Sverige säljer stridsplan till diktatur

Thailand väljer att köpa svenska Gripen framför USA:s F 16 när beslutet om landets framtida stridsplan tillkännages i morgon, säger en källa till Reuters. Källan uppger att det svenska planet har vunnit kampen delvis på grund av USA:s exportregler: Vi föredrog F 16 framför Gripen, men amerikanerna får inte sälja vapen till länder vars regeringar har avsatts i kupper.

Om uppgifterna stämmer är det ytterligare ett tecken på den svenska vapenexportens förfall. Det är en skam att svensk vapenexport i det här avseendet har en mindre restriktiv inställning till diktaturer än vad USA har.

Socialdemokratin har dessvärre ingen anledning alls att slå sig för bröstet i vapenexportfrågan. Den svenska vapenexporten ökade kraftigt under socialdemokraternas senaste regeringsinnehav och vid flera tillfällen efterlevdes inte gällande regelverk. Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen är en av de krafter inom partiet som med kraft arbetar för mer restriktiva regler (som dessutom skall efterlevas) och på sikt en övergång till civil produktion.

För två år sedan överlämnade utredaren Anders Svärd (c) sitt betänkande Krut (Krigsmaterielutredningens betänkande) till dåvarande infrastrukturminister Ulrika Messing. Svärd ville ta större hänsyn till den svenska industrins intressen i vapenexportfrågan och göra det lättare att exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Messing duckade i frågan och någon proposition lades aldrig på riksdagens bord.

Nu är det i stället socialdemokraterna som kritiserar den borgerliga regeringen för att inte ta ställning i vapenexportfrågan. Den borgerliga regeringen är splittrad. Centerledaren Maud Olofsson vill "modernisera lagstiftningen" och ta större hänsyn till industrins behov, medan folkpartiet i stället vill låta respekten för mänskliga rättigheter väga tyngre i vapenexportfrågan. Kristdemokraterna vill inte ändra lagen alls, och moderate försvarsministern Sten Tolgfors vill inte ta ställning.

En socialdemokrati som på allvar vill ompröva sin tidigare politik har här ett gyllene tillfälle att sätta press på den borgerliga regeringen och göra upp med det moraliska förfall som kännetecknar svensk vapenexportpolitik. Alla krafter som vill driva socialdemokratin i denna riktning välkomnas!

Sydsvenskan har just haft en ambitiös artikelserie om svensk vapenexport. Läs den gärna här.

Humanitära interventioner och rättfärdiga krig?

Krig innebär alltid ett helvete. Jag är ändå inte pacifist. Det finns situationer då krigets helvete kanske trots allt är ett lite mindre helvete än alternativet. Men ett helvete är det likafullt.

Jag har därför utomordentligt svårt när krig romantiseras, som t ex när Per Ahlmark inför det kommande kriget i Irak skrev att "hundratusentals människor" i Bagdad skulle strömma ut "på gatorna i glädje" för att välkomna de amerikanska soldaterna (DN 10/10 2002). Eller när Göran Persson i en radiointervju bagatelliserade samma krig genom att i Ekots lördagsintervju (21/12 2002) i naiva ordalag uttalade sig om huruvida kriget skulle ha en positiv inverkan på den ekonomiska konjunkturen.

Jag har därför också svårt för begreppen "humanitär intervention" respektive "rättfärdiga krig". För mig är inga interventioner humanitära och inga krig rättfärdiga. Orden förleder, genom att dölja krigets vidrigheter och därigenom sänka tröskeln till militär våldsanvändning. Samtidigt är språkbruket förståeligt. Hur skulle det vara möjligt att skapa legitimitet för "inhumana interventioner" eller "orättfärdiga krig"? Men ett någorlunda neutralt språkbruk är i varje fall ett rimligt krav.

Min favoritfilosof Slavoj Zizek skriver i dag insiktsfullt i Aftonbladet om vad han kallar den "militaristiska humanismen", där krig som förs under etiketten "humanitär intervention" blir nära nog omöjliga att argumentera emot: det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inta bara tar fiendens parti i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella gemenskap.

I dag tycks det vara liberalerna som under fältrop om fler "humanitära interventioner" oftast tonar ned krigets grymheter. Själv känner jag här större frändskap med den tyske generalen Moltke, som efter Tysklands seger i det tysk-franska kriget 1870-71 yttrade: Varje krig, även det segerrika, är en nationell olycka.

Hör religion och politik ihop?

Idrott och politik hör inte ihop hävdade inte minst den borgerliga pressen i Sverige fram till slutet av 1960-talet. I dag är frågan inte om idrott och politik hänger ihop, utan hur idrott och politik hänger ihop eller bör hänga ihop.

Är det på samma sätt med religion och politik - hänger de ihop och i så fall hur? Och hur skall vi förstå ateisternas intensiva mobilisering i Sverige just nu? I morgon torsdag diskuterar jag bl a dessa frågor i Göteborgs Domkyrka kl 18.30, med Douglas Brommesson utifrån vår gemensamma bok Politik och kristen tro (Santérus, 2007). Arrangör är Teologiskt Forum.

Fast i Gaza

Tidningen Dagen uppmärksammar att svenske medborgaren Saher Thawabteh, 20 år, sitter fast i Gaza sedan i somras. Saher anlände till Gaza den 7 juni, via en gränsövergång till Egypten, strax innan denna stängdes. Trots upprepade försök har han inte fått tillstånd att resa genom Israel. Saher riskerar att missa sina studier på Chalmers, till vilka han antogs nu i höst.

SSU:s ordförande Jytte Guteland kräver nu att Carl Bildt agerar för att hjälpa Saher och ett 40-tal andra i samma situation: Det får aldrig finnas en misstanke om att regeringen behandlar svenska medborgare olika beroende på hudfärg, hårfärg eller bakgrund i andra länder.

Det är bra att Guteland driver frågan. Om Thawabteh hetat Johansson eller Persson så är jag dessvärre rätt så övertygad om att Bildt redan hade agerat.

Om rugby - och socialism?

Jag noterar att min förra post om rugby är den enda post på flera månader som inte fått någon enda kommentar... Frånvaron av kommentarer skulle kunna uppfattas som att de flesta av bloggens läsare anser att min faiblesse för denna sport mer är en personlig nyck än något av allmänt intresse.

Låt mig därför med glädje återge några rader ur Björn Erik Rosins krönika (ännu ej på nätet) i dagens Svenska Dagbladet. Rugby-VM pågår ju som bekant just nu och franska intellektuella engagerar sig med liv och lust i analyser av sporten. En intellektuell rugbyfantast utgår från den gamla sanningen att rugby är ett spel för busar utövat av gentlemen, till skillnad från fotboll där det motsatta förhållandet råder.

Jean Lacouture, författare till de tre volymer som anses vara standardverket om de Gaulle, jämför rugbysporten med kapten Cooks upptäcktsfärder, Lindberghs sätt att hantera spakarna på Spirit of St Louis eller Carusos sångarkonst.

Rugbysporten har också politiska aspekter, oklart dock om den förknippas med vänster eller höger. I Frankrike är sporten störst i industristäderna. Det franska lagets förbundskapten Bernard Laporte sägs ha en ministerpost reserverad när VM är över. Men: Rugby är socialistiskt, insisterar Argentinas lagkapten Agustin Pichot, som gärna påminner om att en viss Ernesto Guevara, senare känd som Che, en gång bar tröja nummer 9 i landets mest berömda klubb Casi de San Isidro.

I VM spelas nu kvartsfinalerna. Franska TV 5 sänder just Sydafrika - Fidji. Sydafrika leder med 13-3 i slutet av första halvlek.

Det politiska är inte privat

Parollen Det privata är politiskt lanserades av kvinnorörelsen under 1970-talet. Nackdelen med parollen är att ju mer vi lägger in i begreppet politik, desto större risk att begreppet politik blir meningslöst. Begrepp använder vi ju främst för att skilja olika företeelser från varandra. Om företeelsen inbegriper "allt" så behöver vi ju inget begrepp för att skilja det företeelsen från andra företeelser - eftersom det inte kan finnas några företeelser vid sidan av "allt".

Avsikten med parollen var snarare att visa att företeelser som intuitivt uppfattades som privata ändå t ex hade sin uppkomst i politiska beslut, hade politiska konsekvenser eller kunde förändras genom politiskt agerande. I den betydelsen har jag inga problem med parollen "det privata är politiskt".

Men därav följer inte det omvända, d v s att det politiska skulle vara privat. Tvärtom säger jag: det politiska är inte privat. Frågan blir aktuell eftersom rörelsen Revolutionära fronten genomför en serie aktioner där de bjuder ut namngivna moderata politikers lägenheter till försäljning. Genom falska annonser med politikernas riktiga telefonnummer angivna som säljare vill de "ge tillbaka" för den plundring som de menar att de moderata politikerna genomför av allmän egendom, t ex den offentligt finansierade sjukvården.

Aktionen är möjligen fyndig. Men genom att i termer av hämnd och "ge igen" göra enskilda politiker till måltavlor sänker Revolutionära fronten tröskeln till hot och personliga trakasserier. Det är en utveckling av politiken som är motbjudande i sig och som inte på något sätt ligger i arbetarklassens intresse.

Om brott och straff

Moderaterna är det politiska parti i Sverige som historiskt sett starkast förespråkat en kriminalpolitik baserad på lag & ordning och på strängare straff för brottslingar. Därför kommer det inte oväntat att Beatrice Ask på DN Debatt i dag vill ge domstolarna möjlighet att vid sidan av livstidsstraffet döma ut längre tidsbestämda fängelsestraff än tio år.

Det är möjligt att straffskalorna bör ses över, eftersom skillnaden mellan ett livstidsstraff (i praktiken minst 18 år) och en tioårig fängelsedom kan vara oproportionerligt stor i förhållande till att det många gånger är ganska små skillnader mellan de brott som föranlett straffen. Men Beatrice Asks förslag inramas i artikeln med formuleringar som luktar inrikespolitik lång väg.

De grova våldsbrotten "har ökat stadigt" de senaste åren. Samhället har "förråats". Misshandel har blivit ett "vanligt brott". Regering och riksdag "måste markera mot våldet", bl a genom att "öka antalet poliser". En sådan inramning av förslaget rimmar illa med Asks argument i artikeln att förändringen av straffskalan främst syftar till att möjliggöra "för domstolarna att göra nyanserade bedömningar av vilket straff som bör dömas ut i varje enskilt fall" och att dagens straffskala "är svår att förena med grundläggande principer om proportionalitet och rättvisa". Retoriken urholkar trovärdigheten. Hunden känns igen på håren.

