SVT Aktuellt - två redaktionella haverier på en vecka. Om spänningen mellan opartiskhet och principen om alla människors lika värde

I onsdagskvällens Aktuellt var det tänkt att SVT:s programchef Jan Helin och Uppdrag Gransknings Janne Josefsson skulle diskutera högerextremisters medverkan i TV-debatter. Bakgrunden var Aktuellts hårt kritiserade inslag några dagar tidigare, där den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk relativt oförhindrat fick föra fram sitt budskap och i slängig stil kritisera  meningsmotståndare. Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson instämde i efterhand i delar av den framförda kritiken.

Men inslaget med Jan Helin och Jan Josefsson havererade direkt. I stället för en principiell diskussion i sakfrågan fick vi en ordväxling mellan programledaren Nike Nylander och Jan Helin om vad den senare hade sagt eller inte sagt på ett personalmöte med Aktuellt-redaktionen i början av veckan. För tittaren blev det oerhört internt och förvirrande. Oavsett vad redaktionen hade tänkt sig med inslaget, så tappade man det. Haveriet var det andra på mindre än en vecka. Det är inte bra för SVT Aktuellts och public service trovärdighet.

Jag kan förstås inte veta vad Jan Helin sade på det omtalade personalmötet i måndags. Men jag vet vad han skrev i sin artikel i Dagens Nyheter i onsdags. Där utvecklade Jan Helin sin syn på hur SVT:s sändningstillstånds krav på saklighet och opartiskhet kan kombineras med radio- och tv-lagens så kallade demokratiparagraf som innebär att SVT:s journalistik ska utgå från ”det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Det är en väldigt bra artikel. Läs den, om du inte redan har gjort det.

Hade Aktuellt-redaktionen inte läst artikeln före sändningen? Det måste de förstås ha gjort. Kanske var artikeln till och med den direkta orsaken till att Jan Helin bjöds in till studion. Men då kan ju inte heller redaktionen ha varit oförberedd på vad Jan Helin skulle säga, oavsett vad han uppfattades ha sagt på ett internt personalmöte ett par dagar tidigare. Eller var redaktionen så frustrerad över den kritik som Jan Helin i artikeln riktade mot Aktuellt-inslaget om Nya Tider att man inte förmådde ta till sig Jan Helins argumentation? (Och ja visst - man kan ha synpunkter på att Jan Helin i sin egenskap av chef väljer att offentligt ge uttryck för sin kritik mot redaktionens insats.)

Jan Helins huvudpoäng i artikeln är att SVT inte får gömma sig bakom opartiskheten för att ge icke-demokrater en plattform där de kan argumentera mot mänskliga rättigheter och mot alla människors lika värde. Det är inte opartiskt att förhålla sig neutral till idén om alla människors lika värde, den insikten måste impregnera varje inslag där högerextremister medverkar. Som Jan Helin uttrycker det i sin artikel: Det finns inte två sidor av saken i ämnet alla människors lika värde. Det går inte att förhålla sig opartisk till den värdegrunden och samtidigt säga sig omfatta den.

Hur ska Jan Helins princip efterlevas i praktiken? Det är en inte helt enkel fråga, och den hade förtjänat ett problematiserande inslag i SVT Aktuellt. Det fick vi inte. I stället blev vi ofrivilligt inkastade på ett personalmöte där stämningen inte kändes särskilt god.

Jag har tidigare fört en argumentation som ligger väldigt nära Jan Helins i frågan om spänningen mellan kraven på opartiskhet och kraven på att utgå från demokratin och principen om alla människors lika värde. Men public service låtsas alltför ofta att denna spänning inte finns, och riskerar i stället att odla en ängslig "hen säger si, hen säger så"-journalistik.

Låt oss se det positivt. Veckans hårt kritiserade Aktuellt-inslag lär följas av en fördjupad debatt om spänningsfältet demokrati-opartiskhet. Kanske kan ändå något gott komma ur detta.

Shimon Peres och hans politiska gärning

Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.

Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för  tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.

 I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.

Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!

Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.

Vem vann debatten - och hur viktig var den?

Nej, jag gick inte upp i natt och såg debatten mellan Donald J. Trump och Hillary Clinton. Men jag har sett den i efterhand och även läst igenom en utskrift av vad som sades.

Debatten genomfördes i ett ganska svårt kampanjläge för Hillary Clinton. Hennes tidigare överläge i opinionsmätningarna har de senaste veckorna minskat kraftigt. Enligt den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers sannolikhetsmodeller uppskattades Hillary Clinton precis före debatten ha 54.8 procents chans att vinna valet, mot 45.2 för Donald J. Trump. Men för bara några veckor sedan, i mitten av augusti, uppskattades Hillary Clintons chanser i samma modell till 89.2 procent, medan Donald J. Trumps chanser då endast uppgick till 10.8 procent.

