Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden

Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.

Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.

Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.

Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.

Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.

Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.

Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.

Anna Kinberg Batra stämplar SD som "rasister" - det får politiska konsekvenser

I SVT Agenda igår intervjuades Anna Kinberg Batra om förutsättningarna för ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Intervjun var intressant i två avseenden.

1.) Anna Kinberg Batra använde konsekvent formuleringen att "det inte är aktuellt" att samarbeta med Sverigedemokraterna. Däremot vägrade Anna Kinberg Batra att svara på frågan om hon "aldrig" kunde tänka sig ett sådant samarbete. Programledaren Anna Hedenmo upprepade frågan vid flera tillfällen, men Anna Kinberg Batra duckade och bet sig i stället fast vid sina talepunkter.

Varför var det så viktigt för Anna Kinberg Batra att använda formuleringen att "det inte är aktuellt" med ett samarbete, men vägra svara på frågan om ett sådant samarbete "aldrig" var tänkbart? Jag ser åtminstone två skäl. För det första vill Anna Kinberg Batra behålla sin och Moderaternas handlingsfrihet. Man skall aldrig säga aldrig, och i dagens komplicerade parlamentariska läge kan det mesta hända. Vi vet heller inte hur Sverigedemokraterna som parti utvecklas fram till valet 2018. Genom att vägra säga "aldrig" behåller hon handlingsfriheten och skapar osäkerhet bland t ex Socialdemokraterna om huruvida ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna faktiskt skulle vara tänkbart efter valet 2018. För det andra måste Anna Kinberg Batra hålla samman sitt parti, där det ju finns högst olika åsikter om förutsättningarna för ett framtida samarbete med Sverigedemokraterna.

2.) Anna Kinberg Batra valde att beskriva Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt" parti. Det överraskade åtminstone mig. Jag vet inte om hon som partiledare tidigare använt den beteckningen på Sverigedemokraterna, och det var ett uttalande som kan få politiska konsekvenser.

Replikväxlingen mellan Anna Hedenmo (AH) och Anna Kinberg Batra (AKB) löd så här:

AH: Håller du med om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, som ju ett kommunalråd sa här i reportaget?

AKB: Ja, dom skyller ju alla Sveriges problem på invandringen...

AH: Är det ett rasistiskt parti?

AKB: Då är det ju rasistiskt. Då ställer man ju grupper mot varandra, och sätter etiketter på andra människor.

Vill man ägna sig åt finlir kan man förstås säga att Anna Kinberg Batra inte svarar på frågan om partiet Sverigedemokraterna är rasistiskt eller ej, utan nöjer sig med att påstå att partiets ställningstaganden är rasistiska. (Jag undviker här att diskutera Anna Kinberg Batras definition av rasism). Men genom att stämpla Sverigedemokraterna (och/eller dess politik) som rasistiskt undergräver hon den handlingsfrihet hon vunnit genom att vägra använda ordet "aldrig" enligt punkt 1 ovan. Det blir mycket svårt för Anna Kinberg Batra att vinna gehör för samarbete med ett parti som hon själv uppfattar som rasistiskt. I svensk politisk diskurs finns det ju ingen legitimitet för samarbete med rasister. Att beteckna Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti får konsekvenser för regeringsfrågan 2018.

Hela intervjun med Anna Kinberg Batra kan ses här.

Jag kommenterar intervjun för Svenska Dagbladet här.

Jimmie Åkessons vill bilda regering med M och KD efter valet 2018. Kan det bli så?

Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna efter valet 2018? Ja, i alla fall om Jimmie Åkesson själv får välja. I sitt sommartal i Sölvesborg igår lördag sa han: Det mest naturliga just nu ser ut att vara en mitten-högerregering med oss, Moderaterna och Kristdemokraterna. (...) En mitten-högerregering där vår socialkonservativa utgångspunkt axlar rollen som det sociala samvetet. Sverigedemokraterna som socialt samvete. Jo, jo.

Jimmie Åkesson lanserade samma tanke redan i sitt tal under Sverigedemokraternas landsdagar 2015. Hur realistiskt är förslaget? Tror Jimmie Åkesson på det själv, eller försöker han bara framställa partiet som regeringsdugligt och normaliserat?

