Jag älskar Sverige. Men bevare mig för Jimmie Åkesson och hans självutnämnda "Sverigevänner"

Jag älskar Sverige.

Jag är stolt och glad över att få bo i världens kanske mest frihetliga och jämlika land. Vårt ekonomiska välstånd är bland de främsta i världen och skapar grundtrygghet för nästan alla som bor här. Sjukvården är fantastisk. Sverige är ett av de länder där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit  längst. Ingenstans som jag känner till är viljan att ta emot flyktingar och invandrare lika stor som i Sverige. Oavsett på vilket sätt "det goda livet" mäts hamnar Sverige nästan alltid i tätgruppen

Visst finns här allvarliga samhällsproblem - arbetslöshet, sjukvårdsköer, krånglande tåg, resultaten i skolan, miljöhot, ojämlika livsvillkor, rasism, IS-rekrytering. Flyktingsituationen i världen ställer det svenska samhället inför stora utmaningar. Dessa problem och utmaningar måste självklart tas på största allvar och vårt folkvalda politiska ledarskap har ett stort ansvar att lägga ned all kraft på att lösa dem.

Jag älskar Sverige.

Om jag fick välja vilket land som helst i världen där jag själv eller mina barn skulle födas - och utan att på förhand veta vilken samhällsklass jag skulle tillhöra eller vilken färg min hy skulle ha - så skulle jag utan tvivel välja Sverige.

Jag älskar Sverige.  

Jimmie Åkesson påstår att han är "Sverigevän" och att han också älskar Sverige. Efter att ha lyssnat på hans sommartal i Sölvesborg i dag har jag svårt att tro honom - för mig framstår han snarare som en Sverigehatare. I sitt tal förtalar han och ger en nidbild av Sverige.

Enligt Åkesson har det svenska samhället fullständigt "raserats" och Sverige idag är ett "kaos av våld, splittring och segregation". Landet plågas av "vanstyre", "maktmissbruk" och "verklighetsfrånvända maktspelare i samhällets topp". Detta "splittrade, segregerade kaossamhälle".

Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.

När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i före­byggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.

Jag älskar Sverige.

Jag blir upprörd när självutnämnda "Sverigevänner" kletar ner mitt land med sitt hat och sitt förakt. 

Vem äger Lisbeth Salander?

Det pågår en intensiv debatt om det lämpliga i att Norstedts nu ger ut en fjärde bok i serien om Millennium, författad av David Lagercrantz och med titeln "Det som inte dödar oss". De tre ursprungliga böckerna skrevs ju av Stieg Larsson som avled 2004, strax innan hans bokserie om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander blev en världssuccé.

Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.

"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".

Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.

I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.

Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.

Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.

Stefan Hanna och konsten att be om ursäkt men ändå inte

Jag är så trött på att offentliga personer gör sken av att be om ursäkt men ändå inte gör det.

I dag har Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, fått ta emot skarp kritik för sina uttalanden om svensk migrationspolitik. Under rubriken "Kräfta i systemet" liknade Stefan Hanna den svenska migrationspolitiken vid en cancer. Migrationspolitikens problem har enligt Hanna "tillåtits att sprida sig", samhället befinner sig i "sönderfall" och den organiserade brottsligheten och det grova våldet riskerar att öka.

Jämförelsen mellan en cancer och svensk migrationspolitik är osmaklig på flera sätt. Pressad i en intervju i Svenska Dagbladet ger Stefan Hanna vid två tillfällen sken av att be om ursäkt. Först säger Stefan Hanna att han ber om ursäkt till de människor som får hjälp av vänsterkrafter att misstolka det jag skriver. Det är alltså "vänsterkrafters" illvilliga misstolkningar som gjort att människor blivit upprörda. Om så är fallet - varför i fridens dar ber då Stefan Hanna om ursäkt? Och för vad?

Saken blir inte klarare när Stefan Hannalängre fram i artikeln säger att han ber om ursäkt till dem som väljer att tolka det här felaktigt. Nu är det inte längre vänsterkrafternas illvilja som bidragit till människors upprördhet, utan enskilda individer som "väljer" att tolka Stefan Hanna felaktigt. Men om människor "väljer att tolka" Stefan Hanna felaktigt, varför ber han då dessa personer om ursäkt? Och igen, för vad?

