Time out-sjukan i politiken måste åtgärdas

Nej, det finns inget som heter "time out" i politiken. Det är ett otyg när riksdagsledamöter, nu senast Emma Carlsson Löfdahl, säger sig ta en "time out" när de hamnat i besvärligheter. I praktiken innebär en "time out" ofta att politikern på obestämd tid behåller sitt riksdagsarvode på nära 70 000 kronor i månaden utan att alls delta i det parlamentariska arbetet eller ta något politiskt ansvar överhuvudtaget.

I dag diskuterade jag "time out"-sjukan i politiken med talman Andreas Norlén, i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Inslaget kan lyssnas på här (lite drygt 17 minuter in i sändningen).

Uttrycket "time out" används inom idrotten när ett lag vill ha en paus för att hämta andan och betänka sin strategiska situation. Men när ett idrottslag begär "time out" avbryts ju matchen, det händer ingenting på planen så länge time outen pågår. Men om en politiker begär "time out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortgår ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Men att bara vara frånvarande utan arbetsuppgifter och under former som man själv väljer är inte rimligt - det riskerar att urholka förtroendet för politiker, det försvårar granskning och ansvarsutkrävande.

Jag kan till och med tänka mig lösningar där till exempel en riksdagsledamot mot vilken åklagare inlett förundersökning under vissa omständigheter kan beviljas tjänstledighet med bibehållet arvode. Men det är inte riksdagsledamoten som ska kunna ta det beslutet.

Talman Andreas Norlén betonade i sändningen att utvecklingen går åt rätt håll, och att riksdagspartiernas gruppledare enats om att försöka komma åt problemet. Det möjligt att Andreas Norlén har rätt. Men strax före sändning googlade jag ordkombinationen "time out" och "riksdagen", och fick över 60 000 träffar. Det var ingen rolig läsning.

Så nej, "time out" är ingen legitim form av frånvaro - varken i politiken eller i arbetslivet.

Jag har tidigare skrivit om problemet här.

Ja, blockaden av Gaza måste brytas!

Två veckor före det israeliska parlamentsvalet växer spänningen mellan Israel och Gaza. I måndags avfyrades raketer från Gaza mot Israel, och åtta israeler skadades. På måndagskvällen svarade Israel med flygattacker mot Gaza, och sju palestinier skadades. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu befann sig på ett prestigefyllt besök i USA med flera inbokade möten med president Donald Trump - nu tvingades han hasta hem till Israel i stället.

I skrivande stund är läget vid gränsen mellan Gaza och Israel relativt lugnt. Men raketskjutningarna visar på instabiliteten i området, och att tröskeln till ett regelrätt krig är oroväckande lågt.

Gazaremsan är en smal kustremsa utmed Medelhavet, ungefär fyra mil lång och en mil bred. På denna lilla smala kustremsa bor nära två miljoner palestinier. 45 procent av dem är 14 år eller yngre, 66 procent är under 25 år. Medelåldern i Gaza är 17.2 år. Israels och Egyptens blockad av Gaza skapar outhärdliga levnadsförhållanden för befolkningen, inte minst för alla dessa barn. Och nästan ingen av dessa unga människor har någon gång varit utanför Gaza - det är inte orimligt alls att kalla Gaza för världens största utomhusfängelse.

Det är skandalöst att omvärlden låter detta ske. Blockaden måste brytas så att varor och tjänster kan komma in, skapa utveckling och lindra lidandet. Hamas styre är repressivt och raketskjutningarna som träffa civila mål i Israel helt oacceptabla. Israels ofta oproportionerliga reaktioner är naturligtvis också oacceptabla. I Gazakriget 2014 dödades, enligt FN, minst 2131 palestinier. Av dessa var minst 1473 civila, därav 501 barn. På den israeliska sidan dödades 71 personer, varav 66 var soldater och fem var civila.

