Intryck från en partikongress

I dag medverkade jag i två arrangemang på Socialdemokraternas partikongress i Västerås. Först ledde jag ett samtal kring temat Politik utanför politiken - hur kan framtidspartiet blir relevant för fler?, med frilansskribenten och krönikören på Aftonbladets ledarsida Somar al Naher och ordföranden för HBT-s Sören Juvas. Utgångspunkten för samtalet var att de politiska partiernas medlemsantal halverats på bara 20 år, samtidigt som medborgarnas politiska engagemang inte visar tecken på att minska. Men i vår individualiserade tid kommer medborgarnas politiska engagemang allt oftare till uttryck på annat sätt än genom de politiska partierna. Varför är det så? Hur mycket handlar om partiernas organisationsform och om deras sätt att bedriva politiskt arbete?

En fråga som diskuterades var om Socialdemokraterna bör befrämja en mer nätverksliknande organisationsform, eller bli bättre på att samarbete med nätverksorganisationer i enskilda sakfrågor. Syntesen blev att partiet borde bejaka fler nätverksbaserade sakfrågerörelser inom ramen för sin partiorganisation - partiets organisationsform i dag är fortfarande alltför stor utsträckning territoriellt betingad. Migrationspolitiska s-föreningen nämndes som ett positivt exempel.

Därefter förde jag ett samtal med Sarah Delshad, initiativtagare till nätverket Muslimska feminister. Sarah Delshad har nominerats till Raoul Wallenbergpriset, för sin verksamhet som samhällsdebattör inom ämnen som mänskliga rättigheter, feminism och antirasism. Sarah Delshad lyfte bland annat fram bilden av muslimska kvinnor som ständigt förtryckta, en objektifiering ofta utförd av sekulära och/eller islamkritiska personer. Sarah Delshad gav också uttryck för en trötthet över att debatten om islam och kvinnor ständigt fixerade sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte.

Båda seminarierna arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Kongressförhandlingarna präglades av lugn. I första hand diskuterades organisationsfrågor och journalisterna syntes närmast sysslolöst vanka omkring i korridorerna. Expressens Niklas Svensson rasade på Twitter över att statsminister Stefan Löfven vid sidan av sin presskonferens sade sig inte ha tid att ge enskilda intervjuer.

Lite hettade det till i nyhetsflödet när det blev klart att partiledningen ställer sig bakom målet om en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det tycker jag är bra beslut. Nästa steg är en mer konkret tidsplan. Annars är det risk att det blir ett krav i stil med att monarkin skall avskaffas, men vi säger inte när.

Nu sitter jag på tåget hem till Göteborg. I morgon söndag deltar jag i Domkyrkans jubileumshögmässa (Göteborgs Domkyrka firar 200 år) och på måndag kväll ser jag IFK Göteborg på Gamla Ullevi försvara sin allsvenska serieledning när anrika Djurgårdens IF kommer på besök. Det går bra nu.

Ohederlig journalistik på Svenska Dagbladets ledarsida

Statsvetares förekomst i media är ett ständigt återkommande ämne i debatten. En del menar att statsvetarna är för många, en del att fel statsvetare är med, en del att statsvetarna kommenterar fel saker och på fel sätt. Det är bra att ämnet diskuteras. Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Jag har själv deltagit i debatten, till exempel här.

Det senaste tillskottet i debatten kom i dag på Svenska Dagbladets ledarsida, där ledarskribenten Ivar Arpi menade att statsvetare gissade för mycket och att deras gissningar dessutom alltför ofta var fel. Ivar Arpi fick under dagen svar av statsvetaren Stefan Olsson, som hävdade att statsvetare inte alls försökte "spå framtiden" utan i stället givet sina fackkunskaper försöker ge en kvalificerad bild av den aktuella situationen.

Jag tycker att Stefan Olssons svar var bra. För min egen del försöker jag alltid besvara journalisternas frågor med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet, det vill säga att utöva min profession. Därmed hade saken kunnat vara avslutad för mitt vidkommande.

Men Ivar Arpi använder två uttalanden av mig som exempel. I ena fallet är hans exempel grovt vilseledande. I andra fallet är det en direkt lögn. Jag väljer därför att redovisa och kommentera dessa två exempel nedan.

