Börjar den svenska väljaropinionen stabilisera sig på allvar nu, efter snart sex månader präglade av turbulens i regeringsfrågan och överenskommelsen i form av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna? Novus väljarbarometer för mars 2019 redovisar endast marginella förändringar för respektive parti i förhållande till valresultatet. Inget enskilt parti ligger på ett större avstånd från valresultatet än 2.3 procentenheter.
Kristdemokraterna har ökat från 6.3 procent i valet till 8.6 procent i Novus. Landets största parti, Socialdemokraterna, fick 28.3 procent i valet och nu i Novus 28.2 procent. Efter Centerpartiets alla våndor i regeringsfrågan får partiet i Novus 7.3 procent, endast en marginell nedgång i förhållande till valresultatet på 8.6 procent. Vänsterpartiet har inte lyckat profitera (förlåt uttrycket...) särskilt mycket på Januariavtalet - partiet får 9.1 procent i Novus, mot 8.0 i valet 2018.
De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna i förhållande till valresultatet - nu med 41.3 procent mot 37.7 procent.
Jag vidhåller att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen just nu utspelar sig på högerkanten. Hur kommer väljarströmmarna mellan Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig under mandatperioden? Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen.
Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja Moderaterna i stället för Kristdemokraterna?
I en intervju i Dagens Nyheter betonar Ulf Kristersson att Moderaterna inte tänker hålla Sverigedemokraterna isolerat. Ulf Kristerssons försonliga tongångar gentemot Sverigedemokraterna kan bidra till att ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon. Och om Sverigedemokraterna normaliseras sänks tröskeln ytterligare för högerväljare att rösta på partiet.
Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.
19 kommentarer:
Varken M eller KD kommer att ha några problem med att ta stöd från SD, för att det ska bli en ny regering efter nästa val.
Glädjande att EBT:s popularitet ökar och Annie Lööfs sjunker och att KD nu är större än C.
Möjligt att Sveriges nästa och första kvinnliga statsminister blir EBT.
Har just läst antologin Demokratins framtid. Och som vanligt spelar SD en huvudroll. Alltfler statsvetare inser att det inte längre är frågan om om utan om när SD "normaliseras. Men alla statsvetare har ännu inte insett vart utvecklingen är på väg utan tror fortfarande att stigmatisering är den bästa metoden att hindra SD och dess dryga miljon väljare från inflytande. Eric Kaufmann, professor i statsvetenskap vid Birkbeck, University of London visar varför de kommer att misslyckas.
https://kvartal.se/artiklar/nar-rasistvapnet-blir-obrukbart/
UB: "De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna
i förhållande till valresultatet - nu med"
(40,6 ->) 41.3 procent mot
(40,3 ->) 37.7 procent.
sw innebär att
rödgröna ökat: ... + 0,6 %
alliansen minskat: - 2,6 %
Sd + övr har ökat: + 2,0 %
Innebär att Rödgröna i felmarginalen ligger still, medan alliansen tappat till Sd.
...... S .... Mp .. V ... M .... Kd .. Fp .. C ... Sd ... Övr . MKCL . SVMp . diff
Mars : 28,2 . 4,0 . 9,1 . 18,3 . 8,6 . 3,5 . 7,3 . 19,3 . 1,7 . 37,7 . 41,3 . 3,6
Val-18 28,4 . 4,3 . 7,9 . 19,8 . 6,4 . 5,5 . 8,6 . 17,6 . 1,5 . 40,3 . 40,6 . 0,3
diff: -0,2 * -0,3 *+1,2 *-1,5 * +2,2 *-2,0 *-1,3 * +1,7 * +0,2 *-2,6 * +0,6 * 3,3
sw Så långt är allt väl, men hur ser det då ut på en annan ledd?
Det är väl det som är intressant...? Att högerkanten är av intresse är självfallet, den håller ju på att omdefinieras, men bara för att det slungas iväg ettiketter, hitan och ditan, rör eller blå, höger eller vänster, borgerlig eller socialist, konservativ eller progressiv, hattar och mössor, liberaler och nationalister. Det innebär inte så mycket i praktiken, på gatan. Etiketter är och förblir ettiketter. Symboler för något som förhoppningsvis existerar. Livet på gatan.
Siffrorna enl Novus säger ändå något:
....... S+V .. M+Kd . C+Fp . Sd+Ö . C+Fp+Mp
Mars: . 37,3 . 26,9 . 10,8 .. 21,0 . 14,8 .
Val-18. 36,3 . 26,2 . 14,1 .. 19,1 . 18,4 .
diff. : +1,0 . +0,7 . -3,3 .. +1,9 . -3,6 *
Innebär:
.................. Val ... Mars
- Vänstern: S+Vp : 36,3 -> 27,3 (+1,0)
- Högern. : M+Kd : 26,2 -> 26,9 (+0,7)
Sum ............ : 62,5 -> 54,2 (+1,7)
- DN-lib. : CFpMp: 18,4 -> 14,8 (-3,6)
- Fördömda: Sd ..: 19,1 -> 21,0 (+1,9)
Sum ............ : 33,2 -> 31,8 (-1,7)
På en övergripande nivå går trenden:
+ för klassisk höger och vänster
- för den nya dimensionen, där det är en rörelse från den goda sidan mot den onda.
Jösses; gapet i den andra dimensionen har ökat med 5,5 %
Som cyniker kan man bara lyfta på hatten. Heja DN, vilket slags Europa hägrar.
Jo, det som de nationella parlamenten, populus, väljer. It´s democracy (stupid).
S.W
UB:
"Jag vidhåller
att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen
just nu utspelar sig på högerkanten."
sw: "Högerkanten" definieras uppenbarligen som firma M, Kd och Sd.
Jo, det är +2,6 % sedan valet. Men om inte Fp+ C är höger, vad är dess partier då?
ett etikett som heter vänster? Spelar ingen roll det som är viktigt är hur det strömmar väljare mellan de olika hagarna. Just nu är det inte strömhopp till Fp, utan från Fp, från en redan låg nivå efter valet.
UB:
"Hur kommer väljarströmmarna mellan Kd, M och Sd att utveckla sig under mandatperioden?"
sw Förvisso inte ointressant, men det är och förblir en hage. Frågan är om det hoppar in fler eller färre i storhägnet?
Det är betydligt mer intressant att se vad som händer i matchen med firma Fp+C+Mp. Även om Mp skakat av sig krisstämningen, så är Folkpartisterna illa ute. Inte bara i opinionen, Björklund ska avgå, de vet varken ut eller in vem som ska efterträda, och så har de visst trubbel med ord och handling. Så EU-valet kommer att påverka.
Dessutom går det uselt för firman sammanlagt; C+Fp+Mp: - 3,6 sedan valet. Detta är synnerligen intressant, inte bara varför, utan framför allt vad det kan få för påverkan på diverse beteenden inom politiken. Just nu verkar de ligga lågt, utöver div tjyvnyp.
