Ja - gärna en rejäl konflikt mellan M och S om bankskatt och familjevecka

I dag berättade finansminister Magdalena Andersson att de rödgröna partierna, Centerpartiet och Liberalerna enats om en ny bankskatt. Det tycker jag är ett utmärkt (även om jag gärna sett att välfärdssektorn fått ta del av den nya inkomstkällan, och att den inte främst går till en miljardrullning till försvaret).

Moderaterna rasar. I stället för en bankskatt vill partiet finansiera de ökade försvarskostnaderna med att skrota de reformer om minskad arbetstid - den så kallade familjeveckan och förslaget om personlig utvecklingstid - som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på och som finns med i Januariavtalet.


Det gläder mig om vi här kan synliggöra den klassiska vänster-högerkonflikt som fortfarande strukturerar svensk politik. Moderaterna säger nej till bankskatt och vill i stället låta bli att sänka arbetstiden. Den rödgröna regeringen säger ja till bankskatt och vill ge människor mer tid med sina barn och möjlighet till kompetensutveckling.

Förslaget om utvecklingstid ger en anställd rätt till tjänstledighet i upp till ett år med ersättning motsvarande a-kassa, i syfte att möjliggöra kompetensutveckling och ge arbetslösa människor en möjlighet till jobb. Familjeveckan innebär en extra ledig vecka per år för föräldrar för att vara tillsammans med sina barn. Det är en samhällsnyttig reform som kommer att underlätta vardagslivet och skapa bättre livskvalitet för väldigt många människor i Sverige.

Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.

Under de senaste sex åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.

För mig är familjeveckan en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Vill Moderaterna ta strid mot den reformen, så var så goda. De kommer att förlora den striden också.

Värna asylrätten - säg nej till M:s förslag om ett tak för asylskydd i Sverige

Moderaterna vill att färre människor som befinner sig på flykt ska få skydd i Sverige. Ja, det är faktiskt sant. I en artikel i Aftonbladet i dag skriver partiets gruppledare i riksdagen Tobias Billström och partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard att Sverige ska ha ett "volymmål" där högst 8 000 människor får möjlighet att söka asyl i Sverige. (De senaste 20 åren har Sverige inte varit i närheten av ett så lågt antal. I fjol tog Sverige emot drygt 21 000 asylsökande, vilket i sin tur var det lägsta antalet sedan 2005.)

Men det går inte för en enskild stat att sätta ett "tak" för hur många som ska få söka asyl i landet. Att få söka asyl är en mänsklig rättighet, såsom det anges till exempel i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia. Men formuleringen "värna asylrätten" lyser med sin frånvaro i moderaternas artikel.

Antalet människor som behöver söka asyl avgör av händelseutvecklingen i omvärlden. Därför blir ett i förväg bestämt "tak" inte realistiskt. Vi tänker oss att Moderaterna fick igenom sitt förslag om ett tak på högst 8 000 asylsökande på ett år. Men asylpolitiken ska ju fungera även när det inte är vackert väder. Om vi tänker oss att Ryssland som ett led i en framtida konflikt beslöt sig för att ockupera Finland och motståndskamp bröt ut så skulle ju ett stort antal finländare ta sig till Sverige och ansöka om asyl. Skulle Sverige då vägra ta emot dem med argumentet att "taket" redan är nått? Tanken faller på sin egen orimlighet. (Ja, som någon påpekat så kan ju finländare bosätta sig i Sverige utan att söka asyl - exemplet ska läsas principiellt.)

I dag befinner sig över 70 miljoner människor i världen på flykt. Jag påminner gärna om vad 16 av landets mest framstående och respekterade folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan. Jag hoppas särskilt att många moderater väljer att läsa texten.

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Nystart för den svenska politiken!

Det blir en lugn politisk höst. Åtminstone ser det ut så på pappret. Verkligheten kan som bekant bli annorlunda.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har lagt grunden till en parlamentariskt stabilitet för de närmaste åren. Liberalerna och Centerpartiet är oerhört angelägna om att Januariavtalet ska kunna genomföras. Januariavtalets politiska innehåll var ett avgörande argument för att de båda partierna skulle släppa fram Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering i stället för Ulf Kristersson och en moderatledd regering. Liberalerna har nu också gått med på att finnas representerade med tjänstemän i regeringskansliet, vilket förenklar samarbetet och höjer tröskeln till att hoppa av.

