Tal till nationen - Stefan Löfven

Stefan Löfven var sist ut av partiledarna i SVT:s satsning Tal till nationen. Talet började inte så bra, då Löfven förklarade att han höll på Tottenham och inte på Liverpool FC. Men visst, Tottenham-markeringen var förstås bara en förevändning för att få lyfta fram Liverpool-fansens storslagna sång You'll Never Walk Alone (Gerry and the Pacemakers, Rogers & Hammerstein).

Nej, ingen vandrar ensam i Stefan Löfvens Sverige. Flera gånger i talet betonade han vikten av ett starkt samhälle, där människor lever i gemenskap och är trygga.

Nästan alla partiledare har talat om trygghet. Är det så vi i efterhand kommer att benämna valet 2018 - Trygghetsvalet? Stefan Löfven lyfte fram Socialdemokraternas satsningar inför valet som "det största trygghetsprogrammet i modern tid".

I talet fanns också en framtidstro och en tilltro till möjligheten till förändring. Framtiden skapar vi själva, tillsammans. Det är inte den nya tekniken vi ska vara rädda för, det är den gamla, sa Stefan Löfven. Och tillade: Näst intill ingenting är givet. Trygghet i förändring. Eller kanske som Fredrik Reinfeldt sa: Förändra er eller dö! (Nej, det sista sa inte Stefan Löfven.)

Stefan Löfven hade en svår uppgift i att balansera tidigare uttalanden om migration och brott och straff med en profilering i välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor, det vill säga i den riktning dit Socialdemokraterna nu vill vrida debatten. Jag tycker att han givet förutsättningarna klarade den uppgiften OK.

Mitt slutomdöme om SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2028" är positivt. Programformen blev en prövning för partiledarna kring hur de skulle lyckas hantera formatet. Jag tycker att Annie Lööf och Isabella Lövin lyckades bäst.

I morgon fredag sammanträder Socialdemokraternas partistyrelse. Jag kan tyvärr inte vara med denna gång, på grund av andra sedan länge inbokade åtaganden. Men jag sänder med Liverpool FC:s mäktiga sång, här framförd av Judy Garland. Det kan partiet behöva.

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark

At the end of a storm
There's a golden sky
And the sweet silver song of a lark

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown

Walk on, walk on
With hope in your heart
And you'll never walk alone...

Tal till nationen - Ulf Kristersson

I dag var det moderatledaren Ulf Kristerssons tur att ta plats i SVT:s satsning Tal till nationen. Det blev - på gott och ont - en ganska beskedlig historia. Mediespinnet så här långt har vad jag kunnat se främst tagit fasta på att Ulf Kristersson förespråkade en "stram" flyktingpolitik. Och den nyheten var ju ingen kioskvältare (för att använda ett i högsta grad daterat uttryck) precis.

Ulf Kristersson inledde med att prata om sin mamma Karin och hennes klassresa, och han sjöng rörlighetens lov. Hans framtidsvision blev emellertid inte så mycket djärvare än "ett Sverige där det alltid är rätt att anstränga sig". Ulf Kristersson betonade trygghet, tillit, jämlikhet, jämställdhet och barnens rättigheter. Det brände sällan eller aldrig till.

I denna polariserade tid uppskattade jag ändå Ulf Kristersson tonalitet och icke-auktoritära tilltal. Han gjorde en explicit dygd av att varken skönmåla eller svartmåla läget i Sverige.

Jag noterade att Ulf Kristersson två gånger avbröt sitt anförande för att dricka vatten ur ett glas. Undrar om det var för att han verkligen var törstig, eller om det var inplanerade konstpauser för att ge budskapet en möjlighet att sjunka in. Lutar år det senare. (#konspirationsteori)

I morgon är det dags för Stefan Löfven. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Jimmie Åkesson

Det var en något nedtonad Jimmie Åkesson som tog till orda i SVT:s satsning Tal till nationen. Kanske var det ett försök att visa statsmannaskap, ett ytterligare uttryck för partiets strävan efter normalisering.

Jag räknade till att Åkesson använde ordet "trygghet" i olika böjningsformer ett tiotal gånger under de knappt 14 minuter talet varade. Han lyfte också fram begreppen "tillit" och "sammanhållning", och han återkom några gånger till "det moderna folkhemmet Sverige".

