Ekot berättar att medlemmar av Liberalernas partitopp går till angrepp mot riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson och kräver att hon lämnar partiledningen. Skälet är att Birgitta Ohlsson öppet argumenterat emot partiledaren Jan Björklunds uppfattningar om att Sverigedemokraterna borde bjudas in till blocköverskridande politiska samtal och om att så kallade religiösa friskolor borde förbjudas.
Säga vad man vill om Liberalerna, särskilt högt i tak tycks där just nu inte vara. Birgitta Ohlsson är en person som sticker ut. Hon har tidigare argumenterat emot partilinjen i till exempel FRA-frågan och om den nya restriktiva flyktingpolitiken.
Jag har en motsatt uppfattning än Birgitta Ohlsson i väldigt många frågor, inte minst om svenskt Nato-medlemskap och om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag uppskattar alltid hennes frimod och självständighet, och hennes insatser för feminism och mänskliga rättigheter.
Visst, enighet ger styrka. Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men för ett parti som inte vill vara en bunker är det viktigt att bejaka öppenhet och mångfald. Jan Björklunds utspel om att bjuda in Sverigedemokraterna till samtal och att förbjuda judiska, kristna och muslimska friskolor är ju heller inte den officiella partilinjen.
Nej, Liberalerna mår inte bra. I valet 2014 erhöll partiet 5.4 procent, vilket var det näst sämsta resultatet i partiets historia. I den senaste mätningen från Demoskop fick partiet bara 4.3 procent, vilket var det sämsta resultatet sedan 2007. Enligt Demoskop har Liberalerna också svårt att få genomslag i sina hjärtefrågor, som till exempel utbildning och försvar.
Är Liberalernas kris också liberalismens kris? Debattlandskapet har förskjutits i en riktning bort från frihetlighet och internationalism till kontroll, auktoritet, nation, gränskontroller samt lag och ordning. Högernationalistiska krafter vinner framgångar i flera länder. En del liberala debattörer och ledarsidor flyter med i denna utveckling. Andra liberaler gör motstånd. Birgitta Ohlsson tillhör dem som gör motstånd.
Expressen uppger att Liberalernas riksdagsgrupp kallats till ett extra möte i dag på förmiddagen för att diskutera den uppkomna situationen. Något säger mig att vi får anledning att återkomma med en uppdatering av denna bloggtext senare i dag.
En lätt reviderad version av texten publicerades just i Expressen.
Uppdaterat onsdag 14/9 kl 21.45. Efter ett maratonmöte på över sju timmar (!) med Liberalernas riksdagsgrupp kunde partisekreterare Maria Arnholm till sist komma ut och informera om vad man kommit överens om. Beskeden var dock vaga och mångtydiga. Maria Arnholm gjorde en poäng av att Birgitta Ohlsson nu lämnade Liberalernas riksdagsgrupps förtroenderåd (en slags styrelse för riksdagsgruppen). Men Birgitta Ohlsson ansökte redan i mars 2016 om att få lämna uppdraget, så den avgången kan knappast beskrivas som en eftergift. I SVT Aktuellt talade Maria Arnholm om att gruppen enats om att kombinera "högt i tak" med "tydlighet" - men vad den formuleringen i praktiken innebar var det nog inte så många som förstod.
Birgitta Ohlsson har en stark ställning bland Liberalernas fotfolk, men inte en lika stark ställning inom partiorganisationen. Konflikten inom Liberalerna och mellan Birgitta Ohlsson och Jan Björklund kvarstår, och det är en öppen fråga vilka uttrycksformer den kommer att ta sig.
Vi lever i en individualiserad tid, där krav på öppenhet och individens stärkta rättigheter förändrat samhället. Då är det svårt att bibehålla ett ideal som medför att enskilda politiker ska rösta mot sin övertygelse och tiga om deras partiledare säger något de tycker bryter mot deras/partiets grundläggande värderingar. Samtidigt röstar väljarna på partier, inte på individer. Det blir en utmaning för partierna att hantera denna växande spänning framöver.
