2010-03-19

Lars Vilks, Expressen och stuprörsseendet

Historien om mordkomplotten mot Lars Vilks tunnas ut för varje dag. Av de sju gripna personerna på Irland har fem redan släppts. Jihad Janes omtalade Sverigeresa har nu ersatts av att hon åtminstone sägs ha besökt Europa.

Men det är fascinerande att se hur medielogiken fortfarande kan leda så fel. I den allmänna upphetsningen använder Expressen i dag rubriken "Tre månaders fängelse för mordkomplott mot Lars Vilks" till en artikel som illustreras med ett foto där en av de misstänkta gärningsmännen förs bort av polis med en slags huva som döljer ansiktet.

Ojdå, tänkte jag. Redan dömd - på Irland går det minsann undan! Men tre månader, det var väl ett lindrigt straff för en mordkomplott?

Läser man artikeln så finner man att rubriken är helt felaktig. Anklagelserna om medverkan i mordkomplott har ännu inte prövats av domstolen. Domen avser i stället att personen i fråga använt sig av falska dokument när han först anlände till Irland. För detta brott döms han till tre månaders fängelse och 1 500 euro i böter.

Rubriksättaren har förstås läst artikeln slarvigt, och ingen reagerar eftersom tonläget är så uppskruvat. Jag borde väl mejla Expressen och påtala misstaget. Men det kan också vara intressant att se hur länge misstaget lever kvar utan att någon upptäcker det och att tidningen gör något åt det.

I skrivande stund ändrar nu Expressen rubriken! I stället för "Tre månaders fängelse för mordkomplott mot Lars Vilks" står det "Tre månaders fängelse efter mordkomplott mot Lars Vilks". Men den rubriken är ju nästan lika fel. Domen har inget som helst med någon mordkomplott att göra, och vi vet inte om det existerat någon mordkomplott - det skall domstolen avgöra.

Glöm inte: Djävulen gömmer sig ofta i detaljerna...

2010-03-17

Är det rätt av (S) att ge en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling?

I dag är det dags att ägna sig åt de stora och existentiella frågorna. Tycker jag som nybliven medlem i Republikanska Föreningen att det är rätt att Socialdemokraterna ger en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling? Eller är en sådan gåva från ett parti med kravet på införande av republik inskrivet i partiprogrammet bara ett uttryck för kungafjäsk och ett opportunistiskt hyckleri inför valrörelsen?
Jag tycker det är rätt att ge brudparet en bröllopsgåva. Mitt argument är att Sverige är en monarki och så länge vi väljer att ha det statskicket så måste vi också leva i det. Jag gör en parallell till affären med de socialdemokratiska toppolitikerna som utnyttjade RUT-avdragen trots att de var politiska motståndare till dessa avdrag. Då skrev jag att vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.
Det samma gäller monarkin. Så länge vi väljer att ha den kvar kan vi inte låtsas som att den inte finns. När Mona Sahlin bjuds på bröllopet förväntas hon därför tacka ja, och går man på bröllop bör man ha med sig en present.
Någon platt-tv lär Mona Sahlin dock inte ha med sig i paketet. Däremot uppges det bli biljetter till Folkoperan i Stockholm. (Varför man nu berättar i förväg vad man tänker ge i present.)
Själv minns jag med ungdomlig stolthet (lätt patetisk, skulle kanske någon säga...) när dåvarande kung Gustav VI Adolf anlände till Båstadtennisen under Swedish Open i början av 1970-talet och 3 000 personer i publiken på speakerns anmodan samfällt reste sig upp för att hälsa konungen. Alla utom tre, varav en var jag och de två andra var mina kamrater. Det hat och förakt som vår stilla demonstration då utlöste i publiken känns ännu i ryggmärgen. I dag hade jag rest mig upp, givet det resonemang jag för ovan...
Däremot skulle jag uppskatta lite skarpare kritik mot monarkin som statsskick från ledande socialdemokrater. Men jag inser att bröllopets placering i tiden bara någon månad före valet innebär ett realpolitiskt hinder för en sådan kritik.
Angående socialdemokratin och monarkin så vet jag att jag redan tidigare publicerat Stig Dagermans dagsvers från den 1 november 1950, när dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt. Här kommer den en gång till:


Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?-
Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.

2010-03-14

De rödgröna och regeringsdugligheten

Den Sifo-mätning som publicerades i dag förstärker bilden av de rödgrönas överläge i opinionen. Denna gång skiljer det 5.0 procentenheter mellan de båda blocken, vilket är en ökning med 1.6 enheter jämfört med februari månads Sifo-mätning.

Självklart kan man inte dra några slutsatser utifrån en enda mätning. Men faktum är att de rödgröna har haft ett övertag i nära nog samtliga av de mer än 200 opinionsmätningar som genomförts sedan valet 2006. Det rödgröna övertaget synliggörs t ex i den "poll of polls" ("mätningarnas mätning") som bl a Henrik Oscarsson och Ekot förtjänstfullt regelbundet sammanställer.

Situationen är särskilt dyster för Kristdemokraterna som åter hamnar under fyraprocentsspärren med sina 3.8 procent, Centern som bara får 4.7 procent och Folkpartiet som tidigare tycktes ha en uppåtgående trend som som nu landar på blygsamma 5.9 procent. Sverigedemokraterna har - åtminstone tillfälligt - försvunnit ur debatten och får 3.8 procent.

