en möjlighet att spelplanen förändras helt efter valet 2018. Kanske börjar inre motsättningar växa fram inom Sverigedemokraterna som bryter ned partiet. Kanske kommer Feministiskt initiativ in i riksdagen samtidigt som Kristdemokraterna (och Liberalerna ?!) trillar ut. Eller trillar Miljöpartiet ut, samtidigt som Kristdemokraterna klarar sig kvar och Feministiskt initiativ inte kommer in? Många frågor är det.
Men just nu präglas svensk politik enligt samstämmiga opinionsmätningar av stabilitet. Och det är intressant att den hypotetiska regeringsfrågan - som ligger två år fram i tiden - har en så framträdande plats i debatten på de enskilda sakfrågornas bekostnad.
5 kommentarer:
Till slut ramlar det ned till att vi kan få tre stora partier där två tillsammans kan bilda majoritetsregering.
Då får M välja om de vill stödja en S-regering med chansen att få igenom max 50% av sin politik eller regera själva med stöd av SD och få igenom 90% av sin politik.
Det du glömde är att innan det blir en budgetfråga skall statsministerfrågan avgöras.
Stefan Westman
Alliansen kommer troligen att regera med SD som stödparti.
Trots Sossarnas och medias försök att utmåla SD som fascister och rasister kommer kanske ändå partiet att få mer än 20% av rösterna.
Att Alliansen på nytt skulle avstå makten, samtidigt som de av nödvändiga skäl ändå måste föra en politik som påminner om SD:s, är ju knappast sannolikt.
Tidigare var jag ganska säker på att alliansen skulle bli större ön de rödgröna 2018. Det är jag inte längre. Trots regeringens uppenbara svårigheter, inte minst mp:s genomklappning har alliansen inte lyckats ta tillvara läget. De enda egentliga vinnarna är ju allas fiende sd.
Men Sverige 2016 är inte Sverige 2018. Vi befinner oss sannolikt i slutet av en högkonjunktur. Ändå lånar vi för att finansiera statsbudgeten. Det går bra förSverige, sägs det. Tillväxten är hög. Men de sista uppgifterna visar att tillväxten (BNP per capita) bara är 0,5% i årstakt jämfört med historiska snittet 2%. Mycket tyder på att det ekonomiska läget är sämre 2018. Trycket på den offentliga sektorn med åtföljande skattehöjningar kommer att öka och inget tyder på att integrationen kommer att fungera bättre än tidigare. Ylva Johanssons löfte att alla nyanlända ska få jobb eller utbildning inom 2 år försöker hon nog att förtränga. Hittillsvarande satsningar via AMS har under både alliansen och de rödgröna slutat i praktfulla fiaskon. Visserligen har arbetslösheten ökat, men blad utrikes födda är den alarmerande hög, över 20%. Segregationen lär inte minska. Den har ju alltid funnits men det nya är ju att den fått tydliga etniska inslag. Medborgarkontraktet sätts på prov. Antalet privata sjukförsäkringar ökar oroande mycket. De som har rå betalar två gånger för en verksamhet som borde vara lika för alla och skattefinansierad. Osv. Sammantaget inget som gynnar en sittande regering. Av detta finns inget i Ulfs analys som helt sysslar med ”spelteori”.
Hur som helst betraktar jag fortfarande en koalition mellan s, mp, l och c som ytterst osannolikt. Visserligen har c samma uppfattning som jag tror att Ulf och s vänsterfalang har i ”flyktingfrågan” när det gäller mottagningen men knappast när det gäller integrationen. C är ju dessutom det i särklass nyliberala partiet, mycket långt från s i ekonomisk politik, närings- och arbetsmarknadspolitik t ex. Opinionsmässigt skulle m och sd vara vinnare på en sådan koalition på bekostnad av l och c.
De förvånar mig också att Ulf tror att l och c bundit sig vid masten. Sådana löften från politiker har mycket kort bäst föredatum. Eller har Ulf t ex glömt Fälldins antikärnkraftslöfte?
Trots upprepade skandaler tycks sd bli större 2018 än 2014. Därför tror jag att det blir mycket svårt att bilda en regering med en socialdemokratisk statsminister. Dessutom tycks ju motståndet minska bland borgerliga väljare mot att ta stöd av sd i någon form. Så mitt grundtips är någon form av borgerlig regering trots att alliansen är splittrade i många frågor. Men det är iofs alla partier, även s.
Klas Bengtsson
Ont ska med ont fördrivas, jag hoppas av hela mitt hjärta att vänsterpartiet går till valallians med Fi, så att det tillfaller några extra procent till vänstern, vilket väger över ekvationen. PMs artikel i DI var mycket klargörande, om att Lööf svamlar i nattmössan, tippar de av Löfven, så kan inte alliansen regera utan stöd av SD, för när de väl tryckt på knappen, dvs med eller utan samråd med SD voterat bort sittande statsminister, så måste de ha ett alternativ, dvs akb, och med en budget....som de ska få igenom, och då ska det mycket till för att SD ska rösta på den med Lööf i regereringen, så om hon har en plan, så följer den sannolikt helt nya okända banor för parlamentarismen, det är kassaskåpssäkert att SD inte släpper fram en budget som C står bakom, så
det intressanta blir annars om m + Kd + SD kan samla 175 mandat, då har akb handlingsfrihet och kan röka Centern, om inte, ser det ut som att Stefan kan sitta kvar, och det är faktiskt rätt åt hövdingen och hans kronprinsessa :-)
Men ett är säkert, bollen är rund och det kan hända mycket, så osvuret är bäst, omvärldsförutsättningarna kan ändras snabbt, och
SD kommer börja synas i sömmarna, och med fokus ¨på SDs sakpolitik, kommer kampen om väljarna att bli mindre förvirrad, och då är det fakta och sakfrågor som avgör, och då är det inte lika säkert att sd måste vinna. och med Jan Helin i manegen kan vad som helst hända :-)
Nä, även om s kanske hymlat lite, så är det ändå ingenting mot centerpartiet, som på fullt allvar hävdar att de aldrig ska regera utan stöd av SD, det betyder att de tänker regera med S :-) dvs
att en borgerlig regering förutsätter stöd av S i vart enda lagförslag. eller hur tänker Lööf?
Tror hon att hon slipper undan frågor på hur hon ska regera med kanske 130 mandat i ryggen, vänsterblocket 129 mandat och SD 100 mandat, (som tankeexperiment) De är inte i närheten av 175 mandat med mp, så det som är Annies plan, kan hon glömma. S.W
Bondevik 01-05 är ett jättebra exempel. Visst kan vi bilda regering, men bara om jag får vara statsminister...
Skicka en kommentar