Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke

De senaste dagarna har mediespinnet kring vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna accelererat ytterligare. Partidistrikten har levererat sina kravprofiler och igår svarade Pär Nuder än en gång nej på frågan om han kan tänka sig att bli partiledare. Nuders olika sätt att svara nej har blivit en nationell angelägenhet och själv bidrog jag till Kremlologin med följande formulering: I och med att hans nej nu är så definitivt, att han själv kontaktat valberedningens ordförande, då får vi i alla fall för en tid ta det nejet som ett nej.

Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.

Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.

Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.

Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.

Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.

Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.