Det som talar för att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle kunna bilda regering med Sverigedemokraterna är att de båda förstnämnda partierna allt mer har börjat tala om de frågor som Sverigedemokraterna uppfattar som viktiga och vill tala om: flyktingpolitiken, brott och straff, svenska värderingar mm. Moderaterna har kastat Fredrik Reinfeldt flyktingpolitiska appell om att svenskarna skall öppna sina hjärtan på soptippen och allt mer börjat ta formen av de gamla Moderaterna. Flyktingpolitiken har åtminstone något desarmerats som stridsfråga mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Men fortfarande finns det allt för mycket som talar emot för att ett regeringssamarbete mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skall framstå som ett realistiskt initiativ. Nedan presenterar jag argumenten emot i några punkter, utan inbördes rangordning (flera av punkterna hänger ihop).

1.) De ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan å ena sidan Moderaterna/Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är för stora. Skillnaderna handlar kanske inte främst om skattepolitiken eller skolpolitiken, utan om djupare liggande ting som människosyn samt synen på individens fri- och rättigheter och på demokratin.

2.) För att en M/KD/SD-regering skulle bli möjlig måste dessa tre partier i valet 2018 bli större än de fem övriga partierna tillsammans. Det skall mycket till för att ett högerblock av dessa tre partier skulle få egen majoritet i valet 2018. Frågan är också hur legitim en sådan regering skulle uppfattas som av medborgarna.

3.) Ett sådant regeringssamarbete skulle spräcka Alliansen, den allians som möjliggjorde åtta år av sammanhängande borgerligt regeringsinnehav.

4.) Kristdemokraternas medlemmar skulle knappast kunna samlas bakom ett sådant samarbete, och kanske heller inte Moderaternas. Båda dessa partier skulle riskera stark inre oenighet vid ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.

5.) Ser Jimmie Åkesson själv ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna som ett realistiskt alternativ? Hans tal i Sölvesorg var raljant och förolämpande även mot de borgerliga partierna, och Jimmie Åkesson drog sig inte för att anklaga Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé för att inte ha någon skam i kroppen och kallade honom till och med för en typisk lort.

Det finns säkert flera argument som talar för eller emot. Ni är välkomna att fylla på listan.

Så här ser saken ut i dagsläget. Men det är två år till nästa val, och mycket hinner hända.

Ett säkert tecken på att sommaren går mot sitt slut är att SVT Agenda ikväll kl 21.15 återupptar sina sändningar. Bland annat medverkar Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, och hon lär säkert få skarpa frågor av Anna Hedenmo om just regeringsfrågan.

Om falska debattartiklar och argumentets primat

Argumentets primat, hävdas det ibland. Med argumentets primat menas att det alltid bör vara det goda argumentet som räknas, oavsett vem som framför det. En debatt bör vinnas av den som har de bästa argumenten, inte av hens position.

I praktiken är det förstås inte alltid så. Människor bedömer ibland argument inte enbart utitfrån argumentets bärighet i sig, utan också utifrån vem som framför argumentet. Har man förtroende för budbäraren tenderar man att tillgodogöra sig argumenten på ett mer positivt sätt än om samma argument framförs av en person man inte har förtroende för. Om en läkare argumenterar för varför ett visst ämne är skadligt väger det i allmänhet tyngre än om en lekman framför exakt samma argument.

Jag kommer att tänka på argumentets primat när jag läser en artikel av Tobias Lagerfeldt på Aftonbladet Debatt där författaren argumenterar för att asylsökande och papperslösa i Sverige borde få rösträtt. Artikeln är välskriven och argumenten framförs på ett sakligt sätt. Författaren presenterar sig som juridikstuderande vid Stockholms universitet och volontär vid Refugees Welcome.

Det är bara ett fel. Det verkar inte finnas någon person som heter Tobias Lagerfeldt. Så snart detta avslöjas upphör allt intresse för argumenten i artikeln. Oavsett om debattartikeln var skriven under pseudonym eller om den var ett konstprojekt är det svårt att nu hitta någon som vill diskutera sakfrågan. Avsändaren har betydelse. Argumenten kan inte isoleras från den avsikt som avsändaren kan tänkas ha. Argumentets primat gäller inte. Eller?

Det hör till saken att ståndpunkten som framförs i artikeln - att asylsökande och papperslösa borde ha rösträtt - är mycket ovanlig. Nyhetsvärdet för artikeln låg i att det fanns en person som faktiskt stod för denna ståndpunkt och förmådde argumentera för den. När denne person nu inte finns så försvinner också nyhetsintresset.

Kvinnors rätt till sina kroppar

Uppdatering onsdag finns längst ned i texten.

Och det hör till saken att de hade gigantiska bröst. Det var inte svårt att nudda dem, är man på fyllan och hänger sig över nån, ja du kan ju förstå hur det kan ha gått till.

