I dag avgjordes den dramatiska ordförandestriden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Efter en lång debatt besegrade sittande ordförande Gustav Kasselstrand utmanaren Henrik Vinge med röstsiffrorna 31-25.
Gustav Kasselstrand hade nominerats till omval av en enhällig valberedning. Omröstningen blev ändå ganska jämn eftersom den ideologiska spänning som råder mellan ungdomsförbundet SDU och moderpartiet SD även återfinns inom SDU. Sverigedemokraternas partiledning har under flera år sett med ogillande på SDU:s och Gustav Kasselstrands mer radikala nationalistiska profil. Henrik Vinge arbetar som pressekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och i dennes frånvaro åt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Redan vid 2012 års kongress utmanades Gustav Kasselstrand, den gången av nuvarande riksdagsledamoten Paula Bieler som även hon ansågs stå partiledningen nära. Kasselstrand segrade då enkelt med röstsiffrorna 39-10.
Det är mycket vanligt att ungdomsförbund är mer ideologiskt radikala än sina moderpartier. Men när det gäller Sverigedemokraterna - som har rötter i nazistiska kretsar - blir förstås utrymmet för ideologiska högeravvikelser mindre och mer kontroversiellt.
SDU och Kasselstrand representerar en mer renodlad och radikal nationalism, där det är viktigt att varje "folk" har rätt till nationellt självbestämmande. Så betonar till exempel SDU det palestinska folkets rätt till en egen stat mycket starkare än vad moderförbundet SD gör.
Det är ingen slump att SDU:s idéprogram har namnet "Nationen framför allt". I SDU:s idéprogram förekommer olika böjningsformer av ordet "nation" 58 gånger, medan ordet "demokrati" inte förekommer en enda gång.
Sverigedemokraternas partiledning hade välkomnat ett maktskifte inom SDU. Å andra sidan är det svårt att veta vad hur alla de SDU-medlemmar som stöttat Kasselstrand skulle ha reagerat inför vad de uppfattat som en kupp initierad av partiledningen. Risken vore stor att många unga Sverigedemokrater åtminstone tillfälligt hade demobiliserats eller sett sig om efter andra tillhörigheter på högerkanten.
2014-11-29
2014-11-27
Bråket i pensionsgruppen - sandlåda eller genuina motsättningar?
Med buller och bång bröt allianspartierna i dag upp från ett möte med den blocköverskridande pensionsgrupp som under mer än 20 år fungerat som ett framgångsrikt samarbetsforum mellan Socialdemokraterna och allianspartierna i pensionsfrågan. Allianspartierna anklagar Socialdemokraterna för att ha släppt in Miljöpartiet i samarbetet utan att i förväg ha förankrat denna förändring.
Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.
Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.
I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.
Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.
Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.
Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.
I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.
Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.
2014-11-26
Hur skall det gå för Martin Wannholt? Nya turer i striden inom M i Göteborg
Striden inom Moderaterna kring Martin Wannholts politiska framtid tog sig i dag nya turer. Tio tunga och rutinerade Göteborgsmoderater skriver ett öppet brev där de motsätter sig uteslutningen av kommunalrådet Martin Wannholt. Tidigare har förbundsstyrelsen för Moderaterna i Göteborg vänt sig till partistyrelsen och begärt att Martin Wannholt utesluts ur partiet, då Wannholt genom valtekniskt samarbete med ett annat politiskt parti (Vägvalet) låtit sig väljas in i kommunstyrelsen mot den lokala partiledningens vilja. Bland undertecknarna av det öppna brevet märks riksdagsledamoten Lisbeth Sundén Andersson, tidigare EU-parlamentarikern Lisbeth Grönfeldt Bergman, förre vice ordföranden i Göteborgs kommunstyrelsen Lars Åke Skager, samt tidigare
riksdagsledamöter som Susanna Haby och Göran Lindblad.
Såvitt jag känner till är det öppna brevet unikt i modern svensk politisk historia. Aldrig tidigare har så många välkända partiföreträdare offentligt tagit strid i ett uteslutningsärende. Ändå lär det öppna brevet knappast påverka partistyrelsens beslut. Martin Wannholt kommer att uteslutas ur Moderaterna - allt annat vore en politisk sensation. Undertecknarna av det öppna brevet står visserligen för den tyngd som erfarenheten ger. Men det rör sig också om personer som i de allra flesta fall har sin politiska framtid bakom sig. Det är ingen slump att ordet "tidigare" inleder åtta av de tio undertecknarnas titelbeskrivningar.
