Situationen i den israelisk-palestinska konflikten är fortsatt svår. De s k försoningssamtalen i Kairo mellan Fatah och Hamas visar inga tecken på genombrott. Den nya israeliska regeringen vägrar att officiellt acceptera en tvåstatslösning, och Israel vägrar att skriva på det s k icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (NPT), trots vissa amerikanska påtryckningar. I övrigt tycks Barack Obama ha fullt upp med att hantera den finansiella krisen och det försämrade läget i Afghanistan/Pakistan. Iran - som fortsätter med sina vidriga avrättningar - gnuggar händerna och är hittills konfliktens vinnare.
2009-05-06
Nytt fredsinitiativ i Palestinafrågan?
Situationen i den israelisk-palestinska konflikten är fortsatt svår. De s k försoningssamtalen i Kairo mellan Fatah och Hamas visar inga tecken på genombrott. Den nya israeliska regeringen vägrar att officiellt acceptera en tvåstatslösning, och Israel vägrar att skriva på det s k icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (NPT), trots vissa amerikanska påtryckningar. I övrigt tycks Barack Obama ha fullt upp med att hantera den finansiella krisen och det försämrade läget i Afghanistan/Pakistan. Iran - som fortsätter med sina vidriga avrättningar - gnuggar händerna och är hittills konfliktens vinnare.
2009-05-04
Dagens Ekos märkliga analys av sexköpslagen
Bakgrunden är att 19 lokala P4-kanaler lagt ut en påhittad annons på ett sexforum på nätet där en kvinna erbjudit sex mot betalning. Under en vecka inkom nära 1 000 mejl och telefonsvar från män som sade sig vara intresserade av att köpa sex.
Men snälla. Vi vet ju ingenting om hur många svar som skulle ha inkommit om sexköp hade varit tillåtet. Kanske skulle det ha inkommit 10 000 svar? Vi vet inte. Därför kan man heller inte, som Dagens Eko naivt gör, dra någon slutsats om huruvida sexköpslagen motverkar sexköp.
Det enda vi vet är att sexköpslagen inte lyckas få bort all prostitution. Nej, men det är väl klart. Tänk om Dagens Eko tillämpade samma logik på andra brott, t ex narkotikaförsäljning. Låt oss sätta in en annons på en 19 nätsidor och erbjuda narkotika till försäljning. Vi får in 1 000 svar. Skulle då Dagens Eko dra slutsatsen att "lagen som förbjuder försäljning av narkotika tycks inte motverka narkotikaförsäljning"? Knappast.
Trist när ett kvalitetsprogram som Dagens Eko inte lyckas behålla sansen när ett så laddat ämne som sexköpslagen skall diskuteras.
2009-05-01
En bra dag för Arbetarrörelsen
2009-04-27
Kristen vänster och kristen höger - debatt med Siewert Öholm
2009-04-24
Socialdemokraterna och opinionen: Sluta deppa och börja jobba!
Socialdemokratins snabba ras i opinionen riskerar att skapa självuppfyllande stämningar inom arbetarrörelsen om att valet 2010 redan är förlorat. Men det är alldeles för tidigt att räkna ut oppositionen. Just nu väger det helt jämt mellan blocken, samtidigt som Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det är alls inget dåligt utgångsläge för oppositionen året före ett valår.
Orsakerna till socialdemokraternas kraftigt sjunkande opinionssiffror ligger sannolikt i den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den finansiella krisen, där regeringen hållit ihop och inte givit utrymme åt den rödgröna oppositionen att på allvar ta plats i debatten. Oklarheterna i samband med bildandet av den rödgröna koalitionen och AMF-skandalen har säkert gjort sitt till.
Den rödgröna koalitionen har haft svårt att formulera en politik som i väljarnas ögon framstår som ett distinkt alternativ till den borgerliga alliansregeringens. Socialdemokraternas rådslagsarbete och de nybildade rödgröna arbetsgrupperna innebär en risk att väljarna får vänta ännu längre på oppositionens alternativ inför valet 2010.
Den rödgröna koalitionens oväntade rekordstora överläge i opinionen från slutet av 2006 till hösten 2008 blev en psykologisk olycka. De flesta seriösa bedömare spådde att opinionsläget skulle jämnas ut före valet 2010. Så blev det också – om än oväntat hastigt. Men när vändningen kom och opinionsläget ”normaliserades” så framstod Socialdemokraterna som stora förlorare, trots oppositionens överläge i opinionsmätningarna i två och ett halvt års tid.