Men den politisk nerven i talet låg inte i talet om tillit och sammanhållning. Nerven låg i stället i de samhällskonflikter han spelade upp, svartmålningen av samhällsutvecklingen och i det auktoritära tilltalet. Samhällsutvecklingen har på punkt efter punkt gått åt helt fel håll, påstod Åkesson, och tillade att Sverige slits isär.

Konflikten står, enligt Åkesson mellan de som bygger bilarna och de som bränner bilarna. Invandrarna ska först göra sin plikt innan de kan kräva sin rätt och man ska "ta seden dit man kommer". (Jag undrar lite försiktigt om det är så självklart att man "ska ta seden dit man kommer", även om man är i till exempel Iran eller Saudiarabien?). Invandrarna ska "anpassa sig". Jimmie Åkesson är också motståndare till sharialagstiftning, barnäktenskap, månggifte och tvångsgifte, ifall någon nu kände osäkerhet på just den punkten.

Efter Jimmie Åkessons anförande lyssnade jag på Anita Strandell, när hon sjunger Bo Parneviks dikt "Invandrare" från 1992. Det kändes skönt. Lyssna ni också.

En del söker lugnet i stället för bråket,

det enda vi svenskar kan bättre är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam & Eva 

som inte var svenskar - men ja må dom leva!

I morgon är det dags för Ulf Kristersson. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

Krisen i Svenska Akademien djupnar

Krisen i Svenska Akademien djupnar. Frågan är om Svenska Akademien går mot en total kollaps, eller om kollapsen redan inträffat utan att de tio kvarvarande ledamöterna insett det.

Svenska Akademiens akuta problem är att stadgan kräver minst tolv närvarande ledamöter för att nya medlemmar ska kunna väljas. Men ledamoten Horace Engdahl bekymrar sig inte särskilt mycket över den saken. Till Expressen säger han: Låt oss först som sist fastslå att den som tolkar Svenska Akademien stadgar är Akademin själv. Vi inhämtar de expertsynpunkter som vi anser oss behöva, men avgörandet ligger hos ledamöterna, ingen annan.

Horace Engdahl har såvitt jag förstår rätt i att Svenska Akademien äger rätten att tolka sin egen stadga. Så är det för alla föreningar, såvida det inte finns något överställt organ som äger rätten. I det här fallet skulle det vara kung Carl Gustaf, som ju är Akademiens "höge beskyddare". Men det är svårt att finna juridiskt stöd för att beskyddarrollen skulle ge företräde när det gäller att tolka stadgan.

Margaretha Thorgren, informationschef vid hovet, ser saken på ett annat sätt. Här handlar det inte om att "tolka" vad som står i stadgan: Det är inte ens en tolkning, det står i stadgarna, säger hon. I det har hon alldeles rätt. XII § slår fast: Ej må val af nya Ledamöter företagas, utan at til thet minsta Tolf Ledamöter tilstädes äro.

Men även om Svenska Akademien skulle kringgå sin egen stadga och välja in nya ledamöter trots att de inte är beslutsföra stöter de på nya problem. Kungen ska nämligen godkänna valet av nya ledamöter. I XIV § stadgas att: Vinner then föreslagne Thes Nådiga bifall, tå är han behörigen vald.

Så även om Svenska Akademien har rätt att tolka sin egen stadga så har kungen rätt att vägra godkänna nyvalda ledamöter. Givet den prestige som nu gått i saken har jag svårt att se kungen godkänna nya ledamöter om valet av dessa gått till på ett sätt som till synes bryter mot stadgarna och mot kungens/hovets vilja.

Nu ser jag inga möjligheter för Svenska Akademien att själv reda ut situationen. Det behövs hjälp utifrån, till exempel en brett sammansatt krisgrupp med representanter från Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. Som jag tidigare sagt: För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter och ny stadga bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar. Avgå alla. Avgå nu.

Tal till nationen - Annie Lööf

Jag väljer att gå framåt! Så avslutade Annie Lööf sitt anförande i idag i SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2018".

Anförandet var ett liberalt stridsrop för öppenhet och tillit. Annie Lööf sjöng integrationens lov och argumenterade för att se möjligheten i alla människor som kommer till Sverige, vårt växande hem. Hon gestaltade lokalsamhällets möjligheter genom att lyfta fram erfarenheter från den småländska landsbygden under 1980-talet när det gällde att skapa arbete åt nyanlända flyktingar.

