I dagens Aftonbladet skriver Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Svenska Journalistförbundet (SJF), en skarp artikel där hon beskriver regeringens ovilja att svara på journalisters frågor som en ny tigandekultur och som ett växande demokratiskt problem. De exempel hon anför är de samma som jag diskuterade i en tidigare bloggpost, d v s Tobias Billströms märkliga papegojsvar när han ombads kommentera Wikileaksdokument om irakiska flyktingar i Sverige. Tobias Billström hävdade att regeringen av princip inte svarade på frågor där Wikileaks var källan.
Det är utmärkt att SJF agerar i frågan och visar att man inte tänker acceptera att politiker - oavsett politisk färg - vägrar kommentera uppgifter med hänvisning till att uppgifterna kommer från en viss källa (i det här fallet Wikileaks).
Jag tänker inte upprepa den argumentation jag anförde i den ovan refererade bloggposten. Jag nöjer mig här med att återge de frågor till Fredrik Reinfeldt som avslutar Agneta Lindblom Hulthéns artikel. Jag förutsätter att Reinfeldt kommer att svara och svaren blir en indikation på hur mycket han har förstått av de förändrade villkor som präglar dagens politiska landskap. Finns det en Wikileakspolicy? Hur ser den i så fall ut? Vad grundar den sig på? Finns det flera källor som regeringen av principiella skäl inte kommenterar? Hur är de i så fall motiverade? För vilka gäller i förekommande fall policyn? Alla ministrar? Vissa ministrar? Kanske ännu fler politiker?
2011-01-29
Från Verklighetens folk till Gemenskapslinjen. Vart går Kristdemokraterna?
Under de senaste 18 månaderna har Kristdemokraterna genom sin partiledare Göran Hägglund lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring partiet och dess politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen sommaren 2010 lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. I Svenska Dagbladet i fredags (28/1) slår Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen: Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. (...) Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att riva samhället olika delar isär. (...) Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
2011-01-27
Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid
Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.
Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.
På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.
Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.
Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.
För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.
Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.
Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.
På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.
Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.
Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.
För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.
Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.
2011-01-25
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke
De senaste dagarna har mediespinnet kring vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna accelererat ytterligare. Partidistrikten har levererat sina kravprofiler och igår svarade Pär Nuder än en gång nej på frågan om han kan tänka sig att bli partiledare. Nuders olika sätt att svara nej har blivit en nationell angelägenhet och själv bidrog jag till Kremlologin med följande formulering: I och med att hans nej nu är så definitivt, att han själv kontaktat valberedningens ordförande, då får vi i alla fall för en tid ta det nejet som ett nej.
Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.
Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.
Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.
Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.
Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.
Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.
Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.
Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.
Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.
Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.
2011-01-23
Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor
Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
2011-01-21
Regeringen styr riket. Eller?
Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. (1 kap. 6 § Regeringsformen)
Regeringen styr riket, enligt grundlagen. Det kan därför heller aldrig vara oppositionens ansvar att se till att regeringen får igenom sina förslag. Men under de månader som gått sedan valet har Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen skyllt på oppositionen när regeringen förlorat en omröstning i riksdagen. Så var t ex fallet när regeringen tog det märkliga beslutet att lägga ned den svenska ambassaden i Hanoi, när riksdagen uppdrog åt regeringen att spara på regeringskansliets utgifter.
När regeringen förlorade omröstningen om regeringskansliets utgifter var Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt snabba med att anklaga oppositionen för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anklagelserna är lätt absurda, eftersom riksdagens utredningstjänst visat att Sverigedemokraterna i drygt 91 procent av omröstningstillfällena utnyttjar sin vågmästarställning till att stödja regeringen.
Nu står regeringen inför hotet att på nytt förlora en viktig omröstning i riksdagen. Ekot rapporterar att en samtliga oppositionspartier sannolikt kommer att rösta för en gemensam motion från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att stoppa eller begränsa försäljningar av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall. Riksdagen har i tidigare beslut gett regeringen tillstånd att minska statens ägande i dessa företag.
Det är inte lätt att regera i minoritet. Genom socialdemokratins kris och pausen i det rödgröna samarbetet fick Alliansregeringen en lugn början på mandatperioden. Men lugnet kommer förstås inte att bestå mandatperioden ut. Som ledare för en minoritetsregering har Fredrik Reinfeldt att välja mellan att göra upp med något eller några av oppositionspartierna, formulera förslag han tror att oppositionen kan stödja, ibland chansa och även acceptera att regeringen kan förlora en omröstning.
