Märker inte Göran Hägglund att han stryker Sverigedemokraterna medhårs?

I dagens Aftonbladet stryker Göran Hägglund - kanske utan att han själv inser det - Sverigedemokraterna medhårs. Hägglund betonar med eftertryck att han inte är mer negativ till Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson än vad han är till Lars Ohly - de är jämförbara med varandra.

Uttalandet är anmärkningsvärt. Eftersom kristdemokrater och vänsterpartister vid mängder av tillfällen under mandatperioden samarbetat i form av gemensamma riksdagsmotioner om mänskliga rättigheter är bara två slutsatser möjliga. Antingen talar Göran Hägglund osanning när han säger att han tycker att Jimmie Åkesson och Lars Ohly är av samma skrot och korn. Eller så skulle Kristdemokraterna inte tveka att skriva riksdagsmotioner tillsammans med Sverigedemokraterna om de senare kommer in i riksdagen.

Jag lutar starkt åt det första alternativet och tycker därför det är riktigt svagt av Göran Hägglund att säga som han gör. Om Sverigedemokraterna inte är värre än det Vänsterparti som Socialdemokraterna och Miljöpartiet glatt samarbetar med så kan det väl inte vara så farligt att samarbeta med Sverigedemokraterna?

Jag tillhör ju dem som var skeptisk till det rödgröna samarbetet, eftersom Socialdemokraterna riskerade att dels tappa de marginalväljare som starkt ogillar Miljöpartiet, dels de marginalväljare som starkt ogillar Vänsterpartiet. Däremot var det högst oklart vilka marginalväljare som var tänkta att komma i stället. Göran Hägglunds skamgrepp att likställa Lars Ohly med Jimmy Åkesson är just ett uttryck för Alliansens strategi att skrämma mittenväljare med Ohly-spöket.

Lars Ohly representerar ett parti som tidigare var kommunstiskt. Jimmie Åkesson representerar ett parti med rötter i den yttersta extremhögern. För detta har de båda ett politiskt ansvar. Om det orimliga i att likställa kommunism med nazism har jag tidigare formulerat mig här.

Frihetsvindar hjälper Miljöpartiet att fördubbla sitt röstetal?

OBS: Bloggposten nu uppdaterad längst ned med en bedömning av Maria Wetterstrands insats i kvällens partiledarintervju.

Miljöpartiet har aldrig fått mer än 5.5 procent av rösterna i ett svenskt riksdagsval. Det var i valet 1988. I de åtta riksdagsval Miljöpartiet ställt upp i har partiet fått mellan 1.5 och 5.5 procent. I det senaste valet 2006 erhöll partiet 5.2 procent av rösterna.

I opinionsmätningarna inför årets val ligger Miljöpartiet på strax under 10 procent. Ur det perspektivet kommer Maria Wetterstrand till kvällens partiledarintervju i SVT med valvinden i ryggen. Allt talar för att partiet med råge kommer att göra sitt bästa val någonsin. Om det sedan räcker till att bilda en gemensam rödgrön regering återstår att se.

Det är noterbart att Miljöpartiet rusar fram i opinionsmätningarna utan att miljöfrågorna haft en särskilt central plats på dagordningen. Partiets hittills bästa val 1988 - då de ju erövrade en riksdagsplats med sina 5.5 procent - hade föregåtts av såväl Tjernobylkatastrofen 1986 samt en stor uppmärksamhet under själva valrörelsen om säldöden i Östersjön.

Jag tror att Miljöpartiet i dag rider på de frihetliga vindar som blåser i svensk politik. På ett sätt är det paradoxalt, eftersom en stor del av Miljöparitets politik går ut på att styra människors beteende i mer miljövänlig riktning. Men partiet har ändå skickligt skapat bilden av sig själv som ett modernt parti, där individuell frihet är möjlig att förena med ett gemensamt ansvarstagande. Där har Socialdemokraterna ett och annat att lära. Men den debatten får vänta tills efter valet - oavsett om vi då har en borgerlig eller en rödgrön regering.

En undersökning som genomförts av Svenska Dagbladet visar att 18 av 26 regionordföranden för Miljöpartiet är öppna för ett samarbete med en ny borgerlig regering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand dementerar bestämt alla sådana planer. Här gäller det att hålla ihop den rödgröna alliansen.

Frågan är vad som skulle hända om Miljöpartiet nu valde att hålla dörren på glänt för ett sådant samarbete. Gröna väljare som vill ha ett regeringskifte skulle söka sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i stället. Men kanske skulle några osäkra mittenväljare söka sig till Miljöpartiet, eftersom Miljöpartiets vänsterprofil då tunnades ut. I så fall skulle effekten bli en nettovinst för det rödgröna blocket.

Maria Wetterstrand kommer säkert att pressas på just denna fråga i kvällen intervju. Jag återkommer efter TV-sändningen med en kort kommentar om hur han klarade sin uppgift.

Uppdatering kl 21.15: Maria Wetterstrand gjorde en mycket bra insats i kvällens partiledarintervju. Hon utstrålar trovärdighet och autenticitet och är en stor tillgång för det rödgröna samarbetet. Det vore ett stort resursslöseri om hon inte blev minister efter valet i höst.

I frågan om samarbete med en borgerlig regering efter valet i höst om SD blir vågmästare svarade hon på två sätt. För det första att hon inte trodde att det fanns några politiska förutsättningar för ett sådant samarbete och att de borgerliga partierna nog ville försöka regera i minoritet. Men för det andra vägrade hon att svara kategoriskt nej på frågan vad hon skulle säga om Reinfeldt trots allt skulle erbjuda henne en regeringsplats. På så sätt höll hon ändå dörren öppen på glänt.

Utfrågningen drogs ned något av att Anna Hedenmo och Mats Knutson alltför länge uppehöll sig vid Maria Wetterstrands och hennes makes flygpendlingar mellan Sverige och Finland. Vad förväntade de sig - att två framstående politiker som älskar varandra skall åka båt 30 timmar varje helg för att kunna träffas? Jag tycker det är olyckligt att utfrågarna också fokuserat vilken skola Lars Ohlys barn valt att gå i eller Jan Björklunds adopterade barns eventuella utsatthet. I övrigt har utfrågarna skött sig mycket, mycket bra vid samtliga tillfällen. Public Service rules.

Har de borgerliga toppat formen för tidigt?

När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).

Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.

Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.

Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.

Svenska väljarna förlorare när Carl Bildt vägrar debattera med Urban Ahlin

Utrikesfrågorna har i huvudsak lyst med sin frånvaro i årets valrörelse. Frånvaron är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Visserligen har utrikesfrågorna sällan en avgörande betydelse för väljarnas val av parti. Men utrikesfrågorna är viktiga i sig och här finns distinkta sakpolitiska skillnader mellan de rödgröna och Alliansen, t ex i synen på Afghanistan och på Sveriges militära alliansfrihet och relationen till Nato.

Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.

I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.

Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.

Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.

Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.

Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.

Framgångsrika förhandlingar eller ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten?

I dag träffar den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för att påbörja direkta förhandlingar om en tvåstatslösning. Förhandlingsspelet fick en blodig inramning genom tisdagens dödsskjutningar av fyra israeliska bosättare på Västbanken.

Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.

Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.

Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.

Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.

De rödgröna och dagens valmanifest

I Expressen kommenterar jag i dag läget för de rödgröna i valkampanjen. Jag betonar utmaningen för Socialdemokratin att utforma en politik och ett politiskt språk som förmår mobilisera partiets kärnväljare och samtidigt attrahera den växande medelklassen. Jag är också kritisk till båda blockens dagliga utspel där de pytsar ur sina förslag i ett försök att varje dag vinna striden om mediernas uppmärksamhet. Det blir lite som att jaga vind.

I artikeln säger jag också att de rödgrönas sena publicering av det gemensamma valmanifestet (i dag kl 13.00) inneburit att de inför väljarna framstått som osäkra, att de duckat och inte kunnat ge klara besked. Det är möjligen sant. Men i intervjun sa jag också - vilket inte kom med i den publicerade versionen - att det även finns strategiska fördelar med en sen publicering. Förslagen hinner då inte manglas och kritiskt nagelfaras på samma sätt som om de presenteras tidigt i valrörelsen. Så jag är inte kritisk i sig till att det gemensamma rödgröna valmanifestet publiceras förrän nu.