Är Annie Lööf då Sveriges svar på Emmanuel Macron? Ja, kanske mer än vad man kan tro. Hustrun teaterviskar till mig att Macron visserligen är mer etatistisk och tror på centralmakten. Men de förenas i tilltron till modernitet, till att marknadslösningar skapar jobb, att migration är något positivt - och naturligtvis i deras optimistiska tillrop: Framåt!

Tidvis lät Annie Lööf som forna tiders kristdemokrater - en kärlek och en tillit till det lokala och en omsorg om de utsatta och de nyanlända. Kontrasten mellan Annie Lööfs hoppfullhet och Ebba Busch Thors dystopier kunde knappast vara starkare.

På måndag är det dags för Isabella Lövin. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Jonas Sjöstedt

I dag var det Jonas Sjöstedts tur att äntra talarstolen i SVT:s satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028. Ja, nu äntras det visserligen inte några talarstolar i programmet. Partiledarna sitter prydligt i en stol bakom ett skrivbord. Men i alla fall.

Jonas Sjöstedts tal hölls precis i den form som programproducenterna tänkt sig. Nästan ingen sakpolitik, få angrepp på politiska motståndare - i stället en ideologisk och framåtsyftande plädering för främst värdet jämlikhet. Även jämställdhet, hållbar utveckling, stad-land, kortare arbetstid, anti-rasism samt mångfald och gemenskap fick plats.

Det är inte så konstigt att Jonas Sjöstedt i ett ideologiskt tal valde att fokusera just på jämlikhet. Synen på jämlikhet är en av de viktigaste frågorna som skiljer vänster från höger. Samtidigt har det under senare år skett en diskursförskjutning där värdet av jämlikhet framhålls av allt fler, från vänster till höger. Vi ska inte underskatta betydelsen av Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade bok "Jämlikhetsanden" ("The Spirit Level" i original), där författarna ansåg sig påvisa att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Även de rika tenderar att leva ett godare liv i jämlika samhällen än i ojämlika samhällen, för att spetsa till det en smula.

Det är inte för inte som Moderaterna väljer "lika för alla" som sitt underliggande valbudskap i år.

Noterade också att Jonas Sjöstedt nästan enbart pratade traditionella vänster-högerfrågor. Bra försök. Lyckades han skapa nerv i dem? Nja.

Är det ett av svaren till varför Vänsterpartiet inte växer mer i opinionen, trots brist på konkurrens på vänsterkanten? Det är i dag svårt att skapa nerv i vänster-högerkonflikten.

För övrigt gillar jag Jonas Sjöstedts lätt lakoniska retorik. Till exempel: Även 2028 kommer tillvaron förstås att ha sina sidor.

I morgon är det dags för Annie Lööf. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Jan Björklund

I dag var det Jan Björklunds tur att oemotsagd under en knapp kvart få hålla ett tal till nationen om sina och Liberalernas framtidsvisioner, i Sveriges Televisions nya satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028.

Kontrasten till gårdagens talare Ebba Busch Thor var stor. Ebba Busch Thor inledde med att räkna upp en mängd svenska samhällsproblem och under sitt tal log hon med jämna mellanrum brett. Jan Björklund inledde med att räkna upp allt i världen som blivit bättre de senaste decennierna, och under sitt tal log han inte en enda gång. Något måste skillnaden betyda, även om jag inte riktigt vet vad.

Jan Björklund höll sig mer till spelets idé, då han talade mer ideologi och mindre sakpolitik (även om han kom in en hel del på skolpolitiken mot slutet av anförandet). Jan Björklunds uppgift underlättades av att det är liberalismen och de liberala värdena som idag står under attack, i Sverige och i Europa. Vänster-högerkonflikten är naturligtvis fortsatt viktig, men den politiska nerven i dagens politiska debatt ligger inte där.

