Svenska Dagbladet gör mig i dag besviken genom att visa upp en förlegad syn på forskning och forskarutbildning. På ledarredaktionens blogg argumenterar Benjamin Katzeff Silberstein för att en person som inte vill jobba över "några dagar i veckan" är olämplig att vara doktorand. Skälet till att doktorander utan problem kan jobba över några dagar i veckan skulle vara att de förväntas ha en "grundläggande stark passion" för sitt ämne.
Katzeff Silberstein tycks ha en nostalgisk bild av forskning och forskarutbildning, där verksamheten är ett kall och en passion och inte en professionaliserad verksamhet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som självklart skall skall jobba över "några dagar i veckan" eftersom de brinner för sina jobb? Lärare och sjuksköterskor? Byggnadsarbetare och butiksanställda? Journalister?
Som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har jag under sex års tid med glädje och stolthet kunna följa hur forskarutbildningen professionaliserats. Sedan länge erbjuder vi våra doktorander anställning från första dagen. Självklart gäller 40-timmars arbetsvecka eller motsvarande även för denna grupp anställda. Doktorander är också ofta småbarnsföräldrar och kan inte jobba över "några dagar i veckan" bara för att de är engagerade i sitt arbete. Professionaliseringen av verksamheten är enligt min uppfattning en av de faktorer som gjort vår institution till landets mest framstående statsvetenskapliga miljö, om vi utgår från de utvärderingar som bland annat Vetenskapsrådet och Högskoleverket genomfört. (Jag kostar på mig att skryta eftersom mitt sexåriga uppdrag som prefekt går ut i morgon lördag...).
Forskning blir en allt viktigare resurs i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Då skall inte forskarutbildningen ses som något fluff-fluff utan i stället som en professionaliserad verksamhet som främjar kreativitet och engagemang genom att erbjuda trygga och stabila arbetsvillkor.
Katzeff Silbersteins inlägg var föranlett av en artikel av Eva Nordmark (ordförande TCO), Britta Lejon (ordförande ST) och Camilla Georgsson (ordförande SFS) på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Läs gärna den artikeln också.
2012-06-26
Sverker Åström - några personliga minnesbilder
Sverker Åström började, enligt egen utsago, varje morgon på sin ålders höst med att läsa Carl Bildts blogg. Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare åtminstone en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv.
Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.
Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.
Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.
Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.
Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.
"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.
Jag saknar honom så väldigt mycket.
Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.
Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.
Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.
Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.
Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.
"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.
Det var just här, min älskade du stal
mitt hjärta och förintade mitt liv.
Ja, det var här som dina vackra ögon
först gav mig tröst och sedan tog den från mig.
Du band mig här och här du släppte mig:
jag grät över mig själv och såg dig lämna
den klippa där du tog mig från mig själv,
och aldrig mera får jag mig tillbaka.
Jag saknar honom så väldigt mycket.
2012-06-16
Herman Lindqvists medverkan i Nationell.nu och hans vurm för dödsstraffet
En debatt har utbrutit med anledning av att populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist låtit sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu. Herman Lindqvist kritiseras för att genom sin medverkan bidra till att legitimera en sajt som publicerar grovt antisemitiskt och rasistiskt material.
Själv har jag mindre problem med att Herman Lindqvist låter sig intervjuas av Nationell.nu än med det han faktiskt säger. Jag skulle nog låta mig intervjuas av Djävulen själv, i hopp om att åtminstone någon av hans smådjävlar skulle komma på bättre tankar. I fallet Nationell.nu skulle jag formulera mina svar på ett sätt som ifrågasatte den världsbild som präglar sajten, dess läsare och dess skribenter.
Men Herman Lindqvist ifrågasätter ingenting. I stället stryker han medhårs i sina svar. Den svenska stormaktstiden var en tid av imponerande kraftprov, sammanhållning och uthållighet hos hela folket. På en fråga om olika folkgrupper slår han fast att Självklart finns det etniska svenskar. Han tror inte att vi alla kommer att bli muslimer inom några decennier - den faran kommer att tonas ned om några år. Idén om "skapandet av en nordisk republik i syfte att ena och stärka de nordiska folken inför framtida prövningar" tycker han låter bra på papperet, men tyvärr går den inte att genomföra. Lindqvist traskar sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar den högerextrema och främlingsfientliga sajten.