Den rödgröna framgångsvågen tenderar att dölja socialdemokraternas bekymmer. Denna gång får Socialdemokraterna 34.0 procent, vilket är en procent lägre än det valresultat från 2006 som i sin tur var Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan landstingsvalen 1914...

Men trots de rödgrönas överläge i opinionen har valet fortfarande förutsättningar att bli jämnt. Väljarna har blivit alltmer rörliga över tid och de bestämmer sig allt senare för vilket parti de skall rösta på. Det är också möjligt att de rödgröna väljarna i dagsläget är mer mobiliserade än vad alliansregeringens väljare är.

En av allianspartiernas paradfrågor så här långt under mandatperioden har varit regeringsdugligheten. De borgerliga partierna har hållit ihop på ett sätt som tidigare borgerliga regeringar aldrig kunnat drömma om. De rödgröna är ännu inte lika eniga som de borgerliga partierna och är också betydligt mer oprövade som regeringsalternativ.

Men angående regeringsdugligheten - vad väljer du själv? Väljer du en enad och handlingskraftig regering som genomför en politik du starkt ogillar? Eller föredrar du en något mer oenig och oprövad regering som gör anspråk på att genomföra en politik du gillar? Jag vet vad jag väljer.

2010-03-12

Socialdemokratin och folkmordet på armenier

Uppdaterat lördag kl 14.00. Inte oväntat ägnade Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin nästan halva programmet åt riksdagens beslut att erkänna folkmordet på bl a armenier. Mona Sahlin hade ett mycket svårt utgångsläge, eftersom Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin är emot beslutet och undvikit media de senaste dagarna. Givet dessa svåra förutsättningar gjorde Mona Sahlin en mycket stabil insats och lyckades i erkännandefrågan visa det statsmannaskap i utrikespolitiska frågor som en del av hennes belackare kanske trott att hon inte var förmögen till.

Enda gången hon sviktade var när hon efter tio minuter råkade säga "mord på folk" i stället för folkmord och när programledaren Tomas Ramberg pressade henne på vad hon egentligen kände till om de pontiska greker som också inräknas i folkmordet. Tomas Ramberg valde också (missade?) att inte ställa frågan om hur trovärdigheten i Socialdemokraternas politik i frågan påverkas av att partilinjen inte har stöd av partiets utrikespolitiske talesperson.


*

Efter riksdagens uppmärksammade erkännande av folkmordet på armenier anklagar Carl Bildt Socialdemokraterna för att låta sin tidigare ansvarsfulla utrikespolitik nu styras av Vänsterpartiet.

Socialdemokraternas partikongress i höstas och samarbetet mellan de rödgröna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Den rödgröna plattformen En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder som presenterades för några veckor sedan är -som jag tidigare påtalat - ett uttryck för en sådan radikalisering. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid. USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

Men ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås väsentligt att radikaliseringen inte framställs som en eftergift till Vänsterpartiet. Det är därför ur S-synpunkt viktigt att Urban Ahlin tar ordentlig plats i debatten. Ett problem i den nu aktuella frågan om erkännandet av folkmordet är att Urban Ahlin blev nedröstad av den socialdemokratiska partikongressen i höstas, och att hans trovärdighet i frågan därför är något begränsad. Partistyrelsen ville inte stödja ett erkännande av folkmordet, men kördes över av kongressen.

I dag har Urban Ahlin valt att med något enstaka undantag göra sig oåtkomlig för media. Det är anmärkningsvärt att den utrikespolitiske talespersonen för det parti som gör anspråk på att äntra statsministerrollen i en kommande rödgrön regering håller sig undan från media den dag då debatten om svensk utrikespolitik pågår som mest intensivt på mycket länge.

2010-03-11

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.

2010-03-09

David Zonsheine: Israel måste tala med Hamas!

Uppdaterat torsdag kl 09.00. De senaste dagarnas svaga ljusglimt i den israelisk-palestinska konflikten - med planerade indirekta samtal mellan Israel och palestinierna - släcktes snabbt. Med snudd på osannolik okänslighet meddelade Israels inrikesminister Eli Yishai på tisdagkvällen - parallellt med USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel - att 1 600 nya judiska bostäder skall byggas i Jerusalems arabiska del. Bosättningarna är olagliga och beslutet fördömdes omedelbart i hårda ordalag av den fördömjukade Joe Biden. I förlängningen meddelades igår att palestinierna nu avstår från att delta i de indirekta samtalen om beslutet inte rivs upp.

Det är svårt att finna ord för den israeliska nonchalansen. Lyssna i stället gärna på Akiva Eldar, ledarskribent på den israeliska tidningen Haaretz. Jag delar hans klarsynta analys.

*

Israel måste tala med Hamas. Inte i hemlighet eller indirekt, utan öppet och seriöst. Dialogen bör täcka alla konfliktens kärnfrågor, inklusive en slutlig fredsövenskommelse. Så skriver den israeliske kaptenen i reserven och fallskärmsjägarsoldaten David Zonsheine i en klok och modig artikel i den israeliska tidningen Haaretz.

Efter månader av politisk stiltje i den israelisk-palestinska konflikten skall nu indirekta samtal mellan Israel och den palestinska myndigheten påbörjas igen, under amerikansk förmedling. Det är bra - samtalen har ett egenvärde. Men de kommer inte att leda till några genombrott i förhandlingarna. Som jag läste någonstans: Den intressanta frågan är inte om förhandlingarna kommer att misslyckas, utan vad som händer efter det att de har misslyckats.