Låt oss hoppas att raketbeskjutningarna denna gång inte leder till ett fullständigt krig. Och låt oss använda perioden efter det israeliska valet till att öka den internationella pressen på parterna att nå en lösning. Upprättandet av en palestinsk stat - där både Gaza och Västbanken ingår och där östra Jerusalem är huvudstad - är fortfarande den enda realistiska lösningen på konflikten. Dödläget i förhandlingarna mellan israeler och palestinier har medfört att omvärlden intresse trubbats av och Palestinakonflikten hamnat i medieskugga. Vi måste ändra på det - om inte annat som en solidaritetshandling med alla dessa utsatta människor som drabbas så hårt av konflikten.

Från S-kongress till Europaval. Det blir en spännande politisk vår

Den mest dramatiska politiska händelsen i samband med S-kongressen var Ebba Busch Thors besked att Kristdemokraterna öppnar dörren för samarbete med Sverigedemokraterna. Därmed befästs sprickan mellan allianspartierna på ett sätt som stänger dörren för varje borgerlig regering under överskådlig tid. En snackis bland de tidvis sysslolösa journalister som befann sig i Örebro blev därför om Centerpartiet och Liberalerna senare under mandatperioden, till exempel efter höstbudgeten, kommer att gå in i Stefan Löfvens S-ledda regering. Vi får anledning att återkomma till den frågan - det finns saker som talar både för och emot.

Partikongressen lär inte bli ihågkommen för de politiska beslut som fattades där. Däremot blev kongressen en plattform för inre samling, där partiets aktiva medlemmar kunde lufta sina tankar om den turbulenta tid som varit och vad som kan komma. Framtiden är oviss, och partiet och dess medlemmar behöver tid för eftertanke, handlingsplan och mobilisering. Kongressen 2021 blir oerhört viktig partiets framtida färdriktning.

Själv bär jag med mig både Stefan Löfvens tal i går och Frans Timmermans tal i dag. Stefan Löfven har gått fram oerhört starkt som talare - inte minst hans lätta sätt att ta scenen i besittning, våga låta tystnad ta plats i talet och agera mot publiken. Frans Timmermans är de europeiska socialdemokratiska partiernas kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande och jag har inte haft förmånen att lyssna på honom tidigare. Timmermans var en riktig folktalare, och höll ett föredömligt kort och distinkt brandtal till försvar för demokrati, jämlikhet, feminism, hållbar utveckling och rättsstatens principer.

Kampen mot högerextremismen och högerpopulismen mobiliserar partimedlemmarna och binder även samman socialdemokrater och liberaler. Europafrågorna har fått en annan laddning än vad de haft i tidigare EU-valrörelser.

Det är faktiskt bara nio veckor kvar till valdagen. Jag är mer inspirerad än jag varit vid tidigare EU-valrörelser, och tycker att valkampanjen ska bli både spännande och viktig.

"Luften har stigar som bär!" Stefan Löfvens tal på partikongressen

Kanske blir Stefan Löfvens tal den politiska höjdpunkten vid denna partikongress, där de politiska striderna lyser med sin frånvaro. Löfvens tal var starkt ideologiskt, en hyllning till jämlikheten, till människors frihet och till den politiska demokratin.

Ett partiledartal på en kongress har som sin främsta uppgift att samla ihop partiet, lyfta fram det som håller partiet samman och mobilisera medlemmarna till politisk handling. I det avseendet hade Stefan Löfven en svår uppgift, mot bakgrund av de svåra kompromisser i fördelningsfrågor som Januariavtalet inrymmer. Men Löfven har skickliga talskrivare, och han har själv gått framåt väldigt starkt som talare - så detta blev ur partiet synpunkter riktigt bra.