Det är knappast någon slump att det är just Herman Lindqvist som ny hyllas på Nationell.nu. I en kolumn i Aftonbladet den 8 februari 1998 kom Herman Lindqvist ut som en varm anhängare av dödsstraffet. Jag tror på dödsstraff, skrev han, och den lista över brott som bara kan ha ett enda straff blev lång: grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar, spioneri, förräderi, brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse. Herman Lindqvist gav i artikeln inga argument för dödsstraffet, bara att det måste vara så. En aning ges i artikelns sista, uppgivna mening: Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.
Den dagen slutade jag läsa Herman Lindqvist. Jag tänker inte börja igen.
Själv har jag mindre problem med att Herman Lindqvist låter sig intervjuas av Nationell.nu än med det han faktiskt säger. Jag skulle nog låta mig intervjuas av Djävulen själv, i hopp om att åtminstone någon av hans smådjävlar skulle komma på bättre tankar. I fallet Nationell.nu skulle jag formulera mina svar på ett sätt som ifrågasatte den världsbild som präglar sajten, dess läsare och dess skribenter.
Men Herman Lindqvist ifrågasätter ingenting. I stället stryker han medhårs i sina svar. Den svenska stormaktstiden var en tid av imponerande kraftprov, sammanhållning och uthållighet hos hela folket. På en fråga om olika folkgrupper slår han fast att Självklart finns det etniska svenskar. Han tror inte att vi alla kommer att bli muslimer inom några decennier - den faran kommer att tonas ned om några år. Idén om "skapandet av en nordisk republik i syfte att ena och stärka de nordiska folken inför framtida prövningar" tycker han låter bra på papperet, men tyvärr går den inte att genomföra. Lindqvist traskar sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar den högerextrema och främlingsfientliga sajten.
Det är knappast någon slump att det är just Herman Lindqvist som ny hyllas på Nationell.nu. I en kolumn i Aftonbladet den 8 februari 1998 kom Herman Lindqvist ut som en varm anhängare av dödsstraffet. Jag tror på dödsstraff, skrev han, och den lista över brott som bara kan ha ett enda straff blev lång: grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar, spioneri, förräderi, brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse. Herman Lindqvist gav i artikeln inga argument för dödsstraffet, bara att det måste vara så. En aning ges i artikelns sista, uppgivna mening: Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.
Den dagen slutade jag läsa Herman Lindqvist. Jag tänker inte börja igen.
2012-06-13
Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt
I dag skriver jag på SVT Debatt om Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt i riksdagen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.
I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.
Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.
Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.
I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.
”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014
I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.
Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.
Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.
I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.
”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014
2012-06-10
Debatt med Christer Sturmark om skolavslutning i kyrkan
Min bloggpost om skolavslutningar i kyrkan har på en del håll väckt starka känslor. En som reagerat är ordföranden för förbundet Humanisterna Christer Sturmark. I 24 korta inlägg (tweets) på twitter kommenterar han min text och söker diskussion i sakfrågan. Det är bra. Men för att underlätta för läsaren och för att inte tynga flödet för dem av mina följare på twitter som inte är så intresserad av saken väljer jag att i stället samla ihop Christer Sturmarks inlägg nedan och därefter ge ett samlat svar.
Jag har gjort en del språkliga korrigeringar i Sturmarks inlägg för att binda ihop dem till en helhet och underlätta läsningen. Först följer Sturmarks inledande twitterinlägg, därefter mitt twittersvar, därefter Sturmarks följande twitterinlägg och därefter mitt utvecklade och sammanhållna svar. Sturmark är naturligtvis välkommen att svara igen, i former han finner lämpliga.
Sturmark på twitter I: Ulf , tillbaka till huvudfrågan, du skriver "Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum" . Det är här jag menar att du (i din text för att vara tydlig) inte ser förbi din tro. Du ser inga problem med att avslutning leds av präst. Men de som har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare, tex de som vuxit upp tex pingst och farit illa de är nu också föräldrar och har barn som ska gå på avslutning. För dem är det bara obehagligt med en präst som ledare av ceremonin. Jag har mött många som på ett mycket smärtsamt sätt lämnat en kristen frikyrklig uppväxt. Du tycks inte alls se dem (i din text). Varför kan då inte skolavslutningar få vara icke-religiösa? Varför kan då inte prästen få ledigt denna dag, som jag skrev i Aftonbladet.
