Så minns jag Lennart Bodström

Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.

En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.

I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.

Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.

Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).

Frid över Lennart Bodströms minne.

Sverigedemokraterna efter uteslutningarna av Kasselstrand och Hahne

I dag beslöt Sverigedemokraternas partistyrelse som väntat att utesluta ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne ur partiet. De anses bland annat ha skadat partiets anseende och samarbetat med extrema krafter. Vid presskonferensen antydde partisekreterare Richard Jomshof också att Kasselstrand och Hahne haft samröre med antisemitiska krafter med kopplingar till Fria Tider. Sammantaget uteslöts sju personer i dag och ytterligare 6-7 personer har valt att självmant lämna partiet i samband med den pågående processen.

Nu får vi ett prov på hur starkt grepp Sverigedemokraternas partiledning har om partiet och hur stark den etnonationalistiska falang som Kasselstrand och Hahne tillhör är. Kasselstrand och Hahne kan visserligen överväga att försöka bilda ett nytt parti, men sannolikheten för att ett sådant parti skulle bli framgångsrikt är utomordentligt liten. I stället kommer den falang som Kasselstrand och Hahne leder att kämpa för att behålla kontrollen över SDU och även över partidistriktet i Stockholm där Hahne nyligen under tumultartade former valdes till ordförande. Hahne sitter i kommunfullmäktige i Stockholm och kan förstås sitta kvar på det mandatet som politisk vilde ända fram till 2018. SDU:s förbundssekreterare Jessica Ohlson, som anses stå Kasselstrand och Hahne nära, har redan meddelat att hon kandiderar som ny ordförande för SDU i höst.

Det finns en möjlighet att många Sverigedemokrater som hittills ställt upp bakom Kasselstrand och Hahne genom uteslutningarna får kalla fötter och av rädsla för att hamna i den politiska kylan nu i stället rätar in sig i ledet. Till höger om Sverigedemokraterna väntar bara en politisk öken.

Sverigedemokraternas ledning hoppas förstås på att uteslutningarna skall bidra till en slags "normalisering" av partier, där tröskeln sänks för andra partier att inleda ett samarbete. Dessa förhoppningar kommer sannolikt på skam. Sverigedemokraternas val i höstas att utlösa en regeringskris ledde fram till Decemberöverenskommelsen, vilken bidrar till att förstärka partiets parlamentariska marginalisering och isolering.

Vart går Kristdemokraterna? En jämförelse mellan Ebba Busch Thors och Göran Hägglunds installationstal

I dag valdes Ebba Busch Thor till ny partiledare för Kristdemokraterna. Kommer hon att profilera sig högerut, i syfte att dra den politiska debatten åt höger och vinna över besvikna moderatväljare och kanske till och med Sverigedemokrater? Eller kommer hon att orientera sig mot mitten, för att hålla samman sitt i många viktiga frågor splittrade parti?

Första indikationen på hur Ebba Busch Thor vill profilera Kristdemokraterna kanske kom i hennes installationstal på rikstinget i dag. En spännande fråga är till exempel vilken roll Ebba Busch Thor tillskriver de kristna värdena i Kristdemokraternas ideologi och politikutveckling.

Vi måste göra klart att Kristdemokraterna är ett politiskt parti, inget annat. Politik är inte religion. Religion är heller inte politik. Alla som delar våra värderingar och gillar vår politik hör självklart hemma hos Kristdemokraterna. Det är så vi blir ett växande parti. Nej, så formulerade sig inte Ebba Busch Thor i sitt installationstal i dag. Citatet är i stället hämtat från hennes företrädare Göran Hägglunds installationstal när han valts till partiledare 2004. Göran Hägglund var som partiledare angelägen om att hålla rågången klar mellan religion och politik. Huruvida det var en framgångsrik strategi går att diskutera. Något "växande parti" blev aldrig Kristdemokraterna under Göran Hägglunds tid som partiledare.

