Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter under tidigt 1970-tal. Jag tjusades och fängslades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de svaga och förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik. (Jag var också förtjust i Jörn Svensson, vars alltid välformulerade och skarpa inlägg mot USA-imperialismen - dessutom på skånska - gjorde djupa avtryck i min unga och ännu oskuldsfulla själ.)
Jag tillhör dem som de gånger jag är i Stockholm, omedvetet men obevekligt, söker en anledning att snedda över Adolf Fredriks kyrkogård för att kasta en blick på Olof Palmes grav och sända honom en mental blinkning.
Olof Palme berör - få är likgiltiga. Så här i tider av 25-årsdagen av hans död överträffar medierna varandra i minnesprogram och artikelserier. En av standardfrågorna lyder: Vilket är det politiska arvet efter Olof Palme?
Många associerar förstås Olof Palme till den internationella politiken. Han var och är otvivelaktigt Sveriges mest kände politiker i omvärlden. Andra associerar honom kanske till löntagarfonderna, de dubbla valförlusterna, IB-affären eller ubåtskränkningarna. Jag vill här uppmärksamma ett av de politikområden där han gjorde störst insatser men som kanske i dag fallit i glömska, nämligen jämställdhetspolitiken.
I sin Palme-biografi "När vinden vände" lyfter Kjell Östberg fram hur Palme redan 1966 i ett tal inför Försäljnings- och reklamförbundet går till storms mot reklambranschens befästande av förlegade könsroller. Olof Palme valde att ägna hela sitt tal på 1972 års partikongress åt jämställdhetsfrågorna. I talet är Palme tydlig med att jämställdheten måste grundläggas i arbetslivet och utgå från kvinnors rätt till arbete. Barnomsorgen måste byggas ut och hushållsarbetet fördelas betydligt jämnare mellan män och kvinnor. Andelen kvinnor i politiska församlingar måste öka kraftigt. Det politiska arbetet för kvinnans jämställdhet måste beröra samhällslivets alla områden. Östberg skriver: Under några år på 1970-talet genomfördes en serie jämställdhetsreformer utan tidigare motstycke. Särbeskattning, föräldraförsäkring (som åtminstone formellt jämställde kvinnor och män när det gällde vård av små barn), en barnstugereform som (...) innebar en kraftig utbyggnad av barnomsorgen och (...) beslutet om fri abort.
Palmes patos för jämställdhetsfrågorna växte förstås inte fram i ett vakuum. Radikaliseringen av samhällslivet och auktoritetsnedrivningen kring 1968 innebar ett uppsving för jämlikhetsfrågor och även för jämställdheten. Men Palme tog tidigt jämställdhetsfrågorna på allvar, förstod dess politiska sprängkraft och potential och lyckades utforma konkreta politiska reformer som fortfarande präglar vår tid.
Var finns den socialdemokratiska jämställdhetspolitiken i dag? Var fanns de skarpa socialdemokratiska jämställdhetpolitiska förslagen i 2010 års valrörelse? Tystnaden ekar. Avslutningen av Olof Palmes klassiska tal på 1972 års partikongress har bäring än i dag:
Man möter hos många kvinnor i dag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Man kan också se den som ett resultat av den begynnande frigörelse som i praktiken skett, framför allt det senaste decenniet och som ett resultat av den ökade medvetenheten hos kvinnorna. Men resultaten i praktisk samhällsförändring kan aldrig nås av isolerade grupper. Även om kvinnornas frigörelse i hög grad måste vara deras eget verk, så når vi aldrig resultaten om inte jämlikhetskravet bärs fram av kvinnor och män gemensamt inom en stor folkrörelse som inriktar sin strävan på samhällets förändring till ökad frihet och större gemenskap.
Jag medverkar i morgon måndag kl 15.30 i Radio Göteborg i P 4, för att tillsammans med Anna Johansson och Jan Eliasson diskutera Olof Palmes betydelse i dag. Jag hoppas då få möjlighet att bl a lyfta fram jämställdhetsfrågorna.
2011-02-27
2011-02-24
Ja till ett Påskupprop i sjukförsäkringsfrågan!
Sveriges Kristna Råd överväger ett nytt Påskupprop, denna gång för att stoppa utförsäkringarna av sjuka och för att kräva ändringar i sjukförsäkringsreformen. Kravet har sitt ursprung i ett upprop från diakoner i flera stift, som uttrycker sin oro över att allt fler av dem som söker hjälp på något sätt har drabbats av det nya sjukförsäkringssystemet, inte sällan genom att klassificeras som för sjuka för att arbeta, men för friska för sjukersättning.
Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.
Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.
I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.
Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.
Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.
I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.
2011-02-22
Carl Bildts värnande av stabiliteten i Libyen
Längst ned i bloggposten finns en uppdatering efter Carl Bildts framträdande och försvar i SVT Aktuellt i kväll tisdag.
Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.
Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.
Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.
Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.
Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.
Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.
Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.
Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.
Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.
Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.
Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.
Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.
Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.
Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.
Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.
Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.
2011-02-20
Skallet går mot Kriskommissionen - men vilka deltar i skallet och varför?
