Svenska folket mer negativa till statlig övervakning

Frihetliga vindar blåser över Sverige. Förra året skakades regeringen Reinfeldt av FRA-upproret, där motståndet mot FRA-lagen och dess övervakningsmöjligheter överskred de politiska blockgränserna. Piratpartiets framgångar har sin grund i en politisk mobilisering i frågor kring integritet och frihet på nätet. Som nyvald partiordförande lyfte Mona Sahlin i sitt installationstal fram frihetsfrågorna, och vädjade till rörelsen om hjälp att formulera en röd frihetsvision.

Friihetsvindarna kommer också till uttryck i svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare. Med tvångsmedel avses åtgärder för att övervaka och kontrollera medborgarna, som t ex telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering eller förbud mot demonstrationer och möten. Av tidigare ej publicerade resultat från den senaste SOM-undersökningen - som jag och Henrik Oscarsson i dag publicerar på DN Debatt - framgår att svenska folket under de senaste åren blivit mer negativt inställda till statens rätt att använda sådana tvångsmedel.

I 2008 års undersökning finns ett samband mellan partisympati och synen på tvångsmedel. Mest negativa till tvångsmedel är Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater, medan Centerpartister, Folkpartister, Moderater och Kristdemokrater är mer positiva.

Det är noterbart att Sverigedemokraterna – det parti som mest av alla misstror stat och etablissemang – också är det parti vars sympatisörer är klart mest positiva till att staten skall kunna använda tvångsmedel mot sina medborgare.

Just nu ser vi en politisk dragkamp om var frihetsfrågorna skall höra hemma i det ideologiska rummet. Frågor om medborgarrätt och motstånd mot statlig övervakning av medborgare har historiskt seglat under liberal flagg. Vänstern i Sverige har länge haft en hög trovärdighet i jämlikhetsfrågorna. Men i frihetsfrågorna har vänstern tvingats till defensiven. Det var ingen slump att Mona Sahlin i sitt installationstal vädjade om rörelsens stöd för att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern. I dag är det kanske inte främst de borgerliga allianspartierna utan främst uppstickaren Piratpartiet som varit framgångsrika i att mobilisera i frihetsfrågor.

Ur det perspektivet visar våra resultat på en intressant förändring. I 2002 års undersökning fanns det inget samband mellan vänster-högerideologi och inställning till tvångsmedel. Men i 2008 års undersökning uppträder ett svagt samband mellan vänsterideologi och en restriktiv inställning till tvångsmedel. I 2009 års Europaparlamentsval rekryterade Piratpartiet mycket riktigt fler väljare från vänster än från höger. Frågan är om vänstern håller på att rycka åt sig initiativet i frihetsfrågorna?

Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010. Men frihetsfrågor går också att formulera i termer av vänster och höger. Vänster-högerdimensionen har historiskt haft en imponerande förmåga att absorbera nya politiska konfliktlinjer. Piratpartiet lär inte kunna räkna med samma walk over från de traditionella partiernas sida som Piraterna möttes av i Europavalet.

Tabellunderlag till undersökningen finns på Henrik Oscarssons blogg.

22 sömnlösa nätter

Försöken att få i gång fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten går utomordentligt trögt. Bygget av olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt område fortsätter, liksom isoleringen av Gaza. Även försoningssamtalen mellan Fatah och Hamas har gått i stå. Förhoppningen att president Barack Obama skulle kunna pressa parterna till de nödvändiga eftergifterna har hittills kommit på skam.

Men förtvivlan är förtryckets bäste vän. För att mobilisera mod och motstånd publiceras nu boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza (Nixon, 2009), där jag bidrar med ett kapitel tillsammans med bl a Per Gahrton, Mattias Gardell, Naomi Klein, Hans Linde och Catrin Ormestad. Syftet är att synliggöra krigets helvete och samtidigt diskutera olika vägar för att äntligen kunna skapa en fredlig och varaktig lösning på konflikten.

Boken presenteras i ABF:s monter B 09:19 på Bokmässan i Göteborg nu på söndag 27 september kl 13.00, av mig och bokens redaktör Thaher Pelaseyed. Där kan man också köpa boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Hjärtligt välkomna!

Svensk EU-journalistik - tråkig och för mycket hejaklack?