Två teman fick stormande applåder. I avsnittet om klimatpolitik och hållbar utveckling hyllade Stefan Löfven Greta Thunberg och hennes kamp, och betonade att det inte är hennes generation som ska behöva lösa klimatkrisen: Och visst är det fantastiskt att se över en miljon unga samlas över hela världen för att protestera om klimatet, anförda av Greta Thunberg. Men en sak får vi aldrig missa i deras budskap. Det är inte deras ungdomsgeneration som ska lösa det här. Det är vi. Alla generationer. Här och nu.

Dagens mest kraftfulla och kompromisslösa applåd fick Stefan Löfven när han förtjänstfullt lyfte kampen mot hedersförtrycket, i alla dess vidriga uttrycksformer: Socialdemokratin är grundad för att skapa frigörelse från förtryck. Detta är ett av de mest avskyvärda förtrycken av alla. Detta förtryck ska krossas.

Nu diskuteras kunskaps- och utbildningsfrågor. Dessa frågor hade också en central plats i Stefan Löfvens tal. Här nöjer jag mig att återge Stefan Löfvens Karin Boye-citat. Så mycket bättre kan det inte sägas.

Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!

Förändra er eller dö

Här är mitt anförande på partikongressen, om behovet av ett organisatoriskt reformprogram (som anförandet var tänkt innan talartiden minskades från tre till två minuter...).

Kära kongressvänner,

Socialdemokraterna ska vara ett öppet och modernt framtidsparti, ett parti som finns där folket finns och som med sina idéer och sina handlingar gör sig politiskt relevant för medborgarna.

Så är det inte i dag. Vi lever i en tid då alltfler människor vänder de politiska partierna ryggen. På bara ett par decennier har antalet människor som är medlemmar av ett politiskt parti mer än halverats, från 600 000 till omkring 250 000. Och andelen medborgare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har minskat kraftigt, från 65 procent 1968 till 25 procent 2014.

Det är lätt att bli dyster över dessa siffror. Men kom då ihåg att det inte är medborgarnas politiska engagemang som har minskat. Svenska folket är minst lika intresserat och politiskt engagerat som tidigare. Men engagemanget söker sig i dag andra plattformar än till de politiska partierna.

I stället för partipolitik väljer medborgarna att engagera sig i nätverksorganiserade rörelser, som ofta driver enskilda sakfrågor. Det kan gälla miljö och hållbar utveckling, eller mänskliga rättigheter, fred, jämställdhet, flyktingpolitik, djurrätt. 

Samhällets individualisering och digitalisering har skyndat på processen och skapat en ny typ av politiskt engagerade medarbetare. Människor är inte mindre solidariska i dag än tidigare, men man vill visa sin solidaritet på sitt eget sätt, i former man själv väljer. En del forskare talar om svenskar som ”solidariska individualister”. 

Vi kan inte ducka för detta, det finns ingen väg tillbaka.

En del journalister har sagt att detta blir en trist och tråkig socialdemokratisk kongress, eftersom delegaterna nästan ”bara” ska besluta om organisationsfrågor. Nåväl. Men jag vädjar till er att därav inte dra slutsatsen att dessa frågor inte är viktiga. När det gäller organisationsfrågorna, sättet på vilket vi organiserar vårt politiska arbete, är de snarast existentiella om partiet vill finnas kvar som en dynamisk ledande politisk kraft i framtiden.

Det duger inte att gå på som vanligt, att bara ligga i lite hårdare eller knacka fler dörrar. Som en av mina favoriter i partiet sa en gång, när hen spetsade till det: Det är sekter som knackar dörr, en folkrörelse behöver inte göra det (knacka dörr). 

Om partiet ska bli en modern folkrörelse i vår individualiserade, digitaliserade tid behöver vi uppgradera våra arbetsformer. Vi måste anamma de mer löst organiserade nätverkens sätt att arbeta – deras flexibilitet och låga trösklar - samtidigt som vi värnar den långsiktighet och det helhetsperspektiv som är nödvändigt för att samhället ska kunna fungera. Vi  måste göra fler saker tillsammans med andra, med olika rörelser i civilsamhället och vi kan inte hellre längre låta var man bor vara den avgörande faktorn för hur man ska arbeta politiskt. Dagens politiskt engagerade medborgare – särskilt de yngre, men inte bara dom – fungerar inte på det sättet.

