Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.
En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?
Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)
Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.
Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?
Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?
Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?
Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.
Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.
Mot SM-guld 2009!
2009-03-31
2009-03-30
I skuggan av Wanja
Ur Visa till ombudsmän (Kent Andersson)
Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.
Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?
En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.
Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.
Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?
Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?
När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.
Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.
Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?
En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.
Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.
Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?
Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?
När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.
2009-03-28
Hade Jesus tänder?
Namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns! (Sv Ps 47)Jonas Gardell inleder sin med rätta lovprisade bok "Om Jesus" (Norstedts, 2009) med att citera Allan Törnbergs vackra och välkända psalm från 1933.
Men hur skön var Jesus egentligen? I boken problematiserar Jonas Gardell Jesusbilden över tid, med fokus på även på Jesus kroppsliga gestaltning. Är det rättfärdigt att skildra Jesus med ett milt och vackert leende när Jesus i verkligheten sannolikt var tandlös?
Gardells Jesusskildring har väckt upprördhet i konservativa och fundamentalistiska kretsar. Så påstår t ex Ulf Ekman, huvudpastor i församlingen Livets Ord i Uppsala, att Gardell är fördomsfull och okunnig. Ulf Ekman beskriver också Gardells Jesusbild som klart utanför den kristna tron och därför hädelse.
Frågan huruvida Jesus hade tänder är således ingen oförarglig fråga. Jag tänker osökt på Umberto Ecos stora roman "Rosens namn". Där går munken Jorge da Burgos bokstavligen över lik för att hemlighålla det enda bevarade exemplaret av Aristoteles andra del av Poetiken, som bl a handlar om skrattet. Men skrattet är för Jorge da Burgos en synd och ett fördärv - ingenstans står det t ex i Bibeln att Jesus någonsin skrattade.
Kritiken mot att återge Jesus som tandlös har sin grund i att Jesus var både människa och Gud, och att det då blir fel att ensidigt återge hans mänskliga sidor. Ekman betonar vikten av att lyfta fram både det mänskliga och det gudomliga hos Jesus: Att tona ner och förneka Jesu gudomlighet innebär att han bara skulle vara en vanlig människa och då förmår han inte frälsa oss eftersom det bara är Gud som kan frälsa. Att förneka hans sanna mänskliga sida gör att hans identifikation med dem han skulle frälsa upphör.
Givet Jesus klassmässiga bakgrund och levnadsvillkoren i Palestina på den tiden är det nog sannolikt att han i 30-årsåldern inte hade särskilt många tänder kvar i munnen. Jag tror inte heller att hans gudomlighet tog sig uttryck i att han till skillnad från sina jordiska levnadskamrater slapp tappa sina tänder.
Däremot har jag inga alls problem med att Jesus i konst, musik och litteratur återges som skön och vacker. Vi människor har en tendens att vilja göra det goda vackert. Gud är kärlek och störst av allt är kärleken. Varför då inte göra den mänskliga bäraren av detta det största goda vacker?
Yta spelar roll. Jag minns min medverkan i ett TV-inslag för nu rätt många år sedan, då skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonligan, drängen Alfred i Emil i Lönneberga) också skulle medverka. Björn Gustafson vägrade sminka sig, för han tyckte det blev onaturligt! Resultatet blev att jag som välsminkad såg hur normal ut som helst i TV-rutan, medan den osminkade Björn Gustafson såg onaturligt blek och tärd ut.
På samma sätt är det med Jesusbilden. Att i vår tid framställa Jesus som tandlös ger en lika onaturlig bild av Jesus som den osminkade Björn Gustafson gav av sig själv i TV.
Men visst är det bra att Jonas Gardell lyfter fram även den historiskt mänskliga sidan av Jesus. I hägn av sin clownmask och sina grimascher är Jonas Gardell en seriös förkunnare. Gå gärna och lyssna på honom i Göteborgs Domkyrka torsdag den 2 april kl 19.00, arrangerat av Teologiskt Forum.
Alltid läsvärda Senapsfrön och fikonspråk uppmärksammar också diskussionen om Jesus tänder.
