Beautiful Blogger Award

Den eminente bloggaren Biology & politics har haft vänligheten att nominera mig till Beautiful Blogger Award, en vandringspokal man sänder vidare till bloggare man tycker särskilt mycket om.

Jag tackar så mycket för äran och tar mig an de fyra uppgifter som åligger mottagaren av pokalen: 1.) Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. (Fixat) 2.) Tacka och länka till den som nominerade dig. (Fixat) 3.) Nominera sju andra bloggare och länka till dem. (Se nedan) 4.) Berätta sju intressanta saker om dig själv (Se nedan)

Vänstra Stranden och Emmausvandrarna uppmanar mig att inte nominera dem, eftersom de påstår att jag är jävig. Det ligger möjligen något i det påståendet, och i stället blir min lista följande:

1. Storstad. Bloggrymdens klarast lysande stjärna, där Marika Lindgren Åsbrink med stil och elegans dekonstruerar borgerliga myter om ekonomi och politik. Hon har säkert redan fått massor med nomineringar och hon förtjänar varenda en.

2. Henrik Ekengren Oscarsson. En av landets mest ambitiösa och pedagogiska samhällsvetenskapliga bloggar. Henrik Ekengren Oscarsson förmedlar insikter om svensk politik och svenska väljare till journalister, politiker och intresserad allmänhet på bloggen som bär hans namn.

3. JMW Kommunikation. Hemmahamn för Brit Stakston, mediestrateg och en av landets Leading Ladies med avseende på sociala medier. Alltid online.

4. Dalman Eek. Om tro och politik, med vice ordföranden för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Cecilia Dalman Eek.

5. Andreas Johansson Heinö. Här formulerar sig statsvetaren Andreas Johansson Heinö om utvecklingen i forna östeuropa och om Sverigedemokraterna. Jag håller inte alltid med - men alltid spännande läsning.

6. Stardusts Blogg. Här huserar en av landets mest debattglada statsvetare Björn Johnson, ofta om narkotikapolitik, sjukfrånvarodebatt och kriminologi. Liberal vänster. Också alltid online.

7. Ljudplatser. Höstens bubblare. Axel Demkers audiella blogg med ljudcollage från olika platser och om ljudet som bärare av kulturhistorien.

Sju intressanta saker om mig själv (som kanske inte alla visste tidigare):

1.) Född och uppvuxen i vackra Båstad på Bjärehalvön. Upplevde med förskräckelse demonstrationerna i samband med Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia 1968.

2.) Kom in på Journalisthögskolan i Göteborg som 17-åring. Yngst någonsin. :-)

3.) Debuterade 1981 med den skönlitterära boken Anna, avdelning 13 på Författares Bokmaskin, baserad på mina erfarenheter från några års arbete på Kallebäcks sjukhem. Jämfördes i en recension i tidningen Arbetaren med Max Lundgren och är fortfarande mycket lycklig över det.

4.) Tidsfascist. Håller alltid deadlines. Kommer aldrig försent. If I'm late it's because I'm dead, som Sean Connery uttryckte det till Catherine Zeta-Jones i filmen Entrapment.

5.) Skulle gärna ha venia. Men ingen har frågat mig. :-(

6.) Blev faktiskt inte Blåvit förrän 1975. Men berätta inte det för någon.

7.) Har en i högsta grad obesvarad kärlek till sport och idrottsutövning. De enda priser jag erövrat är för träningsflit...

De rödgröna blir särbo

En längre version av denna post finns nu publicerad på Newsmill.

Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.

Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.

Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.

Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.

Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.

SD efter valet och konsten att Vara riktigt svensk

Opinionsinstitutet Novus första mätning för mandatperioden visar på små förändringar mellan blocken. Skillnaden mellan blocken ökar från 5.8 till 6.7 procentenheter jämfört med valresultatet. Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet ökar, medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet samtliga sjunker ner till en nivå under fem procent. Sverigedemokraterna (SD) får stöd av 6.4 procent, en ökning med 0.7 procentenheter i förhållande till valresultatet.

Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.

Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.

Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.

Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.

Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.

Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.

Det partipolitiska spelet om Afghanistan

Fortfarande talar det mesta för att vi inom kort får en blocköverskridande uppgörelse i frågan om den svenska Afghanistan-styrkans framtid. Varken den borgerliga Alliansregeringen eller de rödgröna samarbetspartierna vill riskera att vinna en omröstning om Sveriges militära närvaro i Afghanistan med hjälp av Sverigedemokraterna.

Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.

Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.

Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.

Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.

Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.

Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare

Den svenske soldat som igår dödades i Afghanistan innebär en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet. Dödsbudet ökar också osäkerheten och spänningen inför omröstningen i den svenska riksdagen i början av november om den svenska Afghanistaninsatsens framtid.

I sak är det faktiskt inte längre så mycket som skiljer den borgerliga Alliansregeringen och de rödgröna partierna i synen på Sveriges militära deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. FN:s givarkonferens i Kabul tidigare i år förändrade hela spelplanen för den internationella närvaron, då det synliggjordes att USA och EU planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum.

Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen består främst i att de rödgröna vill ha en mer bestämd tidtabell med ett avslutningsdatum redan innan 2014. Alliansen vill inte formulera något slutdatum alls, men har heller inte uttryckt några invändningar mot den färdriktning som Kabulkonferensen indikerade med ett slutdatum 2014. Frågan är inte längre om de svenska soldaterna skall tas hem, utan hur snabbt och när tidtabellen för tillbakadragandet skall formuleras. Ledande liberala tidningar som Dagens Nyheter ligger betydligt närmare den rödgröna linjen än Allianslinjen i frågan.

Frågan inrymmer mycket prestige. Såväl de rödgröna som Alliansregeringen har gjort sitt bästa för att utmåla skillnaden mellan blocken som betydligt större än vad den i praktiken är.

Givet frågans laddning och de relativt små skillnaderna mellan de båda blocken i sakfrågan har jag svårt att tro på ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid. I stället tror jag att Alliansregeringen kommer att eftersträva en så stor nationell enighet som möjligt i frågan och försöker utmejsla formuleringar som möjliggör för Miljöpartiet och kanske även Socialdemokraterna att ansluta sig.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i dag vara optimist inför den kommande utvecklingen i Afghanistan. En fortsatt militär krigföring kommer inte att leda till seger utan bidrar i stället till att förlänga konflikten och lidandet. Ett militärt tillbakadragande riskerar att föra talibangrupper till makten och ett styre där mänskliga rättigheter sätts på undantag.

Den minst dåliga lösningen vore att låta FN med dess legitimitet ta det fullständiga ansvaret för de internationella säkerhetsstyrkor som kan finnas kvar på den afghanska regeringens begäran, parallellt med att det internationella samfundet ger ett massivt politiskt stöd åt de förhandlingar mellan den afghanska regeringen och olika talibangrupper som måste komma. Samma belopp som tidigare satsades på kriget måste satsas på utvecklingsprojekt och på att stötta den politiska processen.

Kommer det internationella samfundet att ha modet och kraften att ta detta ansvar och genomföra dessa insatser? Jag tvivlar på det. Men låt oss med all kraft arbeta för en sådan insats och en sådan process.

Thomas Bodström och framtidens politiker

Thomas Bodstöms avhopp dominerar nyhetsflödet i dag. Jag gav följande kommentar till TT:

Thomas Bodström representerar en ny typ av politiker, som - på gott och ont - sannolikt kommer att bli vanligare i framtiden. Politiken kommer i allt större utsträckning att knyta till sig individer som är aktiva i olika sfärer i samhället och som har andra plattformar än enbart den politiska. Den bakomliggande orsaken står att finna i en samhällsutveckling, där individualisering och flexibilitet växer sig allt starkare.

Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.

Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.

För Socialdemokraterna har han varit en tillgång - inte minst för sin förmåga att ta plats i debatten och att visa att politiker kan vara olika. Jag tror det vore av värde för partiet - och för svensk politik - om det även fortsättningsvis finns utrymme för hans politiska gärning. Om han själv vill, förstås.

Jag tror hans agerande möter irritation hos "vanliga" riksdagsledamöter, men partiledningen har hittills betonat hans positiva betydelse för partiet. Jag uppfattar det också som att han hittills haft ett starkt stöd hos Mona Sahlin.

För mina och andras synpunkter i TT-artikeln, se t ex här.

Sverigedemokraterna - en nationalsocialism för vår tid?

Uppdatering 14/10 kl 14.35. Nu finns hela Mats Lindbergs artikel tillgänglig på nätet, bl a här. Se även Stardust.