Det är lätt att tro att citatet ovan kommer från en man som försöker ursäkta sitt beteende då han efter en kväll på fyllan anklagas för att ha sexuellt ofredat en kvinna genom att ta henne på brösten. Men nej. Citatet kommer från polisens ansvarige undersökningsledare i samband med att en undersökning om misstänkt sexuellt ofredande i Östersund läggs ned, berättar Expressen.

I helgen greps en ishockeyspelare från Umeå-laget Björklöven av polisen efter en lagfest på en nattklubb i Östersund. Undersökningsledaren beskriver händelsen som att några kvinnor står vid ett barbord "och så kommer han i fyllan och hänger armarna om två stycken bakifrån". Nu läggs utredningen ned, eftersom polisen anser att det inte finns tillräckliga bevis för att det inträffade skulle kunna klassas som brott. Det kan mycket väl vara ett korrekt beslut. Men när undersökningsledaren beskriver storleken på kvinnornas bröst som en förmildrande omständighet nyper åtminstone jag mig i armen för att förvissa mig om att jag är vaken. Aj, det är jag. Tyvärr.

Uttalandet urholkar en del av trovärdigheten i beslutet att lägga ned utredningen. Kvinnor med stora bröst skulle i större utsträckning få acceptera att bli tafsade på av fulla män än kvinnor med små bröst. Det borde ju annars möjligen vara den fulle mannen som ansvarar för sina händer.

Vi har fått någorlunda bukt med problemet att kvinnor som ofredas eller utsätts för sexuellt våld tilldelas en del av skuldbördan genom deras sätt att klä sig eller föra sig. Åtminstone vill jag tro att det förhåller sig så. Det är också bra att polisområdeschefen i Jämtland bestämt tar avstånd från undersökningsledarens uttalande. Men ändå. Uttalandet blir en trist påminnelse om det inte finns några garanterade frizoner mot sexism, och att kampen för kvinnors rätt till sina kroppar inte på något sätt är avslutad.

Uppdaterat onsdag 24 augusti kl 18.00. Nej, ibland blir det inte bättre när man försöker förklara. Idag säger undersökningsledaren till Östersunds-Posten att hans uttalande om kvinnornas stora bröst bara var avsett som en "förklaringsmodell":  Storleken på brösten har betydelse i sammanhanget, generellt sett, inte konkret i det här fallet. Det hade ingenting med nedläggningsbeslutet att göra, att hon får skylla sig själv att hon hade stora bröst.

Därefter tillägger han: Man skulle kunna säga samma sak om rumpan hade varit stor. Om jag kommer och går här och så råkar jag slå i en kvinnas rumpa för att den är jättestor så är chansen större. Alltså förstår du, det är samma metafor.

Polisen i Jämtland har nu gjort en internanmälan där man ska utreda anledningen till att förundersökningen lagts ned. Det var ett mycket klokt beslut.

Vad jag skulle vilja att Stefan Löfven säger i sommartal

I morgon söndag kl 14.00 håller statsminister Stefan Löfven sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm. Här är tre teman som jag hoppas får en bärande position i hans tal.

Vänster och höger. Det är viktigt att Stefan Löfven förmår gestalta den ideologiska och sakpolitiska konflikt som finns mellan vänster och höger i svensk politik. Valet 2018 får inte reduceras till en fråga om regeringsduglighet eller till ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik handlar om värdekonflikter och fördelningskonflikter. Synliggör dessa, och gör det på ett sätt som lyfter fram arbetarrörelsens grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Moderaterna är Socialdemokraternas politiska huvudmotståndare. Visa det.

Solidaritet. Antalet flyktingar i världen har inte minskat, men Sverige har i praktiken stängt sina gränser. Ytterst få asylsökande människor kommer i dag till Sverige. En socialdemokrati som på allvar vill leva upp till sina grundvärderingar kan inte ligga på EU:s lägstanivå när det gäller flyktingmottagning och anhöriginvandring. "Mitt Europa bygger inte murar", sa Stefan Löfven i sitt tal på Medborgarplatsen i Stockholm för ett knappt år sedan. Han får gärna säga något motsvarande i morgon - och leva upp till den utfästelsen.

Hopp. Det är viktigt att visa respekt för människors oro, och det saknas sannerligen inte samhällsproblem. Men Sverige håller inte på att falla samman. Tvärtom. Arbetslösheten minskar, BNP växer, bostadsbyggandet ökar. Vi lever i ett av världens allra bästa länder. Vore roligt om Stefan Löfven kunde hänvisa till liberalen Johan Norbergs läsvärda artikel i tidskriften Spectator där Norberg visar på att Jorden aldrig varit en bättre plats att leva på än i dag. (Johan Norberg återger bl a citatet: We have fallen upon evil times, politics is corrupt and the social fabric is fraying. Vem som sagt det? Oklart. Men orden hittades inskriva på en sten i ett museum i Istanbul. De är daterade till 3 800 f Kr. Inget nytt under solen.)


