En debuterande första maj-talares intryck av 1 maj 2016

I dag debuterade jag som första maj-talare. Det var väldigt stimulerande - högtidligt och stämningsfullt. Vädrets makter visade sig bokstavligen från sin soligaste sida, och tonerna av blåsorkestrarna lär nynna mig till sömns i kväll. Varmt tack till arrangörer och deltagare som bidrog till att göra 1 maj 2016 till en väldigt bra dag!

Första manifestationen var i Svenljunga, där internationellt välrenommerade Svenljunga Ungdomsorkester med Drill ledde marschen. Manifestationen inriktade sig särskilt på stöd till familjen Ghazali, som hotas med utvisning till Libanon efter tio år i Sverige. Stora delar av Svenljunga har engagerat sig för familjen, ett av flera exempel på nya folkrörelser som växer fram i flyktingmottagningens spår.

Foto: Marie Demker
Nästa anhalt var Kinna i Mark kommun, en kommun där det också finns ett tungt politiskt engagemang för en stark asylrätt och en generös flyktingmottagning. Överhuvudtaget hade flyktingpolitiken en framträdande plats i mitt anförande, liksom frågor om arbetarrörelsens värderingar och vikten av att hålla samman landet. Tillsammans för Sverige - i världen! Hela mitt anförande kan läsas här.

Foto: Marie Demker
Sammantaget är jag imponerad av den entusiasm och framtidstro som präglar arbetarrörelsen på de orter jag i dag hade privilegiet att få besöka. Vi ses snart igen!

*

En och annan har saknat mig i Göteborg, då jag ju brukar räkna antalet deltagare i demonstrationstågen där. Ni kan vara lugna. Vännen och kollegan Jonas Hinnfors har axlat min mantel och stod hela eftermiddagen trygg och stark vid Valand och räknade samtliga förbipasserande tåg. (Jonas fick provräkna redan i fjol, och visade då att han var väl kvalificerad för uppgiften - oberoende av varandra räknade vi då Socialdemokraternas tåg till 1 500 personer).

Här kommer Jonas siffror för i år, med förändringen från ifjol inom parentes: Vänsterpartiet 3 000 (-700), Socialdemokraterna 1 250 (-250), Syndikalisterna 1 160 (-240), Kommunistiska partiet (inklusive Rättvisepartiet Socialisterna) 600 (-100), Feministiskt initiativ 520 (-580). Proportionerna mellan de olika partierna är ungefär de samma som tidigare år. Samtliga tåg har minskat något. Antingen beror det på det vackra vädret och att 1 maj var en söndag, eller så är den politiska mobiliseringen hos vänstern något lägre i år.

Första maj, Göteborg, 2015

Första maj-manifestationerna i Göteborg i dag präglades av en viss återhållsamhet, särskilt om vi jämför med motsvarande manifestationer förra året. Första maj 2014 genomfördes i början av ett supervalår och den politiska temperaturen var hög. I dag är den politiska temperaturen något lägre, och i Decemberöverenskommelsens Sverige släpper en svag opposition frivilligt fram en svag regerings budget.

I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.

Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.

På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.

Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.

Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.

Första maj, Göteborg, 2013

Efter en idog första maj-dag i Göteborg kommer här en kort rapport angående deltagandet i de olika demonstrationerna. Den som vill sätta in deltagarsifforna i ett längre och vidare perspektiv rekommenderas att klicka in på min och Mikael Perssons nu uppdaterade text på Politologerna.

Störst i stan var återigen Vänsterpartiet, vars tåg inrymde över 4 100 deltagare, vilket var en ökning med 900 personer från fjolårets siffror. Partiet hade god hjälp av partiledare Jonas Sjöstedts närvaro. Men det höga deltagarantalet i Vänsterpartiets tåg är inte bara en partiledareffekt. Redan förra året ökade deltagandet i Västerpartiets tåg markant jämfört med tidigare år.

Socialdemokraterna samlade i år 1 850 deltagare, vilket var en minskning från förra året med 600 personer. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att förra året debuterade Stefan Löfven som första maj-talare på Götaplatsen, vilket samlade många nyfikna. I år hölls talet av den mer anonyme ordföranden för Byggnads Johan Lindholm. Men 1 850 deltagare är ungefär så många som de senaste 20 åren brukar gå i Socialdemokraternas tåg på första maj.

Syndikalisterna (SAC) samlade 1 500 personer, vilket var en minskning med 100 personer jämfört med i fjol. Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) höll ställningarna och ökade från 750 till 800 deltagare.

Feministiskt initiativ debuterade på första maj i år. Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa deras demonstration. Information om deltagarantalet mottages tacksamt.