Det är märkligt att Jan Björklund i dagens polariserade debatt inte lyckats på Libralerna att växa alls. I stället är det Centerpartiet och Annie Lööf som lyckats växa och profilera som som Sveriges liberaler med stor L. Det är som om Jan Björklund och Liberalerna försöker kombinera en liberal frihetstanke med auktoritära tillrop om ordning. Men ett parti som försöker göra både ock riskerar att hamna i ett fält som heter ingendera. Och utifrån den positionen är det svårt att attrahera väljare.

I morgon är det dags för Jonas Sjöstedt. Honom träffade jag av en slump i riksdagscafeterian i dag, och han var på mycket gott humör. Vi får väl se hur det goda humöret tar sig uttryck i anförandet. Kanske ser han fram emot den stundande vinst i välfärdsdebatten inför riksdagsomröstningen inom kort?

Tal till nationen - Ebba Busch Thor

I kväll kl 19.15 är det premiär för SVT:s nya satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028. Under 14 minuter får varje partiledare fritt tala in i kameran, utan att avbrytas av politiska motståndare eller kritiska journalister. Tanken är att partiledaren ska tala om partiets framtidsvisioner och värderingar, och inte om enskilda politiska sakfrågor.

Jag tycker det är ett bra initiativ av Sveriges Television, och det ska bli spännande att se hur försöket faller ut. Blir det ett staplande av talepunkter, eller förmår någon eller några av partiledarna att få det att bränna till? Förr oss som tycker att de traditionella partiledardebatterna för länge sedan stelnat i sina former är varje försök till förnyelse något som bör bejakas.

Först ut är Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Programmet ligger förstås redan ute på SVT Play. Inte ens en gammal tablåtittare som jag väntar till kl 19.15. Jag ska se programmet nu. Återkommer om 14 minuter.

(14 minuter senare)

Nu har jag sett programmet. Själva taletiden var 13 minuter. Av dessa 13 minuter var det inte särskilt många som ägnades åt Kristdemokraternas framtidsvisioner, och Ebba Busch Thor sade explicit att hon avstod från att berätta hur hennes Sverige 2028 skulle se ut. Lite synd, tycker jag, eftersom det ju var själva programidén.

I stället blev anförandet ett traditionellt valtal, där Ebba Busch Thor räknade upp välkända samhällsproblem och presenterade Kristdemokraternas lika välkända förslag på lösningar (mer pengar till vården, bygg fler äldreboenden, avskaffa landstingens sjukvårdsansvar, fler poliser, fler brottsförebyggande åtgärder, förbjud böneutrop etc) samt partiets inställning i regeringsfrågan (vi tänker avsätta Stefan Löfven och vill bilda en moderatledd alliansregering).

Redan i första meningen i ett tal på 13 minuter som skulle handla om partiets framtidsvisioner lyfte Ebba Busch Thor fram behovet av ett förbud mot böneutrop. I första meningen. Temat återkom sedan längre fram i talet. Jag grubblar regelbundet över hur Kristdemokraterna kunde hamna där de nu faktiskt har hamnat.

*

I morgon är det dags för Jan Björklund. Då tar vi nya tag. Den sömnlöse kan se Jan Björklunds tal på SVT Play redan kl 02.00 i natt.

Ovisst opinionsläge. M ned i Novus, S ligger still

I min förra post varnade jag för att dra för långtgående slutsatser av den Sifo-mätning som visade på en kraftig nedgång i opinionen för Socialdemokraterna efter partiets utspel om en mer restriktiv migrationspolitik. En mätning är ingen mätning. I dag presenterades Novus mätning för samma period, och där har Socialdemokraterna inte minskat alls. I stället minskar Moderaterna med 1.5 enheter till 20.6 procent och Sverigedemokraterna ökar 1 enhet till 19.2 procent. (Ingen av dessa förändringar är signifikanta. Däremot visar Novus på en från januari signifikant nedgång för Moderaterna och en signifikant uppgång för Sverigedemokraterna.)

I Novus leder de rödgröna partierna över Alliansen med 39.6 mot 37.9 procent. Novus-mätningen ger förstås Socialdemokraterna viss arbetsro. Men den arbetsron kan bli kortvarig när nya mätningar kommer. Sifo-mätningen genomfördes under en kortare tidsperiod direkt efter socialdemokraternas migrationspolitiska utspel och kan därför tydligare ha fångat upp en eventuell opinionsförändring. En framgångsrik valrörelse kan inte byggas på ett ängsligt sneglande på opinionsmätningar.