Jag har tidigare argumenterat för det rimliga i att karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) som ett främlingsfientligt, men väl inte ett rasistiskt, parti. I en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda (ännu ej på nätet) tar statsvetarprofessorn Mats Lindberg avstånd från beteckningar som "populistiskt", "främlingsfientligt", "rasistiskt" eller "extremistiskt" när det gäller att beskriva SD, eftersom han menar att dessa beteckningar fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program. I stället väljer Mats Lindberg att beskriva SD som ett uttryck för en modern nationalsocialism: Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.

Mats Lindberg härleder de bärande principerna i SD:s ideologi till den legendariske Per Engdahl, som från 1930-talets början och framåt var en ledande gestalt i den svenska nationella rörelsen. Mats Lindberg lyfter fram en artikel från 1979 ur den nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt, där Per Engdahl tänker nytt och politiskt kreativt. Mats Lindberg skriver: Vi måste överge rasbiologin, menar Engdahl, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.

Mats Lindberg identifierar två grundprinciper i SD:s ideologi i dag. Den första principen är den organiska samhällssynen: Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. "Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper". (...) Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".

Den andra principen är nationalismen: Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara "befolkningsmässigt homogent". Det ska råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung". I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar. (...)
Som jag ser det är den nationalistiska principen inget annat än en idé om etnisk rensning light, en idé on nationell renhet och rening. För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering". Europa ska bestå av ett samarbete mellan sådana renade nationer. (...) Varje nation ska vara herre i sitt eget hus och folk från andra nationer ska inte vara delaktiga i eller blanda sig i andra nationers styrelse.

Men innebär kombinationen av dessa två bärande principer då också med nädvändighet natinalsocialism? Lindberg skriver: SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: "Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi". Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist.

Hur kommer det då att gå för SD och den nationella rörelsen? Mats Lindberg betonar att SD:s ideologi pekar på nuets samhällsförhållanden och nuets samhällsproblem, betraktade från nationalistiskt perspektiv. Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia. Kanske första gången de nationella lyckas? Kanske kronan på verket?

Jag beklagar om denna bloggpost mest blev ett referat av Mats Lindbergs artikel, men eftersom grundtexten ännu inte finns på nätet ville jag vara extra utförlig. Jag inbjuder i stället till diskussion i kommentarsfältet (läs gärna kommentarsreglerna innan du skriver om du vill bli publicerad). Har Mats Lindberg rätt eller fel i sin tes om SD som en modern nationalsocialism?

Inför kronprinsessans Kinaresa: Republik eller barbari!

Igår tillkännagavs att den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris. Liu Xiaobo är en av de mest kända regimkritikerna och 2008 dömdes han till elva års fängelse efter att ha undertecknat Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati i Kina. Utnämningen av Liu Xiaobo var ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén och priset bidrar till att rikta uppmärksamheten på förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.

Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.

Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!

Karin Hübinette och frågan om den journalistiska opartiskheten

I dag kritiserar jag på Aftonbladets Debattsida Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för Aktuellt och Agenda. Bakgrunden är att Karin Hübinettes syster, Hillevi Engström (M), utnämnts till arbetsmarknadsminister i den borgerliga Alliansregeringen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln.

Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?

Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.

På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.

Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.

En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.

Nedgraderar Alliansregeringen universitets- och högskolepolitiken?

Fredrik Reinfeldts nya regering bjöd på få överraskningar. De flesta av de nya ministrarna är beprövade politiker. Känslan är att Reinfeldt lärt läxan från sin första regeringsbildning 2006 då ministrarna fick hoppa strömhopp från sina taburetter efter avslöjade brister i personlig vandel.

Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.

Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.

Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.

Erfarenheter från talmansvalet - vem "ger inflytande" åt vem?

Som väntat valdes Per Westerberg (M) i dag till riksdagens talman. Sverigedemokraterna (SD) valde att aktivt stödja valet av Westerberg, i stället för att lägga ned sina röster eller att stödja den rödgröne kandidaten Kent Härstedt. Genom sitt agerande vill SD ge bilden av sig själva som ett seriöst och ansvarstagande parti, något som hade försvårats om partiet i stället valt att som en maktdemonstration ge sitt stöd åt Härstedt.

I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.

Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.

Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.

Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.

Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.

Valet av talman - Per Westerberg eller Kent Härstedt?

I morgon måndag väljer riksdagen talman. Striden står mellan nuvarande talmannen Per Westerberg (M) och Kent Härstedt (S).

Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.

Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.

I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.

Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.

Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.

Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?

Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.

Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.

Idrottsvåld i Sverige och i USA

Texten nedan är just publicerad på mesta mästarnas eminenta och prisbelönta supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén.

SUPPORTERVÅLD. På senare år har läktarvåldet och bråk mellan s k supportergrupper i Sverige fått stor uppmärksamhet. Problemet gäller främst fotboll på elitnivå, men har även visat tendenser att sprida sig till ishockeyn. För några dagar sedan var det t ex storbråk på läktarna redan en halv timme före matchstart i hockeyderbyt mellan AIK och Djurgården. Samma klubbar möts i morgon i fotbollsallsvenskan, och nya bråk är att vänta.

För ett par dagar sedan satt jag på restaurang med en god vän (hockeymålvakt med SM-guld med Björklöven från 1987!) och funderade över varför USA - vars samhälle i övrigt är så impregnerat av våld - inte har några problem med supportervåld. Jag sände ut en fråga på twitter (@UlfBjereld) och frågan väckte ett enormt engagemang. På bara några minuter hade svaren haglat in och kreativiteten kunde man inte klaga på. Här kommer några av de föreslagna svaren i min egen informella trovärdighetsordning:

1. I USA är lagsporter i huvudsak en medelklassangelägenhet.

2. Biljettpriserna är så höga att det inte uppstår supporterkulturer.

3. Fansen åker inte med till bortamatcherna.

4. I USA är lagsporter i huvudsak en familjeunderhållning.

5. Lagen är så kommersialiserade att det inte uppstår supporterkulturer.

6. Det är ont om derbyn i amerikanska lagsporter på elitnivå.

7. Det är långa avstånd mellan klackarna på läktarna.

8. Frågan är felställd - det finns visst supportervåld i USA.

9. USA:s fanatismkvot är redan fylld av religion, politik och patriotism.

10. USA får utlopp för sina aggressioner i Irak och i AfghanistanVad säger ni? Finns det några bättre (eller sämre...) förklaringar än de som listats ovan? Kan skillnaden ha att göra med att i de flesta länder är det främst fotbollen som varit drabbad av våldet, och fotbollen har ju som bekant en betydligt svagare ställning i det amerikanska idrottslivet?

Israels bosättningspolitik riskerar att leda till mer våld

Den israeliska regeringens vägran att förlänga byggstoppet på Västbanken utgör ett allvarligt hot mot den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Bosättningarna - som på ledarplats i obundet liberala Expressen i dag betecknas som "illegala kolonier på palestinsk mark" - är ett brott mot internationell rätt. Bosättningarna styckar också upp den tänkta palestinska statens territorium på ett sätt som urholkar trovärdigheten i möjligheten av att upprätta en självständig och livskraftig palestinsk stat överhuvudtaget.

Palestinierna och president Mahmoud Abbas har tydligt deklarerat att de tänker lämna förhandlingarna om byggstoppet inte förlängs. Nu har Abbas givit president Barack Obama och Israel några dagars andrum genom att uppskjuta beslutet om att lämna förhandlingarna tills efter det att han hunnit samråda med Arabförbundets ledare en vecka in i oktober.

För president Obama är situationen synnerligen prekär. Obama har investerat mycket politisk prestige i de pågående förhandlingarna och vid upprepade tillfällen vädjat till Benjamin Netanyahu och till Israel att förlänga byggstoppet. I denna vädjan har Obama haft starkt stöd av FN och av EU. Obama måste nu hitta en formel för att få palestinierna att fortsätta förhandla samtidigt som Israels byggande på Västbanken inte återupptas (eller snarare utvidgas - även under det formella byggstoppet så har byggnationen fortsatt). Det är en uppgift som ställer stora krav på kreativitet och diplomatisk uppfinningsförmåga.

Ett misslyckande i fredsförhandlingarna skulle med stor sannolikhet innebära en upptrappning av våldet i området. När palestinierna ser att det inte finns några utsikter för en förhandlingslösning sänks tröskeln till att deras motstånd mot ockupationsmakten blir våldsamt i stället för politiskt.