Tendensen i dag går mot att livstidsdömda får tillbringa allt längre tid i fängelserna. Det är ett av skälen till att diskrepansen i förhållande till de tidsbegränsade straffen ökar. Livstidsstraffet bör avskaffas.

Min maggrop instämmer med Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet, som tror att Beatrice Asks förslag enbart handlar om politik och inte om att försöka minska brottsligheten. Till Ekot säger han angående den avskräckande effekten av långa fängelsestraff:
Om man tar det grövsta, mord och dråp, så kan inte vi inte se att det har någon som helst avskräckande effekt.

P.S. Högerledaren Jarl Hjalmarson var ett lysande undantag från högerns fixering vid strafftänkandet.

P.P.S I dag skriver jag på förre DN-journalistens Bengt Albons nystartade Utrikesbloggen. Texten är en replik till Henrik Liljegrens tidigare artikel (ordförande för Svenska Atlantkommittén och tidigare ambassadör) om Sverige och Nato.

Alex Schulman och vulgaritet som livsstil

Alex Schulman meddelar att han slutar blogga. Schulmans blogg växte snabbt till Sveriges mest lästa. På aftonbladet.se gjorde han en dygd av att håna och förödmjuka kända personer. Droppen som fick bägaren att svämma över var när Schulman på bloggen attackerade sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson, genom att kalla honom för en "usel skribent" och klargöra att han "skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”. Därigenom blev Schulmans position omöjlig och bloggen stängs nu ner.

Det är fascinerande att det på bloggar är möjligt att skriva på ett sätt som är så vulgärt att det vore omöjligt i press eller i etermedier. Det är som om det som sägs på bloggen inte sägs på riktigt. Anonymiteten vulgariserar. I skydd av anonymitet eller pseudonymer blir det möjligt att vräka ur sig vad som helst, utan att behöva ta något ansvar eller bry sig om konsekvenserna.

Jag har flera gånger funderat på att börja moderera kommentarerna på min blogg, t ex genom att inte tillåta anonyma inlägg eller plocka bort inlägg som innehåller invektiv eller inte håller sig till ämnet. Inte för att jag själv är särskilt känslig - men vulgära inlägg minskar bloggens läsvärde för andra människor. Hittills har jag valt att låta bli. Inte för att jag genom att tillåta fria kommentarer värnar yttrandefriheten. Det är min blogg och jag har det redaktionella ansvaret för vad som skrivs där. Men moderering tar tid från andra verksamheter och kan också bli ett hinder för en positiv spontanitet i kommentererna.

Alex Schulman var inte anonym, men gjorde ändå vulgariteten till sin livsstil. I sin avskedsblogg markerar han distans till det han skrivit genom att markera distans till sig själv som bloggare: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. "Han själv" är alltså någon annan än den "Alex Schulman" som bloggat. Det är också ett sätt att smita undan sitt ansvar.

Göran Rosenberg - en sann intellektuell och vulgaritetens motsats - skriver läsvärt om Schulmans blogg i DN i dag.

Burma och OS i Peking 2008

Desmond Tutu - som jag hade glädjen att få uppleva i samband med årets Bokmässa - antyder att OS i Peking bör bojkottas om Kina inte utnyttjar sin position till att sätta politisk press på den burmesiska juntan.

Själv är jag tveksam. Bojkott eller isolering är sällan ett ändamålsenligt medel. Jag menar att det är två villkor som oftast skall vara uppfyllda för att en bojkott skall vara effektiv. För det första måste det finnas en internationell enighet om bojkotten. För det andra måste det finnas starka oppositionsgrupper som själva förespråkar en bojkott. Det bästa exemplet på en framgånsgrik isoleringsstrategi var den som riktades mot Sydafrika under 1970- och 1980-talet.

Demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad 1968 hade sin grund i apartheid-politiken i landet och fick extra tyngd i att Rhodesia aldrig var erkänd som en stat av FN. Demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile i Båstad 1975 (där jag själv deltog) hade sin grund "enbart" i förtrycket i landet. Nu i efterhand tycker jag kanske att det trots allt var bra att matchen spelades, eftersom den möjliggjorde de stora demonstrationerna och blev kulmen på en imponerande stark opinonsbildning i Sverige mot Pinochets regim.

En bojkott kan däremot fylla andra funktioner än att få det utsatta landets ledning att ändra sin politik. En sådan funktion är att markera moraliskt och ideologiskt avståndstagande gentemot en viss politik. En sådan markering har flera tänkbara mottagare, t ex världsopinonen eller det politiska ledarskapet i andra länder. Jag tror också att enskilda, riktade ("eller "smarta", som de ibland kallas) sanktioner ibland kan fylla en funktion som politiska påtryckningsmedel.

Visst var det minst sagt tveksamt att tilldela Kina de olympiska spelen. Men givet att beslutet är fattat tycker jag att vi bättre utnyttjar tillfället genom att synliggöra och protestera emot det kinesiska ledarskapets brott mot de mänskliga rättigheterna, än genom en bojkott som ändå inte har de politiska förutsättningarna att bli total.

Israeler som förespråkar samtal med Hamas

Framstående israeliska kulturarbetare uppmanar nu Israels regering att bryta isoleringen och i stället påbörja förhandlingar om vapenvila med Hamas. På tidningen Yediot Aharonots internetsida publicerade på söndagen bl a författarna Amos Oz och David Grossman ett upprop där de argumenterar för direkta förhandlingar mellan Israel och Hamas om eld upphör. Syftet är att skapa säkerhet i Negev, minska lidandet i Gaza och öka sannolikheten för politiska framsteg i konflikten mellan israeler och palestinier.

Det är modiga män och kvinnor som undertecknat uppropet och deras integritet kan inte ifrågasättas. Låt oss hoppas att de slipper dumma anklagelser om att vara anti-israeliska eller Hamas-kramare och att debatten i stället kan handla om hur vi bäst går vidare mot tvåstatslösningen.

Fundamentalistisk ateism

Jag har i dag inhandlat ett exemplar av Richard Dawkins uppmärksammade ateistbibel Illusionen om Gud (Leopard förlag, 2007). Redan i förordet får jag samma kusliga fundamentalistkänsla som när jag i tonåren sprang på ett exemplar av scientologigrundaren Ron Hubbards bok Tankens grunder. Författaren har skådat ljuset och nu skall mänskligheten frälsas:

Många vet innerst inne att de är ateister men vågar inte erkänna det för sina närmaste, ibland inte ens för sig själva (s 14).

Om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de har läst ut den (s 16).

Författaren förnekar att han själv skulle vara fundamentalist med ett argument som formuleras ungefär så här (s 24) : Jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt.

Citaten talar i någon mening för sig själv. Men jag återkommer snart i någon form med en mer samlad analys.

Upp till kamp

I morgon måndag sänder Sveriges Television fjärde och sista delen av Peter Birros och Mikael Marcimains uppmärksammade Göteborgsskildring Upp till kamp, om de radikala åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Serien fötjänar mycket ros, inte minst för det skickliga återskapandet av den tidsanda som präglade dessa år.

Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.

Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.

Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.

Israel och folkrätten

Israel har definierat Gaza som ”fientligt territorium” (”enemy entity”), och menar sig därigenom har rätt att genomföra sanktioner i form av minskad tillförsel av livsmedel, vatten och bränsle.

De har tydligen introducerat ett begrepp, det ger inga ytterligare rättigheter i folkrätten, säger folkrättsexperten Ove Bring till TT. Bring jämför den israeliska uppfinningsrikedomen med USA:s nya termer för fångar och juridiska grepp i "kriget mot terrorismen". Det påminner lite om amerikanska försök att hitta nya mellanting i kampen mot terrorismen, Israel kanske har inspirerats av det amerikanska ensidiga agerandet, fortsätter Bring.

Israeliska sanktioner mot Gaza blir en form av kollektiv bestraffning. De som främst drabbas är civilbefolkningen, inte de som avfyrar raketer. Jag drar mig för att räkna döda, men antalet palestinier som dödats av israeliskt våld överstiger som alla vet vida antalet israeler som dödats av palestinskt våld.

Raketbeskjutningarna av Israel är ett brott som skall beivras. Men omvärlden - inklusive Sverige - får inte tillåta att Israel möter beskjutningarna med kollektiva bestraffningar som drabbar en redan svårt plågad civilbefolkning.

Fredrik Reinfeldt och alliansfriheten

I regeringsförklaringens säkerhetspolitiska avsnitt nämndes inte Sveriges militära alliansfrihet. Sveriges Televisions expertkommentator Mats Knutson trodde att det rörde sig om "en lapsus".

Det tror jag inte alls. Fredrik Reinfeldt är tillräckligt väl medveten om den starka politiska laddning som finns i begreppet "alliansfrihet" för att inte "glömma bort" begreppet i en regeringsförklaring. Reinfeldt tänker visserligen inte på allvar försöka föra in Sverige i Nato under mandatperioden. Men genom att undvika ordet "alliansfrihet" och i förlängningen utmönstra det ur språkbruket sänker han den psykologiska och politiska tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Nu valde Mona Sahlin att göra stor sak av att alliansfriheten inte fanns med, och många journalister hakade på. Därigenom kom alliansfriheten ändå på dagordningen, vilket möjligen gör Reinfeldt mera försiktig i sina försök att utelämna den framöver. Så länge det folkliga stödet för alliansfriheten är så starkt som det är, vill den borgerliga regeringen inte ha en öppen, seriös debatt om Nato-medlemskap.

Vänstervridna samhällsvetare?

En vanligt förekommande uppfattning är att svenska samhällsvetare har politiska vänstersympatier. Men i verkligheten är det faktiskt precis tvärtom. Svenska samhällsvetare tenderar att luta till höger i politiken.

I den intressanta studien "The Political Opinions of Swedish Social Scientists" av Niklas Berggren och Henrik Jordahl (båda från Näringslivets forskningsinstitut Ratio) samt Charlotta Stern (SOFI) redovisas en opinionsundersökning utsänd till 4 301 svenska samhällsvetare vid 25 högskolor och universitet. Resultaten visar att det går 1.3 samhällsvetare till höger på varje samhällsvetare till vänster, definierat efter partisympati.

De starkaste högersympatierna återfinns bland jurister, företagsekonomer och nationalekonomer. Vänstern står starkast bland sociologer och genusvetare. Statsvetare och ekonomhistoriker placerar sig mera mot mitten, men med en svag dragning åt vänster.

Mönstret avviker från det i USA, där de flesta samhällsvetarna oavsett ämnestillhörighet sympatiserar med demokraterna och inte med republikanerna.

Studien skall tas med en nypa salt. Svarsfrekvensen uppgår endast till 35 procent. Men i alla fall.