Min analys kvarstår. Socialdemokraterna har tänjt sig så långt det går i "hårda" frågor kring migration, lag och ordning och tiggeri. En fortsatt profilering på dessa frågor riskerar att demobilisera viktiga delar av partiet och bidrar till att befästa och stärka en politisk dagordning som främst gynnar Moderaterna och Sverigedemokraterna.

I stället måste partiet skapa politisk nerv och konflikt i viktiga politiska frågor som rör välfärd, sjukvård, jobb och arbetstidsfrågor. Givet de stora ideologiska skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Alliansen är det ingen omöjlig uppgift. Lyckas partiet med detta kan vi se fram mot en energigivande valrörelse med tydliga politiska skiljelinjer i frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Låt oss hjälpas åt att se till att så blir fallet!

Socialdemokraterna och den politiska dagordningen

I dagens Sifo minskar Socialdemokraterna med 3.2 procentenheter, från 28.4 till 25.2 procent. Samtidigt ökar Sverigedemokraterna med nära fyra procentenheter, från 14.8 till 18.7 procent.

Undersökningen är den första som genomförts efter socialdemokraternas migrationspolitiska utspel för två veckor sedan, där det bland annat slogs fast att den tillfälliga, restriktiva migrationslagen ska permanentas. Utspelet mötte intern kritik, bland annat från sidoorganisationer som lyfte fram permanenta uppehållstillstånd och underlättad anhöriginvandring som viktiga grundstenar i en solidarisk, socialdemokratisk migrationspolitik.

En mätning är ingen mätning. Låt oss därför vara försiktiga och avvakta ytterligare några dagar innan vi drar några mer definitiva slutsatser. Om mätningen stämmer ger det stöd åt det jag tidigare anfört - en fortsatt profilering på "hårda" frågor från socialdemokratiskt håll bidrar till att befästa och stärka en politisk dagordning som gynnar Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna borde i stället förändra den politiska dagordningen genom att skapa politisk nerv i frågor som rör välfärden, som sjukvård, jobb och arbetstidsfrågor. Fler stora socialdemokratiska utspel med "hårda" förslag kring migration, brott och straff eller tiggeri blir att jaga vind - och vi vet hur det brukar sluta. Om partiet lyckas skapa konflikt i välfärdsfrågor - och det borde inte vara så svårt givet de viktiga ideologiska skillnaderna mellan socialdemokrater och moderater -  finns det fortfarande goda möjligheter att vända den nedåtgående trenden och åstadkomma ett valresultat som främjar partiets värden om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Ulf Kristerssons logik (?) om Alliansen och flyktingpolitiken

Jag blir inte klok på Alliansens logik i flyktingpolitiken. När Centerpartiet berättade att partiet tänkte stödja det rödgröna lagförslaget om att ge unga ensamkommande en ny chans att stanna i Sverige fick Annie Lööf ta emot en skur av skarp kritik från sina allianskamrater. Kritiken riktade inte bara in sig på ställningstagandet i sig, utan också på att Centerpartiet valt att gå sin egen väg i frågan. Detta är självklart också olyckligt för Alliansen. Det är inget att hymla om, sade moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström fyllde på: Det är klart att det påverkar trovärdigheten i Alliansen.

Men samtidigt som Moderaterna rasar över att Centerpartiet valde att gå sin egen väg så vill Ulf Kristersson själv gärna se en uppgörelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om flyktingpolitiken, utan att en sådan överenskommelse först förankrats i Alliansen. Det finns sakliga förutsättningar för S och M att göra upp om detta, säger Ulf Kristersson till Dagens Nyheter.

Ulf Kristersson tycker således att det är OK att Moderaterna gör upp med S om hela flyktingpolitiken. Men han tycker inte det är OK att Centerpartiet ger sitt stöd åt ett enda enskilt rödgrönt lagförslag om flyktingpolitiken. Logiken, någon?

Annie Lööf skräder inte orden när hon kommenterar Ulf Kristerssons utspel. Till Sydsvenskan säger hon: Moderaterna kan inte köra sitt eget race. I så fall lämnar man den alliansregering man varit med och bildat.