Trender i deltagande i första maj-tågen – vänsterns styrkedemonstration eller en tradition på väg att utraderas?

Det här inlägget är samförfattat av mig och Mikael Persson, och även publicerat på utmärkta statsvetarbloggen Politologerna.

Under de senaste åren har det framförts förslag om att slopa första maj som helgdag och i Norrköping ersätts i år demonstrationstågen av en konsert med popsångerskan Amy Diamond. Mot bakgrund av sådana nyheter skulle man kanske kunna tro att första maj-tågens popularitet är på väg att minska. Å andra sidan talar partierna till vänster om första maj som en årlig framgångsrik styrkedemonstration. Så vad ska man egentligen tro? Lockar första maj allt färre eller är det fortfarande en imponerande styrkedemonstration från vänsterns sida?

Sällan presenteras det i debatten några tidsserier på hur många deltagare som demonstrationstågen lockar. Det är därför svårt att få ett grepp om exakt hur deltagandet i demonstrationstågen på första maj förändras över tid. Vi ska här försöka bringa lite klarhet i frågan och presentera siffror på hur många som deltagit i demonstrationstågen i Göteborg vid ett antal tillfällen sedan mitten av 1990-talet. Vi ska försöka att undersöka vilka trender man kan skönja och om det finns något samband mellan deltagande i demonstrationerna och partiernas opinionsstöd.

Siffrorna över demonstrationsdeltagande som presenteras här har räknats av Ulf Bjereld på plats i Göteborg vid vart och ett av tillfällena. Mätningarna omfattar 12 år från 1995 till 2012, det finns alltså vissa brott i tidsserierna.

Antalet demonstrationsdeltagare i tågen för S, V, KPMLr/KP och SAC presenteras i figur 1 nedan. Varje punkt indikerar ett mättillfälle, (man ska alltså ta i beaktande att det saknas mätningar till exempel mellan 2003 och 2007). 

Figuren visar att Vänsterpartiet lockar flest demonstrationsdeltagare, vid det senaste valet över 3000 personer. Ökningen mellan 2011 och 2012 var kraftig för Vänsterpartiets del; en ökning med ungefär 1000 personer. Socialdemokraterna har under åren 2007 till 2011 lockat ungefär lika många deltagare som Vänsterpartiet, strax under 2000. Även Socialdemokraterna ökade mellan 2011 och 2012, men de kunde inte nå upp till Vänsterpartiets nivå. Med tanke på hur mycket större väljarstöd Socialdemokraterna har jämfört med Vänsterpartiet är det månne förvånande att Socialdemokraternas tåg inte drar fler medlemmar. Uppenbarligen har Vänsterpartiets en större andel trogna sympatisörer som är beredda att engagera sig på första maj.

SAC, som i den nationella politiska debatten spelar en perifer roll, har i sitt första maj-tåg lockat allt större skaror under de senaste tid. På senare år har deras tåg nästan lockat lika många deltagare som Socialdemokraternas, det vill säga drygt 1500 deltagare. Vad det gäller KPMLr/KP har de under 2000-talet legat stabilt på en nivå strax under 1000 deltagare, den lägsta uppmätta siffran är 740. Detta måste sägas vara starkt av ett parti som i kommunalvalet i Göteborgs kommun fick cirka 2500 röster (KP). Demonstrationståget motsvarar alltså ungefär en fjärdedel av deras väljare i kommunen.

Som en jämförelse kan vi nämna att Socialdemokraterna i samma val samlade drygt 90 000 röster. Demonstrationståget på första maj motsvarar alltså inte mer än ungefär 2,5 procent av deras väljare. För Vänsterpartiets del motsvarar demonstrationståget ungefär 16 procent av deras väljare i kommunalvalet i Göteborg 2010. De mer radikala partierna samlar alltså större andel av sina sympatisörer till första maj-tågen. Om Socialdemokraterna mobiliserade lika stor andel av sina väljare på första maj som KP gjort så skulle Socialdemokraternas tåg i Göteborg bestå av mer än 20000 deltagare.

Vad finns det för andra faktorer som kan förklara variationer över tid? Man skulle kunna tänka sig att första maj-demonstrationerna lockar fler när det är borgerligt regeringsinnehav och färre under Socialdemokratiskt regeringsinnehav, men en sådan trend är svår att se. Men vi vet ju dock inte om trenden under de senaste åren varit mer negativ om vi haft en Socialdemokratisk regering. Man skulle också kunna tänka sig att fler demonstrerar när det är valår då den politiska debatten är mer intensiv. Men även en sådan trend är svår att se. (Vi väljer här att bortse från tillfällighetsfaktorer, som till exempel väderleksförhållanden eller hur attraktiva respektive huvudtalare är. När det gäller väderleksförhållanden brukar det hävdas att lagom är bäst. Om det är för vackert väder åker folk till landet. Om det är för dåligt väder stannar folk hemma.)

