Blir Donald J. Trump USA:s näste president?

För mindre än ett år sedan var det svårt att hitta någon enskild seriös politisk kommentator som trodde att Donald J. Trump skulle gå segrande ur den republikanska primärvalskampanjen. Men det gjorde han - med dunder och brak.

I dag är politiska bedömare något mer nedtonade i sina kommentarer om huruvida Donald J. Trump också kommer att kunna besegra Hillary Clinton och bli USA:s näste president. Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Donald J. Trumps chanser att vinna valet till 49 procent, mot Hillary Clintons 51 procent.

För bara ett par veckor sedan uppskattade Nate Silver Donald J. Trumps chanser till endast 23 procent, mot Hillary Clintons 77 procent. Det går fort i politiken ibland.

Jag noterar att svenska Unibet är något mer säkra. De ger 1.55 i odds på Hillary Clinton, mot 2.40 i odds på Donald J. Trump.

Erfarenheten säger att opinionsmätningar genomförda före Republikanernas och Demokraternas partikonvent ger dålig vägledning om hur valet kommer att gå. Opinionsmätningar genomförda efter konventen ger betydligt bättre vägledning. Men då får vi väga in att republikanernas och demokraternas konvent i år genomfördes tidigare än vanligt.

En sak som jag tycker diskuteras för lite är hur mycket Donald J. Trumps oförmåga att ena sitt parti kommer att ligga honom i fatet i valkampanjen. I Sverige är en partiledares viktigaste uppgift kanske inte att samla så många röster som möjligt, utan att hålla samman sitt parti. Nu är Donald J. Trump ingen partiledare och det amerikanska partiväsendet skiljer sig avsevärt från det svenska. Men ändå. Ett splittrat republikanskt parti kommer att ge Donald J. Trump uppförsbacke i höstens presidentvalskampanj. Motigheterna gäller kanske inte främst finansieringen, utan professionaliteten i kampanjapparaten och risken att många republikanska aktivister demobiliseras.

Frågan är om uppförsbacken blir så brant att Trump misslyckas. Too early to tell. Tills vidare håller världen andan.

Allt färre söker asyl i Sverige. Återinför permanenta uppehållstillstånd och sluta splittra familjer

Allt färre människor på flykt får möjlighet att söka asyl i Sverige. I dag meddelade Migrationsverket att endast 34 500 människor förväntas söka asyl i Sverige i år. Bedömningen innebär nästan en halvering jämfört med i april, då Migrationsverket räknade med omkring 60 000 asylsökande under 2016.

Den viktigaste förklaringen till att allt färre människor kommer till Sverige för att söka asyl är, enligt Migrationsverket, skärpta gränskontroller i Europa. Migrationsverket lyfter särskilt fram det kontroversiella avtalet mellan EU och Turkiet.

Om antalet asylsökande minskar kraftigt och förändringen har sin grund i skärpta gränskontroller i Europa urholkas argumenten för att hålla fast vid tillfälliga uppehållstillstånd och vid åtgärder som avsevärt försvårar familjers återförening. De tillfälliga uppehållstillstånden innebär en ökad osäkerhet för de som allra mest behöver säkerhet och trygghet och försvårar integrationen av dem som beviljats asyl i Sverige. Att splittra familjer innebär ökat lidande och försämrade möjligheter till integration.

På twitter skriver justitieminister Morgan Johansson att den nedskrivna prognosen innebär att vi nu kan satsa på att ”ge alla de flyktingar som kom förra året en bra start i Sverige”. Det är utmärkt. Ett första steg på den vägen vore att återinföra permanenta upphållstillstånd och undvika att splittra familjer.

Fem år efter Utøya. Känn ingen oro och tappa inte modet

I dag är det fem år sedan de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utøya och vi högtidlighåller minnet av dess offer. Tillsammans med delar av min familj tillbringade jag den ohyggliga kvällen i en uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnemål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev Ali Esbati. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt. Jag glömmer det aldrig.