Jag varken hoppas eller tror på en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i invandringsfrågan före valet. Invandringspolitiken bör behandlas som vilken annan politisk sakfråga som helst. Här finns ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer mellan partierna, och dessa skiljelinjer bör synliggöras för väljarna inför valet. Här finns också, vilket statsvetaren Andreas Johansson Heinö betonar - stora skiljelinjer inom respektive parti. Dessa skiljelinjer kan inte trollas bort genom en järnaxel mellan S och M.

Ge inte upp kampen för fred och för en palestinsk stat!

Över 50 palestinier har i dag dödats av israelisk militär vid gränsen mellan Gaza och Israel. Bland de dödade återfinns enligt uppgift en 14-årig pojke och en äldre man i rullstol. I skrivande stund stiger dödstalen fortfarande. Våldsamheterna utgör en grym och tragisk inramning av firandet av Israels 70-årsjubileum och uppmärksammandet av Nakba - den palestinska flyktingkatastrofen som tog sin början när omkring 700 000 palestinier flydde från sina hem i samband med krigshandlingar vid staten Israels tillkomst.

Konflikten mellan israeler och palestinier är i dag synnerligen fastlåst. Inga förhandlingar är i sikte och Donald Trumps skrävlande om sin fantastiska fredsplan har hittills utmynnat i ett fiasko. I dag invigs också den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem - ett öppnande som väcker oro och vrede på många håll och som innebär ökad risk för att våldet eskalerar ytterligare.

Israel styrs av en regering med högerextrema inslag. Premiärminister Benjamin Netanyahu. har inte visat någon som helst politisk vilja att bidra till upprättandet av den tvåstatslösning som är ett nödvändigt villkor för att skapa fred mellan israeler och palestinier. I Gaza styr extrema Hamas och på Västbanken har president Mahmud Abbas parti Al Fatah stelnat i sina former. Korruptionen plågar det palestinska samhället, demokratin förtorkar och Mahmut Abbas anti-semitiskt impregnerade uttalande om Förintelsen för några veckor sedan försvagade palestiniernas situation ytterligare.

Jag har mycket svårt att se några reella möjligheter att få igång en fredsprocess utan ett byte av det politiska ledarskapet i både Israel och Palestina. Tills dess är det viktigt att värna de demokratiska och fredsvänliga krafter som existerar och som kämpar i både Israel och i Palestina. De som menar att Sverige borde frysa sitt bistånd till Palestina som en konsekvens av Abbas uttalanden är helt fel ute. Det svenska biståndet går inte till den palestinska myndigheten utan till det palestinska civilsamhället. Och det är utomordentligt viktigt att detta civilsamhälle får utvecklas på ett sätt så att det kan utgöra en demokratisk och livskraftig grundbult i en framtida palestinsk stat.

Det är viktigt att parterna efterlever folkrätten och de mänskliga rättigheterna. All olaglig våldsanvändning är av ondo och ska fördömas. Israels olagliga bosättningspolitik är ett hinder för freden. Blockaden av Gaza måste hävas på ett sätt som möjliggör handel och rörlighet samtidigt som Israels säkerhet säkras. Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. Israel är den starkare parten i konflikten och har därför också ett stort ansvar för att åstadkomma en varaktig fred.

Jag är glad att Sverige som första EU-stat erkände Palestina. Jag förväntar mig att Sverige även fortsättningsvis kommer att gå i spetsen för att försöka skapa fred och etablera en demokratisk palestinsk statsbildning. Vi måste fortsätta i våra strävanden och i vårt hopp - det är det minsta vi kan göra för alla de människor i området som plågas så svårt att denna långvariga och grymma konflikt.

Migrationspolitiken och turbulensen inom S

Socialdemokraternas migrationspolitik står just nu i centrum för debatten. En hel del kritik har riktats mot de förslag till skärpningar som Stefan Löfven presenterade i fredags. Min ståndpunkt, som jag framfört i olika sammanhang, är följande.

Förslaget innehåller några positiva delar. Asylrätten förblir en grundbult i svensk flyktingpolitik, pressen måste öka på de EU-stater som smiter undan sitt ansvar att hjälpa, migrationspolitiken måste vara långsiktig och rättssäker.