I kväll medverkade jag vid Publicistklubbens debatt inför bokmässan om svensk EU-journalistik, tillsammans med Carl Schlyter (MP, ledamot Europaparlamentet) , Johan Ehrenberg (chefredaktör ETC), Eva Landahl (chef SVT:s Aktuellt) och Cecilia Krönlein (redaktionschef Göteborgs-Posten). Annika Ström Melin var utomordentlig samtalsledare.

Carl Schlyter är en lysande estradör, en sång-och-dansman som råkat hamna i politiken. Jag gillar honom skarpt, och sannolikt bidrog han till Miljöpartiets fina resultat i Europaparlamentsvalet.

I debatten drev jag den möjligen något provokativa tesen att svensk EU-journalistik är tråkig och alltför ofta fungerar som hejaklack till EU-projektet. En mediestudie från TNS SIFO beskriver den svenska pressen inte bara som hejaklack utan t o m som hejaklacksledare, när det gäller Fredrik Reinfeldt och det svenska EU-ordförandeskapet, vilket framställs mer som ett gemensamt nationellt svenskt projekt än som ett politiskt projekt. Finns det någon som kan visa upp en artikel ur någon ledande svensk tidning som kritiskt granskar det svenska EU-ordförandeskapet, som ju nu kommit halvvägs? Hedersomnämnande utlovas.

Professor Kent Asp har också visat att svenska journalister är mycket mer EU-positiva än svensken i gemen. Opinionsglappet i EU-frågan mellan journalister och allmänhet har dessutom ökat över tid. Lite oväntat, med tanke på att Vänsterpartister och Miljöpartister också är kraftigt överrepresenterade i den svenska journalistkåren.

Kanske är svenska politiska journalister lite bortskämda med att nästan all svensk politik går att tolka längs vänster-högerdimensionen? EU är ju mer komplicerat, där vid sidan av vänster-höger även frågor om överstatlighet, stad-land, centrum-periferi och kanske t o m kyrka-stat spelar roll. Svenska journalister borde bli bättre på att lyfta fram dessa skiljelinjer, för att på så sätt synliggöra vilka intressen som står emot varandra i enskilda konflikter. Politik handlar om att hantera konflikter, och EU är faktiskt politik.

Rödgrön framgång i kyrkovalet

Bloggrubriken "Rödgrön framgång i kyrkovalet" är en aning vilseledande, eftersom hela den rödgröna valframgången får tillskrivas Miljöpartiet som fördubblade sina mandat från fyra till åtta. Vänstern i Svenska Kyrkan (VISK) behöll sina tre mandat och Socialdemokraterna behöll sina 71.

Jag tycker att Socialdemokraterna skall vara nöjda med valresultatet. Sedan förra valet har partiet åkt berg-och-dalbana i väljaropinionen och de 28.34 procent partiet nu erövrade innebär en liten ökning jämfört med valet 2005. Socialdemokraterna förstärker sin ställning som Kyrkomötets överlägset största grupp.

Värre gick det för de borgerliga allianspartierna. Kristdemokraterna ökade visserligen med ett mandat från 17 till 18, men Moderaterna, Folkpartiet och Centern tappade tillsammans 13 mandat.

Som väntat ökade motståndarna till samkönade äktenskap sina röstetal. Vid sidan av Kristdemokraterna ökade Frimodig kyrka från sju till 13 mandat, och Sverigedemokraterna från fyra till sju mandat. Sammantaget innebar kyrkovalet en polarisering, där såväl de rödgröna som den yttersta högern stärkte sin ställning.

Slutspurten av valkampanjen dominerades medialt av Mona Sahlin och "kyrkominister" Lena Adelsohn-Liljeroths - i mitt tycke illa tajmade - Mallorca-semester. Mallorca-resan fick tidningsrubriker som påminde om forna tiders "Mosa Mona"-kampanjer. Men till skillnad från tidigare fick mediedrevet denna gång inget fäste i opinionen. Tvärtom slöt kvällstidningsläsarna i huvudssk upp på Mona Sahlins sida, och utryckte stöd för att Mona Sahlins rätt att fira semester på det sätt hon själv vill. Jag tror att Mona Sahlin sammantaget stärkte sin ställning, och att den tid är förbi då hennes livsstil väcker upprörda känslor.

I stället bidrog affären till att vi fick ett aldrig tidigare skådat fokus på kyrkovalet. Vi fick en principiell debatt om partiledarens roll och plats i valkampanjen, och partiernas vara eller inte vara i kyrkopolitiken. Det är också bra. I debatten upprepas som ett mantra att valdeltagandet är så fruktansvärt lågt. Jodå. Men 11.8 procent innebär trots allt att nära 700 000 medlemmar går och röstar, och det tycker jag inte är så illa för en organisation uppbyggd på det sätt som Svenska kyrkan är.