Ur oppositionens synvinkel är det viktigt att redan nu träda fram inför väljarna med förslag som gör avtryck i debatten och som såväl i sak som i ideologiska utgångspunkter skiljer sig från den borgerliga alliansregeringens.
1 maj och Europavalet blir en viktig möjlighet för den rödgröna koalitionen att mobilisera sina sympatisörer och bryta den nedåtgående trenden. Opinionsläget är faktiskt inte alls så illa som det kan uppfattas. Så sluta deppa – börja jobba!
Bloggposten har i en längre version publicerats på Newsmill.
2009-04-21
Politisk TV-reklam - kan de rödgröna stå emot?
Jag tycker att det vore en trist utveckling om politisk TV-reklam blir ett centralt inslag i partiernas valkampanjer. Politisk TV-reklam riskerar att förytliga den politiska debatten, eftersom reklamens formspråk inte kan förenas med nyanser och fördjupning. Dessutom är det en dyr kampanjform, som gynnar de välbeställda partierna. Och visst känns väl politiskt TV-reklam lite gammalmodigt i dag?
Men om de borgerliga partierna verkligen väljer att satsa på politisk TV-reklam så tror jag att den rödgröna koalitionen på sikt får svårt att avstå. Ett avstående kan innebära att de rödgröna ger en fördel till de borgerliga partierna med avseende på möjligheterna att föra ut sitt valbudskap till väljarna.
Däremot tror jag inte att TV-reklamen kommer att få någon större betydelse för det politiska landskapet. Genom framväxten av nya sociala medier (bloggar, Facebook, Twitter etc) har TV-mediet blivit relativt mindre betydelsefullt — även om det förstås fortfarande är väldigt viktigt.
Mer spännande ur ett kampanjperspektiv är i så fall Socialdemokraternas nya satsning på webbplattformen Mitt S, som just öppnat under parollen Vi blir Sveriges mest öppna parti. På denna plattform erbjuder Socialdemokraterna även icke-partimedlemmar politiskt utrymme och möjlighet att mobilisera för politiska aktiviteter. Arrangemanget har inspirerats av kampanjtekniker från det amerikanska presidentvalet, och kallas för att Våga släppa varumärket.
Vi får väl se hur mycket varumärke Socialdemokraterna till sist vågar släppa, och framför allt hur en sådan teknik fungerar även i en svensk miljö där de partierna är betydligt starkare aktörer i det politiska livet än vad de är i USA.
Jag kommenterar frågan om politisk reklam i TV för TT bl a här.
2009-04-19
Pirater, pirater - överallt pirater...
2009-04-17
Fredrick Federley och frågan om bloggosfärens makt
2009-04-16
Ny redaktionell policy för bloggen
Men jag vill öka bloggens läsvärde genom att införa en ny redaktionell policy. Många läsare har påpekat att bloggens relevans blir mindre genom att diskussionen i anslutning till bloggposterna spårar ur och att enskilda individer tar för stor plats på andras bekostnad. Jag kommer därför fortsättningsvis att göra en redaktionell bedömning av kommentarerna. Förutom att de skall ha relevans till den aktuella bloggposten och att språkbruket inte får vara kränkande vill jag att kommentarerna också skall bidra till en allsidig, frimodig och konstruktivt seriös debatt. Målsättningen är att få fler läsare att följa diskussionen även i kommentarerna.
Välkomna med på den fortsatta resan!
2009-04-15
Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!
2009-04-14
Folkrättslig undersökning av kriget i Gaza
Nu cirkulerar en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza. Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi. I Sverige pågår arbetet för att stödja undertecknarnas krav. De frågor som den svenska arbetsgruppen preliminärt fört fram är två:
1. Brott mot freden och angreppskrig. Kan det av Israel genomförda anfallet på Gaza betraktas som en folkrättsligt legitim åtgärd i självförsvar mot raketbeskjutning från Gaza, eller är angreppet i folkrättens mening en aggression som överskridit olika krav som formulerats i folkrätten (t ex det om proportionalitet)?
2. Krigsförbrytelser. Begick någon stat, några organisationer eller enskilda under de tre veckor som kriget pågick sådana våldshandlingar som kan betraktas som brott mot internationella konventioner, till exempel regler om skydd av civilbefolkningen och förbud mot användning av vissa vapen?