På dagen fem år senare domineras nyhetsförmedlingen av Donald J. Trumps vulgära och svartmålande tal inför det republikanska konventet i Cleveland, Ohio. Ett tal så hatiskt och så exkluderande att det för bara ett par år sedan hade varit politiskt omöjligt att framföra av en presidentkandidat för ett av de två stora amerikanska partierna. Samt av Turkiets uppmaning till angiveri genom att be svenskar samla in uppgifter om anhängare till Fethullah Gülen och ringa in och rapportera till president Erdogans kansli.

Jag vill hedra offren från Oslo och Utøya genom att än starkare och än mer ihärdigt stå upp för mänskliga rättigheter och för en internationell rättsordning. Jag vill slåss för ett samhälle präglat av öppenhet och jämlikhet. I dessa bistra tider förlitar jag mig allt oftare på Johannes 14:27. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Asylrätten kan aldrig "ersättas" av flyktingkvoter

Göteborgs-Postens så kallade liberala ledarsida vill avskaffa asylrätten. Ledarskribenten Håkan Boström skriver att rätten till asyl nu "måste ersättas" av ett slags kvotsystem där stater själva väljer hur många flyktingar de vill ta emot.
 
Men asylrätten kan inte "ersättas". Asylrätten är en ovillkorlig mänsklig rättighet. Den kodifieras i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års Flyktingkonvention. Asylrätten ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.

Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia. Debatten bör handla om hur asylrätten kan utvecklas och tillämpas på ett bättre sätt, inte om att den skall avvecklas eller ersättas.

Det är inget fel på flyktingkvoter i sig. Flyktingkvoterna bör utökas och fler EU-stater bör ta ett betydligt större ansvar. Men flyktingkvoter kan aldrig ersätta asylrätten. I stället kan flytkingkvoter på sikt bli ett av flera redskap i utvecklingen och tillämpningen av asylrätten. Utgångspunkten måste vara att Europa ger fler människor skydd, inte färre.

Sorgen och vreden över dådet i Nice

Min första riktiga utlandsresa gick till Nice. Jag var 18 år och reste tillsammans med vännen Magnus Janson dit på en charterresa. Vi bodde på Hotell Napoleon och resan var den typen av formativ upplevelse som bokstavligen skapar minnen för livet. Jag kan minnas nästan varje enskild detalj - hur medresenärerna såg ut och vad några av dem hette, dofterna, ljusen, apoteksbesöket, solstolarna på stranden, insekterna, maten, Andrus Kangros överraskningsbesök, vinsten på casinot som vi sent på natten lade i en sovande tiggares mössa och Charlie Brown-böckerna som Magnus köpte.

Jag har inte återvänt till Nice sedan den resan för exakt 40 år sedan. Hustrun och jag hade en inbokad resa dit, men den försvann i askmolnet från den isländska vulkanen Evjafjallajökulls utbrott våren 2010. Vi fick resa till Simrishamn i stället. Det var som att makterna ville att mina ungdomsminnen från Nice skulle få förbli orörda.

Orden räcker inte till för att gestalta vreden och sorgen över nattens avskyvärda våldsdåd i Nice. Vreden över grymheten och den besinningslösa ondska som släpptes loss över oskyldiga människor. Sorgen över alla dessa döda, över lidandet för de skadade och efterlevandet. Sorgen över att våldet än en gång fått slå till, mitt i det fria och öppna samhället.

Som jag skrev efter attacken mot gayklubben i Orlando, Florida: Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa.

Vi får aldrig ge upp kampen mot de individer eller rörelser som begår våldsdåd eller terrorhandlingar. Det bästa sättet att stå emot är att aldrig låta dem påverka vårt sätt att leva tillsammans. I dag sörjer vi. I morgon måste vi vara modiga och fortsätta värna det öppna samhället.

EU-kommissionens förslag om ny asyllagstiftning oroar

Jag har inte i detalj hunnit ta del av EU-kommisionens förslag från idag om en gemensam asyllagstiftning för EU-staterna. Men medierapporteringen ger anledning till viss oro, och det blir en viktig fråga att följa fråga framöver.

EU-kommissionen föreslår enligt Svenska Dagbladet att asylsökande med alternativt skyddsbehov – den stora majoriteten av de asylsökande – beviljas ettåriga tillfälliga uppehållstillstånd, medan asylsökande med flyktingstatus beviljas treåriga tillfälliga uppehållstillstånd. Där ligger förslaget på ungefär samma nivå som den mer restriktiva flyktingpolitik Sverige just infört.