1.) Ivar Arpi skriver att jag "inför valet" 2014 tippade att SD skulle få 7,3 procent, medan partiet ju i stället fick 12.9 procent av rösterna. Inför valet? Ivar Arpi låter bli att berätta att mitt tips avgavs ett år före valet, och att det var en del av ett lättsamt valtips arrangerat av hans egen tidning (!) Svenska Dagbladet. I en text den 15 september 2013 berättar jag om valtipset och betonar det självklara - att vi ett år före valet naturligtvis inte kan uttala oss med någon större säkerhet om enskilda partiers valresultat. Men genom att i sin text dölja att tipset gavs ett år före valet och omgavs med självklara reservationer vilseleder Arpi läsaren grovt och försöker vinna en poäng på att statsvetare inte kan förutspå framtiden.

2.) I en uppföljande text under dagen påstår Ivar Arpi att jag försökt förklara en nedgång för Socialdemokraterna med 0.4 procentenheter i en enskild opinionsundersökning med att "det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition". Arpis påstående är en ren lögn. Mitt uttalande är hämtat ur Aftonbladet 3/11 2014. Av artikeln framgår tydligt att jag inte kommenterar en nedgång på 0.4 procentenheter i en enskild mätning, utan opinionsläget som helhet sju veckor efter valet. Jag beskriver till och med opinionsläget som "iögonfallande stabilt" givet den politiska turbulens som varit. Arpi länkar till artikeln i Aftonbladet, men genom att felaktigt redovisa mitt uttalande ger han läsaren en osann bild av vad jag sa. (Även Jonas Hinnfors uttalar sig i artikeln om opinionsläget som helhet, men tillskrivs på samma felaktiga grund att ha uttalat sig om en nedgång på 0.4 enheter.)

Ivar Arpis texter i dag var hans första som ny ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det vore trist om journalistisk ohederlighet blev ledarsidans signum framöver.

Finns det någon åsiktskorridor?

Den 10 december 2013 lanserade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson uttrycket "åsiktskorridoren" på sin blogg och på den kollektiva statsvetarbloggen Politologerna. Han definierade fenomenet som "den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd".

Jag tror inte uttrycket "åsiktskorridoren" hade använts tidigare, och det fick ett omedelbart genomslag i debatten. I dag har ordet nära 100 000 träffar på Google. Ofta används det i samband med en argumentation om att vissa åsikter i Sverige är "förbjudna" och att man inte får säga "hur det egentligen är" (särskilt då med avseende på invandrings- och flyktingpolitiken).

Uttrycket är kontroversiellt och ständigt omtvistat. Igår skrev t ex folkpartisten Per Altenberg en läsvärd artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, där han kritiserade hur uttrycket används i den svenska debatten.

Tvisten om uttrycket "åsiktskorridor" handlar egentligen om tre saker: 1.) Finns det en åsiktskorridor i Sverige? Det vill säga, fyller uttrycket "åsiktskorridor" en meningsfull funktion för att benämna ett relevant fenomen i svensk samhällsdebatt? 2.) Om det finns en åsiktskorridor, är det i så fall bra eller dåligt? 3.) Är den svenska åsiktskorridoren i så fall smal eller bred? Nedan följer mina svar på dessa frågor.

Finns det då en åsiktskorridor i Sverige? Om ja, är det i så fall bra eller dåligt? Ordet "åsiktskorridor" är visserligen nytt, men det fenomen som ordet syftar på är inte nytt. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Focault använde ordet "diskurs" för att namnge ungefär samma fenomen som ordet "åsiktskorridor" syftar på. I det här fallet kan en diskurs beskrivas som de värdeimpregnerade påståenden, försanthållanden och teorier som strukturerar och sätter ramarna för samhällsdebatten. Sådana dominerande diskurser är i sig varken bra eller dåliga. De har funnits i alla samhällen i alla tider. De är ett uttryck för maktförhållandena i samhället och kanske också nödvändiga för att hålla samhällena samman. I alla tider har det också funnit individer eller kollektiva politiska aktörer som utmanat diskursen och försökt förändra den. Att ställa sig utanför diskursens ramar kan innebära en exkludering eller en marginalisering. Men det kan också vara en nödvändig strategi för att förändra diskursen.

Varje samhälle har sina konstituerande normer. I dagens Sverige vore det till exempel diskursivt omöjligt (eller utanför åsiktskorridoren, om man så vill) att på allvar argumentera för en lagstiftning som gjorde det lagligt att döda och äta barn. Nästan lika omöjligt vore det att på allvar argumentera för slaveriets införande. Eller att kvinnor skulle ha hälften så hög lön som män. De som på allvar argumenterar för sådana förslag stigmatiseras och placeras utanför diskursen/korridoren. Det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.