Dessutom förväntade sig de allra flesta att Hillary Clinton skulle "vinna" debatten. Favoritskapet innebar att om hon gjorde väldigt bra ifrån sig så var det ändå bara vad de flesta hade räknat med. Om hon däremot bara gjorde halvbra ifrån sig skulle rubrikerna bli "Trump vann debatten!"


Hur gick det då? Jag tycker att Hillary Clinton klarade den svåra situationen bra, bland annat genom att kombinera en saklig profil med ett lättsamt tilltal. Hon satte tonen direkt när debatten skulle börja. Hur hälsar man på en person som konsekvent kallar en för en lögnare och en skurk ("Lying Crooked Hillary")? Hennes sätt att säga How are you, Donald? inrymde en hel del undertexter. Hennes skratt och skakande på axlarna när Donald J. Trump försökte övertala tittarna att han hade ett mer vinnande temperament ("winning temperament") har redan blivit en viral succé.

Får debatten någon betydelse för valutgången? Nja. Det är ganska vanligt att en av debattörerna får ett lyft i opinionen efter debatten. Men dessa opinionseffekter blir oftast kortvariga. I en opinionsundersökning presenterad av CNN ansåg 62 procent av de svarande (registrerade väljare) att Hillary Clinton vann debatten, medan enbart 27 procent ansåg att Donald J. Trump vann. Demokraterna var något överrepresenterade i undersökningen.

Min bedömning är att Hillary Clinton kan få ett litet lyft i opinionen efter debatten, men det är möjligt att lyftet bara blir kortvarigt. Hösten blir spännande. Plågsamt spännande. Det är kanske dags att börja hamstra konservburkar, som jag såg att någon skrev på Twitter.

Det klarnar i regeringsfrågan

Det är två år kvar till valet 2018. Ändå är regeringsfrågan redan nu hetare i debatten än de flesta sakpolitiska frågorna. Något säger det om vår tid, jag är inte helt säker på vad.

Landskapet i regeringsfrågan har klarnat en del sedan jag senast formulerade mig i ämnet. Liberalerna och Jan Björklund samt Centerpartiet och Annie Lööf har nu varit tydliga med att de inte kommer att försöka bilda en ny alliansregering efter valet 2018, om de rödgröna partierna blir större än Alliansen.

Kristdemokraterna och Moderaterna har inte varit lika tydliga. Till och med Annie Lööf har öppet kritiserat Anna Kinberg Batra för bristande tydlighet i frågan: Anna Kinberg Batra behöver vara tydlig med hur hon ser på alternativen. Jag har varit tydlig med hur C ser på det och det är mitt ansvar. Sedan är det andra partiers ansvar att tala om hur de ser på det.

Anna Kinberg Batras svar till Annie Lööf kan närmast liknas vid ett rävgryt av talepunkter. Enda rimliga förklaringen till Anna Kinberg Batras medvetet otydliga svar är att hon vill hålla samman sitt parti, där det ju finns olika uppfattningar i synen på hur man bör förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Liberalerna och Centerpartiet har således bundit sig vid masten. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer vi därför sannolikt inte att få se en Alliansregering. Jag tror heller inte på en regering sammansatt av Moderaterna och Kristdemokraterna, med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. En sådan regering skulle inte kunna mobilisera tillräckligt starkt internt stöd för att kunna regera.

Den spännande frågan blir i stället: Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna i valet 2018 - väljer Centerpartiet och Liberalerna då att stanna i opposition i ytterligare fyra år eller väljer de att ingå i en blocköverskridande regering? 


En annan spännande fråga är hur Socialdemokraterna kommer att förhålla sig om Alliansen blir större än de rödgröna partierna. Till den frågan avser jag att återkomma inom kort.

Brist på journalistik när SVT Aktuellt intervjuade Nya Tiders chefredaktör

Igår torsdag medverkade den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk i SVT Aktuellt. Inslaget mötte stark kritik, bland annat från andra mediechefer. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skrev: Lögner sprids. Vad håller SVT på med? Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein kallade inslaget ett journalistiskt haveri.

Bakgrunden till inslaget var tidningen Nya Tiders omdiskuterade medverkan på Bokmässan i Göteborg. Programmet kan ses här.

Min kritik mot inslaget är att redaktionen på SVT Aktuellt tycktes sakna en övergripande publicistisk idé om vad inslaget syftade till. Det är ingen bra utgångspunkt för ett inslag där man ger utrymme på bästa programtid åt chefredaktören på en högerextrem tidning.

Inslaget var ingen journalistisk granskning av tidningen Nya Tider. I inslaget fanns inga försök från medverkande journalisters sida att karaktärisera tidningen och självständigt analysera dess eventuella kopplingar till nazistiska strömningar.