För att svara på frågan - ställa upp förändringen, inom "högern"dvs inom forna Alliansen
- Högern. : M+Kd : 26,2 -> 26,9 (+0,7)
- Liberal.: C+Fp : 14,1 -> 10,8 (-3,3)
Sum ............ : 40,3 -> 37,7 (-2,6)
- Fördömda: Sd ..: 17,6 -> 19,3 (+1,7)
Sum ............ : 33,2 -> 31,8 (-0,9)
Detta är väl utomordentligt spännande?
S.W
UB "Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen."
sw Jo, det strömmar lite moderata röster över till Kd, som inte påverkar den större matchen, möjligen EU valet något. Det är nu inte bara Fp som är villrådiga, Centerns valframgångar byggde på en annan ekvation, och nu ska den nya ordningen smältas. Den resan har knappt börjat.
Notera val - > mars
Kd ... 6,4 - > 8,6 % (+2,2)
C. ... 8,6 - > 7,3 % (-1,3)
diff: -2,2 - > 1,3 % (+3,5)
Det är också en internförändring inom det forna alliansblocket.
UB
"Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja M i stället för Kd?"
sw mjä, frågan är nog inte vidare bekymmersam, även om man kan tror det, vad som är intressant ur moderat synvinkel är hur det går för ett samlat blått regeringsalternativ.
Då är det helt centralt att det går bra för firma M+kd samfällt, och det gör det kanske inte, inte givet valet 2014 då de hade 100 mandat, för att inte tala om tappet från valet 2010, då M+Kd hade 107 + 19 = 126. Nu har de 92, dvs - 34 mandat.
UB:
"I en intervju i DN betonar Ulf Kristersson att M
inte tänker hålla Sd isolerat. Ulf Kristerssons
försonliga tongångar gentemot Sd kan bidra till att
ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon.
sw Kom igen nu, se på saken utifrån, från marginalväljarnas ögon.
Väljare kan i grunden välja mellan
- Vänster <-> Höger*
- Liberaler* <-> Nationellt part.
Väljaren ska ta hänsyn till i) politik samt ii) statsminister.
Vilket leder till att Höger - Vänster, kommer före prioritetsmässigt.
Det är det som kan ses nu, när det sviktar för Fp+C. Halvpopulär politik som paras ihop med fel statsminister, för en icke ringa grupp inom Fp.
Moderaterna är EU-vänliga och liberalkonservativa, Kd bekänner sig till Europeisk Kristdemokratisk höger. Skillnaden är att Herrejösses-liberalerna är ohemult för migration, men inte (ännu) har några riktigt bra lösningar för att få allt att fungera.
Dvs politiken ger drivkrafter för folk och fä att rösta på Sd. Mer från höger än vänster, men tillräckligt många arbetarröster för att skicka S mot mitten, dvs mot herrejössesliberalerna. Vad som hänt nu, är att "högern" slipper Herrejösses. Det kan ändra ekvationen i mitten, eftersom alla väljare ens i mitten är Herrejösses.
Om UK har ambitionen att bli statsminister, så måste han bli vald.
Har han tur kommer han upp i 30 % tillsammans med Kd, sedan fattas
det 20 %? Firma C+Fp är inte i närheten. Inte C+Fp+Mp heller.
De ligger och skakar och är nog närmast groggy. Om däremot C+Fp+M+Kd blir större än rödgröna, så blir det en annat utfall. Väljarna bestämmer.
En moderat statsministerkandidat kommer aldrig någonsin i nåd av V+S+Mp, huvudmotståndaren. UKs forna vapendragare försökte bilda eget, när det inte gick, så stödde de en S-ministär - > alliansen backade kollektivt. Kom igen, vem ska UK annars få stöd av, än Sd. Alternativet är ju att säga att vi moderater har tänkt om, vi vill gå till val med fru Lööf som statsminister. Hon är ju skitsur, eftersom alliansen + Mp faktiskt hade kunnat bilda regering, om bara M hade gett med sig och blivit lite mer Herrejösses. S.W
Spelar väl ingen som helst roll om Sd är normaliserade eller inte för en väljare?
Så länge de simmar runt i samma hage? Enligt hypotesen skulle alltså moderata väljare ha lättare för att rösta på Sd. Det motståndet är nog inte stort, ren krasshet. Att ge M ett kok stryk för att de fiskat i armkrok med Mp, kanske man kan tänka?
Det skulle ju innebära att ännu fler moderata väljare kan tänka sig att rösta på Sd, eller att fler väljare flyr, och röstar på C. Det skulle inte vara bra för M. Tvärt om vill M knycka väljare från C och Sd, och genom att "normalisera" så kan ju Uk knycka tillbaka väljare från Sd. Frågan är nu om det blir flykt till C? Det kan bli så, det blev så 2017, men det var kanske nyhetens behag. En ketchup-effekt, som stabiliserat sig.
Ser man M+Kd+Sd som en gemensam hage, så spelar det väl ingen större roll om det strömmar väljare inom denna? Det intressanta är att det förefaller strömma väljare från firma C+Fp+Mp, dels vänsterut, dels högerut.
Det gjorde det inte 2017, när M låg i brygga. Så något har hänt, samtidigt som bollen alltid rund. Detta med "normalisering" har mer att göra med tid och storlek. Alla väljare känner till partiets förflutna i Stockholm. Precis var enda dag genomsyras väljarna av Sd-frågor, och idén att demonisera, fungerar säkert på vissa grupper, men frågan är om det är att ta väljarna på allvar. Det finns en risk att sakpolitiken går förlorad samtidigt som var enda kotte inser att om UK ska bli statsminister, så måste:
- han tolereras av Sd, samt
- tillsammans med firma M+Kd+Sd vara ett större budgetblock än S+C+Fp+Mp
Svarta svanar är om Fp och eller Mp faller ur, samt balansen mellan Sd och S.
Om S tappar i tungviktarmatchen så kan det nog bli en enklare resa. Manegen är krattad. Slippa anpassa sig till Alliansen, egen oppositionsroll, och S får nu släpa runt på Herrejösses.
UB
"Och om Sd normaliseras sänks tröskeln ytterligare
för högerväljare att rösta på partiet."
sw åhå, då förlorar rimligen M på den matchen? Kan det vara till förfång för S ;-)
Frågan är nog mer om det finns risk för en liten våg av s-väljare att rösta på Sd,
nu när det är generöst migrationspolitik på plats. Det är väl givet att alla S-väljare inte gör vågen för Mps migrationspolitik. Fråga HSB.
UB:
Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.
sw Planen är nog väldigt enkel,
Mål: att bilda regering 2018.
Medel: alternativ 1. M+Kd med stöd av C+Fp, alternativ 2, utan C+Fp, dvs med Sd
Metoder: Se sakpolitik + retorik + utnyttja tillfället, dvs verkligheten.
För att kunna bli statsminister måste han endera fånga tillbaka Fp+C, som ingår i budgetsamverkan denna period, och dörren är tämligen stängd.
Ett gott utgångsläge, att opponera. Planen är att M+Kd ska öka, så klart.
Firma Mp+Fp+C kommer fortsätta att göra kronan på Jimmys hjässa lätt.
