Nej, det finns inget som heter "time out" i politiken. Det är ett otyg när riksdagsledamöter, nu senast Emma Carlsson Löfdahl, säger sig ta en "time out" när de hamnat i besvärligheter. I praktiken innebär en "time out" ofta att politikern på obestämd tid behåller sitt riksdagsarvode på nära 70 000 kronor i månaden utan att alls delta i det parlamentariska arbetet eller ta något politiskt ansvar överhuvudtaget.
I dag diskuterade jag "time out"-sjukan i politiken med talman Andreas Norlén, i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Inslaget kan lyssnas på här (lite drygt 17 minuter in i sändningen).
Uttrycket "time out" används inom idrotten när ett lag vill ha en paus för att hämta andan och betänka sin strategiska situation. Men när ett idrottslag begär "time out" avbryts ju matchen, det händer ingenting på planen så länge time outen pågår. Men om en politiker begär "time out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortgår ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.
Om en
enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns
möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Men att bara vara frånvarande utan arbetsuppgifter och under former som man själv väljer är inte rimligt - det riskerar att urholka förtroendet för politiker, det försvårar granskning och ansvarsutkrävande.
Jag kan till och med tänka mig lösningar där till exempel en riksdagsledamot mot vilken åklagare inlett förundersökning under vissa omständigheter kan beviljas tjänstledighet med bibehållet arvode. Men det är inte riksdagsledamoten som ska kunna ta det beslutet.
Talman Andreas Norlén betonade i sändningen att utvecklingen går åt rätt håll, och att riksdagspartiernas gruppledare enats om att försöka komma åt problemet. Det möjligt att Andreas Norlén har rätt. Men strax före sändning googlade jag ordkombinationen "time out" och "riksdagen", och fick över 60 000 träffar. Det var ingen rolig läsning.
Så nej, "time out" är ingen legitim form av frånvaro - varken i politiken eller i arbetslivet.
Jag har tidigare skrivit om problemet här.
1 kommentar:
Första gången jag hörde uttrycket " time out " i politiska sammanhang, var när Mona Sahlin myntade detta i sin tobleroneaffär.
Annars visar väl vad som beskrivs, att den som tar en " time-out " med bibehållen lön på 70000 kr per månad, mer ser till sitt eget bästa än till landets bästa.
Att politiker som tex Emma Carlsson Löfdahl väljer "time-out" ter sig logiskt, eftersom hon tycks se som sin huvuduppgift att optimera de möjligheter hon har att berika sig på sin lön, sitt bostadsupplägg och sin framtida riksdagspension.
Att det sen finns regler skapade av politiker för politiker som möjliggör diverse upplägg, säger nog en hel del om politikerfrälsets privilegier och om hur politiker ser på sitt uppdrag.
Skicka en kommentar