Blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg?

Allt talar för att valberedningen i dag kommer att föreslå Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet. Jämfört med huvudkonkurrenten Anna-Karin Hatt är det inte svårt att se att Annie Lööf står mera till höger i flera viktiga sakpolitiska frågor. Lööf har vid olika tillfällen visat en mer positiv inställning till t ex plattskatt och svenskt Nato-medlemskap och en mer negativ inställning till LAS och till public service. Anna-Karin Hatt har framställt sig som en mer genuin socialliberal och inte på samma sätt som Lööf sjungit allianssamarbetets lovsång.

Med Annie Lööf som partiledare kommer Centerpartiet främst att konkurrera med Moderaterna om nya väljare. Jag rekommenderar statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundströms artikel kring temat på DN Debatt för några veckor sedan, där de pläderar för att partiledarvalet i Centerpartiet mera handlar om politik än om person.

Sedan är det en annan historia hur Annie Lööf i praktiken kommer att agera som partiledare. När Bengt Westerberg 1983 valdes till partiledare för Folkpartiet var det många bekymrade liberaler som fruktade att partiet skulle gå åt höger. I stället blev Bengt Westerberg den politiker som för många förkroppsligade en engagerad socialliberalism. Kanske blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg.

Lars Adaktusson och frågan om journalistisk opartiskhet

I morse medverkade Lars Adaktusson i P 1 Morgon, för att presentera sin nyutkomna memoarbok "Världens bästa story". Uppmärksamheten var honom väl unt. Lars Adaktusson är en skicklig och folkkär journalist och hans bok har därför ett allmänintresse.

Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.

Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.

Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.

Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.

Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".

Opartisk journalistik - a view from nowhere?

Från massmedier till sociala medier. Så skulle man kunna beskriva övergången till den digitala tidens medielandskap. Borta är den tid då en masspublik passivt konsumerade det medierna levererade. I dag tillverkas och distribueras nyhetsinslagen tillsammans med den tidigare publiken, och denna tidigare publik kommenterar och korrigerar nyhetsflödet.

Övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om den opartiska journalistiken. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartisk­heten mindre efterfrågad. Och vad är en ”opartisk” rapportering i dag? Jo, en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – menade till exempel Jay Rosen från New York University nyligen i The Economist. I samma artikel lyftes i stället transparensen – genomsynligheten – fram som vår tids objektivitet.

Normen om opartiskhet utmanas på flera sätt. Vid sidan av att opartisk journalistik blir mindre efterfrågad ställs i dag på nytt frågan vad vi egentligen menar med "opartiskhet"? Och hur skall den mätas? Svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten är ett typexempel, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.

Om denna problematik skriver jag i dagens Aftonbladet. Hela texten kan läsas här.

Angående dagens diskussion om Expressens beslut att förhandsmoderera kommentatorsfälten är min ståndpunkt följande. Nätets frihet är ett värde som det inte går att kompromissa kring. Med nätets frihet menar jag här att var och en skall ha rätt att starta en blogg eller en nättidning eller en portal och där formulera sig helt fritt (så länge det inte rör sig om brottslig handling, som t ex olaga hot eller hets mot folkgrupp). I nätets frihet ingår också att bloggägaren eller motsvarande själv får välja vilken slags diskussion han/hon vill ha i sina kommentatorsfält. Redaktionella principer får inte förväxlas med censur. Thomas Mattsson, ansvarig utgivare för Expressen, och Martin Aagård vid Aftonbladets kulturredaktion för en intressant diskussion i ämnet i dagens Studio Ett.

Trist om Moderaterna väljer att överge kyrkopolitiken

Moderaternas partistyrelse föreslår att partiet fortsättningsvis inte skall ställa upp i kyrkovalen. Det vore trist om Moderaternas partistämma ställer sig bakom förslaget. Moderaterna behövs i Svenska kyrkan, på samma sätt som samröre med Svenska kyrkan är bra för Moderaterna.

Vi lever i en tid som ibland beskrivs i termer av partiernas kris, där de politiska partierna behöver öppna upp sig och vitaliseras för att återigen attrahera medborgarna. En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare. Men denna hedervärda, tappra grupp är inte representativ för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Om de politiska partierna retirerar från kyrkovalen kommer färre personer att vara villiga att kandidera. Intresset för kyrkovalen kommer också att minska, eftersom de politiska partierna även bidrar med att mobilisera väljare. Medierna kommer att uppmärksamma kyrkovalen i mindre utsträckning än tidigare. Utrymmet för s k opolitiska sammanslutningar (Som t ex Posk - Politiskt obundna i svenska kyrkan) kommer att växa. Det är inget fel på dessa sammanslutningar. Men de har en tendens att täcka för och fördunkla de faktiska konflikter och skiljelinjer som finns i Svenska kyrkan på samma sätt som de finna i alla andra sammanslutningar.

Politik och religion är inte samma sak. Men religion och politik har gemensamma beröringspunkter och påverkar varandra. Det vore bättre att denna påverkan synliggjordes och diskuterades än att den nonchalerades i en fåfäng önskan att relationen mellan religion och politik försvann om man inte låtsades om den.

I morse diskuterade jag den moderata partistyrelsens förslag i P 1 Morgon med Sofia Arkelstam.

Kristdemokraterna trängda inför budgetförhandlingarna

På fredag möts regeringen på Harpsund för budgetförhandlingar. Kristdemokraterna - som i dag bara får 2.9 procent i TV4/Novus väljarbarometer - kommer pressade till mötet. Partiet har små möjligheter att få gehör från sina allianskamrater om sänkt skatt för pensionärer. I stället talar det mesta för att regeringen kommer att enas om sänkt restaurangmoms, ett förslag som Kristdemokraterna egentligen är emot. Göran Hägglund riskerar därför att framstå som förhandlingarnas förlorare och hans ledarskap att återigen ifrågasättas.

