Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Jag vill inte gå i dimman
längs en tröstlös Aveny.
Jag vill göra nåt bra nu!
Jag vill inte vara politiklös
när jag är så full av liv.
Ge mig min opposition,
ge mig min opposition nu!
5 kommentarer:
Man kan val bara konstatera att om Mona Sahlin hade engagerat sig mer for sitt parti i fragor som mer berort vanliga lontagare, istallet for att valja en sa politisk korrekt framtoning som mojligt , sa hade troligen partiets stallning idag varit en helt annan an den som nu ar fallet.
Jag måste säga efter att ha sett Jimmie Åkessons märkliga replik till Mona Sahlin att jag uppskattade Mona Sahlins svar. Jag som inte gillade att sossarna tog in Ohly i värmen kände bara, "Thatagirl Mona, go Mona!"
Jaha, och vad ska S med inflytande till om man bara larvar med moderaterna? I så fall har man ju erkänt att man är ett konservativt parti och därmed utan något som helst berättigande. Ett sådant har vi ju redan.
Mona Sahlin tycker alltså att man inte bara ska gräva partiets grav utan också skotta igen graven över sig.
Hon har varit den värsta katastrof som hänt Socialdemokratiska partiet, och därmed majoriteten av svenska folket, och det säger inte lite.
Jag förstår inte hur Mona Sahlin tänker, socialdemokraterna kommer bara förlora på att ta ansvar för en borgerlig politik.
Jag håller helt med dig om att Sverige snarare behöver mer konflikt och en ordentlig, konkret opposition!
Och en opposition som vågar stå för någonting nytt och annorlunda.
Som det ser ut nu måste jag ge Lars Ohly rätt i ett socialdemokraterna präglas av uselt självförtroende.
Konsensuspolitiken är farlig i sin oinspirerande tamhet, den urholkar demokratin och tillåter Sverigedemokraterna att framstå som Sveriges enda oppositionsparti.
Jag vill se visioner, mod, glöd och lite jävlar anamma!
Per Gudmunsson har dig under rubriken Popvänster. Men av denna post att döma får han nog lägga dig under progskäggsvänstern. Det skulle bli en rolig samling personer under den rubriken. Om nu det är progg med blogg. Vad säga Mikael Wiehe?
Skicka en kommentar