2009-03-24
Mona Sahlin och utrikespolitiken
Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag det faktum att väljarna uttrycker betydligt större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin i utrikespolitiska frågor. Tidningen ställer bl a frågan hur Socialdemokraterna strategiskt kan agera för att stärka Mona Sahlins ställning i utrikespolitiken. Svenska Dagbladets analys är i huvudsak riktig. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inte Mona Sahlins profilfrågor, och hon har själv intagit en defensiv position inom dessa politikområden. Men till hösten tar Sverige över ordförandeskapet i EU, vilket innebär att Fredrik Reinfeldt kommer att få axla statsmannarollen i än större utsträckning än nu. Utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga områden för ett statsmannaskap, och därför bör Mona Sahlin ta åtminstone ett steg fram i dessa frågor inför valet 2010.
Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.
Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.
Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.
Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.
Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.
Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.
Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.
Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.
2009-03-21
Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst
90 timmar i veckan. Känn på den. För att ett sådant beting överhuvudtaget skall vara möjligt förutsätter det att Klas Eklund arbetar veckans alla sju dagar - måndag till söndag - året runt. Det blir då en arbetstid på ungefär 13 timmar om dagen. Varje dag.
Låt oss anta att Klas Eklund gick upp kl 06.00 varje morgon. Efter att ha ätit frukost, tvättat och klätt sig, borstat tänderna, skummat igenom morgontidningen och tagit sig genom Stockholmstrafiken till jobbet bör han ha kommit fram till kontoret cirka kl 08.00. Vi lägger sedan på de 13 timmarnas arbetsdag och en timma för lunch (han måste väl åtminstone äta...) och då är kl 22.00. Då är det dags att dra sig hemåt, äta kvällsmat, klä av sig, tvätta sig, borsta tänderna igen och kanske t o m hinna ge hustrun en puss. I säng tidigast kl 00.00. För att morgonen därpå återigen gå upp kl 06.00 och ge sig iväg till jobbet. 7 dagar i veckan. Året runt.
Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera över vad det under denna period är som Klas Eklund definitivt inte hinner. Inte en enda gång under året hinner han umgås med sin hustru, träffa sina föräldrar, barn eller vänner. Han hinner inte en enda gång handla, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta eller städa. Han hinner inte en enda gång under året titta på TV, motionera eller läsa en bok. Han hinner inte en enda gång under året gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Inget av detta en enda gång. Under hela året.
Anta att han en enda gång unnade sig en ledig söndag för att t ex bevista sin bäste väns bröllop eller fira barnens födelsedag. Då måste han den veckan gå upp kl 04.00 måndag-lördag för att jobba in drygt två timmar extra varje dag för att kompensera de förlorade 13 söndagstimmarna.
Arrangemanget faller förstås på sin egen orimlighet. Min poäng är inte att raljera med Klas Eklund - som jag varken känner eller har något otalt med. Men jag blir besviken när en begåvad person i sin självbild förfaller till fantasterier. Det finns också ett drag av högmod i dessa självmarterande överdrifter.
Klas Eklund menar ju förstås något annat. Han menar att han i tankarna har svårt att släppa jobbet även när han umgås med sin fru, sina barn, sina föräldrar eller sina vänner. Han har svårt att släppa jobbet när han är i affären, läser tidningen, tittar på TV eller äter frukost. Han har mycket resor och möten som tenderar att äta upp den s k ställtiden. Men det är faktiskt något helt annat än att "jobba 90 timmar i veckan".
Även en gruvarbetare, en sjuksköterska eller en ingenjör kan ta med sig jobbet hem. Många mellanchefer reser och deltar i konferenser så mycket att arbetsbördan blir tung och den fria tiden krymper ihop. Men en smula ödmjukhet är nödvändig om inte trovärdigheten skall rasa ihop.
2009-03-19
IFK Göteborg inte bara bäst, utan också populärast
Mitt hjärta är inte bara rött, utan också Blåvitt. I den senare egenskapen bloggar jag då och då på den legendariska IFK Göteborgs-bloggen Bara ben på Glenn Hysén och följande post kan också läsas där.
Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.
Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.
Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.
Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).
För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.
I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...
IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".
Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...
Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.
Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.
Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.
Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).
För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.
I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...
IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".
Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...
2009-03-17
Hur starkt är motståndet mot Ipred-lagen?
Den 1 april träder Ipred-lagen i kraft. Ipred-lagen innebär att en upphovsrättsinnehavare kan vända sig till domstol för att få ut information om personer som misstänks för olaglig fildelning. Tidigare har internetoperatörerna haft tystnadsplikt. Men nu kan domstolen tvinga operatörerna att lämna ut namn- och adressuppgifter på personer som misstänks för olaglig fildelning. Därefter kan upphovsrättsinnehavaren kontakta den misstänkte fildelaren och kräva ersättning eller hota med åtal.
Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.
Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.
För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.
Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.
Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.
Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.
Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.
För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.
Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.
Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.
2009-03-15
Sifo och den rödgröna koalitionens kräftgång
Söndagens Sifo-mätning var ingen rolig läsning för den rödgröna koalitionen. Oppositionens övertag i opinionen fortsätter att minska, och är nu nere i 3.3 procent. Moderaterna får med sina 31.3 procent sitt största stöd på 12 år. Glädjeämnena för oppositionen ligger dels i att Kristdemokraterna åter hamnat under 4-procentsspärren och att Sverigedemokraterna nu tycks ha parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent.
När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.
Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.
Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.
Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.
Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.
Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!
Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.
När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.
Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.
Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.
Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.
Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.
Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!
Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.
2009-03-12
Är DN Debatts storhetstid över?
DN Debatts chefredaktör Mats Bergstrand avgår, efter mer än 20 framgångsrika år på posten. Periodvis har det varit mer regel än undantag att Dagens Ekos morgonsändningar haft innehållet på DN Debatt som en av sina huvudnyheter. Ingen annan debattsida i svensk press har kommit i närheten av ett sådant genomslag.
Mats Bergstrand har också ihärdigt stretat emot utvecklingen att följa upp debattartiklarna med replikväxlingar och läsarkommentarer, i papperstidningen eller på nätet. DN Debatt har varit en agendasättande sida. Debatten har därefter fått fortsätta i andra fora.
Men Mats Bergstrand slutar nog i tid. Det är knappast möjligt för DN Debatt att behålla sin maktställning utan att också samtidigt etablera sig på nätet. Utvecklingen går allt starkare mot att "gammelmedia" - eller Fat Cat Media, som jag tycker är ett roligare namn - etablerar sig på nätet och i sociala media. Elaka tungor har kallat DN Debatt för "maktens anslagstavla". En fortsatt vägran att gå ut på nätet skulle ge visst fog för det epitetet.
(Själv har jag om jag räknat rätt skrivit 51 artiklar på DN Debatt. Jag får väl säga som Nils Ferlin: Gud må förlåta mig somliga rader...)
Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt - vars debattredaktör Sune Olofson just också slutat - har stärkt sin ställning de senaste åren. Under många år hade man en känsla av att de artiklar som publicerades på Brännpunkt var sådana som först sänts in till och refuserats av DN Debatt. Men så är det inte längre. Brännpunkt uppvisar en bredare författarbild och mer oväntade ämnen än DN Debatt. Brännpunkt tillåter också flera replikväxlingar på en debattartikel - och polemik har läsvärde!
Sydsvenskas debattavdelning Aktuella frågor har ofta gedigna och dagsaktuella teman, med artiklar initierade av idoge redaktören Lasse Hansson. Men liksom Göteborgs-Postens Debatt ligger Sydsvenskans regionala förankring debattavdelningen i fatet när det gäller att få nationellt genomslag.
Expressens Sidan 4: Debatt har ofta skruvade ämnen och skruvade rubriker (idag: "Jag twittrade för mina vänners liv"). Men artiklarna är ofta läsvärda och tar ibland upp principiellt intressanta ämnen. Aftonbladets debattsida Debatt är förloraren. Generöst med utrymme, men plottrigt och utan riktning eller genomslag. Att skriva på Aftonbladet Debatt är att skriva in i den stora tystnaden.
Den stora utmanaren till Fat Cat Medias debattsidor är förstås Newsmill, en debattportal där både elit och allmänhet formulerar sig. Men Newsmill är också ett utmärkt exempel på den nya utvecklingen, där Fat Cat Media söker samverkan med nätaktörer av olika slag. I det här fallet är det DN som i sin nätupplaga publicerar ett urval av artiklar från Newsmill. Ett annat exempel är det samarbete som tidskriften Fokus i maj påbörjar med Almedalsbloggen på portalen makthavare.se.
Författaren Frans G Bengtsson påstås ha kategoriskt vägrat läsa litteratur som kretsade kring temat Vi leva i brytningstider. Men när det gäller den mediala utvecklingen för opinionsbildning och debatt har jag svårt att finna ett mer träffande uttryck.
Mats Bergstrand har också ihärdigt stretat emot utvecklingen att följa upp debattartiklarna med replikväxlingar och läsarkommentarer, i papperstidningen eller på nätet. DN Debatt har varit en agendasättande sida. Debatten har därefter fått fortsätta i andra fora.