Det är intressant att jämföra Göran Hägglunds installationstal med Ebba Busch Thors installationstal. Göran Hägglund nämnde kristendomen  en enda gång och i en enda mening, medan kristna värden hade en framträdande plats i Ebba Busch Thors tal. De båda skiljer sig också åt i synen på kristna värden i dagens samhälle. Göran Hägglund sa: Vi kristdemokrater anser att den etik som förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen ska vara fortsatt vägledande. Ebba Busch Thor sa: Det var ur de kristna värdena som Europas demokratiska och humanistiska principer formades. Öppenheten, toleransen, religionsfriheten, barmhärtigheten, jämlikheten. Där ser vi vikten av att vi håller fast vid våra kristna värderingar. 

Göran Hägglund talade således om den etik som "förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen". Ebba Busch Thor säger i stället att Europas demokratiska och humanistiska principer formades ur de kristna värdena. Det är ingen liten skillnad, det. Djävulen gömmer sig i detaljerna, om uttrycket ursäktas i detta sammanhang.

Överhuvudtaget var Ebba Busch Thors tal ett ovanligt tal. Anförandet handlade mycket om etik och moral och vårt sätt att leva tillsammans, gestaltat av personliga upplevelser och erfarenheter. Ordet "ondska" återkom sju gånger. 

De inom Kristdemokraterna som längtar till höger var nog gladast efter talet. De sakfrågor som Ebba Busch Thor lyfte fram först handlade om strängare straff och starkare försvar. Hon betonade också explicit att partiet verkligen var ett högerparti. (Ordet "höger" förekom överhuvudtaget inte i Göran Hägglunds installationstal.) De som är obekväma med tanken på en högervridning av Kristdemokraterna fick söka tröst i uppmaningar som Stå alltid på de svagas sida och Vi ska ta strid för en politik som ersätter egoism med gemenskap. 

Jag fick intrycket att Ebba Busch Thor verkligen avser att försöka föra Kristdemokraterna högerut, på socialkonservativ och inte på nyliberal grund.

Bäst i talet var att Ebba Busch Thor på ett övertygande sätt bottnade i sina värderingar och sin människosyn. Här fanns heller inga fiktiva "Tommy" eller andra låtsasfigurer, utan de människor som förekom var på riktigt. Sämst var det sätt på vilket hon kritiserade den rödgröna regeringen. Här blev formuleringarna mer svepande och slängiga. De talepunkter som i övrigt på ett befriande sätt lyst med sin frånvaro staplades plötsligt på varandra och Tea Party-rörelsen kändes inte långt borta.

Stockholm Marathons bristande omdöme

Igår blev det känt att arrangörerna av Stockholm Marathon beslutat sig för att endast dela ut prispengar till nordiska löpare. Jag trodde först det var ett skämt. Eller som TT:s Owe Nilsson raljerade på Twitter: "Nytt förslag om Stockholm Marathon: Bara enbenta får prispengar."

Beslutet syftar till att stimulera nordisk långdistanslöpning genom att utforma Stockholm Marathon som en nordisk landskamp. Well. Det är vällovligt att arrangörerna vill stötta nordisk långdistanslöpning. Men det här beslutet var idiotiskt i åtminstone två avseenden.

1.) Beslutet sänker tävlingens standard eftersom färre framstående internationella löpare kommer att delta. Dels eftersom de inte har möjlighet att vinna några prispengar, dels eftersom beslutet inte direkt bidrar till att de känner sig välkomna. Jag har svårt att se hur nordisk långdistanslöpning främjas av att det kanske mest framstående långdistanstävlingen i Norden får försämrad standard.

2.) Arrangörerna tycks sorglöst omedvetna om vilka signaler beslutet sänder ut. Om tävlingen vinns av en afrikansk topplöpare och en svensk kommer på andra plats så får svensken prispengarna men den afrikanske segraren får ingenting.

