Vi har väl alla förhoppningar inför det nya år som kommer. Här är tre önskningar som jag hoppas att 2015 kommer att behandla med välvilja.
1. En samhällsdebatt som mera handlar om politiska sakfrågor och mindre om partiernas spelstrategiska överväganden. I brist på skarpa, urskiljbara motsättningar mellan vänster och höger tenderar de politiska partierna att tränga ihop sig i mitten. De politiska partierna måste ta sitt ansvar och formulera distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ för medborgarna att förhålla sig till. Politik skall inte vara ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik skall vara blod och eld, för att travestera Frälsningsarmén. Jag ser gärna en migrationspolitisk debatt mellan de rödgröna partierna och allianspartierna som synliggör vilka skillnader som finns även inom detta politikområde. Den debatten skall förstås handla om hur vi bäst tar hand om de människor som söker sig hit och inte om Sverigedemokraternas ytterlighetsståndpunkter i frågan.
2. Partier som förmår utveckla sin politik och sin organisationsform så att de åter blir relevanta plattformar för medborgarnas politiska engagemang. De politiska partierna har svårt att rekrytera nya medlemmar. Svårigheten beror inte på att svenska medborgare blivit mindre intresserade av politik eller mindre politiskt engagerade. Men medborgarnas politiska engagemang tar sig allt oftare andra uttryck än genom de politiska partierna, till exempel istället genom olika löst organiserade nätverk som mobiliserar i enskilda sakfrågor som till exempel antirasism, feminism, och miljö. Partierna måste bejaka samhällets individualisering och digitalisering på ett sätt så att de blir attraktiva för alla de solidariska individualister som brinner för att förändra världen.
3. En intressant debatt kring min just utkomna bok om förre justitieministern Lennart Geijer. I boken "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas) skildrar jag den egensinnige radikalen Lennart Geijers liv och politiska gärning. Lennart Geijer var justitieministern som ville riva alla fängelser. Efter helgerna kommer jag att initiera debatter om kriminalpolitik och brott och straff där jag ställer Lennart Geijers frihetsideal mot vår tids samhälle. Boken har just kommit ut, och fått en positiv recension i Svenska Dagbladet. Boksläpp organiseras i Stockholm 20 januari kl 18.00 (Arenagruppen, Saltmätargatan 22) och i Göteborg 21 januari kl 17.00 (Sprängkullsgatan 19). Välkomna även till Göteborgs Stadsbibliotek söndag 8 februari kl 14.00. Boken kan av den lässugne beställas här för det facila priset av 178 kronor.
Med dessa rader önskas bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År. Om några dagar möts vi på barrikaderna igen. Ha det så bra tills dess.
2014-12-28
Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?
Vad innebär Decemberöverenskommelsen för det fortsatta samarbetet inom Alliansen? I går översköljdes Moderaternas och Anna Kinberg Batras Facebooksidor av negativa kommentarer av typen "Tack och adjö" eller "Aldrig mera Moderaterna". Flera av dessa kommenterar kommer förstås från anonyma personer och nättroll som inte haft för avsikt att rösta på Moderaterna, utan snarare känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Men det råder inget tvivel om att det inom Moderaterna finns en kritik mot Decemberöverenskommelsen och att den av en del moderater uppfattas som att Alliansen lagt sig platt för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.
Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.
Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.
Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.
En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.
Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.
Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.
Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.
Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.
En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.
Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.
2014-12-27
Decemberöverenskommelsen och dess politiska konsekvenser
Många har anledning att känna lättnad över det inställda extravalet. Redan i söndags - innan informationen om de pågående samtalen mellan regeringen och allianspartierna läckte ut - förordade jag att det planerade extravalet borde ställas in då ett extraval knappast skulle bidra till att lösa upp den parlamentariska knut som förlamade den svenska politiken. Dessutom fanns det både realpolitiska möjligheter och starka intressen över blockgränserna att undvika ett extraval.
Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.
Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.
Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.
Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.
Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.
Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.
Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.
Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.
Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.
Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.
Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.
Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.
2014-12-23
Julklappar och bibelord till partiledarna
Så här dagen före Julafton skänker jag våra svenska partiledare en varm tanke och överlämnar en julklapp redan nu. Julklappen består av varsitt bibelord att bära med sig och hämta kraft ur under det år som stundar.
Anna Kinberg Batra (M) (Ps 23:4) Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. När nu Anna Kinberg Batra tillträder som herde för den moderata hjorden är det viktigt att hon håller ordning på sin herdestav så att hjorden inte skingras eller blir osäker om vart den är på väg. Efter en svår valförlust och den förre herdens plötsliga försvinnande är hjorden i behov av ett starkt och fast ledarskap. Anna Kinberg Batra kan behöva både käpp och stav för att lyckas med sitt uppdrag.
Annie Lööf (C) (Matt 5:43f) Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er. Annie Lööf är den svenska politikens Dr Jekyll och Mr Hyde. Privat är hon känd som en oerhört sympatisk person. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har sagt att hon är den partiledare han helst skulle vilja bli strandsatt med på en öde ö. Men ge Annie Lööf en talarstol och en mikrofon så förvandlas hon till svensk politiks hårdaste slugger, med en retorik som många uppfattar som aggressiv och raljant. Annie Lööf skulle nog tjäna på att låta sin sympatiska personlighet synas lite mer i talarstolen också.
Jan Björklund (FP) (Syr 33:4) Förbered vad du skall säga, så lyssnar man på dig, gör bruk av all din kunskap när du yttrar dig. Jan Björklund har som utbildningsminister försökt distansera sig från "flumskolan" och i stället framstå som kunskapsskolans främste apostel. Det har väl gått sådär. Resultaten i den svenska skolan rasade under Jan Björklunds ministertid. Kanske beror det på att Jan Björklund systematiskt valt att inte lyssna på kunskapen från pedagogisk forskning, utan i stället litat till sina egna hopsnickrade sanningar om katederundervisningens förtjänster och läsplattornas fördärv. Jan Björklund måste ta omtag och bejaka den pedagogiska forskningens kunskaper om han vill bli lyssnad på igen.
Göran Hägglund (KD) (Matt 6:13) Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. I sin artikel på DN Debatt för ett par veckor sedan gav Göran Hägglund olika förslag på hur Sverige kunde sänka sina kostnader för flyktingmottagning. Många uppfattade artikeln som en flirt med väljare som tidigare röstat på Sverigedemokraterna. Om Göran Hägglund i slutet av nästa år skall kunna se sig i spegeln med hedern i behåll krävs att han förmår stå emot alla frestelser om att flirta med SD-väljare i frågor om invandring och asyl. (Ja, jag vet att jag här använde en äldre bibelöversättning. Är man traditionell så är man.)
Stefan Löfven (S) (Matt 5:37) Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. Stefan Löfven har under året fått mycket kritik för att vara otydlig och inte vilja eller kunna ge besked i flera viktiga frågor. Det är sant att otydlighet ibland kan vara värdefull, eftersom den ger handlingsfrihet och möjlighet att hantera oförutsägbara situationer. Men jag tror att Stefan Löfven måste bli något mer bestämd och konkret i sina svar för att på allvar bli trovärdig i sin roll partiledare och som statsminister.
Gustav Fridolin/Åsa Romson (MP) (Matt 20:16) Så skall de sista bli först och de första sist. Det är tungt att regera. Denna gamla sanning har Miljöpartiet sannerligen fått känna på. Partiets valresultat blev en besvikelse och som lillasyskon i regeringen har man tvingats ingå kompromisser som sänder smärtor genom partiets ideologiska nervsystem. Vägen till att bli Sveriges tredje största parti känns just nu lång och törnbeströdd. Fridolin och Romson får söka tröst i bibelordets profetia.