Det är lätt att instämma i Expressens vädjan till EU att höja tonen mot Israel: Unionen har ett stort potentiellt inflytande över Israel, som är extremt beroende av europeiska marknader för sin exportinriktade ekonomi, men vi använder det alldeles för sällan. (...) För att öka bosättningspolitikens kostnader, och samtidigt signalera var problemet ligger, bör EU dessutom snarast vidta skarpa åtgärder mot produkter från de illegala bosättningarna.

Från allt fler håll hörs nu också röster om nödvändigheten att införa sanktioner mot Israel. . Jag rekommenderar gärna den just utgivna boken Bojkott Desinvestering Sanktioner av Johanna Wallin och Jonatan Stanczak för läsning. Som läsaren av denna blogg väl känner till så är jag skeptisk till en bojkott av Israel. Men riktade sanktioner mot framförallt bosättarprodukter kan vara ett viktigt verktyg i arbetet med att övertyga Israel om nödvändigheten av att stoppa utbyggnaden av bosättningarna och i stället aktivt bidra till upprättandet av en palestinsk stat.

Slarv med valsedlar i år? Läs Tage Erlanders dagbok om valet 1960...

De senaste dagarna har medierapporteringen givit stort utrymme åt berättelser om slarv och felaktigheter i samband med valet. Historierna har bl a handlat om bortglömda röstsedlar, bristande säkerhetsrutiner och felaktigheter i vallängden. Det är lätt få bilden att just årets val kantats av egendomligheter och misstag och att omval därför borde äga rum i en del valkretsar.

Men slarv och felaktigheter är ingen ny företeelse i svenska val. Det är befriande att ta del av vad förre statsministern Tage Erlander skrev i sin dagbok för nästan på dagen 50 år sedan (29/9 -60) efter 1960 års svenska val:

Min vilsamma och stimulerande Trondheimsresa fick ett något fördystrat slut när Palme ringde och berättade om att länsstyrelsen i Malmö kasserat 500-600 socialdemokratiska röster därför att någon slarver till valnämndsordförande inte skött sigilleringen ansvarigt. Vad skall man egentligen tro om ett folk där slarvet förekommer vid varje val utan att det tycks vara möjligt att folk lär sej hur de skall vara?

(...)

I väntan på det nästan för spännande valresultatet i fyrstadskretsen, där en 69-årig f.d. länsassessor genom sigillslarv berövat oss en mandatvinst. Det hela är fullkomligt vansinnigt. Även om man är 70 år borde man väl kunna följa vallagens klara bestämmelser. Kan man det inte borde ålderssvagheten vara så uppenbar, att länsstyrelsen inte borde ha utsett assessorn till valnmämndsordförande.

Notera gärna att Erlander skriver att "slarvet förekommer vid varje val". Inte ens för 50 år sedan var slarvet således någon ny företeelse. Att slarvet uppmärksammats så mycket just i årets val beror förstås på att valet blev så jämnt. (Men kanske ändå inte fullt så jämnt som nyhetsrapporteringen antytt - se följande upplysande artikel i Expressen i dag.)

Citaten är hämtade ur det senaste bandet (nummer elva) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1960. Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning.

I skrivande stund upptäcker jag att Kallebloggen uppmärksammat precis samma citat av Tage Erlander som jag.

I sakfrågan tror jag inte på något omval. Slarvet har knappast varit värre än vanligt och tycks heller inte haft någon avgörande betydelse på valresultatet. Inga tunga partiföreträdare har heller yrkat på omval. Jag har svårt att se att Valprövningsnämnden - vilken i huvudsak befolkas av politiker - skulle välja att gå på omvalslinjen. Alliansregeringen kommer att gilla läget och vill undvika den osäkerhet och turbulens som ett omval skulle innebära.

Socialdemokratisk extrakongress - dramatiskt steg eller naturligt beslut?

Socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) beslöt igår fredag att föreslå partistyrelsen att genomföra en extra partikongress före nästa ordinarie partikongress 2013.

Beslutet om en extra partikongress är bra och i grunden odramatiskt. Socialdemokraterna har sedan mitten av 1990-talet alltid haft en extra partikongress mellan de ordinarie kongresserna. Om jag minns rätt så har partiets tre senaste partiledare - Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin - alla valts på extra partikongresser.