Antingen ber man om ursäkt eller så gör man det inte. Antingen säger Stefan Hanna att han uttryckt sig på ett olyckligt och olämpligt sätt och då ber han om ursäkt för det. Eller så säger Stefan Hanna att han tar ansvar för sina formuleringar och beklagar att vänsterkrafter och andra enskilda individer medvetet väljer att misstolka honom. I så fall har han inget skäl att be om ursäkt. Nu försöker han både äta kakan och ha den kvar - han ber om ursäkt samtidigt som han lägger skulden på andra.

Jag har tidigare skrivit om märkliga sätt att be om ursäkt, till exempel här och här.

P.S. Jag noterar att Stefan Hanna senare under dagen samlade ihop sig till en riktig ursäkt. Det var bra. Det hade varit ännu bättre om han gjort det redan från början.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg

Jag vet vad jag vill ge mina barn; 
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.

Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.

Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.

Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.

Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.

Om opinionsmätningar och Sverigedemokraterna

I en uppmärksammad opinionsmätning från YouGov blir Sverigedemokraterna största parti. Sverigedemokraterna får 25.2 procent, mot 23.4 procent för Socialdemokraterna och 21.0 procent för Moderaterna. De rödgröna partierna är något större än Alliansen - 36.6 procent mot 34.7 procent.

Undersökningen skall tas med en nypa salt. Dels eftersom det aldrig går att dra några säkra slutsatser utifrån en enskild mätning. Dels eftersom YouGov inte använder sig av slumpmässiga urval utan arbetar med delvis självrekryterade webbpaneler. Därigenom är det svårt att uttala sig om resultatens representativitet för hela befolkningen.

Torbjörn Sjöström på Novus säger till Sveriges Television att Novus inom kort publicerar sin augustimätning och att Sverigedemokraterna sannolikt inte kommer att bli landets största parti. Och på söndag presenteras den första Sifo-mätningen efter sommaren - den blir en viktig jämförelsepunkt. Jag skulle bli oerhört förvånad om Sverigedemokraterna är största parti i den mätningen.

Däremot är det sant att Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt i opinionen sedan valet 2014. Partiets egentligen enda viktiga fråga - flykting- och invandringspolitiken - har etablerat sig högt upp på den politiska dagordningen och den framstår som en allt viktigare fråga för väljarna. Därigenom ökar Sverigedemokraterna möjligheter till medieutrymme för sina ståndpunkter i frågan, vilket i sin tur kan bidra till att flykting- och invandringspolitikens plats på den politiska dagordningen förstärks ytterligare, etc etc.

I botten finns förstås de många miljoner människor som i förtvivlan flyr från krig och död, från hot och från odrägliga livsvillkor, med förhoppningar om att kunna få skydd och ett anständigt liv i den rika, demokratiska delen av världen. Jag är stolt och glad att bo i ett land som för en förhållandevis generös flykting- och invandringspolitik och där de politiska partierna - hittills - inte visat några närmare tecken på att närma sig Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.

Det vore befriande om de sju partierna i riksdagen som inte delar Sverigedemokraternas människosyn nu kunde lägga politisk kraft på att: a.) veckla ut de skiljelinjer som naturligtvis finns även mellan dessa partier om hur en generös flykting- och invandringspolitik bäst bedrivs - Sverigedemokraternas existens får inte blockera en debatt mellan övriga partier i dessa frågor, och b.) synliggöra och ta strid kring de politiska konflikter som finns mellan vänster och höger i så många andra sakfrågor. Det är fortfarande vänster och höger som strukturerar huvuddragen i svensk politik. Då är det inte bra om de politiska sakfrågor som hör hemma på vänster-högerskalan försvinner ur debatten.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.

Stefan Löfvens sommartal - uppstart inför en spännande politisk höst!

Stefan Löfvens sommartal i dag dominerades av två teman - trygghet och jobb. Givet sommarens uppmärksammade och vidriga våldsdåd var det inte oväntat att frågan om våldet skulle få en framträdande plats i talet. I det sammanhanget berörde Löfven också en ökad polarisering i samhället, samt attackerna på tiggare och flyktingförläggningar.