Den socialdemokratiska Kriskommissionens rapport har kritiserats hårt av i stort sett samtliga landets borgerliga ledarsidor. Kritiken är ett gott tecken. Om borgerliga ledarsidor uttryckt sig uppskattande eller uppmuntrande över ett socialdemokratiskt idédokument som gör anspråk på att visa vägen framåt hade jag blivit en smula orolig.
Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.
Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.
Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.
Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.
Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.
När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.
Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.
Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.
Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.
Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.
Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.
Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.
Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.
Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.
Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.
När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.
Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.
Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.
Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.
Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.
2011-02-17
Kriskommissionen och partiledarfrågan
Den socialdemokratiska kriskommissionen kritiserade tidigare i veckan partiets valberedning för att använda sig av ett alltför slutet arbetssätt. I stället föreslog kommissionen att medlemmarna i framtiden borde få rösta fram sina kandidater. Mot bakgrund av kommissionens förslag publicerar Aftonbladet i dag en artikel med rubriken TUNGA S-TOPPAR: SKJUT UPP VALET. Aftonbladet har genomfört en undersökning och frågat 543 förtroendevalda socialdemokrater i landets 290 kommuner om de tycker att det finns skäl att skäl att skjuta upp valdagen för att ge medlemmarna större inflytande enligt kriskommissionens förslag.
Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.
Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.
Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.
Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.
Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).
Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.
Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.
Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.
Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.
Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.
Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).
Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.
2011-02-15
Efter Kriskommissionens rapport - Vart går socialdemokratin?
Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Det tar sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle, och tror på politikens förmåga att skapa en bättre framtid. Så inleds den socialdemokratiska kriskommissionens slutrapport "Omstart för socialdemokratin" som presenterades i dag.
Jag är stolt och glad över den rapport som kommissionen lägger fram. Min stolthet och glädje kanske kan uppfattas som självskryt eftersom jag varit med i en av de fyra arbetsgrupper som arbetat under kommissionen (Gruppen för faktabaserad valanalys). Men den gruppen presenterade sin slutrapport redan i början av december, och därefter har jag endast följt kommissionens arbete en bit från sidan.
Styrkan i den rapport som i dag presenteras är inte några konkreta politiska förslag som förväntas få väljarna att snabbt strömma tillbaka till Socialdemokraterna. Nej, vägen fram är mer mödosam än så. Rapportens styrka ligger i stället i att den 1.) förmår formulera början till en samhällsanalys som är tillämpbar på dagens individualiserade informationssamhälle och inte främst på gårdagens industrisamhälle, 2.) förmedlar insikten att den centrala uppgiften nu är att givet samhällsanalysen identifiera dagens samhällsproblem och utmejsla relevanta frågor kring dessa, inte att formulera svar på gårdagens problem, samt 3.) bejakar den öppenhet som präglar dagens samhälle och formulerar anspråk på att bygga socialdemokratin som Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. På så sätt har Socialdemokraterna förutsättningar att bli ett modernt parti och återta sin ställning som Sveriges största parti och starkaste politiska kraft.
Kring dessa tre teman formuleras en mängd tankar och analyser om socialdemokratins frihetssträvan, om jämlikhetens värde, om behovet av en ständig politikutveckling, att forma opinion i stället för att jaga den, ett öppet ledarskap, partiet närvaro i sociala och digitala media, behovet av starkare band till den akademiska världen och vikten av att slutgiltigt göra upp med den trångsynta bunkermentalitet som alltför länga levt kvar i delar av partiet
Mycket av mediespinnet under dagen kommer inte att handla om dessa frågor, utan om de politiska förslag som kommissionen också presenterar kring tillväxt, jobb och arbetsmarknad, utbildning samt ojämlikhet och fattigdom. Dessa förslag kommer att kritiseras för att vara för vaga och gå i olika riktningar. Sådan är medielogiken och det är inget att gnälla över, utan i stället face the music. Men det är klart att den långsiktiga politiken och de skarpa politiska förslagen inte har kunnat formas under den korta tid som kommissionen haft till sitt förfogande. Arbetet med att forma denna politik börjar i stället nu och kommer förhoppningsvis att kunna ha kommit en bit på vägen i samband med t ex en återupptagen partikongress hösten 2011.
Det är också glädjande att rapportens samhällsanalys i stor utsträckning bygger på forskning och beprövad erfarenhet, inte på löst tyckande eller önsketänkande.
Jag har tidigare uttryckt oro över att rapporten kanske i sig skulle hålla hög klass men sedan förpassas till rollen som hyllvärmare. Nu säger Ibrahim Baylan att arbetet med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt partiprogram och en ny organisationsstruktur kommer att påbörjas så snart kongressen i slutet av mars är avslutad.
Jag har klagat så mycket på partiet och haft så många synpunkter på vad som varit fel och på vad som borde göras att det nästan känns som en personlig debriefing att läsa slutrapporten. Nu är partiet på banan igen - återtåget kan börja.
Men jag har inga illusioner om att det kommer att gå fort, även om tillfälliga opinionssvängningar i dagens rörliga väljarlandskap är fullt möjliga. Det är bäst att luta sig mot Winston Churchill och hans bedömning av krigssituationen efter att de brittiska och amerikanska styrkorna landstigit på Sicilien den 10 juli 1943: Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.
Jag är stolt och glad över den rapport som kommissionen lägger fram. Min stolthet och glädje kanske kan uppfattas som självskryt eftersom jag varit med i en av de fyra arbetsgrupper som arbetat under kommissionen (Gruppen för faktabaserad valanalys). Men den gruppen presenterade sin slutrapport redan i början av december, och därefter har jag endast följt kommissionens arbete en bit från sidan.