Så ta organisationsarbetet på största allvar. Det är ingen teknisk fråga, det är en fråga om vi vill möta framtiden som ett öppet och modernt folkrörelseparti och om vi vill fortsätta vara en relevant politisk kraft i det framtida Sverige. Dagens debatt och det dokument vi antar är inte slutet på en process, det är bara en början. 

Eller som Fredrik Reinfeldt sa till sina partimedlemmar för ett antal år sedan: Förändra er eller dö.

Tack för ordet.

På plats för S-kongress, i Örebro

I dag invigs Socialdemokraternas 40:e ordinarie partikongress, i Örebro. Många menar att kongressen saknar politisk nerv eftersom medlemmarna denna gång inte kunnat lämna in motioner och de stora politiska stridsfrågorna inte har någon formell plats på dagordning. De programtexter som ska diskuteras rör i stället organisationsfrågor samt kunskaps- och utbildningsfrågor.

Det ligger en del i kritiken. Samtidigt äger kongressen rum i en politiskt omtumlande tid, efter ett år präglat av valrörelse, kampen om regeringsmakten, Januariavtalet, en kraschad Allians, Kristdemokraternas insläppande av Sverigedemokraterna i den politiska värmen samt en stundande Europavalrörelse. Klokt nog har det lagts in tre timmars allmän debatt på fredagskvällen, så att ombuden ska få lufta sina åsikter och partiledningen få möjlighet att känna av stämningarna i partiet.

Själv planerar jag att under eftermiddagen göra ett inlägg i debatten om organisationsfrågorna. Dessa frågor är inte tråkigt tekniska, utan snarare existentiella för partiet och dess framtid. Jag tänker bland annat på ett uppskattande sätt citera Fredrik Reinfeldt.

Keep you posted, som man säger.

Ebba Busch Thor öppnar dörren till samarbete med SD

I dag meddelade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna är beredda att föra politiska samtal med Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna tänker inte längre särbehandla Sverigedemokraterna i det politiska arbetet. Normaliseringen går fort ibland.

Finns det fortfarande någon som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna tvivlade på att en M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd till Sverigedemokraterna?

Ebba Busch Thors besked cementerar sprickan mellan allianspartierna och stärker därigenom åtminstone under överskådlig tid den rödgröna regeringen och dess samarbete med Centerpartiet och Liberalerna.

Vad gör nu Ulf Kristersson och Moderaterna? Kommer partiet att följa Kristdemokraterna i spåren med att söka samarbete med Sverigedemokraterna? I så fall känns Jimmie Åkessons dröm om ett "konservativt" block i svensk politik plötsligt inte långt borta.

Sara Skyttedal kan inte välja mellan Macron och Orbán

Jag minns när Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund sommaren 2009 i sitt tal i Almedalen gjorde anspråk på att representera "verklighetens folk". I talet skapade Göran Hägglund en motsättning mellan en så kallad kulturelit och "vanligt folk". Hägglund ondgjorde sig över tidningarnas kultursidor, över teaterregissörer och över så kallade "könsneutrala lekar" i förskolan. Jag följde talet på plats, och såg hur en dåvarande ledarskribent på Svenska Dagbladet bokstavligen hoppade jämfota av förtjusning.

Själv blev jag djupt besviken på Göran Hägglund, som jag annars hållit (och håller) högt. Genom att etablera en populistisk retorik på bästa Donald Trump-nivå (även om vi hade några år kvar till Trump-eran då) bidrog han till att sänka debattnivån och ge legitimitet åt högerpopulisternas  verklighetsbild. Han blev vinden som förebådade stormen. Jag var besviken, för jag tyckte han borde ha stått emot.

