Hur mår den politiska bloggen?

Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.

Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.

Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.

Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.

Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.

Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.

Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.

Fredrick Federley och frågan om bloggosfärens makt

I ett påhittat inlägg på sin blogg krävde den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley igår en regeringsombildning, där bl a Moderaternas justitieminister Beatrice Ask skulle bytas ut och ersättas med en folkpartist. Federleys utspel fick stor uppmärksamhet i Fat Cat Media (traditionella medier som dagstidningar, radio och TV). I dag meddelar Federley att hans utspel var en bluff, iscensatt för att visa att politikers bloggande faktiskt är av betydelse och får genomslag i andra medier.

Men Federleys bluff är ett prov utan värde. När en välkänd riksdagsledamot gör något så spektakulärt som att kräva att en namngiven minister från den egna regeringen skall avgå så spelar det ingen större roll hur budskapet förmedlas. I det här fallet kunde Fredrick Federley lika gärna ha ställt sig på Sergels Torg med ett plakat - genomslaget i Fat Cat Media hade blivit ungefär detsamma.

Två saker är intressanta. För det första väljer Fredrick Federley att genomföra sitt test med en fejkad nyhet i stället för med en sann nyhet. När Fredrik Federley haft något nyhetsmässigt intressant att säga och som dessutom varit sant har han åtminstone hittills valt att publicera nyheten i traditionella medier, eller åtminstone genom ett pressmeddelande tipsa dem om saken. Fortfarande är det så att de allra flesta nyheter får ett betydligt större genomslag i det offentliga samtalet om de publiceras i traditionella medier än om de publiceras på en blogg eller i andra nya sociala medier.

För det andra hade Fredrick Federley inte kommit lika lindrigt undan om han genomfört sin bluff på t ex DN Debatt eller i en intervju med Lennart Persson i SVT Aktuellt. Bloggosfären är fortfarande lite av Vilda västern där det mesta är tillåtet - på gott och på ont. En lögn i experimentellt syfte på sin egen blogg uppfattas som mindre allvarligt än en lögn i de mediala finrummen. Skillnaden beror förstås på att det fortfarande har större betydelse vad en person säger i dessa traditionella media än vad personen skriver i bloggosfären.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Bara för att bloggosfären inte är lika betydelsefull som Fat Cat Media så betyder det inte att bloggosfären saknar betydelse. Bloggosfären urholkar Fat Cat Medias monopol som debattens grindvakt. Så visst har det skett en maktförskjutning. Det är därför Fat Cat Media nu ser om sitt hus och etablerar sig och successivt stärker sin ställning även i olika nya sociala media.

Vilken politiker vågar blir först med att publicera en riktigt stor (och sann) nyhet på sin blogg utan att samtidigt tipsa andra media? Kanske Carl Bildt, när han meddelar sin avgång...

Om bloggosfären och dess samtalston

I dagens Göteborgs-Posten skriver Bo Rothstein en slutreplik i debatten om bloggosfärens betydelse för den politiska demokratin. Bo är fortsatt pessimistisk. Den flod av personangrepp som hans första artikel föranledde stärker honom i uppfattningen att samtalstonen i bloggosfären snarare omöjliggör än öppnar för en fruktbar dialog.

Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.

Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.

Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.

Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.

Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.

Är bloggosfären en kloakbrunn?

I dag skriver kollegan Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att när man skådar in i bloggosfären är det som att öppna locket till en kloakbrunn.

Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)

De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.

Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.

Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.

Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.