Inslaget erbjöd heller ingen analys av den underliggande problematiken om yttrandefrihetens gränser. Här fanns ingen samlad diskussion för och emot att en tidning med påstådda nazistiska kopplingar ges tillträde på en bokmässa som har yttrandefrihet som sitt tema.

Inslaget var heller ingen nyhetsrapportering om vad som egentligen hänt på mässan i samband med att Nya Tider medverkade. Inga förbipasserande eller säkerhetsansvariga eller andra medverkande utställare intervjuades. I stället fick en skribent på tidningen berätta att det var "jätteroligt" att vara där, att där rådde "skön stämning" och att "trevliga människor som är nyfikna kommer och vill snacka".

 I stället blev inslaget i praktiken en plattform för tidningens företrädare att föra fram sitt budskap och i slängig stil kritisera sina meningsmotståndare. Journalisten och författaren Henrik Arnstad fanns i studion, men även hans roll var oklar. Skulle han kritisera Bokmässan för att de upplåtit plats åt Nya Tider? Eller skulle han redovisa belägg för att Nya Tider har nazistiska kopplingar? Eller skulle han bara i största allmänhet utgöra en slags motpol till Vávra Suk på Nya Tider? Jag vet inte och jag tror faktiskt att SVT Aktuellt inte heller vet.

Jag brukar gilla SVT Aktuellt och skulle gärna se inslaget igår som ett olycksfall i arbetet. Men jag oroar mig för att redaktionen och programledningen är så ängsliga för att uppfattas som partiska i frågor som rör högerextremism att de nöjer sig med att bjuda in olika parter och ställa relativt öppna och förutsättningslösa frågor till dem. Ett sådant tillvägagångssätt är inte självklart det bästa sättet för Public Service att leva upp till sitt demokratiska uppdrag.

Jag noterar att SVT Aktuellt åtminstone i några delar tagit till sig av kritiken. Det gläder mig.

Trump som president? Dramatiken växer

Jag har tidigare hävdat att Donald J. Trumps oförmåga att ena sitt parti kommer att ligga honom i fatet i kampen om presidentposten. Igår tog sig denna oförmåga ytterligare ett uttryck då det spreds uppgifter om att USA:s förre president republikanen George Bush (den äldre, president 1989-1993) inte kommer att rösta på sitt eget partis kandidat utan i stället stödja demokraten Hillary Clinton. Jag vet inte om George Bush verkligen sagt så. Men som så ofta med anekdoter - oavsett om de är sanna eller inte så säger de något intressant om verkligheten.

Hittills har i alla fall Donald J. Trumps oförmåga att hålla samman sitt parti inte gjort honom till en given förlorare i valet. I stället har Trumps läge i opinionen successivt stärkts. Begrunda (och rys, om ni så önskar) kurvan nedan, där den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver givet sina modeller formulerar sannolikheten för att Trump eller Clinton skall vinna valet.

Min senaste text i ämnet är daterad den 4 augusti. Då var den blå kurvan (Hillary Clintons) på väg mot sin topp och jag ställde lite försiktigt frågan om Donald J. Trump var på väg att tappa det. Så var inte fallet. I stället har Donald J. Trumps röda kurva till synes obevekligt närmat sig Hillary Clintons.
Visst - Hillary Clinton är fortfarande favorit (Unibet ger just nu 1.55 i odds på Hillary Clinton, mot 2.30 på Donald J. Trump). Men jag tänker på Brexit - där förespråkarna till ett bibehållet brittiskt EU-medlemskap hade ett överläge i opinionen och till och med i exit poll-mätningarna.

Häromdagen uttryckte sig Donald J. Trump gillande om en tweet (skriven av hans son) som liknade flyktingar från Syrien vid förgiftat godis. På måndag hålls den första debatten mellan de båda huvudkandidaterna. Debatten kan säkert puffa opinionen några procent i någondera riktning, men en sådan effekt kan också bli kortvarig.

Donald J. Trump som amerikansk president? Man kan undra, sa flundra, om gädda är en fisk.

Därför är jag trött på det eviga bengalbrännandet

Strax innan avspark utbröt det igår tumult på läktarplats vid den allsvenska fotbollsmatchen mellan BK Häcken och IFK Göteborg. Maskerade supportrar till IFK Göteborg förberedde sig för att elda bengaler. En kvinna i publiken blev upprörd över de maskerade supportrarnas beteende. Hon gick fram för att fotografera dem och försökte även rycka av maskeringen på en av dem. Kvinnan påstås då ha fått ta emot ett slag i ansiktet. En man kom till hennes försvar och slagsmål bröt ut.

Jag är väldigt trött på det eviga bengalbrännandet på allsvenska fotbollsmatcher. Mina argument är tre.