Rent spel. Ewa Björling-affären och rugby

Avslöjandena kring Ewa Björlings anlitande av svart arbetskraft och svartbygge gör mig trött. Jag är mer förlåtande när människor från de mindre bemedlade klasserna väljer att t ex anlita hantverkare svart. Men jag har svårt när välbeställda människor med avsikt bryter mot lagen för att berika sig själva.

Extra allvarligt är den när riksdagsledamöter medvetet bryter mot lagar riksdagen själv beslutat om, och därigenom bidrar till att urholka förtroendet från väljarna. Hittills har väljarnas misstro främst riktats mot politikerna – det s k politikerföraktet – medan tilltron till det politiska systemet – vår representativa demokrati – fortfarande är stark. Men ju fler politiker som missbrukar systemet, desto större risk att väljarnas misstro börjar riktas även mot systemet i sig. Nu verkar det ju i alla fall som om Björlings användande av svart arbetskraft ägde rum innan hon fick politiska förtroendeuppdrag. Jag kommenterar Björling-affären bl a här.

Angående rent spel har jag här i Turin förmånen att på kvällarna kunna följa VM i rugby på TV. Rugby är en extremt fysisk sport, med mycket kroppskontakt och blodvite. Trots det ser jag inget filmande, inget fuskande och inga protester mot domsluten. Jag är djupt imponerad av rugbyspelarnas självdisciplin. En sådan självdisciplin är något för dagens primadonnor till fotbollsspelare att ta efter, där varje knuff följs av den döende svanen och ett tveksamt dömt inkast ses som en personlig kränkning av den förfördelade parten.

Lite mer rugbyanda skulle inte skada i svensk politik. Rugbyandan rekommenderas särskilt till de politiker som inte kan låta bli att bryta mot regler för att vinna egna fördelar.

EU:s gemensamma utrikespolitik som mantra

EU bör föra en gemensam utrikespolitik. Det påståendet upprepas som ett mantra i svensk EU-debatt. Men den oproblematiserade upprepningen gör att påståendet töms på sitt innehåll och blir meningslöst, utom just i sin funktion som mantra.

Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.

I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.

Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.

Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?

Läget i Irak

USA:s högste Irakbefälhavare general David Petraeus gjorde idag ett skickligt framträdande inför representanthusets försvarsutskott. Inte oväntat lyfte han fram förbättringar i säkerhetsläget och minskat våld såväl iBagdad som på andra håll i landet. Mer oväntat var att han förordade ett tillbakadragande av hela 30 000 amerikanska soldater redan till sommaren 2008.

Genom att förorda ett större och snabbare hemtagande av soldater än vad demokraterna förväntat sig vrider han också dagordningen ur demokraternas händer. Genom att betona förbättringar i säkerhetsläget ger han ett indirekt stöd åt president Bush linje. Genom att förorda hemtagande av soldater markerar han att att Bush linje varit framgångsrik, samtidigt som han delvis tillgodoser demokraternas krav. Det är så väl tänkt att man nästan blir konspiratorisk.

Alla tecken på att våldet skulle minska i Irak är efterlängtade. Men jag noterade att Petraeus talade väldigt lite om de politiska förutsättningarna att hålla samman Irak och väldigt lite om läget för civilbefolkningen. I dessa båda avseenden är ljuspunkterna få. USA:s närvaro är en del av problemet och den USA-ledda koalitionen bör lämna Irak som en väg till fred och försoning ur det kaos som nu råder.

Invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten, en gigantisk politisk felbedömning och har orsakat ofantligt lidande. Den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund var en av dem som med störst eftertryck ställde sig bakom aktionen. Jag tänker med stort intresse följa Jan Björklunds uttalanden i utrikespolitiska frågor framöver.

Jan Björklund och jakten på den försvunna socialliberalismen

I dag valdes Jan Björklund till ny partiledare för folkpartiet. Internt har partiledningen kritiserats för att ha övergivit de socialliberala frågorna. Kommer Jan Björklund som partiledare att ha viljan och kraften att låta det socialliberala tomrummet i svensk politik fyllas upp av folkpartiet?

Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.

Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.

Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.

Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.

Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.

Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.

Det vedervärdiga dödsstraffet i Iran

I går onsdag avrättades 21 människor i Iran genom hängning, flertalet av dem dömda för narkotikasmuggling. Antalet avrättningar ökar i Iran. År 2006 avrättades 177 personer. Hittills i år har 189 människor avrättats. Amnesty och EU har protesterat, men inte mycket tyder på att den iranska regimen tar till sig av kritiken. Utvecklingen är vedervärdig.

Dödsstraff är och förblir barbari. Jag möts ibland av synpunkten att jag kritiserar dödsstraffet i USA oftare än dödsstraffet i t ex Iran. Jag är inte säker på att det är sant. Men jag förväntar mig mindre barbari av en demokrati än av en diktatur och det är möjligt att det påverkar mitt skrivande. För den enskilda människan spelar det förstås ingen roll om avrättningen genomförs av Iran eller USA eller Irak eller Saudíarabien eller Kina.

Jag upprepar min ståndpunkt att USA borde fundera på i vilket sällskap man hamnar genom att hålla fast vid dödsstraffet. Funderingen kunde lämpligen ta utgångspunkt i ordstävet: Säg mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.

Odenbergs avgång

Mikael Odenberg avgår som försvarsminister, i protest mot vad han uppfattar som en orimlig neddragning av försvarskostnaderna. Jag har inga problem med en nedskärning av försvaret i sig. Men en nedskärning bör motiveras av förändringar i den säkerhetspolitiska hotbilden – inte av budgetskäl. Den borgerliga regeringen tycks vara besatt av en slags ideologisk ekonomism – skattesänkningar till varje pris. Odenberg visar civilkurage som avgår, såvida inte andra skäl till avgången också finns med i bilden.

Men oavsett vad som är rätt och riktigt i försvarspolitiken framstår Fredrik Reinfeldt än en gång som en svag regeringsledare. Under dånande högkonjunktur avgår en moderat försvarsminister med buller och bång efter en budgettvist med en moderat finansminister, och den moderate statsministern lyckas inte hejda situationen från att skena iväg.

Reinfeldt har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att övertyga väljarna om att han inte bara administrerar utan också faktiskt styr landet.

Maktkampen mellan Hamas och Fatah

President Mahmud Abbas har ändrat den palestinska vallagen på ett sätt som ensidigt gynnar hans egen Fatah-rörelse, på Hamas bekostnad. Enligt den nya lagen måste alla kandidater erkänna PLO som det palestinska folkets "enda legitima representant" samt acceptera alla de avtal som PLO ingått med andra stater, däribland Israel. Det innebär att ingen representant från Hamas kan ställa upp i ett kommande palestinskt val utan att det innebär åtminstone ett indirekt erkännande av Israel.

Fortsättningsvis väljs alla kandidater i proportionella val på nationella partilistor. Tidigare har hälften av mandaten fördelats efter nationella partilistor och hälften efter regionala listor. I 2006 års val fick Hamas dubbelt så många mandat från valdistrikten än Fatah, eftersom Fatah-kandidater ofta konkurrerade med varandra i distrikten. Reglerna för presidentval har också förändrats så att presidenten nu skall väljas med absolut majoritet. Den förändringen gynnar Fatah, eftersom Hamas tidigare kunnat tjäna på att flera sekulära palestinska presidentkandidater konkurrerat och tagit röster från varandra.

Motiven bakom Abbas agerande är förstås att gynna Fatah och försöka ytterligare isolera och marginalisera Hamas. Det är en - för att uttrycka det milt - osäker strategi. Hamas kommer naturligtvis inte att acceptera den nya vallagen. Eftersom Hamas politiskt och militärt kontrollerar Gazaremsan kommer det inte att kunna genomföras några val där utan Hamas medgivande. I stället riskerar spänningen mellan Hamas och Fatah att öka ytterligare. Så länge det inte finns någon överenskommelse mellan Hamas och Fatah finns det heller inte några förutsättningar för reella framsteg i den israelisk-palestinska konflikten.

Mona Sahlin träffade i dag Mahmud Abbas och uppmanade honom att reformera Fatah (ingen Fatah-kongress för att välja nya ledare har genomförts sedan 1989...) och - som jag uppfattat det - att samtala med Hamas. Det är klokt. Statsmannaskap består inte minst i att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga att kunna kombinera ett kritiskt sinnelag till Hamas och dess agerande med en politisk insikt om att isolering förstärker fundamentalisternas ställning inom Hamas och därigenom inte för fredsprocessen framåt.

Bland annat dessa frågor diskuterade jag i P 1 Morgon i dag.

Ljuger politikerna?

I dag firas Tryckfrihetens Dag. Tidningen Expressen uppmärksammar dagen genom att i en artikel kritiskt granska de svenska riksdagsledamöternas inställning till yttrande- och tryckfriheten. Expressen har låtit politikerna svara på frågor om yttrande- och tryckfriheten och jämför sedan svaren med en Sifo-undersökning där riksdagsledamöterna fått svara anonymt.

Expressen finner att riksdagsledamöternas stöd för yttrande- och tryckfriheten är betydligt svagare i Sifo-undersökningen. I Expressens undersökning är det endast tre procent av politikerna som svarar ja på frågan: När Expressen ställer frågan Vill du begränsa meddelarfriheten för poliser? är det endast tre procent av politikerna som svarar ja. Men när Sifo ställer frågan Poliser ska inte få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar svarar svarar i stället hela 59 procent ja.

På ett motsvarande sätt svarar endast två procent ja på Expressens fråga: Vill du införa en ny lag som begränsar mediernas möjlighet att bevaka kända personer? Samtidigt är det hela 55 procent som i Sifo-undersökningen instämmer i förslaget: Kända människor ska inte behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de gett sitt tillstånd. Det bör, som JK föreslagit, införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.

Expressen tolkar diskrepensen i svaren som ett uttryck för hyckleri - politikerna svara på ett sätt i den öppna Expressen-studien och på ett annat sätt i den anonyma Sifo-studien. Jag delar inte den bedömningen utan ger i artikeln uttryck för en annan mening: Som man frågar får man svar. Expressens frågeformuleringar hålls på ett mer generellt plan och svaren blir ett uttryck för just ett generellt stöd åt yttrande och tryckfriheten. Sifos frågor är mer konkreta och problematiserar därigenom yttrande- och tryckfrihetens gränser. Då är det är inte konstigt att svaren blir annorlunda. Sören Holmberg gör i artikeln samma bedömning.

Visst tänker sig politikerna lite extra för när de uttalar sig offentligt än är de svarar anonymt. I det avseendet är de sannolikt varken bättre eller sämre än genomsnittsväljaren. Opinionsundersökningar kan vara värdefulla men skall läsas kritiskt, ungefär som Bertolt Brecht redan 1930 uppmuntrade till i dikten Lärandets lov: Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?