Opinionsläget har aldrig någonsin varierat så mycket som under den innevarande mandatperioden. Jag har konsekvent påstått att de rödgröna har mycket goda möjligheter att vinna valet 2010 och att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. I dagsläget ser det bra ut för min senare hypotes, något sämre för den första. Men mycket kan - och kommer att - hända fram till valdagen.

Jan Björklund och behovet av introduktionskurser för invandrare

I gårdagens partiledarutfrågning i SVT betonade Jan Björklund behovet av särskilda introduktionskurser för invandrare till Sverige. På ytan är frågan förförande enkel. Visst är det väl bättre får alla om invandrare får kunskap om det land och den kultur de invandrar till?

Men Jan Björklunds svar i intervjun visade obönhörligt på frågans komplexitet. Problemen är två. 1.) Vem skall gå kursen? 2.) Vad skall kursen syfta till?

1.) På frågan om alla skall behöva gå kursen svarade Jan Björklund nej. Inte om man kommer från Norge, som han uttryckte det. Bara de som kommer från någonstans långt bort. Australien? Canada? Det är uppenbart att "långt bort" inte syftar på territoriella avstånd, utan på kulturer. Men vilka kulturer ligger "långt bort"? Islam? Alla former av Islam? Hur gör vi med en norsk muslim som vill invandra till Sverige? Eller välutbildade kristna egyptier? Latinamerika - är det "långt bort" i kulturellt avsende? Så snart en sådan introduktionskurs bara skall ges till vissa invandrargrupper bidrar kursen snarare till att befästa segregationen än till att bryta den.

2.) Jan Björklund sa i intervjun att han gärna skulle gå en sådan kurs om han själv skulle invandra till ett annat land. Det låter ju ödmjukt och bra. Men Björklunds svar fördunklar frågan, eftersom Björklunds syfte med att gå en sådan kurs sannolikt skiljer sig från det tänkta syftet med en sådan kurs för invandrare till Sverige.

Syftet med kursen för invandrare till Sverige är tvåfaldigt. För det första att ge kunskap om svenskt samhällsliv, politik och kultur. För det andra att inpränta "svenska värden" om främst jämställdhet och synen på barnuppfostran i invandrarna. Om Jan Björklund skulle flytta till Iran så skulle han säkert ha stor nytta av det första momentet; kunskap om Iransk samhällsliv, politik och kultur. Men han skulle med all kraft värja sig från den iranska statens anspråk på att inpränta "iranska värden" t ex i synen på relationen mellan kvinnor och män i honom. Jan Björklunds jämförelse mellan honom själv som invandrare och de som invandrar till Sverige blir därför falsk.

Frågan om introduktionskurser för invandrare är komplicerad. För att hantera frågan måste debatten nyanseras och inte göras till ett slagträ i valkampanjen.

Svenska liberaler oense om Afghanistan

De rödgrönas överenskommelse om ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan väcker starka känslor. Utrikesminister Carl Bildt säger att beslutet applåderas av talibanerna . På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar Per Gudmundson överenskommelsen med motiveringen att utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets representant i alliansens utrikes- och försvarsgrupp menar: Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av Lars Ohly tre veckor före valet. (...) Jag beklagar att Mona Sahlin har vikt sig för Lars Ohly.

Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghani­stankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.

Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.

Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.

Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.

Tänker TV4 ägna sig åt opinionsjournalistisk desinformation?

Alla dessa opinionsundersökningar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Så är det kanske lätt att känna i dessa valtider. Det pågår också en debatt om betydelsen av alla de opinionsmätningar som genomförs. En del menar att politiker och partistrateger jagar vind när de fokuserar på opinionsundersökningar i stället för på sakfrågor. Andra menar att opinionsundersökningar utgör ett viktigt verktyg för politiker, väljare och media när de på olika sätt skall förhålla sig till det politiska livet och till människors åsikter och värderingar.

Jag tror inte att opinionsundersökningarna är fler i denna valrörelse än vad de var i den förra. Möjligen diskuteras de mer - vilket är bra. Allt fler har också låtit sig inspireras av Henrik Oscarssons initiativ att inte bara publicera enskilda mätningar - vilka ju kan variera avsevärt - utan också en sammanställning, ett index, av mätningar från flera opinionsinstitut. En "mätningarnas mätning" eller en "poll of polls".

TV4 väljer att gå den motsatta vägen och kommer fortsättningsvis endast att redovisa och kommentera opinionsundersökningar från ett enda institut - Novus. TV4:s motivering är något märklig: Även om de olika opinionsmätningarna kan ge en hyggligt samstämmig bild av trenderna bland väljarna så tittar många just på de enskilda siffrorna för partierna. Därför riskerar vi inom media att förvirra om vi redovisar alla undersökningar. (...) Därför kommer vi från och med nu och fram till valet att bara redovisa, och referera till, våra egna mätningar från Novus.

TV4 argumentation är rimlig endast så länge Novus resultat inte skiljer sig från övriga opinionsinstitut. Men eftersom olika institut använder olika urvalsmetoder, olika tekniker och frågeformuleringar och även viktar de inkomna svaren på olika sätt så blir skillnaderna mellan de olika institutens resultat inte sällan väldigt olika. Om mätningar från Sifo, Demoskop, Skop och United Mind t ex visar att KD kommer att trilla ur riksdagen medan mätningar från Novus i stället visar att KD stannar kvar så kommer TV4:s tittare fortsättningsvis endast att informeras om Novus resultat. I så fall är det snudd på journalistisk desinformation, säger jag.

Uppdaterat 25/8 kl 15.05: Efter min kritik här på bloggen - och säkert från annat håll också - har TV4 nu ändrat sig. I en reviderad version av länken ovan skriver TV4 nu att Trender och tendenser som kan utläsas ur flera undersökningar kommer vi naturligtvis fortsätta göra inslag, och skriva webbartiklar, om. Och kommer det en uppseendeväckande förändring för något parti, eller sida, så kan det ju naturligtvis inte förbigås nyhetsmässigt. Bra!

Opinionsläget har varierat kraftigt under den innevarande mandatperioden. Jag har inte gjort någon empirisk undersökning, men jag tror faktiskt inte att avståndet mellan de båda blocken någonsin varierat så kraftigt under en mandatperiod som det har gjort under denna. I några mätningar 2007 var det rödgröna blocket nästan 20 procentenheter större än Alliansen. I den senaste Sifo-mätningen i söndags var Alliansen i stället drygt 7 procentenheter större än de rödgröna. Variationerna är ett uttryck för väljarnas ökade rörlighet, men kanske också för att partierna närmar sig varandras förslag i större utsträckning än tidigare.

Teknikutvecklingen och den accelererande individualiseringen sätter också opinionsinstituten på svåra prov. Svenska opinionsundersökningar är fortfarande bland de absolut bästa i världen. Men svarsfrekvenserna tenderar att sjunka och mobiltelefonin påverkar intervjusituationen för svarspersonerna. Det är en sak att bli uppringd på en stationär telefon i hemmet under lugna och ordnade former. Det är en annan sak att bli uppringd på mobilen när man befinner sig i affären, hos vänner, på restaurangen eller på Gamla Ullevi.

Sammantaget är det inför detta val svårare att utifrån opinionsundersökningarna uttala sig om valresultatet. Senast i dag kom det en mätning från United Mind som visade på en liten rödgrön ledning över Alliansen - dock så liten att den inte är signifikant utan i praktiken var det dött lopp mellan blocken. Men varje mätning till det egna blockets fördel - hur liten den än kan vara - fungerar mobiliserande för partiaktivister och valarbetare. Däri ligger också en av mätningarnas största betydelser.

Minoritetsregering bäst om SD skulle bli vågmästare

Texten nedan har i en tidigare version publicerats på Newsmill.

I debatten ägnas stor uppmärksamhet åt vad som skulle hända om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare mellan blocken. Frågan är brännbar. De nuvarande riksdagspartierna värjer sig för den, eftersom de vill bibehålla så stor handlingsfrihet som möjligt om situationen skulle uppkomma. Det finns också en oro för att diskussionen i sig gynnar Sverigedemokraterna och ökar partiets möjligheter att komma in i riksdagen.

Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen i högsta grad är hypotetisk. Det är alls inte säkert att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och om partiet kommer in är det alls inte säkert att partiet får en vågmästatställning.

Riksdagspartierna ställs inför två politiska uppgifter som inte är helt enkla att förena. Å ens sidan vill de inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera och inte heller bidra till att partiet växer ytterligare. Å andra sidan har de ett ansvar att givet väljarnas val se till att en regering kan bildas och att landet kan styras.