Styrkan i den rapport som i dag presenteras är inte några konkreta politiska förslag som förväntas få väljarna att snabbt strömma tillbaka till Socialdemokraterna. Nej, vägen fram är mer mödosam än så. Rapportens styrka ligger i stället i att den 1.) förmår formulera början till en samhällsanalys som är tillämpbar på dagens individualiserade informationssamhälle och inte främst på gårdagens industrisamhälle, 2.) förmedlar insikten att den centrala uppgiften nu är att givet samhällsanalysen identifiera dagens samhällsproblem och utmejsla relevanta frågor kring dessa, inte att formulera svar på gårdagens problem, samt 3.) bejakar den öppenhet som präglar dagens samhälle och formulerar anspråk på att bygga socialdemokratin som Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. På så sätt har Socialdemokraterna förutsättningar att bli ett modernt parti och återta sin ställning som Sveriges största parti och starkaste politiska kraft.
Kring dessa tre teman formuleras en mängd tankar och analyser om socialdemokratins frihetssträvan, om jämlikhetens värde, om behovet av en ständig politikutveckling, att forma opinion i stället för att jaga den, ett öppet ledarskap, partiet närvaro i sociala och digitala media, behovet av starkare band till den akademiska världen och vikten av att slutgiltigt göra upp med den trångsynta bunkermentalitet som alltför länga levt kvar i delar av partiet
Mycket av mediespinnet under dagen kommer inte att handla om dessa frågor, utan om de politiska förslag som kommissionen också presenterar kring tillväxt, jobb och arbetsmarknad, utbildning samt ojämlikhet och fattigdom. Dessa förslag kommer att kritiseras för att vara för vaga och gå i olika riktningar. Sådan är medielogiken och det är inget att gnälla över, utan i stället face the music. Men det är klart att den långsiktiga politiken och de skarpa politiska förslagen inte har kunnat formas under den korta tid som kommissionen haft till sitt förfogande. Arbetet med att forma denna politik börjar i stället nu och kommer förhoppningsvis att kunna ha kommit en bit på vägen i samband med t ex en återupptagen partikongress hösten 2011.
Det är också glädjande att rapportens samhällsanalys i stor utsträckning bygger på forskning och beprövad erfarenhet, inte på löst tyckande eller önsketänkande.
Jag har tidigare uttryckt oro över att rapporten kanske i sig skulle hålla hög klass men sedan förpassas till rollen som hyllvärmare. Nu säger Ibrahim Baylan att arbetet med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt partiprogram och en ny organisationsstruktur kommer att påbörjas så snart kongressen i slutet av mars är avslutad.
Jag har klagat så mycket på partiet och haft så många synpunkter på vad som varit fel och på vad som borde göras att det nästan känns som en personlig debriefing att läsa slutrapporten. Nu är partiet på banan igen - återtåget kan börja.
Men jag har inga illusioner om att det kommer att gå fort, även om tillfälliga opinionssvängningar i dagens rörliga väljarlandskap är fullt möjliga. Det är bäst att luta sig mot Winston Churchill och hans bedömning av krigssituationen efter att de brittiska och amerikanska styrkorna landstigit på Sicilien den 10 juli 1943: Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.
2011-02-14
Livet på Solsidan - eller hur du skrattar hela vägen till Helvetets förgård...
Komediserien Solsidan har blivit en av TV4:s största succéer någonsin. Tittare och kritiker är överens, lovorden haglar, serien diskuteras på nätet, i tidningsspalter, i etermedia och t o m IRL (In Real Life - d v s den kommunikation som fortfarande då och då äger rum utanför den digitala sfären...) I ett individualiserat och fragmentiserat samhälle växer Solsidan fram som vår tids gemensamma medborgerliga offentlighet - något vi alla kan diskutera och förhålla oss till, en Hylands Hörna för 2010-talet.
Jag ser varje avsnitt och skrattar högt och hejdlöst - ungefär på samma livsbejakande sätt som när jag såg Fawlty Towers/Pang i Bygget för första gången. (Eller när jag ser om dem på BBC Entertainment eller på mina gamla VHS-band, vilket händer relativt ofta.)
Men vad är det som gör Solsidan till en sådan succé som berör så många människor? Vad säger Solsidan om människan och om vår tid?
Serien är påkostad. Att seriemakarna förmår utöva självdisciplin och begränsar varje avsnitt till 22 minuter visar att levnadsregeln "Less is more" är värd att ta på allvar. Komiken kretsar kring det allmänmänskliga, men i skruvad form. Jag minns när jag själv i en bokhandel sprang på en läkare som jag långt tidigare träffat i ett annat sammanhang och skamlöst passade på att rådfråga om en knuta i underläppen som jag haft ångest för under några veckor. (Läkaren var en vänlig själ -på denna offentliga plats undersökte han min underläpp och kunde omgående ge mig lugnande besked om att det var någon slags fettkörtel som skulle försvinna av sig själv, vilket den så småningom också gjorde.)
Serien innehåller också många metamarkörer och ironier på olika nivåer, där tittaren utifrån sina individuella förutsättningar kan ta till sig efter behag.