Sverige under kalla kriget, Sverker Åström och Michelangelo

Tillsammans med mina kolleger historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin lägger jag nu sista handen vid boken Från igelkott till världssamvete. En bok om Sverige under kalla kriget. Boken är sprungen ur det mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" (SUKK) som i sin tur utmynnat i närmare 20 böcker, samtliga utgivna på Santérus förlag. "Från igelkott till världssamvete" går till trycket i november och utkommer våren 2008. I boken analyserar vi bl a framväxten av den s k aktiva utrikespolitiken under 1960- och 1970-talen samt Sveriges kontroversiella och informella s k samverkan med västmakterna vid sidan av alliansfriheten och neutralitetspolitiken. I all ödmjukhet ;-) vill jag drista mig till att säga att boken blir standarverket om svensk utrikespolitik under det kalla kriget.

Jag hade i eftermiddags dessutom nöjet att diskutera svensk utrikespolitik med neutralitetspolitikens nestor Sverker Åström, 91 år ung. Sverker sörjer sin snudd på riksbekanta katt Dusjka som finns i katthimlen sedan några veckor tillbaka, men hans blixtrande intellekt visar inga tecken på att trubbas av. Sverker Åström har gjort svensk utrikespolitik många tjänster - själv håller han dock arrangemanget av den stora internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 högst.

Sverker Åström har som bekant många strängar på sin lyra. Jag kan inte avhålla mig från att citera hans översättning av en av Michelangelos vackra kärleksdikter:

Det var just här, min älskade du stal

mitt hjärta och förintade mitt liv.

Ja, det var här som dina vackra ögon

först gav mig tröst och sedan tog den från mig.

Du band mig här och här du släppte mig:

jag grät över mig själv och såg dig lämna

den klippa där du tog mig från mig själv,

och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Åströms översättningar finns utgivna i en stilfull volym, Michelangelo. Kärleksdikter, på Lind & Co.

I morgon tisdag utkommer för övrigt Arne Dahls tionde och sista (sades det från början - nu ryktas det att Arne ändrat sig...) volym i serien om "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen. Serien är överlägset bäst - och vackrast - i svensk kriminal- och deckarlitteratur i dag.

USA, dödsstraffet och Fredrik Reinfeldt

Natten till torsdagen avrättades den för rånmord dömde Johnny Ray Conner med en giftinjektion i Huntsvillefängelset, Texas, USA. Johnny Ray Conner var den 400:e som avrättades i Texas sedan Högsta domstolen i Washington godkänt dödsstraffet 1976. Totalt har USA avrättat 1092 människor sedan dess.

Enligt Amnesty avrättades år 2006 minst 1 591 fångar i 25 länder. Av dessa avrättningar genomfördes 91 procent av Kina, Iran, Irak, Sudan, Pakistan och USA. Baserat på offentliga rapporter beräknar Amnesty att minst 1 010 människor avrättades i Kina. Iran avrättade minst 177 människor, Pakistan minst 82 och Irak och Sudan 65 vardera. 53 människor avrättades i USA.

Det är en skammens lista. De som vägrar kritisera USA för dess användning av dödsstraffet borde läsa listan noga och fundera över i vilket sällskap USA befinner sig.

Särskilt Fredrik Reinfeldt - som när han träffade George Bush vägrade att med ett ord kritisera USA för dess användning av dödsstraffet - borde läsa listan väldigt noga.

Lars Vilks och Muhammed som hund

Sedan en tid rasar debaten om huruvida det är rätt att ställa ut konstnären Lars Vilks teckningar där han avbildar Muhammed som en rondellhund.

Formellt är frågan inte särskilt komplicerad. Yttrande- och tryckfriheten garanterar den konstnärliga friheten. I det fall någon menar att ett enskilt konstverk utgör t ex "hets mot folkgrupp" finns det lagar som reglerar vad som gäller. I det här fallet skulle en rättslig process inte ha några förutsättningar att stoppa visandet av konstverken.

Är en visning motiverad av konstnärliga skäl? Det avgör förstås konstbranchen. Gerlesborgsskolan förnekar inte det konstnärligt intressanta i teckningarna - men vill ej ställa ut av säkerhetsskäl. Det är allvarligt. Moderna Muséet tycker inte att konstverken är tillräckligt intressanta för att ställas ut där. Det är inte mycket att säga om. Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad skrev t ex att Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007. De konstnärliga bedömningarna skiftar.

Även tidningarna är tvehågsna. Finns det ett nyhetsvärde i att visa bilderna? Redaktionerna får göra en journalistisk bedömning. Bör läsarna få ta del av just dessa bilder (nyhetsideologi)? Finns det ett intresse från läsarna att få ta del av just dessa bilder (marknad)? Den redaktionella bedömningen avgör.

De juridiska, konstnärliga och mediala processserna är således relativt okomplicerade. Här finns vedertagna regler, rutiner och värderingar som ligger till grund för bedömningen.

Svårare blir det när bilderna skall bedömas utifrån politiska och moraliska överväganden. Två frågor som kan ligga till grund för en diskussion är syftet med bilderna och konsekvenserna av en visning. Vad är det t ex som drivit Vilks att måla dessa bilder? Vad vill han uppnå? Satir och karikatyr brukar fungera bäst när den riktas uppåt och så är inte fallet här. Jag har inte sett att Vilks själv givit något utförligt svar på frågan (men jag kan ha missat det). För mig blir hundteckningarna mera ett rop om uppmärksamhet: Kom och se, kom och se, jag har tecknat Muhammed som en hund! Därför blir teckningarna i mina ögon ointressanta för en visning. Vilka blir konsekvenserna av en visning? Jo, ett antal människor med muslimsk tro känner sig kränkta. (Visst - det finns kanske positiva konsekvenser också. Men jag har inte så lätt att komma på några.) Så för mig känns bilderna ointressanta och jag ser inte särskilt mycket positivt med en visning. Men eftersom vi dessbättre lever i en demokrati så är det konstbranchen och media som avgör - så länge bilderna håller sig inom lagens ramar.

Exkurs: Jag kommer osökt att tänka på konstnären och karikatyrtecknaren Lars Hillersberg. Han hade en olycklig förkärlek att - trots att han var uttalad och hängiven motståndare mot all antisemitism - ändå envisas med att teckna israeliska politiska ledare i en form som ibland överensstämde med antisemitiska schabloner och stereotyper. Stilgruppet var dumt, eftersom det bidrog till att ge legitimitet åt dessa schabloner. Det tog också bort fokus från det som konstverken ville lyfta fram och det tillförde ingenting i konstnärligt avseende.

Men Hillersberg hade såväl en konstnärlig som en politisk målsättning som han aldrig drog sig för att synliggöra. Vilks målsättning förblir för mig höljd i dunkel.

Kampen om kulturkalaset och Missa inte Maud Lindström

Göteborgs kulturkalas har börjat. Fram till 2005 kallades tillställningen för Göteborgskalaset och år 2006 var namnet Kulturkalaset - EM-festen (arrangemanget genomfördes samtidigt med friidrotts-EM på Ullevi).

Skillnaden mellan "Göteborgs kulturkalas" och "Göteborgskalaset" är mycket mer än bara semantisk. Göteborgskalaset utvecklades över tid i riktning mot en orgie i stadsfylla, urinstank och dyr och dålig mat. Namnbytet till Göteborgs kulturkalas illustrerar en idé om ett arrangemang med mera kultur, mindre mat och sprit och siktet inställt på att Göteborg skall utses till europeisk kulturhuvudstad år 2014. Jag skulle tro att namnet Göteborgs kulturkalas ersätts med Göteborgs kulturfestival eller något liknande ungefär 2010. Ordet "kalas" är knappast någon tillgång i konkurrensen om att bli kulturhuvudstad. Men detta kan förstås inte sägas högt.

Själv tycker jag det är entydigt positivt att spritandet på gatan minskat. I går var jag på Kungstorget i centrala Göteborg - massor av folk, god stämning och ingen märkbart berusad - för att tillsammans med en av mina döttrar lyssna på Maud Lindström (även kallad Fröken Normal, efter en av sina hitlåtar). Maud Lindström beskriver sig själv som en kärlekskritisk bisexuell feministisk trubadur och jag kan stoltsera med att jag upptäckte henne tidigt. Som medelålders, heterosexuell och med en tro på tvåsam livslång kärlek ligger jag väldigt långt från hennes målgrupp. Men jag tjusas av hennes äkthet, självinsikt och mod och citerar gärna några rader ur just Fröken Normal:

Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill
och jag är rädd att frågan inte har något svar.
Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn
men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd
som sjukanmäler sig på detta vis:
"Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag,
för jag har en existentiell och elak kris?"
Så vad gör man med sin rädsla om man inte får va rädd?
När ens egna blivit mammas ideal?
När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?
När man inte alls vill va Fröken Normal?

Ikväll blir det Kungstorget igen, nu med min kära hustru. Vi lyssnar på Paul & The Blue Delivery och kanske kan jag övertalas att även orka stanna över The Committments.

Nåväl - honnör för omvandlingen till Göteborgs kulturkalas och köp gärna Maud Lindblads skiva här.

Harmsen Fredrik?

Är det bara jag som tycker att Fredrik Reinfeldt verkat sur och harmsen i sina kommentarer till journalister de senaste dagarna? Jag kan ju inte diktera allting, sade han kort när Ekot frågade honom hur det kändes att höja reavinstskatten - en höjning moderaterna tidigare varit motståndare till. När TV 4 Nyheterna i lördags frågade honom hur han trodde att väljarna uppfattar att Mona Sahlin tar T-banan för att hålla tal i invandrartäta Fittja i Botkyrka kommun, medan Reinfeldt tar skärgårdsbåten för att tala i välbeställda Vaxholm svarade han raljant: Jag talar till dem som jobbar och hon talar till dem som oftast inte jobbar.

Jag har tidigare på denna blogg hävdat att Fredrik Reinfeldts retorik utstrålar allt annat än empati. Den senaste veckans uttalanden av honom stärker den bilden. Det är förståeligt att det är tungt att regera när oppositionen har ett försteg i opinionen på över 15 procentenheter. Men dåligt humör och snarstuckenhet i förhållande till journalister för Fredrik Reinfeldt allt längre bort från det statsmannaskap som är nödvändigt om den borgerliga regeringen skall kunna vända opinonen och behålla regeringsmakten även efter 2010.

Om SSU och dess legitimitetskris

I dag valdes Jytte Guteland till ny förbundsordförande för SSU. Hon besegrade utmanaren Laila Naraghi efter sluten omröstning med siffrorna 131 mot 115.

Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.

Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.

SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.

Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.

Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.

Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.

Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.

På kongress med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen

Befinner mig på Broderskapsrörelsens förbundskongress på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Igår höll Mona Sahlin ett uppskattat anförande, där hon än en gång poängterade att vänstern måste vrida frihetsbegreppet ur högerns hand. Så är det, och det blir en utmaning för partiets stundande rådslag.

Idag beslutade vi enhälligt att inrätta ett nätverk inom förbundet för människor med annan tro. Beslutet har förberetts länge och möttes med stor entusiasm. Abdulkader Habib ser beslutet ett historiskt steg och visar på att skiljelinjerna i samhället inte går mellan religionerna, utan inom religionerna: Som muslimsk socialdemokrat har jag mer gemensamt med kristna socialdemokrater än de inom den muslimska högern. Tro och politik är sammanflätade för många muslimer, därför är beslutet om ett nätverk en viktig nyckel för det viktiga integrationsarbetet vi behöver genomföra, och jag tror att Broderskapsrörelsen är rätt organisation att göra det inom.

Aftonbladet relaterar förbundets beslut till arbetarrörelsens framtidsutsikter överhuvudtaget: Att öppna dörren för andra trosuppfattningar, inte minst muslimer, handlar inte främst om Broderskaps egen överlevnad utan om framtiden för arbetarrörelsen i stort. Aftonbladet instämmer också i förbundsordförande Peter Weideruds bild av Broderskapsrörelsen som en spjutspets för arbetarrörelsen, där antalet medlemmar inte är det avgörande (vi är nära 3 300 i dagsläget). Hela Peter Weideruds tal till kongressen kan läsas här.

Anna Ardin, i dag invald i förbundsstyrelsen, kommenterar kongressen på sin blogg. Så gör även förbundsstyrelseledamoten Knut W Nygaard.

Bryt isoleringen av Gaza

Den inom-palestinska krisen rullar vidare. Läget i Gaza kännetecknas visserligen av politisk stabilitet. Men lugnet är bedrägligt. Den humanitära nöden är svår och knappast något tyder på att läget håller på att förbättras. Världssamfundet har ett tungt ansvar att avvärja en humanitär katastrof i området.

Inom Al Fatah och dess militära grenar pågår en intern strid om hur skuldbördan för den uppkomna situationen skall fördelas. President Abbas har skuldbelagt militära ledare på Gaza för att de genom oskickligt agerande bidrog till att Hamas kunde ta över kontrollen av området. Företrädare för al-Aqsa-martyrernas brigader skuldbelägger i stället Abbas och det äldre politiska ledarskapet inom Al Fatah för att genom korruption och politisk impotens ha banat väg för Hamas.

Varje realistisk väg till en hållbar fred mellan israeler och palestinier förutsätter upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel, efter 1967 års gränser. Upprättandet av en sådan palestinsk statsbildning kräver i sin tur ett enat palestinskt ledarskap som har legitimitet hos hela det palestinska folket. Skapandet av ett sådant legitimt ledarskap för palestinierna kan inte genomföras utan att Hamas och Fatah först kommer överens om hur den uppkomna situationen skall hanteras. Därför måste samtal mellan Hamas och Fatah komma till stånd så snart som möjligt.

Men Fatah är i stunden inte intresserade av sådana samtal. I stället tar Abbas tacksamt emot all den politiska välvilja som just nu strömmar emot honom från USA, EU, Ryssland och Israel. Tanken är att stödet skall stärka Fatah så mycket att Fatah står bättre ekonomiskt och politiskt rustat inför den kommande kraftmätningen med Hamas.

Men risken är att det blir en Döbelnsmedicin. Abbas kan inte skapa fred med Israel och upprätta en palestinsk stat utan stöd från palestinierna i Gaza - genom allmänna val och i en framtida folkomröstning om ett fredavtal. Och det stödet lär utebli om palestinierna i Gaza uppfattar sig som bortglömda inte bara av västvärlden utan också av Fatah och Abbas.

På sikt måste nya val genomföras på Västbanken och Gaza. Det är oroväckande att Abbas uttalat sig om att ändra vallagen, i syfte att försvåra eller omöjliggöra för Hamas att vinna eller ens ställa upp i sådana val. Det framtida palestinska ledarskapets legitimitet förutsätter att nästa palestinska val blir lika demokratiska som de som genomfördes i januari 2006.

En Hamas-styrd enklav i ett Gaza som präglas av social misär och frånvaro av framtidshopp kan bli den gnista som tänder om inte en världsbrand, så i alla fall en militant-islamistiskt inspirerad upprorsbrand i stora delar av Mellanöstern. Det bör ligga inte minst i Israels intresse att motverka en sådan utveckling. Låt oss därför ihärdigt arbeta för att bryta Gazas politiska, ekonomiska och humanitära isolering.

Om fotbollshuliganism och AIK:s feghet

På senare år har problemet med s k fotbollshuliganer fått allt större uppmärksamhet. De allsvenska topplagen från Stockholm, IFK Göteborg, Malmö och Helsingborg har alla problem med löst organiserade supporterfalanger som tagit som sin uppgift att med våld försvara det egna lagets färger. Våldsanvändningen tar sig dels uttryck i slagsmål med huliganer från andra klubbar, dels hot om våld mot spelare från det ena laget som inte lever upp till de ordningsregler som förväntas prägla en klubbrepresentant.

Till sitt väsen bygger fotbollshuliganismen förstås på en barnslighet och omogenhet. Unga män (alltid män) får kickar (inte främst fysiska) och försöker skaffa sig en mening i livet genom att konstruera en gemenskap med sin klubb och därefter oombedda värna klubbens heder och ära genom ohejdad fanatism. Men huliganismen är inte endimensionell. I dagens fotboll frodas en identitetsskapande våldsfixering kring lag, stjärnor och arenor som har väldigt lite med själva fotbollen att göra. Den sortens huliganism är djupt narcissistisk och strävar i grund och botten endast efter en bekräftelser av egot. I sin egen värld skapar den här gruppen av huliganer ett avstånd inte bara till andra huliganer, andra supportrar och själva laget utan också ett avståndstagande från själva vardagslivet. Att slåss med andra, att styra en klubb genom trakasserier och medieframträdanden och att med elitistisk mobbar-mentalitet i den lilla gruppen tvinga fram beteendet hos andra ger de här personerna en känsla av oövervinnelighet. En slags übermensch-känsla grundad i maktens berusning.

Fotboll är en gammal arbetarklassport. I många avseenden en enkel sport. Enkel att utöva, titta på och förstå. Samtidigt är det en sport som ger stort utrymme för talang, kreativitet och teknisk briljans. Kring alla lag har det av och till under historien funnits unga män med intresse av att bråka när resultaten inte går det egna lagets väg. (Jag har själv en gång kastat småsten i ryggen på en domare, när Skälderviken på övertid tilläts kvittera till 2-2 mot Båstad Gif efter en tveksamt dömd hörna...) Numera är dock fotbollen lika mycket en marknad som en sport och huliganerna får därmed mer uppmärksamhet i medierna av sponsorer, tränare och aktörerna runt sporten. Men de får därmed också möjlighet till en allt större destruktiv inverkan på sporten. Den maktställningen har AIK:s s k supportrar i Firman Boys tagit ad notam. Och klubbledningen låter dem uppenbarligen hållas i sin tro på sin egen förträfflighet.

AIK-spelaren Jimmy Tamandi tillbringade en kväll på krogen (inte i anslutning till någon träning eller match), sprang på ett par medlemmar av Firman som hade synpunkter Tamandis leverne och handgemäng uppstod. Efteråt har hot riktats mot Tamandi och kors utplacerats utanför hans bostad. AIK har hanterat situationen genom att bl a ha ett möte med Firman. Vid mötet ställde Firman krav på att Tamandi skulle be om ursäkt - ett krav som AIK enligt klubbens informationschef Johan Wibäck "tyckte var rimligt". Tamandi bad också om ursäkt på AIK:s hemsida.

AIK som klubb medverkar till fotbollens urartning genom sina patetiska försök tillgodose den grupp av supportrar som i stället borde bannlysas från AIK. Genom sina hot och trakasserier har våldsgrupperingen uppenbarligen satt sig i respekt hos klubbledningen som snällt låter sig hunsas av dessa egotrippade och kriminella unga män. AIK:s ledning går rakt in i fällan och bidrager med sitt agerande starkt till att underblåsa fortsatt gängkriminalitet, trakasserier, olaga hot och slagsmål.

Firman Boys representerar ingenting utanför sig själva. Men AIK bjuder dem på en legitimitet de egentligen saknar genom att betrakta dem som en supportergruppering bland andra och inbjuda dem till överläggningar. Det vore bättre att identifiera de enskilda personerna - vilket faktiskt inte är så svårt om man bara vill - och sedan polisanmäla var och en av dem för olaga hot. Därefter sättes deras porträtt upp i alla kassor och de spärras ut från all fotboll med AIK överhuvudtaget. Klubbledningen gör ett uttalande där man säger att man inte vill ha med dessa supportrar att göra och att varje hot i fortsättning blir en polisanmälan.

Men AIK tycks inte vilja frigöra sig från våldet. Inte i något avseende ha klubbens agerande visat på den mogenhet och det ledarskap i denna fråga som krävs om man verkligen ville bli av med den grupp mobbare som sedan flera år har laget i sitt grepp.

Musik och politik

Jag har i en post nedan puffat för Dan Berglunds återkomst på skiva i augusti (smakprov kan avlyssnas här). Dagens Svensktoppen (ja, jag lyssnar då och då...) innehöll ett längre inslag om en kommande dokumentär om mytomspunna Philemon Arthur & The Dung - en dokumentär som igen kommer att ställa frågan om vilka som egentligen dolde sig bakom pseudonymen (Gudmundson har initierat en ny debatt i frågan här).

Men hur står det till med den svenska musikvärldens politiska engagemang och manifestationer i dag? Jag tillbringade fredagen och lördagen i Båstad, beskådade den renoverade och ombyggda Tennisstadion (stilig!) samt besökte Vinylpågarnas skivförsäljning i Scalabiografen (där den årliga Lilla Filmfestivalen till Bo Widerbergs minne genomförs 1-6 augusti). Av Vinylpågarna inhandlade jag till det facila priset av fem kronor ett till synes ospelat exemplar av manifestations-LP:n Nej till kärnkraft! (MNW/Silence, 1979), med bl a Lill Lindfors, Hjördis Petersson, Ola Magnell, Robert Broberg och Anders Linder som under parollen Vi är en folkrörelse och vi skall segra! stödde nej-alternativet i folkomröstningen om kärnkraft.