Framgångsrika förhandlingar kräver ett enat palestinskt ledarskap, och där är vi dessvärre inte i dag. Framgångsrika förhandlingar kräver sannolikt också ett USA som förmår prioritera arbetet med en lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Men en sådan prioritering är svår för USA att göra innan situationen i Afghanistan och i Irak har stabiliserats.

Tills dess gäller det för alla fredsvänner att efter förmåga bidra till upprättandet och stärkandet av en inom-palestinsk dialog och försoningsprocess. Samtidigt är det viktigt att den diplomatiska och politiska pressen på Israel att häva blockaden av Gaza och att stoppa bosättningspolitiken på Västbanken och i östra Jerusalem.

2010-03-07

Ilmar Reepalu, hetskampanjer och den viktiga kampen mot antisemitismen

OBS. Uppdatering efter Göran Hägglunds och Mona Sahlins debatt finns längst ned i posten

I dagens Expressen (ej på nätet) får PM Nilsson frågan: Är Ilmar Reepalu utsatt för en hetskampanj? PM Nilsson svarar: Alla som ger sig in i Mellanösternkonflikten blir utsatta för hetskampanjer.

PM Nilsson har rätt på så sätt att nästan inga debattämnen är så känslomässigt laddade som de som berör den israelisk-palestinska konflikten. Bland dem som stöder Israel i konflikten finns ofta en bergfast övertygelse om att Israel behandlas orättvist av svenska medier och av den svenska regeringen. På motsatt sida i debatten återfinns en lika bergfast övertygelse om att ingen annan stat än Israel skulle kunna bryta så ofta mot FN-resolutioner och mot folkrätten och ändå komma så lindrigt undan i svenska medier och i den politiska debatten.

I höstas var det Donald Boströms artikel i Aftonbladet om misstänkta israeliska organstölder som väckte debatt. (Om den affären formulerade jag mig här.) Nu är det Ilmar Reepalus uttalanden om situationen för den judiska befolkningsgruppen i Malmö som följs av anklagelser om antisemitism. Debatten är obehaglig. Det är sant att Ilmar Reepalu visat stor okunnighet om sionismen och att han formulerat sig på ett olämpligt sätt om att antisemitismen i Malmö kunde ha motverkats om judiska församlingen kritiserat Israel för dess grova och folkrättsstridiga övervåld under kriget i Gaza för ett drygt år sedan. Men enligt Nationalencyklopedin avser antisemitism fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet är det en absurditet att anklaga Ilmar Reepalu för antisemitism.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Låt oss vara stolta och glada över detta och tillsammans bidra till att så skall få vara fallet även fortsättningsvis. Hetskampanjer riskerar alltid att bli kontraproduktiva. I kväll debatterar Göran Hägglund kampen mot antisemitismen med Mona Sahlin i SVT Agenda. Det vore befriande om den debatten kunde bli utgångspunkt för ett mer nyanserat samtal i dessa svåra och angelägna frågor. Som jag skrev i min bloggpost om debatten kring Donald Boströms artikel: Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.

*

Uppdaterat söndag kl 21.40, efter Agenda-debatten mellan Hägglund och Sahlin: Agenda-debatten mellan Göran Hägglund och Mona Sahlin kan delas in i två delar. Under den första delen ville Göran Hägglund - inte oväntat - bita sig fast så länge som möjligt vid Reepalus olyckliga uttalanden. Mona Sahlin tillstod att Reepalus uttalanden varit olyckliga, men att han bett om ursäkt och att det vore mer konstruktivt om regeringen och oppositionen nu i stället tillsammans kunde diskutera vad som bör göras för att bekämpa hatbrott. Under den andra delen slant (?) Göran Hägglund med tungan och antydde att Reepalus uttalanden syftade till att vinna muslimska väljare. Mona Sahlin blev rasande och krävde en ursäkt från Hägglund för att han antydde att muslimer skulle vara vänligt inställda till hatbrott. Men mitt i den eldfängda ordväxlingen var debattiden slut.

Mona Sahlin var mycket stabil. Jag kan förstå att Göran Hägglund vill göra så mycket som möjligt av Reepalus uttalanden. Men hans antydan om Reepalus motiv, och därigenom hans indirekta antydan om muslimer syn på hatbrott mot judar, kan bli något han får äta upp i debatten. Ett klargörande vore på sin plats.

2010-03-05

Teater Tamauer - den svåra konsten att hantera främlingsfientlighet och Sverigedemokrater