1.) Bengalbränning på läktarplats är farligt och uppfattas av många som skrämmande. Bengalerna utväxlar en stark hetta och den kraftiga rökutvecklingen kan orsaka skada. Brännandet utförs oftast av maskerade män med svarta luvor, vilket kan vara vara hotfullt och skrämmande (inte minst för barn).

2.) Bengalbränning är förbjuden och genomförandet urholkar därför klubbens/matcharrangörens auktoritet. Dessutom försenas inte så sällan matchen, vilken innebär att rytmen störs för såväl spelare som för publik.

3.) De som bränner bengaler sätter sig själva i stället för klubben i centrum. Bengalbrännandet blir en egotripp, på klubbens och publikens bekostnad. Lojaliteten blir med den egna gruppen i stället för med den klubb man säger sig vilja stödja.

Vilka sätt finns det då att få bukt med problemet. Jag tror de som ropar på en quick fix ropar förgäves. Bengalbränningen handlar om en kultur som fått fäste i små, högmobiliserade grupper och det krävs ett långsiktigt arbete för att åstadkomma förändring.

En del förespråkar ett legaliserande och ett organiserat användande av pyroteknik i samband med matcherna. Den lösningen tror jag inte så mycket på. Det är förbudet som gör pyrotekniken attraktiv. Bengalbrännandet handlar om unga män och makt - att visa styrka och visa vem som det är som bestämmer på läktarplats. Om klubben organiserar egen pyroteknik kommer dessa unga män att fortsätta bränna sina egna bengaler.

Andra förespråkar starkare läktarinsatser från polis och vakter när bengalbrännandet genomförs. Men det är ingen enkel strategi. Risken är stor att ett polisiärt ingripande leder till upploppsliknande situationer på läktaren, där helt oskyldiga åskådare kommer att skadas.

Jodå, kvinnan som ingrep igår visade civilkurage och förtjänar respekt. Problemet löses på sikt bäst genom att polisen och vaktpersonal under matchtid förmår identifiera de personer som bränner bengaler och sedan ingriper mot dem i efterhand. Klubbarna och polisen måste också samarbeta i att luckra upp de små men väl ihopkittade grupper som är bärare av denna kultur.

Om opinionsläget och varför det är bättre att ibland inte veta

I en Sifo-mätning i september 1994 fick Centerpartiet 8.9 procent. Det var ett helt OK resultat. I riksdagsvalet samma månad fick Centerpartiet 7.7 procent av rösterna och blev tredje största parti.

Tänk om partiledningen och medlemmarna 1994 hade vetat att Centerpartiet 22 år senare inte vid ett enda tillfälle lyckats komma upp till samma nivå på 8.9 procent i en enskild Sifo-mätning. Det  måste röra sig om ungefär 240 Sifo-mätningar som genomförts sedan dess.

Ibland är det bättre att inte veta. Som hängiven supporter till IFK Göteborg går mina tankar då och då till Gais som vann sitt senaste SM-guld i fotboll för 62 år, tre månader, 20 dagar, fyra timmar, 38 minuter och 19 sekunder sedan. Gaisarnas glädje 1954 hade grumlats en hel del om de kunnat ana denna utveckling.

I helgens Sifo-mätning fick Centerpartiet 8.4 procent, vilket är partiets bästa resultat sedan 1994. Partiets opinionsframgångar kan mycket väl fortsätta. Luften har åtminstone tillfälligt gått ur Kristdemokraterna som med 3.0 procent gjorde sitt sämsta resultat i Sifo på över tre år. Liberalerna är just nu upptaget med helt andra saker än att stärka sin ställning i väljaropinionen. Anna Kinberg Batra och Moderaterna har problem med sin tydlighet. Men Centerpartiet travar på - till synes utan inre bekymmer och kan prioritera opinionsbildning och politikutveckling.

Sifo-mätningen visar att det är väldigt jämnt mellan blocken. Allianspartierna visar politisk svaghet genom att inte bättre kunna utnyttja den rödgröna regeringens knepiga parlamentariska läge. Det är vanligt att oppositionen gör ett ryck i opinionen under mellanvalsperioden. Vid motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden - i augusti 2012 - ledde till exempel de rödgröna över Alliansen med nära åtta procentenheter.

Den fråga som nu allt starkare växer fram är: Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna i valet 2018 - väljer Centerpartiet och Liberalerna då att stanna i opposition i ytterligare fyra år eller väljer de att ingå i en blocköverskridande regering? Den frågan lär vi få anledning att regelbundet återkomma till framöver.

Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.

Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.

Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.

Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.

Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna  boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.

 När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.

"Va?! Vi har närt en liberal vid vår barm!" Angående angreppen på Birgitta Ohlsson.

Uppdatering onsdag 14/9 kl 21.45 återfinns längst ned i texten.