Det var kanske ändå lite roligare förr.

De som förespråkade kriget mot Irak flyr nu sitt ansvar

Helvetet i Irak fortsätter. Gårdagens bombdåd i Kirkuk i norra Irak med över 80 döda följdes i dag upp med ytterligare ett attentat utanför Bagdad, med hittills 29 döda.

De som förespråkade kriget mot Irak försöker nu fly sitt ansvar genom att säga att det faktiskt var rätt att störta Saddam Hussein, men att politiken efter störtandet varit felaktig. Så argumenterade t ex Per T Ohlsson i Sydsvenskan i söndags.

Men argumentet bygger på ett tankefel, och blir därför bara en undanflykt. Störtandet av Saddam Hussein kan ju rimligen inte politiskt eller moraliskt isoleras från dess konsekvenser. Ett av de viktigaste argumenten mot kriget var faktiskt att störtandet av Saddam Hussein skulle följas av inre kaos och stor risk för ett inbördeskrig mellan Iraks olika folkgrupper.

Om man bortser från konsekvenserna av en militär intervention är det många tyranner i världen som USA med eller utan sina Nato-allierade borde störta. Kung Abdullah i Saudiarabien. Hu Jintao i Kina. Kim Jong-il i Nordkorea. Robert Mugabe i Zimbabwe. Alexander Lukashenko i Vitryssland. Mahmoud Ahmadinejad i Iran. Than Shwe i Burma. Det är bara att blunda och peka på delar av världskartan.

Inte många skulle sörja en regimförändring i dessa stater. Men omvärlden avstår från att intervenera och störta tyrannerna. Ett av de viktigaste skälen är förstås insikten att ett störtande av regimen utifrån inte skulle följas av stabilitet och demokrati. Demokrati måste byggas underifrån - den kan sällan eller aldrig exporteras eller påtvingas av omvärlden. Däremot skall omvärlden självklart ge allt tänkbart politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd till de krafter som arbetar för demokrati i dessa stater

Men krigsförespråkarna försöker nu urskulda sig genom att som ett mantra upprepa att det var "rätt" att störta Saddam Hussein - och helt bortse från konsekvenserna. Det är fegt.

Kristdemokraterna och Palestinafrågan

Den svenska debatten om Palestinafrågan var länge väldigt polariserad, där s k Israelvänner stod mot s k Palestinavänner. Men så är inte längre fallet. Samtliga partier har modifierat sina ståndpunkter och det finns i dag en stor enighet kring hur en rättvis och hållbar lösning på Palestinafrågan skall se ut. Grundbulten i en sådan lösning är en israelisk och en palestinsk stat, sida vid sida, i fred med varandra efter de gränser som gällde före junikriget 1967. Israel måste således häva ockupationen och avveckla bosättningarna. Inga terrorhandlingar får genomföras. Den oenighet som kan finnas kvar avser i huvudsak den bästa vägen till att genomföra en sådan lösning.

I Almedalen genomfördes i tisdags ett Mellanösternseminarium där representanter för samtliga riksdagspartier utom moderaterna deltog. Under Bengt Westerbergs ledning bekräftades bilden av en mycket stor enighet över partigränserna. Det var svårt att hitta några tydliga skillnader mellan Kerstin Lundgren (c), Anita Brodén (fp), Désirée Pethrus Engström (kd), Yvonne Ruwaida (mp), Carina Hägg (c) och Alice Åström (v) i debatten. Oron över den humanitära situationen på Gaza var stor. Tvåstatslösningen - som det råder internationell enighet kring - utgjorde en viktig utgångspunkt för samtalet.

Därför var det med stor sorg jag tog del av Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen (10/7) och som jag kort kommenterade i en bloggpost nedan. Alf Svensson beskriver konsekvent konflikten enbart ur Israels perspektiv och i artikeln tog han som ende svenske etablerade politiker som jag känner till avstånd från tvåstatslösningen - den är enligt honom inte genomförbar i vår tid.

Alf Svensson fungerar som kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och därför bidrar hans ensidighet till att kristdemokraterna hamnar helt utanför utanför den svenska debatten om den israelisk-palestinska konflikten. Jag skrev en replik som infördes i Dagen i dag.

Almedalen V: Demokratins torg eller vimmeljournalistik?

Almedalsveckan är på det stora hela något mycket positivt. Arrangemanget sätter fokus på politiken och många viktiga frågor diskuteras i kreativt sammansatta paneler. Almedalen kan liknas vid demokratins torg, där åsikter och intressen bryts i skapandet av politik.

Men för att torget verkligen skall kunna fungera som ett demokratins torg krävs att deltagarna håller ordning på sina roller. Mediehajpen kring arrangemanget har skapat en journalistik som på sina håll inte står Båstadveckan i tennis efter. Jag tänker särskilt på Politikerbloggen och Almedalsbloggen, som i sin bevakning av Almedalen transformerat sig själva till vimmeljournalister. Politikebloggen rapporterar om moderaternas kommunikationschefs svensexa. Almedalsbloggen rapporterar var Helena Dyrssen (fp) åt middag och hur hon var klädd.

Politikerbloggen må vara ursäktad. Det är en renodlad kommersiell produkt där den bästa nyheten är den som i förlängningen genererar mest ekonomisk vinst. Men initiativtagarna till Almedalsbloggen (Magnus Ljungkvist och Jonas Morian) har publicistiska ambitioner. Vimmeljournalistiken och deras odistanserade förtjusning över att få festa runt med politiker och PR-folk har dessvärre reducerat deras publicistiska trovärdighet för ett bra tag framöver.

Almedalen IV: Göran Hägglund och de vikande opinionsiffrorna

Göran Hägglunds anförande i Almedalen var ett skickligt hopsnickrat retoriskt aktstycke. Och hjälp från ovan fick han också i form av den vackraste sommarkvällen hitttills under Almedalsveckan.

Anförandet profilerade kristdemokraterna i förhållande till övriga borgerliga allianspartier genom att ur regeringspolitiken plocka upp det som är kristdemokraternas profilfrågor, för att citera den analys min kära hustru gav SVT24 direkt efter Hägglunds tal. Det är en profilering som kan behövas. Småpartier i en koalitionsregering tenderar att tappa mest opinionsstöd, och kristdemokraterna ligger under fyra procent i flera mätningar.

Göran Hägglund kommer mera till sin rätt live än i TV. Live framstår han som den mest karismatiske av de borgerliga partiledarna (inte någon jättekonkurrens, i och för sig...), i TV försvinner han fortfarande alltför ofta in i studioväggen.

Hägglund avstod också ödmjukt från att ta upp kristdemokraternas krav på sänkt bensinskatt. :-)

Men skall kristdemokraterna kunna vända den nedåtgående opinionstrenden krävs att partiet inte får medial slagsida åt partipolitiskt lite mer udda frågor som t ex abortfrågan. Ett sådant för partiet negativt exempel är en artikel i tidningen Dagen i tisdags, där kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och f d partiledare Alf Svensson uttryckligen tar avstånd från tanken på en tvåstatslösning i Palestinafrågan. En sådan lösning, menar Svensson, är inte möjlig att uppnå "under vår tid". Därigenom ställer sig Alf Svensson och kristdemokraterna vid sidan av alla övriga partier i Sverige, som med kraft håller fast vid tvåstatslösningen.

Almedalsveckan är nu över för min del och jag är tillbaka i ett regnigt Göteborg. Återkommer under morgondagen (torsdag) med några avklarnade reflektioner kring Almedalsveckan.

Almedalen III: Mona Sahlin och den röda frihetsvisionen

Mona Sahlin hade bättre tur med vädret. Mycket folk och uppsluppen stämning. Det finns en ärlig strävan efter förnyelse på samtliga nivåer inom partiet. Frågan är inte om, utan på vilket sätt.

Ett bärande tema i Monas tal var strävan efter en röd vision om frihet. I de socialdemokratiska programtexterna lyfts tre grundläggande värden ständigt fram; frihet, jämlikhet och solidaritet. När det gäller jämlikheten och solidariteten står socialdemokratin stark, såväl i förhållande till väljarna som när det gäller förmågan att formulera en politik som knyter an till dessa värden.

Men det är sämre beställt med friheten. Socialdemokraterna har förlorat striden om frihetsvärdet till de borgerliga partierna. Främst moderaterna och folkpartiet har lättare att formulera politiska förslag i frihetstermer än vad socialdemokraterna har. En förklaring är att socialdemokraterna är ett klassbaserat parti där arbetarklassens frigörelse var ett av de ursprungliga målen. Men dagens senindustriella samhälle är mycket mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin föddes och så småningom tog ledningen och makten.

För att kunna återkomma till ett långvarigt regeringsinnehav måste socialdemokratin utveckla ett tänkande som kombinerar jämlikheten och solidariteten med en frihetsvision där individualismen inte står för egoism utan för frigörelse. Där friheten inte står i motsättning till utan i stället förstärker jämlikheten och solidariteten.

Frågan om den röda frihetsvisionen kommer med all sannolikhet att få en central plats i det rådslagsarbete som partiet genomför fram till kongressen 2009.

Almedalen II: Kampen om miljöpolitiken

Miljöminister Andreas Carlgren (c) hade ingen tur med vädret. Cirka 14 grader i luften, lätt blåst och ett kallt ihållande regn utgjorde ramen för hans anförande. Lite drygt 300 personer hukade heroiskt under paraplyerna.

Centern tycks nu göra sitt bästa för att putsa upp partiets något skamfilade rykte i miljöfrågorna och profilera sig som den borgerliga alliansens svar på miljöpartiet. I princip hela Carlgrens tal handlade om miljöfrågorna. Centerns betraktades ju länge som det mest miljömedvetna partiet i Sverige. Men miljöpartiets framgångar har bidragit till att marginalisera centern i miljöfrågorna. Inför socialdemokratins och Göran Perssons respektive Mona Sahlins vision om det gröna folkhemmet har den borgerliga alliansen som helhet riskerat att framstå som grå betong och oljeutsläpp. Borgerligheten behöver ett grönt parti och centern känner sig manat att axla rollen. Kristdemokraterna hade chansen men tappade sin trovärdighet genom hjärnsläppskravet på sänkt bensinskatt i förra valrörelsen.

Men ännu är det svårt att formulera de politiska skiljelinjerna i miljöpolitiken. Centern tävlar med socialdemokraterna och miljöpartiet om att utlova flest förbättringar och mest resurser och politisk kraft på frågan. Alla är vi för en bättre miljö. Men hur skall det göras? Och vem skall betala? Här är de politiska skillnaderna mellan partierna ännu outvecklade. Dessa skillnader måste utvecklas om väljarna på allvar skall mobiliseras ideologiskt i denna fråga. Annars är det risk att miljöfrågornas betydelse reduceras till ett politikens mantra - något som alla samlas kring men som inte leder till politisk handling.

