2009-05-06

Nytt fredsinitiativ i Palestinafrågan?

En FN-rapport som överlämnats till Säkerhetsrådet riktar skarp kritik mot Israel för dess agerande under kriget i Gaza i vintras. I rapporten granskas nio händelser där FN-byggnader attackerats. I sex av dessa fall menar kommissionen att det är bevisat att förstörelsen och dödandet åstadkommits genom eldgivning från Israel. I ett fall finner FN-rapporten att den palestinska sidan attackerat mot FN-mål. Rapporten avvisar bestämt Israels påståenden att palestinier skulle ha öppnat eld från en FN-skola vid det tillfälle när 40 personer utanför skolan dödades av israelisk eldgivning.

Situationen i den israelisk-palestinska konflikten är fortsatt svår. De s k försoningssamtalen i Kairo mellan Fatah och Hamas visar inga tecken på genombrott. Den nya israeliska regeringen vägrar att officiellt acceptera en tvåstatslösning, och Israel vägrar att skriva på det s k icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (NPT), trots vissa amerikanska påtryckningar. I övrigt tycks Barack Obama ha fullt upp med att hantera den finansiella krisen och det försämrade läget i Afghanistan/Pakistan. Iran - som fortsätter med sina vidriga avrättningar - gnuggar händerna och är hittills konfliktens vinnare.
Skall vi hitta något positivt så är det att USA överhuvudtaget utövade påtryckningar mot Israel i kärnvapenfrågan. USA:s biträdande utrikesminister Rose Gottemoeller uppmanade vid en översynskonferens i FN i New York för NPT:s 189 signatärmakter Israel och andra kärnvapennationer att ansluta sig till fördraget från 1968. Universell anslutning till själva NPT, inklusive av Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea, förblir en grundläggande målsättning för USA, sade Gottemoeller. Det sägs vara första gången sedan början av 1960-talet som USA gjort öppna påtryckningar på Israel att avstå från kärnvapen eller ansluta sig till NPT.
En annan ljuspunkt är att Tony Blair uppger att den USA-ledda kvartetten (USA, FN, Ryssland, EU) inom några veckor kommer att presentera ett nytt initiativ i fredsprocessen, utformat i huvudsak av Obama-administrationen. USA har under Obama definierat tvåstatslösningen som en del av USA:s nationella intresse och därigenom bundit sig vid masten.
Låt oss inte ha för stora förväntningar. Men varje liten rörelse som nu sker i fredsprocessen är en förändring till det bättre.

2009-05-04

Dagens Ekos märkliga analys av sexköpslagen

Den tio år gamla sexköpslagen som förbjuder köp av sexuella tjänster tycks inte motverka sexköp, påstår Dagens Eko i morgonens sändning kl 08.00.

Bakgrunden är att 19 lokala P4-kanaler lagt ut en påhittad annons på ett sexforum på nätet där en kvinna erbjudit sex mot betalning. Under en vecka inkom nära 1 000 mejl och telefonsvar från män som sade sig vara intresserade av att köpa sex.

Men snälla. Vi vet ju ingenting om hur många svar som skulle ha inkommit om sexköp hade varit tillåtet. Kanske skulle det ha inkommit 10 000 svar? Vi vet inte. Därför kan man heller inte, som Dagens Eko naivt gör, dra någon slutsats om huruvida sexköpslagen motverkar sexköp.

Det enda vi vet är att sexköpslagen inte lyckas få bort all prostitution. Nej, men det är väl klart. Tänk om Dagens Eko tillämpade samma logik på andra brott, t ex narkotikaförsäljning. Låt oss sätta in en annons på en 19 nätsidor och erbjuda narkotika till försäljning. Vi får in 1 000 svar. Skulle då Dagens Eko dra slutsatsen att "lagen som förbjuder försäljning av narkotika tycks inte motverka narkotikaförsäljning"? Knappast.

Trist när ett kvalitetsprogram som Dagens Eko inte lyckas behålla sansen när ett så laddat ämne som sexköpslagen skall diskuteras.

2009-05-01

En bra dag för Arbetarrörelsen

1 maj 2009 blev en bra dag för Arbetarrörelsen. Den började bra redan på morgonen, med Novus Opinions senaste mätning som visar att den borgerliga alliansregeringen tappar stöd och att skillnaden mellan de båda blocken nu är uppe i 4,3 procentenheter till de rödgrönas fördel.
Nyhetsflödet har i dag dominerats av 1 maj-firandet på ett sätt som fått t o m svininfluensan att komma i skymundan. Jag kan inte heller minnas att jag dagarna före 1 maj blivit uppringd av så många journalister som velat ha kommentarer som denna gång. De som påstår att 1 maj-firandet tjänat ut sin roll som politisk manifestation har fel. Medieintresset för årets 1 maj visar att dagen fortfarande fyller sin plats som uttryck för politisk mobilisering.
Dessutom tycks det ha varit gott om folk i demonstrationstågen och på möten i år. Buropen mot Wanja Lundby-Wedin var väntade, men mycket tyder på att hon nu har levt igenom den värsta krisen. Hennes politiska moralkapital är urholkat, men hon har bestämt sig för att sitta kvar.
Monas Sahlins framträdanden i Lund och Malmö gick också bra. I sitt tal gjorde hon just det hon skulle - d v s sitt allra bästa för att utmejsla den rödgröna koalitionens politik som något distinkt annorlunda än den borgerliga alliansregeringens. Hon vände sig till pensionärerna, som är den väljargrupp där det socialdemokratiska opinionstappet varit som allra störst. Hon talade ideologi, och markerade starkt att socialdemokratin är en frihetsrörelse.
Även i Göteborg sken solen, och för dem som vill ha siffror över deltagarna i de respektive demonstrationstågen så kommer här resultaten (jag har ju den något obskyra hobbyn att räkna deltagare - ett uttryck för mitt kontrollbehov):
Vänsterpartiet: 1990
Socialdemokraterna: 1780
Syndikalisterna: 1720
Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 890
Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.
Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar.
Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.