Därutöver får Stefan Löfven gärna markera att den rödgröna regeringen inte kommer att införa ett tiggeriförbud. Jag blev väldigt förvånad när ledande socialdemokrater tidigare i veckan väckte denna tanke. Socialdemokraterna behöver en politisk dagordning som skapar en konflikt med Moderaterna. Ett tiggeriförbud omfamnas endast av Moderaterna och av Sverigedemokraterna, visar på splittring i den rödgröna regeringen och även inom Socialdemokraterna.

Om någon tvekar i frågan om vad jag tycker om tiggeriförbud så läs gärna här och här. Eller söndagens gammaltestamentliga text som är hämtad ur 5 Mos. 15:11: Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.

Fyra partiledare sommartalar i helgen

Det inrikespolitiska livet rullar igång efter sommaren. De senaste dagarna har präglats av viss personturbulens inom socialdemokratin. I lördags meddelade Aida Hadzialic sin avgång, efter att hon i en poliskontroll åkt fast för rattfylleri. Aida Hadzialic är en kompetent och ideologiskt engagerad politiker, och hon kommer att saknas framöver. Hennes beslut att avgå är värt respekt. Rattfylleri är ett allvarligt brott hennes ställning som gymnasie- och kunskapslyftsminister hade riskerat att allvarligt skadas. Nu hoppas jag att hennes rakryggade agerande att snabbt ta ansvar för sitt fel möjliggör en politisk comeback på högsta nivå i framtiden.

Igår meddelade Carin Jämtin att hon avgår som partisekreterare för Socialdemokraterna och idag blev det klart att hon kommer att ersättas av Lena Baastad, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Carin Jämtin har under sina fem och ett halvt år som partisekreterare fungerat som ett samlande namn inom socialdemokratin, inte minst under den händelserika period då Håkan Juholt var partiledare. Carin Jämtins gärning har präglats av en stark integritet. Hon har också påbörjat ett viktigt arbete med att modernisera och utveckla partiorganisationen.

Lena Baastad höll en hög profil på dagens presskonferens, där hon bl a sa: Jag är van att vinna val. Det tänker jag fortsätta med. Hon passade också på att tveklöst peka ut Moderaterna som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Lena Baastad har gjort sig känd som en sakpolitiskt framgångsrik politiker som gärna samarbetar över blockgränserna - så styr ju Socialdemokraterna Örebro tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Lena Baastads långsiktigt viktiga uppgift blir att på allvar modernisera och öppna upp Socialdemokraternas partiorganisation. Partiet måste göra sig mer relevant för rödgröna medborgare, särskilt de unga, som i dag låter sitt politiska engagemang komma till uttryck på andra plattformar än partipolitiken.

Till helgen rullar det politiska livet igång ytterligare. Då sommartalar Jan Björklund (Göteborg, söndag), Stefan Löfven (Stockholm, söndag), Isabella Lövin (Avesta, lördag) och Jonas Sjöstedt (Umeå, söndag). Dessutom kommer höstens första Sifo-undersökning.

Mandatperioden går nu in i andra halvlek, för att tala sportspråk så här i OS-tider. (Ja, jag är oerhört imponerad av fotbollslandslagets insatser i kvartsfinalen mot USA och semifinalen mot Brasilien.)

Två frågor blir oerhört viktiga inför valet 2018. 1.) Kommer Alliansen att lyckas hålla ihop? Moderaternas vandring mot mitten var en nödvändig förutsättning för Alliansens enighet. Nu tycks Moderaterna vara på väg att bli de gamla Moderaterna igen. Hur kommer Centerpartiet och Liberalerna att trivas i det sällskapet? 2.) Kommer Socialdemokraterna att lyckas åstadkomma en skarp vänster-högerkonflikt med Moderaterna? Vårens kampanj om den svenska modellen blev en framgång. Lyckas partiet nu följa upp med en praktisk politik som i ett knivigt parlamentariskt läge sätter avtryck och visar på skillnaderna mellan vänster och höger? Till dessa frågor lär vi få anledning att regelbundet återkomma till fram till valet 2018.