Firma M+Kd+Sd är redan större än nuvarande regeringsunderlag, men inte om man räknar in V. Så det är frågan, huruvida firma C+Fp+Mp kör i diket, och hur bra S är på att hålla ställningarna gentemot Sd. S.W
Sammanfattning av moderaternas självutvärdering.
(förmåga till självreflektion och självkritik
är ett bra mått på ett partis verklighetsupp-
fattning.)
Vad som spökar mellan raderna är hur M skulle hålla
ihop alliansen och samtidigt få ihop en majoritet.
En ekvation de hade att lösa även efter valet 2010.
Likheter finns även mellan hur Reinfeldt
agerade, och hur Fp nu agerat. Detta att
som partiledare efter ett förlustval trots
allt delta i regeringsbildningen och sedan
se till att det går att göra en nystart.
JB har visserligen stannat kvar på posten, och
tagit ansvar för att leda valrörelsen i hamn, men
när inte valet utfaller som man tänkt, och man ska
avgå, så sitter partiet med skägget i brevlådan.
Det framgår tydligt att strategiska beslut inför valrörelsen 2014,
baserade på vikande opinionsunderlag gav en väldigt
skakig och svårlöst start för moderaterna och alliansen
att ta sig vidare, vilket påverkade valet 2018.
Källa
http://cdn.moderat.se/caa7af5f-d184-4272-93a4-7601c3334819/Documents/moderaternas-eftervalsanalys-2018.pdf
KAP 3. Centrala spörsmål 2014 - 2018
0. Vad hände
- Reinfeldt, valde att avgå redan på valnatten, tätt följd av att Anders Borg.
- Sättet på vilket de abrupt lämnade sina poster försatte M i en svår sits.
- Partiet hann aldrig analysera det nya politiska läget eller valresultatet.
- Istället kastades partiet in i hetluften,
i) det parlamentariska spelet (se 3.12) och
ii) diskussionerna kring partiledarskiftet.
iii) utan att någon analys hade gjorts samtidigt som partiledaren var kvar (och osynlig)
1. Ingångsvärden
"Reinfeldt hade inför valet ställt ut två viktiga löften i regeringsfrågan:
I. att största block skulle regera oaktat Sds storlek, (49 mandat kom som en chock)
II Alliansen skulle lägga en gemensam budget tillika valmanifest
Dessa två strategiska beslut blev styrande för agerandet i riksdagen efter valet och ledde ytterst fram till DÖ."
2. - Strategisk motsägelsefullhet?
"Med valresultatet 2014 i hand bäddade de löften som ställts ut (av alliansen) inför
en regeringskris. En regeringskris man enligt samma löften ville undvika, då man inte ville ta makten om det krävde stöd från Sd." (ändå tillät alliansledarna att Sd spela huvudrollen, eftersom Sd gavs möjlighet att rösta på alliansens budget, vilket de gjorde, vilket gav en regeringskris, vilket måste ha kunnat gå att räkna ut på förhand.)
3. Visst visste alliansledarna?
"SD hade redan i budgetomröstningen 2013 visat att de inte värjde för att bryta mot budgetpraxis. Om syftet var att största block skulle få regera var att utesluta SD från inflytande, framstår det onekligen som djärvt att lägga fram en gemensam budgetmotion;
-> möjlighet för Sd att rösta på alliansbudgeten och fälla Löfvens budget."*
(*sw det var väl det som var planen, att just skapa en regeringskris, där alliansen förväntade sig att Löfven skulle avgå, eftersom hans budget inte gik igenom, eftersom Sd röstade på Alliansens, men Löfven satt kvar :-)
Planen var alltså, givet valresultatet, att alliansen tänkt regera med det största budgetunderlaget, precis som 2018, med stöd av Sd, utan att låtsas om det, eftersom alliansen trots allt anpassat sin migrationspolitik till Mp. Dvs ingen trodde att Sd skulle få 12,9 % och bli vågmästare, utan att Mp kunde påverka utfallet.
S.W
Fort kap 3 - sammanfattning av moderaternas valanalys.
4. - Ledarskapsvakuum
"Det är elementärt i allt ledarskap att det bör finnas en koppling mellan ansvarsut-
krävande och makt. Så var inte fallet i Moderaterna hösten 2014, i en situation då:
- partiet tappat sju procentenheter i valet, (från 107 till 84 mandat)
- förlorat regeringsmakten
- stod inför ett helt nytt parlamentariskt läge." (Sd gick från 20 -> 49 mandat)
"Reinfeldt var fortfarande partiledare med mandat att fatta beslut om övergripande strategiska avvägningar gällande regeringsbildning."
"AKB sattes att navigera i en besvärlig parlamentarisk verklighet utan att ha
mandat att leda partiet, i egenskap av gruppledare ,vilket begränsade hennes
handlingsutrymme."
"Den nya partiledaren (valdes på våren) och partiledningen (valdes på hösten) fick sedan hantera strategiska beslut som den avgående partiledaren fattat i stort sett ensam, vilket inte var en bra start. Skadeverkningarna kom att prägla hela mandatperioden."
5. Alternativt agerande
"Hade Reinfeldt inte aviserat sin avgång på valnatten, utan väntat och se till att lösa
- partiledarprocessen
- regeringsbildningen
- budgetprocessen" (den gemensamma budgeten alliansen gått till val på)
- (samordning inom alliansen borde varit med, eftersom det var det FR sysslade med)
"Hade då regeringsfrågan kunnat hanteras annorlunda?
Det kommer vi aldrig att veta. Det vi däremot vet är
att Reinfeldt själv hade mandat att agera annorlunda"
(om han velat)
6. Efterklokhetens kranka blekhet?
"Vem kunde eller skulle ifrågasätta partiledningens agerande?
Partiledaren hösten 2014 borde haft ansvaret att ta hand om konsekvenserna av de strategiska avvägningar som gjordes, inkl samordning med de övriga alliansledarna."
"Nu fick AKB ta ansvar, trots att hon saknade mandat att besluta eller ändra strategin, och inte heller fick tid att förbereda sig eller partiet för att hantera strategivalet."
"Få om ens någon moderat reflekterade över dessa frågor hösten 2014, inte heller borgerliga opinionsbildare. Då ska man hålla i minnet att M på samma sätt som
S är ett toppstyrt parti. Man litar på partiledningen. De flesta antog att det
fanns en väl uttänkt plan för hur situationen efter valet 2014 skulle hanteras."
Ganska välfunnet, att när ledaren förlorar ett slag, och försvinner, så tar det ganska lång tid att komma tillbaka, se bara på S, efter HSB. Det tog tid att formera sig, och det är just i mitten av regeringsperioden 2012/13 som Löfven tillträder, och då börjar det gå utför för Alliansen, som helt enkelt sätter allt på ett kort, Mp. S.W
Moderaternas valanalys - Kap 3.2 Om DÖ
(en rätt lång harang, som egentligen handlar om parlamentarismens grunder)
Bakgrunden till DÖ
Bakgrunden till DÖ (som beskrivits i avsnitt 3.1.) var de
löften som Reinfeldt och Alliansen givit väljarna inför valet:
- att gå till val som en samlad Allians
- att släppa fram det största blocket (budgetkonstellationen)
- att Sverige skulle kunna regeras utan inflytande från Sd, genom att,
- Sd skulle isoleras.
