Förändra er eller dö

Här är mitt anförande på partikongressen, om behovet av ett organisatoriskt reformprogram (som anförandet var tänkt innan talartiden minskades från tre till två minuter...).

Kära kongressvänner,

Socialdemokraterna ska vara ett öppet och modernt framtidsparti, ett parti som finns där folket finns och som med sina idéer och sina handlingar gör sig politiskt relevant för medborgarna.

Så är det inte i dag. Vi lever i en tid då alltfler människor vänder de politiska partierna ryggen. På bara ett par decennier har antalet människor som är medlemmar av ett politiskt parti mer än halverats, från 600 000 till omkring 250 000. Och andelen medborgare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har minskat kraftigt, från 65 procent 1968 till 25 procent 2014.

Det är lätt att bli dyster över dessa siffror. Men kom då ihåg att det inte är medborgarnas politiska engagemang som har minskat. Svenska folket är minst lika intresserat och politiskt engagerat som tidigare. Men engagemanget söker sig i dag andra plattformar än till de politiska partierna.

I stället för partipolitik väljer medborgarna att engagera sig i nätverksorganiserade rörelser, som ofta driver enskilda sakfrågor. Det kan gälla miljö och hållbar utveckling, eller mänskliga rättigheter, fred, jämställdhet, flyktingpolitik, djurrätt. 

Samhällets individualisering och digitalisering har skyndat på processen och skapat en ny typ av politiskt engagerade medarbetare. Människor är inte mindre solidariska i dag än tidigare, men man vill visa sin solidaritet på sitt eget sätt, i former man själv väljer. En del forskare talar om svenskar som ”solidariska individualister”. 

Vi kan inte ducka för detta, det finns ingen väg tillbaka.

En del journalister har sagt att detta blir en trist och tråkig socialdemokratisk kongress, eftersom delegaterna nästan ”bara” ska besluta om organisationsfrågor. Nåväl. Men jag vädjar till er att därav inte dra slutsatsen att dessa frågor inte är viktiga. När det gäller organisationsfrågorna, sättet på vilket vi organiserar vårt politiska arbete, är de snarast existentiella om partiet vill finnas kvar som en dynamisk ledande politisk kraft i framtiden.

Det duger inte att gå på som vanligt, att bara ligga i lite hårdare eller knacka fler dörrar. Som en av mina favoriter i partiet sa en gång, när hen spetsade till det: Det är sekter som knackar dörr, en folkrörelse behöver inte göra det (knacka dörr). 

Om partiet ska bli en modern folkrörelse i vår individualiserade, digitaliserade tid behöver vi uppgradera våra arbetsformer. Vi måste anamma de mer löst organiserade nätverkens sätt att arbeta – deras flexibilitet och låga trösklar - samtidigt som vi värnar den långsiktighet och det helhetsperspektiv som är nödvändigt för att samhället ska kunna fungera. Vi  måste göra fler saker tillsammans med andra, med olika rörelser i civilsamhället och vi kan inte hellre längre låta var man bor vara den avgörande faktorn för hur man ska arbeta politiskt. Dagens politiskt engagerade medborgare – särskilt de yngre, men inte bara dom – fungerar inte på det sättet.

Så ta organisationsarbetet på största allvar. Det är ingen teknisk fråga, det är en fråga om vi vill möta framtiden som ett öppet och modernt folkrörelseparti och om vi vill fortsätta vara en relevant politisk kraft i det framtida Sverige. Dagens debatt och det dokument vi antar är inte slutet på en process, det är bara en början. 

Eller som Fredrik Reinfeldt sa till sina partimedlemmar för ett antal år sedan: Förändra er eller dö.

Tack för ordet.