Almedalen I: För lite politik, för mycket personalfest

Nu på väg till Almedalen. Årets program bjuder på fler seminarier och arrangemang än tidigare. Men programmet känns politiskt tandlöst. Miljöfrågorna och klimatfrågorna dominerar. Inget fel i det. Men uppläggen på seminarierna känns mer som en moraliserande förfasning över sakernas tillstånd än ett synliggörande av de politiskt relevanta skiljelinjer som finns i dessa frågor. Ungefär som Live Earth, typ.

Årets Almedalen har ett starkt drag av personalfest över sig. Främst är det skribenter från bloggvärlden som med barnets förtjusning inte förmår dölja sina känslor. Den s k Almedalsbloggen - grundad av Magnus Ljungkvist och Jonas Morian - ägnar poster åt Almedalens faciliteter, t ex ett bildreportage från Wisby Strand Congress & Event. En annan post visar Niklas Svensson från Politikerbloggen hängandes över en tom bardisk vid Donners brunn. Almedalsbloggens upplägg så här återspeglar glädjen att få vara med och frottera sig med politiker, opinionbildare och andra kändisar - inte en vilja att kritiskt följa och granska de politiska arrangemangen. Men det kanske blir bättre.

Själv medverkar jag vid två seminarier. Det första seminariet genomförs på tisdag och kretsar kring min och Douglas Brommessons bok Politik och kristen tro och arrangeras av bl a tidningen Dagen och Frälsningsarmén på Gotland under samlingsnamnet (g) som i Gud. Det andra seminariet genomförs på onsdag och kretsar kring USA:s roll och politik i Mellanöstern, med bl a chefen för UD:s Mellanöstern- och Nordafrikaenhet Peter Tejler och Palmecentrats generalsekreterare Viola Furubjelke i panelen. Det seminariet arrangeras av bl a Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen. Som vanligt har Broderskapsrörelsen ett fullmatat program som genomförs i Metodistkyrkan mitt i stan. Programmet hittar ni här.

Jag återkommer med kortare Almedalsrapporter de närmaste dagarna - med fokus på politiken.

Våldet på Gaza IV

Frisläppandet av den brittiske BBC-korrespondenten Alan Johnston blev förstås en stor prestige- och propagandaseger för Hamas. Organisationen gav en bild av att man nu kontrollerar händelseutvecklingen på Gaza och därmed också utgör en ofrånkomlig samtalspartner inför framtiden.

Dagens Nyheters huvudledare tar i dag explicit avstånd från försöken att isolera Hamas: Insikten om att isoleringsstrategin inte fungerar har också växt sig starkare. För några dagar sedan (29/6) var det biståndsminister Gunilla Carlsson (m) som i en intervju i Sydsvenskan uttryckligen kritiserade EU:s tidigare isoleringsstrategi: Vi måste överpröva att vi inte stöttade den nationella samlingsregeringen för de palestinska områdena. Den hade kunnat bli en samtalspartner med Israel. Men samlingsregeringen blev i stället svag eftersom den saknade pengar för löneutbetalningar. Med en annan politik hade vi kanske kunnat undvika den splittring som nu blivit i Palestina. Nu har vi tvingats ta flera steg tillbaka. Det är utomordentligt ovanligt att en minister är så självkritisk mot en politik hon tidigare stöttat.

Vi är några som sagt det tidigare. Försöken att isolera Hamas har varit kontraproduktiva. Det gäller att kunna göra två saker samtidigt. Å ena sidan ta starkt avstånd från relevanta delar av Hamas politiska program och politiska praktik. Å andra sidan försöka påverka Hamas att ta avstånd från terror och erkänna Israel. En sådan påverkan genomförs bäst genom samtal och politiska påtryckningar - inte genom isolering. Sanna vänner av Israel förmår göra dessa båda saker samtidigt.

Vägen framåt går genom att försöka skapa en dialog mellan Fatah och Hamas så att palestinierna i de framtida förhandlingarna med Israel kan tala med en röst. Hamas måste avsäga sig terrorn och erkänna Israel. Israel måste upphöra med de folkrättsstridiga attackerna mot palestinska mål i Gaza.

Dan Berglund släpper skiva efter 20 år

En av årets stora kulturhändelser är onekligen att Dan Berglund den 29 augusti släpper sitt första album på 20 år. Dan Berglund fick sitt genombrott 1975 med skivan "En järnarbetares visor". Därefter följde "Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen" (1977) samt "Den stora maskeraden" (1979). Dan Berglund blev - och är - kult, inte minst genom superhits som En Örgryteyngling, Visa till SAP samt vänsterns favoritallsång alla kategorier Mina herrar som räknar profiter.

I början av 1980-talet tappade Dan Berglund sin kommunistiska övertygelse och gick in i den stora tystnaden. Albumet "Vildmarken" från 1987 blev ett försök till comeback, men det sålde inte alls. De senaste åren har Dan Berglund gjort sporadiska framträdanden. Hans publik har mött honom inte bara med nostalgi utan framförallt med hopp om en rejäl återkomst.

Det skulle inte förvåna om tiden nu hunnit ikapp Dan Berglund - eller om det möjligen är Dan Berglund som hunnit ikapp tiden. Kanske får han äntligen sitt publika genombrott även bortom den vänster som för 30 år sedan tog honom till sitt hjärta.

De yttre förutsättningarna finns. På plattan medverkar bl a Göteborgssymfonikerna och på spåret "Hymn" sjunger Dan Berglund duett med Sofia Karlsson. Det ni, kära läsare!

Ett nytt kristet parti?

Nätverket Tillsammans meddelar att man skall bilda ett nytt politiskt parti. Partiet skall bygga på kristen värdegrund och ha sin utgångspunkt i Bibeln.

Den kristna högern förökar sig genom delning.

Federley och Peczynski hånar småföretagare

Centerpartiets Fredrick Federley och PR-kvinnan Dominika Peczynski säljer den salladsbar som de under uppmärksammade former inköpte för bara två månader sedan. Federley och Peczynski hade en politisk agenda med sitt köp - de ville undergräva kollektivavtalen efter fackets omtalade blockad av salladsbaren Wild n' Fresh i Göteborg.

Till Dagens Media säger Peczynski att köpet av salladsbaren absolut inte var ett var ett PR-jippo: Självklart inte. Vi ville tjäna pengar, men för att man ska kunna göra det krävdes det mer jobb än vad vi hinner med. Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli.

"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli." Ett sanslöst uttalande från personer som säger sig förstå småföretagens utsattta situation och som påstår sig vilja förbättra deras arbetsvillkor. Federleys och Peczynskis drar vidare mot nya äventyr - men deras politiska jippo blev kvar som en spottloska i ansiktet på alla seriöst arbetande småföretagare.

Göran Hägglund, kristdemokraterna och abortfrågan

Göran Hägglund visade både politisk skicklighet och civilkurage i sitt sätt att hantera abortfrågan vid kristdemokraternas riksting i dag. Han markerade tydligt att det gick en skarp gräns mellan honom och de kristdemokrater som vill förbjuda den fria aborten efter 12 veckor - här fanns inget utrymme för kompromisser. Kraften i Hägglunds agerande omöjliggjorde också för abortmotståndarna inom partiet att vinna över tveksamma ombud till sin linje.

Abortfrågan är inte enkel - den som påstår något sådant har inte så mycket förstått. Ytterst handlar abortfrågan inte bara om kvinnans rättigheter utan också om livets uppkomst och vilket människovärde vi tillskriver ofödda barn.

Jag har valt att i denna fråga vara pragmatisk. Jag stödjer helt och fullt den svenska abortlagstiftningen, eftersom jag inte ser något förslag till förändring som jag uppfattar som mer moraliskt rätt eller som orsakar mindre lidande. Men abortfrågan kommer att finnas kvar som en politiskt och mänskligt bekymmersam fråga under överskådlig tid framåt.

Carin Stenström skriver idag i Expressen att strävan att minska antalet aborter kommer att bli en politisk vänsterfråga. Hon har fel när hon påstår att vänstern skulle vilja minska antalet aborter av rädsla för låga födelsetal. Men vänstern borde mer kraftfullt våga ge sig in i debatten om hur vi skall se på livets uppkomst. Den debatten är alldeles för viktig för att lämna åt kristdemokrater och forskare.

Våldet på Gaza III

Gårdagens toppmöte i Sharm-El-Sheik var ett sätt för Israel, Egypten och Jordanien att markera politiskt stöd åt president Abbas och hans krisregering och samtidigt försöka marginalisera och försvaga Hamas. Men ekvationen är inte enkel. Risken finns att palestinierna i stället uppfattar president Abbas som alltför svag i förhållande till Israel och att Hamas vinner ytterligare sympatier.

Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.

Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.

För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.

Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.

Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.

Socialdemokratin och kyrkan

I dag skriver jag i Kyrkans Tidning en replik till Christian Braw, som i en tidigare artikel anklagat socialdemokratin för att ha en "totalitär" demokratisyn och för att vilja göra kyrkan till "ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen". Braws teser är lätt absurda. Hans ursprungsartikel har sannolikt sin grund i att han är missnöjd med att företrädare för politiska partier framgångsrikt kandiderar i kyrkovalen. Jag tror att Braw egentligen vill att makten över kyrkans utveckling skall finnas hos de trogna kyrkobesökarna och hos prästerna, inte hos kyrkans medlemmar.

Min replik är på nätet bara tillgänglig för Kyrkans Tidnings prenumeranter. Jag väljer därför att lägga ut artikeln (4 000 tecken) här på bloggen, även om bloggposten därigenom blir alldeles för lång.

Med detta önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!

Förvriden bild av socialdemokratisk kyrkopolitik

I ett inlägg (KT 24/07) väljer Christian Braw att göra Daniel Alvungers intressanta doktorsavhandling ”Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” till ett medel för sina egna politiska syften. Det är trist. Alvungers avhandling är nämligen högst läsvärd och visar på ett sakligt sätt bl a hur den socialdemokratiska politiken formades i kyrka-statfrågan och hur tanken om en öppen och demokratisk folkkyrka – med det kristna kärleksbudskapet i centrum - växer fram inom socialdemokratin och bland dess medlemmar.

Braw hävdar i stället att den socialdemokratiska kyrkopolitiken har ett enda syfte: att göra kyrkan till ”ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen”. När socialdemokrater talar om en demokratisk folkkyrka menar Braw att språkbruket är bedrägligt eftersom socialdemokratins demokratisyn är ”totalitär” - den lägger för stor vikt vid folkstyret och för liten vikt vid de mänskliga rättigheterna. En majoritet på 51 procent skulle enligt socialdemokraterna vara tillräcklig, menar Braw, för att trumfa igenom vilka beslut som helst – allt från enskilda skattesatser till avskaffande av yttrandefriheten eller religionsfriheten.