Regeringen gör anspråk på att styra landet. Då kan regeringen inte med stilen i behåll gnälla varje gång den förlorar en omröstning i riksdagen.
Regeringen styr riket, enligt grundlagen. Det kan därför heller aldrig vara oppositionens ansvar att se till att regeringen får igenom sina förslag. Men under de månader som gått sedan valet har Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen skyllt på oppositionen när regeringen förlorat en omröstning i riksdagen. Så var t ex fallet när regeringen tog det märkliga beslutet att lägga ned den svenska ambassaden i Hanoi, när riksdagen uppdrog åt regeringen att spara på regeringskansliets utgifter.
När regeringen förlorade omröstningen om regeringskansliets utgifter var Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt snabba med att anklaga oppositionen för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anklagelserna är lätt absurda, eftersom riksdagens utredningstjänst visat att Sverigedemokraterna i drygt 91 procent av omröstningstillfällena utnyttjar sin vågmästarställning till att stödja regeringen.
Nu står regeringen inför hotet att på nytt förlora en viktig omröstning i riksdagen. Ekot rapporterar att en samtliga oppositionspartier sannolikt kommer att rösta för en gemensam motion från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att stoppa eller begränsa försäljningar av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall. Riksdagen har i tidigare beslut gett regeringen tillstånd att minska statens ägande i dessa företag.
Det är inte lätt att regera i minoritet. Genom socialdemokratins kris och pausen i det rödgröna samarbetet fick Alliansregeringen en lugn början på mandatperioden. Men lugnet kommer förstås inte att bestå mandatperioden ut. Som ledare för en minoritetsregering har Fredrik Reinfeldt att välja mellan att göra upp med något eller några av oppositionspartierna, formulera förslag han tror att oppositionen kan stödja, ibland chansa och även acceptera att regeringen kan förlora en omröstning.
Regeringen gör anspråk på att styra landet. Då kan regeringen inte med stilen i behåll gnälla varje gång den förlorar en omröstning i riksdagen.
2011-01-19
Efter dagens partiledardebatt: Ge mig politiken tillbaka - nu!
Ge mig politiken tillbaka - nu! Ungefär så känner jag efter att ha lyssnat på i princip hela partiledardebatten i riksdagen i dag (samt under delar av debatten ha chattat med Aftonbladets läsare).
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Jag vill inte gå i dimman
längs en tröstlös Aveny.
Jag vill göra nåt bra nu!
Jag vill inte vara politiklös
när jag är så full av liv.
Ge mig min opposition,
ge mig min opposition nu!
2011-01-18
Palestinafrågan och den israeliska socialdemokratins totala kollaps
Den som tycker att svensk socialdemokrati plågas av problem skulle kanske för ett ögonblick vända blicken mot dess systerparti, Arbetarpartiet i Israel. Igår måndag meddelade dess ordförande Ehud Barak att han med omedelbar verkan avgår för att i stället bilda ett nytt parti, Atzmaut (ung. Oberoende).
Ytterligare fyra av Arbetarpartiets 13 ledamöter i Knesset väljer att följa Ehud Barak in i det nya partiet. Av Arbetarpartiets återstående åtta ledamöter i Knesset har fyra tidigare - bl a i protest mot Baraks politik - försökt att bryta sig ut ur det egna partiet men inte lyckats fullfölja. Man kan undra hur stämningen i Arbetarpartiets sargade parlamentsgrupp är i dag...
Arbetarpartiet dominerade Israels politiska liv under hela efterkrigstiden, fram till högeblocket Likuds valseger 1977. Som mest erhöll Arbetarpartiet 56 procent av rösterna (valet 1969). I det senaste valet (2009) erhöll Arbetarpartiet endast 9.9 procent. Svensk socialdemokrati har onekligen en bit kvar på vägen till den totala katastrofen.