Det öppna brevet visar att det inte är en spricka utan snarare en avgrund som splittrar Moderaterna i Göteborg. Gruppledaren Jonas Ransgårds namn nämns visserligen inte i texten, men passningarna är tydliga. Undertecknarna talar om "den oskickliga behandling av ärendet" som präglat processen, samt att hela handläggningen karaktäriserats av "okänslighet och dåligt ledarskap". Undertecknarna varnar för "en fortsatt allvarlig kris för Göteborgsmoderaterna" om Martin Wannholt utesluts.
Självklart försvårar splittringen inom Moderaterna partiets förutsättningar att föra en kraftfull oppositionspolitik i Göteborg. Splittringen skadar partiets trovärdighet i viktiga politiska sakfrågor, tar kraft som annars hade kunnat användas till politikutveckling och demobiliserar medlemmar och sympatisörer.
Moderaternas centrala partiledning vill undvika att konflikten i Göteborgs smittar av sig eller sprider dålig stämning i övriga delar av partiet. Särskilt i det maktvakuum som Fredrik Reinfeldt lämnat efter sig skulle det kunna finnas förutsättningar för en sådan dynamik. Jag ser emellertid inga omedelbara tecken på sådana spridningseffekter. Än så länge har partiledningen goda möjligheter att hålla kvar konflikten på en lokal nivå.
Jag kommenterar Wannholt-affären för Göteborgs-Posten här.
Såvitt jag känner till är det öppna brevet unikt i modern svensk politisk historia. Aldrig tidigare har så många välkända partiföreträdare offentligt tagit strid i ett uteslutningsärende. Ändå lär det öppna brevet knappast påverka partistyrelsens beslut. Martin Wannholt kommer att uteslutas ur Moderaterna - allt annat vore en politisk sensation. Undertecknarna av det öppna brevet står visserligen för den tyngd som erfarenheten ger. Men det rör sig också om personer som i de allra flesta fall har sin politiska framtid bakom sig. Det är ingen slump att ordet "tidigare" inleder åtta av de tio undertecknarnas titelbeskrivningar.
Det öppna brevet visar att det inte är en spricka utan snarare en avgrund som splittrar Moderaterna i Göteborg. Gruppledaren Jonas Ransgårds namn nämns visserligen inte i texten, men passningarna är tydliga. Undertecknarna talar om "den oskickliga behandling av ärendet" som präglat processen, samt att hela handläggningen karaktäriserats av "okänslighet och dåligt ledarskap". Undertecknarna varnar för "en fortsatt allvarlig kris för Göteborgsmoderaterna" om Martin Wannholt utesluts.
Självklart försvårar splittringen inom Moderaterna partiets förutsättningar att föra en kraftfull oppositionspolitik i Göteborg. Splittringen skadar partiets trovärdighet i viktiga politiska sakfrågor, tar kraft som annars hade kunnat användas till politikutveckling och demobiliserar medlemmar och sympatisörer.
Moderaternas centrala partiledning vill undvika att konflikten i Göteborgs smittar av sig eller sprider dålig stämning i övriga delar av partiet. Särskilt i det maktvakuum som Fredrik Reinfeldt lämnat efter sig skulle det kunna finnas förutsättningar för en sådan dynamik. Jag ser emellertid inga omedelbara tecken på sådana spridningseffekter. Än så länge har partiledningen goda möjligheter att hålla kvar konflikten på en lokal nivå.
Jag kommenterar Wannholt-affären för Göteborgs-Posten här.
2014-11-23
Politikens paradoxer: Seger i budgetomröstningen innebär att Alliansen sitter med Svarte Petter
Dramatiken inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december växer. Kommer Sverigedemokraterna att fälla det rödgröna budgetförslaget och vad händer i så fall då? I helgen markerade statsminister Stefan Löfven tydligt att det inte alls är självklart att han avgår även om budgeten faller. Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara
sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det
finns andra sätt att hantera situationen på, sa Stefan Löfven till TT.
Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.
Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren.
Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.
Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.
Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.
Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.
Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.
Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.
Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren.
Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.
Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.
Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.
Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.
Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.
Etiketter:
Budgeten,
Extraval,
Sifo,
Stefan Löfven,
Svarte Petter,
Svenska Dagbladet,
Sverigedemokraterna,
TT
2014-11-20
Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik
I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad
idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.
Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.
Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)
Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.
Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)
I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.
Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.
Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.
Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)
Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.
Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)
I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.
Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.
2014-11-18
Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter
Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.
Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.
Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.
Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.
Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.
Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.
Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.
Etiketter:
Benjamin Netanyahu,
Bosättningspolitik,
Erkännandefrågor,
Hamas,
Israel,
Mahmoud Abbas,
Palestina,
Terror,
Yoram Cohen
2014-11-17
Medelhavsinstituten är räddade - nya frågor väntar!
En del bloggtexter är roligare att skriva än andra. Det här är en sådan. I dag blev det nämligen formellt klart att regeringen ändrar sitt olyckliga beslut om att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten, och att dessa därför kan leva kvar. Jag kan idag meddela att de svenska Medelhavsinstituten kommer att få
fortsatt statligt stöd. Förvarningen om minskat statligt stöd för 2016
och 2017 är inte längre aktuell, skriver Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, i ett pressmeddelande. Ministern betonar att att regeringen aldrig haft för avsikt att riskera institutens framtid, utan i stället haft förväntningar om att hitta alternativ finansiering
för instituten.
Det är utmärkt att förslaget nu dras tillbaka. Som jag och så många med mig påpekat var förslaget illa berett, illa förankrat och skulle om det genomfördes skada stora kulturvärden. Förslaget skadade också regeringen som framstod som oprofessionell och likgiltig eller i värsta fall fientlig till kultur och till humaniora. Jag tycker dock att Helene Hellmark Knutsson från sina snabba inledande kommentarer där hon markerade vilja att backa från förslaget till dagens pressmeddelande på ett skickligt sätt bidragit till att minimera skadeverkningarna.
Hur kunde det då gå så illa i samband med presentationen av budgetpropositionen? Det lär vi snart få lite mer insikt i, eftersom riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) lämnat in en anmälan till Konstitutionsutskottet för att bringa klaret i om regeringen har iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när regeringen i prop. 2014/15:1 föreslår att anslaget till de svenska medelhavsinstituten ska minskas och därefter upphöra. Det skall bli intressant att följa det ärendet. Sannolikt är det tjänstemän på Finansdepartementet, som påstås ha haft ögonen på de svenska Medelhavsinstituten under en längre tid, som tog tillfället i akt i samband med regeringsskiftet. I dessa lägen kännetecknas budgetarbetet av särskilt stor brådska och med nya ministrar och nya politiska sakkunniga som inte hunnit sätta sig in i frågorna ordentligt.
Allianspartierna har instämt i kritiken mot den rödgröna regeringens förslag att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten. Det är bra. Men det är bara några år sedan Alliansregeringen själv övervägde att lägga ned det svenska kulturhuset i Paris. Även den gången lyckades en kraftig opinion rädda verksamheten. Kamp lönar sig.
Dagens besked var glädjande, men det återstår det en hel del att göra. Själv vill jag gärna se en fortsatt kraftig opinionsbildning för att värna svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris samt i frågorna om stipendier till studenter från tredje världen och avgifter för svenska studenter som tar kurser utomlands.
Det är utmärkt att förslaget nu dras tillbaka. Som jag och så många med mig påpekat var förslaget illa berett, illa förankrat och skulle om det genomfördes skada stora kulturvärden. Förslaget skadade också regeringen som framstod som oprofessionell och likgiltig eller i värsta fall fientlig till kultur och till humaniora. Jag tycker dock att Helene Hellmark Knutsson från sina snabba inledande kommentarer där hon markerade vilja att backa från förslaget till dagens pressmeddelande på ett skickligt sätt bidragit till att minimera skadeverkningarna.
Hur kunde det då gå så illa i samband med presentationen av budgetpropositionen? Det lär vi snart få lite mer insikt i, eftersom riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) lämnat in en anmälan till Konstitutionsutskottet för att bringa klaret i om regeringen har iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när regeringen i prop. 2014/15:1 föreslår att anslaget till de svenska medelhavsinstituten ska minskas och därefter upphöra. Det skall bli intressant att följa det ärendet. Sannolikt är det tjänstemän på Finansdepartementet, som påstås ha haft ögonen på de svenska Medelhavsinstituten under en längre tid, som tog tillfället i akt i samband med regeringsskiftet. I dessa lägen kännetecknas budgetarbetet av särskilt stor brådska och med nya ministrar och nya politiska sakkunniga som inte hunnit sätta sig in i frågorna ordentligt.