Jag tycker det är bra att Stefan Löfven tar människors oro på allvar och fördömer och vill ta strid mot våldet. Samtidigt betonade Löfven att Nationella trygghetsundersökningen visar att tryggheten i samhället ökat och att brott mot enskild person har minskat under den senaste tioårsperioden. Många hade nog valt att nöja sig med den första delen, det vill säga att ta avstånd från våldet. Men båda delarna behövs för att vi på ett effektivt sätt skall kunna bekämpa brotten och dess orsaker.

Gladdes åt att Stefan Löfven använde sig av ordet "hen" åtminstone två gånger i talet. Noterar dock att ordet "hen" saknas i den skriftiga versionen av talet - där är det åtminstone vid ett tillfälle ersatt av "den". Hur nu denna avvikelse mellan det skriftliga manuset och det talade ordet skall tolkas. Det talade ordet gäller, står det dock på manuskriptet. :)

Från och med i höst regerer de rödgröna på egen budget och kan därför själva ta fullt ansvar för politiken. Stefan Löfven ställs nu inför utmaningen att i budgeten markera att den rödgröna regeringens politik verkligen skiljer sig från allianspartiernas politik och samtidigt inte låta skillnaderna bli så djupa att blocköverskridande uppgörelser i enskilda politiska sakfrågor omöjliggörs.

De borgerliga partierna kommer under den fortsatta mandatperioden inte att lägga några fler gemensamma budgetar - i stället kommer de att profilera sin egen politik genom att lägga egna budgetar. Därigenom kommer skillnaderna mellan de borgerliga partierna att synliggöras mer än vad som varit fallet under de år Alliansen styrde Sverige.

Det blir en spännande politisk höst. Jag kommenterar det politiska läget för bl a SvD, TT och Aftonbladet.

Om att finna styrka i att antalet mord i Sverige är lägre än kanske någonsin

De fruktansvärda morden på Ikea i Västerås har väckt stark vrede. Det är bra - det vore fasanfullt om mord inte möttes av vrede och sorg bland samhällets medborgare.

Det är också sorgligt är att det brott som begåtts använts av rasistiska och främlingsfientliga krafter för att på olika nätforum sprida hat mot människor från andra länder och sprida konspirationsteorier om de misstänkta gärningsmännens motiv och felaktigt hävda att medierna förtigit relevanta fakta. Jag noterar med besvikelse att Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl tycks ha ryckts med av stämningarna och under rubriken ”Politiskt ansvar efter Ikeamorden” antytt en koppling mellan morden och den svenska integrationspolitiken.

I de starka känslostormar som rör sig är det viktigt att finna stöd i kunskapen att det dödliga våldet och antalet mord i Sverige faktiskt minskar över tid. Om jag läser statistiken rätt har det aldrig begåtts så få mord och dråp i Sverige som under den senaste perioden. Detta är förstås ingen tröst för de enskilda och deras familjer som drabbas av våldet. Men denna typ av fruktansvärda dåd kan bidra till att göra människor oroliga över att vistas på offentliga platser. Då är det av betydelse att veta att risken att drabbas är utomordentligt låg.

Det finns heller inga belägg för att brottsligheten som helhet ökar i Sverige. Däremot är det mycket vanligt att medborgarna tror eller uppfattar det som att den ökar. Omkring 70 procent av de svarande tenderar varje år att anse att brottsligheten ökat de senaste åren.

Så hav hopp! Låt insikten om att antalet mord och fall av dödligt våld faktiskt minskar i Sverige ge oss ökad styrka i arbetet med att utveckla ett samhälle och en kriminalpolitik där grovt våld mellan människor blir än mer sällsynt förekommande.

Om Amnestys olyckliga beslut att vilja göra sexköp lagliga

Det är med stor sorg jag konstaterar att Amnesty International förespråkar att sexköp skall göras lagliga. Ja, jag vet att svenska Amnesty motsätter sig moderorganisationens beslut. Men det gör inte saken så mycket bättre.

I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)

Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.

Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.

Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.