Ehud Barak sitter kvar på sin post som försvarsminister och hans nya parti Atzmaut får fyra platser i den israeliska regeringen. Samtidigt väljer Arbetarpartiet att lämna regeringen. Därigenom drivs Israels politiska liv ytterligare en bit åt höger. Benjamin Netanyahus högerdominerade regering har nu stöd av endast 66 (mot tidigare 74) av Knessets 120 ledamöter.
Israels internationella isolering ökar. Fredsprocessen rör sig inte ur fläcken. Ett desillusionerat palestinskt ledarskap planerar för att ensidigt utropa en palestinsk stat och söka medlemskap i FN. Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev antydde nyligen att Ryssland var berett att stödja palestinierna om de väljer att gå den vägen. Frågan är hur Sverige och EU kommer att positionera sig i en sådan process.
Ytterligare fyra av Arbetarpartiets 13 ledamöter i Knesset väljer att följa Ehud Barak in i det nya partiet. Av Arbetarpartiets återstående åtta ledamöter i Knesset har fyra tidigare - bl a i protest mot Baraks politik - försökt att bryta sig ut ur det egna partiet men inte lyckats fullfölja. Man kan undra hur stämningen i Arbetarpartiets sargade parlamentsgrupp är i dag...
Arbetarpartiet dominerade Israels politiska liv under hela efterkrigstiden, fram till högeblocket Likuds valseger 1977. Som mest erhöll Arbetarpartiet 56 procent av rösterna (valet 1969). I det senaste valet (2009) erhöll Arbetarpartiet endast 9.9 procent. Svensk socialdemokrati har onekligen en bit kvar på vägen till den totala katastrofen.
Ehud Barak sitter kvar på sin post som försvarsminister och hans nya parti Atzmaut får fyra platser i den israeliska regeringen. Samtidigt väljer Arbetarpartiet att lämna regeringen. Därigenom drivs Israels politiska liv ytterligare en bit åt höger. Benjamin Netanyahus högerdominerade regering har nu stöd av endast 66 (mot tidigare 74) av Knessets 120 ledamöter.
Israels internationella isolering ökar. Fredsprocessen rör sig inte ur fläcken. Ett desillusionerat palestinskt ledarskap planerar för att ensidigt utropa en palestinsk stat och söka medlemskap i FN. Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev antydde nyligen att Ryssland var berett att stödja palestinierna om de väljer att gå den vägen. Frågan är hur Sverige och EU kommer att positionera sig i en sådan process.
2011-01-16
Nej, Hans Linde (V), det är inte landsbygdsproblem som skapar SD:s valframgångar
I dag hävdar vänsterpartisten Hans Linde på Aftonbladet Debatt att personer bosatta på landsbygden röstar på Sverigedemokraterna eftersom "etablissemanget" struntar i landsbygdens problem. Lindes artikel är personligt hållen och utgår från det faktum att Sverigedemokraterna i 2010 års val erhöll drygt 15 procent av rösterna i Klågerup, Hyby och Holmeja - det valdistrikt där Linde föddes.
Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.
Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.
Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".
Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)
Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.
Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.
Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.
Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".
Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)
Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.
2011-01-14
Angående Kriskommissionen: "Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti"
Den socialdemokratiska Kriskommissionens sammanträden och seminarier på Rönneberga utanför Stockholm blev på flera sätt en stor framgång. De två dagarna blev en uppvisning av vad arbetarrörelsen när den är som bäst förmår skapa i form av välgrundade samhällsanalyser, konstruktiva politiska diskussioner och öppna arbetsformer.
Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.
Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.
Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?
Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.
Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.
Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.
Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?
Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.
2011-01-12
Varför avgår inte Lars Ohly?
Uppdaterat 13/1 kl 21.30: I kväll medverkade Jonas Sjöstedt i SVT Aktuellt och bekräftade att han gärna tar över som partiledare om Lars Ohly väljer att inte kandidera. Lars Ohly meddelade emellertid i samma inslag att han står fast vid att han kandiderar och att Jonas Sjöstedt därför inte är en kandidat.
Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.
I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.
Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.
Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.
Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.
Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.
Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?
Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.
SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.
Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.
I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.
Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.
*
Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.
Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.
Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.
Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?
Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.
SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.
2011-01-09
Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?