De flesta av våra mest framträdande politiker famlar i frågan och upprepar närmast som ett mantra att om Sverigedemokraterna blir vågmästare måste det bildas en blocköverskridande regering. Så sade t ex Mona Sahlin i vintras till Dagens Nyheter att ”inget annat är en majoritetsregering är acceptabelt” om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.

Vad kommer då att hända om Sverigedemokraterna verkligen kommer in i riksdagen och uppnår en sådan vågmästarställning? Talmannen kommer i vederbörlig ordning att föra samtal med samtliga partiledare och därefter sannolikt ge ledaren för det största blocket – Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin – i uppdrag att försöka bilda regering. Beroende på hur samtalen med partiledarna utfallit kan uppdraget avse både en minoritetsregering eller en blocköverskridande majoritetsregering.

(Uppdatering 24/8: Resonemangen om talmansrundan förutsätter att Reinfeldt – om Alliansen blir största blocket – verkligen väljer att avgå. Den grundlagsändring som innebär att statsministern alltid måste avgå efter ett val träder inte i kraft förrän efter nästa val. Jag har uppfattat det som att Reinfeldt kommer att föregripa grundlagsändringen och ändå avgå, men det finns inga formella krav på honom att göra detta. Men min kollega Mikael Gilljam tror inte att Reinfeldt kommer att avgå om Alliansen blir större, och vid närmare eftertanke är jag nog beredd att ge honom rätt.)

Om det rödgröna blocket är större än Alliansen kommer Mona Sahlin sannolikt att närma sig Centerpartiet och Folkpartiet för att undersöka om dessa partier skulle vara villiga att ingå i en bredare regering. Om Alliansen i stället är större än de rödgröna kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att närma sig Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna att få med sig dem i en ny regering.

Kommer då dessa försök att bilda en blocköverskridande koalitionsregering att lyckas? Och vore en sådan regering i så fall något positivt givet målen att bilda en regering som avspeglar valresultaten utan att samtidigt bidra till att främja Sverigedemokraterna?

Försöken att bilda en blocköverskridande koalitionsregering har små möjligheter att lyckas. Sannolikheten är dock något större om det är Alliansen som skall försöka övertala Miljöpartiet att vara med än om det är de rödgröna som skall försöka få med sig Centerpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet har trots allt inte lika tydligt positionerat sig på vänster-högerskalan som övriga partier har gjort.

Själv är jag i stället en varm anhängare av principen att låta det block som är störst efter valet regera och inte skapa en blocköverskridande koalition. Svensk politik är starkt strukturerad efter vänster-högerskalan och det är i form av vänster och höger som de båda blocken träder fram inför väljarna. Väljarna har heller inga problem med att placera in sig själva och de politiska parterna på vänster-högerskalan. Att då inte låta regeringens sammansättning avspegla skillnaden mellan just vänster och höger vore att deformera den svenska politiken.

Dessutom tenderar blocköverskridande överenskommelser att gynna högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Sådana blocköverskridande överenskommelser understödjer Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Så om de nuvarande riksdagsparterna vill motarbeta Sverigedemokraterna så bör de undvika att bilda en blocköverskridande koalitionsregering.

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. En sådan – blå eller rödgrön – skulle i varje viktig fråga få söka samarbete med ett villigt stödparti i riksdagen (ett stödparti som naturligtvis inte då kan vara Sverigedemokraterna). Oppositionen fick tillfälligt lägga band på sig och faktiskt låta det största blocket regera, t ex genom att oftare än nu lägga ned sina röster i stället för att rösta emot.

En lösning med minoritetsregering är naturligtvis inte enkel. Skulle en minoritetsregering visa sig inte fungera får det antingen bli nyval eller så får tanken på en blocköverskridande koalitionsregering tas upp igen.

Men det är inte i den ändan diskussion bör börja. Oavsett om målet är att skapa en regering som bäst avspeglar valresultatet och det politiska livets dynamik i Sverige eller om målet är att motverka Sverigedemokraterna så är en minoritetsregering ett bättre alternativ än en blocköverskridande koalitionsregering.

Var det rätt av Gudrun Schyman att ta debatten i Agenda mot Jimmie Åkesson?

I kvällens SVT Agenda möttes Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ (FI) och Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna (SD) i en debatt - om jämställdhetspolitik. Jimmie Åkesson är den som har störst anledning att vara nöjd. Hans högerpopulistiska retorik är mycket effektiv i korta direktsända TV-debatter - det går inte att "vinna" en sådan debatt mot honom. I stället bidrar debatten till att legitimera SD som politiskt parti.

Alla vet dessutom att FI och SD inte konkurrerar om samma väljare. Därför väljer Schyman och Åkesson att tala om olika saker, i syfte att mobilisera de egna sympatisörerna och attrahera marginalväljare. Ur det perspektivet tjänar både FI och SD på en sådan här debatt. Schyman och Åkesson använder varandra som medel för att uppnå sina specifika mål.

Självklart skall både FI och SD granskas och få möjlighet att presentera sin politik inför väljarkåren. Jag är inte säker på att en debatt mellan FI och SD om jämställdhet i SVT Agenda är det bästa sättet för SVT att hantera detta uppdrag.

Jag klandrar inte Gudrun Schyman för att hon tackade ja till debatten. Hon är satt att bevaka sitt eget partis intressen och en spektakulär debatt mot Jimmie Åkesson på bästa tittartid i TV är svår att avstå från. Men då bör också Gudrun Schyman tillstå att hon medverkar för att hon tror att det gynnar FI och jämställdhetsfrågorna, inte för att hon tror att debatten bidrar till att avslöja eller motverka SD.

På Newsmill skriver jag i dag om hur man bör hantera situationen om SD skulle bli vågmästare efter höstens val.

Några enkla regler för hur man bör gå till väga för att bäst motverka SD har jag tidigare presenterat här.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver intressant om debatten här.

Dror Feiler, Palestinakonflikten och den svenska valrörelsen

Internationella frågor är sorgligt bortskuffade från den svenska valrörelsen. I dag presenterade de rödgröna en gemensam överenskommelse om biståndspolitiken, med skarp kritik mot alliansregeringen och ansvarig minister Gunilla Carlsson. Men den mediala uppmärksamheten kring överenskommelsen har varit liten. Den enda utrikesfråga som tycks ha potential att hamna på den inrikespolitiska dagordningen är Afghanistan.

Den israelisk-palestinska konflikten har historiskt varit en het politisk stridsfråga i Sverige. I dag meddelas att Judiska församlingen i Stockholm inbjudit samtliga riksdagspartier till en politisk debatt den 25 augusti, med inriktning på judiska frågor. Men en deltagare är inte välkommen. Vänsterpartiets representant Dror Feiler nekas delta i debatten. Dror Feiler är ordförande för föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred och han deltog i Ship to Gaza i våras. Förklaringen är att jag vill ha en politisk debatt, ingen pajkastning, vilket det riskerar att bli om han deltar, säger John Gradowski, informationsansvarig på Judiska församlingen. Dror Feiler är av naturliga skäl upprörd: Det är absurt att jag, som är den enda juden bland politikerna som skulle vara med, stoppas. Kommer Vänsterpartiet att hålla fast vid Dror Feiler som sin representant i debatten eller väljer partiet att utse någon annan?

I dag meddelas också att USA bjuder in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinska presidenten Mahmoud Abbas att påbörja direkta fredssamtal i Washington den 2 september. Målet är att parterna inom ett år skall kunna vara överens om en lösning som inbegriper upprättandet av en palestinsk stat. De direkta fredssamtalen mellan israeler och palestinier har legat nere sedan hösten 2008.

Nu återstår att se om Netanyahu och Abbas kan bli överens om villkoren för dessa direkta samtal. Abbas har tidigare varit tydlig med att 1967 års gränser skall utgöra utgångspunkt för samtalen och att all israelisk byggnation i de illegala bosättningarna upphör. Netanyahu har vägrat att gå med på dessa krav.

Antingen har USA nu i förväg förankrat sin inbjudan hos de båda parterna. Eller så är inbjudan ett sätt att ytterligare sätta press på parterna för att tvinga dem att enas om villkoren för direkta förhandlingar. Vi får ett svar på dessa frågor mycket snart.

