2007-09-07

Jan Björklund och jakten på den försvunna socialliberalismen

I dag valdes Jan Björklund till ny partiledare för folkpartiet. Internt har partiledningen kritiserats för att ha övergivit de socialliberala frågorna. Kommer Jan Björklund som partiledare att ha viljan och kraften att låta det socialliberala tomrummet i svensk politik fyllas upp av folkpartiet?

Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.

Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.

Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.

Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.

Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.

Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.

3 kommentarer:

johannes sa...

Intressant analys! Men referensen till Faust väcker en del frågor. Att kd sålt sin själ må vara hänt, men har de nått ökade insikter och kunskaper i gengäld?

johannes @ bios politikos

Kerstin sa...

Idag hörde jag (på ekot tror jag) den mannen tala om hur det som var för 100 år sedan var förebildligt. Något om krav och att liberalerna bara anslöt till gammal god tradition igen.
Det har jag i och för sig ansett länge att borgarna gör, men jag trodde aldrig att jag skulle få höra någon av dem erkänna den saken, än mindre låta som om han skröt med den saken.

Ulf Bjereld sa...

Till Johannes: Vi får väl se om insikterna och kunskaperna når även kd. Annars får partiet hoppas på att likt Faust i slutscenen ändå räddas av de himmelska härskarorna.

Till Kerstin: Jodå, i många avseenden tycks Jan Björklund vara en man av en gången tid. Han har i alla fall hovsamt tagit avstånd från en del av den jargong han använde gentemot värnpliktiga under sin yrkeskarriär som officer.