Sammanfattningsvis kan man säga att demonstrationsdeltagandet under större delen av den aktuella perioden är påfallande stabilt. Även om studier av faktiskt demonstrationsdeltagande tidigare lyst med sin frånvaro, finns det i tidigare forskning stöd för att demonstrationsdeltagandet är relativt stabilt under 2000-talet. Magnus Wennerhag (2012) har utifrån SOM-institutets enkätundersökningar visat att deltagandet är relativt konstant från 1999 till 2011. Om den starka ökningen vid första maj-demonstrationerna 2012 bara var en tillfällig ökning eller början på en längre positiv trend återstår att se.

Figur 2 visar utvecklingen för samtliga deltagare i de fyra demonstrationstågen. Samtliga tåg är inte räknande vid alla tillfällen vilket förklarar tidsseriebrottet. Naturligtvis bör man vara försiktig med tolkningarna när man bara har sex stycken mättillfällen, men vi kan dock konstatera att dessa data inte ger något stöd för en negativ trend. Tvärtom tycks trenden under dessa år vara positiv, men för att kunna uttala sig om trender i ett längre perspektiv hade vi behövt fler mätningar.

Finns det ett samband mellan partiernas stöd i opinionen och hur många deltagare de lockar vid första maj? Figur 3 nedan visar Socialdemokraternas demonstrationsdeltagande tillsammans med opinionsstödet i SIFOs mätningar från april respektive år (den senaste mätningen innan första maj varje år). Det är förvisso relativt få mätpunkter vi har tillgång till men korrelationen är blygsam, 0.1. Man måste också vara försiktig när man jämför trender på olika skalor. Vi kan dock notera att mellan 2011 och 2012 ökade Socialdemokraterna både i opinionen och i demonstrationsdeltagande, men det finns också flera tillfällen då trenderna går åt olika håll. Medan Socialdemokraterna föll kraftigt i opinionen mellan 2007 och 2011 så var demonstrationsdeltagandet under samma period relativt stabilt. Opinionsstödet är alltså ingen särskilt pålitligt faktor för att förutse demonstrationsdeltagande.

 I figur 4 ser vi närmare på Vänsterpartiets stöd i opinionen och deltagande i deras första maj-tåg. Här ter sig sambandet mellan opinionsstöd och demonstrationsdeltagande ännu svagare. Sedan början av 2000-talet har Vänsterpartiets stöd i opinionen mer än halverats. Trenden för deras första maj-tåg följer dock inte samma negativa trend, utan har varit relativt stabilt de senaste åren med en stark ökning 2012.

Partiernas opinionsstöd och demonstrationsdeltagande tycks alltså inte ha så mycket med varandra att göra. Stöd i opinionen ökar och minskar över tid, men antalet kärnsympatisörer som går i tågen ser inte ut att samvariera särskilt starkt med de övergripande opinionstrenderna.

Visst görs det försök att förnya och modernisera första maj-firandet. Socialdemokraternas digitala första maj-märke 2013 skall ses som ett försök i den riktningen. Fortfarande fyller de traditionella första maj-tågen funktionen att mobilisera partiets medlemmar och sympatisörer till en gemensam manifestation samtidigt som partiet får en möjlighet att inför medborgare och media föra fram sina politiska krav och bidra till att sätta den politiska dagordningen. Så länge deltagandet hålls på en anständig nivå kommer dessa manifestationer därför att fortsätta.

Men för att första maj-firandet skall kunna utvecklas ytterligare bör partierna fundera allvarligt över hur man utnyttjar den kommunikationsteknologiska revolutionen för att bättre mobilisera medlemmar och sympatisörer i en digital tid. Varför inte låta de traditionella demonstrationstågen och talen följas eller föregås av en gemensam (inter)nationell digital manifestation med syfte att sätta skarpt avtryck i någon för arbetarrörelsen viktig politisk sakfråga – kampen mot arbetslösheten eller för fred och frihet i Mellanöstern? Den politiska kraft som har kreativiteten att först utveckla ett sådant koncept har goda möjligheter att skapa sig ett försteg när det gäller politisk opinionsbildning i en digital tid.

Referenser:

Wennerhag, M (2012) Demonstrerandets normalisering? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) I framtidens skugga. Göteborgs universitet: SOM-institutet.