Om regeringsfrågan och den svåra konsten att inte svara på frågor

DN-journalisten Viktor Barth-Krons tweet om Anna Kinberg Batras syn på vad som är ett "tydligt besked" har väckt munterhet. Jag uppfattar inte Barth-Krons tweet som ett sätt att håna Anna Kinberg-Batra, utan i stället ett sätt att gestalta ett problem i det politiska samtalet i dag: Framträdande politikers ovilja och/eller oförmåga att svara på de frågor som journalister ställer.

Anna Kinberg Batra har i och för sig en historia när det gäller att inte svara på journalisternas frågor. I en partiledarintervju i P1 Morgon under Almedalsveckan 2015 gick det till och med så långt att den frustrerade programledaren Johar Bendjelloul utbrast: Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så.

Men fenomenet är bredare än så. Bosse Ringholms presskonferens 1999 där han skulle förklara varför Inga-Britt Ahlenius, chef för riksrevisionsverket, lämnade sin tjänst var till exempel ingen höjdare. Fler exempel finns här.

Varför blir det så här? Är det politikernas fel? Eller deras ängsliga eller möjligen översmarta rådgivares? Eller är det journalisterna som ser ett egenvärde i att försöka snärja in politiker, i stället för att synliggöra deras värdegrund, mål och strategier? Till den frågan avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

I dagarna har också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vecklat in sig i resonemang om huruvida hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller ej.

Överlag pressas allianspartierna nu hårt i frågan om de avser att försöka bilda regering (med stöd av Sverigedemokraterna) efter valet 2018, även om de blir mindre än de rödgröna partierna. Alliansföreträdare försöker nu skifta fokus till frågan om huruvida Stefan Löfven tänker avgå som statsminister efter valet 2018 om de rödgröna partierna blir mindre än allianspartierna. Eller tänker Stefan Löfven invänta den obligatoriska omröstningen i riksdagen och se om Sverigedemokraterna skulle stödja en fortsatt rödgrön regering i stället för Alliansen?

Hittills har alliansföreträdarna inte varit särskilt lyckosamma i sina försök att rikta fokus mot den frågan. Den viktigaste anledningen är att ett sådant scenario inte uppfattas som realistiskt. Sverigedemokraterna skulle knappast släppa fram en rödgrön regering, och det interna motståndet inom de rödgröna partierna mot en sådan lösning skulle vara stort.

Varför säger då inte Stefan Löfven helt enkelt att han tänker avgå om de rödgröna partierna blir mindre än Alliansen? Jag tror det finns två skäl till hans tystnad. För det första vill Stefan Löfven luckra upp blockpolitiken och därför inte i förväg lova att släppa fram en ny blockbaserad alliansregering. För det andra hade Alliansen sin chans genom Decemberöverenskommelsen - en överenskommelse de själva bröt. Nu får de i stället leva i osäkerhet inför valet 2018.

Regeringsfrågan är het, trots att det är mer än två år kvar till valet. För den som är intresserad rekommenderar jag måndagens seminarium (5/9) på ABF i Stockholm, där Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterar vår nya bok Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016). Lisa Pelling modererar. Boken finns att köpa på plats, men kan också beställas här.

Hjärtligt välkomna!

Uppförsbacke för Moderaterna och Anna Kinberg Batra

Dagens opinionsmätning från Demoskop visar på två relevanta förändringar. Moderaterna minskade med tre procentenheter, från 26.1 procent till 23.1 procent. Sverigedemokraterna ökade med tre procentenheter, från 15.7 procent till 18.7 procent, och partiet fick därmed sitt bästa resultat någonsin i Demoskop.

En mätning är ingen mätning. Men Sverigedemokraternas uppåtgående trend sedan valet 2014 har bekräftats i flera olika mätningar. Och Moderaterna visar inga tecken på att närma sig valresultatet på 30 procent från 2010, ett valresultat från den tid då Fredrik Reinfeldt luftade ambitioner om att Moderaterna skulle bli Sveriges statsbärande -eller åtminstone samhällsbärande - parti.

Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att svenska folket blivit mer främlingsfientligt eller rasistiskt. Tvärtom visar samstämmiga undersökningar att den svenska opinionen över tid blivit allt mindre negativ till flyktingmottagning och allt mer positiv till invandrare. Men invandringspolitiken har de senaste åren börjat uppfattas som en allt viktigare fråga av medborgarna. De medborgare som delar Sverigedemokraternas åsikter om invandringspolitiken har därigenom blivit mer benägna att rösta på partiet. I invandringspolitiken utgör Sverigedemokraterna i partisystemet fortfarande en egen pol i förhållande till de övriga partierna.

Moderaterna är det parti som tappat flest väljare till Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har en svår uppgift att samla ihop partiet och peka ut dess framtida riktning. Hittills har Anna Kinberg Batra haft svårt att komma till sin rätt i olika intervjusituationer. Ofta har hon kritiserats för att ge undanglidande svar. Kulmen nåddes i en partiledarintervju i P1 Morgon fredag 3 juli, under Almedalsveckan i år. Efter några fåfänga försök att få Anna Kinberg Batra att ge konkreta svar på frågor om Decemberöverenskommelsen utbrast den lätt frustrerade intervjuaren Johar Bendjelloul mitt i pågående direktsändning: Ja, det var ju inte riktigt det jag frågade. Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så, varpå en uppenbart besvärad Anna Kinberg Batra ursäktande svarade Det är inte meningen.

Även Annie Lööf fick en tung start som partiledare, men lyckades komma tillbaka och har nu en stark ställning i debatten. I de moderata kulisserna vankar Ulf Kristersson. Han var en tänkbar kandidat till partiledarposten, men riskerade kanske att uppfattas som för mycket höger och att förknippas med en trött och besegrad alliansregering. Efter valet 2014 har Ulf Kristersson tagit steget fram och gör väldigt bra ifrån sig i de debatter och intervjuer där han medverkar. Under Annie Lööfs svåra inledningstid som partiledare fanns det i praktiken ingen tänkbar alternativ partiledarkandidat för Centerpartiet. Anna Kinberg Batra har däremot inte förmånen att sakna tänkbara ersättare. Ulf Kristersson har dessutom en ytterligare god sida. Han svarar på journalisternas frågor, inte på de frågor han önskat att journalisterna hade ställt.