Idag, snart tio år efter Göran Hägglunds populistiska utspel, går Kristdemokraterna till Europaval med en lista som toppas av en kandidat (Sara Skyttedal) som säger sig inte kunna välja mellan Frankrikes president Emanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán.  "Båda är lika destruktiva", säger hon till Dagens Nyheter.

Orbáns högerauktoritära regeringsparti Fidesz har genomfört långtgående inskränkningar av rättsstaten och EU överväger skarpa sanktioner mot Ungern. Men Kristdemokraternas toppnamn inför EU-valet Sara Skyttedal kan inte välja mellan Emanuel Macron och Viktor Orbán. Och så finns det de som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna inte litade på att en M/KD-regering skulle orka hålla Sverigedemokraterna utanför det politiska inflytandet.

En dag av hopp och förtvivlan

I flera tusen städer över hela världen har barn och ungdomar i dag samlats till klimatstrejk. Under paroller som ”Save our Planet” och ”We want change now” ställs krav på politiker att vidta kraftfulla åtgärder för att hantera den pågående klimatkrisen. Manifestationerna har sitt ursprung i den då 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagen i Stockholm hösten 2018, och hennes manifestation har fått ett nästan ofattbart genomslag. Den tyska dagstidningen Die Welt ägnade hela sin förstasida i dag åt Greta Thunbergs aktionen, under rubriken "Great, Greater, Greta".

Denna massrörelse är sannerligen hoppingivande. Rörelsen bidrar till att hålla miljö- och klimatfrågorna högt på agendan, och underlättar för politiker att vidta åtgärder som kan vara nog så obekväma. Det är också hoppfullt att så många unga människor är beredda att i gemensamma politiska handlingar stå upp för vår gemensamma framtid. Skarpa politiska beslut behövs, vilket jag tillsammans med ett 90-tal andra samhällsvetenskapliga forskare argumenterar för i en artikel i Aftonbladet i dag.

Men hoppet har idag också brutits mot förtvivlan, genom det fasansfulla terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland. Minst 49 människor mördades i två moskéer. Den misstänkte gärningsmannen Brenton Tarrant har i skrift formulerat olika rasistiska konspirationsteorier, där muslimer ses som "inkräktare" som "strävar efter att ockupera mitt folks land och etniskt ersätta mitt eget folk" och han säger sig ha inspirerats av bland andra Anders Behring Breivik.

Förövaren - eller förövarna - har naturligtvis ett eget och fullständigt ansvar för den ohyggliga gärningen. Men jag skulle verkligen önska att det fruktansvärda dådet kunde följas av en mindre hatisk och hånfull retorik i den politiska debatten - i Sverige och globalt. Hatet och hånet i debatten avhumaniserar människor eller grupper av människor, och avhumanisering av människor främjar extremism och sänker tröskeln till våldsanvändning.

Niklas Orrenius skriver i Dagens Nyheter att rasistiska teorier om hur "ondsinta muslimer (...) tar över västerländska samhällen inifrån" sedan länge torgförts i den svenska politiska debatten: "Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter."

Det är en mycket bra artikel. Läs den gärna.

Fortsatt Brexit-drama i Storbritannien

Efter rader av motgångar stärkte i kväll premiärminister Theresa May sin ställning i Storbritanniens våra och utdragna Brexit-process. Med endast två rösters övervikt - 314 mot 312 - avslogs ett förslag som innebar att det brittiska parlamentet i stället för Theresa Mays regering skulle få ett avgörande inflytande över den fortsatta händelseutvecklingen. Om regeringen förlorat den omröstningen är det möjligt att vi fått se en mjukare Brexit, där Storbritannien till exempel ingått en tullunion med EU.