Jag på twitter: Min linje: Antingen hålls skolavslutning inte i kyrkan - då är den sekulär. Eller så hålls den i kyrkan - då kan den inte vara sekulär. Med din linje skulle kors, altartavlor, psalmböcker etc behöva täckas över för att inte oroa vuxna som plågas av uppväxtminnen.
Sturmark på twitter II: Det förvånar mig att du raljerar så över vuxna som farit illa av en religiöst förtryckande uppväxt. Där inte symbolerna som stör dem, det är det prästerliga ledarskapet och den kommunicerade ideologin. Du måste kunna förstå, även om du själv är troende, att den kristna ideologin inte är sympatisk för alla. Många förknippar den med förtryck, skuld- och skamkänslor. Det borde inte behöva ingå i en skolavslutning och i många små kommuner finns inte några andra lokaler att tillgå. Varför tycker du inte att kyrkan kan upplåta kyrkorna? Det är väl knappast för mycket begärt, när vi skattebetalare tillskjuter hundratals miljoner till de gamla kyrkorna? Alltså även vi som inte är medlemmar, pga gemensamt kulturarv. Jag tycker din linje känns småsnål och småaktig (än en gång, jag talar om det du skriver, inte dig som person).
Mitt svar här på bloggen: Sturmark driver två teser. För det första: Präster skall inte medverka vid skolavslutningen, eftersom deras närvaro skulle vara besvärande för de föräldrar vilka som barn farit illa och har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare. För det andra: Skattebetalarna bidrar med ekonomiskt stöd till bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Därför borde kyrkorna också kunna acceptera att lokalerna utnyttjas i strikt sekulära sammanhang.
Jag är väl medveten om att det finns många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga den en kristen/judisk/islamsk etc tro eller en livsstil som varit skadlig för barnens utveckling och växande som människa. På samma sätt finns det många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga dem en ateistisk tro eller hånat barnen för t ex deras kristna tro och livsstil. Motsvarande gäller naturligtvis för politiska uppfattningar av olika slag. Fienden är inte religiös tro eller ateism eller någon politisk uppfattning i sig. Fienden är fundamentalism, oavsett om fundamentalismen kommer i religiös eller ateistisk eller politisk dräkt.
Om gruppen vuxna människor som farit så illa att de har "obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare" är så stor att det därför är rimligt att förbjuda präster att medverka vid skolavslutningar är förstås en bedömningsfråga. Ur mitt perspektiv är en sådan åtgärd inte ett funktionellt sätt att angripa problemet och stötta dessa människor. Jag ser heller inte det rimliga i att dessa människor skulle ha så svårt att möta just den enskilde prästen, men samtidigt obekymrat kunna röra sig i en miljö fylld av kors, altartavlor och religiösa symboler. Frågan är mer komplex än så.
Kyrkan har av hävd en mycket öppen och inbjudande attityd till nyttjandet av kyrkorummen. Men det är klart att det är kyrkan som i sista hand har ansvaret för den verksamhet som bedrivs i lokalerna. Om Christer Sturmark är missnöjd med det förhållandet får han verka politiskt för att ändra lagen så att staten inte längre ger något stöd till det kyrkliga kulturarvet. Jag tror han har en besvärlig uppförsbacke i den frågan.
Jag har gjort en del språkliga korrigeringar i Sturmarks inlägg för att binda ihop dem till en helhet och underlätta läsningen. Först följer Sturmarks inledande twitterinlägg, därefter mitt twittersvar, därefter Sturmarks följande twitterinlägg och därefter mitt utvecklade och sammanhållna svar. Sturmark är naturligtvis välkommen att svara igen, i former han finner lämpliga.