Nu har arrangörerna efter hård kritik modifierat beslutet. Men så sent som i morse satt David Fridell, styrelseledamot av Stockholm Marathon, i radions P1 Morgon och bekräftade att även om även afrikanska löpare skulle kunna få prispengar om de vann loppet så var det inte säkert att dessa prispengar var lika höga som de slagna nordiska löparna skulle få. Beslutet har därefter modifierats ytterligare. Nu sägs att den som vinner Stockholm Marathon kommer att få lika mycket prispengar som den som vinner den nordiska landskampen som genomförs inom ramen för Stockholm Marathon.

Den minnesgode läsaren vet att jag samlar på enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik. Jag tycker, dessbättre, att det över tid har blivit svårare att hitta nya bidrag till samlingen. Stockholm Marathons agerande i denna prispenningfråga platsar dock i samlingen.

Striden i SD. Högt vatten när olika partigrupperingar börjar polisanmäla varandra

Uppdaterat 21 april kl 20.45. I kväll avslöjade Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson att medlemsutskottet förordat att ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. På måndag förväntas partistyrelsen fatta det formella beslutet. Därmed är tappen ur tunnan. Den maktkamp inom Sverigedemokraterna som jag analyserar nedan kommer att ta sig allt mer turbulenta former, och hur det kommer att sluta är ytterst svårt att bedöma.

*

De interna partistriderna i Sverigedemokraterna eskalerar. Inom kort förväntas besked om huruvida ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. Igår avslöjades att William Hahne i sin tur har polisanmält förra ordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad Maria Danielsson. Anmälan avser att Maria Danielsson skulle ha använt partidistriktets pengar till "privat konsumtion och andra orättfärdiga utgifter", till exempel betalning av personliga parkeringsböter, flera inköp på Systembolaget, matinköp och kontantuttag. Maria Danielsson bestrider anklagelserna och uppger att samtliga utgifter gjorts för partiändamål.

Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.

Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.

När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.

Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.

Försvaret, Nato-medlemskap och Decemberöverenskommelsen

Uppdaterat söndag 19 april kl 21.45. I kvällens SVT Agenda debatterade försvarsministern Peter Hultqvist och folkpartiledaren Jan Björklund försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samtliga allianspartier utom Folkpartiet. Peter Hultqvist har utvecklats till en väldigt säker och trygg debattör, samtidigt som Jan Björklund har en psykologisk uppförsbacke eftersom han i regeringsställning ansvarat för nedskärningar av försvaret under åtta års tid.

Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.

*

Det är svårt att tolka den blocköverskridande uppgörelsen om försvarspolitiken på annat sätt än som en seger för Stefan Löfven och regeringen. Genom uppgörelsen och Folkpartiets avhopp splittras Alliansen i en av de frågor där nationell och partipolitisk enighet anses vara särskilt värdefullt. Genom uppgörelsen stärks Decemberöverenskommelsen, vilket underlättar för Stefan Löfven att regera vidare under mandatperioden fram till valet 2018. Genom uppgörelsen ifrågasätts inte Sveriges militära alliansfrihet, vilket ger Stefan Löfven och hans regering arbetsro i de säkerhetspolitiska frågorna.

Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."

Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.

*

I den politiska debatten går skallet går mot Decemberöverenskommelsen. Skallet kommer nästan uteslutande från höger, och kritiken går ut på att överenskommelsen gynnar regeringen. Ja, det gör den. Det är det som är meningen med den. Minoritetsregeringen skall gynnas så att den kan regera, oavsett politisk färg. På kort sikt fyller överenskommelsen en stabiliserande roll i svensk politik. De långsiktiga konsekvenserna är mer svårbedömbara.

För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)

Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken

Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.

Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".

Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.

 *

Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.

Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

 

*

Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.

Stort missnöje med Decemberöverenskommelsen - men realpolitiskt möjliga alternativ saknas

Inom Allianspartierna går nu skallet mot Decemberöverenskommelsen. Enligt Sifo har andelen borgerliga väljare som tycker det var rätt att ingå överenskommelsen på några månader halverats, från 56 procent i januari till 29 procent i dag. I Göteborgs-Posten träder flera lokala företrädare för Moderaterna fram och vill skrota Decemberöverenskommelsen och i stället inleda samtal med Sverigedemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att allianspartierna när regeringen på onsdag lägger fram sin vårproposition bör "låta Decemberöverenskommelsen gå i graven".

Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.

De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.

Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.

Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.

Bryter regeringen sina vallöften?

De senaste dygnen har vi i riksdagen och i sociala medier kunna följa en målmedveten kampanj från alliansföreträdare kring temat att Stefan Löfven bryter sina vallöften. Statsministern leder en regering som bryter vallöften på löpande band, påstod till exempel Erik Ullenhag i en frågestund i riksdagen och angav minskat ROT-avdrag, höjd bensinskatt och en eventuell nedläggning av Bromma flygplats som exempel. I debatten kontrade Stefan Löfven med att alliansregeringen hade gått till val 2006 på att inte höja bensinskatten, men ändå höjde densamma redan 2008.

Kampanjen är väl tajmad inför presentationen av regeringens vårbudget i nästa vecka. Men hur är det då - bryter Stefan Löfven sina vallöften? Tenderar politiker överhuvudtaget att bryta sina vallöften?

Svaren på dessa frågor beror förstår på vad man menar både med ett "vallöfte" och att "bryta" ett vallöfte. Om ett parti i valrörelsen säger sig förespråka en viss åtgärd, men sedan bildar regering i koalition med andra partier och som ett led i regeringsförhandlingarna kompromissar och inte genomför den åtgärd man tidigare förespråkade - är det då ett löftesbrott? Är det bara utfästelser i formella valmanifest som bör räknas som ett vallöfte? Vad är egentligen skillnaden mellan ett löfte och en målsättning?

Statsvetaren Elin Naurin är en internationellt framstående forskare om just vallöften. Hennes forskning visar på en paradox: Svenska väljare tycker att partier oftast bryter sina vallöften, samtidigt som forskning visar att partier faktiskt tar sina vallöften på allvar.

Varför är det så? Elin Naurin ger följande förklaring: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs (...) är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.

När det gäller det konkreta fallet ROT-avdraget menar Elin Naurin att det snarare är Miljöpartiet än Socialdemokraterna som brutit sitt vallöfte. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”, medan Socialdemokraterna i sitt valmanifest inte ger några löften alls om ROT-avdraget. Här ser vi ett typiskt exempel på hur frågan om det är ett vallöftesbrott eller ej betingas av om man utgår från ett konkret valmanifest eller från vad som sägs i ett vidare sammanhang.

Jag har tidigare betonat att allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen avsagt sig sin budgetmakt. Så här i budgettider driver allianspartierna därför i stället oppositionspolitik genom att betona möjligheten av misstroendevotum och anklaga regeringen för löftesbrott. Inget märkvärdigt i det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg (inte) uttryckte det.

Om Sverigedemokraternas splittring

Uppdaterat 9 april kl 10.40: På sin Facebook-sida beskriver Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson nu SDU-ledningen Gustav Kasselstrand och William Hahne (utan namns nämnande) och deras bundsförvanter som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleon-komplex. Man må säga vad man vill om Mattias Karlsson, men han räds inte ett högtravande språk. I samma Facebook-uppdatering skriver Mattias Karlsson om sig själv att om han förlorar denna strid så kan han stiga åt sidan med förvissningen om att jag i alla fall gjorde vad jag kunde, stod upp för det jag trodde var rätt och att jag åtminstone helt utan skam kommer att kunna se mina barnbarn i ögonen.

Det påstås ibland att Sverigedemkraterna är ett parti som andra och därför också bör behandlas som ett sådan. Well. Jag har i alla fall svårt att identifiera något annat parti där partiledaren pekar ut ungdomsförbundets ledning som "halvfascistoida" unga män "med Napoleon-komplex". Sverigedemokraterna har fortfarande en bit kvar i sin normaliseringsprocess.

*

 Igår publicerades uppgifter om att SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och den nye ordföranden för SD Stockholm William Hahne kommer att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Vidare uppgavs det att ytterligare ett 20-tal uteslutningar av medlemmar som står Gustav Kasselstrand och William Hahne nära kommer att genomföras inom kort.