Men den svenska restriktiva flyktingpolitiken skall vara tillfällig. Efter senast tre år skall de permanenta uppehållstillstånden återinföras. Det vore oacceptabelt om en gemensam EU-lagstiftning skulle förhindra Sverige att återinföra permanenta uppehållstillstånd.

Allt oftare pratas det också om att öka antalet kvotflyktingar till Sverige och till EU. Det är bra. Men ibland framställs det som att ett ökat antal kvotflyktingar skulle ske på bekostnad av asylrätten. Så får det naturligtvis inte bli. Rätten att söka asyl är en ovillkorlig mänsklig rättighet, oavsett hur många kvotflyktingar Sverige och EU tar emot. Ett utvidgat kvotflyktingsystem får heller inte leda till att EU tar emot färre flyktingar än i dag. Tvärtom måste antalet flyktingar som erbjuds en fristad i Europa öka.

Antalet människor som söker asyl i Sverige är i dag extremt lågt - det rör sig om några hundra i veckan och har varit så under en lång period. Givet denna utveckling borde Sverige redan nu förbereda en återgång till den tidigare mer humana flyktingpolitiken - återinför de permanenta uppehållstillstånden och underlätta familjeåterföreningen så snart som möjligt.

Som sagt - EU-förslaget är helt nytt och det är möjligt att det också inrymmer positiva inslag. Jag återkommer i frågan så snart bilden har klarnat.

Varför lyfter inte Vänsterpartiet i opinionen? Inkomna svar.

Igår talade Jonas Sjöstedt i Almedalen, Han höll ett optimistiskt och ideologiskt inspirerat anförande. Jag brukar ha svårt för lustigheter i politiska tal (lustigheterna blir ofta konstruerade putslustigheter). Men jag tyckte det var roligt när han liknade Socialdemokraterna vid ett gammalt ånglokomotiv, på vilket Miljöpartiet stod längst bak och skyfflade kol. Metaforen blev ännu roligare när min vän Anita Lomander på twitter tillade: "Och på taket sitter Vänsterpartiet och viftar med sina plakat".

Igår inbjöd jag också till att ge förslag på förklaringar till varför Vänsterpartiet trots till synes goda yttre förutsättningar inte växer mer i opinionen. De förslag jag själv förde fram var agendasättningen (det politiska samtalet handlar väldigt lite om de frågor Vänsterpartiet vill prata om), att partiet uppfattas som ett oseriöst flankparti, att partiet genom budgetsamarbetet med regeringen uppfattas som en del av makten samt att partiets retorik är för tråkig och akademisk.

Jag har fått in massor av kommentarer och förslag, på bloggen, på Facebook och på twitter. Många passade bara på att uttrycka sina aversioner mot Vänsterpartiet i största allmänhet, men det kom också in en hel del seriösa svar. Jag grupperar de inkomna svaren i tre kategorier enligt nedan.

1.) Vänsterpartiet förknippas fortfarande med sitt kommunistiska förflutna. Partiet har visserligen ett helt nytt ledarskap och nytt program, men det historiska arvet spelar roll. (Detta var den vanligaste förklaringen i de inkomna svaren.)

2.) Vänsterpartiet är för dogmatiskt. Partiet formulerar orealistiska krav, som till exempel att Sverige skall lämna EU och att alla vinster i välfärden skall förbjudas. Det blir mycket snack, och för lite verkstad.

3.) Vänsterpartiet är för pragmatiskt. I praktiken erbjuder partiet bara mer och bättre S-politik, inte så mycket som är kvalitativt annorlunda. Regeringstrovärdigheten prioriteras på bekostnad av visioner som får människors hjärtan att klappa fortare.

Därutöver har några hävdat att partiet är för kulturrelativistiskt för att bli relevant för väljarna.

Vänsterpartiet kan således uppfattas som både för pragmatiskt och för dogmatiskt. Det är flankpartiets ständiga dilemma. Miljöpartiet har åtminstone tidigare brottats med samma problem. Och utan att göra någon som helst jämförelse i övrigt så arbetar Sverigedemokraterna aktivt med att frigöra sig från sitt ursprung i naziorienterade miljöer.