I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
2011-01-07
P 1 Morgon och Sverigedemokraternas prat om "svenska värderingar"
Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har anklagat en annan riksdagsledamot, moderaten Abdirizak Waberi, för att inte ha "svenska värderingar". Ekeroths angrepp uppmärksammades i dagens P 1 Morgon, där programledaren (ca 1.40 in i inslaget) valde att själv ta över Sverigedemokraternas språkbruk och fråga Waberi: Så på vilket sätt har du svenska värderingar?
"Svenska värderingar" är ett omstritt begrepp, för att uttrycka det milt. Därför kan inte en Public service-redaktion som P 1 Morgon okritiskt använda det i sina intervjufrågor. Vad skulle Waberi ha svarat? Om han accepterat frågan och börjat motivera på vilket sätt hans värderingar var "svenska" så hade han bidragit till att ge legitimitet åt begreppet "svenska värderingar". Om han i stället hade svarat att hans värderingar inte var "svenska" utan kanske "demokratiska" eller något annat så hade han gett Sverigedemokraterna rätt i att han inte hade "svenska värderingar". Programledaren ställde Waberi i en frågesituation motsvarande: Har du slutat slå din fru - var vänlig svara ja eller nej.
En rimligare ingång i inslaget hade varit att konfrontera Sverigedemokraternas Mikael Jansson (s0m också medverkade i inslaget) med begreppet "svenska värderingar" och bett honom precisera vad han egentligen menar. Därefter kunde Waberi fått möjlighet att kommentera Mikael Janssons kritik av hans värderingar, utan att dessa värderingar beskrivits som "svenska" eller "osvenska". Nu kom i stället debatten att styras av Sverigedemokraternas språkliga villkor.
"Svenska värderingar" är - för att uttrycka det milt - ett märkligt begrepp. Vad skiljer t ex "svenska värderingar" från "norska värderingar" eller "tyska värderingar"? Vem skall ha rätten att bestämma vilka värderingar som är "svenska" och vilka värderingar som inte är det? Värderingar är individuella och inte knutna till en specifik nationalitet.
En värdering som däremot har mycket starkt fäste i den svenska nationen är den om jämlikhet och alla människors lika värde. Det skulle inte skada om Sverigedemokraterna började ta den "svenska värderingen" (för att använda Sverigedemokraternas eget språkbruk) på lite större allvar.
"Svenska värderingar" är ett omstritt begrepp, för att uttrycka det milt. Därför kan inte en Public service-redaktion som P 1 Morgon okritiskt använda det i sina intervjufrågor. Vad skulle Waberi ha svarat? Om han accepterat frågan och börjat motivera på vilket sätt hans värderingar var "svenska" så hade han bidragit till att ge legitimitet åt begreppet "svenska värderingar". Om han i stället hade svarat att hans värderingar inte var "svenska" utan kanske "demokratiska" eller något annat så hade han gett Sverigedemokraterna rätt i att han inte hade "svenska värderingar". Programledaren ställde Waberi i en frågesituation motsvarande: Har du slutat slå din fru - var vänlig svara ja eller nej.
En rimligare ingång i inslaget hade varit att konfrontera Sverigedemokraternas Mikael Jansson (s0m också medverkade i inslaget) med begreppet "svenska värderingar" och bett honom precisera vad han egentligen menar. Därefter kunde Waberi fått möjlighet att kommentera Mikael Janssons kritik av hans värderingar, utan att dessa värderingar beskrivits som "svenska" eller "osvenska". Nu kom i stället debatten att styras av Sverigedemokraternas språkliga villkor.
"Svenska värderingar" är - för att uttrycka det milt - ett märkligt begrepp. Vad skiljer t ex "svenska värderingar" från "norska värderingar" eller "tyska värderingar"? Vem skall ha rätten att bestämma vilka värderingar som är "svenska" och vilka värderingar som inte är det? Värderingar är individuella och inte knutna till en specifik nationalitet.
En värdering som däremot har mycket starkt fäste i den svenska nationen är den om jämlikhet och alla människors lika värde. Det skulle inte skada om Sverigedemokraterna började ta den "svenska värderingen" (för att använda Sverigedemokraternas eget språkbruk) på lite större allvar.
2011-01-03
Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"
Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
2011-01-02
Piratpartiet - från Rick Falkvinge till Xena Krigarprinsessan
Igår lördag meddelade Rick Falkvinge - live på nätet via Bambuser - att han efter fem år nu avgår som ordförande för Piratpartiet. Falkvinge ersätts av tidigare vice ordföranden Anna Troberg.