Jonas Sjöstedt (V) (Ps 35:12) Man lönar mig med ont för gott, jag är övergiven. Jonas Sjöstedt har principfast värnat vänsterflanken i svensk politik. Inför valet i september var Vänsterpartiet i mångas ögon en sannolik eller åtminstone tänkbar regeringspartner för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men bara någon dag efter den rödgröna valsegern kastade Stefan Löfven ut Jonas Sjöstedt i den politiska kylan genom att utan några föregående förhandlingar klargöra att någon regeringssamverkan med Vänsterpartiet inte stod på agendan. Jonas Sjöstedts realpolitiska möjligheter att ta sig tillbaka in i regeringsmatchen är begränsade. Han kan behöva hjälp från ovan, i form av det som bjuds i det citerade bibelordets fortsättning: Klä dem i skam och nesa, de som triumferar över mig. Men låt dem som unnar mig min rätt få jubla och glädja sig.
Jimmie Åkesson/Mattias Karlsson (SD) (Gal 3:28) Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla människors lika värde är en grundbult i kristendomen. Sverigedemokraterna, som har så svårt för islam och som ägnar så mycket tid åt att sortera människor i olika kategorier, borde besinna sig och lägga större fokus på vad som förenar oss människor i stället för att söka saker som håller oss isär. Som extrapresent överlämnar jag 5 Mos 10:19 Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp i form av ett bibelord, och jag väljer 1 Kor 13:13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. I tro, hopp och kärlek önskar jag bloggens läsare en riktigt God och Välsignad Jul.
Anna Kinberg Batra (M) (Ps 23:4) Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. När nu Anna Kinberg Batra tillträder som herde för den moderata hjorden är det viktigt att hon håller ordning på sin herdestav så att hjorden inte skingras eller blir osäker om vart den är på väg. Efter en svår valförlust och den förre herdens plötsliga försvinnande är hjorden i behov av ett starkt och fast ledarskap. Anna Kinberg Batra kan behöva både käpp och stav för att lyckas med sitt uppdrag.
Annie Lööf (C) (Matt 5:43f) Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er. Annie Lööf är den svenska politikens Dr Jekyll och Mr Hyde. Privat är hon känd som en oerhört sympatisk person. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har sagt att hon är den partiledare han helst skulle vilja bli strandsatt med på en öde ö. Men ge Annie Lööf en talarstol och en mikrofon så förvandlas hon till svensk politiks hårdaste slugger, med en retorik som många uppfattar som aggressiv och raljant. Annie Lööf skulle nog tjäna på att låta sin sympatiska personlighet synas lite mer i talarstolen också.
Jan Björklund (FP) (Syr 33:4) Förbered vad du skall säga, så lyssnar man på dig, gör bruk av all din kunskap när du yttrar dig. Jan Björklund har som utbildningsminister försökt distansera sig från "flumskolan" och i stället framstå som kunskapsskolans främste apostel. Det har väl gått sådär. Resultaten i den svenska skolan rasade under Jan Björklunds ministertid. Kanske beror det på att Jan Björklund systematiskt valt att inte lyssna på kunskapen från pedagogisk forskning, utan i stället litat till sina egna hopsnickrade sanningar om katederundervisningens förtjänster och läsplattornas fördärv. Jan Björklund måste ta omtag och bejaka den pedagogiska forskningens kunskaper om han vill bli lyssnad på igen.
Göran Hägglund (KD) (Matt 6:13) Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. I sin artikel på DN Debatt för ett par veckor sedan gav Göran Hägglund olika förslag på hur Sverige kunde sänka sina kostnader för flyktingmottagning. Många uppfattade artikeln som en flirt med väljare som tidigare röstat på Sverigedemokraterna. Om Göran Hägglund i slutet av nästa år skall kunna se sig i spegeln med hedern i behåll krävs att han förmår stå emot alla frestelser om att flirta med SD-väljare i frågor om invandring och asyl. (Ja, jag vet att jag här använde en äldre bibelöversättning. Är man traditionell så är man.)
Stefan Löfven (S) (Matt 5:37) Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. Stefan Löfven har under året fått mycket kritik för att vara otydlig och inte vilja eller kunna ge besked i flera viktiga frågor. Det är sant att otydlighet ibland kan vara värdefull, eftersom den ger handlingsfrihet och möjlighet att hantera oförutsägbara situationer. Men jag tror att Stefan Löfven måste bli något mer bestämd och konkret i sina svar för att på allvar bli trovärdig i sin roll partiledare och som statsminister.
Gustav Fridolin/Åsa Romson (MP) (Matt 20:16) Så skall de sista bli först och de första sist. Det är tungt att regera. Denna gamla sanning har Miljöpartiet sannerligen fått känna på. Partiets valresultat blev en besvikelse och som lillasyskon i regeringen har man tvingats ingå kompromisser som sänder smärtor genom partiets ideologiska nervsystem. Vägen till att bli Sveriges tredje största parti känns just nu lång och törnbeströdd. Fridolin och Romson får söka tröst i bibelordets profetia.
Jonas Sjöstedt (V) (Ps 35:12) Man lönar mig med ont för gott, jag är övergiven. Jonas Sjöstedt har principfast värnat vänsterflanken i svensk politik. Inför valet i september var Vänsterpartiet i mångas ögon en sannolik eller åtminstone tänkbar regeringspartner för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men bara någon dag efter den rödgröna valsegern kastade Stefan Löfven ut Jonas Sjöstedt i den politiska kylan genom att utan några föregående förhandlingar klargöra att någon regeringssamverkan med Vänsterpartiet inte stod på agendan. Jonas Sjöstedts realpolitiska möjligheter att ta sig tillbaka in i regeringsmatchen är begränsade. Han kan behöva hjälp från ovan, i form av det som bjuds i det citerade bibelordets fortsättning: Klä dem i skam och nesa, de som triumferar över mig. Men låt dem som unnar mig min rätt få jubla och glädja sig.
Jimmie Åkesson/Mattias Karlsson (SD) (Gal 3:28) Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla människors lika värde är en grundbult i kristendomen. Sverigedemokraterna, som har så svårt för islam och som ägnar så mycket tid åt att sortera människor i olika kategorier, borde besinna sig och lägga större fokus på vad som förenar oss människor i stället för att söka saker som håller oss isär. Som extrapresent överlämnar jag 5 Mos 10:19 Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp i form av ett bibelord, och jag väljer 1 Kor 13:13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. I tro, hopp och kärlek önskar jag bloggens läsare en riktigt God och Välsignad Jul.
2014-12-21
Ställ in extravalet!
Dagens Sifo-mätning är en kopia på riksdagsvalet i september. De rödgröna har ett försprång på 4.3 procentenheter och de flesta partierna tangerar i princip sina valresultat. Tidigare i veckan har mätningar från från Ipsos och från från Novus visat motsvarande resultat. Trots en av de mest turbulenta månaderna i Sveriges moderna politiska historia är avståndet mellan de båda blocken oförändrat.
Självklart kan vi inte utifrån dessa opinionsundersökningar dra några bestämda slutsatser om utgången av det planerade extravalet i mars. Men mycket talar för att dagens parlamentariska dödläge kommer att bestå, oavsett om de rödgröna eller Alliansen blir största block. Är det då verkligen nödvändigt att extravalet genomförs?