Jag tror däremot att om de politiska partierna drog sig ur processen - vilket ju en del förordar - så skulle valdeltagandet sjunka ännu mer. Partiernas närvaro är också en garant för att inte bara de trognaste gudstjänstbesökarna får styra en kyrka som trots allt har bäring för nära sju miljoner medlemmar.

Jag kommenterar resultatet av årets kyrkoval i Göteborgs-Posten.

Mona Sahlin, Mallorca och kyrkovalet

Det har väckt stor uppståndelse att Mona Sahlin i en chartrad privatjet åkt till semesterbyn Deia på Mallorcas västkust, för att tillsammans med stora delar av den svenska kändiseliten fira festfixaren Micael Bindefelds 50-årsdag.

Själva resan har jag inga invändningar emot. Tvärtom. Det är bra att Socialdemokraternas främsta företrädare har ett öppet sinne och verkar i så många sammanhang som möjligt. Inget mänskligt är mig främmande, som Karl Marx uttryckte det.

Däremot har jag uttalat kritik mot tidpunkten för Mona Sahlins frånvaro. Socialdemokraterna har prioriterat kyrkovalet starkare än kanske någon gång tidigare, och Mona Sahlin har själv sagt att kyrkovalet är lika viktigt som något annat val. Då rimmar det illa att resa bort på en privat tillställning just i valkampanjens slutskede. Mona Sahlins närvaro och synlighet i kampanjens slutskede hade behövts för att mobilisera ytterligare S-väljare att gå och rösta. Mona Sahlins frånvaro blir extra olycklig i ljuset av att hon som partiledare tidigare faktiskt varit väldigt aktiv i arbetet med att lyfta fram religionens roll som en samhällsfråga och inte som en privat fråga. (Se t ex den framsynta rapporten Politik och religion som Socialdemokraternas partistyrelse nyligen enhälligt ställde sig bakom.)

Lika illa är det förstås att kyrkominister Lena Adelsohn Liljeroth (M) också väljer att delta i en kändisfest på Mallorca i stället för att vara hemma och genom sin närvaro markera vikten av kyrkovalet. Det är sällan man sett en svensk minister så nedvärdera sitt eget politikområde som Lena Adelsohn Liljeroth här de facto gör.

Partiernas deltagande i kyrkovalet väcker också starka känslor. Själv tycker jag det är ett mycket bra system. Svenska kyrkan är en angelägenhet för alla dess nära sex miljoner medlemmar, och inte bara för de trognaste gudstjänstbesökarna. Partiernas närvaro stärker därigenom förutsättningarna för en öppen folkyrka och riktar även uppmärksamhet och synlighet mot de meningsmotsättningar och skiljelinjer som existerar inom kyrkan.

Så se nu till att gå och rösta på söndag. Mot valurnorna, kamrater!

(Jag kommenterar Mona Sahlins och Lena Adelsohn Liljeroths resa till TT och i flera medier, bl a här, samt i TV4 Nyheterna i kväll.)

Två gånger död. Om dödsstraffet, USA och Stig Dagerman

Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom sägs då ha gråtit av smärta och ångest, och själv försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Myndigheterna i Ohio har beslutat att göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom inom en vecka.

USA:s användande av dödsstraffet är en av nutidshistoriens skamfläckar. Den misslyckade avrättningen av Romell Broom är heller inte unik. Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s agerande:

"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.


"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 )

En opartisk skildring av Palestinakonflikten?

I dag recenserar jag i Göteborgs-Posten Sören Wibecks bok Ett land, två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia (Historiska Media, 2009). Sören Wibeck är författare och journalist vid Sveriges Radio, och han vill ge vad han själv kallar en "opartisk" skildring av konflikten på svenska. I recensionen beskriver jag hans försök som modigt och hedervärt, men konstaterar också att boken väcker frågor om opartiskhetens möjligheter och villkor.

Går det verkligen att ge en "opartisk" skildring av konfliktens historia? Framställningen är i stor utsträckning kronologisk, och även en kronologi bygger ju på urval. Vad som är viktigt respektive inte viktigt finns det knappast några opartiska svar på. Även ordvalen är viktiga. Författaren använder ordet "mur" i stället för t ex staket eller skyddsstängsel för att beskriva den blandning av taggtråd, staket och mur som Israel byggt på ockuperat palestinskt område. Är "mur" då en opartisk benämning?