Allt annat lika vore det en framgång för alla goda krafter om direkta fredssamtal kunde komma i gång. Men vi skall också vara medvetna om sådana samtal kommer att kringgärdas av stora svårigheter. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer inte att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Låt oss hoppas att de direkta samtalen mellan israeler och palestinier kan komma i gång i september, att de internationella frågorna inte utestängs från valdebatten och att den Judiska församlingen i Stockholm visar statsmannaskap och förklarar att Dror Feiler är hjärtligt välkommen att medverka i debatten den 25 augusti.

Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?

Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.

Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.

I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?

Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.

Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?

Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)

Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.

Fredrik Reinfeldt lyckas framkalla Högerspöket?

Ett spöke går runt i den svenska valrörelsen - högerspöket. Så skulle man kunna travestera Karl Marx efter Fredrik Reinfeldts oväntade utspel om nya skattesänkningar i sitt tal i Stockholm i lördags. Reinfeldts utspel kom som en välkommen överraskning för den rödgröna oppositionen som hittills haft stora bekymmer med att på ett trovärdigt sätt utmåla fyra år till med Fredrik Reinfeldt som ett hot mot den svenska välfärden.

Moderaterna har under senare på ett framgångsrikt sätt axlat av sig den gamla högerns retorik och och i stället framställt sig själv som välfärdens försvarare, det nya arbetarpartiet och med ambitionen att ta över Socialdemokraternas gamla roll som statsbärande parti. Det har varit utomordentligt svårt för de rödgröna att vända sig till väljarna och skrämmas med Högerspöket. Men nu har Fredrik Reinfeldt själv hjälpt till att framkalla denna osaliga ande.

Skattesänkningar gynnar nästan alltid de mest välbeställda och skattesänkningar är också alltid möjliga att ställa mot krav på en förstärkt välfärd. Många hade nog därför trott att Moderaterna - som med fog kan vara nöjda med de skattesänkningar som regeringen lyckats genomföra under mandatperioden - inte skulle ta risken att bjuda in den rödgröna oppositionen i matchen genom att utlova ytterligare skattesänkningar under kommande mandatperiod.

Mona Sahlin tvekade förstås inte att hugga på det utlagda skattebetet i sitt tal i Stockholm i söndags. Moderatledaren stod vid Slussen igår och pekade ut sin väg framåt: återigen sänkta skatter. Återigen med den tydliga fördelningsprofilen: mest åt dem som tjänar bäst – och därmed fortsatt ökade klyftor. Vad blir priset för denna politik? Sänkta skatter är Moderaternas viktigaste prioritering. De ser inget viktigare! Inte ungdomsarbetslösheten, inte utslagningen av sjuka, inte de växande barngrupperna. Inte de allt större klyftorna mellan människor.

Genom att åter lyfta skattefrågan underlättar Fredrik Reinfeldt för Mona Sahlin och de rödgröna att framställa valet mellan två alternativ. Alliansregeringen står för skattesänkningar med lånade pengar, skattesänkningar som mest gynnar de som redan har det bäst. De rödgröna vill prioritera en utbyggd välfärd, i syfta att minska klassillnader och hålla samman landet.

Vän av ordning kan förstås hävda att de rödgröna redan tvingats acceptera merparten av de skattesänkningar som genomförts av den borgerliga alliansregeringen under mandatperioden, samt att Mona Sahlins utfästelse att "avskaffa pensionärsskatten" ju också innebär ett minskat skatteuttag. Det är naturligtvis sant. Men inför väljarna är det ändå lättare för de rödgröna att framställa kravet på att "avskaffa pensionärsskatten" som ett vänsterpolitiskt uttryck för solidaritet och strävan att hålla samman landet. Fredrik Reinfeldts krav på nya skattesänkningar är då också lättare att framställa som ett högerpolitiskt uttryck för ökade klasskillnader och en urholkad välfärd.

Varför valde då Fredrik Reinfeldt att trots allt lyfta fram skattefrågan fem veckor före valet. Jag kan inte se annat än att utlovandet av nya skattesänkningar är ett uttryck för det oerhört starka självförtroende som präglar partiledningen för Moderaterna idag. Risken för Moderaterna är att detta starka självförtroende tar formen av övermod och raljans - tecken på åtminstone det senare fanns i Fredrik Reinfeldts sätt att kommentera sina politiska motståndare i sitt tal i lördags.

Högmod går före fall, sägs det. Vi får se om Moderaterna tänker på det när valrörelsen nu tar ytterligare fart.

Socialdemokratin i början av valrörelsen

I dag presenterade Socialdemokraterna "Fler jobb och nya möjligheter - Vägval 2010", ett dokument som anger partiets viktigaste politiska uppgifter för de kommande åren. Dokumentet är traditionellt och innehåller inga större överraskningar Texten kretsar kring jobben, utbildning, sjukvård och skola samt vikten av att minska klyftorna.

Jag har inte särskilt många problem med texten i sig. Jag noterar också att Socialdemokraternas valaffischer och valfilmer fått ett mer positivt mottagande även i den borgerliga pressen än vad t ex Moderaternas kampanjmaterial hittills har fått. Ur det perspektivet har Socialdemokraterna fått en bra start på valrörelsen.

Däremot tycker jag att det vore en hederssak för ett internationalistiskt parti som Socialdemokraterna att inte lämna ifrån sig ett sådant här dokument utan att samtidigt göra skarpare markeringar i internationella frågor. Nu blir texten väldigt nationell, vilket särskilt inte passar ett parti som har ambitionen att vara en del av en internationell rörelse.

Jag tycker också det är synd att Socialdemokraterna använder sig av begrepp som "livspussel", ett begrepp som snarare förkläder än täcker av.

Jag noterar också att texten bidrar till mytspridningen om en växande främlingsfientlighet: Brottsligheten skapar otrygghet. Rädslan ökar och därmed främlingsfientligheten. Det senare är faktiskt inte sant. Främlingsfientligheten har tvärtom minskat i Sverige de senaste 20 åren. Det finns väl heller ingen statistik som visar att brottsligheten skulle ha ökat under dessa år. Dokumentets retorik är här bedräglig och bidrar till att skapa just rädsla och osäkerhet, i onödan. Populism eller slentrianmässiga formuleringar? Jag vet inte.

Socialdemokraterna står nu inför utmaningen att mobilisera sina kärnväljare och soffliggare utan att en sådan mobilisering innebär att man tappar alltför många mittenväljare till borgerligheten. Jag har under denna mandatperiod konsekvent hävdat att Socialdemokraterna har goda möjligheter att vinna valet 2010, genom just en mobilisering av kärnväljarna.

Men för framtiden är en sådan strategi inte tillräcklig. För att vinna valet 2014 och kunna sätta lika varaktiga spår i 2000-talets som i 1900-talets politik och samhällsliv krävs ett nytänkande och en politik bortom industrisamhället. Det rådslag som påbörjades direkt efter valförlusten 2006 hade kunnat bli ett steg i en sådan riktning, men bygget av det rödgröna samarbetet gjorde mycket av rådslagsarbetet obsolet.

En politik bortom industrisamhället måste också vara visionär. Jag har just börjat läsa Tony Judts bok Ill Fares The Land. Jag återkommer till den boken i ett annat sammanhang, men citerar gärna bokens inledningsmening - som en maning att ta avstamp i inför kommande förändringsarbete: Something is profoundly wrong with the way we live today.

Broderskapsrörelsen står värd när Wikileaks grundare Julian Assange kommer till Sverige

Det är med stor glädje som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen står som värd för det brännande aktuella seminariet Krigets första offer är sanningen, med Wikileaks grundare Julian Assange (LO-borgen, Plenisalen, Barnhusgatan 18, Stockholm, lördagen 14 augusti kl 11.00 – 12.30).

Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument kring kriget i Afghanistan har väckt stor uppmärksamhet. En frågeställning berör det politiskt och moraliskt riktiga i offentliggörandet. Dokumenten innehåller en hel del personuppgifter, bl a namn på enskilda afghaner som samarbetat med de utländska trupperna. Vem tar ansvaret för konsekvenserna av publiceringen?

En annan frågeställning rör journalistikens gränser. Julian Assange har i intervjuer sagt att han arbetar med "vetenskaplig journalistik" - men offentliggörande av hemligstämplade dokument är i sig knappast en vetenskaplig eller en journalistisk verksamhet. I samband med offentliggörandet av dokumenten samarbetade Wikileaks med Der Spiegel, The Guardian och The New York Times. Men hos vem ligger det publicistiska ansvaret - hos Wikileaks eller hos de tidningar man samarbetade med?