Frågeställningarna är utmärkta - brett och öppet formulerade. Men är den svenska regeringen beredd att ställa sig bakom kraven på en folkrättsligt förutsättningslös undersökning givet dessa frågor? Eller skulle en sådan förutsättningslös utredning uppfattas som alltför provocerande gentemot Israel? Mitt tips är dessvärre det senare alternativet. Jag tvivlar på att Carl Bildt inför det stundande svenska EU-ordförandeskapet törs ta steget mot en förutsättningslös undersökning. Men ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel.
2009-04-10
Annika Östberg och Långfredagens förlåtelse
2009-04-08
Sverigedemokraterna och främlingsfientligheten
2009-04-05
Måste Wanja avgå?
Diskussionen om huruvida Wanja Lundby-Wedin måste avgå som LO-ordförande pågår för fullt. Frågan om hennes avgång bör diskuteras från två utgångspunkter:
1. Har Wanja Lundby-Wedin ett så stort personligt och politiskt ansvar för AMF-skandalen att hon är olämplig att fortsättningsvis inneha uppdraget som LO:s ordförande?
2. Oavsett Wanja Lundby-Wedins personliga och politiska ansvar för AMF-skandalen - har hennes politiska och personliga förtroende urholkats så mycket att hon inte med tillräcklig kraft kan föra fram arbetarrörelsens intressen och värderingar inför 2010 års valrörelse?
På den första punkten har jag ingen klar uppfattning. Helt klart har Wanja Lundby-Wedin som styrelseledamot ett personligt och politiskt ansvar för det inträffade. Men jag har inte tillräcklig kompetens att bedöma om hennes sätt att utöva sitt ansvar är förenligt med ett fortsatt ordförandeskap för LO.
På den andra punkten har jag tagit ställning. Min bedömning är att Wanja Lundby-Wedins möjligheter att återvinna ett tillräckligt politiskt och personligt förtroende är små. AMF-affären har inneburit att Wanja Lundby-Wedin blivit politiskt vingklippt. Därför skulle det missgynna både LO och Socialdemokraterna om hon kvarstår som LO-ordförande och därför bör hon också avgå. Det säger jag bl a till TT och till Expressen.
Situationen är i högsta grad olustig. Wanja Lundby-Wedin är en mycket kompetent person och med få politiska fiender. Inom LO finns ingen självklar efterträdare. Det är också möjligt att hennes agerande skadat Socialdemokraterna mer än det har skadat den organisation hon är vald att företräda, d v s LO. Men nu har situationen utvecklat sig som den har gjort, och Wanja Lundy-Wedin har själv bidragit till detta genom att flacka mellan olika argument i sitt försvar. Hon är inplanerad som huvudtalare för Socialdemokraterna och LO i Stockholm på 1 Maj. Jag har svårt att se att så verkligen blir fallet.
Jonas Morian skriver också klokt om detta.
Uppdatering 6/4: Wanja Lundby-Wedin bestämde sig för att sitta kvar och hon gjorde en mycket stark presskonferens. Men hon och LO-ledningen spelar ett högt spel och det finns en risk att de underskattat det politiska motståndet. Hur kommer gräsrötterna inom LO och inom Socialdemokratin att reagera? Kommer de LO-förbund som i dag övertalades att inte kräva Wanjas avgång att hålla fast vid den överenskommelsen? Och hur reagerar den socialdemokratiska partiledningen om affären lever vidare och om opinionssiffrorna fortsätter att sjunka? Jag kommenterar händelseutvecklingen i SVT Aktuellt i kväll måndag.
2009-04-04
Den svenska Nato-opinionen
Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga alliansregeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen.
Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något.
Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre.
Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.
Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro.
Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat.
2009-04-01
Ny regering i Israel
2009-03-31
Vad är Fair Play?
En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?
Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)
Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.
Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?
Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?
Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?
Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.
Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.
Mot SM-guld 2009!
2009-03-30
I skuggan av Wanja
Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.
Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?
En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.
Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.
Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?
Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?
När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.
2009-03-28
Hade Jesus tänder?
Jonas Gardell inleder sin med rätta lovprisade bok "Om Jesus" (Norstedts, 2009) med att citera Allan Törnbergs vackra och välkända psalm från 1933.