Jag gav följande kommentar till TT:

Budgetförhandlingarna kommer i ett närmast desperat opinionsläge för Kristdemokraterna och partiet har egentligen inte råd att komma tomhänt till sina väljare och sympatisörer. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg varit mycket tydliga med att restaurangmomsen kommer att sänkas medan det inte blir någon sänkt skatt för pensionärerna. Jag tror att Reinfeldt och Borg kommet att stå fast vid sin linje och att de får Centerpartiet och Folkpartiet med sig.

Göran Hägglund kommer knappast att hota med att lämna allianssamarbetet även om hans parti körs över i budgetförhandlingarna. Kristdemokraterna skulle sannolikt tappa ännu mer i opinionen om partiet nu utlöste en regeringskris. Så Göran Hägglund tvingas sannolikt bita i det sura äpplet och trösta sig med att det är mer än tre år till nästa val.

Det är också möjligt att de övriga allianspartierna väljer att ge Kristdemokraterna extra budgetutrymme i några andra av partiets profilfrågor, t ex förbättringar av sjukförsäkringarna samt för de sämst ställda barnfamiljerna. Samt ett löfte om att pensionärerna står först i tur så snart ekonomin tillåter ytterligare reformer.

Varför Libyen inte behöver bli ett nytt Irak

I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.

Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.

För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.

För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.

Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.

Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.

Håkan Juholt och hyresrätten som politisk stridsfråga

I dag publicerades den första Sifo-mätningen sedan i juni. Somrarna brukar kännetecknas av små förändringar i väljaropinionen och denna sommar blev inget undantag. De rödgröna partierna är fortfarande större än Alliansen och Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti. Men avståndet mellan blocken har minskat och nu skiljer bara 1.4 procentenheter. Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet balanserar samtliga på fyraprocentsgränsen.

Det politiska landskapet har förändrats under sommaren på så sätt att den för regeringen känsliga frågan om ett femte jobbskatteavdrag åtminstone tillfälligt avlägsnats från den politiska dagordningen. Socialdemokraterna har fått tillbaka bollen från Alliansen och måste nu utmejsla nya förslag att pressa regeringen med. Jag tycker att Håkan Juholt gjorde rätt när han i sitt sommartal i Västertorp i dag lyfte fram bostadsfrågan och hyresrätten som en profilfråga. I bostadspolitiken står Alliansen tomhänt. Det är egentligen märkligt att inte bostadsfrågorna politiserats än mer kraftfullt de senaste åren. Det är ett eftersatt politikområde, av betydelse för såväl rättvisa och tillväxt som för det förkättrade livspusslet.

Jag tror också att de rödgröna har goda förutsättningar att vinna tillbaka skolfrågorna från Alliansen. Segregationen river sönder samhället och det naiva omfamnandet av friskolefenomenet är på väg att mattas av. Jag rekommenderar varmt Sakine Madons artikel i ämnet i Expressen igår.

Kristdemokraterna - en svensk Tea Party-rörelse?

Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem med sin identitet och med en sviktande väljarkår. Läs t ex gärna Douglas Brommessons insiktsfulla studie Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2.

Vilken väg skall Kristdemokraterna välja för att stärka sin självkänsla och bli ett mer slagkraftigt alternativ i svensk politik? Partiledaren Göran Hägglund har under senare år lanserat inte mindre än tre lite lätt klämkäcka formuleringar kring partiets politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år log Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

I dag kommer Kristdemokraternas ungdomsförbundets (KDU) ordförande Aron Modig ut som en vän av den amerikanska Tea Party-rörelsen: Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik.

Jag blir lite trött när jag hör unga, begåvade personer i populistisk anda komma med påståenden om att "brottsligheten tillåts breda ut sig" trots att det inte finns några som helst belägg för en växande kriminalitet i vårt samhälle. Jag blir också lite sorgsen när en ung kristdemokrats patentmedicin för att bekämpa kriminalitet är "hårdare straff och fler poliser. Jimmie Åkesson hade inte uttryckt det bättre.

En av Aron Modigs företrädare på posten som ordförande för KDU, Ella Bohlin, har tidigare beskrivit Tea Party-rörelsen som ett "sundhetstecken" i amerikansk politik och att den företräds av "många välutbildade och kloka politiker med en tydlig frihetsagenda".

Jag längtar efter en radikal svensk kristdemokrati, som brinner för en generös flykting- och biståndspolitik, för en humanitär kriminalpolitik, som tar strid för mänskliga rättigheter och som vill avveckla vapenexporten. En kristdemokrati som profilerar sig i solidaritetsfrågor och som aldrig, aldrig tvekar att stå på dessa mina minstas sida. I stället ser jag en kristdemokrati vars företrädare ägnar sig åt skattegnäll, kramar Tea party-rörelsen och drömmer om fler poliser. Det är nästan så jag nyper mig i armen och hoppas att jag vaknar.

Läs också gärna Röda Berget.

Prinsessan som inte ville skratta

Kronprinsessan Victoria är gravid och väntas föda i mars 2012. Den blivande modern mår bra, meddelar hovet.

Jag önskar verkligen kronprinsessan och prins Daniel all den lycka som ett föräldraskap kan ge. Men jag önskar också av hela mitt hjärta att deras barn skall få växa upp som en fri människa och själv få välja sin framtid. Det är en paradox att vårt frihetliga och hyperindividualiserade samhälle fortfarande accepterar en sådan tvångsmässig och för individen förtryckande institution som monarkin.

Så jag säger ett stort grattis till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Men tillägger: Ned med monarkin - leve republiken!

Om 1968:s nedrivning av monarkin som samhällsauktoritet har jag och Marie Demker formulerat oss i boken "I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Jag rekommenderar också Stefan Demerts sedelärande visa Prinsessan som inte ville skratta.

Alliansregeringen - en one trick pony?

En uppdatering från kl 17.40 återfinns längst ned i posten.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade i dag att regeringen skjuter upp genomförandet av det femte jobbskatteavdraget samt de planerade skattelättnaderna för pensionärer. Skälet till regeringens beslut är den pågående oron i världsekonomin.