Om besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp

Jag har tidigare - tillsammans med Sarah Delshad - uppmärksammat att debatten om islam och kvinnor ofta fixerar sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte. Min avsikt är inte att återuppta debatten om hijab som ett uttryck för patriarkalt förtryck eller som ett uttryck för varje kvinnas rätt att klä sig som hon vill - jag har redan tidigare formulerat mig i frågan.

Men genom att följa Classic Pics (@ClassicPixs) på Twitter påminns jag om att besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp inte är något som enbart hör religionen eller islamistiska sedlighetspoliser till.

 Bilden föreställer en polis på West Palm Beach som någon gång på 1920-talet kontrollerar längden på en kvinnas baddräkt. På bilden nedan gör en civil strandpolis samma sak - 6 inch ovanför knät påstås ha varit den godkända längden.

Ständigt detta mätande och förtingligande. Ständigt dessa patriarkala maktstrukturer som i olika tider och i olika gestaltningar gör anspråk på att begränsa kvinnans rätt att klä sig som hon vill.

Noterar att jag under de senaste åren blivit alltmer feministisk. Undrar lite över om det beror på den insikt som följer av livets erfarenheter eller om det är något i tidsandan som skaver.

Sverigedemokraternas osmakliga kampanj i tunnelbanan

Sverigedemokraternas annonsering i tunnelbanan i Stockholm har mött stark kritik. Det förstår jag verkligen. Kampanjen ber utländska besökare om ursäkt för att människor tigger på gatorna i Sverige och påstår - utan något som helst sakligt stöd - att tiggeriet är påtvingat ("forced") och organiseras av internationella gäng. Tonen är stigmatiserande och riktat mot en utsatt grupp.

Kampanjen är osmaklig och förödmjukande inte bara för den utpekade gruppen utan också för alla de människor som dagligen tvingas möta den när de använder tunnelbanan. Ett 60-tal personer har anmält Sverigedemokraternas kampanj till Justitiekanslern (JK). Jag tycker det är bra att ärendet får en saklig prövning.

Affischerna revs under tumultartade former ner under gårdagen. Här måste lagen ha sin gång, på samma sätt som när det gäller andra former av civil olydnad.

Sverigedemokraterna är ett lagligt parti och har därför samma rättigheter och skyldigheter som andra partier. Bland rättigheterna ingår att ansöka om reklamplats i Stockholms Lokaltrafik (SL). I SL:s egna riktlinjer står det att "Reklam som kan uppfattas som stötande eller sedlighetssårande eller sårande mot folkgrupp" inte får förekomma. Det är därför obegripligt att ansvariga personer vid SL accepterat denna kampanj. Godtycket tycks regera: förra året övervägde SL att ingripa mot en annonskampanj som innehöll ett 2000 år gammalt konstverk som bl a visade nakna kvinnobröst.

Om någon tycker att gränsdragningar alltid blir godtyckliga ansluter jag mig gärna till Vänstra Strandens förslag om att göra kollektivtrafiken reklamfri: Enkelt uttryckt, tillåt samhällsinformation från arbetsförmedling eller försäkringskassa i kollektiva transportmedel men inte reklam för konsumtion eller politiska åsikter. För den som t ex behöver resa fram och tillbaka till jobbet, förskolan eller gamla föräldrar är kollektivtrafiken en gemensam nyttighet som borde befrias från en konsumtionsmoral som impregnerar det offentliga rummet i övrigt.

Om vänster, höger och debatten om militant islamism

Hur mycket utrymme har de svenska ledarsidorna ägnat åt militant islamism och olika varianter på det temat det senaste halvåret? Jag tycker mig inte kunna öppna någon av de morgontidningar jag prenumererar på utan att få ta del av den dagliga dosen av beskrivningar och i bästa fall analyser av hotet från olika former av militant islamism och hur vi bör förhålla oss till detta hot.

Debatten - särskilt i sociala medier - om dessa ting blir lätt en metadebatt som inte så sällan tar sig inkvisitoriska uttryck. Vem sa vad till vem och i vilket sammanhang? Vem skall be om ursäkt till vem och varför? Vi lever i skärmdumparnas paradis - har du någon gång uttryckt dig dumt i något av allt vad du skriver på nätet så kommer ditt uttalande att förfölja dig i evig tid. Jag tycker det är en ovärdig debattform, som skymmer de centrala motsättningarna.