Är då den svenska åsiktskorridoren smal eller bred? Jag har inte sett några empiriska studier som försöker besvara den frågan eller jämföra debattklimatet i Sverige med andra länder. Men vi vet från olika studier att Sverige är ett land där individens rättigheter har en mycket stark ställning jämfört med andra länder. Toleransen är hög och auktoritetsnedrivningen långt framskriden. Jag har mycket svårt att se att debattklimatet skulle vara snävare i Sverige än i andra länder. Däremot är den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik.


Det är också, som Vänstra Stranden skriver, ingen rättighet att få stå oemotsagd. Kritik av åsikter som ligger utanför diskursens ordning är helt naturlig i alla samhällen. I en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt, oavsett om åsikten ligger innanför eller utanför diskursens gränser. Men alla har också rätt att kritisera varandras åsikter - det är det som kallas debatt.

*

Jag noterar till sist att Stålmannen i frågor om etnisk och kulturell mångfald inte drar sig för att agera som den förkättrade åsiktskorridorens främste dörrvakt. Det ni, alla s k PK-hatare. Ni kan gå hem nu.

Kommer FIFA att suspendera Israel?

Israel riskerar att suspenderas från den internationella fotbollsorganisationen FIFA. I slutet av maj kommer FIFA att ta ställning till ett förslag om att suspendera Israel, och om förslaget röstas igenom kommer israeliska lag inte att kunna delta i Champions League eller EM för landslag 2016.

Det är det palestinska fotbollsförbundet som har fört fram förslaget, och motiveringen är bl a att Israel genom att begränsa palestinska fotbollsspelares rörelsefrihet förhindrar dem att spela matcher, att Israel tillåter lag från de illegala bosättningarna på ockuperade områden att spela i det israeliska seriesystemet, samt att Israel ser mellan fingrarna med rasistiska slagord riktade mot araber från läktarna.

Förslaget om att suspendera Israel från FIFA har framförts vid tidigare tillfällen, men då har FIFA hanterat frågan genom kompromisser. Denna gång tycks det vara ett skarpare läge, och det kan inte uteslutas att FIFA verkligen beslutar att suspendera Israel.

Kritiken mot Israels agerande är ofta starkare inom Israel än i omvärlden. Så skriver till exempel den liberala tidningen Haaretz inflytelserike medarbetare Gideon Levy att han hoppas att FIFA gör slag i saken och verkligen suspenderar Israel. Under rubriken Dags för FIFA att ge Israel rött kort ("Time for FIFA to show Israel the red card") argumenterar Levy för att en suspendering av Israel kan innebära en spelvändare i konflikten mellan israeler och palestinier. Han tror att en suspendering från FIFA kan följas av ytterligare bojkottaktioner mot Israel, vilket i sin tur kan leda till att Israels medborgare vaknar upp och inser att Israel måste förändra sin politik för att inte riskera att isoleras av världssamfundet.

Jag är - som läsaren av denna blogg vet - försiktigt skeptisk till bojkotter. De är sällan verkningsfulla och riskerar att skärpa motsättningar i stället för att lösa upp dem. Naturligtvis finns det undantag. Sanktionerna mot Sydafrika är ett sådant exempel. Jag tror att Gideon Levy önsketänker en del när han tror att internationella sanktioner mot Israel skulle påverka den israeliska opinionen i den riktning han önskar. Men kanske har han rätt. Historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Palestinas förstärkta diplomatiska status har ökat palestiniernas möjligheter att sätta internationell press på Israel. Gideon Levys artikel visar att en sådan internationell press bland många israeler inte heller klingar ohörd. Det, om något, borde oroa den högerdominerade israeliska regeringen.

Skärpt debatt om svenskt Nato-medlemskap?

I dag presenterade jag min och Karl Ydéns studie om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap, för Ekot. Resultaten baserar sig på den senaste SOM-undersökningen och visar att Nato-motståndet inte förändrats nämnvärt sedan 2013. Andelen som anser att Sverige bör söka medlemskap i Nato har ökat till 31 procent, mot 29 procent 2013. Samtidigt har andelen som anser att Sverige inte bör öka medlemskap i Nato ökat till 37 procent, mot 34 procent 2013. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 32 procent, mot 37 procent 2013.