"Alliansen hade inför valet velat få samma löfte från S, men Löfven menade att det skulle cementera blockpolitiken – med andra ord motverkade det S strategi att splittra Alliansen."
När regeringens budget föll och Löfven aviserade extra val bytte S fot och
kontaktade trevande Alliansen för att få till någon form av uppgörelse."
"Det finns många spekulationer och rykten om vad som egentligen hände från det att
regeringens budget föll den 3 december till dess att DÖ offentliggjordes vid en presskonferens den 27 december. Tre saker är dock bortom allt tvivel."
1. DÖ hade aldrig blivit till om Löfven inte hade meddelat att han avsåg utlysa extra val. Hotet om extra val gjorde partierna nervösa, och det fanns många som av olika skäl ville lösa frågan för att undvika ytterligare ett val så nära inpå den ordinarie valdagen. (sw helt sant, detta hade inte alliansledarna räknat ut, när de la fram en gemensam budget, väl medvetna om att Sd skulle kunna rösta på den.)
2. "DÖ hade aldrig blivit till om det inte vore för Moderaternas vilja att hålla ihop Alliansen.
- Kd och Hägglund
- Fp och Björklund
- (alltså inte C och Lööf)
var pådrivande för att Alliansen skulle nå en överenskommelse med S.
Ett överhängande skäl var att
båda partierna, och särskilt Kd, helt enkelt riskerade att åka ut ur riksdagen vid ett extra val."
Moderaternas partiledning prioriterade allianssamhållning.
C var också redo att gå till extra val, men valde att sluta upp bakom DÖ."
3. "Processen för den överenskommelse som var avsedd att ligga till
grund för regeringsbildningen de kommande åtta åren skedde på kort tid och i
största hemlighet."
"Ett fåtal representanter från varje parti deltog i förhandlingarna
och förankringen internt var minst sagt bristfällig."
"För Moderaternas räkning skedde diskussion i partiledningen – en partiledning som bitvis var avgående och inte bestod av de personer som skulle leda partiet framöver."
"Partistyrelsen informerades vid ett telefonmöte morgonen den 27 december, timmar innan presskonferensen. Reinfeldt ledde mötet."
"Ingen reserverade sig mot beslutet, vilket i sak inte var
förvånande då styrelsen i praktiken ställdes inför ett fullbordat faktum."
"Moderaternas riksdagsgrupp och förtroenderåd – det vill säga partiets talespersoner och de som skulle bära överenskommelsen i det dagliga riksdagsarbetet – fick ingen möjlighet att diskutera eller ta ställning till överenskommelsen."
"Information om DÖ fick riksdagsgruppen via telefon efter partistyrelsen. Riksdagsgruppen ställdes inför ett fullbordat faktum."
"Detta trots att DÖ under flera år framåt skulle reglera riksdagsgruppens arbetssätt. Inte heller Moderaternas arbetsutskott eller partiråd gavs tillfälle att ta ställning till överenskommelsen." Den bristande förankringen väckte stort missnöje i partiet och förstärkte kritiken."
MAO - Ingen fick tid att tänka efter, DÖ var ett panikbeslut, som kom till som alternativ till för att ta ifrån Sd sim vågmästarställning. Alternativet var att M och S skulle behöva göra upp inbördes. Det var en fråga av konstitutionell karaktär, som manglades fram i all hast på några få dagar, som byggde på en enda sak, att hålla ihop alliansen. Såtillvida var det rätt beslut, eftersom det visat sig att alliansen inte kan hålla ihop, om inte Mp väljer den borgerliga sidan. M försökte, förlorade, och Sd vann rätt ordentligt. Det är tänktvärt. S.W
Varför ska en "högerväljare" stödja M framför C eller Fp?
Tobisson i Svensk tidsskrift;
http://www.svensktidskrift.se/blasningen/
"Mystiken tätnar, när Lööf gör klart att hon inte själv
skall vaka i regeringskansliet över genomförandet av
uppgörelsens 73 punkter. Hon väljer att i stället bedriva
liberal oppositionspolitik i riksdagen. Oppositionspolitik
mot vadå? Mot det liberala regeringsprogrammet?"
Detta har Tobisson onekligen en poäng med. Så klart kan
inte C och Fp opponera mot själva överenskommelsen, vad de
kan opponera på/beklaga sig över är genomförandet. Det som
blir skarpt är:
- vårbudgeten 2019
- vårbudget + höstbudget 2020
- dito 2021, där höstbudgeten 2021, ger input till vårbudget 2022, som är "the shit"
Dvs vad partierna ska gå till val på 2022.
2021, så kommer först en vårbudget, och sedan börjar det brännas med alla utredningar som ska vara klara. Ungefär här kommer det uppdagas sig, mystiken, huruvida
partierna tänkt efter eller inte.
Frågan som ställs är vad det finns för strategiska skäl till
att C + Fp agerat som de gjort? Det går inte att anklaga de borgerliga partierna för att maximera målet att regera, annars hade de hållit ihop, varit överens över hela fältet och haft en gemensam budget. Nu var de inte ens överens i valets kanske viktigaste fråga (om man beaktar vilken roll Sd har) - och då måste det politiska målet att regera, med en moderat statsminister ha varit underordnat.
Vad har C + Fp för politiska och (vad Lööf anbelangar) personliga mål?
Helt uppenbart har målet 2014 - 2018 och 2018- 2022 inte varit att regera,
eftersom C och Fp hade kunnat vara med i regeringen, både med en S eller en M-ministär.
Att det inte blev så, kan bara förklaras med att partierna,
förra och innevarande mandatperiod, helt enkelt inte ansåg att
målet att regera var förenligt med partiets övriga mål, tex
att öka i opinion, eller målet att förhindra Sd från inflytande
över migrationspolitiken.
Värnandet om partiernas övriga stragetiska (eller långsiktiga) mål, har uppenbarligen varit viktigare än att:
i) regera
ii värna alliansen, (som bara kan motiveras som medel för målet att regera)
Så den begravda hunden är om C och Fp 2022 har som mål att
- regera? (vilket inte är samma sak som att ha målet att partiet ska utse regeringschef)
- utse statsminister (vilket bara ett parti kan göra)
Det går på mycket goda grunder att anta att det inte går att övertyga partiet S (eller dess sympatisörer) att S ska vara stödparti åt "högern" eller "liberalerna"
Leder till att C och Fp, om de har målet att regera måste välja, att endera vara del av regeringsunderlaget ät vänster eller åt höger. Som det låter försöker i vart fall Björklund avisera att Fp kommer att alliera sig med S, om M antyder att de kan tänka sig att regera med stöd av Sd. Det var ingen hemlighet att M och Kd inför valet 2018 inte uttalade att de inte kunde regera med stöd av Sd, dvs de kunde tänka sig regera om
Centerns uttalade mål att växa och på sikt att kanske utse regeringschef kan bara ske
på bekostnad av M. (Centern kan inte gärna göra en vänstergir politiskt, för att hämta marknadsandelar hos S. Leder till att de måste ha något annat att komma med, än Moderaterna, och det är väl då Centerns nya värderingspolitik. Dvs Centern kommer inte ändra kurs, om målet är kvar - > Alliansen kommer inte att återuppstå.