Jag har i en tidigare post klargjort att jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé och där även motiverat mitt ställningstagande: I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

En annan sak är att innehållet i de allra flesta hemligstämplade handlingar är triviala och helt ointressanta. Jag har arbetat en hel del med hemligstämplade handlingar i min forskning kring svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt i mitt uppdrag som expert åt Säkerhetstjänstkommissionen. Hemligstämpeln användes ofta helt slentrianmässigt - kanske för att beslutsfattarna ville slippa ta ställning till om varje enskilt dokument skulle hemligstämplas eller ej, eller kanske för att bruk av hemligstämpeln gav den egna verksamheten en air av status och prestige.

I Sverige har vi under senare år haft en debatt där enskilda medborgare krävt att få ta del av sina gamla akter hos Säpo. Sådana krav kan förefalla rimliga och lätta att hantera, men så är faktiskt inte fallet. Problemet är sällan de uppgifter som finns om den person som begär att få ta del av sin akt. Problemet ligger i stället i att handlingarna i akten ofta innehåller uppgifter även om helt andra personer. Dessa personer kan vara vänner eller arbetskamrater till den person som begärt att få ut sin akt, och uppgifterna kan handla om alkoholmissbruk, politiska sympatier eller sexuell läggning.

Myndigheternas ovilja att släppa de s k Stasi-arkiven (med uppgifter om samarbete mellan enskilda svenska och östtysk underrättelsetjänst) fria måste t ex också tolkas i ljuset av en strävan att skydda enskilda - helt oskyldiga - personers integritet.

Vi lever i en ny tid - öppnare än någonsin. Med en ny tid följer nya frågor. Kom gärna och ställ dem vid seminariet med Julian Assange nu på lördag!

Kristdemokraternas valmanifest - bidrar knappast till att skärpa partiets profil

I dag presenterade Kristdemokraterna sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige. Valmanifestet lär inte sätta några djupare avtryck i debatten. Nyheterna är få, och föga kontroversiella (t ex lovar partiet att inom offentlig sektor skapa 10 000 nya jobb för funktionshindrade). Valmanifestet innehåller heller inte några medialt tacksamma förslag, som t ex Piratpartiets vilsegång i barnpornografifrågan eller Jan Björklunds spektakulära utspel om burkaförbud och tvångshämtning av föräldrar till skolan.

Kristdemokraterna har ett fortsatt bekymmer i hur partiet skall övertala den allmänborgerlige väljaren att rösta på KD i stället för på Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Jag har i tidigare poster försökt hjälpa Kristdemokraterna på traven ;-) genom att peka ut en generös bistånds- och flyktingpolitik som ett tänkbart område där partiet skulle ha en stor trovärdighet att profilera sig i förhållande till de övriga borgerliga partierna. Men av en sådan profilering finns det endast svaga spår i valmanifestet.

Överlag uppfattar jag det som att Kristdemokraterna under senare år övergivit omsorgen om de mest utsatta och dessa mina minsta för att i stället lägga sina omsorger på vanlighetens, förlåt verklighetens, folk. Vänstra Stranden jämför förre KD-ledaren Alf Svenssons retorik med Göran Hägglunds retorik och finner att Kristdemokraternas människosyn förskjutits "från individen i marginalen till gruppen i mitten". I dag är det de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för Kristdemokraternas budskap. Cecilia Dalman Eek ställer frågan om Jesus själv verkligen skulle ha inrymts i Kristdemokraternas definition av verklighetens folk. Jesus var ju varken välartad eller lättanpassad - i stället umgicks han konsekvent med de utstötta och de föraktade.

Jag tror fortfarande att Kristdemokraterna kommer att klara fyraprocentsspärren i höstens val och därigenom rädda sig kvar i riksdagen. Men om Kristdemokraterna skall lyckas bryta sin nedåtgående trend och stärka sin ställning i förhållande till sina allianskollegor behövs det en skarpare ideologisk plattform än vad partiet i dag lyckas åstadkomma. Ramlar partiet ur riksdagen finns det en risk att partiet faller samman och aldrig kommer tillbaka. Klarar partiet sig kvar finns det en risk att det sprider sig en känsla av förnöjsamhet och att Kristdemokraterna går in i valrörelsen 2014 ur en ännu svagare position än den partiet har i dag.

Lästips: Douglas Brommesson, Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära. Statsvetenskaplig Tidskrift 2010/2.

Piratpartiet och frågan om barnpornografi

De senaste dagarna har Piratpartiet fått stor medial uppmärksamhet, om än inte på det sätt som partiet själv kanske hade önskat. En del oklarheter i partiets valmanifest och i uttalanden av partiledaren Rick Falkvinge i frågan om barnpornografi har väckt starka känslor, såväl inom som utanför partiet.

Men vad gäller egentligen konflikten? Och hur påverkar de senaste dagarnas händelser Piratpartiets möjligheter att ta sig in i riksdagen?

När jag själv läste avsnittet om barnpornografi i Piratpartiets valmanifest reagerade jag inte särskilt starkt. Jag tolkade texten som att partiet ville upphäva det s k "tittförbud" som infördes den 1 juli 2010 samt även se över definitionen kring vad som egentligen räknas som barnpornografi. Ämnet barnpornografi är i sig väldigt känsligt, men jag uppfattade inte programpunkterna som några mediala kioskvältare.

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt - ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett "informationsinnehav" och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Debatten kompliceras av att frågan om förbud mot innehav av barnpornografi diskuteras parallellt med frågan om vad som egentligen skall räknas som barnpornografi. Här vill Piratpartiet att endast "dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten" skall betraktas som barnpornografi. Förslaget innebär att sexualiserade bilder på fiktiva barn - t ex i form av teckningar - inte skall betraktas som barnpornografi. I Studio Ett i går försökte Rick Falkvinge diskutera dessa båda saker samtidigt, vilket var en omöjlig uppgift. (Betydligt bättre gick det när Falkvinge i samma inslag fick försvara Piratpartiets syn på upphovsrätt mot anklagelser från journalisten Karl-Erik Tallmo)

Piratpartiets valmanifest är s k levande dokument, vilket innebär att de är möjliga att förändra. Ett sådant förändringsarbete pågår nu, och nya skrivningar i frågan om barnpornografi är att vänta inom kort.

Frågan om barnpornografi är oerhört viktig och känslig. Detta visste förstås de ledande Piratpartisterna om, och det är därför anmärkningsvärt att partiledningen inte förmått uppvisa en enad bild av hur skrivningarna i valmanifestet skall tolkas. De skilda tolkningarna avspeglar sannolikt skilda uppfattningar i frågan inom partiet.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, sägs det i bland. Gudrun Schyman väckte starka känslor och fick stor uppmärksamhet när hon eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i somras, för att synliggöra löneskillnader mellan män och kvinnor. Men Gudrun Schymans aktion var målmedveten och noga planerad. Piratpartiets agerande i frågan om barnpornografi är i stället ett uttryck för en oprofessionalism och ett schabbel som ofta kännetecknar nya, orutinerade partier.

Rick Falkvinge är i ögonblicket en aning tilltufsad. Piratpartiet har nu att göra en strategisk bedömning om han hinner återfå väljarnas och partifolkets förtroende för att kunna leda partiet såsom det var tänkt under valrörelsen, eller om ledarrollen måste fördelas på annat sätt.

För Piratpartiet finns det ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Partiet måste snabbt åstadkomma nya, klargörande skrivningar i barnpornografifrågan, presentera dessa skrivningar inför offentligheten och därefter försöka debatten att i stället handla om partiets kärnfrågor. För att lyckas med detta måste partiet sluta leden och hålla ihop fram till valet, en inte helt lätt uppgift det heller.

Det är bara drygt sex veckor kvar till valdagen. Barnpornografidebatten har knappast tjänat Piraternas sak. Men det är trots det fortfarande för tidigt att räkna bort dem som en seriös kandidat till riksdagen.

Jan Björklunds burkautspel riskerar att gynna Sverigedemokraterna

Folkpartiledaren Jan Björklund vill ändra lagstiftningen så att rektorer får rätt att förbjuda elever och lärare att bära burka eller niqab.

Frågan om ansiktstäckande slöja är komplicerad. Bärande av burka eller niqab som symbol för eller uttryck för kvinnoförtryck måste vägas mot kvinnans frihet att klä sig på det sätt hon själv önskar. Och visst finns det situationer där en ansiktstäckande slöja innebär praktiska eller principiella problem.