Men Mats Bergstrand slutar nog i tid. Det är knappast möjligt för DN Debatt att behålla sin maktställning utan att också samtidigt etablera sig på nätet. Utvecklingen går allt starkare mot att "gammelmedia" - eller Fat Cat Media, som jag tycker är ett roligare namn - etablerar sig på nätet och i sociala media. Elaka tungor har kallat DN Debatt för "maktens anslagstavla". En fortsatt vägran att gå ut på nätet skulle ge visst fog för det epitetet.
(Själv har jag om jag räknat rätt skrivit 51 artiklar på DN Debatt. Jag får väl säga som Nils Ferlin: Gud må förlåta mig somliga rader...)
Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt - vars debattredaktör Sune Olofson just också slutat - har stärkt sin ställning de senaste åren. Under många år hade man en känsla av att de artiklar som publicerades på Brännpunkt var sådana som först sänts in till och refuserats av DN Debatt. Men så är det inte längre. Brännpunkt uppvisar en bredare författarbild och mer oväntade ämnen än DN Debatt. Brännpunkt tillåter också flera replikväxlingar på en debattartikel - och polemik har läsvärde!
Sydsvenskas debattavdelning Aktuella frågor har ofta gedigna och dagsaktuella teman, med artiklar initierade av idoge redaktören Lasse Hansson. Men liksom Göteborgs-Postens Debatt ligger Sydsvenskans regionala förankring debattavdelningen i fatet när det gäller att få nationellt genomslag.
Expressens Sidan 4: Debatt har ofta skruvade ämnen och skruvade rubriker (idag: "Jag twittrade för mina vänners liv"). Men artiklarna är ofta läsvärda och tar ibland upp principiellt intressanta ämnen. Aftonbladets debattsida Debatt är förloraren. Generöst med utrymme, men plottrigt och utan riktning eller genomslag. Att skriva på Aftonbladet Debatt är att skriva in i den stora tystnaden.
Den stora utmanaren till Fat Cat Medias debattsidor är förstås Newsmill, en debattportal där både elit och allmänhet formulerar sig. Men Newsmill är också ett utmärkt exempel på den nya utvecklingen, där Fat Cat Media söker samverkan med nätaktörer av olika slag. I det här fallet är det DN som i sin nätupplaga publicerar ett urval av artiklar från Newsmill. Ett annat exempel är det samarbete som tidskriften Fokus i maj påbörjar med Almedalsbloggen på portalen makthavare.se.
Författaren Frans G Bengtsson påstås ha kategoriskt vägrat läsa litteratur som kretsade kring temat Vi leva i brytningstider. Men när det gäller den mediala utvecklingen för opinionsbildning och debatt har jag svårt att finna ett mer träffande uttryck.
2009-03-10
Albert Einstein, Bo Rothstein och den israelisk-palestinska konflikten
I senaste numret (2009:1) av Judisk Krönika genomför statsvetarprofessorn Bo Rothstein ett tankeexperiment där han låter Albert Einstein lösa den israelisk-palestinska konflikten.
Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.
Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.
Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.
Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.
Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.
Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).
Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.
I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.
Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.
Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.
Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.
Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.
Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.
Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.
Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).
Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.
I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.
Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.
2009-03-08
USA avskaffar dödsstraffet?
Flera delstater i USA överväger att avskaffa dödsstraffet (Aftonbladet 8/3, ännu ej på nätet). Det är en alldeles fantastiskt god nyhet! Vad är det som har hänt? Har idéerna om människovärde och människolivets okränkbarhet äntligen fått fullt genomslag även i USA? Håller hämndtänkandet och barbariet på att utrangeras även från det amerikanska samhällslivet?
Nej, riktigt så bra är det inte. Skälet till att bl a Nebraska, Colorado, Washington och Kansas vill avskaffa dödsstraffet är att det är för dyrt! Det kostar tio gånger så mycket att avliva en brottsling som att döma till livstids fängelse, säger den pensionerade domaren Donald McCarmack. Han har dömt nio människor till döden, men ångrar sig eftersom det är ett sådant slöseri med skattepengar.
Samtidigt fortsätter avrättningarna i USA. I onsdags avrättades Kenneth Morris - på sin födelsedag - för ett mord han begått som 20-åring 1991, d v s för hela 18 år sedan.