I god tid före valet i september 2014 berättade företrädare för allianspartierna att de visserligen skulle lämna ett gemensamt budgetförslag till riksdagen oavsett om de vann eller förlorade valet. Men därefter skulle de inte lämna något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Om allianspartierna håller fast vid denna utfästelse kommer Sverigedemokraterna således inte att ha några ytterligare möjligheter under mandatperioden att fälla regeringens budget.
Så om allianspartierna bara tillkännager att de står fast vid sin tidigare utfästelse så behövs det inget extraval. Stefan Löfven kan fortsätta regera på ungefär samma sätt som det ursprungligen var tänkt efter de rödgrönas valseger i höstas. Löfven har genom budgetnederlaget förlorat prestige och politiskt momentum. Men det är bara att ta nya tag och redan nu förbereda arbetet med en förnyad S/MP-budget inför hösten 2015. Parallellt med dessa förberedelser kan Löfven i lugn och ro föra diskussioner med alliansföreträdare om möjliga samverkanspunkter.
Om Alliansen upprepar sin utfästelse och undanröjer extravalet slipper Kristdemokraterna en osäker dust med fyraprocentsspärren. Folkpartiet slipper gå till val några månader efter partiets näst sämsta valresultat någonsin. Moderaterna slipper gå till ett val med en oprövad och för de flesta medborgare politiskt okänd partiledare, bara några månader efter sitt stora valnederlag. Centerpartiet får möjlighet att i opposition på allvar utmana Moderaterna om rollen som alliansledare. Sverigedemokraternas möjlighet till politiskt inflytande minskar.
Det Alliansen förlorar på ett inställt extraval är att möjligheten att återta regeringsmakten skjuts på framtiden till hösten 2018. Samtidigt vet vi inte vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gör allvar av sitt hot att fälla varje regering som inte dansar efter deras pipa i migrationspolitiken.
Så ställ in det planerade extravalet. Socialdemokraterna och Stefan Löfven får leva med nesan att ha fått sin första budget nedröstad av riksdagen. Allianspartierna får glädja sig åt segern att deras ekonomiska politik präglar Sverige under 2015, trots att de förlorade valet. Sverigedemokraterna utestängs från politiskt inflytande, utan att vi behöver pilla på Riksdagsordningen. Det går, om bara viljan finns.
Noterar också att Mark Klamberg redan tidigare varit inne på samma tankar som de jag framför i denna post.
Självklart kan vi inte utifrån dessa opinionsundersökningar dra några bestämda slutsatser om utgången av det planerade extravalet i mars. Men mycket talar för att dagens parlamentariska dödläge kommer att bestå, oavsett om de rödgröna eller Alliansen blir största block. Är det då verkligen nödvändigt att extravalet genomförs?
I god tid före valet i september 2014 berättade företrädare för allianspartierna att de visserligen skulle lämna ett gemensamt budgetförslag till riksdagen oavsett om de vann eller förlorade valet. Men därefter skulle de inte lämna något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Om allianspartierna håller fast vid denna utfästelse kommer Sverigedemokraterna således inte att ha några ytterligare möjligheter under mandatperioden att fälla regeringens budget.
Så om allianspartierna bara tillkännager att de står fast vid sin tidigare utfästelse så behövs det inget extraval. Stefan Löfven kan fortsätta regera på ungefär samma sätt som det ursprungligen var tänkt efter de rödgrönas valseger i höstas. Löfven har genom budgetnederlaget förlorat prestige och politiskt momentum. Men det är bara att ta nya tag och redan nu förbereda arbetet med en förnyad S/MP-budget inför hösten 2015. Parallellt med dessa förberedelser kan Löfven i lugn och ro föra diskussioner med alliansföreträdare om möjliga samverkanspunkter.
Om Alliansen upprepar sin utfästelse och undanröjer extravalet slipper Kristdemokraterna en osäker dust med fyraprocentsspärren. Folkpartiet slipper gå till val några månader efter partiets näst sämsta valresultat någonsin. Moderaterna slipper gå till ett val med en oprövad och för de flesta medborgare politiskt okänd partiledare, bara några månader efter sitt stora valnederlag. Centerpartiet får möjlighet att i opposition på allvar utmana Moderaterna om rollen som alliansledare. Sverigedemokraternas möjlighet till politiskt inflytande minskar.
Det Alliansen förlorar på ett inställt extraval är att möjligheten att återta regeringsmakten skjuts på framtiden till hösten 2018. Samtidigt vet vi inte vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gör allvar av sitt hot att fälla varje regering som inte dansar efter deras pipa i migrationspolitiken.
Så ställ in det planerade extravalet. Socialdemokraterna och Stefan Löfven får leva med nesan att ha fått sin första budget nedröstad av riksdagen. Allianspartierna får glädja sig åt segern att deras ekonomiska politik präglar Sverige under 2015, trots att de förlorade valet. Sverigedemokraterna utestängs från politiskt inflytande, utan att vi behöver pilla på Riksdagsordningen. Det går, om bara viljan finns.
Noterar också att Mark Klamberg redan tidigare varit inne på samma tankar som de jag framför i denna post.
2014-12-18
Göran Hägglund vill minska kostnaderna för asylmottagningen
På DN Debatt formulerar Kristedemokraternas partiledare Göran Hägglund tre politiska förslag i syfte att minska kostnaderna för asylmottagningen. Etableringsbidragen skall sänkas. Handläggningstiden för asylärenden för flyktingar som kommer från "säkra länder" skall kortas. Den som beviljas asyl i Sverige skall inte längre få ett permanent uppehållstillstånd, utan ett
uppehållstillstånd som endast gäller i tre år. Därefter prövas ärendet igen. Om skyddsbehovet kvarstår eller om den sökande har etablerat sig på arbetsmarknaden
ges ett permanent uppehållstillstånd.
Det finns såväl sakpolitiska som strategiska förutsättningar för Kristdemokraternas och Göran Hägglunds kursändring. Sakpolitiskt står Sverige inför en tid där flyktingmottagningen sannolikt kommer att öka. Då är det naturligt att se över migrationspolitikens utformning, i syfte att till exempel stärka rättsäkerheten och förbättra möjligheter till integration.
Strategiskt är Kristdemokraterna i starkt behov av en profilfråga. Inför det stundande extravalet tvingas partiet än en gång möta väljarna balanserandes på fyraprocentsgränsen. En politik som syftar till att minska kostnaderna för asylmottagningen kan göra partiet relevant för väljare som annars väljer mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
En del har uttryck förvåning över att det är just Kristdemokraterna som lägger fram de här förslagen. Jag är inte förvånad. Det är länge sedan Kristdemokraternas väljare var lika positiva till en generös flyktingpolitik som t ex Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Göran Hägglund har redan tidigare med sitt språkbruk om "Verklighetens folk" tangerat en populistisk "vi mot dom-diskurs" som man annars vanligen förknippar med Sverigedemokraterna. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har sedan länge rört sig i en riktning mot en mer restriktiv flyktingpolitik.
Jag brukar hävda att Sverigedemokraternas närvaro inte får utgöra ett hinder för en migrationspolitisk debatt mellan de övriga partierna. Ett sådant läge försämrar möjligheterna att utveckla migrationspolitiken och skapar en polarisering där Sverigedemokraterna representerar den ena polen och de sju övriga partierna trängs kring den andra polen. Det är ett konstgjort politiskt läge som främst gynnar Sverigedemokraterna.
