2007-07-12

Almedalen V: Demokratins torg eller vimmeljournalistik?

Almedalsveckan är på det stora hela något mycket positivt. Arrangemanget sätter fokus på politiken och många viktiga frågor diskuteras i kreativt sammansatta paneler. Almedalen kan liknas vid demokratins torg, där åsikter och intressen bryts i skapandet av politik.

Men för att torget verkligen skall kunna fungera som ett demokratins torg krävs att deltagarna håller ordning på sina roller. Mediehajpen kring arrangemanget har skapat en journalistik som på sina håll inte står Båstadveckan i tennis efter. Jag tänker särskilt på Politikerbloggen och Almedalsbloggen, som i sin bevakning av Almedalen transformerat sig själva till vimmeljournalister. Politikebloggen rapporterar om moderaternas kommunikationschefs svensexa. Almedalsbloggen rapporterar var Helena Dyrssen (fp) åt middag och hur hon var klädd.

Politikerbloggen må vara ursäktad. Det är en renodlad kommersiell produkt där den bästa nyheten är den som i förlängningen genererar mest ekonomisk vinst. Men initiativtagarna till Almedalsbloggen (Magnus Ljungkvist och Jonas Morian) har publicistiska ambitioner. Vimmeljournalistiken och deras odistanserade förtjusning över att få festa runt med politiker och PR-folk har dessvärre reducerat deras publicistiska trovärdighet för ett bra tag framöver.

8 kommentarer:

Jonas Morian sa...

Jag tror att du läst Almedalsbloggen slarvigt om du endast hittat skvallernotiser om personers middagsätande och klädsel. Denna typ av inlägg utgör en liten, liten del av de många noteringar - journalistiskt motiverade - vi gjort. Och vad gäller vår journalistiska trovärdighet så konstaterar vi att vår redaktör Magnus Ljungkvist i går mottog Nyhetspriset just för sin journalistiska gärning.

Ulf Bjereld sa...

Jag har inte påstått att Almedalsbloggen endast skriver skvallernotiser om personers middagsätande och klädsel. Men det är inte heller korrekt att skvallernotiserna endast utgör en "liten, liten del" av noteringarna.

Trovärdigheten ligger alltid i betraktarens ögon. För mig blir det bekymmersamt när publicister med seriösa anspråk kombinerar journalistiskt motiverade texter med mingeltips, vimmelreportage och uppgifter om människors privatliv. På samma sätt tycker jag att sportjournalister tappar trovärdighet när de blir kompisar med idrottsmännen/kvinnorna och mingelrapporterar från t ex Båstad. Trovärdigheten i en publicistisk bevakning förutsätter en viss distans till de man avser att bevaka.

Magnus Ljungkvist har all heder för den gärning som gav honom Nyhetspriset. Men att priset delades ut av just Politikerbloggen förstärker känslan av Almedalen som ett kotteri mellan politiker, PR-folk, bloggare och andra publicister. Det är synd, eftersom det finns så mycket annat som är positivt med Almedalen.

A-K Roth sa...

Har just läst Peter Wolodarskis blogginlägg om Almedalen på DN. Det var väl rakt på sak och relevant? Alliansen höll sig borta, Mona talade och sa ingenting specifikt annat än att det var hon som var "Mona"och att hon inte tycker färjeangelägenheten är något gotlänningar borde bry sig om. Det fick en lokal ledare att skriva att om farstaborna skulle få traktorsläp i stället för tunnelbana skulle det nog minsann höras. Persson sa - i egenskap av billobbyist - att bil är en klassfråga och man inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Två alliansmedlemmar sa motsatta saker; den ene att bensinskatten ska upp och den andre att den ska ner.

Visst blir man klokare. :)

Magnus sa...

Ulf,
När jag var 13 år gick jag med i SSU. De närmaste åren drevs mitt politiska engagemang på nästan endast lust. Det var en underbar känsla att tillsammans med andra vara med att försöka förändra världen. Mina bästa stunder i politiken kännetecknas just av lusten, lyckan i att finnas i ett sammanhang som gör skillnad.