Nu fick i stället Theresa May mandat att vända sig till EU och be om förlängd tid fram till den 30 juni, innan Storbritannien lämnar EU. Men även vid ett anstånd rinner tiden ut för Storbritannien. De mest inbitna Brexit-förespråkarna, som hittills röstat nej till Theresa Mays avtalsförslag, kan i sista stund byta fot av oro för att processen ska ta riktning mot en mjukare Brexit. Och det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP), som hittills röstat nej till avtalsförslaget eftersom de inte tycker att förslaget tillräckligt skyddar en fortsatt öppen gräns mellan Nordirland och Irland, kan också ändra sig - fast av helt motsatt anledning. DUP fruktar en hård Brexit, där gränsen mellan Irland och Nordirland riskerar att bli mer stängd än vad den skulle bli genom Theresa Mays avtalsförslag.

Theresa May kommer nu sannolikt att försöka få till stånd en tredje omröstning i parlamentet om sitt avtalsförslag, innan hon reser till Bryssel för att be om anstånd. Kanske blir det tredje gången gillt? Omöjligt är det inte.

Dramat kring Brexit

Nej, skottarna brinner inte för Brexit. För att uttrycka det milt. I folkomröstningen 2016 röstade 62 procent av skottarna i stället för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. I det kaos som nu råder präglas stämningarna i Skottland av en blandning av frustration och likgiltighet, och kanske också lite skadeglädje. Samt en droppe hopp, hopp om att kaoset ska följas av en ny folkomröstning. Här, runt en staty av Hertigen av Wellington, genomförs dygnet runt-manifestationer mot Brexit.

Befinner mig i Edinburgh under veckan, och följer Brexit-debatten extra noga. Igår röstade parlamentet - för andra gången - nej till premiärminister Theresa Mays avtalsförslag mellan Storbritannien och EU. Röstsifforna blev förkrossande 242-391. Om en liten stund kommer parlamentet att rösta nej till en så kallad "hård Brexit", det vill säga att Storbritannien lämnar EU utan något avtal. I morgon kommer parlamentet sannolikt att rösta ja till att Storbritannien ska be EU om mer tid innan Brexit genomförs.

Men vad händer sedan? EU kommer att ställa krav på Storbritannien för att ge anstånd och mera tid. Säkert kommer EU att be Storbritannien berätta hur man tänkt utnyttja den extra tiden, om anstånd skulle beviljas. Och vad ska Storbritannien svara på den frågan?

EU kommer knappast att omförhandla det avtalsförslag som redan ligger på bordet, möjligen kan EU acceptera några kosmetiska, symboliska förändringar/förtydliganden. I stället är det Storbritannien som måste lösa sina interna konflikter i frågan, om Brexit verkligen ska bli av.

Situationen är oerhört svårbedömd. Kanske lutar jag åt att ett nyval i Storbritannien blir nödvändigt, men även vägen dit är lång och snårig. Och det finns heller inga garantier för att ett nyval skulle lösa problemet.

Läs för övrigt gärna Vänstra Stranden på samma tema.

En ny folkomröstning om Brexit kan inte uteslutas. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

Förtroendekrisen för Emma Carlsson Löfdahl och Cecilia Wikström

Jag vet att jag följt gällande regelverk och fått det godkänt både från riksdagsförvaltningen och partiet innan jag gjorde denna boendelösning, skriver Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot Liberalerna, på sin Facebooksida. Såväl hennes distriktsstyrelse som Liberalernas partisekreterare Maria Arnholm uppmanar henne att avgå eftersom förtroendet är förbrukat. Men Emma Carlsson Löfdahl vägrar.

Jag har sagt vad jag har sagt. Jag är norrlänning. Jag är som en fjällbjörn. Jag står kvar när det blåser, säger Cecilia Wikström, Liberalernas förstanamn inför valet till Europaparlamentet i TV 4 Nyhetsmorgon. Hon har uppmanats att välja mellan att behålla sina högt avlönade sidouppdrag eller att avsäga sig förstaplatsen på valsedeln. Men Cecilia Wikström vägrar.