Däremot är jag orolig för att Kristdemokraternas och Göran Hägglunds konkreta förslag bidrar till att föra politiken i en mer restriktiv riktning, och att Sverigedemokraterna den vägen ges ett indirekt politiskt inflytande. Genom att lägga fokus på minskade kostnader för asylmottagningen bidrar Göran Hägglunds utspel till att flytta över debatten till Sverigedemokraternas planhalva.
Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb.
Uppdaterat kl 21.25. Undrar också lite över hur ökad osäkerhet kring om man får stanna i landet ökar motivationen för att lära sig svenska. Samt hur vårdnadsbidraget passar in i Kristdemokraternas incitamentsstruktur för att få fler invandrare i arbete.
Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen.
Det finns såväl sakpolitiska som strategiska förutsättningar för Kristdemokraternas och Göran Hägglunds kursändring. Sakpolitiskt står Sverige inför en tid där flyktingmottagningen sannolikt kommer att öka. Då är det naturligt att se över migrationspolitikens utformning, i syfte att till exempel stärka rättsäkerheten och förbättra möjligheter till integration.
Strategiskt är Kristdemokraterna i starkt behov av en profilfråga. Inför det stundande extravalet tvingas partiet än en gång möta väljarna balanserandes på fyraprocentsgränsen. En politik som syftar till att minska kostnaderna för asylmottagningen kan göra partiet relevant för väljare som annars väljer mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
En del har uttryck förvåning över att det är just Kristdemokraterna som lägger fram de här förslagen. Jag är inte förvånad. Det är länge sedan Kristdemokraternas väljare var lika positiva till en generös flyktingpolitik som t ex Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Göran Hägglund har redan tidigare med sitt språkbruk om "Verklighetens folk" tangerat en populistisk "vi mot dom-diskurs" som man annars vanligen förknippar med Sverigedemokraterna. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har sedan länge rört sig i en riktning mot en mer restriktiv flyktingpolitik.
Jag brukar hävda att Sverigedemokraternas närvaro inte får utgöra ett hinder för en migrationspolitisk debatt mellan de övriga partierna. Ett sådant läge försämrar möjligheterna att utveckla migrationspolitiken och skapar en polarisering där Sverigedemokraterna representerar den ena polen och de sju övriga partierna trängs kring den andra polen. Det är ett konstgjort politiskt läge som främst gynnar Sverigedemokraterna.
Däremot är jag orolig för att Kristdemokraternas och Göran Hägglunds konkreta förslag bidrar till att föra politiken i en mer restriktiv riktning, och att Sverigedemokraterna den vägen ges ett indirekt politiskt inflytande. Genom att lägga fokus på minskade kostnader för asylmottagningen bidrar Göran Hägglunds utspel till att flytta över debatten till Sverigedemokraternas planhalva.
Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb.
Uppdaterat kl 21.25. Undrar också lite över hur ökad osäkerhet kring om man får stanna i landet ökar motivationen för att lära sig svenska. Samt hur vårdnadsbidraget passar in i Kristdemokraternas incitamentsstruktur för att få fler invandrare i arbete.
Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen.
2014-12-16
Hur skall vi tolka de senaste dagarnas turbulens inom Sverigedemokraterna?
De senaste dagarna har präglats av turbulens kring Sverigedemokraternas syn på folk, nationer och svenskhet. Sverigedemokraten Kent Ekeroth har motionerat i riksdagen om att Kriminalvården skall börja registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas partisekreterare och tillika riksdagens vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara same eller jude och samtidigt vara svensk. Björn Söders uttalande fick Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca att bryta riksdagens praxis genom att vägra inleda sitt anförande i riksdagen med sedvanliga "Herr talman", när Söder satt ordförande. Du är inte min talman, sade hon och fortsatte sitt anförande.
Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.
I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.
Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.
Frågan är om de senaste dagarnas turbulens är en tillfällighet eller en del i ett större mönster? Aftonbladets Martin Aagård hävdar att Sverigedemokraterna efter Jimmie Åkessons sjukskrivning passat på att förändra sitt språkbruk. De talar nu mindre, menar Aagård, om ”minoritet” eller ”etnisk grupp” och i stället mer om "nation” och "folk".
Jag vet inte om Aagårds uppgifter stämmer. Men vi var många som blev förvånade när Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson sjukskriven, valde att utlösa regeringskris och i förlängningen extra val genom att rösta för allianspartiernas budgetförslag i riksdagen. Och i dag uteblev Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson hastigt och lustigt från en pressträff med riksdagsjournalisterna, eftersom han var upptagen med "att flytta". I stället kom Richard Jomshof. Sverigedemokraterna är sannerligen inget vanligt parti. Kan någon tänka sig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt skulle utebli från en pressträff med motivet att de var upptagna med att flytta? Mattias Karlssons politiska profil ligger närmare Björn Söders, och det hörs rykten om att det var en hastigt utvecklad rysk snuva som medförde att den något mer sakpolitiskt profilerade Richard Jomshof fick ta steget fram och städa upp efter Björn Söder.
Många rykten går det om Sverigedemokraterna, de flesta sannolikt felaktiga. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier i det att journalister och politiska bedömare har betydligt mindre insyn i partiets interna processer än vad man har i övriga partier. Skälet till det är enkelt. Journalister och politiska bedömare är inte Sverigedemokrater och har heller nästan inga vänner som är aktiva inom partiet. Det finns inte så många personliga kontakter att ringa för att stämma av uppgifter och få insyn. Visst läcks det en hel del från Sverigedemokraterna, men dessa läckor har oftast en politisk agenda och informationen måste därför behandlas annorlunda än information som fås genom sociala kontaktnät.
I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.
2014-12-14
Sverigedemokraternas - och andras - obehagliga längtan efter etnisk registrering
Lagom till ettårsdagen av nazisternas attack på en antirasistisk manifestation i Kärrtorp får vi en obehaglig diskussion om värdet av att registrera människor efter deras föräldrars nationella bakgrund. I en motion till riksdagen föreslår Sverigedemokraten Kent Ekeroth att Kriminalvården ska registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen säger att motionen inte avviker från partilinjen.
Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)
Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.
Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.
Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.
Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)
Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.
Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.
Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.
2014-12-11
Om karenstider, Ulf Kristersson och frågan om rödgrönt samarbete eller ej
Det är mer än tre månader kvar till extravalet den 22 mars 2015. Genom den allmänna förvirringen innehåller varje enskild dag nu händelser som påverkar partiernas sakpolitiska och strategiska förutsättningar inför valet. Här kommer tre korta notater kring det senaste dygnets debattämnen:
1.) Bör det finnas en karenstid för politiker som lämnar sina uppdrag innan de tar steget in i näringslivet? Frågan föranleds genom att tidigare finansministern Anders Borg föreslås som vice ordförande i investeringsbolaget Kinneviks styrelse. I dessa arbetslinjens tider är det visserligen bra om även avgående ledande politiker kan gå in i arbete så snabbt som möjligt i stället för att ligga skattebetalarna till last genom ersättning för tidigare statsrådsuppdrag på i det här fallet 124 000 kronor i månaden. Men jag tycker ändå det känns osnyggt med en så snar övergång. Däremot tror jag inte på lagstiftning. I stället ser jag gärna att det formuleras riktlinjer som tillämpas i kombination med gott omdöme.