Jesus som normbrytare

Gästpredikan i Högsbo kyrka, 14 augusti 2016

Jag läste nyligen en artikel i tidningen Metro om en 79-årig kvinna – i artikeln kallas hon för Eva – som under 30 års tid hjälpt flyktingar gömma sig i Sverige. Det har rört sig om flyktingar som fått sina asylansökningar avslagna och som därför egentligen skulle utvisats ur Sverige, ofta till de länder varifrån de en gång flytt.

En gång rörde det sig om en kvinna från Afghanistan med två små barn. Kvinnan var övertygad om att hon skulle bli stenad om hon skickades tillbaka, eftersom hon hade fått sina barn med en man som inte var tänkt till henne. 

Det har hänt att Eva haft personer boende hemma hos sig i mer än två års tid. Flera av dem som Eva gömt har i slutändan fått stanna i Sverige, när deras fall prövats på nytt efter ett par år under jorden.

Eva har fått ta emot rasistiska brev och flåsande telefonsamtal där främmande män viskar till henne att hon är en landsförrädare. Men Eva har inte vikt ner sig. Till Metro säger hon: Det är ett väldigt ansvar och man ska orka, men det för mycket oerhört positivt med sig.

Med ålderns rätt har Eva idag inte några flyktingar boende hemma hos sig – i stället hjälper hon flyktingar som vill gömma sig att hitta andra hem som är beredda att öppna sina dörrar för dem.

Jag tänker på Eva när jag lyssnar till dagens evangelietext om Jesus som gjorde ett underverk och botade en sjuk kvinna trots att det var sabbat. Normen – eller till och med lagen – föreskrev ju att på sabbaten skulle man inte arbeta. Och de som hade till uppgift att se till att lagen upprätthölls – i de det här fallet synagogföreståndaren – kritiserade också Jesus för att Jesus bröt mot sabbatsreglerna.

Men Jesus lät sig inte hindras av några regler eller normer. Jesus var en normbrytare. På samma sätt som han botade den sjuka kvinnan trots att det var sabbat, på samma sätt drev han månglarna ur templet trots att de hade sin formella rätt att bedriva sin verksamhet där. Jesus såg till att den påstådda äktenskapsbryterskan inte stenades, trots att stening var det straff som lagen föreskrev. Jesus umgicks med samhällets småfolk, med de utsatta och de utstötta, trots att många förväntat sig att han skulle komma som en konung även i ordets jordiska betydelse. 

Men Jesus kom inte som en jordisk konung. Jesus kom på sitt eget sätt. När konventionerna var obsoleta, när normerna blev ett hinder för kärlekshandlingar och för den lilla människans väl och ve, ja, då tvekade Jesus inte att bryta mot dem. 

Jesus var individualist i det att han alltid såg den enskilda människan, att han älskade den enskilda människan. Det var eftersom Jesus älskade den enskilda kvinnan som han också botade henne trots att det var sabbat. Och det var därför att Eva älskade de enskilda människor som kom till henne som flyktingar för att få skydd som hon också öppnade sitt hem för dem. 

Temat för dagens söndag är ”Friheten i Kristus”. Och Jesus gör oss fria. Med Jesus kom förlåtelsen och nåden. Genom att Jesus tog på sig våra fel och våra brister gjorde han oss fria, fria från våra synder. Och genom sitt agerande när Jesus bryter sabbatsbudet för att bota en sjuk kvinna gör Jesus oss fria från konventioner och normer som hindrar oss från att utföra handlingar som har sin grund i kärleken.   ”Och vår håg och vår hand röres fritt utan band”, som det låter i en gammal arbetarsång.

Det har förstås ett pris att bryta mot normer. Jesus fick betala ett högt pris för att han valde att ställa sig utanför lagen och för att han bröt mot de konventioner och de normer som var förhärskande i det samhälle i vilket han levde. 

På samma sätt riskerar de som bryter mot samhällets normer i dag att få betala ett pris för sina handlingar. Det gäller oavsett om de som Eva gömmer flyktingar, eller om de bryter sin in på fabriker för att förstöra tillverkade vapen, om de genom olagliga aktioner vill protestera mot Vattenfalls brunkolsförsäljning eller om de genom oväsen vill förhindra rasistiska demonstrationer.

Med frihet följer ansvar. Med friheten att genom civil olydnad bryta mot lagen följer också plikten att ta ansvar för det man gör. Så länge vi lever i en demokrati och i en rättsstat får vi också acceptera att de – eller vi – som bryter mot normer och regler också utkrävs ansvar för våra handlingar.

