Albert Einstein, Bo Rothstein och den israelisk-palestinska konflikten

I senaste numret (2009:1) av Judisk Krönika genomför statsvetarprofessorn Bo Rothstein ett tankeexperiment där han låter Albert Einstein lösa den israelisk-palestinska konflikten.

Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.

Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.

Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.

Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.

Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).

Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.

I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.

Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.