2.) Var det klokt av Moderaterna att utse Ulf Kristersson till ny ekonomisk-politisk talesperson efter Anna Kinberg Batra? Svaret på den frågan får vi nog först efter extravalet i mars. Ulf Kristersson är en skicklig och allmänkompetent politiker, men det är svårbedömt hur han tas emot av väljarna. Det är heller inte självklart att Ulf Kristersson blir Alliansens finansministerkandidat. Om Moderaterna tappar i väljarstöd och till exempel Centerpartiet växer så kanske Annie Lööf gör anspråk på den posten.
3.) Går Socialdemokraterna till val tillsammans med Miljöpartiet eller inte? Beskeden från Stefan Löfven har varit motsägelsefulla. Fram tills i dag har beskedet varit inriktat på att Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budget utgjort en plattform för de båda partiernas valrörelse. Men i dag anförde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna måste klippa banden med Miljöpartiet i valrörelsen och utlova betydligt större offentliga investeringar än vad som inrymdes i den rödgröna nedröstade regeringsbudgeten. Och senare i dag meddelade Stefan Löfven att Budgeten är överspelad. Den har röstats ned och man kan inte gå till val precis på den budgeten. Löfven tillade: Vi sitter i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Vi har lagt en budget tillsammans – den gäller inte längre för den röstades ner. Förutsättningarna är annorlunda och då måste vi hantera det. Socialdemokraterna står inför ett dilemma. Går man till val ensamma kommer partiet återigen att överösas med frågor om med vem man tänker regera och vilken regeringspolitik som då blir följden. Går man till val tillsammans med Miljöpartiet riskerar partiet att förlora väljare som inte uppskattar det gröna sällskapet. Nu har Stefan Löfven och Socialdemokraterna gjort en hastig strategiförändring, vilken i åtminstone det korta perspektivet bör uppfattas som förvirrande av väljarna.
1.) Bör det finnas en karenstid för politiker som lämnar sina uppdrag innan de tar steget in i näringslivet? Frågan föranleds genom att tidigare finansministern Anders Borg föreslås som vice ordförande i investeringsbolaget Kinneviks styrelse. I dessa arbetslinjens tider är det visserligen bra om även avgående ledande politiker kan gå in i arbete så snabbt som möjligt i stället för att ligga skattebetalarna till last genom ersättning för tidigare statsrådsuppdrag på i det här fallet 124 000 kronor i månaden. Men jag tycker ändå det känns osnyggt med en så snar övergång. Däremot tror jag inte på lagstiftning. I stället ser jag gärna att det formuleras riktlinjer som tillämpas i kombination med gott omdöme.
2.) Var det klokt av Moderaterna att utse Ulf Kristersson till ny ekonomisk-politisk talesperson efter Anna Kinberg Batra? Svaret på den frågan får vi nog först efter extravalet i mars. Ulf Kristersson är en skicklig och allmänkompetent politiker, men det är svårbedömt hur han tas emot av väljarna. Det är heller inte självklart att Ulf Kristersson blir Alliansens finansministerkandidat. Om Moderaterna tappar i väljarstöd och till exempel Centerpartiet växer så kanske Annie Lööf gör anspråk på den posten.
3.) Går Socialdemokraterna till val tillsammans med Miljöpartiet eller inte? Beskeden från Stefan Löfven har varit motsägelsefulla. Fram tills i dag har beskedet varit inriktat på att Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budget utgjort en plattform för de båda partiernas valrörelse. Men i dag anförde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna måste klippa banden med Miljöpartiet i valrörelsen och utlova betydligt större offentliga investeringar än vad som inrymdes i den rödgröna nedröstade regeringsbudgeten. Och senare i dag meddelade Stefan Löfven att Budgeten är överspelad. Den har röstats ned och man kan inte gå till val precis på den budgeten. Löfven tillade: Vi sitter i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Vi har lagt en budget tillsammans – den gäller inte längre för den röstades ner. Förutsättningarna är annorlunda och då måste vi hantera det. Socialdemokraterna står inför ett dilemma. Går man till val ensamma kommer partiet återigen att överösas med frågor om med vem man tänker regera och vilken regeringspolitik som då blir följden. Går man till val tillsammans med Miljöpartiet riskerar partiet att förlora väljare som inte uppskattar det gröna sällskapet. Nu har Stefan Löfven och Socialdemokraterna gjort en hastig strategiförändring, vilken i åtminstone det korta perspektivet bör uppfattas som förvirrande av väljarna.
2014-12-09
Allianspartiernas utspel och alla dessa utsträckta händer
I dag säger sig de fyra alliansföreträdarna sträcka ut en hand om att göra upp över blockgränsen om spelregler som underlättar för minoritetsregeringar att regera. Bland de åtgärder som nämns återfinns förändrade röstningsregler i riksdagen, särskilt i frågor som är budgetrelaterade, samt blocköverskridande överenskommelser som skapar ökad tydlighet kring hur statsministern ska utses.
Företrädare för regeringen och de rödgröna partierna ler i mjugg, och menar att allianspartiernas utsträckta hand varit trovärdigare om förslagen framförts före budgetomröstningen i stället för efter. En del ställer den retoriska frågan varför allianspartierna inte också kräver att åtgärderna skall tillämpas retroaktivt.
De rödgröna partiernas sarkasmer ekar något ihåligt mot bakgrund av att det faktiskt var Fredrik Reinfeldt som i god tid före valet i september förespråkade att största blocket skulle släppas fram och få regera. Då var det Stefan Löfven som vägrade avge en motsvarande utfästelse. Socialdemokraterna misstänkte att en sådan uppgörelse skulle befästa blockpolitiken och därigenom försvåra för partiet att locka över mittenpartierna till en eventuell regeringssamverkan. Jag tyckte då att Socialdemokraternas agerande var fel, och tycker så fortfarande.
Har alliansföreträdarna då rätt när de i dag argumenterar för att förändra regelsystemet för att stärka minoritetsregeringars handlingskraft? Nja. Det är kanske inget fel på principen i sig. Men det är sällan en god sak att ändra på principer för att hantera ett enskilt problem - i det här fallet Sverigedemokraternas brott mot riksdagsordningens idé. Dessutom är alliansföreträdarnas trovärdighet i frågan just nu extra låg, mot bakgrund av det maktspel som sedan en vecka pågår i parlamentet.
Kanske vore det av värde att fundera på mer långsiktiga åtgärder, till exempel det svenska valsättet. Sverige använder sig av proportionella val, samtidigt som blockpolitiken innebär att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i regeringsfrågan. (Sverigedemokraterna är ju inte på något sätt tänkbara i ett regeringsalternativ.) Risken är att Sverige nu befinner sig i den sämsta av världar. Vi utnyttjar inte den potential för flexibilitet som ryms i kombinationen proportionella val - flerpartisystem och inte heller den tydlighet i regeringsfrågan som åstadkoms genom kombinationen majoritetsval - tvåpartisystem.
Själv är jag trots allt svag för kombinationen proportionella val - flerpartisystem. Ett välfungerande sådant system erbjuder större politisk mångfald och synliggör fler av de konfliktlinjer som genomsyrar varje mänskligt samhälle.
I min förra post beklagade jag mig över ursäktseländet i svensk politik. I dag känner jag samma trötthet över alla de "utsträckta händer" som nu används som retoriskt grepp i den politiska debatten. En skicklig politiker behöver inte berätta att hen sträcker ut en hand - det skall märkas ändå.