Varje människa är skapad till att kunna vara en begynnelse. Så lyder en av de vackra inledningsreplikerna i den danske dramatikern Andreas Garfields pjäs Parasomnia, som specialskrivits till Teater Tamauer och som nu spelas på Hagateatern i Göteborg. För regin står Anders Friberg.
Pjäsen handlar om vad som händer när det intellektuella medelklassparet Michael (Jarle Hammer) och Annika (Sara Klingvall) plötsligt får besök av Annikas gamla väninna Sylvia (Ylva Nilsson) som hyser främlingsfientliga åsikter och som sympatiserar med Sverigedemokraterna. I mötet mellan de tre gestaltas svåra och relevanta frågor om toleransens gränser och vem av oss som egentligen står för den verkliga intoleransen.
Teater Tamauers uppsättning kan sägas vara ett uttryck för en av teaterns viktigaste uppgifter - att gestalta eviga och existentiella problem och känslor på ett sätt så att de blir relevanta i den konkreta verklighet vi lever i i dag. I det här fallet hur man som enskild medborgare kan och bör förhålla sig till främlingsfientlighet i vardagslivet och till Sverigedemokraterna som politisk företeelse.
Efter pjäsen inbjöd Teater Tamauer till ett publiksamtal, vilket jag hade förmånen att få leda. Det blev en intressant diskussion, ur vilken jag ger ett par axplock nedan.
1. Främlingsfientligheten i Sverige minskar. Genom SOM-institutets regelbundna mätningar vet vi att främlingsfientligheten i Sverige i dag är betydligt mindre är vad den var för 20 år sedan då mätningarna började. Men när man berättar att främlingsfientligheten faktiskt minskar så blir nästan alla förvånade. Varför denna förvåning? Är det kanske så att toleransen mot främlingsfientlighet i dag är mycket mindre än tidigare och att vi därför uppfattar främlingsfientligheten som större än vad den egentligen är? Är det så att media uppmärksammar främlingsfientligheten i dag mycket mer än tidigare?
2. Vem är egentligen främlingsfientlig och Sverigedemokrat? I pjäsen gestaltas främlingsfientligheten och Sverigedemokraterna av den dynamiska och politiskt intresserade Sylvia, som har ett välbetalt arbete som konsult på ett traumacenter och som lever ett flackande liv mellan olika världsmetropoler. Sylvia är en mycket atypisk Sverigedemokrat. I verkligheten är den typiske Sverigedemokraten en ung man som bor i en mellanstor stad, med låg utbildning, ett enkelt arbete och som inte är intresserad av politik. Varför valde teatern att ge Sverigedemokraten ett så udda ansikte? Jo, för att komma bort från schablonisering och skapa utrymme för det oväntade.
3. Varför har Sverige hittills (med undantag för Ny Demokrati några år i början av 1990-talet) hittills varit förskonat från främlingsfientliga högerpopulistiska partier? Jo, därför att vänster-högerdimensionen - baserad på motsättningen mellan arbete och kapital - så starkt dominerar och strukturerar det politiska livet i Sverige. Här finns få konkurrerande skiljelinjer, som t ex stad-land (Danmark), centrum-periferi (Norge) eller kyrka-stat (Frankrike). Därigenom blir det också svårare att mobilisera grupper av befolkningen till stöd för främlingsfientliga partier. Politiken handlar om vänster-höger, inte om invandrare.
Slutscenen - som inte skall avslöjas här - ger utrymme för tolkningar. Är budskapet att det är rätt att söka försoning med intoleransens krafter? Eller är budskapet att försök till försoning leder till att intoleransens krafter tar över?
Varje människa är skapad till att kunna vara en begynnelse. Så föll några av inledningsorden. Liv är möjlighet Till denna sanning kan man lägga: Se människan! Rörelser och organisationer kan vi fördöma och ta avstånd ifrån. Människors åsikter och handlingar kan vi finna avskyvärda. Men inom organisationerna och bakom åsikterna och handlingarna finns alltid en enskild människa, en ständig möjlighet till en ny begynnelse.
Västnytt bevakade arrangemanget - inslaget sänds sannolikt kl 19.15 i TV1 i kväll.

2010-03-03

Socialdemokrater som gör avdrag för hushållsnära tjänster

Aftonbladet redovisar i dag en kartläggning av vilka ledande socialdemokrater som utnyttjat möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Inte oväntat är det några stycken, däribland Leif Pagrotsky, Jan Eliasson, Lars Johansson, Ylva Johansson och Björn von Sydow.

Jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Framträdande politiker har höga löner och lever ett liv med många resor och stor bortvaro från hemmet, vilket gör att avdraget passar dem som hand i handske.

Men skall man då inte leva som man lär, undrar en del med anledning av att Socialdemokraterna är motståndare till detta avdrag. Jodå. Men vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Däremot försvårar affären de rödgrönas möjligheter att fortsätta sin offensiv mot den borgerliga alliansregeringen i frågan. Som jag tidigare skrivit så har de rödgröna nu satt ner foten och försöker utifrån ett rättviseperspektiv (rika och högavlönade är enormt överrepresenterade i den grupp som utnytttjar avdraget) vinna politiska poäng på sin linje att avskaffa avdraget vid ett regeringsskifte. Nu tappar de rödgröna - eller åtminstone Socialdemokraterna - momentum och tvingas lägga tid och kraft på att förklara och försvara de socialdemokrater som valt att utnyttja avdragsmöjligheten. Affären synliggör också de skilda levnadsvillkor som finns mellan den politiska eliten och väljarna i allmänhet.

Affären kommer inte att förfölja de rödgröna in i valrörelsen. Men den innebär att de rödgröna får stanna av och samla upp och börja om på nytt för att åter försöka koppla grepp på alliansregeringen i frågan om avdragsrätt för hushållsnära tjänster.

Så tycker jag och det är också vad jag i dag sagt till bl a TT, Dagens Eko och Sveriges Television.

Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet

Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.
Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.
Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.
Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.
Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.
Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?
Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.
Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.
Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.
Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.
Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.
Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.