Liberalernas röster inte nödvändiga för den rödgröna regeringen. Det är Centerpartiets inställning som spelar roll, och ingenting tyder på att Centerpartiet under den närmaste tiden skulle överväga att riva upp avtalet.

Vänsterpartiet skulle visserligen kunna gå samman med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställa till det på allvar för den rödgröna regeringen. Men ingen tror att alternativet till dagens rödgröna regering skulle bli en regering som förde en mer vänsterorienterad politik. Därför tvingas Vänsterpartiet sannolikt sitta still i båten och nyttja läget till att mobilisera stöd för en mer vänsterinriktad politik inför nästa val.

Visst finns det en kritik inom Socialdemokraterna för att partiet i sin iver att stoppa en moderatledd regering gått för långt åt mitten/höger. Men inte heller inom Socialdemokraterna ser man några realpolitiska alternativ till Januariavtalet. I stället kommer kritikerna att mobilisera hårt inför partikongressen 2021, och samtidigt hoppas på att opinionsvindarna vänder vänsterut - om inte annat så kanske som en reaktion på den växande ojämlikheten i Sverige.

Få partier skulle i dagsläget ha något att vinna på ett extra val. Visserligen skulle kraftiga opinionsförskjutningar kunna ändra på det förhållandet. Men än så länge syns det inte några sådana tendenser. Både Sifo och Novus bekräftar i stället bilden av en relativ stabilitet i opinionen. Vi ser hittills inga tecken på någon Nyamko Sabuni-effekt för Liberalerna (3.7 procent i dagens Novus). Sverigedemokraterna ökar något i Novus, men låg å andra sidan still i förra veckans Sifo.

Det är fortfarande skillnaden mellan höger och vänster som avgör svensk politik. Hade de fyra allianspartierna fått ett enda mandat till i valet 2018 så hade statsministern i dag hetat Ulf Kristersson. Därför är det också fortfarande viktigt att hålla ögonen på opinionsskillnaden mellan de tre rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna. I Sifo får de rödgröna partierna 40.4 procent mot de borgerliga partiernas 40.1 procent. I Novus får de rödgröna partierna 40.9 procent mot de borgerliga partiernas 38.8 procent.

Ekvationen skulle på sikt förändras om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick över 50 procent av väljarstödet. Men dit är det en bit kvar (45.7 procent i Sifo, 44.1 procent i Novus).

Politik är rörlig materia. Så även om vi i dag kan se grundförutsättningar för en period av relativ politisk stabilitet i Sverige så kan situationen snabbt förändras. Hur kommer till exempel den stundande avmattningen i ekonomin att påverka samarbetet mellan Januariavtalets parter och partiernas inre liv? Det tror jag blir den avgörande frågan.

M borde låta människor klä sig som de vill

Tidigare i dag öppnade moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson för ett förbud mot att bära ett kors eller en davidsstjärna om halsen i skolan. Jag ser inget problem med att man gör en bred utredning där den frågan också belyses, sade hon till Aftonbladet. Idén är horribel. Ska judiska barn inte få bära en davidsstjärna i svensk skola? Ska kors bannlysas från våra offentliga rum? Och hur gör vi med svenska flaggan - kanske är det bäst att vi tar bort den också?

Förlåt att jag raljerar. Jag försöker låta bli. Men Elisabeth Svantessons kommentar var så ogenomtänkt och så ängslig att jag inte lyckades. Utspelet hade sin grund i moderaternas krav på att utreda frågan om förbud för elever att bära slöja/huvudduk i skolan. Och följdfrågan blir - om muslimska barn inte får bära ett sådant plagg, varför skulle då judiska barn få bära davidsstjärna och kristna barn få bära ett kors?