Det säger förstås en del om det amerikanska samhället att ekonomiska argument är de som biter bäst i arbetet med att avskaffa dödsstraffet. Själv struntar jag i vilka argument som används - bara dödsstraffet avskaffas.
Så är det kanske äntligen något gott som kommer i finanskrisens spår.
Nej, riktigt så bra är det inte. Skälet till att bl a Nebraska, Colorado, Washington och Kansas vill avskaffa dödsstraffet är att det är för dyrt! Det kostar tio gånger så mycket att avliva en brottsling som att döma till livstids fängelse, säger den pensionerade domaren Donald McCarmack. Han har dömt nio människor till döden, men ångrar sig eftersom det är ett sådant slöseri med skattepengar.
Samtidigt fortsätter avrättningarna i USA. I onsdags avrättades Kenneth Morris - på sin födelsedag - för ett mord han begått som 20-åring 1991, d v s för hela 18 år sedan.
Det säger förstås en del om det amerikanska samhället att ekonomiska argument är de som biter bäst i arbetet med att avskaffa dödsstraffet. Själv struntar jag i vilka argument som används - bara dödsstraffet avskaffas.
Så är det kanske äntligen något gott som kommer i finanskrisens spår.
2009-03-06
Stoppa matchen?
Protesterna mot Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö har hittills gått mycket lugnt till. Det är bra. Våldet och våldsromantiken är alltid vänsterns värsta fiende.
Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:
Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:
Under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.
Hmm - småflickor som fallit med blodrosor på blusarna? Nej, lyssna då hellre - angående min föregående bloggpost om hämnden och om Edmond Dantés - på Björn Afzelius underskattade och bortglömda Edmond Dantés nittonåriga dröm:
Mercédès, ett heligt hat
kan ändå aldrig bli
det enda elixiret för en född romantiker.
Mercédès, jag byggde också upp
en skimrande vision av kärleken.
Mercédès, i denna natt
vrider vi klockorna tillbaka,
låt oss börja våran resa om igen.
Mercédès, i afton känner jag mig redo
att begrava hämnaren.
Men visst har debatten om idrott och politik gått framåt sedan Sverige skulle spela Davis Cup mot Rhodesia i Båstad 1968. Då fick Mats Hasselquist, ordförande i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté frågan om hur han såg på det faktum att det inte fanns några svarta spelare i Rhodesias landslag. Han svarade: Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet, 26 maj 1968)
Händelserna och tidsandan i Båstad 1968 har jag och Marie Demker skildrat i boken I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Visst hör idrott och politik ihop. Idrottsmän i ett landslag representerar t ex inte bara sig själva utan också den stat de tävlar för. Vänskapligt idrottsutbyte med t ex Nazityskland under pågående Förintelse skulle i dag knappast kunna legitimeras med att de tyska idrottsutövarna bara representerade sig själva. Frågan är bara var man drar gränsen, och det är till syvende og sist en politisk bedömning. Iran? Saudiarabien? Israel? Ryssland? Kina? Zimbabwe? USA?
Själv är jag ju ingen vän av isolering, utan tror på kritisk dialog. Jag vill därför inte stoppa matchen mot Israel, men har full respekt för att matchen möts av politiska demonstrationer. Givet stämningsläget och risken för våldsutbrott har jag också full förståelse för att Malmö väljer att spela matchen inför tomma läktare. De som hävdar motsatsen tycker jag är naiva.
*
Låt mig då i denna mörka tid avsluta med att puffa för Sofia Karlssons nysläppta album Söder om kärleken, där hon själv står för det mesta av texten och musiken. Om Sofia Karlsson har jag skrivit tidigare. Hennes sånger är så avklarnat vackra att det inte går att stå emot. Som i den sorgliga och ändå så trösterikt kärleksfulla Andra sidan:
När du går där på saliga ängar
För dom är saliga det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger?
Där du vilar i sorglöst bo
Jag vill ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
Och visa dig vart du ska gå
Köp skivan, och delta gärna i morgondagens manifestationer i samband med tennismatchen. Under lugna och värdiga former.
2009-03-04
Lisbeth Salander och Edmond Dantés - är hämnden så ljuv, egentligen?