2009-04-27

Kristen vänster och kristen höger - debatt med Siewert Öholm

I kväll debatterade jag kristen vänster och kristen höger med Siewert Öholm och Sydsvenskans Andreas Ekström, på Publicistklubben Södra i Malmö. Siewert vill i samarbete med det amerikanska TV-bolaget Fox starta en kristen TV-kanal som vänder sig till kristna värdekonservativa som inte gillar samkönade äktenskap, som tycker att man ska vara försiktig med aborter och som är för Israel. Siewert behöver 60 miljoner kronor för att dra igång projektet. Någon som har en slant över?
Vi diskuterade också Broderskapsrörelsens senaste förslag till Manifest för kristen vänster. Siewert tyckte att det var alldeles för mycket allmänt kärleksflum i manifestet, och att det var så allmängiltigt att han själv utan svårighet kunde instämma i 65 procent av texten. Håller du med? Du kan läsa Manifestet här.
Debatten ägnade också stor uppmärksamhet åt att Siewert Öholms husorgan Världen idag just idag ägnar inte mindre än tre artiklar åt att angripa den fria forskningen. Angreppet riktas mot fil dr Kristian Steiner vid Malmö Högskola, som fått pengar av Frikyrkliga forskningsrådet för att genomföra en studie av tidningen Världen idags bild av Islam. Tidningen ställer frågan hur det kan vara "av intresse för en allmän svensk högskola" att undersöka hur en kristen tidning skildrar Islam. Det blir närmast komiskt när tidningen angriper Frikyrkliga forskningsrådet för att ha låtit "politiska motiv" ligga till grund för beslutet att tilldela Steiner forskningsmedel. Själv säger jag: Gud bevare mig för de konspirationsteorier som präglar Världen idags syn på verkligheten.
Siewert Öholm och många av hans värdekonservativa meningsfränder värjer sig för epitetet "kristen höger". Det är inte så konstigt. Begreppet "höger" har sedan länge en negativ klang i svensk politik. Det var ju ingen slump att det svenska Högerpartiet redan 1969 bytte namn till Moderata samlingspartiet. Det finns också en ovilja att associeras till den kristna högern i USA.
Men höger är höger och jag står för användandet av uttrycket kristen höger. Det som skiljer kristen höger i USA från kristen höger i Sverige är att den kristna högern i Sverige är mindre militaristisk och tar avstånd från dödsstraffet. Det är bra. Men den kristna högern i Sverige är närmast fixerad vid samlevnadsfrågor och sitt motstånd mot homosexuell kärlek, sitt abortmotstånd och sin oförmåga att kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår i konflikten med palestinierna.
För mig är den kristna högern exkluderande. Ett exempel på detta är att de båda bloggportalerna Jesussajten samt KristnaBloggar kastat ut bloggen Kristen vänster från sina bloggkataloger. Motivet är att bloggen Kristen vänster stöder lagen om samkönade äktenskap, medan Emanuel Henrysson som ansvarar för de båda portalerna i mejlväxling menar att det ingenstans i Bibeln står att Gud skulle "tycka om homosexualitet" och därför kan bloggen Kristen vänster inte få finnas med i en förteckning över kristna bloggar. Sa någon fundamentalism? Detta är den kristna högern när den är som absolut sämst.
Den kristna högern anser sig ha monopol på sanningen, medan en kristen vänster söker den. Läs och prenumerera gärna på tidningen Broderskap som nu kommer ut i ny design, en gång i veckan precis som tidigare.

2009-04-24

Socialdemokraterna och opinionen: Sluta deppa och börja jobba!

Synovates senaste mätning bekräftar Socialdemokraternas långvariga nedåtgående trend i opinionen. Socialdemokraterna får denna gång 33.5 procent, vilket innebär en nedgång från föregående mättillfälle med fyra procentenheter.

Socialdemokratins snabba ras i opinionen riskerar att skapa självuppfyllande stämningar inom arbetarrörelsen om att valet 2010 redan är förlorat. Men det är alldeles för tidigt att räkna ut oppositionen. Just nu väger det helt jämt mellan blocken, samtidigt som Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det är alls inget dåligt utgångsläge för oppositionen året före ett valår.

Orsakerna till socialdemokraternas kraftigt sjunkande opinionssiffror ligger sannolikt i den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den finansiella krisen, där regeringen hållit ihop och inte givit utrymme åt den rödgröna oppositionen att på allvar ta plats i debatten. Oklarheterna i samband med bildandet av den rödgröna koalitionen och AMF-skandalen har säkert gjort sitt till.

Den rödgröna koalitionen har haft svårt att formulera en politik som i väljarnas ögon framstår som ett distinkt alternativ till den borgerliga alliansregeringens. Socialdemokraternas rådslagsarbete och de nybildade rödgröna arbetsgrupperna innebär en risk att väljarna får vänta ännu längre på oppositionens alternativ inför valet 2010.

Den rödgröna koalitionens oväntade rekordstora överläge i opinionen från slutet av 2006 till hösten 2008 blev en psykologisk olycka. De flesta seriösa bedömare spådde att opinionsläget skulle jämnas ut före valet 2010. Så blev det också – om än oväntat hastigt. Men när vändningen kom och opinionsläget ”normaliserades” så framstod Socialdemokraterna som stora förlorare, trots oppositionens överläge i opinionsmätningarna i två och ett halvt års tid.

Ur oppositionens synvinkel är det viktigt att redan nu träda fram inför väljarna med förslag som gör avtryck i debatten och som såväl i sak som i ideologiska utgångspunkter skiljer sig från den borgerliga alliansregeringens.

1 maj och Europavalet blir en viktig möjlighet för den rödgröna koalitionen att mobilisera sina sympatisörer och bryta den nedåtgående trenden. Opinionsläget är faktiskt inte alls så illa som det kan uppfattas. Så sluta deppa – börja jobba!

Bloggposten har i en längre version publicerats på Newsmill.

2009-04-21

Politisk TV-reklam - kan de rödgröna stå emot?

Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer att satsa på TV-reklam inför EU-valet den 7 juni. Centern tvekar, och den rödgröna koalitionen vill helst slippa.

Jag tycker att det vore en trist utveckling om politisk TV-reklam blir ett centralt inslag i partiernas valkampanjer. Politisk TV-reklam riskerar att förytliga den politiska debatten, eftersom reklamens formspråk inte kan förenas med nyanser och fördjupning. Dessutom är det en dyr kampanjform, som gynnar de välbeställda partierna. Och visst känns väl politiskt TV-reklam lite gammalmodigt i dag?

Men om de borgerliga partierna verkligen väljer att satsa på politisk TV-reklam så tror jag att den rödgröna koalitionen på sikt får svårt att avstå. Ett avstående kan innebära att de rödgröna ger en fördel till de borgerliga partierna med avseende på möjligheterna att föra ut sitt valbudskap till väljarna.

Däremot tror jag inte att TV-reklamen kommer att få någon större betydelse för det politiska landskapet. Genom framväxten av nya sociala medier (bloggar, Facebook, Twitter etc) har TV-mediet blivit relativt mindre betydelsefullt — även om det förstås fortfarande är väldigt viktigt.