Visst kan bärande av slöja/huvudduk ibland vara ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Men bärande av slöja/huvudduk sker också frivilligt, som ett uttryck för en kulturell eller religiös tillhörighet - på samma sätt som bärande av en davidsstjärna eller ett kors. Att förbjuda kvinnor och flickor att bära slöja/huvudduk blir att reducera dessa människor till viljelösa offer.

Jag ser att Elisabeths Svantesson nu backat från sina uttalanden. Det är bra. Det är möjligt att hon menade något helt annat än det som citerades i Aftonbladet. Men intermezzot visar var man lätt hamnar när man vill förbjuda människor att bära en viss typ av kläder.

Min grundprincip är väldigt enkel. Varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Vill en kvinna bära slöja/huvudduk ska hon få göra det. Vill hon inte bära slöja/huvudduk ska ingen kunna tvinga henne att göra det.

Läs gärna Eli Göndörs text om saken i Smedjan.

Ulf Kristersson tar itu med Hanif Bali. Eller?

Uppdaterat 21/8 kl 21.40. Hanif Bali har i kväll på sin Facebook-sida bett Carl Bildt om ursäkt (inte i sak, men för att han i sina formuleringar brustit i takt och fingertoppskänsla). Dessutom accepterar Hanif Bali att han måste lämna sina uppdrag som suppleant i arbetsmarknadsutskottet och i EU-nämnden.

Problemet för Hanif Bali är att han inte har någon annan plattform än sociala medier. Antalet personkryss på honom i riksdagsvalet 2018 var betydligt färre än vad många hade förväntat sig, givent hans enorma genomslag på Facebook och Twitter. Om Hanif Bali tonar ner sin retorik på sociala medier och slutar förolämpa och kränka sina politiska meningsmotståndare löper han risken att bli politiskt ointressant. Om han fortsätter som tidigare med sin retorik löper han i stället risken att uteslutas ur partiet alternativt att han uppmanas att lämna sin riksdagsplats. Damned if you do, damned if you don't.

*

Bättre sent än aldrig. I dag tycks Ulf Kristersson till sist ha tröttnat på den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis agerande i sociala medier, särskilt på Twitter. Kristersson har instruerat partisekreterare Gunnar Strömmer och riksdagsgruppens gruppledare Tobias Billström att  omedelbart kalla in Hanif Bali för ett mycket allvarligt samtal. Droppen som fick bägaren att flöda över var Hanif Balis nedlåtande uttalanden om moderaternas förre partiledare och tillika utrikesminister Carl Bildt, bland annat har Hanif Bali kallat Bildt för "Erdoganist".

Det är bra att Ulf Kristersson till sist agerar, även om det är en ödets ironi att det är först när en moderat politiker angrips som Ulf Kristersson visar handlingskraft. Eller som Lars Ströman skriver i Nerikes Allehanda: Men det är tydligen skillnad på folk och fä. För när Hanif Bali (...) går till angrepp mot en busschaufför som – helt enligt reglerna - bad en bön under sin rast – ja då är det helt okej för den moderata partiledningen. (...) Är du busschaufför så får du tåla både det ena och det andra. Men är du före detta utrikesminister, så kan du räkna med att partiledningen rycker ut mot en riksdagsledamot som är vårdslös med sanningen.

(OK - för ett år sedan fick Bali lämna partistyrelsen och ta en paus från Twitter efter att ha publicerat en mejlkonversation mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Mejlväxlingen hade begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.)

Ulf Kristersson har flera gånger fått äta upp sitt uttalande om att han vill vara "den vuxne i rummet", efterson han accepterat att moderata riksdagsledamöter i sociala medier uppvisat ett beteende som varit allt annat än vuxet. Nu får vi se vad som händer. I skrivande stund kommer medieuppgifter om att Bali tvingas lämna sina suppleantplatser i arbetsmarknadsutskotten och i EU-nämnden.

Men Hanif Balis maktbas är inte knutet till dessa uppdrag. Hanif Bali har visst stöd i den moderata riksdagsgruppen. Ulf Kristerssons problem att hålla samman sitt parti är större än Hanif Balis agerande. Nu får vi ett prov på Ulf Kristerssons ledarförmåga och på hans egen ställning i Moderaterna.