Solsidan speglar en apolitisk tid, en tid där regeringens främsta framtidsvisioner består av en oändlig rad nya jobbskatteavdrag. På Solsidan existerar inga politiska konflikter - det mest samhälleliga inslaget var i förra veckans avsnitt där Mickan i stundens ingivelse bestämde sig för att engagera sig i Stadsmissionens viktiga arbete. Nu blev det ju inte så mycket av engagemanget, eftersom Mickans kalender var så fulltecknad av yoga, shopping, luncher och besök hos frissan att det inte var fysiskt möjligt att planera in någon ytterligare aktivitet. Eller de pinsamheter som uppstod när Mickan fylld av skuldkänslor bestämde sig för att bjuda hemhjälpen med make på parmiddag.
På Solsidan kretsar livet kring att hålla masken och om att värna ytan. Valfrihetens tyranni tar sig uttryck i Freddes vånda när han skall köpa teknikprylar, som t ex en kamera eller en multifjärrkontroll, med oändliga alternativ och en självsäker försäljare som sprutar ur sig facktermer obegripliga för en vanlig dödlig. Eftersom Freddes plånbok tillåter det mesta löser han problemet genom att alltid köpa det dyraste alternativet, där allt ingår.
Livet på Solsidan - eller hur du skrattar hela vägen till Helvetets förgård.
Varför tror du att Solsidan har blivit en sådan succé? Läsvärda tolkningar ges bl a av Elin Grelsson och Uje Brandelius.
Jag ser varje avsnitt och skrattar högt och hejdlöst - ungefär på samma livsbejakande sätt som när jag såg Fawlty Towers/Pang i Bygget för första gången. (Eller när jag ser om dem på BBC Entertainment eller på mina gamla VHS-band, vilket händer relativt ofta.)
Men vad är det som gör Solsidan till en sådan succé som berör så många människor? Vad säger Solsidan om människan och om vår tid?
Serien är påkostad. Att seriemakarna förmår utöva självdisciplin och begränsar varje avsnitt till 22 minuter visar att levnadsregeln "Less is more" är värd att ta på allvar. Komiken kretsar kring det allmänmänskliga, men i skruvad form. Jag minns när jag själv i en bokhandel sprang på en läkare som jag långt tidigare träffat i ett annat sammanhang och skamlöst passade på att rådfråga om en knuta i underläppen som jag haft ångest för under några veckor. (Läkaren var en vänlig själ -på denna offentliga plats undersökte han min underläpp och kunde omgående ge mig lugnande besked om att det var någon slags fettkörtel som skulle försvinna av sig själv, vilket den så småningom också gjorde.)
Serien innehåller också många metamarkörer och ironier på olika nivåer, där tittaren utifrån sina individuella förutsättningar kan ta till sig efter behag.
Solsidan speglar en apolitisk tid, en tid där regeringens främsta framtidsvisioner består av en oändlig rad nya jobbskatteavdrag. På Solsidan existerar inga politiska konflikter - det mest samhälleliga inslaget var i förra veckans avsnitt där Mickan i stundens ingivelse bestämde sig för att engagera sig i Stadsmissionens viktiga arbete. Nu blev det ju inte så mycket av engagemanget, eftersom Mickans kalender var så fulltecknad av yoga, shopping, luncher och besök hos frissan att det inte var fysiskt möjligt att planera in någon ytterligare aktivitet. Eller de pinsamheter som uppstod när Mickan fylld av skuldkänslor bestämde sig för att bjuda hemhjälpen med make på parmiddag.
På Solsidan kretsar livet kring att hålla masken och om att värna ytan. Valfrihetens tyranni tar sig uttryck i Freddes vånda när han skall köpa teknikprylar, som t ex en kamera eller en multifjärrkontroll, med oändliga alternativ och en självsäker försäljare som sprutar ur sig facktermer obegripliga för en vanlig dödlig. Eftersom Freddes plånbok tillåter det mesta löser han problemet genom att alltid köpa det dyraste alternativet, där allt ingår.
Livet på Solsidan - eller hur du skrattar hela vägen till Helvetets förgård.
Varför tror du att Solsidan har blivit en sådan succé? Läsvärda tolkningar ges bl a av Elin Grelsson och Uje Brandelius.
2011-02-11
Who's Next? Mellanöstern efter Mubarak
President Mubaraks avgång hälsas med jubel och glädje inte bara i Egypten utan också i svensk offentlighet. Till vardags opartiska journalister tar sig friheten att delta i glädjeyttringarna. Om det finns ett politiskt tabu i svensk politik just i dag så vore det att offentligt säga: Jag tycker det är synd att Mubarak avgick. Ett sådant påstående vore verkligen sinnebilden för att mäla sig ur en gemensam diskurs.
För att undvika alla missförstånd: Jag tycker också det var positivt och glädjande att Mubarak avgick. Och jag missunnar sannerligen ingen svensk journalist att delta i glädjeyttringarna. Men jag noterar diskrepansen mellan dagens jubel och den tystnad som under så många år kringgärdade repressionen i Egypten.
Det vi ser i Nordafrika är ett auktoritetsuppror och inget talar i dag för att det stannar vid Egyptens gräns. Ledarskapen i Marocko, i Libyen och kanske t o m Saudiarabien sover inte gott i natt. Nordafrika och Mellanöstern är på väg in i något nytt, och vi kan ännu inte veta hur detta nya kommer att gestalta sig.