En del inslag är jag starkt kritisk till. Det är fel att den tillfälliga migrationslagen föreslås bli permanent utan att först utvärderas. Det är fel att förbjuda kommunerna att ge försörjningsstöd åt människor som fått avslag på sina asylansökningar. Ett sådant förbud riskerar att slå hårt mot utsatta människor.

Därutöver tycker jag - liksom de övriga socialdemokratiska sidoorganisationerna - att permanenta uppehållstillstånd borde bli huvudregel och anhöriginvandring underlättas. Dessa åtgärder är inte bara humanitärt viktiga utan underlättar också integrationen. Människor som vet att de ska stanna i Sverige och inte behöver oroa sig för sin familj har en starkare ställning när det gäller att lära sig språk och etablera sig på arbetsmarknaden.

Reaktionerna mot förslaget har varit mycket starka. Jag har varit ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i snart tre år och aldrig tidigare mött en sådan framvällande sorg och vrede. Många uppfattar förslaget som repressivt och att Socialdemokraterna nu förespråkar en migrationspolitik som inte är värdig ett socialdemokratiskt parti. Jag och mitt kansli har under de senaste dagarna fått lägga stor kraft och möda på att försöka övertala medlemmar att stanna kvar i partiet och att försöka ge hopp och energi åt medlemmar som känner sig svikna. Ibland har vi lyckats, ibland inte. Det är otvivelaktigt så att det migrationspolitiska förslaget orsakat en demobilisering av delar av partiets aktiva kader, och detta mitt under brinnande valrörelse.

Nu går det inte längre. Enough is enough. Ska Socialdemokraterna ha möjlighet att ta initiativet i valrörelsen och med kraft gå in i valrörelsens avgörande skede är två saker nödvändiga.

1.) Inga fler stora utspel med hårda förslag i auktoritär/repressiv riktning i frågor om till exempel migration, tiggeri eller brott och straff. Partiet kommer inte längre där, utan har redan tänjt sig till bristningsgränsen. Fler förslag i den riktningen kommer bara att leda till att den politiska spelplanen förskjuts ytterligare till Moderaternas och Sverigedemokraternas fördel, samtidigt som partiets egna medlemmar demobiliseras ytterligare och splittringen inom partiet riskerar att öka.

2.) Gå fram med en stor välfärdsreform som skiljer vänster från höger och som bidrar till ökad jämlikhet. En sådan reform skulle visa att det spelar stor roll om det blir en rödgrön eller en borgerlig regering efter valet. En sådan reform skulle också påverka den politiska dagordningen, hålla samman partiet och entusiasmera partikadern.

Än finns det möjlighet för Socialdemokraterna att göra ett bra val. Men då gäller det att de nu synliggjorde slitningarna får möjlighet att läka och att partiet kan samla kraft. Till den desillusionerade socialdemokratiska väljaren vill jag säga: Tro inte ett ögonblick att Sverige får en mer öppen och solidarisk migrationspolitik med en moderatledd regering. Håll i. Stå emot. Ett starkt rödgrönt valresultat i höst är en nödvändig förutsättning för att främja de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som vi håller så högt.

Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Flykten valde oss. Därför är vi här

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Stig Dagerman
Dagsedlar 21 april 1953

50 år sedan Båstadkravallerna. En personlig betraktelse

I morgon, torsdag 3 maj 2018, är det exakt 50 år sedan som demonstranter i Båstad stoppade Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia (dagens Zimbabwe).

Jag var nio år och gick i fjärde klass på Strandängskolan i Båstad. Jag älskade att titta på tennis, förstod mig inte så mycket på politik. Vår klasslärare Thorild Edbergh - salig i åminnelse - försökte förklara problematiken: Var det verkligen rätt att spela tennis mot ett land där svarta och vita inte behandlades lika och där svarta människor inte hade samma rättigheter? Well, lillgammal som jag var redan då värjde jag mig mot problematiken med floskeln att "idrott och politik hör inte ihop".

De tumultartade demonstrationerna ledde till att matchen i hast flyttades till Bandol på Franska Rivieran. Sverige vann med 4-1. Jag tror att jag fortfarande någonstans i källaren har kvar de rhodesiska spelarna Adrian Beys och Frank Salomons autografer. Min mamma Soli Bjereld jobbade på Pressbyrån mitt i Båstad, och otaliga är de autografer hon kärleksfullt insamlade åt mig från mer eller mindre kända kunder.