Vilket leder till slutsatsen att Centern bara kan gå till val 2022 på att bli ett regeringsgrundande parti, och om inte, så måste C i god tid tala om vilken statsministerkandidat de avser att stödja, och på vilka premisser. S.W
Senaste Sifo, eftersom det i slutändan är väljarna som avgör vilka politiska mål som partierna kan uppnå.
----- mars - feb - jan -- val-18 - Diff
Vänstern
S: - 27,4 . 28,4 . 29,3 . 28,4 .. -1,0
Vp: - 9,8 .. 9,6 .. 8,5 .. 7,9 .. +1,9
S+V- 37,2 . 38,0 . 37,8 . 36,3 .. +0,9 - "Vänstern" framåt även när Sifo mäter.
Högern
M: - 17,4 . 17,2 . 19,5 . 19,8 .. -2,4
Kd: - 9,4 .. 8,6 .. 7,5 .. 6,4 .. +3,0
M+Kd 26,8 . 25,8 . 27,0 . 26,2 .. +0,6 - "Högern" går hyfsat, även om M backar.
Högern+Vänstern (klassikerna)
----- mars - feb - jan -- val-18 - Diff
H+V: 64,0 . 63,8 . 64,8 . 62,5 .. +1,5 - "Klassikerna ökar tillsammans med 1,5 %
Diff 10,4 . 12,2 . 10,8 . 10,1 .. +0,3 - Inbördes relation/storlek stabilt på 10%
Detta är alltså ett tecken på någon slags stabilitet, till skillnad från den där andra dimensionen, där väljarna inte tycks agera som de borde? (Alltså detta att skilja på är och bör, förefaller vara en fråga som tar upp allt fler förståsigpåare)
Herre-Jösses (HJ)
----- mars - feb - jan -- val-18 - Diff val-mars
Mp.: - 3,8 .. 4,3 .. 3,9 .. 4,3 .. -0,5 - Mp alltså inte i säker hamn ännu.
C..: - 8,3 .. 7,7 .. 6,9 .. 8,6 .. -0,3 - förvånansvärt stabilt efter överenskommelsen.
Fp.: - 3,3 .. 3,8 .. 3,6 .. 5,5 .. -2,2 - Folkisrna ej i takt med sina väljare
CLMp: 15,4 . 15,8 . 14,4 . 18,4 .. -3,0 - Signifikant tillbakagång
Sd: - 19,1 . 19,2 . 19,9 . 17,6 .. +1,5 - Liten men stabil framgång
HJ+Sd 34,5 . 35,0 . 34,3 . 36,0 .. -1,5 - De "oortodoxa backar, även om det är hårfint.
Diff . 3,7 .. 3,4 .. 5,5 . -0,8 .. +4,5 - Gapet mellan goda och onda ökar.
Dvs samma tendens som hos Novus, det är ett flöde av väljare som inte går i riktning mot den sortens värderingar som borde gälla, så här är det en skillnad på är och bör, givet att mätningarna visar rätt.
----- mars - feb - jan -- val-18 - Diff val-mars
MKdSd 45,9 . 45,0 . 46,9 . 43,8 .. +2,1 - Denna kombination går mot 170 mandat.
SMpCL 42,8 . 44,2 . 43,7 . 46,8 .. -4,0 - långt kvar till valet, och förväntad back
Diff: +3,1 .. +1,2 . +3,2 .-3,0 .. +6,1 - gapet mellan konstellationerna från - till +3%
Småpartierna
----- mars - feb - jan -- val-18 - Diff
C+Fp. 11,6 . 11,5 . 10,5 . 14,1 .. -2,5 - Alternativhöger backar
VMp - 13,6 . 13,9 . 12,4 . 12,2 .. +1,4 - Alternativvänstern går fram
Sum : 25,2 . 25,4 . 22,9 . 26,3 .. -1,1 - backar, trots att V går som ett skott.
Den klassiska indelningen
----- mars - feb - jan -- val-18 - Diff
SVMp- 41,0 . 42,3 . 41,7 . 40,6 .. +0,4 - Rödgröna håller ställningarna väl
MKdCL 38,4 . 37,3 . 37,5 . 40,3 .. -1,9 - Alliansen ingen hit-maskin, symptomatiskt.
Diff: +2,6 . +5,0 . +4,2 . +0,3 .. +2,3 - Här har C+Fp en pedagogisk läxa betr alliansen
De tre stora:
S.: - 27,4 . 28,4 . 29,3 . 28,4 .. -1,0 - S tappar till "rätt" (röd) sida
M.: - 17,4 . 17,2 . 19,5 . 19,8 .. -2,4 - M tappar till "rätt" (blå) sida
Sd: - 19,1 . 19,2 . 19,9 . 17,6 .. +1,5 - Sd vinner, medan Herre Jösses backar
Sum - 63,9 . 64,8 . 68,7 . 65,8 .. -1,9
S.W
Varför rösta på M?
Svaret var nog för att få en borgerlig statsminister,
men inte till vilket pris som helst?
Tommy Möller ger några ytterligare nycklar i Axess idag:
(som nog får sägas vara viss kritik mot det borgerliga partierna,
som försökte gå fram med ett regeringsalternativ som visade sig
vara något lerfotad, eller i vart fall inkonsistent. Symptomatiskt
vann inte alternativet något vidare gehör.
Möller:
"Vad betyder det att blockpolitiken är upphävd?"
sw De tidigare två blocken har nu omdefinierats, till fyra:
129 - Vänster = S+Vp
92 - Höger = M + Kd
-------------------
67 - Mittenliberaler = C+Fp+Mp
62 - Socialkonservativa = Sd
Både före och under valet 2018 verkar det som att Mp blev utsedda till vågmästare,
genom först DÖ, sedan DÖ 2.0, dvs borgarna lägger medvetet separata budgetar, och sedan rådande överenskommelse, där C+Fp stödjer S budget.
Det finns/fanns bara två realistiska statsministerkandidater
Var god välj, Löfven eller Kristersson.
Det som är nytt är att det inte finns två budgetar, en rödgrön mot en borgerlig,
utan en tredje budgetalternativ, En S, Mp, C+Fp-budget.
Det började gå bra för C och Lööf 2017, och dåligt för M och AKB, då såddes
tankarna på en annan borgerlig statsministerkandidat att snurra. Det var nog
det som lite skapade trubbel för väljarna, ekvationen gick inte ihop.