I den bästa av världar kommer de antiauktoritära frihetsvindarna att ta kropp i demokratiska regimer som bidrar till fred och avspänning i området. I så fall är det möjligt att Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker.
Men det är också mycket osäkert vad som kommer att hända på de ockuperade och blockerade palestinska områdena Västbanken och Gaza. Hamas och Fatah är auktoritära organisationer som kommer att utmanas av de antiauktoritära strömmarna. Det palestinska folket är ungt och lever under ockupation. Det är därför inte omöjligt att ett palestinskt auktoritetsuppror mot Hamas och Fatah tar sig betydligt radikalare och våldsammare uttryck är motsvarande uppror i Egypten och Tunisien. I så fall riskerar en fredsprocess mellan israeler och palestinier att bli mer avlägsen än tidigare.
Frihetens vindar blåser över Mellanöstern. Låt och glädjas och bejaka dem med allt vad vi förmår. Men låt oss också mitt i jublet kritiskt rannsaka oss själva för vår tidigare tystnad och inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati.
För att undvika alla missförstånd: Jag tycker också det var positivt och glädjande att Mubarak avgick. Och jag missunnar sannerligen ingen svensk journalist att delta i glädjeyttringarna. Men jag noterar diskrepansen mellan dagens jubel och den tystnad som under så många år kringgärdade repressionen i Egypten.
Det vi ser i Nordafrika är ett auktoritetsuppror och inget talar i dag för att det stannar vid Egyptens gräns. Ledarskapen i Marocko, i Libyen och kanske t o m Saudiarabien sover inte gott i natt. Nordafrika och Mellanöstern är på väg in i något nytt, och vi kan ännu inte veta hur detta nya kommer att gestalta sig.
I den bästa av världar kommer de antiauktoritära frihetsvindarna att ta kropp i demokratiska regimer som bidrar till fred och avspänning i området. I så fall är det möjligt att Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker.
Men det är också mycket osäkert vad som kommer att hända på de ockuperade och blockerade palestinska områdena Västbanken och Gaza. Hamas och Fatah är auktoritära organisationer som kommer att utmanas av de antiauktoritära strömmarna. Det palestinska folket är ungt och lever under ockupation. Det är därför inte omöjligt att ett palestinskt auktoritetsuppror mot Hamas och Fatah tar sig betydligt radikalare och våldsammare uttryck är motsvarande uppror i Egypten och Tunisien. I så fall riskerar en fredsprocess mellan israeler och palestinier att bli mer avlägsen än tidigare.
Frihetens vindar blåser över Mellanöstern. Låt och glädjas och bejaka dem med allt vad vi förmår. Men låt oss också mitt i jublet kritiskt rannsaka oss själva för vår tidigare tystnad och inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati.
2011-02-09
Gaza after the ships?
Frågan om bojkott av Israel väcker starka känslor. Bojkottfrågans laddning framkom med all önskad tydlighet när jag i går på ABF Göteborg deltog i ett panelsamtal kring temat Gaza after the ships? Övriga medverkande var professorn i freds- och utvecklingsforskning Helena Lindholm Schulz, ekonomhistorikern Ann Ighe (som representerade Ship to Gaza), samt redaktören för boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza och tillika vice ordföranden för Vänsterpartiet i Göteborg Thaher Pelaseyed. Samtalet leddes av frilansjournalisten och Mellanösternkorrespondenten Nathalie Besér.
En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande. Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.
Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.
Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner: a) påverka den bojkottade statens agerande, b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.
I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.
En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande. Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.
Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.
Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner: a) påverka den bojkottade statens agerande, b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.
I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.
2011-02-06
Petzäll-affären och mediernas bevakning av Sverigedemokraterna
En uppdatering återfinns längst ned i bloggposten.
Vad hade hänt om SSU:s ordförande Jytte Guteland omhändertagits av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter", "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d pojkvän"? Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker.
När riksdagsledamoten och ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU William Petzäll omhändertas av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter" och "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d flickvän" är det däremot (hittills) nästan enbart kvällstidningarna som uppmärksammar saken.
Min avsikt är inte att peka finger åt Petzäll. Han är bara 22 år och jag hoppas verkligen att han har personlig styrka att ta sig igenom den kris han går igenom. Man jag noterar att medierna behandlar makthavare inom Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än de behandlar makthavare inom andra partier. Jag har tidigare anfört att ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle komma undan med att sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme (som avslöjades i Kalibers reportage) och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en del om Sverigedemokraterna. Men det säger också en del om svenska medier.
Svenska medier bevakar Sverigedemokraterna som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar. De mediala förväntningarna på Sverigedemokraternas och dess ledares beteenden är annorlunda än förväntningarna på andra partier och politiker. En sådan linje är inte hållbar i längden. Sverigedemokraterna är ett parti som valts in i riksdagen och utövar politisk makt, inte minst genom sin vågmästarställning.
Då måste också de centrala medierna ta partiets valda företrädare på allvar och behandla dem som de makthavare de är. Något annan vore orättfärdigt mot väljarna, mot Sverigedemokraterna själva och inte minst mot journalistiska grundprinciper.