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
2011-01-01
Per Oscarsson och vad han egentligen sa i Hylands Hörna
Allt talar för att skådespelaren Per Oscarsson och hans hustru Kia Östling omkom i lågorna när deras hus brann ner natten till Nyårsafton. Per Oscarsson var en lysande skådespelare, en särling som gick sina egna vägar och en mycket modig man.
Per Oscarssons mod tog gestalt i hans berömda avklädningsscen i Hylands Hörna på Annandag jul 1966. Per Oscarsson tog sig där friheten att inte bara att klä av sig utan också att oombedd improvisera fram en lektion i sexualkunskap – på bästa tittartid och i den svenska televisionens största och mest uppskattade familjeprogram. Tittarstormen blev oerhörd. Var fanns polisen?, undrade t ex en insändarskribent i Aftonbladet dagen därpå. Per Oscarsson var otroligt snuskig, menade en annan. Han uppträdde som en ful gubbe. Att TV visar något sådan i Hörnan är förskräckligt. Det är synd om Lennart Hyland. Men Oscarsson fick också uppmuntrande tillrop. Någon ansåg att det bara var moralkärringar som förfasade sig över Oscarssons uppträdande. Bland de positiva uttryck som förekom i insändarna märks befriande, underbart och störtskönt.
Jag träffade en man häromdagen. Han hade ett mycket orientaliskt utseende, och så frågade jag honom så här: "Var kommer du ifrån, du verkar vara från Orienten?" "Nä, nä", sa han lite generat, "det kommer jag inte, jag är svensk." Och så tänkte jag inte mera på det där. Och så, sen, fick jag höra utav en händelse att han var bror till en judinna som jag känner. Och då gick jag fram till honom sedan efteråt och frågade: "Men det var ju det jag sa, hör du, du är ju jude, du är ju från Orienten." Och då spred sig en liten rodnad över hans kinder och jag kände mig ju också lite generad. Det var ju rätt fruktansvärt det där som hände i sista kriget, med alla dessa förfärligheter med utrotningar utav människor som var judar. Men, och vi har väl lärt en liten läxa utav det där, men så frågar man sig: Vi har blivit så generade, så aktsamma för det där så att vi törs inte längre använda ordet jude eller judinna. Vi tror att det är ett invektiv, med andra ord, jag säger, det är en svordom. Men det är det absolut inte. För det är en beteckning, en rasbeteckning, hela jordens befolkning består utav olika raser och däribland judar.
Ett litet gott råd - var inte rädd för att använda ordet jude eller judinna. Det kan lätt ske en isolering i sådana fall. Man får inte kanske kontakt med den, en annan människa då, för att höra lite grand vad den tänker och tycker.
Ja, det finns ju, nu hoppas jag att här att, att ni som tänkte så här att: "Nä, jag kan inte se Oscarsson naken - det går inte. Jag går härifrån." Ja, gör det gärna. Men det är ju inte så förfärligt att se Oscarsson naken. Det är ju egentligen inte märkvärdigare än att se Lennart Hyland naken.
Jag tänker också på alla dessa barn som växer upp. Och jag är så glad å den svenska regeringens vägnar när den nu har tillåtit att 250 000 färgade människor skall invandra till Sverige och assimileras. Och jag tror att vi kommer att lära oss en hel del utav dessa. Och så en sak skall jag bara be att få tala om till er alla, att negrer luktar inte sämre än någon annan människa. Och deras intelligenskvot står inte på en lägre nivå än någon annan människa. Det finns vetenskapliga bevis för det. Så jag hoppas att när dessa 250 000 sydafrikanska regeringen har ställt sig välvilliga att utsläppa de 75 000 utresetillstånd. 30 000 kommer från sydstaterna, resten kommer från skilda delar i Afrika, Några kommer från Västindien. Så jag tror vi ska må bra.
Hoppsan sa, ja. Det är kallt, det är kallt så att jag…, därför så har jag satt på mig lite grand ordentligt. Så ja. Jag tror jag lurar, jag tror jag lurar er. Alltså ja, så tar jag av ett… Ja, och här står jag i min nakenhet. Så här ser Oscarsson ut naken. Är jag inte naken, så är det därför att ni inte vill se.