Sturmark på twitter I: Ulf , tillbaka till huvudfrågan, du skriver "Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum" . Det är här jag menar att du (i din text för att vara tydlig) inte ser förbi din tro. Du ser inga problem med att avslutning leds av präst. Men de som har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare, tex de som vuxit upp tex pingst och farit illa de är nu också föräldrar och har barn som ska gå på avslutning. För dem är det bara obehagligt med en präst som ledare av ceremonin. Jag har mött många som på ett mycket smärtsamt sätt lämnat en kristen frikyrklig uppväxt. Du tycks inte alls se dem (i din text). Varför kan då inte skolavslutningar få vara icke-religiösa? Varför kan då inte prästen få ledigt denna dag, som jag skrev i Aftonbladet.
Jag på twitter: Min linje: Antingen hålls skolavslutning inte i kyrkan - då är den sekulär. Eller så hålls den i kyrkan - då kan den inte vara sekulär. Med din linje skulle kors, altartavlor, psalmböcker etc behöva täckas över för att inte oroa vuxna som plågas av uppväxtminnen.
Sturmark på twitter II: Det förvånar mig att du raljerar så över vuxna som farit illa av en religiöst förtryckande uppväxt. Där inte symbolerna som stör dem, det är det prästerliga ledarskapet och den kommunicerade ideologin. Du måste kunna förstå, även om du själv är troende, att den kristna ideologin inte är sympatisk för alla. Många förknippar den med förtryck, skuld- och skamkänslor. Det borde inte behöva ingå i en skolavslutning och i många små kommuner finns inte några andra lokaler att tillgå. Varför tycker du inte att kyrkan kan upplåta kyrkorna? Det är väl knappast för mycket begärt, när vi skattebetalare tillskjuter hundratals miljoner till de gamla kyrkorna? Alltså även vi som inte är medlemmar, pga gemensamt kulturarv. Jag tycker din linje känns småsnål och småaktig (än en gång, jag talar om det du skriver, inte dig som person).
Mitt svar här på bloggen: Sturmark driver två teser. För det första: Präster skall inte medverka vid skolavslutningen, eftersom deras närvaro skulle vara besvärande för de föräldrar vilka som barn farit illa och har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare. För det andra: Skattebetalarna bidrar med ekonomiskt stöd till bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Därför borde kyrkorna också kunna acceptera att lokalerna utnyttjas i strikt sekulära sammanhang.
Jag är väl medveten om att det finns många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga den en kristen/judisk/islamsk etc tro eller en livsstil som varit skadlig för barnens utveckling och växande som människa. På samma sätt finns det många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga dem en ateistisk tro eller hånat barnen för t ex deras kristna tro och livsstil. Motsvarande gäller naturligtvis för politiska uppfattningar av olika slag. Fienden är inte religiös tro eller ateism eller någon politisk uppfattning i sig. Fienden är fundamentalism, oavsett om fundamentalismen kommer i religiös eller ateistisk eller politisk dräkt.
Om gruppen vuxna människor som farit så illa att de har "obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare" är så stor att det därför är rimligt att förbjuda präster att medverka vid skolavslutningar är förstås en bedömningsfråga. Ur mitt perspektiv är en sådan åtgärd inte ett funktionellt sätt att angripa problemet och stötta dessa människor. Jag ser heller inte det rimliga i att dessa människor skulle ha så svårt att möta just den enskilde prästen, men samtidigt obekymrat kunna röra sig i en miljö fylld av kors, altartavlor och religiösa symboler. Frågan är mer komplex än så.
Kyrkan har av hävd en mycket öppen och inbjudande attityd till nyttjandet av kyrkorummen. Men det är klart att det är kyrkan som i sista hand har ansvaret för den verksamhet som bedrivs i lokalerna. Om Christer Sturmark är missnöjd med det förhållandet får han verka politiskt för att ändra lagen så att staten inte längre ger något stöd till det kyrkliga kulturarvet. Jag tror han har en besvärlig uppförsbacke i den frågan.
2012-06-08
Den blomstertid nu kommer? Om skolavslutningar i kyrkan
Den årliga debatten om skolavslutningar i kyrkan pågår för fullt. Skall skolavslutningar genomföras i kyrkan överhuvudtaget, och i så fall under vilka former?