Möller
"Det är viktigt att påpeka att den ordning som gällt sedan
enkammarriksdagens införande, med två regeringsalternativ
som alternerat vid makten, har varit demokratiskt betydelse-
full. Det har nämligen inneburit att väljarna har haft in-
flytande över regeringsbildningen."
sw Så var det även inför valet 2018, ett (1) val mellan;
Löfven eller Kristersson.
När det nu framkommit
- att C + Fp först röstade bort Löfven (en förutsättning för en annan statsminister)
- att C + Fp röstade nej till UK(och hans 3,2,1-lösning
- att C + Fp sedan röstade nej till Löfven
- att talmannen berättat att JB tidigt föreslog Lööf som sonderingsperson
- att fru Lööf själv fikade efter ett sonderingsuppdrag
- att C + Fp släppte fram en M-budget
så blev det tydligt att en tredje statsminister-
kandidat hade ambitioner och ville pröva sina vingar,
det fanns möjligen ett målmedvetet agerande i denna fråga,
som inte riktigt framkom för väljarna.
Ur väljarnas synvinkel är det enklare att nu i efterhand förstå varför borgerligheten inte samarbetade bättre under oppositionsåren genom att gå ihop som en samlad allians
med en gemensam budget och en sammanhållen reformagenda.
Väljarna kände bara till att det fanns oförenliga vallöften,
eftersom "alliansen" aldrig kunde förklara hur de skulle kunna bilda regering,
utan stöd av Sd. Det är vår politiska partier på högerkanten som lagat till soppan,
och det dröjer nu 3,5 år innan väljarnas dom kommer. Det är helt enligt regelboken. S.W
Möller
"Hur blir det med den saken nu?
Och hur kommer ansvarsutkrävandet att fungera i vad som i värsta fall
riskerar att vara en parlamentarisk kökkenmödding? Vilket ansvar för
den förda politiken kommer att kunna utkrävas
- av de båda stödpartierna i nästa val?
- Av regeringspartierna, som tvingas bedriva en politik som de inte tror på?
- Av Vänsterpartiet som släppte fram en regering som bedriver högerpolitik?"
sw Nåja. Väljarna utkräver ansvar genom vem de väljer att premiera med sin röst.
Mellan val utkrävs ansvar med alla ständiga opinionsundersökningar. Någon slags värdemätare på vad som är gångbart, och inte. Just nu lider Fp pin, för Björklunds val, och han har tagot konsekvensen av sina bedömningar.
Om regerings-bygget fungerar, så vill väl ingående parter ta ansvar för framgången, och fungerar något mindre bra, så kommer de skylla på någon annan, men det är nog inget som väljarna kommer att premiera. Frågan är mer valet 2022, eftersom den tredje statsminisiterkandidaten kommer att ha kvar sina målsättningar, att C ska bli ett större parti, och försöka bli statsminister, sannolikt med stöd av S denna gång.
Möller:
"Det finns skäl att befara att biskop Brasks ande kommer att vila tungt över nästa valrörelse. Det som vi statsvetare kallar för the politics of blame avoidance kommer, befarar jag, att anta proportioner som vi tidigare ej kunnat skåda."
sw :-) Jo, så var det, härtill var C + Fp nödda och tvugna, vilket de redan uttalat, det var inte vad de (helst) ville, men det blev så det blev, pga väljarna/valresultatet. Då valde de att stödja ett alternativt regeringsalternativ:-)
En S-Mp-regering som ska driva en liberal reformagenda :-) men hur det blir med den saken, vet ingen förrän om 3 år. S.W
Möller
"Det är naturligtvis inte självklart så att demokratin per se försvagas
när nu blockpolitiken av allt att döma är förpassad till historiens museum."
sw Det är attans spännande, en helt ny spelplan, väljarna fick en lite ny ekvation,
och det borgerliga samarbetet alliansen sprack, eftersom de av rutiga skäl och randiga orsaker inte presenterade en sammanhållen allianspolitik, och därmed inte vann tillräckligt förtroende. Hade borgarna haft målet att regera, så hade de gått till val med en sammanhållen politik och gemensam budget, och eftersom de inte gjorde det, så hade väl i vart fall Fp och C andra politiska mål. Det är en sits de själva försatt sig i. Väljarna lät sig inte imponeras. Däremot så backade moderaterna med 14 mandat, samtidigt som C+Fp+Kd gick fram 9+1+6 0 16 mandat. Det hela kanske bara ett enkelt utslag av att växa i moderaternas skugga, och kanske ha egna maktambitioner?
Möller
"Men det är ett ofta återkommande argument i den statsvetenskapliga
litteraturen att demokratin gagnas av en tydlig dualism inom partiväsendet."
sw - i valet 2018 ställdes väljarna inför:
I. Löfven som statsminister i en S+Mp-regering
II Kristersson som statsminister i en alliansregering, om den var större än I.
--------------- som sedan blev:
III. Kristersson som statsminister i en allians- + Mp-regering (som 2010 - 2014)
IV. Lööf som statsminister i en C + Fp-regering, med budgetstöd av M+Kd+Mp
Väljarna fick nr I, med den skillnaden att Löfven fick stöd av C+Fp mot politiska eftergifter. Men inge vet hur det kommer att gå, så det hela utvärderas om 3 år.
Möller:
"Inte bara så att ansvarsutkrävandet underlättas. Enligt den franske statsvetaren Maurice Duverger kan i ett sådant system väljarna bestämma vem som ska regera, vilket anses avsevärt viktigare än att det finns ett stort antal partier att välja emellan."
sw Lätt hålla med, somliga kanske röstar på parti, men valet går faktiskt ut på att välja regering, dvs regeringsbildare.
Möller
"Duverger skiljer mellan åsikts- och viljerepresentativitet och ställer
- la république des députés mot
- la république des citoyens"
"i ett mångpartisystem kan väljarna lättare hitta ett parti att identifiera sig med,
men makten över regeringsbildningen ligger i parlamentsledamöternas (det vill säga partiernas) händer."
"Finns två huvudalternativ minskar utrymmet för nyanser,
men väljarna får bättre möjligheter att bestämma den
politiska färdriktningen."
Jo, nu valde borgerligheten att inte gå fram med en gemensam budget och tydliga förutsättningar i regeringsfrågan, och det beror på att C + Fp ju såg att när alliansen var mindre, så kunde de blockera en moderat statsminister, i tron att M + kd hellre skulle släppa fram Lööf som statsminister, än att det blev en S-regering. Men den gubben gick inte. Hade M gjort detta, så hade partiet nog rasat ytterligare 5 %
https://axess.se/magasin/default.aspx?article=4044#.XJJJvelwHZq
S.W
Redaktionschefen på Timbro, Lars Anders Johansson, alias Budoarstamning ger några ytterligare pusselbitar, från borgerlig kant, till moderaternas uppgång och fall, eller i vart fall bakslag. Frågan man ställer sig, givet situationen idag, är vad Reinfeldt hade för handlingsalternativ, givet att hålla ihop alliansen och hålla sina kollegor på gott humör. (Dvs mangla igenom en budget 2010 - 2014 utan stöd av Sd)
https://timbro.se/smedjan/hogern-maste-bli-palitlig-igen/
LAJ
"Historien om hur det gamla högerpartiet med valspråket ”att lita på”
förvandlades till en opålitlig vindflöjel började sannolikt med att
de nya moderaterna formulerade en strategi för att
övertyga de ängsliga mittenväljarna om att högern inte var farlig."
sw Jo, det var så M vann valet 2006, det var framgångsrikt. Att slipa
bort allt som kunde ge motståndaren något att hugga på, och sedan själv hugga
på allt som motståndaren inte alltid hade bra svar på.