Ekot berättar att medlemmar av Liberalernas partitopp går till angrepp mot riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson och kräver att hon lämnar partiledningen. Skälet är att Birgitta Ohlsson öppet argumenterat emot partiledaren Jan Björklunds uppfattningar om att Sverigedemokraterna borde bjudas in till blocköverskridande politiska samtal och om att så kallade religiösa friskolor borde förbjudas.

Säga vad man vill om Liberalerna, särskilt högt i tak tycks där just nu inte vara. Birgitta Ohlsson är en person som sticker ut. Hon har tidigare argumenterat emot partilinjen i till exempel FRA-frågan och om den nya restriktiva flyktingpolitiken.

Jag har en motsatt uppfattning än Birgitta Ohlsson i väldigt många frågor, inte minst om svenskt Nato-medlemskap och om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag uppskattar alltid hennes frimod och självständighet, och hennes insatser för feminism och mänskliga rättigheter.

Visst, enighet ger styrka. Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men för ett parti som inte vill vara en bunker är det viktigt att bejaka öppenhet och mångfald. Jan Björklunds utspel om att bjuda in Sverigedemokraterna till samtal och att förbjuda judiska, kristna och muslimska friskolor är ju heller inte den officiella partilinjen.


Nej, Liberalerna mår inte bra. I valet 2014 erhöll partiet 5.4 procent, vilket var det näst sämsta resultatet i partiets historia. I den senaste mätningen från Demoskop fick partiet bara 4.3 procent, vilket var det sämsta resultatet sedan 2007.  Enligt Demoskop har Liberalerna också svårt att få genomslag i sina hjärtefrågor, som till exempel utbildning och försvar.

Är Liberalernas kris också liberalismens kris? Debattlandskapet har förskjutits i en riktning bort från frihetlighet och internationalism till kontroll, auktoritet, nation, gränskontroller samt lag och ordning. Högernationalistiska krafter vinner framgångar i flera länder. En del liberala debattörer och ledarsidor flyter med i denna utveckling. Andra liberaler gör motstånd. Birgitta Ohlsson tillhör dem som gör motstånd.

Expressen uppger att Liberalernas riksdagsgrupp kallats till ett extra möte i dag på förmiddagen för att diskutera den uppkomna situationen. Något säger mig att vi får anledning att återkomma med en uppdatering av denna bloggtext senare i dag.

En lätt reviderad version av texten publicerades just i Expressen.

Uppdaterat onsdag 14/9 kl 21.45. Efter ett maratonmöte på över sju timmar (!) med Liberalernas riksdagsgrupp kunde partisekreterare Maria Arnholm till sist komma ut och informera om vad man kommit överens om. Beskeden var dock vaga och mångtydiga. Maria Arnholm gjorde en poäng av att Birgitta Ohlsson nu lämnade Liberalernas riksdagsgrupps förtroenderåd (en slags styrelse för riksdagsgruppen). Men Birgitta Ohlsson ansökte redan i mars 2016 om att få lämna uppdraget, så den avgången kan knappast beskrivas som en eftergift. I SVT Aktuellt talade Maria Arnholm om att gruppen enats om att kombinera "högt i tak" med "tydlighet" - men vad den formuleringen i praktiken innebar var det nog inte så många som förstod.

Birgitta Ohlsson har en stark ställning bland Liberalernas fotfolk, men inte en lika stark ställning inom partiorganisationen. Konflikten inom Liberalerna och mellan Birgitta Ohlsson och Jan Björklund kvarstår, och det är en öppen fråga vilka uttrycksformer den kommer att ta sig.

Vi lever i en individualiserad tid, där krav på öppenhet och individens stärkta rättigheter förändrat samhället. Då är det svårt att bibehålla ett ideal som medför att enskilda politiker ska rösta mot sin övertygelse och tiga om deras partiledare säger något de tycker bryter mot deras/partiets grundläggande värderingar. Samtidigt röstar väljarna på partier, inte på individer. Det blir en utmaning för partierna att hantera denna växande spänning framöver.

Om Riksmötets öppnande, Kungen och Anna Ekström

Vid riksmötets öppnande läste statsminister Stefan Löfven i dag upp regeringsförklaringen och meddelade att han utsett tidigare generaldirektören vid Skolverket Anna Ekström till ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Dessförinnan hade kung Carl XVI Gustaf hållit ett anförande och förklarat 2016/2017 års Riksmöte öppnat.

Om regeringsförklaringen är det inte så mycket att säga. Den var stram till formen och fokuserad på att lyfta fram vad regeringen tidigare åstadkommit och vilka satsningar och strategier som nu väntade. Men jag noterade att tyngden i texten låg på traditionella vänster-högerfrågor och fördelningsfrågor. Den så kallade GAL-TAN-dimensionen (ungefär Grön, Alternativ, Liberalistiskt vs Tradition, Auktoritet, Nation), med frågor kring till exempel svenska värderingar, lag och ordning och flyktingmottagning, var nedtonad. Nu tror jag regeringsdeklarationen i sig är en plattform som gör sig bättre för vänster-högerfrågor än för GAL/TAN-frågor - men det kan också vara ett försiktigt tecken på att den politiska dagordningen håller på att förändras.