Jag är övertygad om att den här diskussionen om frihet och ansvar kommer att pågå mycket länge. Vi lever i en tid då mycket av våra invanda föreställningar och vårt sätt att leva tillsammans ställs på huvudet. Vi lever i en folkvandringstid och där människor söker sig till Europa inte bara för att få skydd från förföljelse utan också i hopp om att kunna skapa sig en bättre framtid och ett drägligare liv. 

I Almedalen i somras medverkade jag i ett seminarium kring frågeställningen: Finns det en gemensam kristen flyktingpolitik? Frågan var nog retoriskt menad. Vi som medverkade i panelen, vi delade en kristen tro men vi hade också i den offentliga debatten uttryckt väldigt olika uppfattningar om hur Sverige borde agera i samband med det ökade antalet flyktingar som sökte sig till Europa. Men vi lyckade nog ändå ena oss om en sak, och det var att för en kristen var det viktigt att fokus i debatten hela tiden riktades mot de utsatta människorna. Genom att i varje diskussion ständigt utgå frågan om vilken politik och vilka ställningstaganden som bäst bidrar till solidaritet med de förtrampade och de förtryckta – då lägger vi också en grund för en politik med fäste i kärleksbudet – det vill säga att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. 

Sedan kan vi ha olika uppfattningar om innehållet i den politiken. Men om vi kan mötas i utgångspunkten – kärleken till nästan – minskar vi åtminstone risken för en politik grundad på egoism och egenintresse. Jag tillhör ju dem som har väldigt svårt för uttryck som används i debatten som att Sverige behöver en ”flyktingpaus” eller att Sverige behöver ett ”andrum”. För mig är det inte Sverige som behöver en ”flyktingpaus” eller ett ”andrum”, det är i stället flyktingarna som behöver en paus eller ett andrum, från sitt flyktingskap. 

Jag tillhör heller inte dem som tror att det går att sätta upp ett tak eller en volym för hur många flyktingar Sverige skall ta emot. Vad gör vi i så fall när kvoten är fylld? Om det kommer hit en familj som hotas till livet i till exempel Somalia eller i Afghanistan – skall vi då ge dem en klapp på axeln och sända dem tillbaka till Somalia eller till Afghanistan med några beklagande ord om att kvoten är fylld?

Men Sverige kan väl inte ta emot alla världens flyktingar, undrar kanske en del. Nej, det skulle nog bli svårt. Men det gäller att ha proportion på det som sker. Jag brukar ibland likna Sverige vid en liten by på 500 personer. Och det är inte vilken liten by som helst, utan i stället en av världens rikaste och mest välmående byar. Byborna tillhör de friskaste, lyckligaste och mest välmående människorna i hela världen.

Förra året kom det nio flyktingar till denna by, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.

De nio flyktingarnas bön om hjälp och skydd skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. 

Det är dessa proportioner vi talar om. Förra året tog Sverige emot nära 170 000 asylsökande människor. Det var betydligt fler än någonsin tidigare. Ändå motsvarar dessa 170 000 människor givet Sveriges befolkning enbart 9 individer i en by på 500. Och om vi överför resonemanget till EU som helhet, och ser EU som en by på 500 personer, så uppgick antalet människor som förra året ville söka asyl till 2. Två människor. 

Men i denna by bor det alltid människor som Eva, 79. Vi kan tycka hon gör fel, vi kan tycka hon gör rätt. Men jag kan inte tycka annat än att hennes gärning vilar på människokärlekens grund, samma grund som en gång fick Jesus att bryta sabbatsbudet och bota den sjuka kvinnan. Vad kan vi själva göra, som bryter normer och som bidrar till en bättre värld för utsatta människor. Hur nyttjar vi den frihet som Kristus bjuder oss? Det är en fråga för var och en av oss väl värd att begrunda.

Foto: Wikipedia, Mangan2002

Därför är det rätt att isolera Sverigedemokraterna

Riksdagsledamoten Kent Ekeroths (SD) utfall mot asylsökande demonstranter blev ett tydligt svar på frågan varför de övriga partierna inte vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. På sin Facebooksida skrev Kent Ekeroth att det är "avskyvärt" att människor som söker asyl i Sverige "tar sig friheten" att framföra synpunkter på Sveriges flyktingpolitik. Kent Ekeroth menade också att enbart svenska medborgare skall ha rätt att demonstrera och att "det borde vara en självklarhet" att asylsökande inte ska få "gå fritt i samhället". Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof instämde i Kent Ekeroths uttalanden om att alla asylsökande borde låsas in.