Det är klart att många av svaren ovan avspeglar de svarandes egna värderingar och förhoppningar. Förklaringarna är förstås heller inte ömsesidigt uteslutande. I stället är de överlappande och ibland sammanhängande.

Själv tror jag att Vänsterpartiet måste utveckla ett språk och en politik där de tydligare framstår som en opposition till den rödgröna regeringen. En opposition som kan fånga upp missnöjda och partipolitiskt vankelmodiga mitten-vänsterväljare och erbjuda dem ett hem som inte präglas av populism utan av en ideologiskt impregnerad och sammanhållen sakpolitik. En sådan oppositionsroll utesluter inte enskilda överenskommelser om budgeten,

Kanske är det just detta partiet redan försöker. Men i alla fall.

Varför lyfter inte Vänsterpartiet i opinionen?

Varför lyfter inte Vänsterpartiet i opinionen? Vi har en parlamentariskt svag regering, en opposition som trevande söker sin väg och som väljer att inte fälla regeringen och ett nationalkonservativt parti som i flera avseenden representerar allt som Vänsterpartiet inte är. Vänsterpartiet påstår sig också ha "vunnit rekordmånga nya medlemmar" sedan valet 2014.

Ändå ligger Vänsterpartiet på opinionssiffror som endast marginellt ligger över valresultatet 2014. I senaste mätningen från Svensk väljaropinion (Novus/Ekot) får Vänsterpartiet 7.4 procent, mot valresultatet på 5.7 procent.

Kan det röra sig om agendasättningen - det vill säga att det politiska samtalet väldigt lite handlar om de frågor som Vänsterpartiet vill att det skall handla om? Att identitetsfrågor och svenska värderingar dominerar i stället för resursrågor och traditionella vänster-högerfrågor?

Eller har det politiska samtalet förflyttats mot mitten/höger på ett sätt som innebär att Vänsterpartiet av många på ett negativt sätt uppfattas som ett flankparti? 

Är Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts politiska retorik för seriös och akademisk i en tid då det politiska samtalet präglas av populism och grova förenklingar?

Uppfattas Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen mer som en del av den politiska makten än som ett oppositionsparti?

Det skulle vara roligt att inför Jonas Sjöstedts tal i Almedalen i kväll köra lite informell crowdsourcing kring frågan: Varför ökar inte Vänsterpartiet mer i opinionen? Så hör gärna av er med era synpunkter på saken.

* 

Själv ser jag fram inte bara mot Jonas Sjöstedts tal, utan också mot att innan talet få lyssna på Sanna Carlstedt. Fler borde lyssna på henne.

Har debatten om "svenska värderingar" äntligen nått vägs ände?

Har debatten om "svenska värderingar" äntligen nått vägs ände?

Det är sannerligen inte ofta jag finner anledning att citera den moderate europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, men i en text från igår visar han lejonklon. På ett pregnant sätt synliggör han att det är svensk lag som utgör grunden för rättsstaten, inte några "svenska värderingar". Hökmark skriver:

Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.

(...)

 Det innebär bland annat att kvinnor, eller män, inte ska utsättas för sexuella trakasserier, övergrepp eller våld. Det är i den delen inte en fråga om värderingar som vi ska vädja till människor att omfatta, undervisa dem i eller hoppas på ett stöd för. Svensk lag ska upprätthållas genom polis, domstolar och rättsväsendets övriga institutioner.

Debatten om "svenska värderingar" har alltför ofta präglats av en medveten oklarhet från framträdande politikers sida. Avser man värderingar som har sitt ursprung i Sverige eller avser man värderingar som är vanligt förekommande i Sverige?

Ofta talar politiker om "svenska värderingar" som om dessa värderingar hade sitt ursprung här eller var specifika för Sverige - varför skulle vi annars förvänta oss att "de andra" inte känner till dem? Men i praktiken menar de värderingar som är vanligt förekommande i Sverige. Dessa värderingar är då inte specifikt "svenska", utan i stället traditionella sekulära upplysningsidéer och individualism, främst i form av mänskliga rättigheter inklusive jämställdhet mellan män och kvinnor.