Det kan mycket väl vara så att varken Emma Carlsson Löfdahl eller Cecilia Wikström har brutit mot lagen. Men allt som är lagligt är inte lämpligt. Politiska förtroendeuppdrag baserar sig just på förtroende. Är förtroendet borta är också den legitima grunden för att ha kvar sitt uppdrag borta. Svårare än så är det inte. Eller snarare: Svårare än så borde det inte vara.

Varför ska en högerväljare stödja M framför KD?

Börjar den svenska väljaropinionen stabilisera sig på allvar nu, efter snart sex månader präglade av turbulens i regeringsfrågan och överenskommelsen i form av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna? Novus väljarbarometer för mars 2019 redovisar endast marginella förändringar för respektive parti i förhållande till valresultatet. Inget enskilt parti ligger på ett större avstånd från valresultatet än 2.3 procentenheter.

Kristdemokraterna har ökat från 6.3 procent i valet till 8.6 procent i Novus. Landets största parti, Socialdemokraterna, fick 28.3 procent i valet och nu i Novus 28.2 procent. Efter Centerpartiets alla våndor i regeringsfrågan får partiet i Novus 7.3 procent, endast en marginell nedgång i förhållande till valresultatet på 8.6 procent. Vänsterpartiet har inte lyckat profitera (förlåt uttrycket...) särskilt mycket på Januariavtalet - partiet får 9.1 procent i Novus, mot 8.0 i valet 2018.

De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna i förhållande till valresultatet - nu  med 41.3 procent mot 37.7 procent.

Jag vidhåller att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen just nu utspelar sig på högerkanten. Hur kommer väljarströmmarna mellan Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig under mandatperioden? Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen.

Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja Moderaterna i stället för Kristdemokraterna?

I en intervju i Dagens Nyheter betonar Ulf Kristersson att Moderaterna inte tänker hålla Sverigedemokraterna isolerat. Ulf Kristerssons försonliga tongångar gentemot Sverigedemokraterna kan bidra till att ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon. Och om Sverigedemokraterna normaliseras sänks tröskeln ytterligare för högerväljare att rösta på partiet.

Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.

Två Nobelpris i litteratur i år. Vilka ska få dem?

I dag beslöt Nobelstiftelsen att det i år kommer att delas ut två Nobelpris i litteratur - ett för 2018 och ett för 2019. I Nobelstiftelsens motivering ingår att Nobelkommittén - som har ett avgörande inflytande över vilken författare som tilldelas priset - fått en ny sammansättning, det vill säga att Horace Engdahl lämnar sin plats i kommittén.

So far, so good. Jag har tidigare uttryckt tvivel över Svenska Akademiens förmåga att av egen kraft komma ur krisen, och argumenterat för att samtliga ledamöter borde avgå för att möjliggöra en nystart. Nu blir det inte så. Många problem kvarstår, men förutsättningarna för att Svenska Akademien ska lyckas är trots allt lite bättre i dag än tidigare.

Jag delar Åsa Linderborgs oro att Svenska Akademien, stukad efter krisen, kommer att göra trygga val och belöna konventionella författare. Därför är det kanske bra att det i år delas ut två pris. Då kan Svenska Akademien spela säkert i det ena fallet och visa frimod och djärvhet i det andra fallet.

Själv skulle jag gärna se Chiamamanda Ngozi Adichie och Amos Oz (postumt) som pristagare i höst. Men ni, kära läsare, vem vill ni ge priset till?

Hur kunde det gå så illa? Om krisen i S i Göteborg

I dag beslöt Socialdemokraterna i Göteborg på en extrakongress att entlediga partiets gruppledare i kommunstyrelsen Ann-Sofie "Soffan" Hermansson från sitt uppdrag. Röstsiffrorna blev 197 mot 49. Beslutet var väntat, och en lång och plågsam process för Socialdemokraterna i Göteborg har därmed nått sitt slut.

 

Hur kunde det gå så illa?