Tackar.
Nerven i Oscarssons monolog ligger inte i första hand i texten. I många avseenden är texten okontroversiell, här och där svårförståelig eller närmast förvirrad. Det tycks som om Oscarsson improviserar fram åtminstone delar av monologen i direktsändning. Nerven ligger i stället i mötet mellan texten, Oscarssons framförande och Hörnan. Oscarsson framför sin monolog på ett djupt allvarligt sätt. Här finns ingen blinkning till publiken, ingen markör om att detta bara är på skoj och snart skrattar vi allihop tillsammans. Tvärtom. Oscarsson tar plats och bryter medvetet den trivsamma, gemytliga, apolitiska stämningen. Att vara allvarlig i Hylands Hörna var i sig ett etikettsbrott. Att allvaret dessutom - genom att fokusera på sexualupplysning och den nakna människokroppen - innebar en stridsförklaring mot sedlighetens auktoritet utlöste en proteststorm. Merparten av protesterna riktades också mot avklädningen och de sexuella inslagen i monologen, inte mot de flykting- eller invandringspolitiska avsnitten som ju faktiskt upptog större delen av monologen.
Per Oscarsson var en fritänkare som blev folkkär. Många är vi som sörjer honom och det slut han och hans hustru av allt att döma fick. Men vi gläds åt hans storartade, allvarliga och tidlösa artisteri. Var finns Per Oscarsson i svensk scenkonst i dag?
Uppdaterad kl 20.20: Nästan hela Per Oscarssons monolog finns sedan några månader på Youtube. Tack till Hans Johansson som tipsade mig om det.
Per Oscarssons mod tog gestalt i hans berömda avklädningsscen i Hylands Hörna på Annandag jul 1966. Per Oscarsson tog sig där friheten att inte bara att klä av sig utan också att oombedd improvisera fram en lektion i sexualkunskap – på bästa tittartid och i den svenska televisionens största och mest uppskattade familjeprogram. Tittarstormen blev oerhörd. Var fanns polisen?, undrade t ex en insändarskribent i Aftonbladet dagen därpå. Per Oscarsson var otroligt snuskig, menade en annan. Han uppträdde som en ful gubbe. Att TV visar något sådan i Hörnan är förskräckligt. Det är synd om Lennart Hyland. Men Oscarsson fick också uppmuntrande tillrop. Någon ansåg att det bara var moralkärringar som förfasade sig över Oscarssons uppträdande. Bland de positiva uttryck som förekom i insändarna märks befriande, underbart och störtskönt.
Vad var det då Per Oscarsson sa som gjorde att så många blev så upprörda? Det kan ju knappast ha handlat om nakenheten i sig. Oscarsson behöll trots allt – till mångas förtret – det sista paret kalsonger på. Monologen är så omtalad att den nått nästan mytiska dimensioner. I boken I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) återger jag och Marie Demker Per Oscarssons monolog i sin helhet. Vi tror faktiskt det är den enda stället där monologen och vad Per Oscarsson egentligen sa finns nedtecknad.
Monologen hålls i samband med att Per Oscarsson dykt upp i Hörnan i inslaget "God afton, vackra mask!", där Lennart Hyland skall gissa vem som döljer sig bakom en förklädnad. Per Oscarsson kommer in, utklädd till Don Quijote och ridande på en livs levande häst. Hyland är på ett lysande humör, hans ögon tindrar och han försöker under flera minuter - förgäves - gissa vem som finns bakom masken. Oscarsson gör det inte lätt för honom utan talar med förvrängd röst och ger inte särskilt många ledtrådar. Publiken vrider sig av skratt. Efter att Hyland felaktigt har gissat på Martin Ljung ropar någon i publiken att det är Per Oscarsson. Hyland hälsar Per Oscarsson välkommen och hjälper honom ned från hästen och av med rustningen. Sedan lämnar han över till Per Oscarsson som skall göra ett nummer, såsom den hemliga gästen alltid brukar göra, efter demaskeringen. Per Oscarsson tar scenen i besittning och börjar prata, samtidigt som han låter plaggen falla.
Jag tänkte hålla ett tal till svenska nationen, Annandagen den 26 december 1966.