Gunnar Hökmarks text var lite som barnet som berättar att kejsaren är naken. Hökmark säger säkert inget annat än vad han alltid har sagt - men han säger det vid en tidpunkt när alltför många springer runt och sneglar på vad andra säger.

Det är pikant att Gunnar Hökmark publicerar sin text dagen innan hans egen partiledare Anna Kinberg Batra talar i Almedalen. Många bedömare tror att "svenska värderingar" var tänkta att bli en viktig del i Anna Kinberg Batras tal. Det skall bli intressant att lyssna in hur hon formulerar sig i dessa frågor i kväll, givet Gunnar Hökmarks artikel.

Alla som uppehåller sig i Sverige är fria att ha vilka värderingar de vill. Men de är skyldiga att efterleva svensk lag. Det är det som kännetecknar en demokrati och en rättsstat.

Statsvetardagen i Almedalen!

Godmorgon, Almedalen! I dag är det Statsvetardagen. Sedan några år tillbaka arrangerar Statsvetenskapliga förbundet en seminarieserie med avslutande mingel på fredagen i Almedalen. Det är en väldigt bra vald dag - fortfarande är det många människor kvar i Visby, men antalet konkurrerande seminarier är mycket få. Så det brukar bli fullsatt - kom i god tid!

Statsvetardagen har redan startat. Just nu pågår seminariet The Arab Spring - What  Went Wrong, and Right? (Campus Gotland, sal E31).

Kl 10.45 är det dags för Den transatlantiska länken och säkerhetspolitisk utveckling i Europa (Campus Gotland, sal E31).

Under eftermiddagen bjuds kl 12.45 Nya manligheter - nya ojämställdheter? Om mansrollsfrågor i svensk politik (Campus Gotland, sal E31) följt kl 14.30 av Populistiska partier i Norden - från marginalen till den politiska mittfåran? (Campus Gotland, sal E31).

Dagens sista seminarium äger rum kl 16.30, Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsens uppgång och fall (Campus Gotland, sal E30, med Karin Eriksson, Jonas Hinnfors, Lisa Pelling och Yours truly).

I anslutning till dagens sista seminarium arrangeras det mytomspunna Statsvetarminglet - hjärtligt välkomna! Notera också att dagens sista seminarium och Statsvetarminglet äger rum i en annan lokal än dagens övriga seminarier.

Och så missar ni förstås inte det senaste avsnittet av Statsvetarpodden - med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld.

Jimmie Åkesson och handbojorna

Man väljer sin rekvisita. Jimmie Åkesson valde handbojor.

Jimmie Åkessons val av rekvisita i sitt tal i Almedalen i kväll illustrerar stämningsläget i den politiska debatten. Samtliga partiledare som hittills talat i Almedalen har profilerat sig genom att kräva strängare straff eller vikten av att bekämpa brottsligheten.

Annie Lööf: Strängare straff är nödvändigt för att säkra tryggheten...

Stefan Löfven: För det första ska vi bekämpa brottsligheten. Nu genomför vi en översyn av strafflagstiftningen.

Ebba Busch Thor: Sånt måste straffas hårdare.

Jan Björklund: Vi ser hur kriminella syndikat förgrenar sig över nationsgränserna, inbrottsligor som turnerar mellan länderna på somrarna.(...) EU behövs för att bekämpa brottslighet och terrorism!

Jag blir så trött på denna straffretorik. Även om de flesta partiledarna också betonar att vi måste bekämpa orsakerna till brott så blir kraven på fler poliser/strängare straff en bärande retorisk figur som är svår att förklara på annat sätt än som ett populistiskt flirtande med väljarkåren.

Men ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson har haft handbojor med sig upp i talarstolen. Jag undrar vad nästa steg blir.

Ingen har heller kunnat undgå att märka att det går en nationalromantisk våg i svensk politisk debatt. Alla talar om "Sverige" och "det svenska". Jag avslutar denna text med att själv haka på trenden. Det jag avskyr kanske allra mest i Jimmie Åkessons aggressiva och bullriga retorik är att han svartmålar och förtalar det land jag så högt älskar. Sverige.