Uppdaterat 6/2 kl 18.00. Nu har William Petzäll och Sverigedemokraterna kommit överens om att Petzäll tar timeout från sina politiska uppdrag på obestämd tid och sjukskriver sig för att få möjlighet att komma till rätta med sina problem. Det är ju bra. I olika nätforum debatteras också spritkulturen inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det är också bra.
Ekot har, genom TT, sent omsider uppmärksammat saken. DN har en kort notis och SvD gör som Ekot och förlitar sig på TT. Fortfarande är mediebevakningen av händelsen som om den utspelade sig på en annan planet jämfört med vad som hänt om saken gällt Jytte Guteland från SSU eller Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet LUF eller Charlie Weimers från Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Jag säger det igen: Sverigedemokraterna är genom sina valda representanter makthavare och skall därför bevakas som sådana och inte som någonting annat.
Vad hade hänt om SSU:s ordförande Jytte Guteland omhändertagits av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter", "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d pojkvän"? Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker.
När riksdagsledamoten och ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU William Petzäll omhändertas av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter" och "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d flickvän" är det däremot (hittills) nästan enbart kvällstidningarna som uppmärksammar saken.
Min avsikt är inte att peka finger åt Petzäll. Han är bara 22 år och jag hoppas verkligen att han har personlig styrka att ta sig igenom den kris han går igenom. Man jag noterar att medierna behandlar makthavare inom Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än de behandlar makthavare inom andra partier. Jag har tidigare anfört att ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle komma undan med att sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme (som avslöjades i Kalibers reportage) och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en del om Sverigedemokraterna. Men det säger också en del om svenska medier.
Svenska medier bevakar Sverigedemokraterna som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar. De mediala förväntningarna på Sverigedemokraternas och dess ledares beteenden är annorlunda än förväntningarna på andra partier och politiker. En sådan linje är inte hållbar i längden. Sverigedemokraterna är ett parti som valts in i riksdagen och utövar politisk makt, inte minst genom sin vågmästarställning.
Då måste också de centrala medierna ta partiets valda företrädare på allvar och behandla dem som de makthavare de är. Något annan vore orättfärdigt mot väljarna, mot Sverigedemokraterna själva och inte minst mot journalistiska grundprinciper.
*
Uppdaterat 6/2 kl 18.00. Nu har William Petzäll och Sverigedemokraterna kommit överens om att Petzäll tar timeout från sina politiska uppdrag på obestämd tid och sjukskriver sig för att få möjlighet att komma till rätta med sina problem. Det är ju bra. I olika nätforum debatteras också spritkulturen inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det är också bra.
Ekot har, genom TT, sent omsider uppmärksammat saken. DN har en kort notis och SvD gör som Ekot och förlitar sig på TT. Fortfarande är mediebevakningen av händelsen som om den utspelade sig på en annan planet jämfört med vad som hänt om saken gällt Jytte Guteland från SSU eller Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet LUF eller Charlie Weimers från Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Jag säger det igen: Sverigedemokraterna är genom sina valda representanter makthavare och skall därför bevakas som sådana och inte som någonting annat.
2011-02-04
Andreas Malms märkliga sätt att ställa sociala medier mot de "arabiska massornas" kamp
En uppdatering återfinns längst ned i posten!
Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.
Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.
Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.
Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.
Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.
Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.
Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.
Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.
Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.
Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.
Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.
Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.
Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.
Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.
2011-01-31
Journalistförbundet: Tigande ministrar hotar demokratin
I dagens Aftonbladet skriver Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Svenska Journalistförbundet (SJF), en skarp artikel där hon beskriver regeringens ovilja att svara på journalisters frågor som en ny tigandekultur och som ett växande demokratiskt problem. De exempel hon anför är de samma som jag diskuterade i en tidigare bloggpost, d v s Tobias Billströms märkliga papegojsvar när han ombads kommentera Wikileaksdokument om irakiska flyktingar i Sverige. Tobias Billström hävdade att regeringen av princip inte svarade på frågor där Wikileaks var källan.
Det är utmärkt att SJF agerar i frågan och visar att man inte tänker acceptera att politiker - oavsett politisk färg - vägrar kommentera uppgifter med hänvisning till att uppgifterna kommer från en viss källa (i det här fallet Wikileaks).
Jag tänker inte upprepa den argumentation jag anförde i den ovan refererade bloggposten. Jag nöjer mig här med att återge de frågor till Fredrik Reinfeldt som avslutar Agneta Lindblom Hulthéns artikel. Jag förutsätter att Reinfeldt kommer att svara och svaren blir en indikation på hur mycket han har förstått av de förändrade villkor som präglar dagens politiska landskap. Finns det en Wikileakspolicy? Hur ser den i så fall ut? Vad grundar den sig på? Finns det flera källor som regeringen av principiella skäl inte kommenterar? Hur är de i så fall motiverade? För vilka gäller i förekommande fall policyn? Alla ministrar? Vissa ministrar? Kanske ännu fler politiker?
Det är utmärkt att SJF agerar i frågan och visar att man inte tänker acceptera att politiker - oavsett politisk färg - vägrar kommentera uppgifter med hänvisning till att uppgifterna kommer från en viss källa (i det här fallet Wikileaks).