Den stora förändringen i Nato-opinionen ägde rum mellan 2012 och 2013. Då ökade andelen Nato-anhängare från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskade från 45 till 34 procent. Årets undersökning visar att den stora förändringen vid föregående års mätning inte var någon tillfällighet eller att det var några konstigheter i den mätningen. Debattlandskapet i Nato-frågan har förändrats. Nato-motståndarna är fortfarande något fler än Nato-anhängarna, men avståndet har minskat avsevärt.

Varför har då Nato-motståndet minskat och Nato-anhängarna fått vind i ryggen? Tidigare var Nato-anhängarna oförmögna att beskriva det problem på vilket ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen. Men den ökade oron för situationen i Ryssland och den långvariga debatten om försvarets oförmåga att försvara Sverige har konstruerat ett sådant problem åt Nato-anhängarna. Mycket tyder på att kombinationen av skärpt hotbild från Ryssland och bilden av ett urholkat svenskt militärt försvar har möjliggjort för Nato-vännerna att flytta fram sina positioner. Årets SOM-undersökning visar också att oron för situationen i Ryssland och oviljan att minska försvarskostnaderna inte vid något annat mättillfälle varit så stark som nu.

I opposition har Folkpartiet och Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) betydligt bättre möjligheter att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap än vad de hade i regeringsställning. Samtidigt finns det inga tecken på att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna skulle vara i rörelse i Nato-frågan. Vi har därför att vänta oss en skärpt, polariserad debatt mellan blocken om Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.

Motståndarna till svenskt Nato-medlemskap bör försöka flytta fram sina positioner. Det räcker inte att påtala nackdelarna med ett Nato-medlemskap, det gäller att också synliggöra fördelarna med den militära alliansfriheten.

Dagens Sifo och Socialdemokratins behov av förnyelse

I dagens Sifo-undersökning får Socialdemokraterna 25.9 procent, vilket är partiets tredje sämsta resultat sedan Sifo började mäta väljaropinionen för snart 50 år sedan. Endast resultaten från Håkan Juholts sista tid som partiledare har varit sämre, 25.4 procent i december 2011 och bottennoteringen 24.6 procent i januari 2012.

Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.

Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.

Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)

Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.

I Aftonbladet skriver Katrine Marçal insiktsfullt att Stefan Löfven hade tre viktiga uppgifter framför sig när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och genomföra den förnyelse som social­demokraterna har skjutit upp i över 15 år. Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje. 

Socialdemokraternas svaga opinionsresultat möts inte av någon nämnvärd intern kritik mot Stefan Löfven. De allra flesta inser att problemen sitter djupare än partiledarfrågan. De gånger jag argumenterar för att partiet måste förnyas (och det gör jag ofta...) möts jag heller aldrig av några invändningar - alla håller med. I stället möts jag med nyfikenhet och uppfordrande maningar om att också tala om hur man skall gå tillväga för att förnya partiet.

Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.

Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.

Göran Lambertz och hans olycksaliga tvärsäkerhet

"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".

Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.

Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.

Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.

Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".

Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.

Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza

För den som aldrig besökt Gaza är det säkert svårt att föreställa sig den stämning som råder i detta område - litet som en fjärdedel av Öland - där 1.6 miljoner människor sitter inspärrade utan möjlighet att komma ut. Jag tänker särskilt på alla unga pojkar och flickor som växt upp där utan att någonsin kunnat lämna området och som under överskådlig framtid inte heller kommer att kunna göra det. Hur tror ni dessa unga pojkar och flickor påverkas som människor, när de fostras och tvingas växa upp och under dessa omständigheter?

Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.

Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.

Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.

1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.

2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.

3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.

 Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.

Föreslagen till ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

I dag är jag glad och stolt över att en enig valberedning har föreslagit mig till ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är också rörd och tacksam över det stöd och förtroende som så många medlemmar, grupper och distrikt har uttryckt under processen.

När jag fick de första förfrågningarna om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras förhöll jag mig avvaktande. Jag var väldigt nöjd med min position i förbundet och i samhällsdebatten och jag bävade för det ansvar och det arbete som följer med ett ordförandeskap. Men samtal och möten med medlemmar, sympatisörer, vänner och familj fick mig att ändra uppfattning. Jag bär särskilt med mig orden från en vän med en högt uppsatt position i ett annat politiskt parti, som uppmanade mig att komma ihåg att "det är ett privilegium att få leda en politisk organisation" - de orden gjorde avtryck i mig. Det är faktiskt ett privilegium att få leda en politisk organisation. Nu är jag entusiastisk och villig att med full kraft ta mig an det uppdrag jag är föreslagen att få.