Mer spännande ur ett kampanjperspektiv är i så fall Socialdemokraternas nya satsning på webbplattformen Mitt S, som just öppnat under parollen Vi blir Sveriges mest öppna parti. På denna plattform erbjuder Socialdemokraterna även icke-partimedlemmar politiskt utrymme och möjlighet att mobilisera för politiska aktiviteter. Arrangemanget har inspirerats av kampanjtekniker från det amerikanska presidentvalet, och kallas för att Våga släppa varumärket.

Vi får väl se hur mycket varumärke Socialdemokraterna till sist vågar släppa, och framför allt hur en sådan teknik fungerar även i en svensk miljö där de partierna är betydligt starkare aktörer i det politiska livet än vad de är i USA.

Jag kommenterar frågan om politisk reklam i TV för TT bl a här.

2009-04-19

Pirater, pirater - överallt pirater...

Efter den uppmärksammade domen i Pirate Bay-målet strömmar medlemmarna in till Piratpartiet. Enligt partiets egna uppgifter uppgår antalet medlemmar nu till över 24 000, vilket gör Piratpartiet till Sveriges fjärde största parti. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har fler medlemmar. Partiets ungdomssektion Ung Pirat uppges ha över 11 000 medlemmar, vilket är mer än vad något av de etablerade partiernas ungdomsförbund har.
En bättre start på EU-valrörelsen kunde Piratpartiet knappast få. Visserligen innebar tingsrättens dom i Pirate Bay-målet ett ideologiskt bakslag för partiet. Men domen innebär också att fildelningsproblematiken befäster sin ställning på den politiska agendan. Den fällande domen väcker också vrede i de väljargrupper som Piratpartiet vill mobilisera inför EU-valet, och underlättar kanske därför också för partiet att övertyga sina medlemmar och sympatisörer om värdet i att verkligen gå att rösta den 7 juni.
Vilka är då Piratpartiets möjligheter att verkligen ta sig in i Europaparlamentet? För ett mandat kommer det gissningsvis att behövas ungefär 100 000 röster. Det är lätt att låta sig duperas av att Piratpartiet har nära 25 000 medlemmar. Men det är viktigt att komma ihåg att ett medlemskap i Piratpartiet är gratis - det räcka att anmäla sig med ett par klick på nätet.
Den stora svårigheten för Piratpartiet blir att mobilisera de väljargrupper där partiet har sina sympatisörer. Bekymret för Piratpartiet är att dessa väljargrupper - i huvudsak de yngre - är de väljargrupper som i tidigare Europaval visat sig minst villiga att gå och rösta. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg har visat så valde endast 23 procent i åldersgruppen 18-22 år och 30 procent i åldersgruppen 23-30 år att rösta, medan motsvarande andelar bland de äldre uppgick till 52 procent (61-70 år) respektive 57 procent (71-80 år).
Två frågor kommer därför sannolikt att avgöra Piratpartiets öde i det stundande valet. För det första: Är fildelningsfrågan en så viktig fråga för fildelningsanhängarna att tillräckligt många av dessa också låter frågan avgöra sin partisympati? För det andra: Har Piratpartiet kraften och förmågan att i en stundande valrörelse övertyga sina sympatisörer om värdet i att gå och rösta den 7 juni?
På båda frågorna blir svaret: Osvuret är bäst.
De etablerade partierna (Fat Cat Parties?) ser med berättigad oro på Piratpartiets framgångar. FRA-frågan visade med all önskvärd tydlighet att flertalet av de etablerade partierna inte förstått de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationella revolutionens spår. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen. Dessa partier har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det i dag bara är sju veckor kvar till Europavalet? Kanske - men bättre sent än aldrig.
Jag kommenterar tillsammans med Henrik Oscarsson för TT Piratpartiets möjligheter bl a här.

2009-04-17

Fredrick Federley och frågan om bloggosfärens makt

I ett påhittat inlägg på sin blogg krävde den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley igår en regeringsombildning, där bl a Moderaternas justitieminister Beatrice Ask skulle bytas ut och ersättas med en folkpartist. Federleys utspel fick stor uppmärksamhet i Fat Cat Media (traditionella medier som dagstidningar, radio och TV). I dag meddelar Federley att hans utspel var en bluff, iscensatt för att visa att politikers bloggande faktiskt är av betydelse och får genomslag i andra medier.
Men Federleys bluff är ett prov utan värde. När en välkänd riksdagsledamot gör något så spektakulärt som att kräva att en namngiven minister från den egna regeringen skall avgå så spelar det ingen större roll hur budskapet förmedlas. I det här fallet kunde Fredrick Federley lika gärna ha ställt sig på Sergels Torg med ett plakat - genomslaget i Fat Cat Media hade blivit ungefär detsamma.
Två saker är intressanta. För det första väljer Fredrick Federley att genomföra sitt test med en fejkad nyhet i stället för med en sann nyhet. När Fredrik Federley haft något nyhetsmässigt intressant att säga och som dessutom varit sant har han åtminstone hittills valt att publicera nyheten i traditionella medier, eller åtminstone genom ett pressmeddelande tipsa dem om saken. Fortfarande är det så att de allra flesta nyheter får ett betydligt större genomslag i det offentliga samtalet om de publiceras i traditionella medier än om de publiceras på en blogg eller i andra nya sociala medier.
För det andra hade Fredrick Federley inte kommit lika lindrigt undan om han genomfört sin bluff på t ex DN Debatt eller i en intervju med Lennart Persson i SVT Aktuellt. Bloggosfären är fortfarande lite av Vilda västern där det mesta är tillåtet - på gott och på ont. En lögn i experimentellt syfte på sin egen blogg uppfattas som mindre allvarligt än en lögn i de mediala finrummen. Skillnaden beror förstås på att det fortfarande har större betydelse vad en person säger i dessa traditionella media än vad personen skriver i bloggosfären.
Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Bara för att bloggosfären inte är lika betydelsefull som Fat Cat Media så betyder det inte att bloggosfären saknar betydelse. Bloggosfären urholkar Fat Cat Medias monopol som debattens grindvakt. Så visst har det skett en maktförskjutning. Det är därför Fat Cat Media nu ser om sitt hus och etablerar sig och successivt stärker sin ställning även i olika nya sociala media.
Vilken politiker vågar blir först med att publicera en riktigt stor (och sann) nyhet på sin blogg utan att samtidigt tipsa andra media? Kanske Carl Bildt, när han meddelar sin avgång...

2009-04-16

Ny redaktionell policy för bloggen

I sommar fyller denna blogg tre år. Det har varit tre förfärligt roliga år, och jag avser att även fortsättningsvis hålla igång bloggen med oförminskad intensitet och styrka.

