Göteborgs kulturkalas har börjat. Fram till 2005 kallades tillställningen för Göteborgskalaset och år 2006 var namnet Kulturkalaset - EM-festen (arrangemanget genomfördes samtidigt med friidrotts-EM på Ullevi).
Skillnaden mellan "Göteborgs kulturkalas" och "Göteborgskalaset" är mycket mer än bara semantisk. Göteborgskalaset utvecklades över tid i riktning mot en orgie i stadsfylla, urinstank och dyr och dålig mat. Namnbytet till Göteborgs kulturkalas illustrerar en idé om ett arrangemang med mera kultur, mindre mat och sprit och siktet inställt på att Göteborg skall utses till europeisk kulturhuvudstad år 2014. Jag skulle tro att namnet Göteborgs kulturkalas ersätts med Göteborgs kulturfestival eller något liknande ungefär 2010. Ordet "kalas" är knappast någon tillgång i konkurrensen om att bli kulturhuvudstad. Men detta kan förstås inte sägas högt.
Själv tycker jag det är entydigt positivt att spritandet på gatan minskat. I går var jag på Kungstorget i centrala Göteborg - massor av folk, god stämning och ingen märkbart berusad - för att tillsammans med en av mina döttrar lyssna på Maud Lindström (även kallad Fröken Normal, efter en av sina hitlåtar). Maud Lindström beskriver sig själv som en kärlekskritisk bisexuell feministisk trubadur och jag kan stoltsera med att jag upptäckte henne tidigt. Som medelålders, heterosexuell och med en tro på tvåsam livslång kärlek ligger jag väldigt långt från hennes målgrupp. Men jag tjusas av hennes äkthet, självinsikt och mod och citerar gärna några rader ur just Fröken Normal:
Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill
och jag är rädd att frågan inte har något svar.
Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn
men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd
som sjukanmäler sig på detta vis:
"Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag,
för jag har en existentiell och elak kris?"
Så vad gör man med sin rädsla om man inte får va rädd?
När ens egna blivit mammas ideal?
När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?
När man inte alls vill va Fröken Normal?
Ikväll blir det Kungstorget igen, nu med min kära hustru. Vi lyssnar på Paul & The Blue Delivery och kanske kan jag övertalas att även orka stanna över The Committments.
Nåväl - honnör för omvandlingen till Göteborgs kulturkalas och köp gärna Maud Lindblads skiva här.
3 kommentarer:
Fint skrivet, citatet. Det verkar som om kulturfester och mässor över hela Sverige har börjat hålla högre standard. Roligt för G-borg.
Ilmar Reepalu invigningstalade som vanligt när Malmöfestivalen öppnades igår. Han sände en tanke till Göteborgskalaset och hoppades att det hade varit trevligt. Sedan dissade han Stockholm och menade att de hade misslyckats flera gånger med att fixa en bra stadsfestival. Till slut menade han ändå att Malmöfestivalen trots allt var bäst. (Jubel) Sedan höjde han sitt ölglas och utbringade en skål.
De kräftslafsande tusendena på Stortorget jublade iofs också när Ilmar förklarade att det var den regnigaste sommaren sedan 1941.
Göran Johansson var en av det forna Göteborgs-kalasets kritiker. Men även han är så poppis att folk jublar vad han än säger. :-)
Skicka en kommentar