När jag fått av mig den här, och står mera i moderna kläder, tar av mig den här rustningen som skyddar mot slag, stötar och står i en mera modern klädnad. Då har vi ju andra saker att försvara oss med i dag. Men innan man använder dom där sakerna så kan man ju prata lite grand. Vad pratar man då i dagens läge om? Om detta, den vackraste utav världar, den vi befinner oss i. Om vi säger att jag…
Denna klädnad som jag har som skyddar mot väder och vind, mot regn och blåst - om det inte regnar och det inte blåser och det inte är kallt och det är varmt som här i den här studion - ja, då kan man ju ta av sig kläderna, eller hur? Varför skulle man inte göra det? Men så frågar det lilla barnet, så här, när jag sagt att man kan ta av sig allting utom det som döljer könet: "Vad är könet för någonting, pappa, vad är könet?" "Jo, kön förstår du, det är pappas kiss och den använder jag ibland till att stoppa i mammas kiss och så för jag den fram och tillbaka och så blir det mycket skönt och så kan det komma en vätska med tiden och utav den vätskan som kommer in i mamma så blir det ett barn. Kanske." "Jamen, måste man skydda den där då", frågar barnet? "Ja", dum som jag är säger jag att "man bör ju helst kanske göra det i enrum." "Nej, jag menar inte så, men måste man, får man inte visa det?" Ja, jag låter frågan gå vidare till svenska nationen.
Monologen hålls i samband med att Per Oscarsson dykt upp i Hörnan i inslaget "God afton, vackra mask!", där Lennart Hyland skall gissa vem som döljer sig bakom en förklädnad. Per Oscarsson kommer in, utklädd till Don Quijote och ridande på en livs levande häst. Hyland är på ett lysande humör, hans ögon tindrar och han försöker under flera minuter - förgäves - gissa vem som finns bakom masken. Oscarsson gör det inte lätt för honom utan talar med förvrängd röst och ger inte särskilt många ledtrådar. Publiken vrider sig av skratt. Efter att Hyland felaktigt har gissat på Martin Ljung ropar någon i publiken att det är Per Oscarsson. Hyland hälsar Per Oscarsson välkommen och hjälper honom ned från hästen och av med rustningen. Sedan lämnar han över till Per Oscarsson som skall göra ett nummer, såsom den hemliga gästen alltid brukar göra, efter demaskeringen. Per Oscarsson tar scenen i besittning och börjar prata, samtidigt som han låter plaggen falla.
Jag tänkte hålla ett tal till svenska nationen, Annandagen den 26 december 1966.
När jag fått av mig den här, och står mera i moderna kläder, tar av mig den här rustningen som skyddar mot slag, stötar och står i en mera modern klädnad. Då har vi ju andra saker att försvara oss med i dag. Men innan man använder dom där sakerna så kan man ju prata lite grand. Vad pratar man då i dagens läge om? Om detta, den vackraste utav världar, den vi befinner oss i. Om vi säger att jag…
Denna klädnad som jag har som skyddar mot väder och vind, mot regn och blåst - om det inte regnar och det inte blåser och det inte är kallt och det är varmt som här i den här studion - ja, då kan man ju ta av sig kläderna, eller hur? Varför skulle man inte göra det? Men så frågar det lilla barnet, så här, när jag sagt att man kan ta av sig allting utom det som döljer könet: "Vad är könet för någonting, pappa, vad är könet?" "Jo, kön förstår du, det är pappas kiss och den använder jag ibland till att stoppa i mammas kiss och så för jag den fram och tillbaka och så blir det mycket skönt och så kan det komma en vätska med tiden och utav den vätskan som kommer in i mamma så blir det ett barn. Kanske." "Jamen, måste man skydda den där då", frågar barnet? "Ja", dum som jag är säger jag att "man bör ju helst kanske göra det i enrum." "Nej, jag menar inte så, men måste man, får man inte visa det?" Ja, jag låter frågan gå vidare till svenska nationen.