Men jag vill öka bloggens läsvärde genom att införa en ny redaktionell policy. Många läsare har påpekat att bloggens relevans blir mindre genom att diskussionen i anslutning till bloggposterna spårar ur och att enskilda individer tar för stor plats på andras bekostnad. Jag kommer därför fortsättningsvis att göra en redaktionell bedömning av kommentarerna. Förutom att de skall ha relevans till den aktuella bloggposten och att språkbruket inte får vara kränkande vill jag att kommentarerna också skall bidra till en allsidig, frimodig och konstruktivt seriös debatt. Målsättningen är att få fler läsare att följa diskussionen även i kommentarerna.

Välkomna med på den fortsatta resan!

2009-04-15

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.
För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.
I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.
Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.
Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.
Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?
Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!

2009-04-14

Folkrättslig undersökning av kriget i Gaza

Tre månader efter kriget i Gaza är svenska medier mycket sparsamma i sin bevakning av den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska regeringen har just börjat sitta in sig, de inom-palestinska försoningssamtalen gör inte mycket väsen av sig och USA:s nya Mellanösternpolitik under president Obama har ännu inte synliggjorts. Obama tycks prioritera en omdefiniering av det iranska hotet, för att den vägen få in Iran som en spelare i fredsprocessen.

Nu cirkulerar en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza. Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi. I Sverige pågår arbetet för att stödja undertecknarnas krav. De frågor som den svenska arbetsgruppen preliminärt fört fram är två:

1. Brott mot freden och angreppskrig. Kan det av Israel genomförda anfallet på Gaza betraktas som en folkrättsligt legitim åtgärd i självförsvar mot raketbeskjutning från Gaza, eller är angreppet i folkrättens mening en aggression som överskridit olika krav som formulerats i folkrätten (t ex det om proportionalitet)?

2. Krigsförbrytelser. Begick någon stat, några organisationer eller enskilda under de tre veckor som kriget pågick sådana våldshandlingar som kan betraktas som brott mot internationella konventioner, till exempel regler om skydd av civilbefolkningen och förbud mot användning av vissa vapen?

Frågeställningarna är utmärkta - brett och öppet formulerade. Men är den svenska regeringen beredd att ställa sig bakom kraven på en folkrättsligt förutsättningslös undersökning givet dessa frågor? Eller skulle en sådan förutsättningslös utredning uppfattas som alltför provocerande gentemot Israel? Mitt tips är dessvärre det senare alternativet. Jag tvivlar på att Carl Bildt inför det stundande svenska EU-ordförandeskapet törs ta steget mot en förutsättningslös undersökning. Men ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel.

2009-04-10

Annika Östberg och Långfredagens förlåtelse

Det har uppstått en märklig pseudodebatt om att Annika Östberg skulle ha romantiserats i svenska medier och framställts i ett oskyldigt skimmer. Ursäkta - men jag undrar vilken planet de som påstår något sådant har befunnit sig på de senaste decennierna. Jag har följt fallet med Annika Östberg noga under flera år. Hennes skuld till flera svåra och grymma brott är oomtvistad, och dessa brott har också konsekvent och detaljerat redovisats i svenska medier.

För mig är det en självklarhet att svenska staten tar sig an ett fall med en svensk medborgare som suttit i fängelse utomlands i 28 år. Mig veterligen har ingen nu levande svensk medborgare - i Sverige eller utomlands - suttit i fängelse så länge.
I ljuset av Annika Östbergs långa fängelsestraff kan det så här på Långfredagen vara på sin plats att påminna om de rövare som korfästes på Golgata tillsammans med Jesus. Jag väljer att citera ur Jonas Gardells med rätta rosade bok Om Jesus:
"Jesus är korsfäst mellan två rövare, den ene hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Den andre rövaren tillrättavisar emellertid den förste och säger att de faktiskt förtjänar att hänga där de gör. Sedan vänder han sig till Jesus och säger: Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike!
Lägg märke till att han inte säger: Förlåt mig! Inte heller säger han: Jag är skyldig till det och det, och jag ångrar mig djupt. Inget sådant. Han säger endast: Tänk på mig när du kommer med ditt rike.
Och vad svarar Jesus? Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. Han säger inte: Vad har du gjort? Vad är du skyldig till? Inte heller säger han: Jag vill se brottsregister, jag vill ha syndabekännelse, bot och bättring! Inget sådant. Han säger endast: Redan i dag skall du vara med mig i paradiset.
Jesus ser på syndaren, på den som brutit förbundet med Gud och vänt Gud ryggen, och han säger: Du skall med! Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen privata gräns, på vår oförmåga till kärlek."
Liksom Jonas Gardell tycker jag att detta är en av de sannaste och viktigaste berättelserna om Guds kärlek. Med den berättelsen vill jag önska bloggens alla läsare en riktigt Glad Påsk!
För samma tema: Se Pastor Lasses blogg.

2009-04-08

Sverigedemokraterna och främlingsfientligheten

I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt, med anledning av radioprogrammet Kalibers uppmärksammade reportage om rasism och främlingsfientlighet inom Sverigedemokraterna.
Jag tycker att det alltför sällan görs en skillnad mellan rasism och främlingsfientlighet. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte Sverigedemokraterna och därför är heller inte Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti.

Med främlingsfientlighet menar Nationalencyklopedin en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. Och om det är något som kännetecknar Sverigedemokraternas politiska program så är det just ett avståndstagande från främlingar och från det främmande. I partiets programtexter utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi. Så sägs t ex i partiets Invandringspolitiska program att det offentliga stödet till verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Därför är det också korrekt att klassificera Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt parti.

Sedan är det en annan sak att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i det högerextremt rasistiska Bevara Sverige Svenskt (BSS). Det är inte lätt för ett parti att springa ifrån sitt ideologiska kulturarv. Sannolikt är det därför som så många av partiets medlemmar under rusets inverkan hade så lätt att glädjefullt sjunga med i de högerextrema sångerna som redovisades i Kaliber. Inte ens Jimmie Åkesson kunde låta bli.

Sverigedemokraternas ursprung i den högerextrema rörelsen skiljer partiet från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti, det norska Fremskrittspartiet eller varför inte Ny demokrati. Sverigedemokraternas högerextrema rötter är ett stort bekymmer för partiet inför 2010 års valrörelse.

2009-04-05

Måste Wanja avgå?

En uppdatering finns i slutet av bloggposten!