Jag tillhör den försvinnande lilla minoritet av mänskligheten som inte tycker att Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander är så alldeles otroligt, fantastiskt, alldeles makalöst bra. Javisst, jag erkänner att jag bara läst den första boken i trilogin: Män som hatar kvinnor. Boken var för lång och pratigt skriven. Sidointrigen med Mikael Blomkvist som kombinerad journalisthjälte och häradsbetäckare övertygade inte. Huvudintrigen lovade gott - men upplösningen? Jo, ännu en kvinnohatande psykopat förstås. Finns det några andra mördare i svensk kriminallitteratur nuförtiden?
Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.
Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.
Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.
Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.
I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...
Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.
Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.
Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.
Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.
I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...
2009-03-01
Om prostitution och arbete
Sedan 1999 har det varit förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. I Brottsbalken 6 kap. 11 § stadgas att den som: skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader.
Frågan om den svenska sexköpslagens politiska och moraliska rimlighet kommer med jämna mellanrum upp till debatt. Just nu är det idéhistorikern Susanne Dodillet som i sin doktorsavhandling "Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet" (Vertigo, 2009) argumenterar för att prostitution kan ses som ett arbete och att det därför också bör vara lagligt att köpa och sälja sexuella tjänster.
För mig är prostitutionsanhängarna förbluffande aningslösa när de i sina resonemang helt bortser från att vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle. I ett sådant samhälle blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Makt spelar roll. Och i vårt samhälle är makten så fördelad att prostituerade kvinnor alltid befinner sig i ett underläge - oavsett om prostitutionen betraktas som ett arbete eller ej.
Som kristen och som vänster sätter jag kärleksbudet, människovärdet och den mellanmänskliga jämlikheten högst. För mig skiljer det en avgrund mellan denna övertygelse och förslaget att legalisera prostitution. Som professorn i socialt arbete Sven-Axel Månsson uttryckte det i Aftonbladet (1/3): Prostitution handlar om att främmande män tränger in i kroppens håligheter. Det är liksom inte samma sak som att vara flygvärdinna.
Jag har för övrigt heller aldrig hört något bra svar från prostitutionsförespråkarna på frågan om de skulle uppmuntra sin egen dotter till att börja sälja sex. Och om prostitution skall betraktas som ett vanligt arbete så måste ju arbetslösa kvinnor som vägrar acceptera ett tilldelat arbete som prostituerad stängas av från a-kassan. Eller?
Själv skrev jag en gång boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998), om könsmaktsordningens betydelse för män och kvinnors villkor i det politiska livet.
Frågan om den svenska sexköpslagens politiska och moraliska rimlighet kommer med jämna mellanrum upp till debatt. Just nu är det idéhistorikern Susanne Dodillet som i sin doktorsavhandling "Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet" (Vertigo, 2009) argumenterar för att prostitution kan ses som ett arbete och att det därför också bör vara lagligt att köpa och sälja sexuella tjänster.
För mig är prostitutionsanhängarna förbluffande aningslösa när de i sina resonemang helt bortser från att vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle. I ett sådant samhälle blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Makt spelar roll. Och i vårt samhälle är makten så fördelad att prostituerade kvinnor alltid befinner sig i ett underläge - oavsett om prostitutionen betraktas som ett arbete eller ej.
Som kristen och som vänster sätter jag kärleksbudet, människovärdet och den mellanmänskliga jämlikheten högst. För mig skiljer det en avgrund mellan denna övertygelse och förslaget att legalisera prostitution. Som professorn i socialt arbete Sven-Axel Månsson uttryckte det i Aftonbladet (1/3): Prostitution handlar om att främmande män tränger in i kroppens håligheter. Det är liksom inte samma sak som att vara flygvärdinna.
Jag har för övrigt heller aldrig hört något bra svar från prostitutionsförespråkarna på frågan om de skulle uppmuntra sin egen dotter till att börja sälja sex. Och om prostitution skall betraktas som ett vanligt arbete så måste ju arbetslösa kvinnor som vägrar acceptera ett tilldelat arbete som prostituerad stängas av från a-kassan. Eller?
Själv skrev jag en gång boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998), om könsmaktsordningens betydelse för män och kvinnors villkor i det politiska livet.
Opinionsläget 1 ½ år före valet
De borgerliga allianspartierna fortsätter att knappa in på den rödgröna koalitionens försprång i opinionen. I den senaste mätningen från opinionsinstitutet Synovate fick den rödgröna koalitionen 50 procent av väljarstödet, mot 46.1 procent för de borgerliga partierna.
Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.
Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.
Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.
Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.
Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.
Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.
Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.
Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.
Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.
Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.
Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.
Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)