2010-03-01

De rödgröna och frågan om hushållsnära tjänster

Uppdatering tisdag kl 21.20. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes just i SVT Aktuellt i en debatt om avdragsrätten för de hushållsnära tjänsterna. Debatten blev en skarp strid om huruvida frågan skall diskuteras som en jobbfråga (Reinfeldt: avdragen skapar fler jobb) eller en rättvisefråga (Sahlin: avdragen utnyttjas mest av överklassen - pengarna bör satsas på jobb som alla har nytta av som t ex barnomsorgen). Sahlin var på offensiven. Reinfeldt tvingades först till defensiv, men kontrade genom att hota med att i valrörelsen lyfta fram enskilda individer i hushållstjäntesektorn som riskerar att bli arbetslösa om avdragsrätten avskaffas.

Själv är jag särskilt glad över att Mona Sahlin så starkt lyfte fram rättviseargumentet, vilket jag tidigare menat är underutnyttjat i debatten.

*

Jag har gett följande kommentar till TT: Frågan om skatteavdrag för hushållsnära tjänster har fått ett symbolvärde i svensk politisk debatt som vida överstiger frågans faktiska betydelse. Sektorn är mycket liten och även om den genererar nya jobb kommer den sannolikt aldrig att bli samhällsekonomiskt betydelsefull. Men frågan har flera ideologiska bottnar, vilket gör den svårhanterad inte minst för de rödgröna.

Den borgerliga alliansregeringen framställer frågan som ett politikens Kinder Egg – tre goda saker i samma förpackning: fler arbetstillfällen, underlättande av människors (främst kvinnors) livspussel och ökad frihet för individen. De rödgröna plockar i stället fram tre sura karameller: det blir inte särskilt fler nya jobb i förhållande till de insatta resurserna, vi riskerar att få en ytterligare kvinnodominerad låglönesektor och reformen utnyttjas främst av rika eller högavlönade individer.

De rödgröna har ett strategiskt bekymmer i det att de gärna vill stärka sin ställning bland medelklassen i Stockholm. Men just denna grupp skulle kunna uppfatta skatteavdragen för hushållsnära tjänster som en positiv reform. Stockholms län ligger i topp när det gäller att utnyttja avdraget, och bland kommunerna är det Danderyd som ligger främst.

Delar av Miljöpartiet och av Socialdemokraterna skulle bl a därför kunna tänka sig att behålla reformen, men kanske i modifierad form. För Vänsterpartiet är det svårt att acceptera att reformen skulle finnas kvar efter en rödgrön valseger. Frågans starka symbolladdning i termer av ”pigavdrag”, att den tenderar att förstärka stereotypa könsroller och att skatteavdragen främst utnyttjas av de välbeställda i samhället innebär en tung uppförsbacke för Lars Ohly om han skulle försöka övertala sitt parti om att avdragen skulle finnas kvar.

Inom socialdemokratin blir frågan också en öm punkt i arbetet med partiets förnyelse. Hur skapa en politik som värnar gemenskapsvärden kring frihet, jämlikhet och solidaritet i en alltmer individualiserad tid?

2010-02-26

Varför talar inte Mona Sahlin om rättvisa?

Lite drygt sex månader före valet ser det ljust ut för de rödgröna samarbetspartierna. De leder i samtliga opinionsmätningar som redovisas och i dagens mätning från Synovate har försprånget ökat och de rödgröna får egen majoritet.
Men val vinns inte av sig själv. Valet kommer säkert att bli jämt, och valdebatten betydelsefull. I tidigare val har frågan om ansvar och regeringsduglighet varit en socialdemokratisk paradfråga. Men denna gång är det annorlunda. Den borgerliga alliansregeringen har visat att man förmått samarbeta och styra landet. Fredrik Reinfeldt vinner stort över Mona Sahlin i de förtroendemätningar som genomförs. Inget talar för att Socialdemokraterna och det oprövade rödgröna samarbetet på allvar kommer att kunna utmana allianspartierna i frågan om ansvar och regeringsduglighet i den kommande valrörelsen.
Hur skall då de rödgröna vinna valdebatten? Ja, varför inte genom att tala om rättvisa? I rättvisefrågor har Socialdemokraterna stor trovärdighet, något som borde kunna användas mer kraftfullt i debatten med allianspartierna. Men Mona Sahlin talar sällan om rättvisa. I riksdagens två senaste partiledardebatter (14/10 -09 samt 20/1 -10) använder Mona Sahlin ordet rättvisa endast vid några enstaka tillfällen. I den pågående debatten om avdragsrätt för hushållsnära tjänster har de rödgröna tvingats på defensiven. Det finns många ideologiska tveksamheter i den frågan. Men varför inte sammanfatta dessa tveksamheter i att det nuvarande systemet faktiskt inte är rättvist? Som Storstad enkelt och slagkraftigt visat är det ju höginkomsttagarna som i praktiken gynnas av subventioner på hushållsarbete. Knappast rättvist.
Rättviseperspektivet borde genomsyra den socialdemokratiska agitationen inför valet i de allra flesta sakfrågor: jobbpolitiken, skatterna, skolan, vården och miljön. Men jämlikheten då, kanske någon undrar. Är det inte jämlikheten som är det socialdemokratiska värdet som borde trummas ut starkare i debatten? Jämlikhetsvärdet har ju också fått ett uppsving genom Richard Wilkinsons och Kate Picketts mycket uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag) som entydigt visar att visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jovisst. Men jämlikhet är ändå en företeelse och ett begrepp som attraherar människor som redan befinner sig till vänster i sitt sinne. Rättvisa är något vi alla är för. Det går an att säga att lite ojämlikhet kan vara bra i vissa situationer. Men ingen kan säga att lite orättvisa är något positivt.
Hur många gånger tror ni förresten att Fredrik Reinfeldt använde ordet rättvisa i de två partiledardebatter jag nämnde ovan? Just det. Noll gånger.