Som en introduktion till konfliktens historia fungerar boken sammantaget mycket bra. Men Sören Wibeck har dessutom anspråk på att förklara konflikten, och förklaringen utmynnar i en nästan uppgiven formulering: En konflikt som har pågått i hundra år är komplicerad. Många makter, krafter, personer och intressen har påverkat den. Jodå. Men det hade varit spännande om Wibeck vågat rensa lite bland alla dessa makter, krafter, personer och intressen för att ge oss inte bara en opartisk skildring, utan också ett perspektiv. Opartiskhet riskerar ibland att fördunkla mer än att klarna av.

Hela recensionen kan läsas här.

Opinionsläget ett år före valet

Ett år och en vecka kvar till valet 2010, och nästan alla opinionsundersökningar pekar på ett rödgrönt överläge. För att gjuta mod i tidigare lite stukade rödgröna tigerhjärtan citerar jag vad Sören Holmberg säger i Svenska Dagbladet i dag: De senaste fem åren har det borgerliga blocket tappat från mätningarna ett år före valet och fram till valdagen. Sören Holmberg tillägger att vid de tretton svenska riksdagsval som genomförts sedan Sifo påbörjade sina mätningar i mitten av 1960-talet så har det block som lett i september ett år före ett val också varit större än det andra blocket i tio fall. Så statistiken är på de rödgrönas sida. :-)

Jag tillhör ju dem som hävdat att Socialdemokraterna har utomordentligt goda chanser att vinna valet och återfå regeringsmakten 2010, och att den stora utmaningen i stället kommer 2014. Det är i valet 2014 som det avgörs om huruvida Socialdemokraterna kommer att ha kraften att sätta lika skarpa politiska avtryck i 2000-talets svenska samhälle som partiet gjorde under 1900-talet.

I dagens mätningar från Sifo och Skop noterar jag att Sverigedemokraterna åter ligger under fyraprocentsspärren - partiet får 3.9 procent i Sifo och 2.4 procent i Skop. Det påstås ibland att stödet för Sverigedemokraterna konsekvent undervärderas av de svenska opinionsinstituten. Det är riktigt att så tidigare varit fallet (kanske beroende på att svarspersonerna "skäms" för att ange Sverigedemokraterna). Men opinionsinstituten är naturligtvis medvetna om problemet och anstränger sig för att hitta viktningar som tar bort underrepresentationen. Därför vet vi inte om Sverigedemokraterna fortfarande är underrepresenterat i opinionsmätningarna. Bara för att partiet varit underrepresenterat tidigare så behöver partiet inte vara det i dag.

Kan tilläggas att Kristdemokraterna i Sifos mätning får 3.7 procent och skulle trilla ur riksdagen om det också blev valresultatet. Samt att Piratpartiet - och kanske FI - lurar i vassen. Vi har ett spännande politiskt år framför oss.

Glöm nu heller inte rösta i kyrkovalet på söndag! Jag återkommer med en bloggpost i det ämnet senare under veckan.

Jag kommenterar Socialdemokraternas ställning i storstadsområdena för Dagens Eko här.

11 september, Mehdi Ghezali och Anna Lindh

I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Då ställdes genast frågan hur attackerna skulle förändra världen. Mitt svar är att enskilda händelser sällan förändrar världen - i stället är de ett tecken på att världen redan har förändrats.

Terrorattackerna blev möjliga genom att nationalstaternas territoriella suveränitet urholkats och att transnationella nätverk som Al-Qaida vuxit i styrka. Bara något decennium tidigare hade motsvarande attacker varit omöjliga att genomföra. Den 11 september 2001 var ett uttryck för att maktbalansen i världen förändrats, där den moderna tidens stormakter nu utmanas av aktörer som inte har nationalstaten som maktbas.

Men visst fick händelserna den 11 september också konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världspolitiken. Professor Wilhelm Agrell skriver i dag mycket klokt i Sydsvenskan om hur USA bara några dagar efter attackerna utlyste det "globala kriget mot terrorismen". Första målet för detta krig blev Afghanistan: I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa måltavla blev Irak, och inte gick det bättre där: Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra. Kriget urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft. Parallellt med tragedierna i Afghanistan och Irak har klockan vridits tillbaka för tortyrförbud, respekt för fångars rättigheter och skydd av civila i väpnade konflikter på ett sätt som vi inte trodde vara möjligt.