Resonemanget är så märkligt och så förvridet att det är svårt att ta på allvar. Alla vet att de mänskliga rättigheterna har en utomordentligt starkt ställning i såväl socialdemokratisk ideologi som praktik. Ett folkstyre är inte möjligt utan mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter tappar sin mening om de inte kombineras med ett folkstyre. I gällande socialdemokratiska partiprogram från 2001 slås också fast att ”De medborgerliga fri- och rättigheterna, allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet är nödvändiga, grundläggande förutsättningar för friheten”. Frihet, folkstyre och mänskliga rättigheter hänger således i socialdemokratisk ideologi ihop – de kan inte förstås utan varandra.

En sådan öppen demokratisyn – där folkstyre och rättigheter ömsesidigt förstärker varandra – präglar också den socialdemokratiska kyrkopolitiken. För oss socialdemokrater innebär en öppen och demokratisk folkkyrka att kyrkans röstberättigade medlemmar i fria val jämlikt utövar sitt inflytande över kyrkans inre angelägenheter och vägval. Om inte kyrkans egna medlemmar skall ha den makten, vem skall då ha den?

I 2005 års kyrkoval var det närmare 700 000 medlemmar av Svenska kyrkan som genom sin valhandling valde att påverka kyrkans utveckling. Tidigare utsågs kyrkomötet indirekt, i stället för genom fria medlemsval. Då fanns endast riksdagsparterna samt föregångaren till dagens POSK representerat. Nu spirar mångfalden med representanter för över ett dussin nomineringsgrupper. En del är partipolitiskt förankrade, andra inte. Mångfalden är positiv. Kyrkans egna medlemmar avgör färdriktningen.

Det är svårt att förstå vilken agenda Christian Braw egentligen har med sin artikel. Vill han kanske ändra valproceduren till kyrkomötet, så att makten över kyrkans framtida utveckling inte avgörs av kyrkans medlemmar utan av präster och biskopar? Är han orolig för att den socialdemokratiska kyrkopolitiken – baserad på värden som likabehandling oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning, religionsfrihet, internationell solidaritet och hållbar utveckling – skall utveckla kyrkan i en riktning som han själv ogillar?

I sin text tangerar Christian Braw anständighetens gräns. Så påstår han t ex att den avlidne Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, ”var en klar motståndare till mänskliga rättigheter”. En så absurd och ovärdig anklagelse mot en död man – vars politiska gärning kännetecknas av en passionerad kamp mot dödsstraffet och för stärkandet av de mänskliga rättigheterna i t ex Turkiet, i Israel, i Östeuropa och i Latinamerika - bidrar inte bara till att vulgarisera det offentliga samtalet, utan också till att Christian Braw definierar ut sig själv ur varje seriöst försök till debatt.

Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen

Våldet i Gaza II

Hamas bibehåller sin militära kontroll över Gaza och lär göra så ett tag framöver. Men Hamas har genom maktövertagandet paradoxalt nog gjort sig beroende av sin ärkefiende Israel. Hamas kan inte försörja Gaza en enda dag längre än Israel tillåter.

Men beroenden är oftast ömsesidiga. Israel saknar entydigt fördelaktiga handlingsalternativ i den uppkomna situationen. Skall Israel svälta ut Hamas? Nej - det blir ett för kostsamt pris för den palestinska civilbefolkningen och omvärlden kommer knappast att acceptera en sådan strategi. Skall Israel acceptera maktövertagandet och försöka samarbeta i syfte att stoppa ökat iranskt inflytande över Hamas? Nej - Israel litar inte på att en islamistisk ministat i Gaza inte skulle användas som språngbräda för fortsatta angrepp mot Israel. Skall Israel åter ockupera Gazaremsan och själva ta över makten? Nej - det tog Israel nära 40 år att militärt lämna Gaza. Man vill inte tillbaka igen, mer än möjligen som en tillfällig lösning. Skall Israel militärt gå in i Gaza, slå ut Hamas-milisen och sedan återlämna makten till president Abbas och den palestinska myndigheten? Nej - en sådan handlingslinje skulle vara osäker och kosta mycket israeliskt blod. Erfarenheterna från Libanonkriget sommaren 2006 visar att en rörelse som Hamas är mycket svår att besegra militärt.

Ett avgörande problem i sammanhanget är att Fatah-ledaren Abbas och Hamas-ledaren Haniya inte kontrollerar sina respektive miliser. Det gör det oerhört svårt för Abbas och Haniya att ingå några politiska överenskommelser överhuvudtaget. De kan inte lova att de kan leva upp till dem.

Sammantaget innebär detta att det kommer att ta tid att skapa en politisk process som återskapar den palestinska enigheten och möjliggör ett enhetligt palestinskt ledarskap. Abbas och Haniya behöver på olika sätt omvärldens stöd för att få igång en sådan process. Två principer bör ligga till grund för omvärldens agerande. För det första måste civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza gå så skadefri som möjligt. För det andra bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning, d v s upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Det innebär att Gaza inte får isoleras, samtidigt som omvärlden inte bör stödja försök att etablera en separat palestinsk stat på Gaza.

Våldet i Gaza I

President Abbas har upplöst den palestinska koalitionsregeringen och utlöst undantagstillstånd på Västbanken och i Gaza. Givet händelseutvecklingen i Gaza hade han inget val.

Hamas kan militärt vinna Gaza, men därmed har de inte vunnit någonting. Gaza är ingenting mer än en stor fängelsecell, som en palestinier uttryckte det i Al Jazeera. Israel kontrollerar gränserna och avgör vem som kommer in och vem som kommer ut. Hur skulle det bli med el- och vattenförsörjningen? Hur skulle det bli med det internationella biståndet. Nej -Hamas har inga politiska eller ekonomiska möjligheter att utveckla ett civilt samhället värt namnet i Gaza.

Det vet Hamas om. Därför ligger det heller inte i Hamas intresse att Gaza blir Hamas-land och Västbanken Fatah-land.

Israel har gläntat på dörren till att acceptera internationell närvaro i området. En sådan närvaro - med FN-mandat förstås - vore av stor betydelse. Den skulle kunna bli en viktig komponent i en uppgörelse mellan Fatah och Hamas och i förlängningen i den fredsprocess mellan palestinier och israeler som till sist ändå måste komma. Palestinierna har sedan länge efterlyst internationell närvaro - Israel har sagt nej. En internationell närvaro kan nu användas av Hamas som ett indikation på att deras politiska arbete varit framgångsrikt. I kombination med det bistånd som EU just hade börjat leverera kan närvaron bli utgångspunkt för en inom-palestinsk uppgörelse. Hamas har ingenting att vinna på att ta över Gaza - man skulle bara bli sin egen fångvaktare.

Våldet är en del av en genuin maktkamp mellan rivaliserande palestinska grupper med förankring i Fatah och i Hamas om kontrollen över de olika palestinska säkerhetstjänsterna. Iran, Syrien och Israel kan finnas med i skeendets ytterkanter, men våldet har sin grund i inom-palestinska motsättningar. Att sedan den israeliska ockupationen och omvärldens ekonomiska bojkott av palestinierna bidrar till en social misär och en politisk frustration som tar sig uttryck i de grymheter vi ser är en annan sak.

Finns det någon som fortfarande anser att bojkotten av den folkvalda palestinska Hamasregeringen har varit en framgångsrik strategi?

Fredrik Reinfeldt och Dawit Isaak

Fredrik Reinfeldt säger i dag att han inte tänker ta upp enskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna när han träffar utländska ledare. Frågan har aktualiserats genom att Reinfeldt i sina samtal med den kinesiske presidentent inte tog upp den kinesiske journalisten Shi Taos öde. Shi Tao avtjänar ett 10-årigt fängelsestraff, dömd för att ha avslöjat statshemligheter när han i ett e-postmeddelande kommenterade arbetsförutsättningarna för kinesiska media.

Principen gäller enligt Reinfeldt även när det handlar om svenska medborgare. Jag sitter inte med personakter på mitt bord och styr Sverige, säger han.

Reinfeldts princip är absurd. Den innebär att om Reinfeldt skulle få tillfälle till ett personligt samtal med den eritreanske presidenten skulle han inte ta upp fallet med den i Eritrea sedan många år fängslade svenske medborgaren Dawit Isaak. Hade Reinfeldt varit statsminister under kalla kriget hade han vägrat att ta upp fallet Raoul Wallenberg i samband med att han träffade t ex Nikita Chrusjtjov.

Reinfeldts kallhamrade inställning när han nyligen träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger och inte tog upp fallet Annika Östberg får nu sin förklaring. Jag vet förstås ingenting om vad Fredrik Reinfeldt känner innerst inne. Men hans retorik och hans deklarerade principer andas allt annat än empati.

Besöket av Hu Jintao - få protester, mycket gullande

Statsbesöket av Kinas president Hu Jintao möttes inte av några större protestyttringar. Amnesty arrangerade en demonstration i Göteborg, men med något undantag var det få politiska krafter som slöt upp vid Amnestys sida.

Det ringa antalet demonstranter var inte oväntat. Det finns en stark enighet i svensk opinion mot förtrycket i Kina. Om enigheten är stark brukar mobiliseringen paradoxalt nog inte bli särskilt kraftfull. Ta t ex Sovjetunionens intervention i Afghanistan 1979. Alla större politiska rörelser i Sverige - från vänster till höger - motsatte sig interventionen. Men de demonstrationer som genomfördes samlade i allmänhet mycket få deltagare.

Desto viktigare att det politiska ledarskapet talar klarspråk med den kinesiske presidenten. Jag har mina dubier. I Göteborgs-Tidningen (GT) berättar en glädjestrålande Göran Johansson att Hu Jintao var glatt överraskad att se så många människor ta emot segelfartyget Götheborg: Han undrade om jag hade beordrat ut folket, sa Göran med ett skratt.

Göran Johansson skrattar (om han är korrekt refererad i artikeln) - men förtrycket finns på riktigt och är inget man kan flabba bort.

Fredrik Reinfeldt bedyrar att han tagit upp brotten mot de mänskliga rättigheterna och inte minst dödsstraffet i sina samtal med den kinesiske presidenten. Det är bra. Men tänk om Reinfeldt haft kurage att även ta upp dödsstraffet när han träffade George Bush för ett par veckor sedan. Då hade Hu Jintao inte kunnat vifta bort kritiken med att Sverige bara motsätter sig dödsstraffet i Kina och inte i USA.