LAJ
"Det skedde genom att
- M både i politik och retorik ställde sig nära den politiska mittlinjen.
- S skulle trianguleras bort från rollen som statsbärande parti.
Det nya arbetarpartiet, Moderaterna, skulle fylla tomrummet som S lämnade efter sig."
sw En del av framgången var sprungen ur:
- 12 års regerande med S och en trött Persson
- den nya pigga alliansen, som verkligen var sammansvetsade
- villervallan inom S, som uppstod i tomrummet efter Persson.
Alliansen bildas 2004, för S i sammanhanget marginella förlust i valet 2006,
det handlade om att skapa ett trovärdigt och attraktivt regeringsalternativ. Nya Moderaterna var ett resultat av katastrofvalet 2002, de tappade 27 mandat, samt
insikten att anpassa sig till sina allianspartners, för att göra anrättningen aptitlig.
LAJ:
"Det fungerade. Reinfeldt triumferade och Göran Persson röstades bort."
sw Jepp, det gick över förväntan:
- M ökade med 42 mandat
- Alliansen fick egen majoritet 2006.
- S såg efter valet 2010 att vara helt nere för räkning, (med förluster till Sd)
Det fanns nog bara en liten hake, positionsförflyttningen gav utrymme för ett nytt parti som såg dagens ljus 2010, som i någon mening var en rekyl på nya moderaternas kursändring. Fältet var fritt.
2010 antog Moderaterna på goda grunder att det i högre grad
var besvikna S-väljare som flytt det anständiga fältet.
........... 2006 - 2010 . Diff
Alliansen : 178 -> 172 .. (-6)
Röd-gröna : 171 -> 157 .. (-14)
Sd ...... : 000 --> 20 .. (+20)
Med 107 mandat trodde nog moderatledningen att det var lugnt, de var ju dubbelst så stora som de tre övriga borgerliga partierna tillsammans.
Uppgörelsen med Mp kanske hade ett pris, men å andra sidan trodde man sig vinna på den andra kanten.
Dessutom, vad fanns det för alternativ, inte med nyvalade Björklund, som utmanat Leijonkungens kravliberlism, inte med Kd och Hägglund och så blev Sverige begåvat med Stureplanscentern. Alliansen fick göra upp med Mp, som trots allt inte var vågmästare, och inte kunde tippa av Reinfeldt från tronen.
Sd på 20 mandat utgjorde inget problem eftersom man såg att "motståndaren" tappade fler väljare till Sd, med förluster till Sd pga samverkan med Mp. Sd var helt enkelt inget problem 2010.
Det var bara det att det rekylerade, fyra år senare. Alliansen tappade marginellt till när Sd, när Mp inte var vågmästare, sedan äntrade Sd riksdagen ->
- Alliansen beroende av Mp gav en mer generös flyktingpolitik, som sedan förstärktes av:
- 2010 Ullenhag och Birgitta-liberalerna (Björklunds vapendragare)
- Centerns omsvängning med ett idéprogram och en extrem migrationspolitik.
Detta gav den dolda chocken i valet 2014, en massa högerväljare som proteströstade på Sd, som i sin tur innebar att Mp och S outgrundligt blev felmätta. S.W
LAJ
"Den gamla högerstämpeln skulle tvättas bort.
Moderata profilfrågor övergavs på löpande band.
Finansminister Anders Borg lovade att inte röra LAS och
Fredrik Reinfeldt deklarerade att försvaret var ett ”särintresse”.
Dekret gick ut om att slipsar och pärlhalsband skulle avlägsnas.
Ungdomsförbundet hakade på med kampanjer som ”värva alla”.
sw Jo, men det var nog smart då, det var inte därför som Alliansen tappade all glans i pälsen efter valet 2014, (det berodde ju på fanflykt till Sd, som gick fram med 29 mandat, dvs ungeför vad alliansen backade.
LAJ
"Moderaterna skulle vara ett parti för alla, utom möjligen traditionella moderatväljare. Kanske togs dessa för givna. Det fanns inte längre några gränser, vem som helst kunde vara moderat, utom möjligen den som såg ut som en moderat."
sw Det var nog inte helt fel, utom då avseende två områden, försvarspolitik och migration. Att M i spåren av Georgienincidenten fortsatte lägga ner försvaret var
nog en fråga som många moderata väljare inte begrep? Trots allt hade M försvarsministerposten. Efter mandatperioden 2010 - 2014, storknade helt enkelt en massa företrädesvis moderata väljare, som proteströstade på Sd. Erfarenheten med en borgerlig regering som stödde sig på Mp, fick ett svar från väljarna, och det var: "Glöm det"
Så då blev enda utvägen att rösta på Sd, medan andra marginalväljare röstade på S, för
att helt enkelt byta regering.
---- 2006 - 2010 - 2014 - 2018
Sd -- 00 ... 20 ... 49 ... 62 . (+62)
-------------------------------------
Alli 178 .. 173 .. 141 .. 143 . (-35)
SVMp 171 .. 157 .. 156 .. 144 . (-27)
Diff: +7 .. +16 .. -15 ... -1 . (+8) - Ett övertag på +16 -> underläge -15 är ingen lek
Det är den perioden Alliansen regerar med stöd av Mp, och både Fp och C girar mot mer liberal flyktingpolitik.
Alliansen var överordnad, och M sopade banan med alla i valet 2010, så policymakarna drabbades nog av ett litet stort vansinne, ju fler heliga kor de slaktade, desto bättre gick det. De övriga små borgerliga partierna gick parallellt knackigt som tusan, framför allt i valet 2014. De små borgerliga partierna ligger rätt konstant.
---- 2006 - 2010 - 2014 - 2018
Kd - 24 ... 19 ... 16 ... 22 . (-2)
Fp - 28 ... 24 ... 19 ... 20 . (-8)
C. - 29 ... 23 ... 22 ... 31 . (+2)
Mp - 19 ... 25 ... 25 ... 16 - (-3)
Sum: 90 ... 91 ... 82 ... 89 - (-1)
En tämligen jämn serie, undantaget 2014, då Kd=16, Fp=19 och C = 22, skrapade ihop 57.
Innebär att det är S och M som tappat till Sd,
eftersom Sd inte fanns i riksdagen 2006. Innebär
att de två stora elefanterna på var sin kant tappat tämligen lika,
till Sd på att göra upp med övriga. Till slut kommer det att bli
ett pris som blir för högt, och just nu slipper M+Kd släpa på Mp,
vilken i sinom tid inte borde vara en belastning. S.W
LAJ
"Resten är historia.