Beslutet kommer inte på något sätt oväntat och kanske drar Fredrik Reinfeldt också en liten suck av lättnad. Genomförandet av det femte jobbskatteavdraget utvecklades till en besvärlig politisk fråga, där alliansregeringen riskerade att gå mot sitt hittills största nederlag i riksdagen. De senaste dagarna har allt fler röster ur det borgerliga lägret också argumenterat för att skjuta upp genomförandet av jobbskatteavdraget, t ex regeringens egen IT- och regionminister och tillika partiledarkandidat för Centerpartiet Anna-Karin Hatt. I förlängningen av jobbskatteavdragsfrågan kunde det t o m skönjas nyvalshot i horisonten.

Om ekonomin ljusnar får alliansregeringen nu i stället möjlighet att återkomma valåret 2014 med förslag om nya skattelättnader. Efter ett par år i träda känns kanske förslaget om ett femte jobbskatteavdrag då något mindre uttjatat.

Även Socialdemokraterna och Håkan Juholt kan känna en viss lättnad. Det är inte enbart kul att fälla regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna är i dagsläget också lika lite intresserade av ett nyval som vad alliansregeringen är.

Regeringen har tidigare kritiserats för fantasilöshet och brist på visioner. Nu är det enda verktyget i verktygslådan - jobbskatteavdraget - inte längre möjligt att använda. Finns det inga arbetslinjeverktyg för tider av ekonomisk nedgång?

Av regeringens tidigare starka kort - sammanhållningen inom regeringen och hanteringen av finanskrisen - är det i skrivande stund osäkert hur det blir med regeringssammanhållningen. Hur kommer det nya Centerpartiet och en allt mer desperat kristdemokrati att förhålla sig till allianssamarbetet?

När det gäller den ekonomiska krishanteringen är det inte alls säkert att väljarna blir lika imponerade en andra gång. Regeringen riskerar i sin visionslöshet att framstå som en one trick pony. Bakom draperiet till manegen står Håkan Juholt och Tommy Waidelich, frustande och ivrigt stampande i väntan på att få göra entré...

Uppdaterat kl 17.40. Apropå Tommy Waidelich så tycker jag att han i dag i Studio Ett gjorde sitt bästa medieframträdande hittills som ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna. Han hade ingen enkel ingångsposition. Stödjer Socialdemokraterna regeringens beslut att skjuta på skattesänkningen för pensionärerna? Om Alliansregeringen nu visar ekonomiskt ansvar genom att skjuta upp det femte jobbskatteavdraget, borde då inte Socialdemokraterna visa ett motsvarande ekonomiskt ansvar genom att skjuta upp de reformer partiet lanserat i stället för jobbskatteavdraget?

Men Waidelich var givet förutsättningarna väldigt tydlig i sina svar. Socialdemokraterna prioriterar investeringar framför skattesänkningar för pensionärer. Socialdemokraterna tänker heller inte skjuta upp de reformer man lanserat, möjligen minska dem något. Waidelich grundidé är att om man använder pengarna till investeringar som ger jobb så stärker det statsfinanserna mer än att bara ha pengarna på banken som en extra buffert.

Hur skall vi bäst förklara kravallerna i England?

Under den senaste veckan har det förts en intensiv debatt om hur vi bäst kan förklara och förstå kravallerna i England. Men i en del avseenden präglas debatten av förvirring, eftersom debattörerna talar om helt olika saker.

Jag tror att mycket skulle bli klarare om följande fyra frågor hölls isär i debatten:

1. Varför bryter kravallerna ut överhuvudtaget?

2. Varför bryter kravallerna ut just nu?

3. Varför bryter kravallerna ut just på de platser som de gör?

4. Varför väljer en del att delta och en del att inte delta i kravallerna?

Särskilt Svenska Dagbladets ledarsida har haft en olycklig förmåga att blanda ihop dessa fyra frågor. Hopblandningen är nog omedveten, men ett uttryck för en ideologisk iver att tona ner de sociala förklaringarnas betydelse. Så skriver t ex ledarskribenten Gustaf Almkvist att orsaken till bränderna i London inte beror på "brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder”, hög fattigdom och polisarrogans. Brändernas uppkomst förklaras i stället av att några hundra människor har tänt på. Som om det ena skulle utesluta det andra.

Min egna svar på frågorna 1-4 enligt ovan är följande:

1.) Kravallerna har sin grund i den frustration och brist på framtidsutsikter som många grupper och individer känner i ett England där klasskillnaderna är skriande och där möjligheterna till social rörlighet enligt OECD är mindre än i något annat industriland.

2.) Frågan om varför kravallerna bryter ut just nu är egentligen inte särskilt intressant. De kunde ha brutit ut för några månader eller år sedan, de kunde ha brutit ut om några månader eller år eller de kanske inte hade behövt bryta ut överhuvudtaget. Frustrationen och utanförskapet finns där sedan länge, men behöver en tändande gnista för att ta sig uttryck i kravaller. Tillfälligheter spelar stor roll för om och när en sådan gnista kommer. I det här fallet kan den tändande gnistan t ex ha varit polisens arrogans i samband med dödsskjutningen av Mark Duggan i Tottenham förra tisdagen.

3.) Att kravallerna bryter ut just i de fattiga delarna av London och sprider sig till städer som t ex Birmingham och Liverpool hänger förstås samman med svaret på fråga 1. Det är i dessa områden där frustrationen, fattigdomen och utanförskapet - de sociala missförhållandena - är som störst.

4.) Varför en del människor väljer att initiera och delta i kravallerna medan andra inte gör det är en fråga som besvaras av individbaserade faktorer, inkluderande företeelser som t ex individualpsykologi, moraluppfattning, levnadsförhållanden etc. Men poängen här är att utan de sociala omständigheterna (se fråga 1) hade förutsättningarna för dessa individer att vandalisera i massomfattning och kravallerna att sprida sig inte funnits. De enskilda individerna har ett individuellt ansvar för sina handlingar. Men deras agerande som grupp kan inte förstås utanför den den sociala situationen.