Ekeroths och Jomshofs utspel har fått hård kritik av flera jurister. Ulf Bernitz, professor i juridik vid Stockholms universitet, säger till Svenska Dagbladet att förslaget om att hålla asylsökande instängda bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: Varje människa som finns i Sverige omfattas av Europakonventionen. Att Kent Ekeroth vill att asylsökande juridiskt ska betraktas som speciella sorts människor är en extrem ståndpunkt.

Genom att låta Kent Ekeroth - mannen som genom järnrörs-skandalen gjorde sig känd för en större allmänhet - hållas och även ge instämma i hans uttalanden visar Sverigedemokraterna att partiet fortfarande har en mycket lång väg kvar till en punkt där deras politiska isolering skulle kunna brytas. Sverigedemokraterna ifrågasätter som inget annat svenskt parti grundlagsskyldiga rättigheter samt internationella avtal och konventioner med bas i de mänskliga rättigheterna. Det är lätt att instämma med Johan Rudström när denne på liberala Upsala Nya Tidnings ledarsida påminner om att Sverigedemokraternas mål är att förändra Sverige i grunden, en förändring i samma riktning som vi de senaste åren kunnat se i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet där demokratiska fri- och rättigheter plockas bort en efter en.

Jag har sagt det förut. Det hedrar de sju övriga partierna att de hittills förmått isolera Sverigedemokraterna och vägra varje form av samverkan med dem. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som partiledare och statsminister mycket tydlig med att samverkan var otänkbar. Jag hoppas att det nuvarande borgerliga ledarskapet förmår visa samma styrka i denna fråga.

Har Leif Lewin rätt? Skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna regera själva?

I dag argumenterar statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet för att Liberalerna och Centerpartiet ensamma skulle kunna bilda en mittenregering efter valet 2018. Det underliggande grundantagandet är att Moderaternas högerglidning urholkar enigheten i Alliansen och gör det svårare för de små mittenpartierna att få gehör för sin politik. Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna regera med hjälp av hoppande majoriteter, menar Leif Lewin.

Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt var en nödvändig förutsättning för att skapa den starka enighet som blev ett av Alliansens segervapen. När Anna Kinberg Batra för Moderaterna tillbaka mot sin mer renodlade högerposition skapas ett nytt politiskt läge för de borgerliga partierna. Alliansen har en svår utmaning att ta sig an när det gäller att återskapa en trovärdig enighet inför valet 2018.

Inte mycket talar för att de rödgröna partierna eller allianspartierna i valet 2018 får egen majoritet. Hur skall Sverige då kunna regeras? Allianspartierna har ju rivit upp Decemberöverenskommelsen. Ett sätt är att Alliansen eller de rödgröna bryter isoleringen av Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering är också en möjlighet. Inget av dessa båda alternativ förefaller i nuläget särskilt sannolik. Partierna kan i stället fortsätta som om Decemberöverenskommelsen fortsatt gällde - som i budgetomröstningarna hösten 2015 och våren 2016. Men den strategin är osäker. Om Socialdemokraterna efter en eventuell valförlust hösten 2018 följer praxis och lägger fram en egen budget kan Sverigedemokraterna återigen få möjlighet att utlösa regeringskris.

Hur realistisk är då Leif Lewins idé att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna styra tillsammans? Nja. Mycket kan hända och det är två år kvar till valet. Och 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Socialdemokraterna skulle nu göra sitt yttersta för att få igång det blocköverskridande samarbete partiet så starkt eftersträvar. Moderaterna skulle genom sin storlek finna det orimligt att ställas utanför en borgerlig regering.

Det är värt att nämnas att svenska folket i dag är mer positivt inställt till blocköverskridande regeringar än tidigare. Dagens Nyheters alltid läsvärda ledarskribent Amanda Björkman lyfter i dag fram statsvetarprofessorerna Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok "Svenska väljare". Där framgår att i senaste valet ville 26 procent av väljarna se en blocköverskridande regering, vilket var fler än de som ville ha en rödgrön (21) eller en borgerlig (15) regering. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterar att opinionsstödet för en blocköverskridande regering aldrig varit så starkt sedan mätningarna påbörjades på 1960-talet.

Det hör också till saken att sittande regeringar förlorat stöd i 16 av de senaste 17 valen...

Läs mer om boken "Svenska väljare" här.

Och ni har förstås inte missat boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bjereld, Eriksson, Hinnfors. Bokförlaget Atlas 2016).

Håller Donald J. Trump på att tappa det?

För ett par dagar sedan skrev jag att en av de viktigaste sakerna som talade emot Donald J. Trump i det amerikanska presidentvalet var hans oförmåga att ena sitt parti. De senaste dagarnas händelseutveckling stärker min uppfattning i den saken.