I media ställs nu också absurda frågor om huruvida den svenske medborgaren Mehdi Ghezali verkligen borde ha släppts från det folkrättsvidriga Guantanamolägret, eftersom han nu på oklara grunder har gripits säkerhetsstyrkor i Pakistan. Rättssäkerhet, någon?

Det är i dag också sex år sedan Anna Lindhs död. Jag vill inte bidra till någon ikonisering av Anna Lindh - en sådan skulle hon ha tyckt förfärligt illa om. Men i denna tunga tid saknar jag hennes röst till försvar för folkrätt och mänskliga rättigheter. I Irak, i Afghanistan och i den israelisk-palestinska konflikten.

Piratpartiet och kunskapsskolan

Piratpartiet står inför riksdagsvalet 2010 vid ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Breddar man inte sin politik riskerar partiet att komma bort i valrörelsen.

Här gäller det för Piratpartiet att se möjligheterna. Skola och utbildning är ett område där Piratpartiets ideologiska utgångspunkter om integritet och ett digitalt informationssamhälle skulle kunna ta politisk kropp. Viss vägledning kan ges i Martin Aagårds artikel i Aftonbladet (8/9) om hur digitaliseringen ställer invanda tankar om kunskap och om fusk helt på huvudet.

Aagard ifrågasätter den allt mer sofistikerade jakt på "fuskare" som vuxit fram inom den akademiska utbildningen på senare år. Antal studenter som stängs av för fusk ökar kraftigt, och i de allra flesta fall rör det sig om studenter som har kopierat texter från nätet och presenterat utan att ange källa. Programvaror som Urkund möjliggör för lärosätena att granska varje enskild students inlämnade arbete för att se om delar av det hämtats från nätet utan att så angivits.

Nej, jag menar förstås inte att plagiat skall accepteras. Men digitaliseringen av formerna för lagring av kunskap innebär helt nya utmaningar för universitets- och högskolorna. Aagård citerar professor Marc Bauerlein som menar att individen inte längre är ett käril att fylla med kunskap, utan snarare en komponent i kunskapen. I den digitala åldern är intelligens en kollektiv sak, menar Bauerlein. Och om vi ändrar definitionen av kunskap måste vi också ändra definitionen av fusk. Den disciplinstyrda kunskapsskolan är omodern, menar Aagard, och hävdar retoriskt (?) att bloggskolan är här.

Denna problematik är politiskt oplöjd mark, där Piratpartiet skulle kunna göra en insats. Hur skall svensk utbildningspolitik förhålla sig till digitaliseringen, såväl när det gäller synen på kunskap som på kunskapsprov? Är individuella kunskapsprov överhuvudtaget rimliga i ett samhälle där nätverksarbete blir allt mer centralt och där den betydelsefulla kunskapen är kollektiv?

Jan Björklunds disciplinskola vore en självklar måltavla. Piratpartiet skulle sannolikt få eldunderstöd av Miljöpartiet och kanske av delar av Vänsterpartiet. Vågar man hoppas på Socialdemokraterna?

Vänstern och informationssamhället

Jag får härmed rekommendera den progressiva men partipolitiskt obundna tankesmedjan Federa. Rekommendationen avser tankesmedjan i sig, men föranleds också av att jag och Marie Demker i dag där publicerar en text om vänstern och informationssamhället.

I texten driver vi tesen att marxismens tillbakaträngda ställning i dagens samhällsdebatt har sin grund i oförmågan att formulera en klassanalys som är giltig för informationssamhället. Texten - som kan läsas här - bygger på vår trilogi ”I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag” (Hjalmarson & Högberg, 2005), ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (Hjalmarson & Högberg, kommande). Därutöver har texten inspirerats av Klas Gustavssons ”Socialismens liv efter döden” (Atlas, 2004) samt Michael Hardt & Antonio Negris ”Imperiet” (Glänta/Vertigo, 2003 ) och ”Multituden” (Tankekraft, 2007).

Sverige och ISAF:s bombattack i Afghanistan

Urban Ahlin - Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson - kräver i dag att EU:s utrikesministermöte i Stockholm reagerar mot ISAF-styrkans bombattack i Kunduz i Afghanistan där cirka 90 personer dödades, varav hälften civila. Ahlin vill att utrikesministermötet skall agera så att liknande händelser inte upprepas i framtiden.