Kanske har jag fel om ledarsidorna - kanske skrivs det inte så mycket som jag uppfattar det som. Det skulle behövas systematiska studier på området. Men om min maggropskänsla är korrekt så väcks frågan: hur skall vi försklara och förstå det faktum att texter om den militanta islamismen dominerar det politiska samtalet så starkt i Sverige i dag - åtminstone om vi håller oss till morgontidningarnas ledarsidor.

Här följer två tänkbara förklaringar:

1.) Den militanta islamismen utgör ett hot även mot Sverige och risken för terrordåd i Sverige är mycket stor. Det är nog ingen som ifrågasätter att den militanta islamismen - till exempel i form av IS och dess illdåd - utgör ett hot inte bara mot folken i Mellanöstern, utan också genom risk för terrordåd även på andra håll i världen (inklusive Sverige). Det ligger också i Sveriges intresse att förhindra att svenskar ansluter sig till IS. Men om vi jämför med situationen på 1970-talet så var terrorhotet överhängande även då.  Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktionen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I början av 1970-talet använde också flera palestinska organisationer sig av terror som politisk medel, bland annat i form av flygplanskapningar, sprängdåd och dödandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. Sverige kunde mycket väl ha blivit måltavla för dessa attentat och det fanns också en risk att svenskar skulle ansluta sig till de palestinska rörelserna.

Trots denna hotbild och alla dessa attentat dominerade terrorhoten inte samhällsdebatten på samma sätt som den tycks göra i dag. Varför? Kan det ha att göra med att Röda armé-fraktionen, Ustasja-rörelsen och de palestinska grupperingarna var sekulära politiska organisationer, medan IS och den militanta islamismen använder sig av religionen som legitimitet för sina handlingar? Upplevs de religiösa övertonerna särskilt hotande i ett Sverige vars självbild är så starkt sekulär?

2.) Den militanta islamismen utgör ett hot inte bara genom risken för terrordåd, utan också för att den riskerar att påverka det svenska samhället och dess medborgare i negativ riktning - till exempel genom att ifrågasätta kvinnors rättigheter. Jo, visst finns strömningar som syftar till att ifrågasätta svensk jämställdhet - och självklart måste dessa strömningar bekämpas. Men utgör det ett så reellt potentiellt hot att det förklarar den enorma kvantiteten ledarartiklar i ämnet? Kanske det.

Men jag tror inte att detta är den avgörande förklaringen.

Jag tror att den viktigaste förklaringen är att den klassiska vänster-högerdimensionen - som strukturerat svensk politik under så många år - håller på att tunnas ut. Vänster-högerdimensionen har sin materiella grund i den motsättning mellan arbete och kapital som utvecklades i samband med den industriella revolutionen. Industrin är fortfarande en avgörande beståndsdel i svensk ekonomi. Men industrisamhället strukturerar inte längre vårt sätt att leva tillsammans eller det sätt på vilket vi utvecklar vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. (Ja, man kan även se vänster-höger i en mer tidlös bemärkelse, till exempel hur man ser på värdet "jämlikhet" - men det är en annan historia).

Uttunningen av vänster-högerdimensionen leder till att de politiska partierna i Sverige (som i huvudsak alltid varit tydligt positionerade på denna dimension) får svårare att synliggöra skillnader sig emellan och att partierna i förlängningen riskerar att bli irrelevanta. I stället för att bråka om vänster-högerfrågor (i huvudsak kring fördelningen av materiella värden - sociala reformer, skatter, investeringar, pensioner etc) bråkas det om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Själv noterar jag att när jag bloggar om traditionella vänster-högerfrågor får jag betydligt färre läsare än när jag bloggar om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.


Jag tror att det stora utrymmet i debatten för frågor om islam, islamism och militant islamism  - och om rasism och främlingsfientlighet - kan förstås i relation till framväxten av den frihetlig-auktoritära åsiktsdimensionen. Frågan är dock vilka sociala skiljelinjer som som ligger till för denna åsiktsdimension. Vänster-högerdimensionen hade ju sin grund i motsättningen mellan arbete och kapital. Vilken är den materiella grunden för motsättningen mellan frihetliga och auktoritära värderingar?