Diskussionen om huruvida Wanja Lundby-Wedin måste avgå som LO-ordförande pågår för fullt. Frågan om hennes avgång bör diskuteras från två utgångspunkter:

1. Har Wanja Lundby-Wedin ett så stort personligt och politiskt ansvar för AMF-skandalen att hon är olämplig att fortsättningsvis inneha uppdraget som LO:s ordförande?

2. Oavsett Wanja Lundby-Wedins personliga och politiska ansvar för AMF-skandalen - har hennes politiska och personliga förtroende urholkats så mycket att hon inte med tillräcklig kraft kan föra fram arbetarrörelsens intressen och värderingar inför 2010 års valrörelse?

På den första punkten har jag ingen klar uppfattning. Helt klart har Wanja Lundby-Wedin som styrelseledamot ett personligt och politiskt ansvar för det inträffade. Men jag har inte tillräcklig kompetens att bedöma om hennes sätt att utöva sitt ansvar är förenligt med ett fortsatt ordförandeskap för LO.

På den andra punkten har jag tagit ställning. Min bedömning är att Wanja Lundby-Wedins möjligheter att återvinna ett tillräckligt politiskt och personligt förtroende är små. AMF-affären har inneburit att Wanja Lundby-Wedin blivit politiskt vingklippt. Därför skulle det missgynna både LO och Socialdemokraterna om hon kvarstår som LO-ordförande och därför bör hon också avgå. Det säger jag bl a till TT och till Expressen.

Situationen är i högsta grad olustig. Wanja Lundby-Wedin är en mycket kompetent person och med få politiska fiender. Inom LO finns ingen självklar efterträdare. Det är också möjligt att hennes agerande skadat Socialdemokraterna mer än det har skadat den organisation hon är vald att företräda, d v s LO. Men nu har situationen utvecklat sig som den har gjort, och Wanja Lundy-Wedin har själv bidragit till detta genom att flacka mellan olika argument i sitt försvar. Hon är inplanerad som huvudtalare för Socialdemokraterna och LO i Stockholm på 1 Maj. Jag har svårt att se att så verkligen blir fallet.

Jonas Morian skriver också klokt om detta.

Uppdatering 6/4: Wanja Lundby-Wedin bestämde sig för att sitta kvar och hon gjorde en mycket stark presskonferens. Men hon och LO-ledningen spelar ett högt spel och det finns en risk att de underskattat det politiska motståndet. Hur kommer gräsrötterna inom LO och inom Socialdemokratin att reagera? Kommer de LO-förbund som i dag övertalades att inte kräva Wanjas avgång att hålla fast vid den överenskommelsen? Och hur reagerar den socialdemokratiska partiledningen om affären lever vidare och om opinionssiffrorna fortsätter att sjunka? Jag kommenterar händelseutvecklingen i SVT Aktuellt i kväll måndag.

2009-04-04

Den svenska Nato-opinionen

I dag presenterar jag på DN Debatt den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Andelen Nato-motståndare har minskat något, men fortfaranden är det betydligt fler som är emot att Sverige går med i Nato. Av de tillfrågade anser 41 procent att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan 24 procent anser att det är ett bra förslag.

Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas.

Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga allians­regeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen.
Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något.

Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre.

Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.

Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro.
I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”.
Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga.
Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret? I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning.
Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent.

Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat.
Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent.
Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent.
En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion.
Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan?
Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga.

2009-04-01

Ny regering i Israel

Så har Israel fått en ny regering, med Benjamin Netanyahu (Likud) som premiärminister, högerpopulisten Avigdor Lieberman (Yisrael Beiteinu) som utrikesminister och Ehud Barak (Labor) som försvarsminister. Regeringen är Israels största någonsin, med inte mindre än 30 ministrar och i skrivande stund 8 viceministrar. Det är svårt att hitta någon seriös bedömare som tror att regeringen kommer att kunna (eller ens vilja) föra fredsprocessen med palestinierna framåt, eller att regeringen kommer att bli särskilt långlivad. Som den israeliska tidningen Haaretz uttrycker det: Det är en regering destined to fail (dömd att misslyckas).

Varken Netanyahu eller Lieberman har något intresse av att driva på förhandlingar mot en tvåstatslösning. I stället går det att tolka deras uttalanden som att de förespråkar en slags ekonomisk säkerhet eller ekonomisk fred mellan israeler och palestinier. Israel skulle i så fall främja den ekonomiska utvecklingen på Västbanken och i förlängningen också i Gaza, mot att den tänkta palestinska statsbildningen lades i malpåse. Bantustans kallades det i Sydafrika, och det gick inget vidare. Det kommer det inte att göra i Palestina heller.

På den palestinska sidan återupptas nu försoningsamtalen mellan Hamas och Fatah. Men samtalen har gått trögt, och i det dödläge i förhandlingsprocessen som nu råder är det svårt att skapa tillräckliga incitament för såväl Hamas som Fatah att göra de eftergifter som behövs för en försoning.

I USA har Barack Obama fullt upp med att hantera finanskrisen. Det är också svårt att se hur han skulle kunna gå in i ett närmare samarbete med den israeliska regeringen såsom den nu är sammansatt. Hur skall omvärlden med någon trovärdighet kunna samtala med Avigdor Lieberman som förespråkar folkfördrivning och samtidigt vägra samtala med Hamas? Obama kommer i stället inledningsvis att operativt prioritera Afghanistan-Pakistan, Irak och Iran. Särskilt intressant är Obamas strävan att bryta isoleringen av Iran för att kunna utnyttja Iran i hanteringen av de övriga konflikterna i Mellanöstern.

Så för fredsprocessen mellan israeler och palestinier stundar väntans tider. För att återigen citera artikeln i Haaretz: All that remains is to hope that Israel's largets government ever will also be the government that makes way for its successor with the greatest speed. (Allt som återstår är hoppet att Israels största regering någonsin också blir den regering som ger plats åt sin efterträdare med högsta möjliga fart.)

I väntan på att så sker är det viktigt att palestinierna - som konfliktens svagare part - inte lämnas i sticket av omvärlden. Kanske att Ship to Gaza är något att ta fasta på?

2009-03-31

Vad är Fair Play?

Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.

En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?

Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)

Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.

Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?

Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?

Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?

Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.

Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.

Mot SM-guld 2009!

2009-03-30

I skuggan av Wanja

Ur Visa till ombudsmän (Kent Andersson)

Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.

Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.

Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.

Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?

Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.

2009-03-28

Hade Jesus tänder?

Namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns! (Sv Ps 47)

Jonas Gardell inleder sin med rätta lovprisade bok "Om Jesus" (Norstedts, 2009) med att citera Allan Törnbergs vackra och välkända psalm från 1933.