Allianspartierna har instämt i kritiken mot den rödgröna regeringens förslag att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten. Det är bra. Men det är bara några år sedan Alliansregeringen själv övervägde att lägga ned det svenska kulturhuset i Paris. Även den gången lyckades en kraftig opinion rädda verksamheten. Kamp lönar sig.
Dagens besked var glädjande, men det återstår det en hel del att göra. Själv vill jag gärna se en fortsatt kraftig opinionsbildning för att värna svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris samt i frågorna om stipendier till studenter från tredje världen och avgifter för svenska studenter som tar kurser utomlands.
2014-11-15
Ökad öppenhet om ubåtsbevis stärker Sveriges position
I fredags meddelade ÖB Sverker Göranson att försvarsmaktens analysarbete visat att det inte råder något tvivel om att en mindre ubåt har kränkt svenskt
territorium. Den viktigaste observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer och till det kommer bottenspår, ett fotografi taget av en privatperson samt en privatperson som påstår sig från en höjd ha iakttagit en undervattensfarkost. Försvarsmaktens analys har fått stöd av samtliga partiledare.
Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.
Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.
Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.
Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.
En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.
Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.
Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.
Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.
Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.
En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.
Etiketter:
Ekot,
Mathias Mossberg,
Stefan Löfven,
Sverker Göranson,
Twitter,
Ubåtar
2014-11-14
Stoppa inte norske läkaren från sjukhusen i Gaza!
Den välkände norske läkaren Mads Gilbert har idag fått besked av israeliska myndigheter att han på livstid är förbjuden att resa in i Israel. Därigenom omöjliggörs det i praktiken för honom att fortsätta sin internationellt uppmärksammade läkarinsats i Gaza. De israeliska myndigheterna motiverar sitt beslut med att Mads Gilbert är en "säkerhetsrisk".
Mads Gilbert har behandlat patienter i det isolerade Gaza i över ett decennium. Under sommarens nära två månader långa krig i Gaza arbetade han som frivillig under ytterst svåra omständigheter på Shifa-sjukhuset i Gaza och bidrog till att rädda många människoliv. Han har gjort sig känd som en tydlig och synlig kritiker av den israeliska blockaden av Gaza och av det israeliska militära övervåldet under Gaza-kriget.
Alla humanitära insatser på Gaza behövs. Skriv därför gärna under Socialdemokrater för Tro och Solidaritets upprop som uppmanar Israel att ändra sitt beslut och ge Mads Gilbert möjlighet att fortsätta sin verksamhet som läkare i Gaza. Länk till uppropet finns här.
Mads Gilbert har behandlat patienter i det isolerade Gaza i över ett decennium. Under sommarens nära två månader långa krig i Gaza arbetade han som frivillig under ytterst svåra omständigheter på Shifa-sjukhuset i Gaza och bidrog till att rädda många människoliv. Han har gjort sig känd som en tydlig och synlig kritiker av den israeliska blockaden av Gaza och av det israeliska militära övervåldet under Gaza-kriget.
Alla humanitära insatser på Gaza behövs. Skriv därför gärna under Socialdemokrater för Tro och Solidaritets upprop som uppmanar Israel att ändra sitt beslut och ge Mads Gilbert möjlighet att fortsätta sin verksamhet som läkare i Gaza. Länk till uppropet finns här.
2014-11-13
Hur skall vi se på Moderaternas samarbetsflirt med S/MP om skolpolitiken?
I dag öppnade Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé för ett blocköverskridande samarbete om skolpolitiken. I kontrast till folkpartiledaren Jan Björklunds tidigare uttalanden om "total konfrontation i skolfrågor" betonade Tomas Tobé att han "hoppas kunna komma överens med regeringen" i flera viktiga skolpolitiska frågor och att Alliansen vill "bidra till ett gott samarbetsklimat" kring skolan.
Utspelet från Tomas Tobé var den andra goda nyheten för statsminister Stefan Löfven och hans rödgröna regering på bara några dagar. Tidigare har allianspartierna klargjort att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget och på så sätt skapat arbetsro åt Stefan Löfven.
Tomas Tobés utspel var positivt för Stefan Löfven och den rödgröna regeringen på åtminstone två sätt. För det första har Stefan Löfven konsekvent sagt att han vill ha ett sådant blocköverskridande samarbete, men fram tills nu mötts av kalla handen av Alliansen. Jag har tidigare hävdat att allianspartierna genom att binda sig vid beslutet att lägga en egen budget också bundit sig vid blockpolitiken tills dess att budgeten är behandlad av riksdagen. Därför kommer Tobés inbjudan till blocköverskridande samarbete redan nu som en liten överraskning.