Jag tycker att skildringarna av politik allt för ofta, och särskilt ofta när statsvetare är inblandade, kännetecknas av en cynism som är oroväckande. Politikens aktörer är också människor, men de människorna får alldeles för sällan synas i den glädje det innebär att arbeta politiskt.

Almedalsveckan är ett viktigt demokratiskt forum, inte minst för att de som agerar där gör det på en arena där de inte ständigt hotas. Därför går samtalen i en lite ljusare ton. Denna lite ljusare nyans vill jag någon gång ska få finnas också i politisk rapportering.

Almedalsbloggen är ett närmast anarkistiskt projekt. Skribenterna har inte styrts utan urvalet har skett av eget intresse. Glammet finns där som ett uttryck för det väl fungerande politiska torgets glädje.

Jag är mycket stolt över Almedalsbloggen anno 2007 och önskar inget ogjort. Kan lite av det goda humör som kännetecknat vår redaktions arbete spilla över på bilden av politik och påverkan är mycket vunnet.

Men du har förstås också rätt. Almedalsbloggen har inte varit ett forum för att peka ut bristerna hos de som agerar i Visby. Det sysslar vi och andra med årets resterande 51 veckor. Men att de som väljer att engagera sig i samhället en vecka om året får ett stänk av glamour tycker jag faktiskt bara är en god bedrift.

Ulf Bjereld sa...

Magnus,

Vi delar mycket. Även jag gick med i SSU när jag var 13 år. Jag hyser en lustkänsla inför politiken och menar att de flesta politiker drivs av en vilja att förbättra världen. (Även om jag inte tycker att just statsvetare överbetonar det cyniska inslaget i politiken.) Jag har också med stor glädje medverkat i olika Almedalen-arrangemang.

Mycket beror ju på vad du vill med din verksamhet bortom Almedalsbloggen. Jag har alltid uppfattat dina ambitioner som seriösa - och seriösa anspråk får konsekvenser.

Almedalsbloggen ger intryck av att du och Jonas trivs med att vara en del av den politiska sfären och att under festliga former ha roligt tillsammans andra som ingår i denna sfär. Inget fel i det. Men förtjusningen av att ingå i gemenskapen inverkar i mina ögon negativt på trovärdigheten i er förmåga att kritiskt granska vad som händer inom denna sfär. Det är alltid svårt att kritiskt granska det som sker inom något som man själv är en del utav.

Jag har ju själv brottats med dessa frågor i mina dubbla roller som professor i statsvetenskap och politiskt aktiv inom Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen. Min styrka är att jag är medveten om att det kan uppstå konflikter mellan dessa roller. Den medvetenheten gör mig mera uppmärksam och hjälper mig att hålla isär rollerna. I vilken utsträckning jag lyckas är inte upp till mig att bedöma.

Just medvetenheten om de konflikter som kan uppstå är avgörande för trovärdigheten. En sådan medvetenhet tyckte jag saknades i Almedalsbloggens till synes sorglösa förtjusning över att "få vara med".

Men tack för ditt svar och lycka till med ditt skrivande och dina rollfördelningar framöver!

Castor sa...

Magnus: Jag skulle gärna vilja att du förtydlgade dig när du säger att särskilt statsvetare står för cynism i i beskrivningen av politiken. Personligen tycker jag att den cynismen snarare återfinns hos allehanda tyckare som ledarskribenter, bloggare med akademiska poäng och politruker. Men överbevisa mig gärna!

Magnus sa...

Men jag är ju en del av denna sfär. Det är du med. Det är dessutom lejonparten av journalistkåren. Trovärdigheten måste ligga i vad man törs rapportera, inte i hur roligt man har medan man gör det.

Det är viktigt att veta att man har olika roller i livet, jag tycker mig också bra på att göra den skillnaden. Men det betyder inte att jag i varje läge måste låtsas distansera mig från den sfär jag ju ingår i. Hyckleri är farligare än glam.

Anonym sa...

Hyckleri är inte hälften så farligt som glam. Hyckleri upprätthåller normerna t ex om jämlikhet och demokrati. Glam underminerar demokratin./Moralens väktare