Svårare är det inte. Men när debattörerna inte kan eller vill hålla två tankar i huvudet samtidigt tar sig debatten ibland absurda uttryck. Ett sådant exempel är när programledaren i Studio Ett i P 1 för några dagar sedan konfronterade just Gustaf Almkvist med frågan om varför det inte blev några kravaller i Lidingö eller i Djursholm om det nu var så att de sociala förhållandena inte var avgörande så lyckades Almkvist inte finna sig utan besvarade frågan med ett spontant "Ja, säg det" (ca 7.30 in i inslaget som återfinns här.)

Visst – akuta kravaller kan bara hanteras med akuta polisingripanden. Men de sociala problem som ligger bakom kravallerna kan bara lösas med politiska insatser som främjar jämlikhet, framtidshopp, tillit och medborgaranda.

David Camerons önskan att stänga av Facebook- och Twitteranvändare

I ett försök att visa handlingskraft inför de kravaller som skakat England har premiärminister David Cameron lovat att undersöka möjligheterna att stänga av misstänkta uppviglare från sociala media som Facebook och Twitter. Förslaget är onekligen originellt. De misstänkta personerna skall alltså inte frihetsberövas, men berövas sin möjlighet att kommunicera med andra människor via sociala media.

Jag undrar hur ett sådant system är tänkt att fungera i praktiken. Skall polisen ges möjlighet och resurser att i realtid tråla runt i de miljoner textmeddelanden som dagligen formuleras för att i identifiera uppviglare, avstänga dem från deras Facebook- eller Twitter-konton och den vägen förhindra brott? En något omständlig och osäker väg för att få bukt med upploppen kan man tycka. För att inte tala om integritetsproblemen.

Och hur skall man i ett senare skede kontrollera att den misstänkte uppviglaren inte omedelbart öppnar ett nytt konto? I de allra flesta fall räcker det ju med en e-postadress.

Om det nu är de misstänkta uppviglarnas förmåga att kommunicera med andra människor som är problemet, varför då dra gränsen just vid Facebook och Twitter? Borde i logikens namn inte misstänkta uppviglare också avstängas från mobiltelefoni och sms? För att inte tala om e-postkonto. Det är ju faktiskt möjligt att använda sig av e-postmeddelanden i uppviglande syfte, både i form av massutskick eller mejl till enskilda personer.

Varför inte ett förbud mot att sända brev - brev kan ju också vara uppviglande? Eller betänk all uppvigling som kan ske i form av prat eller rop - en munkorg eller munkavle för alla potentiella uppviglare? Även kroppsspråk kan användas i uppviglande syfte, t ex genom att peka mot ett skyltfönster eller en bank samtidigt som man ser aggressiv och uppfordrande ut! Har skall Cameron lösa det problemet? Rörelseförbud?

Det är lätt att raljera över Camerons förslag. Men jag blir faktiskt mer oroad än road. Framväxten av sociala media ökar friheten för enskilda människor och förändrar det politiska landskapet och möjligheterna till politisk mobilisering. Det är inget gott betyg att Camerons sätt att formulera sig om denna utveckling snarast för tankarna till Hosni Mubarak och Egypten.

Oron förstärks av att Socialdemokraterna i England ger fullt stöd åt David Camerons attack på sociala media. Så säger t ex Ivan Lewis, Labours talesperson i kulturpolitiska frågor: We support the government's decision to undertake a review of whether measures are necessary to prevent the abuse of social media by those who organise and participate in criminal activities.

Det är klart att högerregeringen i Storbritannien gör sitt bästa för att dölja de sociala och politiska spänningar vari kravallerna har sin grund. Om kravallerna kan reduceras till ett simpelt ligistbeteende kan högerregeringen smita undan sitt sociala och politiska ansvar och i stället koncentrera sig på att slå ned kravallerna med omfattande polisinsatser, inklusive verklighetsfrånvända förslag om att stänga av medborgare från sociala media. Men det är sorgligt att Socialdemokraterna inte förmår spjärna emot utan i stället väljer att heja på en sådan utveckling.

Vänsterpartiet och det politiska livet efter Lars Ohly

I dag meddelade Lars Ohly sin kommande avgång som partiledare för Vänsterpartiet. Ohly står inte till förfogande för omval vid Vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari 2012.

Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.

Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.

Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.

Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.

Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete

Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.

För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.

Var det rätt av Ofog att protestera mot Försvarets medverkan i Prideparaden?

Det anti-militaristiska nätverket Ofog deltog under uppmärksammade former i årets Stockholm Pride parad. Ofog utnyttjade sitt deltagande till att protestera mot Försvarsmaktens deltagande i paraden. Ett tiotal aktivister bar pratbubblor över de deltagande soldaternas huvuden med texter som mitt jobb dödar, jag är lika bra på att döda som straighta soldater samt här går jag och försvarar mina mänskliga rättigheter medan mitt jobb går ut på att kränka andras mänskliga rättigheter.

Ofog motiverar sin aktion med att "krig och konflikter bidrar till att minoritetsgrupper, där bland annat HBTQ-personer utsätts för ett ökat förtryck"samt att "militarism bygger på patriarkala machostrukturer och våld som drabbar såväl människor i krig som människor här i Sverige".

Jag tycker det är utmärkt att Ofog under kreativa former utnyttjar alla tillfällen till att demonstrera mot militarism och patriarkala machostrukturer. Försvarsmakten är en våldsapparat och skall som en sådan alltid ifrågasättas och diskuteras - oavsett om man tycker att vi skall ha ett militärt försvar eller inte.

HBTQ-frågorna är i grunden politiska och därför får Prideparaden heller aldrig utvecklas till en opolitisk manifestation. Då blir den ofarlig, ett etablissemangsjippo. Ingen kommer undan politiken, inte heller Stockholm Pride.

Låt mig vara tydlig. HBTQ-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBTQ-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBTQ-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBTQ-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen.

Stockholm Pride kan därför inte låtsas som att de står ovanför politiken. Att välkomna är ett politiskt ställningstagande, oavsett om välkomnandet gäller Migrationsverket, polisen, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna eller som i det här fallet Försvarsmakten. Och med politiska ställningstaganden följer alltid debatt. Det varken kan eller bör vara annorlunda.