För det andra innebär Tomas Tobés inbjudan en spricka i Alliansen. Till Svenska Dagbladet säger Folkpartiets skolpolitiske talesperson Christer Nylander att han är "förvånad" över Tomas Tobés agerande. "Min inställning är fortfarande att vi i Alliansen ska stå för vår politik", säger han. "Vi får prata om det här", fortsätter han, och tillägger att han inte ser förutsättningar att nå samsyn med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om obligatorisk förskola och/eller tioårig grundskola.
Det pågår en kamp om det politiska ledarskapet inom Alliansen, efter Fredrik Reinfeldts avhopp och Moderaternas stora nederlag i valet i höstas. Moderaterna har trots Fredrik Reinfeldts frånvaro gjort bra ifrån sig i opinionsmätningarna efter valet. Även Centerpartiet och Annie Lööf tycks känna vinden i ryggen och vara på offensiven. Folkpartiet gjorde i september sitt näst sämsta val någonsin och ingen har väl sett Göran Hägglund sedan valnatten. Folkpartiet och Kristdemokraterna har under sitt nuvarande ledarskap inga förutsättningar att axla ledartröjan inom Alliansen. Jag har tidigare hävdat att mycket av vad som kommer att ske i svensk politik under de närmaste åren påverkas av vad som händer inom Moderaterna - det finns inget skäl att frångå den bedömningen.
Utspelet från Tomas Tobé var den andra goda nyheten för statsminister Stefan Löfven och hans rödgröna regering på bara några dagar. Tidigare har allianspartierna klargjort att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget och på så sätt skapat arbetsro åt Stefan Löfven.
Tomas Tobés utspel var positivt för Stefan Löfven och den rödgröna regeringen på åtminstone två sätt. För det första har Stefan Löfven konsekvent sagt att han vill ha ett sådant blocköverskridande samarbete, men fram tills nu mötts av kalla handen av Alliansen. Jag har tidigare hävdat att allianspartierna genom att binda sig vid beslutet att lägga en egen budget också bundit sig vid blockpolitiken tills dess att budgeten är behandlad av riksdagen. Därför kommer Tobés inbjudan till blocköverskridande samarbete redan nu som en liten överraskning.
För det andra innebär Tomas Tobés inbjudan en spricka i Alliansen. Till Svenska Dagbladet säger Folkpartiets skolpolitiske talesperson Christer Nylander att han är "förvånad" över Tomas Tobés agerande. "Min inställning är fortfarande att vi i Alliansen ska stå för vår politik", säger han. "Vi får prata om det här", fortsätter han, och tillägger att han inte ser förutsättningar att nå samsyn med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om obligatorisk förskola och/eller tioårig grundskola.
Det pågår en kamp om det politiska ledarskapet inom Alliansen, efter Fredrik Reinfeldts avhopp och Moderaternas stora nederlag i valet i höstas. Moderaterna har trots Fredrik Reinfeldts frånvaro gjort bra ifrån sig i opinionsmätningarna efter valet. Även Centerpartiet och Annie Lööf tycks känna vinden i ryggen och vara på offensiven. Folkpartiet gjorde i september sitt näst sämsta val någonsin och ingen har väl sett Göran Hägglund sedan valnatten. Folkpartiet och Kristdemokraterna har under sitt nuvarande ledarskap inga förutsättningar att axla ledartröjan inom Alliansen. Jag har tidigare hävdat att mycket av vad som kommer att ske i svensk politik under de närmaste åren påverkas av vad som händer inom Moderaterna - det finns inget skäl att frångå den bedömningen.
2014-11-11
Vad händer om regeringen förlorar budgetomröstningen?
Det ljusnar för regeringen. Efter allianspartiernas besked att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget vinner Stefan Löfven arbetsro. Det vore klokt om allianspartiernas vapenvila i budgetfrågan används till att skapa enighet över blockgränserna om vilka regler som skall råda i budgethanteringen framöver.
Visserligen kvarstår frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja alliansens budgetförslag vid omröstningen i riksdagen den 3 december och därigenom utlösa en regeringskris. Men även om så skulle bli fallet har den rödgröna regeringen flera olika möjligheter att hantera ett nederlag utan att behöva avgå eller utlysa extra val. En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen. Allianspartierna vill i rådande läge undvika extraval, vilket underlättar en blocköverskridande uppgörelse om budgeten.