Men bärandet av burka eller niqab är i dag ett väldigt litet problem i Sverige. Här finns självklart inga exakta uppgifter, men antalet kvinnor i Sverige som bär ansiktstäckande slöja uppgår knappast till mer än 100-200 stycken. (I Frankrike med sin större befolkning uppskattas antalet till 1 900.)

Dessutom pågår det redan en process för att bringa klarhet i om det skall vara tillåtet att bära ansiktstäckande slöja i svenska skolor eller ej. Enligt ett utlåtande från Skolverket 2003 har en rektor redan rätt att förbjuda bärande av ansiktstäckande slöja i skolan om bärandet påverkar undervisningen negativt. År 2009 anmälde en kvinna som i sin utbildning till barnskötare vägrats bära niqab sitt ärende till Diskriminieringsombudsmannen (DO). DO har ännu inte tagit ställning i ärendet.

Men även om bärande av burka eller niqab i svenska skolor i dag i princip är ett icke-problem så har frågan stort symbolvärde. Därför är det svårt att värja sig från tanken att det finns partipolitiska överväganden bakom Jan Björklunds utspel. I stället för att avvakta DO:s utslag så väljer Björklund - mindre än sju veckor före valet - att peka med hela handen och i ett utspel slå fast att en rektor skall kunna förbjuda bärande av burka eller niqab i skolan.

Kanske hoppas Jan Björklund att väljare som sneglar på Sverigedemokraterna nu skall söka sig till Folkpartiet i stället. I så fall biter han sig nog i tummen. Forskningen antyder snarare att om övriga partier tar över delar av ett högerpopulistiskt partis agenda så bidrar man i stället till att legitimera det högerpopulistiska partiet. Lätt tillspetsat: Ju mer Folkpartiet betonar vikten av att förbjuda burkan, desto mer stärks Sverigedemokraterna.

Jag önskar verkligen att de övriga partierna förmådde ha lite mer is i magen i integrationsfrågorna och i sitt sätt att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Nu väljer flera partiföreträdare i stället att spela på medielogikens villkor, t ex genom att kasta sig ut i hypotetiska och detaljerade diskussioner om hur man kommer att agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och om Sverigedemokraterna där skulle få en vågmästarroll.

Fyra enkla regler för att motarbeta Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

Jag kommenterar Björklunds burkautspel i Aftonbladet.

Läs också gärna Stardusts kloka kommentarer i ämnet.

Piratpartets valmanifest - frihetligt eller marxistiskt?

I dag presenterade Piratpartiet sina tre Valmanifest inför höstens val. De tre manifesten är indelade efter vad Piratpartiet beskriver som sina tre kärnfrågor: integritet, kultur och kunskap.

Piratpartiet har inför riksdagsvalet 2010 ställts inför ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Men om partiet inte breddar sin politik riskerar man i stället att komma bort i valrörelsen.

Piratpartiets valmanifest innebär ett tydligt steg i riktning mot att utveckla ett brett sakpolitiskt program. Det bedömer jag också som en nödvändig väg om partiet vill sätta varaktiga avtryck i svensk politik, vid sidan av de avtryck partiet redan gjort i enskilda sakfrågor som t ex fildelningsproblematiken.

På det stora hela lyckas Piratpartiet formulera ett manifest som hänger samman och som lyckas länka en genomtänkt samhälls- och människosyn till konkreta sakpolitiska krav. Piratpartiet lyckas också undvika att i formulera detaljerade förslag som skulle kunna avfärdas genom att de uppfattades som alltför udda eller världsfrånvända.

Piratpartiets utgångspunkt är att vi lever i en epok där industrisamhället fasas ut och ersätts av ett informationssamhälle. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ställer oss inför nya frågor och inför nödvändigheten att i centrala avseenden förändra samhället och lagarna. Kunskap och information blir centrala drivkrafter på ett helt annat sätt än tidigare, och dessa drivkrafter måste i demokratisk anda komma alla människor till del. Därför är Piratpartiet motståndare till patent och till gällande upphovsrätt, och förespråkar en öppen källkod, fri tillgång till alla forskningsresultat och en förnyad upphovsrätt som möjliggör fri, icke-kommersiell inhämtning, nyttjande och spridning av kultur.

Piratpartiets samhällssyn kan faktiskt beskrivas som en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.

När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.

På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.

Nu är jag inte så säker på att att alla Pirater känner sig så bekväma i en sådan marxistiskt inspirerad analys. Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats.

Men parallellen kan ändå föras ett steg längre. Konflikten mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena tog sig enligt Marx på det politiska planet uttryck i klasskamp. I Piratpartiets informationssamhälle utspelas denna klasskamp mellan å ena sidan de kapitalistiska bolag och monopol som profiterar på rådande patent- och upphovsmannarätt och å andra sidan de kreatörer och nätverk som nu fjättras av rådande lagar och regelverk. Richard Florida har benämnt den senare gruppen som den kreativa klassen, Manuel Castells kallar dem för informationsproducenter, jag och Marie Demker har använt beteckningen fria logotyper. Svaret på frågan om Piratpartiets valmanifest är frihetligt eller marxistiskt kan faktiskt besvaras med: Både och!

Visst är Piratpartiets valmanifest en kompromiss och det saknas inte interna kritiska röster. Men inför den stundande valrörelsen har partiet ändå skickligt undvikit att gå i de vanligaste fällorna. Partiet har t ex undvikit att kräva att sexköpslagen rivs upp, trots att det finns ett visst stöd för en sådan linje internt i partiet. Svagheten i många av förslagen är i stället att de är realpolitiskt omöjliga att genomföra under en nära framtid. Starka finansiella intressen står bakom gällande upphovsmannarätt och patenträtt och många av dessa regelverk garanteras av mellanstatliga överenskommelser. De konkreta förslagen riskerar att reduceras till demonstrationspolitik. Men samtidigt är det befriande med ett parti som i ett valmanifest vågar vara visionärt.

Men ett valmanifest ger ingen riksdagsplats. Piratpartiet lyckades med stor framgång i Europavalet mobilisera ungdomsväljare, protestväljare och övriga väljare i långt större utsträckning än vad de flesta bedömare hade trott. Riksdagsvalet innebär en svårare utmaning, eftersom fokus i valrörelsen kommer att ligga på traditionella vänster-högerfrågor och på de båda block som slåss om regeringsmakten.

Men ingenting är omöjligt. Har Piratpartiet lite tur med dagordningen och om de även denna gång kan mobilisera ungdomsväljare och en de protestväljare som inte vill rösta på Sverigedemokraterna så kan faktiskt allt hända.

FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?

Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?

Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.

Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.

Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.

Wikileaks, Mona Sahlin och en gemensam rödgrön linje i frågan om Afghanistan

Förändringens vind blåser kring kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några dagar sedan framstod det som än klarare att USA och EU nu planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som tänkt slutdatum. Det preliminära slutdatumet är en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Stödet för den militära insatsen i Afghanistan undermineras också av Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemliga miltära dokument om krigföringen. Betydelsen av Wikileaks avslöjande ligger bara delvis i de nya sakuppgifter som presenteras. Krigföring är alltid grym och fasansfull och "det goda kriget" som skonar civila och respekterar folkrätten existerar inte och kan inte existera. De senaste uppgifterna om att nära 50 civila som sökt skydd dödats av en Nato-raket faller väl in i detta mönster. Wikileaks uppgifter har också redan fått olika liberala röster att argumentera emot Sveriges deltagande.

Betydelsen av Wikileaks avslöjanden ligger främst i att läckorna demoraliserar den utländska närvaron och försvårar för de krigförande att sopa uppgifter om krigsbrott under mattan. I ett vidare perspektiv illustrerar också Wikileaks hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen med nödvändighet eroderar nationalstaternas maktbas för att i stället främja transnationella nätverk som organisationsform och bidra till att allt blir offentligt. Som Expressen klokt uttrycker det: Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.

USA och de ledande västmakterna har insett att det inte finns någon framkomlig väg till militär seger i Afghanistan. Det är bra. Det blir nu än mer viktigt att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser av olika slag.

I debatten om Sveriges miltära deltagande i Afgahnistan har inte mindre än sju olika argument använts för att försvara den svenska insatsen: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, stärka kvinnornas ställning, skapa stabilitet i området, främja svenska affärsintressen samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. En god regel är att ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk bör man förhålla sig.

Debatten gäller från och med nu inte om uta när och på vilket sätt Sveriges militära insats i Afghanistan skall avslutas. Händelseutvecklingen bör underlätta en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om vilken linje en ny rödgrön regering kommer att föra i fråga om Afghanistan efter en eventuell valseger i september 2010.