Positiv retorik i Stefan Löfvens sommartal. Bra. Ord spelar roll.

Vi har spännande och hoppfulla tider framför oss! Så sa Stefan Löfven i sitt sommartal i Björneborg, Kristinehamn tidigare i dag. Jag är glad att Socialdemokraterna och Stefan Löfven nu talar med en mycket mer optimistiskt och tillitsfull röst än vad som präglat mycket av den politiska retoriken i svensk debatt de senaste åren.

Stefan Löfven kan också gå in i den politiska debatten utifrån en personlig politisk styrkeposition. Under hans tid som statsminister har Socialdemokraterna vunnit två val i rad, han har varit statsminister sedan 2014 och den borgerliga Alliansen har splittrats. Sveriges ekonomi har blomstrat och Stefan Löfven har trots påfrestningar i form av till exempel Januariavtalet lyckats med det som är en partiledares främsta uppgift - att hålla ihop sitt parti. Han personliga ställning i partiet är mycket stark.

Visst finns det många samhällsproblem i Sverige, till exempel kring sjukvården, gängkriminaliteten och en stundande lågkonjunktur. Men jag uppskattar det tonfall som Stefan Löfven idag anlade - där han lyfte fram värdet i att "bryta bojor av negativitet", "ena detta fantastiska land" och "skapa ett sammanhållet Sverige med framtidstro". Ord spelar roll. Ord gestaltar ledarskap. Och idag gestaltade Stefan Löfvens ord också ett starkt ledarskap.

Ord måste förstås också följas av handling. Många socialdemokrater var - med fog - besvikna när regeringen valde att inte underteckna  FN:s avtal om ett kärnvapenförbud. Desto bättre att Stefan Löfven i dag lyfte kärnvapenfrågan och markerade att Sverige nu i handling vill gå i täten i det internationella nedrustningsarbetet och bidra till arbetet för en kärnvapenfri värld.

"Underskatta inte styrkan i vår sammanhållning", sa Stefan Löfven i avslutningen av sitt tal. Så är det. I vår polariserade debatt där alltför många - till och med riksdagsledamöter - sprider hat och hån är det viktigt att så många som möjligt håller ihop kring det som förenar de allra flesta av oss - till exempel behovet av en respektfull ton i det offentliga samtalet och synen på människans okränkbara värde.

Från öppna hjärtan till stängda dörrar? Fem år efter Fredrik Reinfeldts tal

Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod. Om att öppna era hjärtan. (...) När det heter "det blir så många, det blir så krångligt, det blir så svårt". Visa toleransen. Och visa också att ni minns att vi har gjort det förut.

Fredrik Reinfelds tal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014 - en månad före valet - har i efterhand nått ikonisk status. Hans "öppna era hjärtan" bildar tillsammans med Stefan Löfvens "Mitt Europa bygger inte murar" (Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september 2015) en skarp kontrast till partiernas efterföljande politiska retorik i flyktingfrågan.

Jag minns hur hustrun och jag hoppade till när vi hörde Fredrik Reinfeldts uttalande i en direktsändning. Vi kände direkt den politiska kraften i utspelet, och funderade både över Fredrik Reinfeldts överväganden och utspelets politiska konsekvenser. Det är viktigt att komma ihåg att Reinfeldt i sitt tal starkt betonade de ekonomiska kostnader som flyktingmottagandet skulle föra med sig. Han anklagade de rödgröna partierna för att inte ta hänsyn till de ökade kostnaderna för flyktingmottagningen när de utformat sina reformförslag inför valet i september. På så sätt ställde Fredrik Reinfeldt flyktingmottagning mot sociala reformer.

Året efter Fredrik Reinfeldts tal - 2015 - tog Sverige emot över 160 000 asylsökande människor. Det var nog vida fler än vad ens Fredrik Reinfeldt kunnat ana. Sedan dess har Sveriges ekonomi gått strålande. Visst innebär en så stor och plötslig flyktingmottagning både utmaningar och problem. Men vi väntar fortfarande på den stora samhällskollaps som ytterhögerns alla Krösa-Major larmade om.