I och för sig kan en sådan förankring över blockgränsen leda till att Miljöpartiet väljer att lämna regeringssamarbetet och att Socialdemokraterna regerar vidare ensamma. Jag tror att Miljöpartiet skulle välja att sitta kvar. Det vore förödande för bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet om partiet hoppade av efter bara några månader i regeringen.
I vilket fall tror jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att fälla den rödgröna budgeten. Partiet har bedyrat att man vill värna stabiliteten och utgå från vad som är bäst för landet. Sverigedemokraterna skulle få svårt att förklara för väljarna varför man bäst värnar stabilitet och landets bästa genom att bryta etablerad praxis och utlösa en regeringskris. Sverigedemokraterna skulle i det politiska efterspelet också riskera att förlora sin så hett eftertraktade vågmästarställning. Ett sådant vågspel, i Jimmie Åkessons frånvaro, måste bedömas som ytterst osannlikt. Som någon, lätt elakt, skrev på Facebook: Sverigedemokraterna är inte dumma på det sättet.
Jag kommenterar läget i budgetfrågan för TT.
Visserligen kvarstår frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja alliansens budgetförslag vid omröstningen i riksdagen den 3 december och därigenom utlösa en regeringskris. Men även om så skulle bli fallet har den rödgröna regeringen flera olika möjligheter att hantera ett nederlag utan att behöva avgå eller utlysa extra val. En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen. Allianspartierna vill i rådande läge undvika extraval, vilket underlättar en blocköverskridande uppgörelse om budgeten.
I och för sig kan en sådan förankring över blockgränsen leda till att Miljöpartiet väljer att lämna regeringssamarbetet och att Socialdemokraterna regerar vidare ensamma. Jag tror att Miljöpartiet skulle välja att sitta kvar. Det vore förödande för bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet om partiet hoppade av efter bara några månader i regeringen.
I vilket fall tror jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att fälla den rödgröna budgeten. Partiet har bedyrat att man vill värna stabiliteten och utgå från vad som är bäst för landet. Sverigedemokraterna skulle få svårt att förklara för väljarna varför man bäst värnar stabilitet och landets bästa genom att bryta etablerad praxis och utlösa en regeringskris. Sverigedemokraterna skulle i det politiska efterspelet också riskera att förlora sin så hett eftertraktade vågmästarställning. Ett sådant vågspel, i Jimmie Åkessons frånvaro, måste bedömas som ytterst osannlikt. Som någon, lätt elakt, skrev på Facebook: Sverigedemokraterna är inte dumma på det sättet.
Jag kommenterar läget i budgetfrågan för TT.
Etiketter:
Budgeten,
Jimmie Åkesson,
Miljöpartiet,
Regeringsfrågan,
Stefan Löfven,
Sverigedemokraterna,
TT
2014-11-09
Vad händer inom Sverigedemokraterna?
I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter i dag antyder Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson att han kan tänka sig att ta över partiordförandeskapet efter Jimmie Åkesson. Är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det, säger han. Mattias Karlsson lägger i intervjun också ut texten om Jimmie Åkessons hälsotillstånd före sjukskrivningen, till exempel att Jimmie Åkesson efter sin sista partiledardebatt i riskdagen ringde upp Mattias Karlsson och berättade att han drabbats av minnesluckor: Han hade ett svagt minne av att han varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.
För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.
För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.
I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.
Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.
Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.
För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.
För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.
I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.
Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.
Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.
Etiketter:
Jimmie Åkesson,
Mattias Karlsson,
Nationalism,
Partiledare,
Sverigedemokraterna
2014-11-07
Kris i Göteborgsmoderaterna efter Martin Wannholts kupp
Uppdaterat måndag 17 november kl 21.40. I kväll beslöt förbundsstyrelsen för Moderaterna i Göteborg att begära att partistyrelsen utesluter Martin Wannholt. Beslutet var väntat. Som jag formulerade det nedan: Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i
enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man
förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk
samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig
själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Vilka argument Martin Wannholt därför än anför i sin kommande inlaga till partistyrelsen kommer han med all sannolikhet att uteslutas.
Martin Wannholt visar inga tecken på att frivilligt lämna partiet. Frågan blir i stället om han kommer att ansluta sig till Vägvalet, agera som politisk vilde eller hoppa av sitt uppdrag. För Moderaterna i Göteborg löser en uteslutning inga problem. Wannholts agerande är ett uttryck för den splittring som finns i Göteborgsavdelningen, och förbundsstyrelsens beslut kommer knappast att lätta på spänningarna. Till detta kommer Martin Wannholts starka stöd såväl både bland de moderata väljarna och i kretsar som motsätter sig Västlänken. Det är möjligt att hans uteslutning även påverkar göteborgarnas syn på sina valda företrädare överhuvudtaget.