2010-02-23

Per Landin, Lena Sundström och konsten att utöva härskartekniker

I en artikel i Dagens Nyheter i dag (ännu ej på nätet) går kulturskribenten och litteraturvetaren Per Landin till angrepp mot Lena Sundström och hennes uppmärksammade bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark. Om boken kan man förstås tycka vad man vill. Själv tycker jag den är utmärkt och jag instämmer i de hyllningar den fått i svensk och i dansk press (den nominerades också till Augustpriset och erhöll Gleerups litterära pris). Per Landin legitimerar sin text med att Lena Sundström kommer att arbeta med valbevakning på TV 4 i samband med höstens val.
Per Landins text är värd eftertanke eftersom den utgör en närmast övertydlig provkarta på flera (oftast manliga) härskartekniker . Den prisbelönta och välmeriterade författaren och journalisten Lena Sundström förminskas t ex i Landins text genom att hon introduceras enbart som AB-krönikören. Landin förlöjligar också Lena Sundström genom att i raljant ton skriva att hennes bakgrund som koreanskt barnhemsbarn (!) gör henne som klippt och skuren till att med oskuldens rena blick skildra Danmark som den moraliska ruttenhetens och inskränkthetens hemvist på jorden. Sundström sägs ta sig an sitt uppdrag med storögd välvilja och upplyst överermod.
Per Landin använder Lena Sundström som ett redskap för sitt egentliga ärende - att urskulda den danska flykting- och integrationspolitiken. I artikeln betonar Landin att Danmark genom sitt tusenåriga kungahus är tryggare i sin kontinentala självkänsla än vad Sverige är och att man därför också vågar låta problemen komma till ytan utan att drabbas av moralpanik.
Lena Sundström kan förstås försvara sig själv, vilket hon också gör i dagens Studio Ett i P 1 samt på DN Kultur på torsdag. Men Per Landins text är en fläkt från tider jag för trodde vi för längesedan hade passerat. I det Studio Ett-inslag jag länkar till ovan säger Per Landin också att Svensk debatt skulle må bra om den muslimska invandringen kunde diskuteras öppet. Ack ja. Vi gör väl inget annat än diskuterar islam och hur vi skall förhålla oss till den religionen och dess yttringar? I Norge var orden islam/muslim 2009 nästan lika ofta förekommande i norska medier som namnet på statsministern Jens Stoltenberg.
Tänk om Per Landin i stället hade sagt att Svensk debatt skulle må bra om den judiska invandringen kunde diskuteras öppet. Sådana uttalanden kunde höras under 1930-talet, och det hade varit väldigt skönt att få slippa höra den typen av ytliga kategoriseringar efter människors religionstillhörighet igen. Spåren förskräcker.

2010-02-21

Shutter Island - varje människa är en ö

Varje människa är en ö. Med en enkel travestering av den engelske poeten John Donne kan man syntetisera undertexten i Martin Scorseses nya storfilm Shutter Island, baserad på Dennis Lehanes bok "Patient 67" och med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.
Filmen följer den federale polisen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) som 1954 får i uppdrag att utreda ett mystiskt försvinnande av en patient på ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar på ön Shutter Island utanför Boston. Teddy Daniels anar att ingenting på sjukhuset är som det synes vara. Vem är t ex den okände patient 67 som rymlingen nämnt i ett kvarlämnat, kodat meddelande? Och varför tycks sjukhusledningen vilja motarbeta Teddy Daniels utredning?
Det är en lysande film om vad det innebär att vara människa - men budskapet är som så ofta i Scorseses senare filmer melankoliskt uppgivet och grått. DiCaprio gestaltar en människas själskamp med att finna sanningen i en värld där godheten verkligen försöker men inte lyckas nå ända fram. Sanningen finns - som så ofta - i oss själva. Men vill vi se den? Bör vi se den? Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, skrev John Donne, och fortsatte varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Men Shutter Island är inte en del av fastlandet. Shutter Island finns i oss alla och om vi drar jalusiet åt sidan ("shutter" ungefär = "jalusi" eller "fönsterlucka") blottas en ensamhet och en ödslighet och en skräck så stark att det bästa kanske hade varit att förslutenheten fått vara kvar.
Jag delar inte Scorseses människosyn - men det är en excellent gestaltning av problematiken kring att vara människa. Om människan nödvändigtvis skall vara en ö så föredrar jag i stället den människosyn som kommer till uttryck i Risken finns tidstypiska "Öar i strömmen" från 1973:

Ansvarslöst utnyttjas liv
av hänsynslösa vinstmotiv
och leder oss mot perspektiv
som ingen vågar tro.

Så sätt då fröet och låt det gro.
Och växa upp till öar i strömmen.
Växa upp till öar i strömmen.
*

Hur slutar då John Donnes dikt om att ingen människa är en ö? Jo, ungefär som filmen: Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig. Gå och se den.

2010-02-19

Kulturrasism i den Livets Ord närstående tidningen Världen idag?