Här kan ni läsa vad jag skrev direkt efter Fredrik Reinfeldts tal, och bland annat om de konspirationsteorier som florerade. Jag står fortfarande fast vid mina tolkningar. Jag rekommenderar också varmt denna artikel av Fredrik Reinfeldts dåvarande talskrivare Moa Berglöf.

Själv upprepar jag gärna Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens uppmaningar: Öppna era hjärtan och Mitt Europa bygger inte murar. Ett bra första steg i den riktningen är att ge människor som beviljats asyl i Sverige, vårt växande hem, permanenta uppehållstillstånd. Det är bra för integrationen och för de enskilda människorna. Och det är bra för Sverige.

Bedrövligt att svenska vapen används i kriget i Jemen

De senaste dagarna  TV4 Nyheterna rapporterat att svenska vapen använts i de pågående krigshandlingarna i Jemen. Nyhetskanalen har med hjälp av satellitbilder och dataanalytiker identifierat svenska vapen i området - fartyg, kanoner och radarsystem. Dessutom påstås krigsmaterielen kunna kopplas till krigsbrott i form av blockad av mat och mediciner till civilbefolkningen i Jemen.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten. Då är det heller inte så förvånande att svenska vapen används i kriget i Jemen.

Nu finns det en ny lagstiftning på plats. Men inte heller den nya lagstiftningen innebär ett totalt förbud för svensk vapenexport till krigförande diktaturer. Det borde den göra - Sverige ska helt enkelt inte sälja vapen till krigförande diktaturer. Svårare än så är det inte. Lagstiftningen bör därför skärpas.

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna uttrycker en viljeinriktning att gå vidare i frågan. Låt oss framöver noga följa hur den den viljeinriktningen efterlevs:

70. Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.   

Svenska högersajter, ryska intressen och nyttiga idioter

I en uppmärksammad artikel i New York Times presenteras kopplingar mellan ryska intressen och svenska högerextrema sajter som till exempel Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Svenska högersajter blir ett redskap i ett informationskrig i syfte att svartmåla Sverige, skapa misstro och sprida osanningar om invandring och migration. Delar av artikeln bygger på uppgifter som Dagens Nyheter tidigare tagit fram.

Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.

I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt. 

Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.

De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten. 

"Det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat"

I dag skriver Expressens ledarsida att det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat. Expressen skräder inte orden: Utgångspunkten måste alltid vara en grundläggande acceptans för att islam har en plats i vårt samhälle. Muslimer måste känna sig fria att gå till moskén, be på sin rast eller täcka sitt hår likaväl som de kan välja att avstå. Den som försöker undergräva den rätten bör bemötas med ett tydligt budskap: Rör inte våra moskéer!

Det var ord i rättan tid, och jag blev glad när jag läste dem. Här i Sverige har de senaste veckorna präglats av absurda debatter om busschaufförers religiösa tillhörigheter. En busschaufför som burit sig illa åt mot en kvinnlig passagerare pekades snabbt och felaktigt ut som en muslim. En annan busschaufför kritiserades och bespottades för att han valde att utnyttja sin rast till att be. Moderata riksdagsledamöter och lokalpolitiker deltog i ryktesspridningen och hetskampanjerna. Hetsen och hatet mot islam och mot muslimer har - särskilt i sociala medier - tagit sig oacceptabla uttryck.

I Norge utreder polisen gårdagens mordförsök vid en moské utanför Oslo som ett terrorbrott. Den gripne mannen har högerextrema åsikter. I ett inlägg på ett nätforum hänvisar han till dådet i staden Christchurch, Nya Zeeland tidigare i år, då en enskild gärningsman med rasistiska motiv attackerade två moskéer och dödade 51 personer.

Det viktigt att våra politiska företrädare nu förmår visa ledarskap. Jag skulle gärna se att de svenska partiledarna uttalade sig lika tydligt som Expressens ledarsida i dag. Att det begås övergrepp eller terrordåd i islams namn får aldrig bli en förevändning för stigmatisera muslimer.