Om Gustav Kasselstrand och William Hahne utesluts innebär det att de sedan länge kända motsättningarna inom Sverigedemokraterna nu dras till sin spets. Gustav Kasselstrand och William Hahne försöker i sina offentliga uttalanden beskriva uteslutningarna som ett led i en maktkamp utan politiskt innehåll, där den nuvarande partiledningen försöker värna sina egna personliga maktpositioner.

Kasselstrand och Hahne har rätt i att Sverigedemokraterna är ett auktoritärt, toppstyrt part, som högerextrema partier ju ofta är. Men grunden till den konflikt som nu splittar Sverigedemokraterna är naturligtvis politisk, och inte enbart - eller ens främst - uttryck för en personlig maktkamp. Kasselstrand och Hahne representerar en än mer högerorienterad, nationalistisk linje och ser med illa dolt förakt på den mer populistiska retorik som Sverigedemokraternas nuvarande ledning ägnar sig åt.

Vilka blir då konsekvenserna för Sverigedemokraterna om Kasselstrand, Hahne och flera av deras närmaste anhängare utesluts? Ja, Kasselstrand och Hahne kommer knappast att sitta och rulla tummarna och beklaga sitt öde över att ha blivit utkastade. De kommer att mobilisera sina politiskt närstående krafter, och den mobiliseringen kommer att ta organisatorisk form i någon form av nätverk, medieplattform eller rent av ett nytt politiskt parti. Då det högerextrema Nationaldemokraterna för inte så länge sedan lade ned sin verksamhet lämnade det partiet ett politiskt tomrum till höger om Sverigedemokraterna efter sig.

Ett nytt parti till höger om Sverigedemokraterna skulle knappast bli särskilt stort. Men det skulle försvåra för Sverigedemokraterna att mobilisera väljare från det hållet och det skulle även försvåra rekryteringen av nya medlemmar. Kasselstrand och Hahne har haft sin politiska bas i SDU, och ungdomsförbundet är en normal rekryteringsgrund av nya medlemmar till moderpartiet. Nu vet vi inte ens om SDU efter uteslutningarna kommer att finnas kvar som ungdomsförbund till Sverigedemokraterna.

Inom Sverigedemokraternas ledning hoppas man att bildandet av ett nytt högerextremt parti skulle underlätta Sverigedemokraternas normaliseringsprocess. Om det bildas ett nytt högerextremt parti kan många väljare börja uppfatta Sverigedemokraterna som mindre extremt, vilket i så fall sänker tröskeln för till exempel krafter inom Moderaterna för att på allvar börja driva frågan om att i någon form börja samtala eller rent av samverka med Sverigedemokraterna.

Så om Sverigedemokraternas partiledning sköter sina kort väl kan uteslutningarna bli en framgång för partiet. Utan jämförelser i övrigt, men ungefär som när den sovjetvänliga delen av VPK tvingades öppna eget i APK. Men det kan också bli så att delar av Sverigedemokraterna demobiliseras genom splittringen, nya interna konfliktytor uppstår och att partiet successivt uppfattas som mindre intressant för väljarna. Händelseutvecklingen den närmaste månaderna får stor betydelse för partiets framtid.

Om att raljera över "Twitterkurser"

Fortfarande finns det många som inte förstår att sociala medier har blivit en allt viktigare kommunikationsplattform, inte bara mellan medborgare och medborgare utan också mellan medborgare och myndigheter. Därför behöver även myndigheter utbildning om vilka speciella förutsättningar som gäller för kommunikation på dessa digitala plattformar, som till exempel Facebook eller Twitter. Igår publicerade till exempel Aftonbladet en artikel med rubriken Betalade 6000 kronor i timmen för Twitterkurs. I artikeln raljerar de två journalisterna som skrivit texten över att en generaldirektör som för ett år sedan gått en kurs om Twitter som kommunikationsmedel själv bara har 286 följare på Twitter och att hon bland annat skrivit tweetar om vädret.

För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.

Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".

Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.

Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.

I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.