 

Socialdemokraterna hade fram till valförlusten 2018 styrt Göteborg i hela 24 år. De senaste valen tappade partiet kontinuerligt väljare, och valförlusten kom inte oväntat. Men många blev också besvikna över att Socialdemokraterna misslyckades i förhandlingsspelet efter valet. De fyra allianspartierna tilläts ta över makten, trots att de bara har 24 av de totalt 81 mandaten i kommunfullmäktige. Dessutom utestängdes Socialdemokraterna från presidieplatserna i stadens nämnder och bolag, då de rödgrönrosa partierna (V, MP, Fi) överraskande ingick valteknisk samverkan med allianspartierna.

Det har länge funnits motsättningar mellan partidistriktets styrelse, med Anna Johansson som ordförande, och Ann-Sofie Hermansson som partiets gruppledare i kommunstyrelsen. I frustrationen över valförlusten och över socialdemokraternas klena förhandlingsresultat eskalerade dessa motsättningar. Tidigare kunde partiet hantera dem internt, nu förmådde man inte längre göra det.

Jag är ju inte alls aktiv i lokalpolitiken i Göteborg. Därför kan jag heller inte ta ställning till de anklagelser som från olika håll slungats mot varandra i debatten. Men min bild av konfliktens orsaker är den här: Motsättningarna kretsar kring Ann-Sofie Hermanssons ledarskap - till innehåll och form. Många partimedlemmar hade gärna sett ett fortsatt samarbete mellan Socialdemokraterna och de rödgrönrosa partierna - före och efter valet 2018. Många kommunala politiker ansåg att Ann-Sofie Hermansson inte förankrade sina beslut hos kommunalråden, utan i stället toppstyrde politiken. Ann-Sofie Hermansson menar att det fanns ett starkt behov att profilera partiet Socialdemokraterna, och att ta ett mer samlat grepp på partiets politik i Göteborg. I frågan om hedersrelaterat förtryck har Ann Sofie Hermansson odlat ett viktigt och uppskattat engagemang. En del har ansett att engagemanget medfört att hon synts för lite i andra frågor. Men det har aldrig funnits någon politisk konflikt i frågan om kampen mot hedersrelaterat förtryck - där står partiet starkt och enat.

Efter att både distriktsstyrelsen och fullmäktigegruppen förklarat att man inte längre hade förtroende för Ann-Sofie Hermansson blev hennes situation politiskt omöjlig. Distriktskongressens beslut bekräftade därför egentligen bara något som redan hade hänt.

Partiets nya ledning i Göteborg kommer att ha en svår och viktig uppgift i att läka de sår som rivits upp. Jag har alltid uppskattat Ann-Sofie Hermanssons ambition att utveckla partiets arbetsformer och modernisera det politiska arbetet. Jag hoppas att det nya ledarskapet kommer att bära den ambitionen med sig och prägla partiets politiska verksamheter.

Make the world Greta again!

Den 16-åriga klimataktivisten Greta Thunbergs makalösa mobilisering av skolungdom i Europa fortsätter. I dag besökte hon Hamburg, som en del i klimatturnén Fridays for future. Tusentals människor deltog i manifestationen, som även innehöll plakat med texten "Make the world Greta again".

Det är fascinerande och glädjande att en ung människa kan göra ett sådant starkt avtryck i debatten och i människors hjärtan. Jag hoppas hon har kraft och kan få stöd att hantera det massiva tryck hon är utsatt för, inte minst när den intensiva mobiliseringsfas hon just nu befinner sig i övergår till något annat.

Fridays for future startade hösten 2018, när den då 15-åriga Greta Thunberg utanför riksdagen inledde sin skolstrejk. Aktionen är avsedd att hålla på ända tills politikerna förmår tillhandahålla "a safe pathway well under 2-degree C", enligt Parisavtalet. Ge henne och rörelsens allt stöd ni förmår i den kampen. Som Maria Wetterstrand säger i Dagens Nyheter i dag: Det är omöjligt att lösa klimatfrågan utan politik.