Men hur skön var Jesus egentligen? I boken problematiserar Jonas Gardell Jesusbilden över tid, med fokus på även på Jesus kroppsliga gestaltning. Är det rättfärdigt att skildra Jesus med ett milt och vackert leende när Jesus i verkligheten sannolikt var tandlös?
Gardells Jesusskildring har väckt upprördhet i konservativa och fundamentalistiska kretsar. Så påstår t ex Ulf Ekman, huvudpastor i församlingen Livets Ord i Uppsala, att Gardell är fördomsfull och okunnig. Ulf Ekman beskriver också Gardells Jesusbild som klart utanför den kristna tron och därför hädelse.
Frågan huruvida Jesus hade tänder är således ingen oförarglig fråga. Jag tänker osökt på Umberto Ecos stora roman "Rosens namn". Där går munken Jorge da Burgos bokstavligen över lik för att hemlighålla det enda bevarade exemplaret av Aristoteles andra del av Poetiken, som bl a handlar om skrattet. Men skrattet är för Jorge da Burgos en synd och ett fördärv - ingenstans står det t ex i Bibeln att Jesus någonsin skrattade.
Kritiken mot att återge Jesus som tandlös har sin grund i att Jesus var både människa och Gud, och att det då blir fel att ensidigt återge hans mänskliga sidor. Ekman betonar vikten av att lyfta fram både det mänskliga och det gudomliga hos Jesus: Att tona ner och förneka Jesu gudomlighet innebär att han bara skulle vara en vanlig människa och då förmår han inte frälsa oss eftersom det bara är Gud som kan frälsa. Att förneka hans sanna mänskliga sida gör att hans identifikation med dem han skulle frälsa upphör.
Givet Jesus klassmässiga bakgrund och levnadsvillkoren i Palestina på den tiden är det nog sannolikt att han i 30-årsåldern inte hade särskilt många tänder kvar i munnen. Jag tror inte heller att hans gudomlighet tog sig uttryck i att han till skillnad från sina jordiska levnadskamrater slapp tappa sina tänder.
Däremot har jag inga alls problem med att Jesus i konst, musik och litteratur återges som skön och vacker. Vi människor har en tendens att vilja göra det goda vackert. Gud är kärlek och störst av allt är kärleken. Varför då inte göra den mänskliga bäraren av detta det största goda vacker?
Yta spelar roll. Jag minns min medverkan i ett TV-inslag för nu rätt många år sedan, då skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonligan, drängen Alfred i Emil i Lönneberga) också skulle medverka. Björn Gustafson vägrade sminka sig, för han tyckte det blev onaturligt! Resultatet blev att jag som välsminkad såg hur normal ut som helst i TV-rutan, medan den osminkade Björn Gustafson såg onaturligt blek och tärd ut.
På samma sätt är det med Jesusbilden. Att i vår tid framställa Jesus som tandlös ger en lika onaturlig bild av Jesus som den osminkade Björn Gustafson gav av sig själv i TV.
Men visst är det bra att Jonas Gardell lyfter fram även den historiskt mänskliga sidan av Jesus. I hägn av sin clownmask och sina grimascher är Jonas Gardell en seriös förkunnare. Gå gärna och lyssna på honom i Göteborgs Domkyrka torsdag den 2 april kl 19.00, arrangerat av Teologiskt Forum.
Alltid läsvärda Senapsfrön och fikonspråk uppmärksammar också diskussionen om Jesus tänder.
2009-03-24
Mona Sahlin och utrikespolitiken
Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.
Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.
Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.
Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.
2009-03-21
Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst
90 timmar i veckan. Känn på den. För att ett sådant beting överhuvudtaget skall vara möjligt förutsätter det att Klas Eklund arbetar veckans alla sju dagar - måndag till söndag - året runt. Det blir då en arbetstid på ungefär 13 timmar om dagen. Varje dag.
Låt oss anta att Klas Eklund gick upp kl 06.00 varje morgon. Efter att ha ätit frukost, tvättat och klätt sig, borstat tänderna, skummat igenom morgontidningen och tagit sig genom Stockholmstrafiken till jobbet bör han ha kommit fram till kontoret cirka kl 08.00. Vi lägger sedan på de 13 timmarnas arbetsdag och en timma för lunch (han måste väl åtminstone äta...) och då är kl 22.00. Då är det dags att dra sig hemåt, äta kvällsmat, klä av sig, tvätta sig, borsta tänderna igen och kanske t o m hinna ge hustrun en puss. I säng tidigast kl 00.00. För att morgonen därpå återigen gå upp kl 06.00 och ge sig iväg till jobbet. 7 dagar i veckan. Året runt.
Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera över vad det under denna period är som Klas Eklund definitivt inte hinner. Inte en enda gång under året hinner han umgås med sin hustru, träffa sina föräldrar, barn eller vänner. Han hinner inte en enda gång handla, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta eller städa. Han hinner inte en enda gång under året titta på TV, motionera eller läsa en bok. Han hinner inte en enda gång under året gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Inget av detta en enda gång. Under hela året.
Anta att han en enda gång unnade sig en ledig söndag för att t ex bevista sin bäste väns bröllop eller fira barnens födelsedag. Då måste han den veckan gå upp kl 04.00 måndag-lördag för att jobba in drygt två timmar extra varje dag för att kompensera de förlorade 13 söndagstimmarna.
Arrangemanget faller förstås på sin egen orimlighet. Min poäng är inte att raljera med Klas Eklund - som jag varken känner eller har något otalt med. Men jag blir besviken när en begåvad person i sin självbild förfaller till fantasterier. Det finns också ett drag av högmod i dessa självmarterande överdrifter.
Klas Eklund menar ju förstås något annat. Han menar att han i tankarna har svårt att släppa jobbet även när han umgås med sin fru, sina barn, sina föräldrar eller sina vänner. Han har svårt att släppa jobbet när han är i affären, läser tidningen, tittar på TV eller äter frukost. Han har mycket resor och möten som tenderar att äta upp den s k ställtiden. Men det är faktiskt något helt annat än att "jobba 90 timmar i veckan".
Även en gruvarbetare, en sjuksköterska eller en ingenjör kan ta med sig jobbet hem. Många mellanchefer reser och deltar i konferenser så mycket att arbetsbördan blir tung och den fria tiden krymper ihop. Men en smula ödmjukhet är nödvändig om inte trovärdigheten skall rasa ihop.
2009-03-19
IFK Göteborg inte bara bäst, utan också populärast
Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.
Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.
Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.
Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).
För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.
I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...
IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".
Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...
2009-03-17
Hur starkt är motståndet mot Ipred-lagen?
Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.
Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.
För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.
Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.
Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.
2009-03-15
Sifo och den rödgröna koalitionens kräftgång
När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.
Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.
Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.
Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.
Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.
Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!
Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.
2009-03-12
Är DN Debatts storhetstid över?
Mats Bergstrand har också ihärdigt stretat emot utvecklingen att följa upp debattartiklarna med replikväxlingar och läsarkommentarer, i papperstidningen eller på nätet. DN Debatt har varit en agendasättande sida. Debatten har därefter fått fortsätta i andra fora.
Men Mats Bergstrand slutar nog i tid. Det är knappast möjligt för DN Debatt att behålla sin maktställning utan att också samtidigt etablera sig på nätet. Utvecklingen går allt starkare mot att "gammelmedia" - eller Fat Cat Media, som jag tycker är ett roligare namn - etablerar sig på nätet och i sociala media. Elaka tungor har kallat DN Debatt för "maktens anslagstavla". En fortsatt vägran att gå ut på nätet skulle ge visst fog för det epitetet.
(Själv har jag om jag räknat rätt skrivit 51 artiklar på DN Debatt. Jag får väl säga som Nils Ferlin: Gud må förlåta mig somliga rader...)
Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt - vars debattredaktör Sune Olofson just också slutat - har stärkt sin ställning de senaste åren. Under många år hade man en känsla av att de artiklar som publicerades på Brännpunkt var sådana som först sänts in till och refuserats av DN Debatt. Men så är det inte längre. Brännpunkt uppvisar en bredare författarbild och mer oväntade ämnen än DN Debatt. Brännpunkt tillåter också flera replikväxlingar på en debattartikel - och polemik har läsvärde!
Sydsvenskas debattavdelning Aktuella frågor har ofta gedigna och dagsaktuella teman, med artiklar initierade av idoge redaktören Lasse Hansson. Men liksom Göteborgs-Postens Debatt ligger Sydsvenskans regionala förankring debattavdelningen i fatet när det gäller att få nationellt genomslag.
