I morgon måndag sänder Sveriges Television fjärde och sista delen av Peter Birros och Mikael Marcimains uppmärksammade Göteborgsskildring Upp till kamp, om de radikala åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Serien fötjänar mycket ros, inte minst för det skickliga återskapandet av den tidsanda som präglade dessa år.
Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.
Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.
1 kommentar:
Tänk om dagens journalistkår skulle bete sig som ni gjorde då. Allmänhetens förtroende för kåren hade förstås varit mycket större i så fall.
Skicka en kommentar