Företrädare för regeringen och de rödgröna partierna ler i mjugg, och menar att allianspartiernas utsträckta hand varit trovärdigare om förslagen framförts före budgetomröstningen i stället för efter. En del ställer den retoriska frågan varför allianspartierna inte också kräver att åtgärderna skall tillämpas retroaktivt.
De rödgröna partiernas sarkasmer ekar något ihåligt mot bakgrund av att det faktiskt var Fredrik Reinfeldt som i god tid före valet i september förespråkade att största blocket skulle släppas fram och få regera. Då var det Stefan Löfven som vägrade avge en motsvarande utfästelse. Socialdemokraterna misstänkte att en sådan uppgörelse skulle befästa blockpolitiken och därigenom försvåra för partiet att locka över mittenpartierna till en eventuell regeringssamverkan. Jag tyckte då att Socialdemokraternas agerande var fel, och tycker så fortfarande.
Har alliansföreträdarna då rätt när de i dag argumenterar för att förändra regelsystemet för att stärka minoritetsregeringars handlingskraft? Nja. Det är kanske inget fel på principen i sig. Men det är sällan en god sak att ändra på principer för att hantera ett enskilt problem - i det här fallet Sverigedemokraternas brott mot riksdagsordningens idé. Dessutom är alliansföreträdarnas trovärdighet i frågan just nu extra låg, mot bakgrund av det maktspel som sedan en vecka pågår i parlamentet.
Kanske vore det av värde att fundera på mer långsiktiga åtgärder, till exempel det svenska valsättet. Sverige använder sig av proportionella val, samtidigt som blockpolitiken innebär att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i regeringsfrågan. (Sverigedemokraterna är ju inte på något sätt tänkbara i ett regeringsalternativ.) Risken är att Sverige nu befinner sig i den sämsta av världar. Vi utnyttjar inte den potential för flexibilitet som ryms i kombinationen proportionella val - flerpartisystem och inte heller den tydlighet i regeringsfrågan som åstadkoms genom kombinationen majoritetsval - tvåpartisystem.
Själv är jag trots allt svag för kombinationen proportionella val - flerpartisystem. Ett välfungerande sådant system erbjuder större politisk mångfald och synliggör fler av de konfliktlinjer som genomsyrar varje mänskligt samhälle.
I min förra post beklagade jag mig över ursäktseländet i svensk politik. I dag känner jag samma trötthet över alla de "utsträckta händer" som nu används som retoriskt grepp i den politiska debatten. En skicklig politiker behöver inte berätta att hen sträcker ut en hand - det skall märkas ändå.
2014-12-07
Om ursäktseländet i svensk offentlighet
Vi lever i ett samhälle präglat av individualisering och där individens rättigheter värderas mycket högt. Är det kanske därför vi också överöses med alla dessa krav om att folk skall be om ursäkt?
I tisdags krävde Annie Lööf och de övriga alliansledarna att Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att Socialdemokraterna förra året bröt mot riksdagens praxis genom att lyfta ut separata delar av regeringens budget. Men det vägrade han att göra, säger Annie Lööf till Expressen.
Igår lördag krävde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder att finansminister Magdalena Andersson och Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att de betecknat Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Beteckningen är "rent nonsens", säger Björn Söder till TT.
På en presskonferens - också igår lördag - kom elithockeylaget Skellefteås tränare Bert Robertsson i storbråk med Frölundas tränare Roger Rönnberg om ett intermezzo i slutskedet av matchen. Roger Rönnberg krävde på den gemensamma presskonferensen att Bert Robertsson skulle be om ursäkt: Jag gav dig chansen, Bert, att be om ursäkt... du ber inte om ursäkt (...) Be om ursäkt och gå vidare.
Jag är så innerligt trött på detta "be om ursäkt"-elände. Annie Lööf, Björn Söder och Roger Rönnberg är formella företrädare för sina organisationer. Kravet på ursäkt förminskar de konflikter som uppstår mellan olika kollektiva rörelser - konflikter som oftast bottnar i värdeskillnader eller skilda verklighetsuppfattningar - till något personligt eller i värsta fall privat.
En ursäkt förutsätter dessutom att båda parter är överens om vad som har skett och vem som bär ansvaret för det inträffade. I de fall som redovisats ovan finns ingen sådan enighet och då blir kraven på "ursäkt" bara ett spel för galleriet. Annie Lööf och Stefan Löfven har av naturliga skäl helt olika uppfattningar om det legitima i Socialdemokraternas beslut att bryta ut delar av budgeten förra året. På samma sätt har Björn Söder och Stefan Löfven olika uppfattningar om det legitima i att beteckna Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Och det är heller inte så konstigt att hockeytränarna Roger Rönnberg och Bert Robertsson har skilda meningar om vad som låg bakom gruffet i slutet av matchen mellan Skellefteå och Frölunda. Men debattera då sakligt kring vad som är rätt och fel eller rimligt respektive orimligt i det som har skett, i stället för att kräva ursäkter.
Ursäktsmentaliteten luckrar upp gränsen mellan det offentliga och det personliga/privata. Kravet på ursäkt används som ett maktmedel för att ge intryck av att det råder enighet i frågor där ingen enighet finns. Bryt ursäkteseländet, och bryt det nu.
På förekommen anledning vill jag också berätta att ursäktssjukan kan drabba vem som helst av oss. (Tipstack till Andrej Kokkonen.)
I tisdags krävde Annie Lööf och de övriga alliansledarna att Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att Socialdemokraterna förra året bröt mot riksdagens praxis genom att lyfta ut separata delar av regeringens budget. Men det vägrade han att göra, säger Annie Lööf till Expressen.
Igår lördag krävde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder att finansminister Magdalena Andersson och Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att de betecknat Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Beteckningen är "rent nonsens", säger Björn Söder till TT.
På en presskonferens - också igår lördag - kom elithockeylaget Skellefteås tränare Bert Robertsson i storbråk med Frölundas tränare Roger Rönnberg om ett intermezzo i slutskedet av matchen. Roger Rönnberg krävde på den gemensamma presskonferensen att Bert Robertsson skulle be om ursäkt: Jag gav dig chansen, Bert, att be om ursäkt... du ber inte om ursäkt (...) Be om ursäkt och gå vidare.
Jag är så innerligt trött på detta "be om ursäkt"-elände. Annie Lööf, Björn Söder och Roger Rönnberg är formella företrädare för sina organisationer. Kravet på ursäkt förminskar de konflikter som uppstår mellan olika kollektiva rörelser - konflikter som oftast bottnar i värdeskillnader eller skilda verklighetsuppfattningar - till något personligt eller i värsta fall privat.
En ursäkt förutsätter dessutom att båda parter är överens om vad som har skett och vem som bär ansvaret för det inträffade. I de fall som redovisats ovan finns ingen sådan enighet och då blir kraven på "ursäkt" bara ett spel för galleriet. Annie Lööf och Stefan Löfven har av naturliga skäl helt olika uppfattningar om det legitima i Socialdemokraternas beslut att bryta ut delar av budgeten förra året. På samma sätt har Björn Söder och Stefan Löfven olika uppfattningar om det legitima i att beteckna Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Och det är heller inte så konstigt att hockeytränarna Roger Rönnberg och Bert Robertsson har skilda meningar om vad som låg bakom gruffet i slutet av matchen mellan Skellefteå och Frölunda. Men debattera då sakligt kring vad som är rätt och fel eller rimligt respektive orimligt i det som har skett, i stället för att kräva ursäkter.