Expressens Sidan 4: Debatt har ofta skruvade ämnen och skruvade rubriker (idag: "Jag twittrade för mina vänners liv"). Men artiklarna är ofta läsvärda och tar ibland upp principiellt intressanta ämnen. Aftonbladets debattsida Debatt är förloraren. Generöst med utrymme, men plottrigt och utan riktning eller genomslag. Att skriva på Aftonbladet Debatt är att skriva in i den stora tystnaden.
Den stora utmanaren till Fat Cat Medias debattsidor är förstås Newsmill, en debattportal där både elit och allmänhet formulerar sig. Men Newsmill är också ett utmärkt exempel på den nya utvecklingen, där Fat Cat Media söker samverkan med nätaktörer av olika slag. I det här fallet är det DN som i sin nätupplaga publicerar ett urval av artiklar från Newsmill. Ett annat exempel är det samarbete som tidskriften Fokus i maj påbörjar med Almedalsbloggen på portalen makthavare.se.
Författaren Frans G Bengtsson påstås ha kategoriskt vägrat läsa litteratur som kretsade kring temat Vi leva i brytningstider. Men när det gäller den mediala utvecklingen för opinionsbildning och debatt har jag svårt att finna ett mer träffande uttryck.
2009-03-10
Albert Einstein, Bo Rothstein och den israelisk-palestinska konflikten
Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.
Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.
Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.
Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.
Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.
Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).
Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.
I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.
Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.
2009-03-08
USA avskaffar dödsstraffet?
Nej, riktigt så bra är det inte. Skälet till att bl a Nebraska, Colorado, Washington och Kansas vill avskaffa dödsstraffet är att det är för dyrt! Det kostar tio gånger så mycket att avliva en brottsling som att döma till livstids fängelse, säger den pensionerade domaren Donald McCarmack. Han har dömt nio människor till döden, men ångrar sig eftersom det är ett sådant slöseri med skattepengar.
Samtidigt fortsätter avrättningarna i USA. I onsdags avrättades Kenneth Morris - på sin födelsedag - för ett mord han begått som 20-åring 1991, d v s för hela 18 år sedan.
Det säger förstås en del om det amerikanska samhället att ekonomiska argument är de som biter bäst i arbetet med att avskaffa dödsstraffet. Själv struntar jag i vilka argument som används - bara dödsstraffet avskaffas.
Så är det kanske äntligen något gott som kommer i finanskrisens spår.
2009-03-06
Stoppa matchen?
Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:
2009-03-04
Lisbeth Salander och Edmond Dantés - är hämnden så ljuv, egentligen?
Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.
Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.
Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.
Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.
I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...
2009-03-01
Om prostitution och arbete
Frågan om den svenska sexköpslagens politiska och moraliska rimlighet kommer med jämna mellanrum upp till debatt. Just nu är det idéhistorikern Susanne Dodillet som i sin doktorsavhandling "Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet" (Vertigo, 2009) argumenterar för att prostitution kan ses som ett arbete och att det därför också bör vara lagligt att köpa och sälja sexuella tjänster.
För mig är prostitutionsanhängarna förbluffande aningslösa när de i sina resonemang helt bortser från att vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle. I ett sådant samhälle blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Makt spelar roll. Och i vårt samhälle är makten så fördelad att prostituerade kvinnor alltid befinner sig i ett underläge - oavsett om prostitutionen betraktas som ett arbete eller ej.
Som kristen och som vänster sätter jag kärleksbudet, människovärdet och den mellanmänskliga jämlikheten högst. För mig skiljer det en avgrund mellan denna övertygelse och förslaget att legalisera prostitution. Som professorn i socialt arbete Sven-Axel Månsson uttryckte det i Aftonbladet (1/3): Prostitution handlar om att främmande män tränger in i kroppens håligheter. Det är liksom inte samma sak som att vara flygvärdinna.
Jag har för övrigt heller aldrig hört något bra svar från prostitutionsförespråkarna på frågan om de skulle uppmuntra sin egen dotter till att börja sälja sex. Och om prostitution skall betraktas som ett vanligt arbete så måste ju arbetslösa kvinnor som vägrar acceptera ett tilldelat arbete som prostituerad stängas av från a-kassan. Eller?
Själv skrev jag en gång boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998), om könsmaktsordningens betydelse för män och kvinnors villkor i det politiska livet.
Opinionsläget 1 ½ år före valet
Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.
Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.
Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.
Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.
Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.
Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.