Inom Socialdemokraterna har tidigare främst Urban Ahlin argumenterat för en bibehållen svensk militär närvaro på obestämd tid. Den linjen är inte längre hållbar. De rödgröna har nu möjlighet att vända en fråga som tidigare splittrat dem till en offensiv fråga med krav på att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan före ett visst datum.

Mona Sahlin befinner sig just nu i Afghanistan för att besöka de svenska soldaterna och informera sig ytterligare om läget på plats. När hon kommer hem väntar en stor politisk utmaning i att forma en gemensam rödgrön linje i frågan.

Fotbollsvåld, fusk och Gothia Cup

Gothia Cup är med sina 35 000 deltagare världens största ungdomsturnering i fotboll. Turneringen arrangeras varje år i Göteborg med omnejd av BK Häcken. Sedan 1975 har ca 800 000 ungdomar från 127 länder deltagit. Arrangemanget är i högsta grad berömvärt och Gothia Cup har med fog utvecklats till ett mycket starkt varumärke, för BK Häcken, för Göteborg och för svensk fotboll i största allmänhet.

I år har turneringen plågats av flera skandaler med spelarbråk och publikupplopp. Särskilt stor uppmärksamhet fick händelserna i samband med att IFK Göteborgs P16 besegrade det irakiska laget Al Madina. Flera hundra supporters från Al Madina uppges ha stormat planen och jagat såväl IFK Göteborgs spelare som domare. Några av IFK Göteborgs spelare hann ta sin tillflykt till omklädningsrummet, andra flydde ner på stan.

Bakgrunden till bråket var dels att Al Madinas anhängare efter förlusten var missnöjda med domarinsatsen (flera av Al Madinas spelare hade visats ut), dels att en av IFK Göterborgs spelare efter matchen gick fram mot Al Madinas klack, kysste sitt Blåvita klubbmärke och gjorde någon form av gest mot publiken med sitt finger.

Det har väckt starka känslor att Gothia Cups tävlingsjury valde att stänga av den spelare från IFK Göteborg som gjorde gesten från fortsatt spel i turneringen. För mig är avstängingen ingen stor sak. Antingen gjorde spelaren genom gesten sig skyldig till ett regelbrott, och då skall han betraffas. Eller också innebar gesten inget regelbrott, och då skall han inte betraffas. Jag var inte där och såg gesten, och det finns olika berättelser om vari gesten bestod. Tävlingsjuryn är den instans som har att fatta beslut. Att gesten följdes av att hundratals åskådare stormade planen är en annan sak, och har inte med frågan om straff eller inte för den aktuelle spelaren att göra.

Möjligen är det en principellt intressant fråga om samma gest skall bedömas olika beroende på vilken kontest/situation den utförs. Skall en provocerande målgest bedömas/bestraffas olika beroende på om den utförs framför en liten och stillsam publik eller om den utförs framför en upphetsad åskådarskara på flera hundra människor? Är det samma sak om jag skriver "Krossa kapitalet - all egendom är stöld!" på min blogg eller om jag ropar samma ord inför upphetsade svartklädda ungdomar med tegelstenar i händerna framför SEB:s stora skyltfönster på Avenyn i samband med en demonstration mot globala orättvisor?

Fotbollen har på senare år haft stora problem med två olika företeelser, vilka möjligen hänger ihop. För det första har vi spelarnas beteende på planen med ideliga fuskanden i form av filmningar samt gnäll och klagomål på i princip varje enskilt domslut. För det andra har vi supporterbråk mellan respektive lags s k firmor. (I det senare fallet tycker jag mig se en förändrad nyhetsvärdering under det senaste året, där slagsmål mellan t ex IFK Göteborgs firma Wiseman och AIK:s firma Firman Boys på neutral, avlägsen plats av media inte alls längre uppfattas ha samma allmänintresse. En positiv utveckling, tycker jag, eftersom rubriker är livsluft för firmorna.)

Jag hoppas Gothia Cup-ledningen förmår ta till sig de negativa erfarenheterna från i år och inför nästa år förstärka arrangemangen kring matcherna. Även om det under pågående turnering kan ha funnits tendenser till att spela ner det inträffade, så tror jag att allvaret i de situationer vi sett kommer att leda till professionella åtgärder. Fotboll är alldeles för viktigt för att inte tas på blodigt allvar.

I övrigt fortsätter nu IFK Göteborg sin långa och svåra marsch mot SM-guld 2010.

Svenska folket - vänster eller höger?

En uppmärksammad Sifo-undersökning, beställd av SVT Rapport, visar att fler svenskar säger sig stå till höger än till vänster i politiken. Av de tillfrågade anser 35 procent att de befinner sig mer till höger än till vänster, medan 24 procent anser att de befinner sig mer till vänster än till höger. Var tredje väljare -33 procent - definierar sig i den politiska mitten.

Resultaten är förstås mer till glädje för den borgerliga alliansregeringen än för den rödgröna oppositionen. Valforskningen har visat att det bland svenska väljare finns ett starkt samband mellan ideologisk hållning och partival. (Se t ex kapitel 6 i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs bok Regeringsskifte (Norstedts Juridik, 2008).

Mittenväljarna skulle enligt denna undersökning få ett avgörande inflytande. De rödgröna tvingas i så fall vinna en betydligt större andel av dessa mittenväljare eftersom det finns fler renodlade vänstersympatisörer än högersympatisörer i opinionen.

Men låt oss åtminstone något problematisera bilden. Sifo använder sig av en skala mellan 1-10, där 1-4 definieras vänster, 5-6 mitten och 7-10 höger. Om nu mittenväljarena kommer att få en så avgörande betydelse hade det varit intressant att veta hur många som definierar sig som 5 (svagt vänster) respektive 6 (svagt höger). Jag hittar inte Sifo:s rapport på nätet, och vet därför heller inte om dessa uppgifter finns redoviasade någonstans.

Än mer intressant är att jämföra Sifo-underökningen med de senste årens SOM-undersökningar. I den just utkomna boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) redovisas hur svenska folket placerat in sig på en ideologisk vänster-högerskala sedan 1986. Trots enskilda avvikelser är stabiliteten iögonfallande. År 1986 ansåg sig 34 procent stå till vänster i politiken och år 2009 var andelen exakt lika stor. År 1986 ansåg sig 33 procent stå till höger i politiken, år 2009 var andelen 36 procent. (SOM-institutet ställer frågan: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala? Fem svarsalternativ: klart till vänster, något till vänster, varken till vänster eller till höger, något till höger, klart till höger.)

De tre senaste åren (2007-2009) har andelen vänsterpersoner i SOM-undersökningarna varierat mellan 34 och 35 procent. Andelen högerpersoner har har under samma år varierat mellan 34 och 36 procent. Är det verkligen rimligt att tro att denna stabilitet hastigt rubbats just våren 2010? Kanske det, men i så fall behövs en trovärdig argumentation.

En annan fråga är vad som är orsak och verkan. Intuitivt bör det vara så att personer med högerideologi finner det rimligt att stödja partier inom den borgerliga alliansen. Men det kan också vara så att personer som sympatiserar med ett borgerligt parti finner det rimligt att i en opinionsundersökning svara att man befinner sig till höger i politiken. I det senare fallet skulle högervinden i Sifo-mätningen kanske mer vara en konsekvens av Moderaternas starka ställning i väljaropinionen än ett tecken på ideologisk förändring i väljarkåren.

Vi kan förstås också problematisera vilken innebörd väljarna över tid lägger i begreppen "vänster" och "höger". Har t ex Moderaternas förflyttning mot mitten på vänster-högerskalan gjort det lättare för väljare att definiera sig själva som höger (eftersom man nu associerar "höger" till något som ligger närmare mitten än vad som var fallet under t ex Bo Lundgrens tid som moderat partiledare).

Det är också noterbart att ordet "vänster" fortfarande har en positiv klang på så sätt att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet inte har några problem med att definiera sig som vänsterpartier. Däremot får man vrida om armarna ganska så hårt på partiledarna inom alliansen för att någon av dem offentligt skall välja att definiera sitt parti som ett "högerparti".

Synen på jämlikhet är en av de centrala skiljelinjerna mellan vänster och höger. Det är därför Mona Sahlin och Socialdemokraterna så ofta citerar Richard Wilkinson och Kate Picketts uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), som visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har.