Almedalen - Sverige i säkerhetsrådet samt Påven till Sverige

Almedalen rullar på. Toppen är nog passerad. Det sägs att den inträffade igår mellan kl 13.00 och 14.00, då nära 130 seminarier pågick samtidigt.

I dag medverkar jag i två arrangemang. Sverige, FN och Säkerhetsrådet - vad händer nu, med kabinettssekreterare Annika Söder samt svenska FN-förbundets generalsekreterare Linda Nordin (kl 16.30 Hamnplan 5, Olof Palmes Internationella Center arrangerar).

Dessförinnan har jag diskuterat Påven till Sverige - vilken är religionens plats i samhällsdebatten? Med Lotta Lundberg, Anders Piltz och Anders Lindberg (kl 15.30 Frälsningsarmén, Krukmakarens Hus, Mellangatan 21).

Samt inspelning av nytt avsnitt av Statsvetarpodden, och förhoppningsvis vara med åtminstone en bit i Prideparaden.

Kan inte heller undanhålla er minglandets vedermödor, i form av denna mingelbild från Aftonbladet med Jonas Hinnfors och undertecknad.

Om Ebba Busch Thors tal i Almedalen

Vart skall Kristdemokraterna ta vägen? När Ebba Busch Thor tillträdde var hon tydlig med att markera att KD var ett högerparti. Kunde KD genom en högerprofilering fylla det tomrum som fanns mellan Sverigedemokraterna och de övriga allianspartierna som på Fredrik Reinfeldts tid trängdes i mitten? När Moderaterna nu börjat återta sin tidigare plats till höger på vänster-högerskalan och vurmar för strängare straff och flyktingstopp finns inte längre det utrymmet kvar. Och om KD söker sig tillbaka till mitten får de trängas med mer självklart mittenorienterade partier som Liberalerna och Centerpartiet.

I kvällens tal anlade Ebba Busch Thor en traditionell konservativ profil, med fokus på nation och på familj. Kanske är partiet på väg mot en mer uttalad socialkonservativ linje, där man i flyktingfrågan kan fokusera på lättnader i regelverket om familjeåterförening.

Noterade också att Ebba Busch Thor i sitt tal inte använde ordet "Alliansen" en enda gång. Är Alliansens saga all? To early to tell. Men ju längre Moderaterna går åt höger, desto svårare blir det att återskapa den.

Lyssna gärna på dagens avsnitt av Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag bland annat diskuterar det politiska läget för Kristdemokraterna.

Almedalen - igår Stefan Löfven, idag Ebba Busch Thor

Hej vad det går, i Almedalen. Igår höll Stefan Löfven sitt anförande, och jag är glad att han valde ett ideologiskt anslag och en varm och optimistisk ton. Genom mitt ordförandeskap i Socialdemokrater för tro och solidaritet hade jag för första gången fått en reserverad plats framför scenen. Jag placerades bredvid en polis från SÄPO, och funderar lite på om det var en tillfällighet eller inte...

 Ikväll talar Ebba Busch Thor, och det skall bli spännande att se var Kristdemokraterna tänker ta vägen nu när Moderaterna alltmer återtar sin gamla position till höger på det politiska fältet. I sitt installationsanförande markerade ju Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti, vilket hennes företrädare Göran Hägglund sällan eller aldrig gjorde. Hur många högerpartier tål Sverige?

Bland mina aktiviteter idag flaggar jag extra för ett seminarium om Socialdemokraterna och flyktingpolitiken (kl 15.00 i Vårdklockans kyrka), samt ett seminarium om framtidens Mellanösternpolitik (kl 16.00 i Vårdklockans kyrka) med bl a Cecilia Uddén, Thomas Hammarberg och Nathalie Besér. Välkomna!

Och så skall ni förstås inte missa att lyssna på Statsvetarpodden, med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och undertecknad. Nytt avsnitt finns här.