Jag tänker inte upprepa den argumentation jag anförde i den ovan refererade bloggposten. Jag nöjer mig här med att återge de frågor till Fredrik Reinfeldt som avslutar Agneta Lindblom Hulthéns artikel. Jag förutsätter att Reinfeldt kommer att svara och svaren blir en indikation på hur mycket han har förstått av de förändrade villkor som präglar dagens politiska landskap. Finns det en Wikileakspolicy? Hur ser den i så fall ut? Vad grundar den sig på? Finns det flera källor som regeringen av principiella skäl inte kommenterar? Hur är de i så fall motiverade? För vilka gäller i förekommande fall policyn? Alla ministrar? Vissa ministrar? Kanske ännu fler politiker?
2011-01-29
Från Verklighetens folk till Gemenskapslinjen. Vart går Kristdemokraterna?
Under de senaste 18 månaderna har Kristdemokraterna genom sin partiledare Göran Hägglund lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring partiet och dess politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen sommaren 2010 lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. I Svenska Dagbladet i fredags (28/1) slår Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen: Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. (...) Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att riva samhället olika delar isär. (...) Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
2011-01-27
Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid
Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.
Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.
På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.
Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.
Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.
För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.
Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.
Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.
På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.
Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.
Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.
För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.
Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.
2011-01-25
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke
De senaste dagarna har mediespinnet kring vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna accelererat ytterligare. Partidistrikten har levererat sina kravprofiler och igår svarade Pär Nuder än en gång nej på frågan om han kan tänka sig att bli partiledare. Nuders olika sätt att svara nej har blivit en nationell angelägenhet och själv bidrog jag till Kremlologin med följande formulering: I och med att hans nej nu är så definitivt, att han själv kontaktat valberedningens ordförande, då får vi i alla fall för en tid ta det nejet som ett nej.
Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.
Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.
Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.
Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.
Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.
Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.
Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.
Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.
Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.
Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.
2011-01-23
Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor
Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
2011-01-21
Regeringen styr riket. Eller?
Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. (1 kap. 6 § Regeringsformen)
Regeringen styr riket, enligt grundlagen. Det kan därför heller aldrig vara oppositionens ansvar att se till att regeringen får igenom sina förslag. Men under de månader som gått sedan valet har Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen skyllt på oppositionen när regeringen förlorat en omröstning i riksdagen. Så var t ex fallet när regeringen tog det märkliga beslutet att lägga ned den svenska ambassaden i Hanoi, när riksdagen uppdrog åt regeringen att spara på regeringskansliets utgifter.
När regeringen förlorade omröstningen om regeringskansliets utgifter var Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt snabba med att anklaga oppositionen för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anklagelserna är lätt absurda, eftersom riksdagens utredningstjänst visat att Sverigedemokraterna i drygt 91 procent av omröstningstillfällena utnyttjar sin vågmästarställning till att stödja regeringen.
Nu står regeringen inför hotet att på nytt förlora en viktig omröstning i riksdagen. Ekot rapporterar att en samtliga oppositionspartier sannolikt kommer att rösta för en gemensam motion från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att stoppa eller begränsa försäljningar av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall. Riksdagen har i tidigare beslut gett regeringen tillstånd att minska statens ägande i dessa företag.
Det är inte lätt att regera i minoritet. Genom socialdemokratins kris och pausen i det rödgröna samarbetet fick Alliansregeringen en lugn början på mandatperioden. Men lugnet kommer förstås inte att bestå mandatperioden ut. Som ledare för en minoritetsregering har Fredrik Reinfeldt att välja mellan att göra upp med något eller några av oppositionspartierna, formulera förslag han tror att oppositionen kan stödja, ibland chansa och även acceptera att regeringen kan förlora en omröstning.
Regeringen gör anspråk på att styra landet. Då kan regeringen inte med stilen i behåll gnälla varje gång den förlorar en omröstning i riksdagen.
Regeringen styr riket, enligt grundlagen. Det kan därför heller aldrig vara oppositionens ansvar att se till att regeringen får igenom sina förslag. Men under de månader som gått sedan valet har Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen skyllt på oppositionen när regeringen förlorat en omröstning i riksdagen. Så var t ex fallet när regeringen tog det märkliga beslutet att lägga ned den svenska ambassaden i Hanoi, när riksdagen uppdrog åt regeringen att spara på regeringskansliets utgifter.
När regeringen förlorade omröstningen om regeringskansliets utgifter var Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt snabba med att anklaga oppositionen för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anklagelserna är lätt absurda, eftersom riksdagens utredningstjänst visat att Sverigedemokraterna i drygt 91 procent av omröstningstillfällena utnyttjar sin vågmästarställning till att stödja regeringen.
Nu står regeringen inför hotet att på nytt förlora en viktig omröstning i riksdagen. Ekot rapporterar att en samtliga oppositionspartier sannolikt kommer att rösta för en gemensam motion från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att stoppa eller begränsa försäljningar av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall. Riksdagen har i tidigare beslut gett regeringen tillstånd att minska statens ägande i dessa företag.
Det är inte lätt att regera i minoritet. Genom socialdemokratins kris och pausen i det rödgröna samarbetet fick Alliansregeringen en lugn början på mandatperioden. Men lugnet kommer förstås inte att bestå mandatperioden ut. Som ledare för en minoritetsregering har Fredrik Reinfeldt att välja mellan att göra upp med något eller några av oppositionspartierna, formulera förslag han tror att oppositionen kan stödja, ibland chansa och även acceptera att regeringen kan förlora en omröstning.