Den Livets Ord närstående kristna tidningen Världen idag anklagas i en forskningsrapport för kulturrasism. Det är universitetslektorn Kristian Steiner vid Malmö Högskola som analyserat vilken bild av muslimer och av islam som redovisas på Världen idags ledarsida. Steiner presenterar sina resultat i tidskriften Tro & Liv (1/10, artikeln finns tyvärr ej på nätet).

Av de cirka 300 ledare som Steiner undersökt behandlar hela 20 procent muslimer, islam eller etniska grupper och nationer med muslimsk majoritet. Det vanligaste temat i de undersökta ledarna är att muslimer eller islam tillskrivs ansvaret för det problem som är artikelns utgångspunkt. Kritiken mot islam framförs i breda och oprecisa ordalag. Steiner exemplifierar bl a med en ledarartikel av Carin Stenström, som skriver att islam är en farlig religion, ett direkt hot mot den fria världen. De två vanligaste handlingarna som tillskrivs muslimer är att de mördar/massmördar eller kräver något på västerlandets bekostnad.

Steiner summerar sina resultat enligt följande: Världen idag låter sin bild av islam och muslimer präglas av hotfullhet, våldsamhet, brist på modernitet och rationalitet samt av oföränderlighet. (...) De missförhållanden och klandervärda handlingar som tidningen lyfter fram, gör man stora grupper, ibland alla, muslimer ansvariga för. Därigenom förvandlas traditionell och ibland helt nödvändig regimkritik till kulturrasism.

Steiners rapport är skrämmande läsning Det räcker med att byta ut "muslimer" mot "judar" eller "islam" mot "judendom" för att inse vidden av det hela.

Världen idag är inte vilken tidning som helst. Tidningen har hela 8 000 prenumeranter och här medarbetar bl a förre Expressen-journalisten Ulf Nilson. Näringslivsredaktör är Siewert Öholm. Tidningen och Siewert Öholm har tidigare försökt tysta och smutskasta Kristian Steiner. Det vore hedervärt om tidningens representanter i stället förmåddde samla sig till ett uns av självkritik och i kristen anda älska sin nästa - även om han eller hon råkar vara muslim.

2010-02-17

Utrikesdebatten och en radikaliserad socialdemokratisk utrikespolitik

Dagens Utrikesdebatt i riksdagen blev en intressant tillställning, inte minst eftersom det var första gången som de rödgröna skulle argumentera för sin gemensamma utrikespolitik. Dagen till ära hade de rödgröna också presenterat en ny gemensam plattform: En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder.

Den rödgröna plattformen bidrar till en ytterligare radikalisering av socialdemokratisk utrikespolitik. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik (underförstått: strunt samma vilket innehåll en sådan utrikespolitik skulle ha - det viktiga är att den är gemensam). I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.

USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

Däremot sägs nästan ingenting om EU eller om Afghanistan i det rödgröna dokumentet, vilket är ett uttryck för den oenighet som finns inom det rödgröna samarbetet i dessa frågor.

Den borgerliga alliansregeringens utrikesdeklaration som också presenterades i riksdagen i dag spelade ner Förenta Nationerna (FN), vilket avspeglar regeringens nedprioritering av FN-politiken. Det är också noterbart att ordet Gaza överhuvudtaget inte förekommer i deklarationen, trots den ohyggliga politiska och humanitära situationen i området. Däremot talar regeringen klarspråk när det gäller Israels ockupationspolitik, de olagliga bosättningarna samt Jerusalems status som huvudstad för två stater.

Det är också intressant att se vilka argument regeringen använder för att motivera den svenska insatsen i Afghanistan. Det är nu inte mindre än fem saker som den svenska militära insatsen skall åstadkomma: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, skapa stabilitet samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. Ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk blir jag.

De rödgröna är splittrade i frågan om EU och om Afghanistan - det är sant. Men den borgerliga alliansen är splittrad i synen på Nato och på EMU, vilket jämnar ut det hela.

Utrikesfrågor brukar sällan spela en central roll i valrörelsen. Men de rödgröna verkar sugna att gå på offensiven i dessa frågor, vilket öppnar för en extra intressant valrörelse.

2010-02-15

Fusket inom de moderata provvalen

Uppdatering måndag kväll: I Studio Ett i P1 diskuterar jag och Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder det som inträffat. Vi är överens om mycket men träter om huruvida ett ökat inslag av personval skulle vara en lämplig åtgärd för att hantera problemet med provvalsfusk. P J Anders Linder är för personval, jag är emot. Kan avlyssnas här.

*

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT:

Fusket inom de moderata provvalen kan bidra till ett ökat politikerförakt. Det är därför viktigt att Moderaterna reder ut frågan på allvar, gärna genom en oberoende utredare. Affären kommer knappast att påverka själva valrörelsen, mer än att den ytterligare kan stärka grunden för missnöjespartier.

Partierna i Sverige har under flera år haft problem med sjunkande medlemstal och sviktande folkrörelseförankring. Därigenom har partierna fått allt svårare att fullgöra sin roll som en länk mellan staten och medborgarna. I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att tacka in alla samhällsfrågor.