Förhoppning inför Stefan Löfvens tal i Almedalen

Hektiska dagar i Almedalen. I dag har jag varit i Svenska Dagbladets tält och diskuterat Socialdemokraterna och det politiska läget, medverkat i samtal med Svenska kyrkan om om religion och samhälle, i Ekot kritiserat den nya repressiva flyktinglagstiftningen, intervjuats om den samma av sajten Makthavare.se samt medverkat i Rädda Barnens kampanj #orädd.

Nu rusar jag vidare för att kl 16.00 leda ett samtal om socialdemokratisk utrikespolitik inför framtiden, med IUSY:s generalsekreterare Evin Incir, riksdagsledamoten Sara Karlsson och Utrikespolitiska institutets direktör Mats Karlsson. Ingen kan säga att jag inte utnyttjar tiden när jag är här. :-)

I kväll hoppas jag att Stefan Löfvens i Almedalen håller ett starkt ideologiskt färgat tal, där han betonar jämlikhetens betydelse för samhällsbygget och för att lösa de problem vi förknippar med segregationen. Jag är trött på alla rop om mer poliser och strängare straff. Hade vi kunnat komma åt problemen med sådana åtgärder hade det varit lätt att vara politiker.

Känn ingen oro och tappa inte modet, säger Johannes (14:27). Ord att hämta styrka i, i denna orons tidevarv.

Annie Lööf - som inte talade om "svenska värderingar"

I kväll talade Annie Lööf i Almedalen. Gotland är ett starkt centerfäste, vädret var vackert och där var mycket folk. Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU utnyttjade tillfället till att demonstrera mot Annie Lööf med banderollen Varför vill du inte fälla regeringen med Ebba? Men som statsvetarkollegan Jonas Hinnfors påpekade på twitter: "Frågan är väl - vill Ebba?"

Foto: Jonas Hinnfors

Annie Lööf talade om värderingar. Men - som Göran Eriksson i Svenska Dagbladet noterade - talade hon inte om "svenska värderingar" utan om "universella värderingar": Det finns tydliga, universella värderingar. Som gäller över tid, över rum, över nationsgränser.

Det var också ett allianssamlande tal. Överhuvudtaget tycks Annie Lööf för tillfället mer vilja spela rollen som potentiell alliansledare än vad Jan Björklund gjorde igår.

I morgon medverkar jag redan kl 10.00 i Svenska Dagbladets tält i Almedalen, för att diskutera Socialdemokraternas politiska läge. Kl 11.00 finns jag hos Svenska Kyrkan för att samtala om religion som utmaning och resurs, hot eller möjlighet. Återkommer med eftermiddagens och kvällens program.

Mest orolig är jag över att Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i morgon spelar in ett avsnitt av Statsvetarpodden utan min medverkan. Gud vet hur de kommer att utnyttja detta tillfälle...

Dagens avsnitt av Statsvetarpodden kan för övrigt avlyssnas här.

Jan Björklund i Almedalen - två korta kommentarer

Jag ankommer inte Almedalen förrän i morgon måndag, och hade därför inte möjlighet att lyssna på Jan Björklund på plats. Men här kommer två korta kommentarer till hans anförande, vilket i sin helhet kan läsas här.

1.) Jan Björklund ägnade nästa hela sitt tal åt EU i skuggan av Brexit och det gjorde han alldeles rätt i. Inför den brittiska omröstningen var det många som oroade sig över att en seger för Brexit skulle smitta av sig i den svenska opinionen. Än så länge har vi inte sett några sådana tendenser. EU-motståndarna och EU-kritikerna har haft en låg profil i debatten. Genom sitt engagerade tal för EU förstärker Liberalerna sin ledarroll i inom Alliansen i Europafrågorna.

2.) Genom sitt tal bidrog Jan Björklund till att synliggöra skiljelinjerna inom Alliansen, vilket andra bedömare också påpekat. I min förra text påvisade jag att det nu finns många liberaler som förespråkar att allianspartierna går till val 2018 med separata program i stället för ett gemensamt alliansprogram. Kärnkraft, försvaret, euron, ökad överstatlighet inom EU. Liberalerna profilerar sig. Det är nog bra - här och nu. Vi får se hur det påverkar möjligheterna för de borgerliga partierna att återförenas i en kraftfull Allians inför valet 2018.

Hej då till Alliansen?