Ursäktsmentaliteten luckrar upp gränsen mellan det offentliga och det personliga/privata. Kravet på ursäkt används som ett maktmedel för att ge intryck av att det råder enighet i frågor där ingen enighet finns. Bryt ursäkteseländet, och bryt det nu.
På förekommen anledning vill jag också berätta att ursäktssjukan kan drabba vem som helst av oss. (Tipstack till Andrej Kokkonen.)
2014-12-05
Fi och extravalet
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.
Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.
Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.
Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.
Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.
Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.
Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.
Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.
Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.
Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.
Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.
2014-12-03
Extra val - vem tjänar på det?
Den politiska dramatiken i regeringsfrågan nådde i dag en åtminstone tillfällig kulmen då Stefan Löfven meddelade att han avsåg att utlysa extra val till söndagen den 22 mars. Givet det senaste dygnets händelseutveckling hade han egentligen bara två alternativ - att avgå och därigenom överlåta ansvaret för den fortsatta processen till talmannen eller att meddela att han tänker utlysa extra val. Han valde den senare och mer offensiva strategin. Om det var klokt eller inte är naturligtvis alldeles för tidigt att säga.
Både de rödgröna partierna och allianspartierna har anledning att känna sorg i dag. Genom sin oförmåga att hantera det parlamentariska läget har man låtit Sverigedemokraterna äga processen, ett ägarskap som kulminerade i partiledningens i sin självförhävning närmast groteska 25 minuter långa monolog till svenska folket framför landets samlade politiska journalister i går kväll. De övriga partierna eftersträvade inte ett extra val, men var så nedgrävda i sina egna positioner att de inte lyckades vrida händelseutvecklingen i annan riktning. Nu går en sargad rödgrön regering till val mot en ledarlös allians och utgången är ytterst oviss.
Det finns en stor risk att de politiska sakfrågorna kommer att hamna i bakgrunden i den korta valrörelsen. De rödgröna partierna kommer att vilja peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att de genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna kommer i stället att vilja peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Mitt i detta står Sverigedemokraterna och gnuggar händerna.
Vi får väl se vem som gnuggar händerna på valnatten. Å ena sidan kan potentiella väljare komma att Sverigedemokraterna sin uppskattning för att partiet stod upp för sina värderingar och verkligen gav etablissemanget en spottloska i ansiktet. Å andra sidan kan potentiella väljare komma att straffa Sverigedemokraterna för att partiet skapade just det kaos och oordning man tidigare sagt sig vilja undvika. Spänningen kring Sverigedemokraternas politiska framtid är stor. Från de mest skilda håll hör jag konspirationsteorier om att Jimmie Åkesson egentligen inte är särskilt sjuk utan skall återkomma som riddaren på den vita hästen lagom till valkampanjen. Jag undrar det.
Valdeltagande blir sannolikt något lägre än i ett ordinarie val. Kommer vi att se röstningsmönster motsvarande EU-valet med framgångar för Miljöpartiet och motgångar för Socialdemokraterna och Moderaterna? Eller blir det ett val där väljarna söker stabila majoriter och därigenom gynnar de större partierna som Socialdemokraterna och Moderaterna? Vi har inte haft extra val i Sverige sedan 1958, så frågorna är många.
Både de rödgröna partierna och allianspartierna har anledning att känna sorg i dag. Genom sin oförmåga att hantera det parlamentariska läget har man låtit Sverigedemokraterna äga processen, ett ägarskap som kulminerade i partiledningens i sin självförhävning närmast groteska 25 minuter långa monolog till svenska folket framför landets samlade politiska journalister i går kväll. De övriga partierna eftersträvade inte ett extra val, men var så nedgrävda i sina egna positioner att de inte lyckades vrida händelseutvecklingen i annan riktning. Nu går en sargad rödgrön regering till val mot en ledarlös allians och utgången är ytterst oviss.
Det finns en stor risk att de politiska sakfrågorna kommer att hamna i bakgrunden i den korta valrörelsen. De rödgröna partierna kommer att vilja peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att de genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna kommer i stället att vilja peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Mitt i detta står Sverigedemokraterna och gnuggar händerna.
Vi får väl se vem som gnuggar händerna på valnatten. Å ena sidan kan potentiella väljare komma att Sverigedemokraterna sin uppskattning för att partiet stod upp för sina värderingar och verkligen gav etablissemanget en spottloska i ansiktet. Å andra sidan kan potentiella väljare komma att straffa Sverigedemokraterna för att partiet skapade just det kaos och oordning man tidigare sagt sig vilja undvika. Spänningen kring Sverigedemokraternas politiska framtid är stor. Från de mest skilda håll hör jag konspirationsteorier om att Jimmie Åkesson egentligen inte är särskilt sjuk utan skall återkomma som riddaren på den vita hästen lagom till valkampanjen. Jag undrar det.
Valdeltagande blir sannolikt något lägre än i ett ordinarie val. Kommer vi att se röstningsmönster motsvarande EU-valet med framgångar för Miljöpartiet och motgångar för Socialdemokraterna och Moderaterna? Eller blir det ett val där väljarna söker stabila majoriter och därigenom gynnar de större partierna som Socialdemokraterna och Moderaterna? Vi har inte haft extra val i Sverige sedan 1958, så frågorna är många.
Skall man falla vill man göra det i strid
Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.
Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.
Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?
Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.
Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.
En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.
En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.
Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.
Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?
Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.
Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.
En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.
En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.
2014-12-01
Hur kommer Sverigedemokraterna att agera i budgetomröstningen?
Uppdaterat 2 december kl 18.15. I dag meddelade Sverigedemokraterna, något överraskande, att partiet tänker stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom förhindra att den rödgröna regeringens budgetförslag går igenom. Beslutet är offensivt genom att Sverigedemokraterna, trots sin partiledares frånvaro, sätter sig själva och sin vågmästarställning på spel. Tidigare har Sverigedemokraternas agerande präglats av långsiktighet och målmedvetenhet. Nu förmådde man inte avstå från frestelsen att utnyttja tillfället till en maktdemonstration, trots att konsekvenserna är oerhört svårförutsedda. Sverigedemokraterna känner otvivelaktigt stark frustration på grund av att partiet inte lyckats utnyttja sin vågmästarställning till att få
inflytande i invandrarfrågan, i kombination med segeryra efter två
framgångsrika val.
För Stefan Löfven och den rödgröna regeringen är naturligtvis Sverigedemokraternas beslut ett bakslag. Regeringen styr landet, och en förutsättning för att kunna styra landet är att regeringen får gehör för sin budget i riksdagen.
Vad händer nu? Stefan Löfven har bjudit in partiledarna för alliansen till samtal redan i kväll. En möjlighet är att budgetförslaget återremitteras till finansutskottet och där prövas förutsättningarna för samverkan över blockgränserna kring ett budgetförslag som Allianspartierna kan acceptera men som ändå innebär att de rödgröna partierna är nöjda. Den rödgröna regeringens styrka är att allianspartierna inte vill ha extraval och i alla fall tidigare sagt sig inte vilja regera beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men om kvällens samtal inte gör det sannolikt att Allianspartierna vill bidra till en sådan samverkan lutar avgång och/eller extraval runt hörnet.
Jag kommenterar dagens händelser, bland annat för Dagens Arena.