En del vill både ha kakan och äta upp den. Skolavslutningar skall genomföras i kyrkan för att värna traditionen, för att lokalerna är stämningsskapande och för att de passar så bra för att sjunga "Den blomstertid nu kommer" i. Helst skall samlingarna ledas av en sekulär präst.
Utan att kunna åberopa några data föreställer jag mig att det finns ett starkt folkligt stöd för att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan. Samtidigt har enskilda präster och församlingar börjat markera att det är de och inte skolan som skall bestämma utformningen av de skolavslutningar som genomförs i kyrkorummet. Situationen blir ett chicken-race, där båda parter vill att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan men där de är oense om formerna. En sida hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall vara sekulär, annars kommer vi inte. En motsatt åsiktsriktning hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall kunna kombineras med religiösa uttryck, annars får ni inte komma.
Min egen inställning är pragmatisk. Staten skall vara sekulär, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Religionen impregnerar hela vårt samhälle och vår kultur. Som jag skrivit tidigare, den som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag. Den "accepterade" sången "Den blomstertid nu kommer" är en psalm som innehåller versrader som "skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom. Låt oss den nåd besinna som räcker året om" samt "Min själ, till Herrens ära stäm upp din glädjesång. Han vill oss rikligt nära och fröjda på en gång."
Och vem är det egentligen som gör så att "blommorna blommar" i Idas sommarvisa? Jag har mina aningar.
Kyrkorum är inga allmänna samlingsplatser eller museala utställningsrum, utan heliga platser. Korsen försvinner inte för att lokalerna utnyttjas för sekulära sammanhang. Andligheten finns där, precis som på så många andra ställen i samhället. Så är det och annorlunda kan det inte vara.
Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum. Avslutningen skall inte ske inom ramen för en gudstjänst, men man kan inte heller begära att en präst skall låtsas bort sin övertygelse och tro. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.
En del vill både ha kakan och äta upp den. Skolavslutningar skall genomföras i kyrkan för att värna traditionen, för att lokalerna är stämningsskapande och för att de passar så bra för att sjunga "Den blomstertid nu kommer" i. Helst skall samlingarna ledas av en sekulär präst.
Utan att kunna åberopa några data föreställer jag mig att det finns ett starkt folkligt stöd för att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan. Samtidigt har enskilda präster och församlingar börjat markera att det är de och inte skolan som skall bestämma utformningen av de skolavslutningar som genomförs i kyrkorummet. Situationen blir ett chicken-race, där båda parter vill att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan men där de är oense om formerna. En sida hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall vara sekulär, annars kommer vi inte. En motsatt åsiktsriktning hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall kunna kombineras med religiösa uttryck, annars får ni inte komma.
Min egen inställning är pragmatisk. Staten skall vara sekulär, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Religionen impregnerar hela vårt samhälle och vår kultur. Som jag skrivit tidigare, den som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag. Den "accepterade" sången "Den blomstertid nu kommer" är en psalm som innehåller versrader som "skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom. Låt oss den nåd besinna som räcker året om" samt "Min själ, till Herrens ära stäm upp din glädjesång. Han vill oss rikligt nära och fröjda på en gång."
Och vem är det egentligen som gör så att "blommorna blommar" i Idas sommarvisa? Jag har mina aningar.
Kyrkorum är inga allmänna samlingsplatser eller museala utställningsrum, utan heliga platser. Korsen försvinner inte för att lokalerna utnyttjas för sekulära sammanhang. Andligheten finns där, precis som på så många andra ställen i samhället. Så är det och annorlunda kan det inte vara.
Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum. Avslutningen skall inte ske inom ramen för en gudstjänst, men man kan inte heller begära att en präst skall låtsas bort sin övertygelse och tro. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.
2012-06-04
Vinnare och förlorare i SCB:s partisympatiundersökning
I dag publicerades Statistiska Centralbyråns (SCB) stora partisympatiundersökning. SCB:s undersökning väcker alltid stor uppmärksamhet. Intresset beror på att SCB intervjuar över 5 000 personer, vilket ger undersökningen stor trovärdighet och även gör det möjligt att bryta ner resultaten i mindre grupper baserade på t ex ålder, yrke eller bostadsort.
Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.
Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.
Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.
Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.
Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.
Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...
Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.
Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.
Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.
Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.
Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.
Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.
Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...
Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)