Men hur skön var Jesus egentligen? I boken problematiserar Jonas Gardell Jesusbilden över tid, med fokus på även på Jesus kroppsliga gestaltning. Är det rättfärdigt att skildra Jesus med ett milt och vackert leende när Jesus i verkligheten sannolikt var tandlös?

Gardells Jesusskildring har väckt upprördhet i konservativa och fundamentalistiska kretsar. Så påstår t ex Ulf Ekman, huvudpastor i församlingen Livets Ord i Uppsala, att Gardell är fördomsfull och okunnig. Ulf Ekman beskriver också Gardells Jesusbild som klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

Frågan huruvida Jesus hade tänder är således ingen oförarglig fråga. Jag tänker osökt på Umberto Ecos stora roman "Rosens namn". Där går munken Jorge da Burgos bokstavligen över lik för att hemlighålla det enda bevarade exemplaret av Aristoteles andra del av Poetiken, som bl a handlar om skrattet. Men skrattet är för Jorge da Burgos en synd och ett fördärv - ingenstans står det t ex i Bibeln att Jesus någonsin skrattade.

Kritiken mot att återge Jesus som tandlös har sin grund i att Jesus var både människa och Gud, och att det då blir fel att ensidigt återge hans mänskliga sidor. Ekman betonar vikten av att lyfta fram både det mänskliga och det gudomliga hos Jesus: Att tona ner och förneka Jesu gudomlighet innebär att han bara skulle vara en vanlig människa och då förmår han inte frälsa oss eftersom det bara är Gud som kan frälsa. Att förneka hans sanna mänskliga sida gör att hans identifikation med dem han skulle frälsa upphör.

Givet Jesus klassmässiga bakgrund och levnadsvillkoren i Palestina på den tiden är det nog sannolikt att han i 30-årsåldern inte hade särskilt många tänder kvar i munnen. Jag tror inte heller att hans gudomlighet tog sig uttryck i att han till skillnad från sina jordiska levnadskamrater slapp tappa sina tänder.

Däremot har jag inga alls problem med att Jesus i konst, musik och litteratur återges som skön och vacker. Vi människor har en tendens att vilja göra det goda vackert. Gud är kärlek och störst av allt är kärleken. Varför då inte göra den mänskliga bäraren av detta det största goda vacker?

Yta spelar roll. Jag minns min medverkan i ett TV-inslag för nu rätt många år sedan, då skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonligan, drängen Alfred i Emil i Lönneberga) också skulle medverka. Björn Gustafson vägrade sminka sig, för han tyckte det blev onaturligt! Resultatet blev att jag som välsminkad såg hur normal ut som helst i TV-rutan, medan den osminkade Björn Gustafson såg onaturligt blek och tärd ut.

På samma sätt är det med Jesusbilden. Att i vår tid framställa Jesus som tandlös ger en lika onaturlig bild av Jesus som den osminkade Björn Gustafson gav av sig själv i TV.

Men visst är det bra att Jonas Gardell lyfter fram även den historiskt mänskliga sidan av Jesus. I hägn av sin clownmask och sina grimascher är Jonas Gardell en seriös förkunnare. Gå gärna och lyssna på honom i Göteborgs Domkyrka torsdag den 2 april kl 19.00, arrangerat av Teologiskt Forum.

Alltid läsvärda Senapsfrön och fikonspråk uppmärksammar också diskussionen om Jesus tänder.

2009-03-24

Mona Sahlin och utrikespolitiken

Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag det faktum att väljarna uttrycker betydligt större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin i utrikespolitiska frågor. Tidningen ställer bl a frågan hur Socialdemokraterna strategiskt kan agera för att stärka Mona Sahlins ställning i utrikespolitiken.

Svenska Dagbladets analys är i huvudsak riktig. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inte Mona Sahlins profilfrågor, och hon har själv intagit en defensiv position inom dessa politikområden. Men till hösten tar Sverige över ordförandeskapet i EU, vilket innebär att Fredrik Reinfeldt kommer att få axla statsmannarollen i än större utsträckning än nu. Utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga områden för ett statsmannaskap, och därför bör Mona Sahlin ta åtminstone ett steg fram i dessa frågor inför valet 2010.

Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.

Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.

Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.

Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.

2009-03-21

Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst

Jag har alltid reagerat på individer ur samhällseliten som beklagar sig över (eller möjligen koketterar med) att de arbetar 70-80 timmar i veckan. I dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) driver Klas Eklund mytologin - eller möjligen självbedrägeriet - till nya höjder när han påstår att han under sin tid som bankekonom arbetade 90 timmar i veckan!

90 timmar i veckan. Känn på den. För att ett sådant beting överhuvudtaget skall vara möjligt förutsätter det att Klas Eklund arbetar veckans alla sju dagar - måndag till söndag - året runt. Det blir då en arbetstid på ungefär 13 timmar om dagen. Varje dag.

Låt oss anta att Klas Eklund gick upp kl 06.00 varje morgon. Efter att ha ätit frukost, tvättat och klätt sig, borstat tänderna, skummat igenom morgontidningen och tagit sig genom Stockholmstrafiken till jobbet bör han ha kommit fram till kontoret cirka kl 08.00. Vi lägger sedan på de 13 timmarnas arbetsdag och en timma för lunch (han måste väl åtminstone äta...) och då är kl 22.00. Då är det dags att dra sig hemåt, äta kvällsmat, klä av sig, tvätta sig, borsta tänderna igen och kanske t o m hinna ge hustrun en puss. I säng tidigast kl 00.00. För att morgonen därpå återigen gå upp kl 06.00 och ge sig iväg till jobbet. 7 dagar i veckan. Året runt.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera över vad det under denna period är som Klas Eklund definitivt inte hinner. Inte en enda gång under året hinner han umgås med sin hustru, träffa sina föräldrar, barn eller vänner. Han hinner inte en enda gång handla, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta eller städa. Han hinner inte en enda gång under året titta på TV, motionera eller läsa en bok. Han hinner inte en enda gång under året gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Inget av detta en enda gång. Under hela året.

Anta att han en enda gång unnade sig en ledig söndag för att t ex bevista sin bäste väns bröllop eller fira barnens födelsedag. Då måste han den veckan gå upp kl 04.00 måndag-lördag för att jobba in drygt två timmar extra varje dag för att kompensera de förlorade 13 söndagstimmarna.

Arrangemanget faller förstås på sin egen orimlighet. Min poäng är inte att raljera med Klas Eklund - som jag varken känner eller har något otalt med. Men jag blir besviken när en begåvad person i sin självbild förfaller till fantasterier. Det finns också ett drag av högmod i dessa självmarterande överdrifter.