Om jag väljs till ordförande vill jag vidareutveckla den pågående moderniseringen av förbundet, för att välkomna och politiskt mobilisera människor även med annan tro än kristen. Jag vill verka för att förbundet sätter skarpare avtryck i samhällsdebatten och i den politiska opinionsbildningen. Förbundet - och vårt parti - måste bli mer relevant, inte minst bland alla dem som är unga, har hjärtat till vänster och som brinner för frågor kring antirasism, internationell solidaritet, miljö, jämlikhet och feminism. Om jag blir vald kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka förbundet och dess verksamhet i en sådan riktning.

Tidningen Dagen har en personlig intervju med mig angående valberedningens förslag. Intervjun kan läsas här.

Förbundsårsmötet då ny ordförande väljs genomförs i Stockholm den 13-14 juni. Det är samma helg som prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig, så det blir viss konkurrens om medieutrymmet. :)

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdaterat söndag 10 maj kl 22.10: Några korta intryck från kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.

1.) Det är uppfriskande att se politisk träta inte bara mellan blocken utan också inom blocken. Jonas Sjöstedts kritik av Åsa Romsons linje i vapenexportfrågan var sylvass. Det är alltid lättare att vara i opposition.

2.) Också skönt att se fokus på de politiska sakfrågorna, inte på regeringsfrågan, Decemberöverenskommelsen eller det politiska spelet.

3.) Bäst debattörer i kväll var Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, och Jakob Forssmed. Stefan Löfven och Jan Björklund var stabila. Anna Kinberg Batra och Åsa Romson hade svårt. Jimmie Åkesson deltar som vanligt utom tävlan, eftersom han kommer bort i alla frågor som inte handlar om invandring.

Sammantaget var det en pigg och underhållande debatt som vittnade om ett lite mer öppet politiskt landskap än det vi vant oss vid under blockpolitikens primat.

*

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Det hade varit roligt att se Ebba Busch Thor debutera i dessa sammanhang, men hon har i hast fått annat för sig.

I stället blir det intressant att se hur en ansatt Anna Kinberg Batra och återkommande Jimmie Åkesson lyckas hävda sig.

I sak riskerar debatten i kväll att bli en aning tunn. Den rödgröna regeringen sitter fortfarande fast med Alliansens budget. Och Dagens Nyheter skriver i dag på ledarplats att "Alliansen går på tomgång". I en ytterst kritisk artikel menar tidningen att nyhetshalten i allianspartiernas vårbudgetar visade sig vara "häpnadsväckande låg". Folkpartiets och Centerpartiets budgetförslag ger "vilsna intryck" och Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag kännetecknas av "bristen på besked".

Dagens Nyheters beskrivning av allianspartiernas idéfattigdom är lätt att instämma i. Däremot sprudlar inte direkt Dagens Nyheter själv av goda idéer för en borgerlig politik. Tidningen nöjer sig med att i allmänna ordalag diskutera behovet av "genomgripande reformer för ökad integration och större social rörlighet" eller kanske "en modernare arbetsrätt". I övrigt är det tomt.

Det är inte särskilt konstigt att svensk politik just nu går på lågvarv. Efter supervalår, regeringsskifte, hot om extra val och Decemberöverenskommelsen har flera partier behov av stabilitet.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med att som minoritetsregering försöka få igenom sina förslag i riksdagen. Inom Moderaterna utmanas Anna Kinberg Batras ledarskap. Partiets väg efter Fredrik Reinfeldt är ännu oklar. Kristdemokraterna har just genomgått ett partiledarbyte, präglat av en strid mellan olika falanger inom partiet. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och debatten om partiet kretsar nu mest kring ansvaret för krisen i den svenska skolan och varför Jan Björklund inte avgår. Inom Sverigedemokraterna har skandalerna och de inre partistriderna i vanlig ordning avlöst varandra. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har inte lyckats förhindra att dessa partistrider utspelat sig inför offentligheten.

Endast inom Centerpartiet och Vänsterpartiet tycks hälsan tiga still. Annie Lööf har genom de övriga allianspartiernas svaghet en möjlighet att stärka Centerpartiets ställning inom Alliansen. Jonas Sjöstedt kan sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Som ledare för ett oppositionsparti slipper han ta ansvar för regeringen politik, samtidigt som han genom Decemberöverenskommelsen ges inflytande över just regeringspolitiken. Makt utan ansvar, och det utan att han ens bett om det och i en riksdag där högerpartier har majoritet. Jonas Sjöstedt nyper sig nog i armen då och då, för att kolla att han inte drömmer.