Som väntat valde förbundsstyrelsen att gå vidare med uteslutningsplanerna. Enligt min uppfattning är Wannholts agerande inte förenligt med partistadgarna säger Cecilia Magnusson, förbundsordförande för Moderaterna i Göteborg. Partiombudsmannen Jan Zetterström fick i uppdrag att till nästa ordinarie sammanträde den 17 november utreda förutsättningarna för att väcka ett uteslutningsärende.
Enligt Moderaternas partistadga (§5, moment 3) kan en medlem uteslutas om denne aktivt arbetar för någon med partiet konkurrerande politisk organisation eller genom sitt handlande skadar partiet. Beslut om uteslutning kan inte fattas på lokal nivå, utan blir i så fall något som Moderaternas partistyrelse på riksnivå i ett senare skede får ta ställning till.
Wannholtaffären kommer således att dra ut på tiden, och ger Wannholt och hans anhängare tid att mobilisera och söka strid om de så önskar. Det är klart att det inträffade skadar Moderaterna och deras möjlighet att bedriva en effektiv och trovärdig oppositionspolitik i Göteborg. I stället för att ägna sig åt politikutveckling får partiet nu i stället lägga kraft på att hantera sin inre partisplittring.
Det är ännu inte känt om Moderaternas förbudsstyrelse i Göteborg var enigt i sitt beslut.
Igår kväll utbröt politiskt tumult i Göteborgs kommunfullmäktige. Moderaten Martin Wannholt, som petats av sitt eget parti från posten som kommunalråd, ingick ett valtekniskt samarbete med det lokala partiet Vägvalet och kunde på så sätt väljas in i kommunstyrelsen. Formen för det valtekniska samarbetet var helt enligt regelverket, men genom det överraskande sätt på vilket det genomfördes är det svårt att beskriva det inträffade som något annat än en kupp.
Intermezzot riskerar att förstärka medborgarnas negativa bild av Göteborgspolitiken. Det politiska ledarskapet har misslyckats med att hantera missnöjet kring frågan om trängselskatt och Västlänken. Mot alla odds sade väljarna nej till trängselskatt i den lokala folkomröstning som genomfördes i anslutning till valen i september. Partierna som ville bibehålla trängselskatten - i princip samtliga utom Sverigedemokraterna och Vägvalet - valde att inte kampanja i frågan, vilket i efterhand visade sig vara en felaktig strategi. Efter folkomröstningen har de lokala politikerna ännu inte lyckats formulera sig om hur man vill hantera valresultatet.
Värst är naturligtvis situationen nu för Moderaterna. Partiet är djupt splittrat i Göteborg. Martin Wannholt har många anhängare och fick i kommunalvalet flest personröster av alla moderata kandidater. Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige Jonas Ransgård har misslyckats med sin viktigaste uppgift - att hålla samman sitt parti. Han har ej heller lyckats hantera Martin Wannholt.
För Martin Wannholt själv finns det inte längre någon framtid inom Moderaterna. Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Jag skulle tro att Martin Wannholt inom kort själv väljer att lämna partiet. Om han inte gör det kommer Moderaterna i stället att plågas av en uteslutningsprocess där den som skall uteslutas har starkt stöd av delar av partiet.
Jag kommenterar händelseutvecklingen bland annat i Göteborgs-Posten, Göteborgs-Tidningen och P4 Göteborg.
Martin Wannholt visar inga tecken på att frivilligt lämna partiet. Frågan blir i stället om han kommer att ansluta sig till Vägvalet, agera som politisk vilde eller hoppa av sitt uppdrag. För Moderaterna i Göteborg löser en uteslutning inga problem. Wannholts agerande är ett uttryck för den splittring som finns i Göteborgsavdelningen, och förbundsstyrelsens beslut kommer knappast att lätta på spänningarna. Till detta kommer Martin Wannholts starka stöd såväl både bland de moderata väljarna och i kretsar som motsätter sig Västlänken. Det är möjligt att hans uteslutning även påverkar göteborgarnas syn på sina valda företrädare överhuvudtaget.