Donald J. Trump har vecklat in sig i en uppmärksammad dispyt med Khizr och Ghazala Khan, föräldrar till Humayun Khan, kapten i USA:s armé och som dödades av en bilbomb under Irak-kriget 2004. Khizr Khan höll med hustrun Ghazala vid sin sida ett känsloladdat tal under Demokraternas konvent där han tog avstånd från Donald J. Trumps politik. Donald J. Trump svarade med att antyda att Khizr Khans hustru kanske inte höll med, med att hon inte hade möjlighet att säga sin mening eftersom paret Khan var muslimer.

Trumps utfall väckte ett ramaskri inom Republikanerna, där även Trumps allierade Chris Christie tog avstånd från uttalandet. Framträdande republikaner har uppmanat Trump att be om ursäkt, eller åtminstone att släppa saken och gå vidare. Men Donald J. Trump har vägrat och i stället bitit sig fast i saken. Trump har också skapat rubriker genom att påstå att Hillary Clinton är Satan.

Flera ansedda republikaner, däribland kongressledamoten Richard Hanna, har förklarat att de tänker rösta på Hillary Clinton i stället för på Trump. Deras motiv kan vara såväl sakliga (de skäms över Trumps uttalanden och hans politik, och de vill inte medverka till att han blir president) som strategiska (de vill inte riskera sin egen ställning genom att förknippas med honom).

Händelserna har allvarligt skadat Donald J. Trumps kampanj. Hillary Clinton har gått fram i de flesta opinionsmätningarna, medan Donald J. Trump har tappat. Den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver bedömer i skrivande stund Hillary Clintons möjligheter att vinna valet till 77.7 procent, mot 51.0 procent för bara ett par dagar sedan. Under samma tid har Donald J. Trumps möjligheter att vinna valet minskat från 49.0 till 22.3 procent. Unibets odds på Hillary Clinton har sjunkit från 1.55 till 1.35, oddsen på Donald J. Trump har stigit från 2.40 till 3.00. 

Visst kan Donald J. Trump fortfarande vinna valet. Men det kan också vara så att vi just nu ser Donald J. Trump förlora momentum och att vi i november ser tillbaka på dessa dagar som det tillfälle då Hillary Clinton skaffade sig det övertag som hon sedan behöll fram till valsegern.

Vi kan i alla fall hoppas att det blir så. Men även om Hillary Clinton vinner så återstår det allvarliga problemet. Hur skall vi hantera den grogrund som högerpopulismen växer i, och som bland annat handlar om svårigheterna att i en globaliserad värld värna medborgarnas möjligheter till politiskt ansvarsutkrävande? Den frågan kommer att ha en viktig plats i samhällsdebatten framöver.

Annie Lööf och brevet hon inte läst

Centerledaren och före detta näringsministern Annie Lööf är i blåsväder. Svenska Dagbladet avslöjar att Annie Lööf som näringsminister redan sommaren 2012 i ett brev från EU:s förre industrikommissionär Antonio Tajani varnades för utsläppsfusket inom bilindustrin. Det var mer än tre år innan Volkswagens utsläppsskandal avslöjades. Men Annie Lööf vidtog inga åtgärder med anledning av varningen.

Till Svenska Dagbladet säger Annie Lööf att hon har "inget minne" av att ha läst brevet, trots att det är adresserat till näringsminister Annie Lööf och stämplat som mottagit av näringsministern den 3 augusti 2012. Det framgår också av Annie Lööfs svar att brevet inte föranledde några åtgärder från hennes sida.

Jag vet inte hur många brev en näringsminister får varje dag. Jag kan tänka mig att det är ganska många. Det vore naturligtvis orimligt att förvänta sig att en minister personligen skulle kunna ta del av och i sak förhålla sig till samtliga. Det finns knappast några skäl att betvivla Annie Lööfs uppgifter om att hon inte kommer ihåg att hon skulle ha sett det här aktuella brevet. 

Men som minister har Annie Lööf ett politiskt ansvar även för det hon inte ser. Det handlar bl a om förmågan att rekrytera kompetenta medarbetare och förmåga att prioritera i den svårgreppbara informationsmängd som följer med ministeruppdraget.

Någonstans har det gått fel. Ärendet är anmält till Konstitutionsutskottet. Jag instämmer med Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen, att alla papper nu bör läggas på bordet. Dels för att ge möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Dels - och framför allt - för att förbättra möjligheterna att denna typen av varningar i framtiden tas på bättre allvar.