Däremot tyckte jag inte alls om formerna för Ofogs protest. Genom sina pratbubblor ovanför enskilda soldaters huvuden utpekades individer som, givet de strukturer de verkar inom, visar ett stort mod genom att gå med i paraden. Ofog borde ha kunnat hitta en form för sin manifestation som väckte lika stor uppmärksamhet, men utan att kränka enskilda människor.

Därför är jag kritisk till medborgarskapstest. Svar till Adam Cwejman (LUF)

I en tidigare post kritiserade jag Liberala ungdomsförbundets (LUF) beslut att kräva godkänt resultat på ett "språk- lag- och regeltest" för att invandrare skulle få medborgarskap i Sverige. Jag hävdade att ett sådant test skulle höja tröskeln till medborgarskap för t ex äldre, anhöriginvandrade män och kvinnor från andra språkområden, eller för flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål.

På sin blogg bemöter LUF:s ordförande Adam Cwejman kritiken. Cwejman menar bl a att staten redan ställer flera villkor för medborgarskap, och att LUF inte vill skärpa dessa krav utan förändra dem. Cwejman betonar också att testet inte skall undersöka kunskaper om den svenska konstitutionen, vilket jag påstod. (Cwejman vet här säkert bättre än jag - man jag har trots en del försök inte lyckats hitta originaltexten till LUF:s beslut, utan förlitade mig på en ledarartikel i liberala Göteborgs-Tidningen (GT).)

Jag och Adam Cwejman är överens om åtminstone ett par saker. Språkkunskaper och kunskaper om samhället underlättar integration. Det finns inga entydiga vetenskapliga belägg för att språktest underlättar eller motverkar integration.

Viktigast i diskussionen tycker jag är vilken funktion ett medborgskapstest skulle fylla. Cwejman anger tre sådana funktioner. Ett medborgarskapstest skulle: (a) ersätta dagens godtyckliga system för förvärvande av medborgarskap, (b) ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig, samt (c) uppvärdera medborgarskapet.

Men jag kan givet dessa tre funktioner inte se värdet av ett medborgarskapstest. (a) Visst finns det inslag av godtycklighet i dagens system för förvärvande av medborgarskap. Men varför skulle just ett "test" av alla tänkbara reformer vara det bästa sättet att åtgärda de problem som i dag finns? (b) Visst kan det vara en bra idé att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig. Men det blir svårt - för att inte säga omöjligt - att utforma ett test som utgår ifrån kunskaper i svenska språket, om svenska lagar och om svenska regler och samtidigt frikoppla testet från just det nationella. Lagar och regler är ju ett uttryck just för de "normer" som präglar den svenska nationen och det svenska samhället. (c) Visst kan det vara en bra idé att uppvärdera medborgarskapet. Men en sådan uppvärdering kan ske på en mängd olika sätt och inte nödvändigtvis genom just ett "test".

Överlag tycker jag att LUF i sitt beslut har lagt en alldeles för stor vikt vid formen ("test") vilket skapar en onödig låsning i debatten. Det är heller ingen slump att LUF inte på något sätt går in på hur dessa "test" skulle utformas, utan överlämnar detta åt experter och andra att utforma. men form kan inte frikopplas från innehåll. Ett "test" kan ju se ut på väldigt många olika sätt, beroende på vilka mål det är som skall uppnås och vilka mekanismer man tror är viktiga i relationen mellan invandring, medborgarskap och integration. Nu får åtminstone jag känslan av att LUF förespråkar ett "test" för sakens egen skull, och därav min formulering om "den kontroll- betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av".

Cwejman gör en poäng av att "infödda svenskar" inte kan testas för medborgarskap eftersom de skulle bli statslösa om de missade provet. Det är riktigt. Men vill man uppgradera medborgarskapet kunde man låta det föregås av en obligatorisk utbildning (obs - utan test) för såväl invandrare som "infödda svenskar" inför de senares 18-årsdag. Då skulle vi inte hamna i den konstiga situationen att vi ställer större kunskapskrav om svenska lagar och regler på invandrare som söker medborgarskap än på infödda svenskar.

Cwejman avslutar med en intressant fråga om medborgarskapets roll i en globaliserad tidsålder. Jag utvecklar gärna mina tankar där i ett annat sammanhang. Här nöjer jag mig med att konstatera att även om nationalstatens makt urholkats som en följd av den kommunikationella revolutionen och territoriets minskade betydelse så är nationalstaten fortfarande den överlägset starkaste organisationsprincipen för mänsklig samlevnad i världen. Nationalstaten har visat god förmåga att överleva sina belackare. Därför ser jag under överskådlig tid inga realistiska alternativ till att knyta medborgarskapet till någon annat än just den förkättrade nationalstaten.

Aldrig mera krig! Anförande på Hiroshimadagen 6 augusti 2011

I dag talade jag på Hiroshimadagen, Vasaparken, Fredslunden, Göteborg. Arrangörer var bl a Yrkesgrupper mot kärnvapen samt Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Anförandet återges nedan.

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! "Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig." Så sjöng Totta Näslunds i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det om möjligt än mer ohyggliga andra världskriget, med dess makabra avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 66 år sedan.

Men är då krig oundvikliga, ett gissel som alltid kommer att följa i människans spår? En del menar det. Redan på 400-talet f kr formulerade den grekiske historikern Thukydides några satser kring de peloponnesiska krigen som gick ut på att krig var någon form av mänskligt naturtillstånd, och att perioderna av fred snarast var att betrakta som undantag från den regeln. I dag knyter några kriget till nationalstaten, och nationalstatens ständiga och oundvikliga strävan efter säkerhet. Andra knyter krigen till det ekonomiska systemet, till kapitalismen och dess gränslösa strävan efter profiter och vinstmaximering.