Jag ser fram mot en spännande och intressant debatt. Men jag tror inte den ger några klara indikationer på hur svensk politik kommer att utveckla sig den närmaste tiden.

Parti som vill annektera Västbanken tar plats i Israels regering

I dag blev det klart att Benjamin Netanyahus Likud-ledda högerdominerade koalitionsregering i Israel även kommer att inbegripa det bosättarvänliga partiet Habayit Hayehudi (Judiskt hem). Beskedet kom inte oväntat, men innebär ändå dåliga nyheter för alla dem som innerst inne hoppats på ett återupptagande av fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.

Partiledaren för Judiskt hem Naftali Bennet förespråkar en annektering av större delen av Västbanken och därmed i praktiken också ett omöjliggörande av upprättandet av en palestinsk statsbildning. Eftersom Israels fortsatta byggande av illegala bosättningar på Västbanken är den avgörande orsaken till att det inte pågår några fredsförhandlingar är det mycket svårt att se några möjligheter att återuppta fredsprocessen under den närmaste tiden.

Benjamin Netanyahus regering är mycket svag - den kontrollerar 61 av det israeliska parlamentet Knessets 120 mandat. Det är möjligt att Netanyahu försöker övertala de israeliska Socialdemokraterna att ansluta sig, för att på så sätt upprätta en bredare samlingsregering. Socialdemokraternas partiledare Isaac Herzog har emellertid hittills entydigt avvisat tanken på regeringsmedverkan.

Mot bakgrund av Israels fragmentiserade partisystem är det möjligt att den regering som nu konstitueras inte blir särskilt långlivad. Den tanken är nog dessvärre det enda ljuset i tunneln just nu.

Minskar verkligen stödet för att isolera Sverigedemokraterna?

Nyheten att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp har i dag fått stort genomslag. Läser man Dagens Nyheter och Ipsos undersökning noga är bilden inte fullt så enkel.

I september 2014 ansåg 48 procent av väljarna att de övriga partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattning. I dagens undersökning har andelen som vill samarbeta med Sverigedemokraterna minskat till 46 procent. I september 2014 ansåg 43 procent att partierna borde göra allt för att minska Sverigedemokraternas inflytande. I dagens undersökning har den andelen minskat till 41 procent. Sammantaget finns det således inget fog för påståendet att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp. Detta framgår också tydligt av artikeln i Dagens Nyheter, det är rubriken som blivit vilseledande.

Däremot ser vi en polarisering i väljaropinionen. Motståndet mot att isolera Sverigedemokraterna minskar inom Alliansen (utom hos Folkpartiet), men ökar bland de rödgröna partierna. Förändringen bland allianspartierna är särskilt stor bland Kristdemokrater och Centerpartister, men Ipsos opinionschef David Ahlin betonar i artikeln att väljarbasen i dessa partier är för liten för att det skall gå att dra några säkra slutsatser.

Klarar Anna Kinberg Batra att stå emot det inre partitrycket om att riva upp Decemberöverenskommelsen och även fortsättningsvis avstå från varje form av samverkan med Sverigedemokraterna? Frågan är svår, men ja - jag tror faktiskt det. Moderaterna skulle under överskådlig tid inte få med Folkpartiet och knappast heller Centerpartiet på en sådan samverkan, och därför skulle en kursändring från Moderaterna i denna fråga riskera att bli Alliansens död. Och utan Allians minskar möjligheterna till en borgerlig valseger 2018.

Motståndet mot Decemberöverenskommelsen

Stormen mot Decemberöverenskommelsen rasar vidare. Särskilt inom Moderaterna har kritiken mot Decemberöverenskommelsen varit hård, och länsförbund har till höstens partistämma motionerat om att partiet skall bryta överenskommelsen. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har med frenesi argumenterat för att Decemberöverenskommelsen bör rivas upp.

Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.

Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.  

Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.  

Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.

Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.

Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.

Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.

Första maj, Göteborg, 2015

Första maj-manifestationerna i Göteborg i dag präglades av en viss återhållsamhet, särskilt om vi jämför med motsvarande manifestationer förra året. Första maj 2014 genomfördes i början av ett supervalår och den politiska temperaturen var hög. I dag är den politiska temperaturen något lägre, och i Decemberöverenskommelsens Sverige släpper en svag opposition frivilligt fram en svag regerings budget.

I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.

Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.

På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.

Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.

Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.