Partierna har försökt hantera denna utveckling bl a genom ett ökat inslag av personval. Men den här typen av affärer bidrar ju också till att undergräva legitimiteten även i personvalen.
Partierna måste utveckla nya arbetsformer som möter individualiseringen samtidigt som man även fortsättningsvis skall fylla funktionen av att ge röst åt olika samhällsgrupper och samla ihop de åsikter och krav som förs fram i samhällsdebatten. De partier som bäst förmår hantera denna ekvation har framtiden för sig.

2010-02-14

Alliansen knappar in. Hur går det för Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Piratpartiet?

Dagens Sifo-mätning visar att alliansregeringen har knappat in på den rödgröna oppositionen. Enligt mätningen leder de rödgröna nu med 49.0 mot 45.6 procent, det vill säga ett försprång på 3.4 procentenheter.

Uppgången för alliansregeringen kommer inte oväntat. Dess anhängare har under vintermånaderna varit kraftigt nedmobiliserade, trängda av bl a sjukförsäkringsfrågan och alla oklara turer kring Saab-affären. Men den s k Superveckan med fyra partiledardebatter i olika former mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blåste nytt liv i borgerligheten, och mobiliseringen av de båda blockens sympatisörer jämnas ut. Nu är valåret i gång på allvar och jag tror att opinionsmätningarna kommer att spreta lite mindre framöver.

Kristdemokraterna fick i mätningen endast 3.9 procent, det vill säga precis under riksdagsspärren. Strategin kring "verklighetens folk" har uppenbarligen inte fungerat. Det gläder mig, eftersom jag ser den strategin som ett uttryck för en smygande högerpopulism som Göran Hägglund i grunden inte står för. Ärlighet varar längst och Göran Hägglund är inte trovärdig som högerpopulist!

I Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna endast 3.4 procent, en minskning med 1.6 procentenheter sedan föregående mätning. Den enorma mediehausse som Sverigedemokraterna kunnat rida på under flera månaders tid tycks nu vara slut, och jag tror partiet får svårt att återerövra en lika framträdande plats på mediearenan. Om opinionsläget mellan de båda blocken är någorlunda jämnt så försvårar det också för Sverigedemokraterna att erövra en plats i debatten.

I stället är det nog dags för Piratpartiet att stiga fram i det mediala rampljuset igen. Trots en del internt gurgel håller partiet ihop och tar sats inför en valrörelse där integritets- och informationsfrågor sannolikt kommer att ha en betydligt mer framträdande plats än i tidigare valrörelser. Visserligen är det svårare att ta en plats i riksdagen än i Europaparlamentet, men omöjligt är det inte. Några av de övriga partierna har visserligen vaknat till i integritetsfrågorna, men fortfarande är det yrvakenheten som dominerar. Piraterna kommer att vara på banan, och det skall bli spännande att se hur långt deras kraft räcker.

Jag har under mandatperioden konsekvent tippat att de rödgröna tar över regeringsmakten i 2010 års val och att Sverigedemokraterna får mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Jag tror att vi efter 2010 års val kommer att ha samma partier representerade i riksdagen som vi hade efter 2006 års val - men med Piratpartiet som möjlig uppstickare. Mitt grundtips i dessa frågor står kvar.

2010-02-12

Centern och Afghanistan - en öm tå?

I Göteborgs-Posten (9/2, ej på nätet) påstår jag att om säkerhetsläget i Afghanistan förvärras och om opinionen blir än mer kritisk till närvaron av svensk trupp så är Centern det parti i alliansregeringen där det finns en grogrund för opposition mot kriget och krav på att de svenska soldaterna skall tas hem.

Kommentaren har föranlett Centerns talesperson i försvarsfrågor Staffan Danielsson att reagera och snabbt gå ut med en dementi. Centerpartiet står med stolthet bakom Sveriges fredsbevarande insats i Afghanistan. Det är ett långsiktigt åtagande, säger Staffan Danielsson till Göteborgs-Posten (12/2, ej på nätet). Hmm - lite öm tå och behov av att stämma i bäcken kan ju Danielsson dementi uppfattas som av den misstänksamme.

Enigheten i regeringen i Afghanistanfrågan hotas nu från ett helt annat håll. Folkpartiet kräver i dag att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall utökas med 100 soldater. Undrar vad Centern och Staffan Danielsson tycker om det?

Se också min tidigare bloggppost kring temat Centern och Afghanistan

2010-02-11

18 svenska soldater köper sex på bordell i Tyskland

En grupp på 18 svenska yrkesanställda elitsoldater har köpt sex på en bordell i Würzburg i samband med en militärövning i Tyskland. Juridiskt tycks de inte ha begått något brott, då de besökt bordellen på sin fritid. Må så vara. Men nog borde väl Försvarsmakten kunna formulera ett regelverk som hindrar dras anställda från att köpa sex under en tjänsteresa?

Folkpartisten Erik Svansbo beskriver kritiken mot soldaternas bordellbesök som "ett arv från kristen moralism" och beklagar sig över att ingen tar de sexköpande männens parti. Det tycks som att Folkpartiet har en del att jobba med internt i synen på jämställdhetsfrågorna. (Tipstack till Bulten i Bo.)

Män och våld och sex och krig - har vi hört det förut? Men blir kanske situationen än värre om vi har en yrkesarmé i stället för en värnpliktsarmé? Göran Greider ger uttryck även för mina tankar i denna fråga: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig. Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra orolig.

Om män och kvinnors förhållningssätt till våld och våldsanvändning formulerade jag mig en gång i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998). Finns ännu att läsa och beställa.