Regeringen gör anspråk på att styra landet. Då kan regeringen inte med stilen i behåll gnälla varje gång den förlorar en omröstning i riksdagen.
2011-01-19
Efter dagens partiledardebatt: Ge mig politiken tillbaka - nu!
Ge mig politiken tillbaka - nu! Ungefär så känner jag efter att ha lyssnat på i princip hela partiledardebatten i riksdagen i dag (samt under delar av debatten ha chattat med Aftonbladets läsare).
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Jag vill inte gå i dimman
längs en tröstlös Aveny.
Jag vill göra nåt bra nu!
Jag vill inte vara politiklös
när jag är så full av liv.
Ge mig min opposition,
ge mig min opposition nu!
2011-01-18
Palestinafrågan och den israeliska socialdemokratins totala kollaps
Den som tycker att svensk socialdemokrati plågas av problem skulle kanske för ett ögonblick vända blicken mot dess systerparti, Arbetarpartiet i Israel. Igår måndag meddelade dess ordförande Ehud Barak att han med omedelbar verkan avgår för att i stället bilda ett nytt parti, Atzmaut (ung. Oberoende).
Ytterligare fyra av Arbetarpartiets 13 ledamöter i Knesset väljer att följa Ehud Barak in i det nya partiet. Av Arbetarpartiets återstående åtta ledamöter i Knesset har fyra tidigare - bl a i protest mot Baraks politik - försökt att bryta sig ut ur det egna partiet men inte lyckats fullfölja. Man kan undra hur stämningen i Arbetarpartiets sargade parlamentsgrupp är i dag...
Arbetarpartiet dominerade Israels politiska liv under hela efterkrigstiden, fram till högeblocket Likuds valseger 1977. Som mest erhöll Arbetarpartiet 56 procent av rösterna (valet 1969). I det senaste valet (2009) erhöll Arbetarpartiet endast 9.9 procent. Svensk socialdemokrati har onekligen en bit kvar på vägen till den totala katastrofen.
Ehud Barak sitter kvar på sin post som försvarsminister och hans nya parti Atzmaut får fyra platser i den israeliska regeringen. Samtidigt väljer Arbetarpartiet att lämna regeringen. Därigenom drivs Israels politiska liv ytterligare en bit åt höger. Benjamin Netanyahus högerdominerade regering har nu stöd av endast 66 (mot tidigare 74) av Knessets 120 ledamöter.
Israels internationella isolering ökar. Fredsprocessen rör sig inte ur fläcken. Ett desillusionerat palestinskt ledarskap planerar för att ensidigt utropa en palestinsk stat och söka medlemskap i FN. Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev antydde nyligen att Ryssland var berett att stödja palestinierna om de väljer att gå den vägen. Frågan är hur Sverige och EU kommer att positionera sig i en sådan process.
Ytterligare fyra av Arbetarpartiets 13 ledamöter i Knesset väljer att följa Ehud Barak in i det nya partiet. Av Arbetarpartiets återstående åtta ledamöter i Knesset har fyra tidigare - bl a i protest mot Baraks politik - försökt att bryta sig ut ur det egna partiet men inte lyckats fullfölja. Man kan undra hur stämningen i Arbetarpartiets sargade parlamentsgrupp är i dag...
Arbetarpartiet dominerade Israels politiska liv under hela efterkrigstiden, fram till högeblocket Likuds valseger 1977. Som mest erhöll Arbetarpartiet 56 procent av rösterna (valet 1969). I det senaste valet (2009) erhöll Arbetarpartiet endast 9.9 procent. Svensk socialdemokrati har onekligen en bit kvar på vägen till den totala katastrofen.
Ehud Barak sitter kvar på sin post som försvarsminister och hans nya parti Atzmaut får fyra platser i den israeliska regeringen. Samtidigt väljer Arbetarpartiet att lämna regeringen. Därigenom drivs Israels politiska liv ytterligare en bit åt höger. Benjamin Netanyahus högerdominerade regering har nu stöd av endast 66 (mot tidigare 74) av Knessets 120 ledamöter.
Israels internationella isolering ökar. Fredsprocessen rör sig inte ur fläcken. Ett desillusionerat palestinskt ledarskap planerar för att ensidigt utropa en palestinsk stat och söka medlemskap i FN. Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev antydde nyligen att Ryssland var berett att stödja palestinierna om de väljer att gå den vägen. Frågan är hur Sverige och EU kommer att positionera sig i en sådan process.
2011-01-16
Nej, Hans Linde (V), det är inte landsbygdsproblem som skapar SD:s valframgångar
I dag hävdar vänsterpartisten Hans Linde på Aftonbladet Debatt att personer bosatta på landsbygden röstar på Sverigedemokraterna eftersom "etablissemanget" struntar i landsbygdens problem. Lindes artikel är personligt hållen och utgår från det faktum att Sverigedemokraterna i 2010 års val erhöll drygt 15 procent av rösterna i Klågerup, Hyby och Holmeja - det valdistrikt där Linde föddes.
Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.
Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.
Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".
Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)
Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.
Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.
Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.
Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".
Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)
Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)