Klas Eklund menar ju förstås något annat. Han menar att han i tankarna har svårt att släppa jobbet även när han umgås med sin fru, sina barn, sina föräldrar eller sina vänner. Han har svårt att släppa jobbet när han är i affären, läser tidningen, tittar på TV eller äter frukost. Han har mycket resor och möten som tenderar att äta upp den s k ställtiden. Men det är faktiskt något helt annat än att "jobba 90 timmar i veckan".

Även en gruvarbetare, en sjuksköterska eller en ingenjör kan ta med sig jobbet hem. Många mellanchefer reser och deltar i konferenser så mycket att arbetsbördan blir tung och den fria tiden krymper ihop. Men en smula ödmjukhet är nödvändig om inte trovärdigheten skall rasa ihop.

2009-03-19

IFK Göteborg inte bara bäst, utan också populärast

Mitt hjärta är inte bara rött, utan också Blåvitt. I den senare egenskapen bloggar jag då och då på den legendariska IFK Göteborgs-bloggen Bara ben på Glenn Hysén och följande post kan också läsas där.

Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.

Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.

Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.

Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).

För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.

I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...

IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".

Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...

2009-03-17

Hur starkt är motståndet mot Ipred-lagen?

Den 1 april träder Ipred-lagen i kraft. Ipred-lagen innebär att en upphovsrättsinnehavare kan vända sig till domstol för att få ut information om personer som misstänks för olaglig fildelning. Tidigare har internetoperatörerna haft tystnadsplikt. Men nu kan domstolen tvinga operatörerna att lämna ut namn- och adressuppgifter på personer som misstänks för olaglig fildelning. Därefter kan upphovsrättsinnehavaren kontakta den misstänkte fildelaren och kräva ersättning eller hota med åtal.

Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.

Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.

För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.

Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.

Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.

2009-03-15

Sifo och den rödgröna koalitionens kräftgång

Söndagens Sifo-mätning var ingen rolig läsning för den rödgröna koalitionen. Oppositionens övertag i opinionen fortsätter att minska, och är nu nere i 3.3 procent. Moderaterna får med sina 31.3 procent sitt största stöd på 12 år. Glädjeämnena för oppositionen ligger dels i att Kristdemokraterna åter hamnat under 4-procentsspärren och att Sverigedemokraterna nu tycks ha parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent.

När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.

Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.

Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.

Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.

Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.

Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!

Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.

2009-03-12

Är DN Debatts storhetstid över?

DN Debatts chefredaktör Mats Bergstrand avgår, efter mer än 20 framgångsrika år på posten. Periodvis har det varit mer regel än undantag att Dagens Ekos morgonsändningar haft innehållet på DN Debatt som en av sina huvudnyheter. Ingen annan debattsida i svensk press har kommit i närheten av ett sådant genomslag.

Mats Bergstrand har också ihärdigt stretat emot utvecklingen att följa upp debattartiklarna med replikväxlingar och läsarkommentarer, i papperstidningen eller på nätet. DN Debatt har varit en agendasättande sida. Debatten har därefter fått fortsätta i andra fora.

Men Mats Bergstrand slutar nog i tid. Det är knappast möjligt för DN Debatt att behålla sin maktställning utan att också samtidigt etablera sig på nätet. Utvecklingen går allt starkare mot att "gammelmedia" - eller Fat Cat Media, som jag tycker är ett roligare namn - etablerar sig på nätet och i sociala media. Elaka tungor har kallat DN Debatt för "maktens anslagstavla". En fortsatt vägran att gå ut på nätet skulle ge visst fog för det epitetet.

(Själv har jag om jag räknat rätt skrivit 51 artiklar på DN Debatt. Jag får väl säga som Nils Ferlin: Gud må förlåta mig somliga rader...)

Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt - vars debattredaktör Sune Olofson just också slutat - har stärkt sin ställning de senaste åren. Under många år hade man en känsla av att de artiklar som publicerades på Brännpunkt var sådana som först sänts in till och refuserats av DN Debatt. Men så är det inte längre. Brännpunkt uppvisar en bredare författarbild och mer oväntade ämnen än DN Debatt. Brännpunkt tillåter också flera replikväxlingar på en debattartikel - och polemik har läsvärde!

Sydsvenskas debattavdelning Aktuella frågor har ofta gedigna och dagsaktuella teman, med artiklar initierade av idoge redaktören Lasse Hansson. Men liksom Göteborgs-Postens Debatt ligger Sydsvenskans regionala förankring debattavdelningen i fatet när det gäller att få nationellt genomslag.

Expressens Sidan 4: Debatt har ofta skruvade ämnen och skruvade rubriker (idag: "Jag twittrade för mina vänners liv"). Men artiklarna är ofta läsvärda och tar ibland upp principiellt intressanta ämnen. Aftonbladets debattsida Debatt är förloraren. Generöst med utrymme, men plottrigt och utan riktning eller genomslag. Att skriva på Aftonbladet Debatt är att skriva in i den stora tystnaden.

Den stora utmanaren till Fat Cat Medias debattsidor är förstås Newsmill, en debattportal där både elit och allmänhet formulerar sig. Men Newsmill är också ett utmärkt exempel på den nya utvecklingen, där Fat Cat Media söker samverkan med nätaktörer av olika slag. I det här fallet är det DN som i sin nätupplaga publicerar ett urval av artiklar från Newsmill. Ett annat exempel är det samarbete som tidskriften Fokus i maj påbörjar med Almedalsbloggen på portalen makthavare.se.

Författaren Frans G Bengtsson påstås ha kategoriskt vägrat läsa litteratur som kretsade kring temat Vi leva i brytningstider. Men när det gäller den mediala utvecklingen för opinionsbildning och debatt har jag svårt att finna ett mer träffande uttryck.

2009-03-10

Albert Einstein, Bo Rothstein och den israelisk-palestinska konflikten

I senaste numret (2009:1) av Judisk Krönika genomför statsvetarprofessorn Bo Rothstein ett tankeexperiment där han låter Albert Einstein lösa den israelisk-palestinska konflikten.

Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.

Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.

Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.

Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.

Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).

Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.

I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.

Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.

2009-03-08

USA avskaffar dödsstraffet?

Flera delstater i USA överväger att avskaffa dödsstraffet (Aftonbladet 8/3, ännu ej på nätet). Det är en alldeles fantastiskt god nyhet! Vad är det som har hänt? Har idéerna om människovärde och människolivets okränkbarhet äntligen fått fullt genomslag även i USA? Håller hämndtänkandet och barbariet på att utrangeras även från det amerikanska samhällslivet?