I dag firas också Eid al-adha, en av de två stora islamska högtidsfesterna. Kanadas premiärminister, liberalen Justin Trudeau, skickar en videosänd hälsning till landets muslimska gemenskaper: Eid al-Adha is a chance to reflect on values like community service, compassion, and generosity. Whether supporting a local charity or being there for neighbours in need, Muslim Canadians show us the best of those values all year round. Today, let’s celebrate Canada’s Muslim communities, and the many contributions they make to shape our country for the better.

Justin Trudeaus hälsning kan ses här.


Jag hälsar alla mina muslimska vänner en glad Eid!

Chelsea Manning behöver vårt stöd!

Den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning slåss återigen för sin framtid.

Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.

I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 arresterades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Chelsea Manning vägrar av principiella skäl att underkasta sig en åtalsjury vars arbete präglas av sekretess och hemlighetsmakeri, och där åklagaren har en avsevärt starkare position än försvarsadvokaten. Mannings säger: We have seen this power abused countless times to target political speech. I have nothing to contribute to this case and I resent being forced to endanger myself by participating in this predatory practice. Hon tillägger: Cooperation with this grand jury is simply not an option. Doing so would mean throwing away all of my principles, accomplishments, sacrifices, and erase decades of my reputation — an obvious impossibility.

Chelsea Manning riskerar nu att sitta fängslad i 18 månader. Dessutom bötfälls hon med 10 000 kronor om dagen (!) för varje dag hon sitter fängslad.

Behandlingen av Chelsea Manning är inte anständig. Hon förtjänar vårt stöd, för sitt civilkurage och för sina principiella ställningstaganden för mänskliga rättigheter, transparens och öppenhet. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här. Om inte annat - sänd henne några hoppfulla rader och bidra till att hon får veta att människor över hela världen inte har glömt henne.

Är svensk debatt polariserad? Och måste det i så fall vara negativt?

Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)

Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?

Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.

Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.

Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".

Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.

Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.

Det är dags att stoppa utvisningarna till Afghanistan - Amnesti nu!

För några dagar sedan dödades 34 människor - mestadels kvinnor och barn - när en buss körde på en bomb i Afghanistan. Hade du missat det? Ja, det är inte så konstigt. Nyheter om civila dödsoffer i krigets och terrorns Afghanistan blir ofta bara en notis eller ett telegram i svenska medier.

År 2018 var ett av de dödligaste för civila i Afghanistan sedan talibanregimens fall. Afghanistan har passerat Syrien och toppar nu Global Peace Index över världens farligaste länder med avseende på krig och terrorism. Utrikesdepartementet avråder sedan länge alla svenskar från att resa till Afghanistan.

Ändå fortsätter Sverige att utvisa unga människor till Afghanistan. Det är en skam.

Antalet utvisningshotade unga uppgår kanske till 6000-8000 människor. Endast en mycket liten del av dessa unga människor kommer i praktiken att kunna utvisas. I stället ökar risken att dessa unga blir en del av ett skuggsamhälle, med en grogrund för utanförskap, kriminalitet och droghantering.

Den bästa vägen fram är därför att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Vid sidan av de humanitära värdena med en sådan åtgärd skulle det underlätta integrationen av dessa unga i Sverige, vårt växande hem. Det är viktigt att föra fram kravet på en sådan amnesti till den migrationspolitiska kommitté som riksdagen tillsatt och som nästa år ska presentera sina förslag om en förändrad svensk migrationspolitik. Men kravet på en amnesti bör föras fram i alla relevanta sammanhang - situationen är akut för många av dessa unga människor och deras närstående. Stoppa utvisningarna nu!

Ge gärna stöd till den pågående manifestationen på Norra Bantorget i Stockholm, till stöd för de afghanska flyktingar och särskilt barnfamiljer. Om inte annat, så ta vägen förbi och prata med dem. Ett samtal är ett sätt att visa medmänsklighet och kan också betyda så mycket.

"Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger"

Minst 20 personer dödades när en 21-årig man i går öppnade eld i en Walmort-affär i El Paso, Texas. Morden kommer att utredas som ett terrorbrott. Ett rasistiskt hatmanifest som tycks kunna knytas till 21-åringen lades ut på nätet en kort stund före massakern.

Därmed uppvisar dådet i El Paso likheter med många andra ideologiskt och rasistiskt inspirerade terrordåd. I juni 2016 dödades 49 personer när en enskild gärningsman öppnade eld på gayklubben Pulse i Orlando, Florida. I mars 2019 dödades 51 personer när en enskild gärningsman attackerade två moskéer i staden Christchurch, Nya Zeeland. Och den 22 juli 2011 dödades 77 människor när en enskild gärningsman sprängde en bomb i regeringskvarteren i Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utøya. Samtliga dessa attacker - och exemplen kan lätt göras flera - föregicks av att förövaren kort före dåden publicerat olika former av hatiska, rasistiska manifest på nätet. Hatet gäller förstås också till exempel de dåd som inspirerats eller initierats av terrorsekten IS.

Ord spelar roll. I debatten görs det ibland försök att reducera gärningsmännen i dåden ovan till enskilda "galningar". Och, javisst, förövarna präglas ofta av pyskisk ohälsa - eller "galenskap" - i olika former. Men galenskapen är aldrig kontextlös. Galenskapen växer och triggas till handling i ett sammanhang - ett sammanhang som är impregnerat av hatets språk.

Ola Larsmo skriver i DN i dag klokt om hatspråkets logik. Om hur ensamma och störda män  exploderar i i ett plötsligt utbrott av meningslöst våld. Om hur du tar sociala poäng i hatgrupper på nätet genom att skruva upp tonläget värst: Sedan finns den där underlige mannen som lossnat ur alla sociala sammanhang och funnit sin enda gemenskap vid skärmen. De sade ju åt mig vad jag skulle göra (...) Vid sidan av psykiatriska diagnoser och social utsatthet finns det alltid där: hatspråket. 

Larsmo vänder sig till de svenska politiker och opinionsbildare som på nätet - och främst Twitter - inte drar sig för att sprida hat och fördomar, att håna och stigmatisera sina politiska motståndare: Men jag menar också att det är dags för alla demokratiskt sinnade människor, vad vi än röstar på, att inse hur hatspråkets mekanismer arbetar. Ideologin kan skifta, hatmekanismerna är desamma. Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger.

Du blir vad du säger. Så tänk på vad du säger. Ord spelar roll.

Bötfäll tiggeri! George Orwell kunde inte ha funderat ut det bättre.

Från och med 1 augusti kräver Eskilstuna kommun att de personer som sitter utanför butikerna och ber om en slant ska ha tillstånd. Har de inget tillstånd kan polisen ingripa och tiggarna bötfällas. George Orwell kunde inte ha funderat ut det bättre - tiggeri bestraffas med böter.

Nu finns tiggarna kvar utanför butikerna. Men de säljer bär i stället för att tigga. Dessutom har polisen redan fått in åtta ansökningar om tillstånd för att få tigga i Eskilstuna. Så går det när man ger sig på symptomen i stället för orsaken till problemen - i det här fallet fattigdom och diskriminering. Och som Vänstra Stranden skrev på Twitter i går: Genom att bevilja tillstånd för att tigga är det mycket möjligt att Eskilstuna kommun nu förstärker tiggeriets legitimitet. Med tillstånd blir tiggaren ju just legitim.

När Jimmy Jansson (S), kommunalråd i Eskilstuna, kommenterar tillståndskravet är det inte heller kampen mot fattigdom och diskriminering eller de enskilda individernas väl och ve som han lyfter fram. I stället betonar han att det handlar om att "krångla till det" för den som sitter utanför butiken och ber om en slant: Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag. 

Men polisen går inte på Jimmy Janssons linje. I stället för dagliga tillstånd beviljar de tillstånd för tre månader i taget. Ett tillstånd för tre månader kostar 250 kronor. 

Den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud är: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. 

Dessutom anser jag det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte ska kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Om Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel

Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.


Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.

Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.

Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.

Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.