Sant är att krigen alltid har följt människan. Men sant är också att krig alltid börjas av människor, krig vilar alltid på en politisk grund. Eftersom krig alltid börjas av människor kan krig också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet. Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är också det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dog, och som fortfarande dör, som en konsekvens av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 66 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att tillsammans lova varandra att oförtröttligt kämpa för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Visst finns det ljuspunkter och hopp i den utveckling som har ägt rum sedan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade, utan avslutades under relativt lugna och, med några tragiska undantag som t ex på Balkan, fredliga former. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm.

I dag är det färre människor som oroar sig för ett nytt kärnvapenkrig. Men kärnvapnen finns kvar. Och så länge kärnvapnen finns kvar finns också hotet om ett nytt kärnvapenkrig kvar. Jag tycker det är ynkligt – ja, jag använder det ordet - ynkligt att vår tids politiker och makthavare inte förmår utnyttja det möjligheternas fönster som nu finns för att genomföra en total avrustning när det gäller kärnvapen. Om vi inte lyckas avskaffa kärnvapnen i dag, när skall det då någonsin vara möjligt? Och det är med sorg jag konstaterar att Sverige inte längre är en lika synlig aktör i det internationella nedrustningsarbetet.

Kärnvapenfrågan kan förstås inte diskuteras fristående från den dagspolitiska utvecklingen i världen. Och där finns det ett ljus i mörkret som hänger samman med det jag sa tidigare om att mänskligheten nu har ett unikt tillfälle att avskaffa kärnvapnen. Professor Peter Wallensteen, från Uppsala universitet, har visat att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia har så få människor dött i krigshandlingar, som har sin grund i krig mellan stater, som just nu. Aldrig förr. Vår tid präglas av att stater inte bekrigar varandra och att människor därför slipper de krigets fasor som har sin grund just i mellanstatliga krig.

Men att stater inte längre kommer i krig med varandra innebär ju dessvärre inte att människor inte drabbas av krigets lidande i andra former. Inbördeskrig och krig där FN i olika former godkänt insatserna skördar fortfarande mängder av dödsoffer.

Situationen i Afghanistan inger allvarlig oro. Det tycks nu från västmakternas sida finnas en insikt om att det inte finns någon militär lösning på konflikten och man planerar för ett uttåg som skall vara avslutat senast år 2014. Den svenska insatsen i Afghanistan har säkert bidragit till många positiva saker, när det gäller t ex skolor, kvinnors rättigheter och fattigdomsbekämpning. Men den svenska insatsen har också varit en del av en större militär operation där många av de deltagande makterna inte nödvändigtvis haft det afghanska folkets bästa för ögonen. Afghanistan har i decennier varit en arena för stormaktspolitik, och är ett tragiskt exempel på illusionen att militära lösningar är bästa sättet att hantera politiska och ekonomiska problem.

Irak plågas fortfarande av sviterna av USA:s intervention i samband med Saddam Husseins fall. Kriget i Irak uppskattas av den medicinska tidningen The Lancet ha lett till en överdödlighet på närmare 700 000 civila irakier. Fortfarande är läget i landet oerhört osäkert, ingen vet om Irak kommer att finnas kvar som sammanhållen statsbildning om några år. Det irakiska folket blev av med en blodsbesudlad diktator, det är sant. Men det pris man fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.

I Mellanöstern såg vi under våren en mängd demokratirevolter, där vi i en del fall – som t ex Tunisien och Egypten – kan se framtiden an åtminstone med hopp om en fredlig, demokratisk utveckling. Inför de blodiga händelserna i Syrien står omvärlden oenig och handlingsförlamad. I Libyen gav FN inledningsvis sanktion åt en luftförbudszon i syfte att förhindra en massaker på oppositionen, men där situationen håller på att glida iväg till att de internationella styrkorna blir en del i ett inbördeskrig på vilket vi inte skymtar något slut.

Det som oroar mig – och som jag ser i den debatt som föregick kriget i Afghanistan, i Irak och i Libyen – är den naivitet om ”det goda kriget” som tenderar att återkomma gång på gång. Den naiviteten fanns hos dem som inför kriget i Irak förklarade att kriget skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som med blommor i händerna skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Den typen av uttalanden gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Vi hade för inte så länge sedan en statsminister som undslapp sig att ett ”litet krig” kunde vara bra för världskonjunkturen. Inför FN-insatsen i Libyen hördes många upprörda röster i falsett förfasa sig över att svenska flygplan inte skulle ha rätt att fälla bomber.

Det finns en myt om det högteknologiska kriget, det rena kriget – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett viktigt medel för att nå sina mål. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det. På ytan en lätt charmig devis. Men i verkligheten – om allt verkligen är tillåtet – om det inte finns några normer eller regler som sätter gränser för vad man får eller kan göra – så väntar oundvikligen barbariet.

För bara några år sedan dominerades nyhetsrapporteringen av bilder och artiklar på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Graib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.

I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den då blott 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.

Bilderna på Lynndie England och de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i media. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det vi ibland kallar västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att vakta.

Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen.

Just därför är kriget så ohyggligt och just därför att det så viktigt att vi verkligen gör allt vi kan för att undvika krig. Det innebär inte att våld alltid är oundvikligt. Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.

Vi såg också våldets ofattbara grymhet i de fruktansvärda terrordåd som genomfördes i regeringskvarteren i Oslo och på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds konferens på Utöya, i Norge. Det vore frestande att avfärda detta ohyggliga dåd som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Den misstänkte gärningsmannen Anders Behring Breivik hade en politisk riktning med sitt illdåd och handlingen kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där gärningsmannen själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare. De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt. Om något gott skulle kunna komma ur detta onda som har skett så vore det att de som använder våldsretorik fått sig en allvarlig tankeställare om ordens betydelse och att ord faktiskt spelar roll.

*

Om ett par år – 2014 – firar Sverige ett speciellt 200-årsjubileum. År 2014 har Sverige inte varit i krig på 200 år. Det senaste tillfället Sverige var i krig med ett annat land var 1814. Sverige hade då med framgång deltagit på samma sida som England och Ryssland, i kriget mot Frankrike under Napoleon. År 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige, en union som upplöstes under fredliga former först 1905.

Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land nära nog unikt i Europa. I övriga Europas länder är kriget alltid närvarande, som kollektivt minne och av att i varje enskild familj finns någon som dött i krig eller vänner vars familjemedlemmar dött i krig. Ibland undrar jag om det är denna långa, fantastiska period av fred som får så många i Sverige att banalisera kriget och inte inse krigets konsekvenser. Låt oss tillsammans verka för att 200-årsminnet av Sveriges fred inte präglas av krigsromantiska klyschor om att Sverige sviker västvärlden genom att inte vara medlem av kärnvapenalliansen Nato eller att den svenska neutralitetspolitiken under 2:a världskriget var omoralisk och att vi egentligen borde gått med i kriget mot Tyskland. Den typen av enkla sanningar bygger på en grundläggande oförmåga att förstå krigets destruktivitet.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort, skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara hur det vill med den saken. Även om det våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Graib-fängelset kommer alltid att få leva med den smärta som de utsattes för. Och Lynndie England själv kommer alltid att få leva med de minnen och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar ingen – varken offer eller bödel.

Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.

Kampen mot kärnvapen – och kampen mot kriget – är en mänsklig skyldighet. Att ställa sig vid sidan är att indirekt göra sig delaktig. Jag vill avsluta med att citera Björn Afzelius – salig i sin himmel – och hans sång ”Hiroshima”, skriven till 40-årsminnet av bomberna mot Japan. Sången blev fredsrörelsens och kärnvapenmotståndarnas stora hymn den gången, 1995.

Jag läser några några rader ur denna sång, några rader med betoning på nödvändigheten av att göra motstånd:

Men vem är jag att ställa mig bredvid?

Vem är jag att blunda för en strid?

Vem är jag att överlåta framtiden

åt dom som bara strävar bakåt?

Vem är jag att svika vännerna?

Vem är jag att vrida händerna?

Vem är jag att visa dom min hals

och be dom bita tills jag mister andan

Ännu är jag stark – ännu står jag mitt i livet!

Ännu finns det dom jag älskar!

Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!

Låt oss slåss tillsammans, vänner och kamrater. Låt oss slåss tillsammans för dem vi älskar och för fred och för frihet i dag och i framtiden!

Tack så mycket.

Liberaldemokraterna - tack och ajö?

I en tidigare bloggpost analyserade jag Liberaldemokraternas nyligen presenterade manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och arbetar för att skapa ett liberalt alternativ i svensk politik. Liberaldemokraterna genomför bl a en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter vilket borde borde borga för att ge Liberaldemokraterna ordenligt utrymme i mediedebatten.

Men de senaste månaderna har det varit väldigt tyst om Liberaldemokraterna. Rörelsen har tappat momentum. Jag hade t ex förväntat mig att Liberaldemokraterna skulle göra avtryck i Almedalen, men så blev inte fallet. För några dagar sedan meddelade två av Liberaldemokraternas övriga förgrundsgestalter - Torbjörn Jerlerup och Niklas Starow - att de hoppar av. Niklas Starow ger på sin blogg sin syn på bakgrunden till avhoppet, och publicerar en mejlväxling mellan Torbjörn Jerlerup och Alexander Bard.

Motsättningarna tycks vara två. Den ena gäller om Liberaldemokraterna skall prioritera att ombilda sig till ett formellt politiskt parti eller om man skall avvakta partiledarvalet i Centerpartiet (där förhoppningen hos Bards falang tycks vara att Annie Lööf skall lyckas driva Centerrörelsen i en sådan liberal riktning att det blir kontraproduktivt att bilda ett ytterligare liberalt parti). I så fall, menar en del, vore det bättre att slåss för liberalismens ideal genom nätbaserade rörelser inom Centerpartiet som t ex Stureplanscentern. Andra menar att det vore fel att låta interna skeenden inom Centerpartiet avgöra huruvida det är rätt att prioritera partibildning för ett nytt liberalt alternativ i svensk politik.

Den andra motsättningen rör styrelseformen. De som vill prioritera partibildningen vill också redan nu formalisera organisationen inom Liberaldemokraterna. De som inte vill skynda på partibildningen tycks också hellre bibehålla den mer lösliga nätverksorganisationen och ett mer informellt ledarskap.

Till dessa skiljelinjer kommer personmotsättningar. Den ovan nämnda mejlväxlingen mellan Niklas Starow och Alexander Bard är ingen trevlig läsning, särskilt inte det tonläge Alexander Bard använder (med argument som "Är du dum i huvudet?").

Vart skall liberalismen ta vägen i svensk politik? Om Annie Lööf blir ny partiledare för Centerpartiet kommer hon sannolikt att styra partiet i en mer (ny)liberal riktning och konkurrera med Folkpartiet och Moderaterna om väljarna på högerkanten. Om Anna-Karin Hatt blir partiledare kommer Centerpartiet snarare att stanna kvar i mitten som ett (social)liberalt alternativ och på sikt kanske kunna öppna upp för blocköverskridande uppgörelser.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig säkert. Kommer Liberaldemokraterna att kunna hålla samman och mobilisera givet den interna turbulens som nu råder? Det är inte alls säkert. Den här typen av inre bråk tenderar att demobilisera medlemmarna och det blir en utmaning att försöka återskapa engagemanget och trovärdigheten i projektet.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig nog, oavsett om det blir inom ramen för ett nytt politiskt parti, inom liberala center-nätverk eller som ett självständigt liberalt nätverk. Men det vore synd om de frihetliga tankar om t ex kriminalpolitiken eller skolpolitiken som Liberaldemokraterna formulerade i sitt manifest nu endast blir historisk kuriosa i stället för att på allvar föras fram i den politiska debatten.

Norska högerpopulister gör självkritik. Jimmie Åkesson tiger.