"Det som varit retorik 2006 hade upphöjts till överideologi 2010.
Kanske ska man snarare beskriva det som ett slags anti-ideologi."
sw Nä, bara fångad av sin egen framgångssaga, att vilja regera, med elliansen som medel, och då måste M ha som överordna prioritering att hålla samman alliansen, det hade att pris som de var beredda att betala. Räkningen kom sas med lite eftersläpning.
Det knasiga inträffade ju 2010, att när M släppte sin ideologi, filade bort
alla kanter och inte ens gick till val med ett eget valmanifest, så gick
satans bra, 107 mandat. I valet 2002 fick M 55 mandat, med den gamla ideologin?
Så man ska nog vara försiktig med slutsatser, var sak har sin tid.
LAJ
"Den legering av ekonomisk liberalism och värderingsmässig konservatism som hela efterkrigstiden varit Moderaternas styrka sopades under mattan och ersattes med
en vilja att vara alla till lags."
Mädchen für alle, populärast i klassen, men faktum var att det fungerade, fram till valet 2010, sedan positionerade sig först C om, genom en slags metamorfos 2011, och
så orienterade Fp om sig efter valet 2010 med Ullenhag och Birgitta Olsson. Detta var mumma för Sd, där det blev M som förlorade på gungorna, men inte fick någon karusell.
---- 2006 - 2010 - 2014 - 2018
M. - 97 ... 107 .. 84 ... 70 . (-27)
Sd - 00 ... 20 ... 49 ... 62 . (+62)
Sum: 97 .. 127 .. 133 .. 132 . (+35)
Ganska lika hage/jaktmark, runt 130 mandat från 2010.
S.W
Övergripande förklaring (alliansen bröt samman)
Bortom partiledarskiften med nya politiska mål, får nog sägas att allians-
flaggen onekligen var framgångsrik, men hade sitt pris.
Att regera är/var säkert målet, men inte till vilket pris som helst.
Partierna måste också beakta sina egna marknadsandelar, de interna
kraven i partiet handlar ofta om intern positionering och egna intressen
i partiet. När en hövding drar, är det ofta svårt för de efterlevande att
anpassa om sig, eftersom de med rätta är desorienterade.
Kombinationen av att
- Alliansen förlorade valet 2014
- Två partiledare kastade in handduken, och JB gjorde ett uselt val->utmanad)
- Sd överraskade med 49 mandat
- Hemläxa inom borgerligheten, dvs behov att komma ner på marken
var nog en sak, men det viktiga var trots allt att de
små borgerliga partierna fortsatte backa -> något måste göras för att bli relevanta
De tog nog alla ett steg åt vänster för mycket, dvs fick ihop
57 mandat, eller 19 i snitt.
Den strategiska blundern var att att
de kanibaliserade internt, eftersom flanken mot Sd lämnades orörd.
(pga beroende av Mp för budget, JB höstade in Ullenhagsliberalerna,
och C antog sitt famösa idéprogram, där fru Lööf först floppade, men
sedan i takt med att samhällsproblemen knackade på dörren, kunde
gapa på om värderingar, vilket gjorde det svårt på praktisk politik.
Detta innebar panik och klaustrofobi, garderoben krympte och krympte.
där summan av kardemumman alltid är 349. Alliansen byggde på samförstånd,
och när de inte var eniga om att/eller hur Sd skulle bekämpas med sakpolitk,
så var sagan all. (partiintressen vann kampen, där Fp och för närvarande
M fick nitlotter.
Nivelleringens pris inom alliansen var att de som satt kvar, satt kvar i ett klister,
som inte var enkelt att bryta sig ur. Då är det inte är överhövan svårt att konkurrera utanför boxen. Motståndet för Sd 2006 - 2010 var litet. Motståndet 2010 - 2014 var noll. 2014 - 2018 försökte m hantera målkonflikten, men öppnade upp för C och Lööf att göra ïnbrytningar. Trots allt ökade Sd denna gång inte lika mycket.
Sd fick fram 13, från 49 till 62
S+Vp backade -6, från 134 till 128
M+kd backade -8, från 100 till 92.
Dvs +13 balanseras av -14 som är regeringspartiernas förlust.
Vad som då blev matchen i övrigt var mer en intern uppgörelse i den goda ringhörnan:
Mp backade -9, från 25 till 16
C gick fram + 9, från 22 till 31.
När nu Alliansen är väck, och Mp kommer att distansera sig från Romson/Fridolin-giren,
där Mp kommer gå mot mitten, är det rimligt att C blir trängda (tillsammans med Fp)
Något om nischpartier som inte är M, kd eller Sd, kan vara bra att ha i åminnelse
för att just försöka förstå flöden på den kant som inte är god. Dvs går den goda
sidan bra, om det går bra för den onda, och knackigt för S och M?
Dvs vinner de små nischpartierna framgångar på polarisering och värderingsstrider?
Nischade "storstadspartier". Vilka i någon mening driver polariserande
politiska frågor som lite underblåder potentialen hos Sd, eftersom S och M
hela tiden tingas välja den goda sidan, varpå den onda vinner, och Fp förlorar :-)
På landet är Mp paria, något man fnyser åt i de flesta
små och mellanstora kommuner. centerpartiet har inte nått
dit än, utan lyckas leva lite på gamla lagrar, samtidigt
som partiet tagit över en del av Folkpartiets storstads-nisich.
Sedan är nog ändå V mer storstad än småstad/land, och frågan
är då vad det är för hage som alla jagar efter. Den gröna
urbana medelklassen?
Gröna ligan - är imponerande stabil. Verkar inte påverkas alls av Sd.
Snittet på 47,5 sedan 2006 är imponerande stabilt. Måste kännas spännande
för Mps och C valstrateger, att veta att de har en kaka att dela på, som
ligger på 48, såvitt inte centerns väljare ute i gård och stuga får fnatt,
för då spiller det inte till Mp.
* Diff1 = 2002 - 2018 (före alliansen bildas)
**Diff2 = 2006 - 2018 (efter alliansen bildas)
-------- 2002 - 2006 - 2010 - 2014 - 2018 - Diff1* . Diff2**
C..... : 22 ... 29 ... 23 ... 22 ... 31 .. (+11) . (+2) - Jojo* MO +4, +7, -6 AL -1, +9
Mp.... : 17 ... 19 ... 25 ... 25 ... 16 .. (-1) .. (-3) - Boost under Reinfeldt I & II.
C + Mp : 39 ... 48 ... 48 ... 47 ... 47 .. (-19) . (-6) - Kakan krymper, back att regera
* Jojo, kan vara lite upp och ner. Visst hade partiet 18 mandat 1998, men annars verkar det vara ett spann på 22 och ett tak på 30 (C fick sitt 31a mandat som sista utjämningsmandat från Sd) Om inte Fp kvalar kanske det går att hänga kvar runt 30, men annars är konkurrensen stenhård. S.W
Skicka en kommentar