Nej, riktigt så bra är det inte. Skälet till att bl a Nebraska, Colorado, Washington och Kansas vill avskaffa dödsstraffet är att det är för dyrt! Det kostar tio gånger så mycket att avliva en brottsling som att döma till livstids fängelse, säger den pensionerade domaren Donald McCarmack. Han har dömt nio människor till döden, men ångrar sig eftersom det är ett sådant slöseri med skattepengar.

Samtidigt fortsätter avrättningarna i USA. I onsdags avrättades Kenneth Morris - på sin födelsedag - för ett mord han begått som 20-åring 1991, d v s för hela 18 år sedan.

Det säger förstås en del om det amerikanska samhället att ekonomiska argument är de som biter bäst i arbetet med att avskaffa dödsstraffet. Själv struntar jag i vilka argument som används - bara dödsstraffet avskaffas.

Så är det kanske äntligen något gott som kommer i finanskrisens spår.

2009-03-06

Stoppa matchen?

Protesterna mot Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö har hittills gått mycket lugnt till. Det är bra. Våldet och våldsromantiken är alltid vänsterns värsta fiende.

Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:

Under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.
Hmm - småflickor som fallit med blodrosor på blusarna? Nej, lyssna då hellre - angående min föregående bloggpost om hämnden och om Edmond Dantés - på Björn Afzelius underskattade och bortglömda Edmond Dantés nittonåriga dröm:
Mercédès, ett heligt hat
kan ändå aldrig bli
det enda elixiret för en född romantiker.
Mercédès, jag byggde också upp
en skimrande vision av kärleken.
Mercédès, i denna natt
vrider vi klockorna tillbaka,
låt oss börja våran resa om igen.
Mercédès, i afton känner jag mig redo
att begrava hämnaren.
Men visst har debatten om idrott och politik gått framåt sedan Sverige skulle spela Davis Cup mot Rhodesia i Båstad 1968. Då fick Mats Hasselquist, ordförande i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté frågan om hur han såg på det faktum att det inte fanns några svarta spelare i Rhodesias landslag. Han svarade: Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet, 26 maj 1968)
Händelserna och tidsandan i Båstad 1968 har jag och Marie Demker skildrat i boken I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Visst hör idrott och politik ihop. Idrottsmän i ett landslag representerar t ex inte bara sig själva utan också den stat de tävlar för. Vänskapligt idrottsutbyte med t ex Nazityskland under pågående Förintelse skulle i dag knappast kunna legitimeras med att de tyska idrottsutövarna bara representerade sig själva. Frågan är bara var man drar gränsen, och det är till syvende og sist en politisk bedömning. Iran? Saudiarabien? Israel? Ryssland? Kina? Zimbabwe? USA?
Själv är jag ju ingen vän av isolering, utan tror på kritisk dialog. Jag vill därför inte stoppa matchen mot Israel, men har full respekt för att matchen möts av politiska demonstrationer. Givet stämningsläget och risken för våldsutbrott har jag också full förståelse för att Malmö väljer att spela matchen inför tomma läktare. De som hävdar motsatsen tycker jag är naiva.
*
Låt mig då i denna mörka tid avsluta med att puffa för Sofia Karlssons nysläppta album Söder om kärleken, där hon själv står för det mesta av texten och musiken. Om Sofia Karlsson har jag skrivit tidigare. Hennes sånger är så avklarnat vackra att det inte går att stå emot. Som i den sorgliga och ändå så trösterikt kärleksfulla Andra sidan:
När du går där på saliga ängar
För dom är saliga det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger?
Där du vilar i sorglöst bo
Jag vill ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
Och visa dig vart du ska gå
Köp skivan, och delta gärna i morgondagens manifestationer i samband med tennismatchen. Under lugna och värdiga former.

2009-03-04

Lisbeth Salander och Edmond Dantés - är hämnden så ljuv, egentligen?

Jag tillhör den försvinnande lilla minoritet av mänskligheten som inte tycker att Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander är så alldeles otroligt, fantastiskt, alldeles makalöst bra. Javisst, jag erkänner att jag bara läst den första boken i trilogin: Män som hatar kvinnor. Boken var för lång och pratigt skriven. Sidointrigen med Mikael Blomkvist som kombinerad journalisthjälte och häradsbetäckare övertygade inte. Huvudintrigen lovade gott - men upplösningen? Jo, ännu en kvinnohatande psykopat förstås. Finns det några andra mördare i svensk kriminallitteratur nuförtiden?

Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.

Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.

Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.

Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.

I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...

2009-03-01

Om prostitution och arbete

Sedan 1999 har det varit förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. I Brottsbalken 6 kap. 11 § stadgas att den som: skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Frågan om den svenska sexköpslagens politiska och moraliska rimlighet kommer med jämna mellanrum upp till debatt. Just nu är det idéhistorikern Susanne Dodillet som i sin doktorsavhandling "Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutions­politik sedan 1970-talet" (Vertigo, 2009) argumenterar för att prostitution kan ses som ett arbete och att det därför också bör vara lagligt att köpa och sälja sexuella tjänster.

För mig är prostitutionsanhängarna förbluffande aningslösa när de i sina resonemang helt bortser från att vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle. I ett sådant samhälle blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Makt spelar roll. Och i vårt samhälle är makten så fördelad att prostituerade kvinnor alltid befinner sig i ett underläge - oavsett om prostitutionen betraktas som ett arbete eller ej.

Som kristen och som vänster sätter jag kärleksbudet, människovärdet och den mellanmänskliga jämlikheten högst. För mig skiljer det en avgrund mellan denna övertygelse och förslaget att legalisera prostitution. Som professorn i socialt arbete Sven-Axel Månsson uttryckte det i Aftonbladet (1/3): Prostitution handlar om att främmande män tränger in i kroppens håligheter. Det är liksom inte samma sak som att vara flygvärdinna.

Jag har för övrigt heller aldrig hört något bra svar från prostitutionsförespråkarna på frågan om de skulle uppmuntra sin egen dotter till att börja sälja sex. Och om prostitution skall betraktas som ett vanligt arbete så måste ju arbetslösa kvinnor som vägrar acceptera ett tilldelat arbete som prostituerad stängas av från a-kassan. Eller?

Själv skrev jag en gång boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998), om könsmaktsordningens betydelse för män och kvinnors villkor i det politiska livet.

Opinionsläget 1 ½ år före valet

De borgerliga allianspartierna fortsätter att knappa in på den rödgröna koalitionens försprång i opinionen. I den senaste mätningen från opinionsinstitutet Synovate fick den rödgröna koalitionen 50 procent av väljarstödet, mot 46.1 procent för de borgerliga partierna.

Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.

Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.

Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.

Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.

Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.

Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.