Uppdatering längst ned i posten! (2/8 kl 21.50)

Ordföranden för det norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, är självkritisk till hur hon och hennes parti agerat i debatten om invandring och muslimer. Till Verdens Gang säger Siv Jensen att hon ångrar enskilda uttryck som använt och att hon som en konsekvens av terrordåden i Norge kommer att ändra sin framtoning i debatten: Ja, jag tror att vi redan har ändrat vårt sätt och vi kommer aldrig att bli desamma igen.

Även lokala företrädare för Fremskrittspartiet är öppet självkritiska. Partiets tidigare ordförande i Oslo, Svenn Kristiansen, säger att han aldrig mer kommer att använda begreppet "snikislamisering" som länge varit en del av Fremskrittspartiets retorik. Partiets ordförande i Askøy, Knut Hanselmann, säger att språkbruket nu måste bli helt annorlunda och mer sakligt. Han menar att det är fel att fokusera så mycket på kultur: Vi bør fokusere på ting som at kommunene ikke har kapasitet til å ta imot flere når det gjelder mottaksapparat, integrering, barnevern og lignende. Det kan vi ha en saklig og grei diskusjon rundt, i motsetning til å snakke om kultur og at samfunnet blir revet i filler.

Det är positivt att ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet inte likt strutsen stoppar huvudet i sanden utan står upp och förklarar sig villigt att ta sin del av ansvaret för det inträffade. Vad gör då Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson? I Studio Ett i dag hade han möjlighet att knyta an till sin partifrände Siv Jensens ödmjuka inställning och även han gå i spetsen för en mer hyfsad svensk debatt i dessa frågor. Men icke. Jimmie Åkesson fann inte skäl att utöva någon som helst självkritik och kunde inte på något sätt förstå varför just hans parti pekades ut i detta sammanhang. Att just hans parti pekades ut av Anders Behring Breivik själv som ljuset i det svenska mörkret kunde annars kanske ha varit skäl nog till ett uns eftertanke.

Ord spelar roll - ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Ett våldsromantiskt språkbruk sänker tröskeln till våldsanvändning. Ett främlingsfientligt språkbruk ökar risken för fientliga handlingar mot de som uppfattas som eller utpekas som främlingar/främmande. Därför är det positivt om främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna förändrar sitt språkbruk och t ex inte länge föraktfullt benämner invandrare som "kulturberikare" vilket tidigare ofta förekommit.

I andra sammanhang har jag stött på argumentet att det inte spelar någon roll vad Sverigedemokraterna säger, för partiet är lika främlingsfientligt vilken retorik de än använder. Men det är ett konstigt sätt att argumentera. Man kan inte påstå att ord spelar roll och samtidigt påstå att det inte har någon betydelse vilka ord Sverigedemokraterna använder.

Om ordets betydelse i politiken, läs gärna Vänstra stranden, samt Ola Larsmos och Lena Sundströms artiklar i Dagens Nyheter.

*

Uppdatering: Flera läsare har påpekat att ordföranden för Dansk Folkeparti, Pia Kjaersgaard, blivit oerhört provocerad av Siv Jensens självkritik. Pia Kjaersgaard säger att Siv Jensen låter gärningsmannen vinna genom att tona ned sin islamfientliga retorik och att Siv Jensen framstår som att hon "saknar ryggrad".

I SVT Aktuellt i kväll medverkade Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson. Han såg inga skäl att idka självkritik, och när han konfronterades med partibrodern Kent Ekeroths uttalanden om ett 1 400 år långt krig mellan västerlandet och islam kommenterade han det med att Ekeroth hade ett sinne för det dramatiska och att Ekeroths uttalanden inte stod för partilinjen. Ändå visade SVT Aktuellts bilder hur Jimmie Åkesson ställde sig upp och applåderade just Ekeroths uttalande.

Åkesson får nu bekänna färg. Vill han hålla fast vid den vulgära retoriken om islam och massinvandring, uppmuntra sina kärntrupper och därigenom liera sig med Pia Kjaersgaard i Danmark? Eller vill han fortsätta transformera partiet för att därigenom sänka tröskeln för nya väljargrupper att rösta på partiet samt för andra partier att i någon mening samverka med partiet? I så fall bör han gå Siv Jensens väg.

Liberala ungdomsförbundet (LUF) och dess krav på tester som grund för medborgarskap

Liberala ungdomsförbundet (LUF) beslöt vid sin nyss avslutade kongress att driva kravet att svenskt medborgarskap ska föregås av tester i svenska språket och om kunskaper om den svenska konstitutionen. Därmed går LUF längre än sitt moderparti Folkpartiet, som hittills nöjt sig med att driva kravet på språktest för ett svenskt medborgarskap.

Kravet på tester gör det svårare för nya svenskar att bli medborgare och få rösträtt. För äldre, anhöriginvandrade män eller kvinnor från ett helt annat språkområde blir tröskeln hög, liksom för t ex de flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål. Integrationen av dessa människor underlättas knappast genom att de i praktiken utestängs från medborgarskap.

Vid sidan av språkkravet tar LUF således ett steg till och kräver godkända resultat på kunskapstester om den svenska grundlagen som villkor för medborgarskap. Jag undrar hur många som i dag är svenska medborgare som skulle bli av med sitt medborgarskap om de tvingades utföra ett sådant test?

Jag kan inte förstå den kontroll-, betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av. Jag har alltid associerat liberalism med frihetlighet, men börjar alltmer ompröva den sammankopplingen. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe uttryckte det. Kanske är det till sist vänstern som håller på att vinna kampen om frihetsfrågorna?

Visst är det värdefullt att de som är intresserade av medborgarskap får möjlighet att utveckla kunskap om såväl språk som styrelseskick. Sådana kunskaper förväntas erhållas genom den svenska 9-åriga grundskolan. För dem som ej genomgått denna kan medborgarskapet föregås av en kurs med obligatorisk närvaro (den typen av kurser ges ju redan vid sfi - svenskundervisning för invandrare). Men "infödda svenskars" kunskaper om språk och grundlag ligger inte till grund för medborgarskap. Så bör heller inte vara fallet för nya svenskar.