Tidsandan var något annorlunda då, för att uttrycka det milt. När ordföranden för Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist ombads kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag svarade han: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968).

Nej, det var inte bättre förr.

Bland de få Båstadbor som deltog i demonstrationerna mot matchen återfanns prästen Ingemar Simonsson. Efter demonstrationerna utsattes Ingemar Simonsson och hans familj för hatattacker, trots att han bara deltagit i den del av demonstrationen som inte ledde till tumult. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem. Författaren Bo Lindblom har i boken Fallet Båstad (Wahlström & Widstrand, 1968) återgivit ett urval av de anonyma hot- och hatbrev som sändes till Ingemar Simonsson. Delar ur dessa kan läsas här. Men läs med försiktighet. Vi talar om näthat i dag. Men hatet var sannerligen inte mindre förr.

Se gärna Bo Widerbergs utmärkta film om de dramatiska händelserna i Båstad, Den vita sporten (1968). Jag ser Bo Widerberg sittandes på Hotell Skansens tak, med filmkamera i ena handen och med en megafon i den andra, hojtandes "Jag är på er sida" till misstänksamma demonstranter som trodde att det var SÄPO som filmade. Kanske minns jag fel, men jag minns det så.

Bara sju år senare var allt förändrat. I september 1975 mötte Sverige militärjuntans Chile i en Davis Cup-match i tennis i Båstad. Jag var 17 år, hade just flyttat till Göteborg och det var en självklarhet för mig att åka hem till Båstad och delta i demonstrationen. Antalet demonstranter var ungefär det tiodubbla jämfört med 1968. Debatten handlade om på vilket sätt man skulle demonstrera och protestera, inte om att idrott och politik inte hörde ihop. Matchen kunde genomföras utan större störningar. Sverige vann med 4-1.

Om allt detta kan ni förstås också läsa i min och Marie Demkers bok med den ödmjuka titeln 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg, 2018).

Hur uppmärksammar jag då själv 50-årsdagen av dessa ikoniska händelser? Jo, genom att presentera en rapport om ett helt annat ämne, på Timbro i Stockholm. Underliga äro i sanning Herrans vägar.

Första maj, 2018. Några personliga intryck

I dag hade jag glädjen att 1 maj-tala i Alingsås. Det är tredje året i rad jag 1 maj-talar, och det är lika roligt och spännande varje gång.

I mitt tal (snart på en länk nära dig) tog jag upp vilket fantastiskt bra land Sverige är att leva i, samtidigt som jag betonade de samhällsproblem som finns inom till exempel sjukvård, skola, polis, bristande jämställdhet och servicen till funktionshindrade. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våd mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas. I kampen för att lösa dessa problem ska vi aldrig ställa svaga grupper mot varandra.

Som jag sa i mitt tal: Jag vill att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett internationellt föregångsland näd det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling, jämställdhet och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till valseger 2018.

Vid torgmötet i Alingsås deltog ungefär 150 personer. Men det är fantastiskt att efter torgmötet samlades ett 50-tal personer för att lyssna på ett post-speech speech, eller snarare delta i ett post-speech samtal om den politiska framtiden för Sverige och för socialdemokratin. Jag är djupt imponerad av ett så starkt politiskt engagemang. Tack alla som kom och bidrog i den viktiga diskussionen.

Därefter rusade jag till Göteborgs-tåget, i from förhoppning om att åtminstone hinna räkna Socialdemokraternas demonstration i Göteborg (jag har ju räknat demonstrationsdeltagare i ett par decennier). Jag missade med fem minuter. Men jag kunde i alla fall delta i manifestationen på Götaplatsen.

Tack vare en heroisk insats av min vän och kollega Jonas Hinnfors (som också är en erfaren och trovärdig demonstrationsräknare) så vet vi att antalet deltagare i Socialdemokraternas tåg i Göteborg i år uppgick till cirka 1 100 deltagare. Förra året var antalet deltagare 1 350. Även om vädrets makter inte var nådiga denna gång, så gestaltar det låga antalet deltagare, särskilt med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare, partiets nuvarande problem i Göteborg.

Nu tar vi nya tag. Om fyra månader är det val. Jag tänker ägna valrörelsen åt att kämpa för ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Välkomna på färden!