Däremot uppehöll sig kung Carl XVI Gustaf vid värderingar. Jag noterade att han talade om "våra" värderingar och inte om "svenska" värderingar. Bra, det är mer inkluderande och generellt. (Även om ordet "våra" i sin tur syftade tillbaka till "svenskars".) De värderingar kungen lyfte fram var följande: Värderingar som tron på alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, tron på ett demokratiskt styrelsesätt, religions- och yttrandefrihet. Tyckte mig ana att Kent Ekeroth, Björn Söder och några till vred sig lite besvärat vid dessa kungsord.

Jag blev väldigt glad över att Anna Ekström blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Anna Ekström utstrålar kompetens och klokhet, och hon kommer att ha lätt att söka samarbete över blockgränserna. Så skrev till exempel Birgitta Ohlsson (L) nyss på Twitter: Så genuint roligt att Anna Ekström blivit ny minister. Meritokrati när den är som finast.

Jag kommenterar regeringsförklaringen och utnämningen av Anna Ekström för Svenska Dagbladet.

Jan Björklund och "normaliseringen" av Sverigedemokraterna

I SVT Agenda var nyligen moderatledaren Anna Kinberg Batra tydlig med att hon betraktade Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. I dag vill Liberalernas partiledare Jan Björklund att Sverigedemokraterna bjuds in till blocköverskridande politiska samtal.

Jan Björklund oroar sig för att Sverigedemokraterna blir "martyrer" om de inte bjuds in. Jag har svårt att följa med i den logiken. Martyrskapet är redan Sverigedemokraternas livsluft. Skulle de bjudas in till blocköverskridande samtal hittar de omedelbart andra uttryck för sitt självpåtagna martyrskap. Journalisterna, den "politiska eliten", kultursektorn - alla är dumma mot Sverigedemokraterna. Jag är övertygad om att även om Sverigedemokraterna fick bilda enpartiregering skulle de uppfatta sig som martyrer.

Det är möjligt att en "normalisering" av Sverigedemokraterna - att de till exempel fick sitta med i en alliansregering - skulle leda till ett minskat väljarstöd för partiet. Men det viktiga är ju att Sverigedemokraterna i så fall får möjlighet att genomföra sin politik - och det är ju just partiets politik som så många människor finner rasistisk eller på annat sätt avskyvärd.

I Dagens Nyheter påminner Kristina Lindquist om Bob Fosses sjuttiotalsfilm ”Cabaret” som utspelar sig i den tyska Weimarrepubliken, och om den tidens naiva förhoppningar om att nazismen skulle kunna domesticeras eller normaliseras. På en fest sjunger en yngling om skogar och solvarma ängder. Ynglingen längtar efter en vind, sången växer till en storm där festdeltagarna snart står upp och skriker om faderlandet. Tror du fortfarande att du kan kontrollera dem?, lyder en replik i anslutning till scenen.

Kristina Lindquist citerar också ut en text av Per Svensson, om sinnesstämningen inom Sverigedemokraterna: De är övertygade om att vi står inför en avgörande strid om den svenska nationens överlevnad. De vill ha ett helt nytt, helt annorlunda, Sverige. Ett Sverige utan skillnader. Ett Sverige som är som en enda kropp.”
 
Så, nej. Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti, och jag tycker inte det är en bra idé att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande politiska samtal. Sverigedemokraterna står utanför den demokratiska värdegemenskapen, och det utanförskapet riskerar att döljas om andra partier aktivt försöker bidra till deras normalisering. Jag är glad att jag inte ser några tecken inom Socialdemokraterna på att häva isoleringen av Sverigedemokraterna.

Sverige är en demokrati, och i en demokrati får de politiska partierna själva välja vem de vill samarbeta med. Däremot är det förstås självklart att lagen gäller, och att lagen gäller lika för alla.

Många liberalerna har våndats i sociala medier i dag, och påmint om hur en tidigare liberal partiledare valde att hantera sin tids högerpopulister. Jag tycker Bengt Westerberg gjorde rätt, och att Jan Björklund gör fel.

Sverige, Nato och Krister Bringéus utredning

Kommer Sverige att ansöka om medlemskap i Nato? Under överskådlig tid är svaret sannolikt nej.

Igår presenterades ambassadör Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57) om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Utredningen har föregåtts av ett stort intresse, eftersom den bland annat skulle analysera och redogöra för innebörden av ett svenskt Nato-medlemskap.