Det är bra att Urban Ahlin reagerar på det ohyggliga som hände. Men hans slutsats - att de internationella styrkorna måste ändra strategi - är otillräcklig. Det finns ingen militär lösning på konflikten i Afghanistan. Den internationella militära närvaron blir en del av problemet i stället för en del av lösningen. Det är en skam att Sverige medverkar i en operation som urskillningslöst bombar civila - vilket ju faktiskt hände i Kunduz. Sverige bör dra sig ur ISAF, såvida inte FN tar över ansvaret för hela den militära närvaron i det plågade och sargade Afghanistan.

Om Afghanistan som vår tids Apocalypse Now - läs här.

Rebellas heliga vrede

I dag torsdag 3 september presenterade nätverket Unga S-kvinnor Rebella sin rapport Socialdemokratin - från EP-valet in i framtiden. Rapporten är impregnerad av författarnas heliga vrede över ett parti som de älskar, men som beter sig på ett sätt som blir destruktivt i förhållande till de värden man vill värna.

Det är inte precis någon statshemlighet att socialdemokratin har problem. Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och rörelsen har burits fram av motsättningen mellan arbete och kapital, den s k vänster-högerdimensionen. Därför har socialdemokratin också fått allt svårare att hävda sig i en värld där industrisamhället börjar fasas ut och där navet i ekonomin alltmer handlar om kunskap och kreativitet. Socialdemokratin saknar en vision för framtiden och problemen tar sig uttryck i politisk osäkerhet och sviktande väljarstöd.

Men problemen behöver inte utgöra grund för uppgivenhet eller förtvivlan. Socialdemokratins värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är eviga. Nu gäller det för rörelsen att lyssna in och förstå de pågående samhällsförändringarna och på värdegrund mobilisera politiskt efter de nya sociala skiljelinjer och konfliktfrågor som växer fram.

Rebella och deras rapport är ett friskhetstecken i rörelsen, en spricka i den grå betongen där något nytt och friskt har möjlighet att växa fram. Rapportens förtjänster består kanske inte främst i de politiska förslag som lanseras - förslagen är en ganska så traditionell vänsterpolitik. Förtjänsterna ligger i stället i sättet att se på politik och på det socialdemokratiska partiet överhuvudtaget.

Jag skall ge några exempel.

Om slagordspolitiken: Retoriken kan aldrig få lov att styra innehållet, det måste alltid vara tvärtom. I EP-valrörelsen kändes det som att slagorden på partiets valaffischer kom från ingenstans, utan förankring i de egna leden. (s 9)

Om Miljöpartiet: Maktanalys är vårt partis styrka och vårt sätt att profilera oss gentemot borgarna men också gentemot Miljöpartiet, som i stora delas saknar den maktanalys vi efterlyser och den övertygelse om viken av att arbeta mot klyftorna som vi tror är nödvändig. (s 11)

Om sociala medier: Man kan inte toppstyra de sociala medierna, eftersom de inte är medier utan 'sociala' medier. Sociala medier bygger på att människor vill sortera i informationsflödet, få budskap filtrerade av människor de litar på, ha kontakt med avsändaren och få personliga tolkningar av information, politik, vad man ska rösta på och så vidare. Det är inte samma mekanismer som gör att folk tar till sig budskap som i de gamla, asociala medierna. Det måste partiet ta in, acceptera och anpassa sig till. (s 18)

Om Piratpartiet: Personer som delar Piratpartiets åsikter kring integritet och nedladdning har haft väldigt svårt att hävda detta inom vårt parti, liksom inom alliansen. När radion kom hittade vi en teknisk lösning och kollektiv finansiering genom public service för att ge musikerna betalt. Hade radion kommit i dag hade vi - enligt den logik vi jobbat efter i fildelningsfrågan - troligtvis försökt förbjuda den.

Rebella är med sin tid - på samma sätt som Sex and the city-sossarna i nätverket sq2540sthlm. De tar politik på allvar och vill använda den nya tidens möjligheter för att skapa ett samhälle präglat av ökad jämlikhet och rättvisa.

Socialdemokratin måste för att kunna sätta lika starka avtryck i 2000-talets samhälle som partiet lyckades med under 1900-talet värna sina traditionella väljargrupper samtidigt som man möter den nya tiden med öppet sinne. Politik är det möjligas konst. Rebellas rapport blir en påminnelse om att (s)trutsmentalitet sällan är en väg till framgång.