Vad talar då för och emot att Sverigedemokraterna kommer att välja att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris? Det som talar för är att partiet med ett sådant agerande skulle visa sina egna sympatisörer och de övriga partierna att man är beredd att lägga kraft bakom orden och verkligen utnyttja den makt som vågmästarrollen innebär. Partiets egna medlemmar och sympatisörer skulle sannolikt också hälsa ett sådant beslut med tillfredsställelse.
Det som talar emot är att Sverigedemokraterna genom att utlösa en kris riskerar att skada bilden av sig själv som ett ansvarstagande parti, ett parti som sätter landets bästa främst. Inget kan heller med säkerhet säga vad som följer av en eventuell regeringskris. Blir det nyval riskerar Sverigedemokraterna att förlora sin så eftersträvade och viktiga vågmästarposition. Stefan Löfvens eventuella avgång eller en återremittering av budgetförslaget till finansutskottet kan komma att följas av ökat blocköverskridande samarbete, vilket även det innebär att Sverigedemokraternas vågmästarposition urholkas. Partiledaren Jimmie Åkesson är långtidssjukskriven och det är osäkert hur partiet skulle klara ett extra val utan honom. Dessutom måste det fresta på ideologiskt för Sverigedemokraterna att ge sitt aktiva stöd till en budget och en politik som inrymmer Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik.
Jag har konsekvent sagt att jag tror att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Hittills har partiet utnyttjat den uppkomna situationen mycket skickligt. Sverigedemokraterna har hamnat i fokus för debatten och för mediernas uppmärksamhet, och spänningen trissas nu upp timma för timma i väntan på morgondagens besked. Ett snyggt avslut ur partiets horisont vore att utnyttja situationen fullt ut fram till i morgon eftermiddag för att då, i sista stund, betona sitt ansvar för landets väl och ve och förklara att man tänker lägga ned sina röster.
Situationen har förändrats något genom att det tycks som att den rödgröna regeringen avser att välja återremittering framför avgång eller extra val om man förlorar omröstningen. På så sätt blir krisen inte lika akut om Sverigedemokraterna väljer att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom får ett sådant beslut mindre konsekvenser. Priset för att fälla regeringen blir inte lika högt.
Sammantaget står jag kvar vid min bedömning att Sverigedemokraterna till sist lägger ned sina röster. Min bedömning befästs ytterligare i ett uttalande av Björn Söder till Aftonbladet i dag: Det är klart att vi lyssnar på våra väljare. Samtidigt måste vi beakta olika aspekter i det hela och inte bara göra det som känns rätt för tillfället. Vi har under en längre tid analyserat de olika budgetförslagen men också vad som är bäst för landet och det förtroendet vi fått från våra väljare. I Aftonbladet kommenterar jag uttalandet i termer av att Björn Söder vill markera för Sverigedemokraternas sympatisörer att han och partiledningen hör var de säger och vet vad de vill - men att de ändå bör förbereda sig på att partiet till syvende og sist sätter statsansvaret framför yviga maktdemonstrationer.
För Stefan Löfven och den rödgröna regeringen är naturligtvis Sverigedemokraternas beslut ett bakslag. Regeringen styr landet, och en förutsättning för att kunna styra landet är att regeringen får gehör för sin budget i riksdagen.
Vad händer nu? Stefan Löfven har bjudit in partiledarna för alliansen till samtal redan i kväll. En möjlighet är att budgetförslaget återremitteras till finansutskottet och där prövas förutsättningarna för samverkan över blockgränserna kring ett budgetförslag som Allianspartierna kan acceptera men som ändå innebär att de rödgröna partierna är nöjda. Den rödgröna regeringens styrka är att allianspartierna inte vill ha extraval och i alla fall tidigare sagt sig inte vilja regera beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men om kvällens samtal inte gör det sannolikt att Allianspartierna vill bidra till en sådan samverkan lutar avgång och/eller extraval runt hörnet.
Jag kommenterar dagens händelser, bland annat för Dagens Arena.
*
I morgon tisdag ger Sverigedemokraterna besked om hur partiet kommer att agera vid onsdagens budgetomröstning i riksdagen. Om Sverigedemokraterna följer praxis och lägger ned sina röster i den avgörande omröstningen kommer Stefan Löfven att regera vidare. Om Sverigedemokraterna däremot stödjer allianspartiernas budgetförslag följer en regeringskris. En sådan kris kan Stefan Löfven hantera genom att utlysa extra val, avgå eller be riksdagen återremittera budgetförslaget till finansutskottet. I skrivande stund talar det mesta för att han i så fall skulle välja det senare alternativet, det vill säga återremittering.Vad talar då för och emot att Sverigedemokraterna kommer att välja att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris? Det som talar för är att partiet med ett sådant agerande skulle visa sina egna sympatisörer och de övriga partierna att man är beredd att lägga kraft bakom orden och verkligen utnyttja den makt som vågmästarrollen innebär. Partiets egna medlemmar och sympatisörer skulle sannolikt också hälsa ett sådant beslut med tillfredsställelse.
Det som talar emot är att Sverigedemokraterna genom att utlösa en kris riskerar att skada bilden av sig själv som ett ansvarstagande parti, ett parti som sätter landets bästa främst. Inget kan heller med säkerhet säga vad som följer av en eventuell regeringskris. Blir det nyval riskerar Sverigedemokraterna att förlora sin så eftersträvade och viktiga vågmästarposition. Stefan Löfvens eventuella avgång eller en återremittering av budgetförslaget till finansutskottet kan komma att följas av ökat blocköverskridande samarbete, vilket även det innebär att Sverigedemokraternas vågmästarposition urholkas. Partiledaren Jimmie Åkesson är långtidssjukskriven och det är osäkert hur partiet skulle klara ett extra val utan honom. Dessutom måste det fresta på ideologiskt för Sverigedemokraterna att ge sitt aktiva stöd till en budget och en politik som inrymmer Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik.
Jag har konsekvent sagt att jag tror att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Hittills har partiet utnyttjat den uppkomna situationen mycket skickligt. Sverigedemokraterna har hamnat i fokus för debatten och för mediernas uppmärksamhet, och spänningen trissas nu upp timma för timma i väntan på morgondagens besked. Ett snyggt avslut ur partiets horisont vore att utnyttja situationen fullt ut fram till i morgon eftermiddag för att då, i sista stund, betona sitt ansvar för landets väl och ve och förklara att man tänker lägga ned sina röster.
Situationen har förändrats något genom att det tycks som att den rödgröna regeringen avser att välja återremittering framför avgång eller extra val om man förlorar omröstningen. På så sätt blir krisen inte lika akut om Sverigedemokraterna väljer att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom får ett sådant beslut mindre konsekvenser. Priset för att fälla regeringen blir inte lika högt.
Sammantaget står jag kvar vid min bedömning att Sverigedemokraterna till sist lägger ned sina röster. Min bedömning befästs ytterligare i ett uttalande av Björn Söder till Aftonbladet i dag: Det är klart att vi lyssnar på våra väljare. Samtidigt måste vi beakta olika aspekter i det hela och inte bara göra det som känns rätt för tillfället. Vi har under en längre tid analyserat de olika budgetförslagen men också vad som är bäst för landet och det förtroendet vi fått från våra väljare. I Aftonbladet kommenterar jag uttalandet i termer av att Björn Söder vill markera för Sverigedemokraternas sympatisörer att han och partiledningen hör var de säger och vet vad de vill - men att de ändå bör förbereda sig på att partiet till syvende og sist sätter statsansvaret framför yviga maktdemonstrationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)