Jag tycker att Krister Bringéus har gjort ett gott arbete. Han betonar att resonemangen med nödvändighet är hypotetiska, och olika positiva och negativa aspekter med ett medlemskap redovisas på ett transparent och systemiskt sätt. Krister Bringéus är också föredömligt tydlig med att ett ställningstagande om svenskt Nato-medlemskap är politiskt och inte något som kan utredas fram.

Med ett sådant upplägg tillhandahåller utredningen också argument för både ja-sidan och nej-sidan i Nato-frågan. Anhängarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan lyfta fram att västmakternas samlade konfliktavhållande förmåga enligt utredaren sannolikt skulle öka, liksom Sveriges politiska inflytande inom Nato. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan i stället luta sig mot utredarens slutsatser om att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle minska och att ett medlemskap leda till en kris med Ryssland.

Mats Engström menar att Krister Bringéus inte tillräckligt problematiserar hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum minskar som Natomedlem, eller att vi som medlemsstat förväntas vara solidariska med Erdogans Turkiet. Det är möjligt. Men jag kan också tänka mig att det finns Nato-anhängare om tycker att Bringéus inte tillräckligt lyft fram tänkta fördelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Mats Engström påstår också att Krister Bringéus redan på 1990-talet själv förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Kanske det, men sammantaget tycker jag Bringéus rapport uttrycker diplomatisk professionalitet.
 
Jan Björklund antyder att en alliansregering kanske lämnar in en svensk ansökan om Nato-medlemskap även om de rödgröna partierna är emot. Där går Jan Björklund på tvärs med utredaren Krister Bringéus, som i stället betonar att ett svenskt Nato-medlemskap förutsätter ett brett stöd. Ett sådant brett stöd är också något som Nato kräver för att släppa in en ny medlem.

Inom Socialdemokraterna finns det - såvitt jag kan överblicka - ingen rörelse i Nato-frågan. Stödet för en bibehållen militär alliansfrihet är kompakt, och det är svårt att identifiera någon enskild stark röst inom partiet som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap. Min egen grundinställning kvarstår: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Så vi får se. Blir Krister Bringéus utredning inledningen till en ny svensk debatt om Nato-medlemskap? Eller innebar utredningen - åtminstone tillfäligtvis - slutpunkten för en sådan debatt.

Vad betyder den israeliska kritiken av Anna Kinberg Batra?

Israelisk media uppmärksammar på ett oväntat sätt moderatledaren Anna Kinberg Batras besök i landet. The Times of Israel skriver att de israeliska värdarna är besvikna på Anna Kinberg Batra för att hon inte uttalat sig tillräckligt positivt om Israel, ett brott mot vad hon påstås ha utlovat före besöket: Before the visit, she presented herself as a close friend and gave us to understand that she would use her visit as a platform for positive statements about Israel. She did not deliver the goods.

Well, uppgifterna är osäkra och bilden lär klarna så småningom. Men intermezzot gestaltar några viktiga drag i relationerna mellan Sverige och Israel, samt ger upphov till en del frågor.

1.) De alliansföreträdare som anklagat Margot Wallström för att vara för kritisk mot Israels agerande får kanske anledning att tänka efter. Den israeliska högerregeringen är extremt snarstucken och inte ens moderatledaren Anna Kinberg Batras försiktiga kritik av den israeliska bosättningspolitiken accepteras.

2.) De svensk-israeliska diplomatiska relationerna har länge varit dåliga. Som nytillträdd utrikesminister var Carl Bildt redan år 2006 ytterst hård i sin kritik av av Israel, och i praktiken var även han under långa perioder portad i Israel. 

3.) Ligger det något i påståendena att Anna Kinberg Batra i förväg skulle ha utlovat positiva omdömen om Israel, i syfte att förbättra möjligheterna att få till stånd ett möte med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? Jag hoppas att Anna Kinberg Batra redan i kväll bestämt dementerar att så varit fallet.

Relationerna mellan Sverige och Israel har dessvärre länge varit en inrikespolitisk stridsfråga. Det vore befriande om allianspartierna och de rödgröna kunde enas i sin kritik av Israels grova folkrättsbrott, samtidigt som de naturligtvis också kritiserar folkrättsbrott och olagligt våld från den palestinska sidan. De goda krafterna på båda sidor i konfliken förtjänar stöd, och det stödet blir mer effektivt om det kan ges i enighet. Konfliken mellan Israel och Palestina är för allvarlig för att reduceras till en inrikespolitisk stridsfråga i Sverige.

Vem "vevar gamla, trötta argument" i Nato-debatten?