"Säg hej då till Alliansen", uppmanar liberala Eskilstuna-Kurirens politiske chefredaktör Alex Voronov på tidningens ledarsida. Voronov instämmer i den argumentation som Liberala ungdomsförbundets ordförande Henrik Edin förde fram på DN Debatt för ett par dagar sedan, om att Moderaternas högervridning fört allianssamarbetet till vägs ände: Edin skrev: Blockpolitiken leder till en begränsning av den politiska debatten. Det är en utveckling som behöver brytas. Därför bör allianspartierna gå till val med enskilda valmanifest 2018.

Moderaternas vandring mot mitten var en nödvändig förutsättning för att Alliansen skulle kunna bildas och bli framgångsrik. När Moderaterna drar mot höger igen ifrågasätts förutsättningarna för en gemensam allianspolitik även inifrån de borgerliga leden. Samtidigt anar Moderaterna att deras möjligheter att återvinna regeringsmakten 2018 minskar kraftigt om inte Alliansen håller samman. Det kommer att bli mycket fokus på Anna Kinberg Batras försök att hålla sammas såväl sitt eget parti som Alliansen fram till och med valet 2018.

I dag är det Liberalernas dag i Almedalen och kl 19.00 får Jan Björklund upp i talarstolen. Jag följer än så länge händelseutvecklingen från fastlandet, anländer till Visby först i morgon. Men redan i kväll kommer en kortrapport om Jan Björklunds tal.

Den som är sysslolös fram till dess kan gärna fördriva tiden med att läsa Jonas Hinnfors och min artikel på Aftonbladet Debatt i dag, där vi konstaterar att Decemberöverenskommelsen visserligen är borta, men att de problem den avsåg att lösa är kvar. Vi argumenterar för att en ny maktutredning behöver tillsättas. Artikelns resonemang är delvis hämtade ut boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bokförlaget Atlas, 2016), som vi skrivit tillsammans med Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson.

Almedalen, Hej, Hej!

Almedalsveckan slår rekord - igen. I år är närmare 3 800 arrangemang registrerade, vilket är ungefär 250 fler är det tidigare rekordåret 2014.

Jag noterar i programmet att ungefär vart tionde seminarium - 348 stycken, för att vara exakt, på något sätt behandlar digitaliseringens konsekvenser för människor och samhälle. Många digitaliseringssemnarier blir det.

För första gången medverkar också en kunglighet i Almedalen. Prins Daniel deltar i ett seminarium om barn och ungdomars fysiska ohälsa.

Jag tillhör ju dem som brukar försvara Almedalen och vilja värna dess ställning som en demokratisk mötesplats. Min ståndpunkt i den frågan har inte förändrats. Däremot tror jag det är viktigt att Almedalen försöker öppna upp sig ytterligare. En idé vore att villkora alla seminarier med att de skall kunna följas på webben. Det måste också bli lättare att ordna boende. Jag känner politiskt intresserade personer som gärna hade velat vara med i Almedalen i år, men boendefrågan blir ett för stort hinder. Det vore också bra om det arrangerades fler Almedalen i mini-format på regional och/eller lokal nivå.

Själv har jag i år fler åtaganden än någonsin tidigare. Mina insatser börjar på måndagen med seminariet Den kristne och flyktingpolitiken, där jag tillsammans med Sara Skyttedal, Elisabeth Sandlund, Thomas Idergard och Katrine Marçal diskuterar temat "Finns det en självklar kristen hållning i flykting- och invandringspolitiken eller kan den kristna tron motivera helt olika slutsatser givet olika betoningar och avvägningar?". Kl 16.00 i Katolska kyrkan, S:t Drottensgatan 12. Hjärtligt välkomna!

Jag kan också lugna alla oroliga med att Statsvetarpodden med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och yours truly kommer att spela in program måndag-fredag även under denna Almedalsvecka. Håll utkik!

För egen del kommer jag att prova ett nytt bloggformat under Almedalsveckan. Från och med måndag bjuder jag på korta bloggnotiser ett par gånger varje dag, med sinnesintryck, närvarokänsla och reflektioner. Väl mött!

Almedalen 1982. Foto: Hans Hemlin