Lång konstpaus
Jag träffade en man häromdagen. Han hade ett mycket orientaliskt utseende, och så frågade jag honom så här: "Var kommer du ifrån, du verkar vara från Orienten?" "Nä, nä", sa han lite generat, "det kommer jag inte, jag är svensk." Och så tänkte jag inte mera på det där. Och så, sen, fick jag höra utav en händelse att han var bror till en judinna som jag känner. Och då gick jag fram till honom sedan efteråt och frågade: "Men det var ju det jag sa, hör du, du är ju jude, du är ju från Orienten." Och då spred sig en liten rodnad över hans kinder och jag kände mig ju också lite generad. Det var ju rätt fruktansvärt det där som hände i sista kriget, med alla dessa förfärligheter med utrotningar utav människor som var judar. Men, och vi har väl lärt en liten läxa utav det där, men så frågar man sig: Vi har blivit så generade, så aktsamma för det där så att vi törs inte längre använda ordet jude eller judinna. Vi tror att det är ett invektiv, med andra ord, jag säger, det är en svordom. Men det är det absolut inte. För det är en beteckning, en rasbeteckning, hela jordens befolkning består utav olika raser och däribland judar.
Ett litet gott råd - var inte rädd för att använda ordet jude eller judinna. Det kan lätt ske en isolering i sådana fall. Man får inte kanske kontakt med den, en annan människa då, för att höra lite grand vad den tänker och tycker.
Ja, det finns ju, nu hoppas jag att här att, att ni som tänkte så här att: "Nä, jag kan inte se Oscarsson naken - det går inte. Jag går härifrån." Ja, gör det gärna. Men det är ju inte så förfärligt att se Oscarsson naken. Det är ju egentligen inte märkvärdigare än att se Lennart Hyland naken.
Jag tänker också på alla dessa barn som växer upp. Och jag är så glad å den svenska regeringens vägnar när den nu har tillåtit att 250 000 färgade människor skall invandra till Sverige och assimileras. Och jag tror att vi kommer att lära oss en hel del utav dessa. Och så en sak skall jag bara be att få tala om till er alla, att negrer luktar inte sämre än någon annan människa. Och deras intelligenskvot står inte på en lägre nivå än någon annan människa. Det finns vetenskapliga bevis för det. Så jag hoppas att när dessa 250 000 sydafrikanska regeringen har ställt sig välvilliga att utsläppa de 75 000 utresetillstånd. 30 000 kommer från sydstaterna, resten kommer från skilda delar i Afrika, Några kommer från Västindien. Så jag tror vi ska må bra.
Hoppsan sa, ja. Det är kallt, det är kallt så att jag…, därför så har jag satt på mig lite grand ordentligt. Så ja. Jag tror jag lurar, jag tror jag lurar er. Alltså ja, så tar jag av ett… Ja, och här står jag i min nakenhet. Så här ser Oscarsson ut naken. Är jag inte naken, så är det därför att ni inte vill se.
Tackar.
Nerven i Oscarssons monolog ligger inte i första hand i texten. I många avseenden är texten okontroversiell, här och där svårförståelig eller närmast förvirrad. Det tycks som om Oscarsson improviserar fram åtminstone delar av monologen i direktsändning. Nerven ligger i stället i mötet mellan texten, Oscarssons framförande och Hörnan. Oscarsson framför sin monolog på ett djupt allvarligt sätt. Här finns ingen blinkning till publiken, ingen markör om att detta bara är på skoj och snart skrattar vi allihop tillsammans. Tvärtom. Oscarsson tar plats och bryter medvetet den trivsamma, gemytliga, apolitiska stämningen. Att vara allvarlig i Hylands Hörna var i sig ett etikettsbrott. Att allvaret dessutom - genom att fokusera på sexualupplysning och den nakna människokroppen - innebar en stridsförklaring mot sedlighetens auktoritet utlöste en proteststorm. Merparten av protesterna riktades också mot avklädningen och de sexuella inslagen i monologen, inte mot de flykting- eller invandringspolitiska avsnitten som ju faktiskt upptog större delen av monologen.
Per Oscarsson var en fritänkare som blev folkkär. Många är vi som sörjer honom och det slut han och hans hustru av allt att döma fick. Men vi gläds åt hans storartade, allvarliga och tidlösa artisteri. Var finns Per Oscarsson i svensk scenkonst i dag?
Uppdaterad kl 20.20: Nästan hela Per Oscarssons monolog finns sedan några månader på Youtube. Tack till Hans Johansson som tipsade mig om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)