Ambassadör Krister Bringéus utredning om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap har väckt debatt redan innan det publicerats, sedan nyhetsbyrån TT i förväg tagit del av betänkandet. Utredningen ska inte ta ställning till ett svenskt Nato-medlemskap, utan lyfta fram såväl fördelar som nackdelar med ett sådant. Därför finns det i slutsatserna också något åt alla.

Svenskt Nato-medlemskap är, liksom de flesta utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ingen avgörande fråga för väljarnas partival. Däremot är det en mycket viktigt fråga för delar av väljarkåren och den politiska eliten. Temperaturen har höjts ytterligare genom att Centerpartiet och Kristdemokraterna nyligen bytt fot i frågan. Tidigare förespråkade dessa båda partier en bibehållen svensk militär alliansfrihet, nu vill de i stället att Sverige går med i Nato. Därmed är frågan för första gången helt polariserad mellan blocken - de rödgröna partierna vill bibehålla den militära alliansfriheten, de borgerliga partierna vill se ett svenskt Nato-medlemskap.

Nato-debatten tenderar att bli repetitiv. Jag blir lite trött när jag läser Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen, där hon redan i ingressen uppmanar Nato-motståndarna att sluta "veva gamla, trötta argument". Direkt därefter målar hon själv upp ett scenario enligt kalla krigets modell, där Ryssland genom en överraskningsoperation mot Gotland skaffar sig militär luftherravälde i Östersjön och trycker tillbaka Natos försvarslinje ända ut i Nordsjön. Att sluta "veva gamla, trötta argument" gäller tydligen bara Nato-motståndarna.

Jag ser fram mot en Nato-debatt med lite mer fräscha argument när Bringéus utredning inom kort kommer. Tills vidare vilar jag trygg i min grundsyn: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Om regeringsfrågan och den svåra konsten att inte svara på frågor

DN-journalisten Viktor Barth-Krons tweet om Anna Kinberg Batras syn på vad som är ett "tydligt besked" har väckt munterhet. Jag uppfattar inte Barth-Krons tweet som ett sätt att håna Anna Kinberg-Batra, utan i stället ett sätt att gestalta ett problem i det politiska samtalet i dag: Framträdande politikers ovilja och/eller oförmåga att svara på de frågor som journalister ställer.

Anna Kinberg Batra har i och för sig en historia när det gäller att inte svara på journalisternas frågor. I en partiledarintervju i P1 Morgon under Almedalsveckan 2015 gick det till och med så långt att den frustrerade programledaren Johar Bendjelloul utbrast: Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så.

Men fenomenet är bredare än så. Bosse Ringholms presskonferens 1999 där han skulle förklara varför Inga-Britt Ahlenius, chef för riksrevisionsverket, lämnade sin tjänst var till exempel ingen höjdare. Fler exempel finns här.

Varför blir det så här? Är det politikernas fel? Eller deras ängsliga eller möjligen översmarta rådgivares? Eller är det journalisterna som ser ett egenvärde i att försöka snärja in politiker, i stället för att synliggöra deras värdegrund, mål och strategier? Till den frågan avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

I dagarna har också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vecklat in sig i resonemang om huruvida hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller ej.

Överlag pressas allianspartierna nu hårt i frågan om de avser att försöka bilda regering (med stöd av Sverigedemokraterna) efter valet 2018, även om de blir mindre än de rödgröna partierna. Alliansföreträdare försöker nu skifta fokus till frågan om huruvida Stefan Löfven tänker avgå som statsminister efter valet 2018 om de rödgröna partierna blir mindre än allianspartierna. Eller tänker Stefan Löfven invänta den obligatoriska omröstningen i riksdagen och se om Sverigedemokraterna skulle stödja en fortsatt rödgrön regering i stället för Alliansen?

Hittills har alliansföreträdarna inte varit särskilt lyckosamma i sina försök att rikta fokus mot den frågan. Den viktigaste anledningen är att ett sådant scenario inte uppfattas som realistiskt. Sverigedemokraterna skulle knappast släppa fram en rödgrön regering, och det interna motståndet inom de rödgröna partierna mot en sådan lösning skulle vara stort.

Varför säger då inte Stefan Löfven helt enkelt att han tänker avgå om de rödgröna partierna blir mindre än Alliansen? Jag tror det finns två skäl till hans tystnad. För det första vill Stefan Löfven luckra upp blockpolitiken och därför inte i förväg lova att släppa fram en ny blockbaserad alliansregering. För det andra hade Alliansen sin chans genom Decemberöverenskommelsen - en överenskommelse de själva bröt. Nu får de i stället leva i osäkerhet inför valet 2018.

Regeringsfrågan är het, trots att det är mer än två år kvar till valet. För den som är intresserad rekommenderar jag måndagens seminarium (5/9) på ABF i Stockholm, där Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterar vår nya bok Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016). Lisa Pelling modererar. Boken finns att köpa på plats, men kan också beställas här.

Hjärtligt välkomna!