Jag noterar också att Mona Sahlin allt oftare citerar Karl Marx devis Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Vänster och höger lever i svensk politik och de flesta partiledartalen i Almedalen hade en klar ideologisk riktning. Det blir en intressant och spännande valrörelse.

Tennis, sponsorsprit och bristen på allvar

I dag går Robin Söderling ut på centrecourten i Båstad för att mot spanjoren Nicolas Almagro försöka försvara sin titel i Swedish Open från ifjol. Jag tror Robin vinner - han har hemmapubliken i ryggen, ett övertag mot Almagro i inbördes möten och Almagro har inte rosat tennismarknaden hittills i år.

Båstadtennisen ligger mig varmt om hjärtat. Jag är född och uppväxt i Båstad och har tillbringat många och långa dagar vid centrecourten och sidobanorna. (På åskådarplats är det väl bäst att tillägga. Mina idrottsutmärkelser inskränker sig dessvärre till några plaketter för "visat träningsflit"...).

Tennis var länge en överklassport, på samma sätt som golf och kanske ridning. Till viss del är det fortfarande så (ingen slump att Marcus Wallenberg står staty på tennisstadion...), även om tennis som sport i dag är betydligt billigare att utöva än t ex ishockey.

Det jag kanske tyckte allra bäst om under alla mina timmar vid tennisbanorna var allvaret. Tennisens räknesystem är så raffinerat att varje enskild boll är viktig och kan i någon mening vara matchavgörande. På den tiden fanns det heller inga tiebreak utan en match kunde bokstavligt talat pågå hur länge som helst.

Allvaret tog sig uttryck i tystnad. All koncentration bland de många tusen på läktarna fanns på spelet och på spelarna. Ve den åskådare som råkade harkla sig i samband med en serve eller än värre lyfta sig från sin plats under pågående game. Allvaret och tystnaden skapade en åskådargemenskap där våra respektive jag försvann för att inneslutas i ett gemensamt vi.

I dag har tennispubliken vulgariserats, med hejaramsor mellan bollarna och smärre folkvandringar på läktaren under pågående spel. Tennisen har blivit en sport som andra, kanske både på gott och på ont.

Jag kan leva med hejaklackarna och folkvandringen. Men i sin jakt på sponsorpengar har arrangörerna nu också släppt spriten fri för sponsorer inne på tennisområdet. Som Svenska Dagbladets tennisexpert Jonas Arnesen uttrycker det angående sponsorspritens störande inverkan för spelare och publik: I dagens hetta ölades och klunkades det champagne i sådan takt att sorlet på terrassen snabbt övergick i fyllebröl och bullrande skratt – noll hänsyn till omgivningen.

Det är så lågt och ovärdigt. Utvecklingen speglar förstås samhällets förändrade förhållningssätt till alkoholkonsumtion under de senaste decennierna, och tennissportens allt starkare kommersialisering. Bollkonstnärer som Manuel Santana, Manuel, Orantes, Ilie Nastase och Stan Smith - vilka älskat och älskats av Båstadpubliken - får tacka sin lyckliga stjärna att deras karriärer är över så de slipper spela under dessa förödmjukande omständigheter.

Jag är inte dum - jag förstår att spriten genererar pengar. På kort sikt är Båstadarrangörernas agerande säkert rationellt. Men på lång sikt urholkar det tennisens varumärke. Jag hoppas om några år slippa läsa rubriken tennisbubblan som sprack.

Pride - Arena för politisk kamp eller manifestation för nationell samling?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har tackat nej till att medverka i den partiledardebatt som anordnas i samband med Stockholm Pride om ett par veckor. Beslutet har mötts av starka negativa reaktioner från arrangörerna av Pride-festivalen och av Hägglunds kollegor inom den borgerliga alliansen.

Kristdemokraterna är - menar Expressens ledarredaktion - det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter. För Göran Hägglund och Kristdemokraterna blir medverkan i partiledardebatten under Pride-festivalen därför ett politiskt dilemma. Om Göran Hägglund väljer att inte medverka kommer hans frånvaro att synliggöras med en tom stol under debatten och han får löpa gatlopp som homofob i media och under festivalen. Om Göran Hägglund i stället väljer att medverka kommer han genom Kristdemokraternas inställning i HBT-frågor att mötas av burop och skepsis och han riskerar att bli debattens driftkucku. Damned if he does, damned if he doesn't.

Kontroversen kring Göran Hägglunds medverkan i partiledardebatten lyfter en större fråga - den om vad som egentligen är syftet med Pride-festivalen. Från att ursprungligen ha varit en del i en politisk kamp för att stärka HBT-personers rättigheter påminner festivalen i dag mera om en nationell samlingsmanifestation där alla samhällsaktörer -från de politiska partierna till uniformsyrken och hockeyspelare - förväntas uttrycka sitt reservationslösa stöd för HBT-rörelsen. De som inte vill delta stigmatiseras. Att vägra vara med är ett större normbrott än att vägra fira Midsommar.

Låt mig vara tydlig. HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBT-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBT-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBT-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen. Eller som de s k regnbågsrabulisterna uttryckte det: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Därför finns det nu en kluvenhet i Pride-festivalen som fenomen. Hur mycket skall Pride-festivalen fortfarande vara ett kraftfullt politiskt vapen mot etablissemang och heteronormativitet, där tyngdpunkten ligger på konflikt och på politisk kamp för att ytterligare stärka HBT-personers rättigheter? Och hur mycket skall Pride-festivalen vara en inkluderande manifestation över vunna framgångar och där hela samhället deltar i en ceremoni för att visa sin delaktighet i HBT-rörelsen? En sak är säker - festivalen kan på ett trovärdigt sätt inte vara både och.

Utreseförbud för israelisk-arabisk politiker och israeliska röster om att förhandla med Hamas

I en stillasteånde fredsprocess mellan israeler och palestinier hamnar fokus på enskildheter i konflikten. I förlängningen av Ship to Gaza har det libyska fartyget Amalthea, lastat med 2 000 ton mat, mediciner och byggmateriel, styrt kursen mot Gaza. Ekot meddelar att fartyget under förmiddagen legat stilla, omgivet av israeliska krigsfartyg, i vattnen mellan Egypten och Gaza. Det råder osäkerhet om stoppet beror på ett maskinfel eller om befälhavaren och aktivisterna ombord är oense om de skall fortsätta mot Gaza eller gå till egyptiska El-Arish och lossa hjälpsändningen där. Sedan kan förnödenheterna gå landvägen in i Gaza.

I dag berättar DN (genom TT) att det israeliska parlamentet Knesset fråntagit den arabiska politikern Hanin Zoabi hennes diplomatiska privilegier efter att hon deltagit i hjälpkonvojen Ship to Gaza i maj. Hanin Zoabi, som representerar det arabiska partiet Balad, har aldrig anklagats för att ha deltagit i våldshandlingar. Beslutet innebär att myndigheterna nu har rätt att hindra Hanin Zoabi att lämna Israel. Beslutet innebär att motsättningen mellan judar och araber i Israel skärps.

Men det finns flera goda fredens röster även i Israel. I Expressen skriver i dag den israeliske författaren David Grossman om hur Israels rigida politik skadar Israel självt och att det är både nödvändigt och möjligt för Israel att börja förhandla med Hamas. Grossman föreslår att Israel erbjuder Hamas en bredare och djärvare uppgörelse: Ett ömsesidigt memorandum som inbegriper fullständig vapenvila, stopp för alla palestinska terroraktioner från Gaza samt upphävande av den israeliska blockaden.

Grossman vill att den fängslade israeliske soldaten Gilad Shalit skall friges i utbyte mot i princip samtliga Hamas-fångar i Israel. Grossman kan förefalla naiv, men han har också ett realpolitiskt stråk i sin text: Israel kommer inte att uppnå en fullständig och varaktig fred med Hamas under överskådlig framtid, kanske inte heller under oöverskådlig. (...) Men att bara säga nej till allting är inte politik, det är en mental blockerng. I slutändan är det detsamma som att avsäga sig vår egen handlingsfrihet.

Stillaståendet i den israelisk-palestinska fredsprocessen kommer av allt döma att bestå ytterligare en tid. Alla försök att bryta dödläget är välkomna. Ship to Gaza har rubbat blockaden av Gaza och är därmed en stor humanitär och politisk framgång. Låt oss hoppas att fler båtar vågar utmana den olagliga israeliska blockaden och den vägen bidra till att fredsprocessen kan få en ny start.