*
Uppdaterat lördag kl 18.00. I dag genomfördes ett i hast sammankallat extra förbundsstyrelsemöte för Moderaterna i Göteborg. Enda punkten på dagordningen var om och i så fall hur partiet skulle gå vidare med att utesluta Martin Wannholt, efter att denne genom valtekniskt samarbete med Vägvalet mot partiledningens vilja låtit sig väljas in i kommunstyrelsen.Som väntat valde förbundsstyrelsen att gå vidare med uteslutningsplanerna. Enligt min uppfattning är Wannholts agerande inte förenligt med partistadgarna säger Cecilia Magnusson, förbundsordförande för Moderaterna i Göteborg. Partiombudsmannen Jan Zetterström fick i uppdrag att till nästa ordinarie sammanträde den 17 november utreda förutsättningarna för att väcka ett uteslutningsärende.
Enligt Moderaternas partistadga (§5, moment 3) kan en medlem uteslutas om denne aktivt arbetar för någon med partiet konkurrerande politisk organisation eller genom sitt handlande skadar partiet. Beslut om uteslutning kan inte fattas på lokal nivå, utan blir i så fall något som Moderaternas partistyrelse på riksnivå i ett senare skede får ta ställning till.
Wannholtaffären kommer således att dra ut på tiden, och ger Wannholt och hans anhängare tid att mobilisera och söka strid om de så önskar. Det är klart att det inträffade skadar Moderaterna och deras möjlighet att bedriva en effektiv och trovärdig oppositionspolitik i Göteborg. I stället för att ägna sig åt politikutveckling får partiet nu i stället lägga kraft på att hantera sin inre partisplittring.
Det är ännu inte känt om Moderaternas förbudsstyrelse i Göteborg var enigt i sitt beslut.
*
Igår kväll utbröt politiskt tumult i Göteborgs kommunfullmäktige. Moderaten Martin Wannholt, som petats av sitt eget parti från posten som kommunalråd, ingick ett valtekniskt samarbete med det lokala partiet Vägvalet och kunde på så sätt väljas in i kommunstyrelsen. Formen för det valtekniska samarbetet var helt enligt regelverket, men genom det överraskande sätt på vilket det genomfördes är det svårt att beskriva det inträffade som något annat än en kupp.
Intermezzot riskerar att förstärka medborgarnas negativa bild av Göteborgspolitiken. Det politiska ledarskapet har misslyckats med att hantera missnöjet kring frågan om trängselskatt och Västlänken. Mot alla odds sade väljarna nej till trängselskatt i den lokala folkomröstning som genomfördes i anslutning till valen i september. Partierna som ville bibehålla trängselskatten - i princip samtliga utom Sverigedemokraterna och Vägvalet - valde att inte kampanja i frågan, vilket i efterhand visade sig vara en felaktig strategi. Efter folkomröstningen har de lokala politikerna ännu inte lyckats formulera sig om hur man vill hantera valresultatet.
Värst är naturligtvis situationen nu för Moderaterna. Partiet är djupt splittrat i Göteborg. Martin Wannholt har många anhängare och fick i kommunalvalet flest personröster av alla moderata kandidater. Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige Jonas Ransgård har misslyckats med sin viktigaste uppgift - att hålla samman sitt parti. Han har ej heller lyckats hantera Martin Wannholt.
För Martin Wannholt själv finns det inte längre någon framtid inom Moderaterna. Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Jag skulle tro att Martin Wannholt inom kort själv väljer att lämna partiet. Om han inte gör det kommer Moderaterna i stället att plågas av en uteslutningsprocess där den som skall uteslutas har starkt stöd av delar av partiet.
Jag kommenterar händelseutvecklingen bland annat i Göteborgs-Posten, Göteborgs-Tidningen och P4 Göteborg.
Etiketter:
Göteborg,
Jonas Ransgård,
Martin Wannholt,
Moderaterna,
Trängselskatt,
Vägvalet,
Västlänken
2014-11-05
Valet och den parlamentariska situationen
I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.
Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.
På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.
Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.
Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?
Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.
Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."
För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.
Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.
Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).
De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.
Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.
På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.
Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.
Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?
Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.
Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."
För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.
Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.
Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).
De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.
2014-11-03
Valdrama i USA
I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.
Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.
Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.
Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.
Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.
Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.
Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...
Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)
Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.
Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.
Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.
Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.
Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.
Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...
Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)
2014-11-02
Stefan Löfven och regeringsdugligheten
Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?
Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.
För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.
Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).
Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.
Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.
Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.
Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.
Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.
Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.
För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.
Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).
Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.
Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.
Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.
Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.
Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)