Huvudskälet denna gång till en extra partikongress kan formuleras enligt följande: Om resultat och slutsatser från partiets nytillsatta kriskommission skall kunna göra avtryck på riktigt i socialdemokratisk politik inför valrörelsen 2014 så måste dessa resultat och slutsatser förankras i kongressbeslut redan före den ordinarie partikongressen 2013.

Men frågan om extra partikongress är ändå känslig eftersom den med nödvändighet riktar fokus på Mona Sahlins partiledarskap och huruvida hon kommer att ställa sin plats till förfogande vid en sådan extrakongress. I dagsläget tycks Mona Sahlin inte ha några sådana planer och internt i partiet är uppslutningen bakom partiledaren fortfarande stark. Även partisekreterare Ibrahim Baylans ställning kan komma att ställas under debatt.

Kanske var det just oro för en diskussion om partiledarfrågan som fick partisekreterare Ibrahim Baylan att vänta med att offentliggöra VU:s beslut på fredag förmiddag till fredagskvällen, i en fåfäng förhoppning att undgå mediespekulationer om Mona Sahlins framtid. Resultatet blev det omvända. Medierna anade oråd, TT gick ut med en s k Flash och kvällstidningarna tog fram om inte krigsrubrikerna så i alla fall nivån strax under. Det hade varit bättre för partiet om rekommendationen om en extra partikongress hade förmedlats i lugn och ro vid en presskonferens direkt efter VU:s sammanträde.

Jag kommenterar frågan om extrakongress bl a för TT och för Ekot.

Miljöpartiet och Alliansregeringen - samarbete eller ej?

Kommer Miljöpartiet att ingå någon form av organiserat samarbete med alliansregeringen? Jag tror inte det, åtminstone inte under den närmaste tiden.

Miljöpartiet har investerat en hel del politisk kraft och politiskt förtroendekapital i det rödgröna samarbetet. Ett organiserat samarbete mellan Miljöpartiet och Alliansen skulle inte vara möjligt att genomföra parallellt med det rödgröna samarbetet, och på kort sikt har inget av de tre rödgröna partierna något intresse av att avsluta sitt inbördes samarbete. Enligt såväl VALU som en opinionsundersökning beställd av Aftonbladet (jag kommenterar den senare här) säger en majoritet av Miljöpartiets väljare också nej till ett samarbete med Alliansen.

Jag delar också professor Mikael Gilljams uppfattning som han framförde i Studio Ett i dag att Fredrik Reinfeldt egentligen inte vill ha något samarbete. Om Reinfeldt önskat ett samarbete hade han inte framfört inviten till Miljöpartiet via media och inte heller i ett skede när valretoriken fortfarande dominerar det politiska fältet. Fredrik Reinfeldt vill sannolikt regera som minoritetsregering, en inställning jag delar.

Jag kommenterar det sköra politiska läget för TT: Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar hade oftast en grundtrygghet i vetskapen att Vänsterpartiet aldrig skulle fälla en S-regering. Sverigedemokraternas framtida agerande i riksdagen är i det avseendet betydligt mer osäkert. Men de rödgröna skulle också tveka att fälla en Alliansregering genom hjälp av Sverigedemokraterna.

En alliansregering kan välja att anpassa sin politik så att något av de rödgröna partierna kan stödja den. Men alliansregeringen kan också välja att köra på, förlora en del omröstningar och få igenom en del förslag med hjälp av Sverigedemokraterna. De rödgröna och alliansregeringen har snarlika problem: Alliansen vill inte få igenom sina förslag med hjälp av SD och de rödgröna vill inte fälla regeringens förslag med hjälp av SD. I enskilda sakområden kan alliansregeringen försöka åstadkomma breda lösningar.

Jag ser ingen större fråga som under de närmaste månaderna riskerar att fälla regeringen. Men sådana frågor kommer med stor sannolikhet att dyka upp under mandatperioden. Upprepade nederlag i enskilda frågor kan också urholka regeringsdugligheten och leda till nyval.

Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?

Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.

Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.

Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.

I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.

Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.

Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.

Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.

Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.

Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.

Hur skall vi förklara Socialdemokraternas valförlust?

Följande analys publicerade jag tidigare i kväll på Newsmill:

Socialdemokraterna led i kväll ett historiskt nederlag. Med omkring 30 procent av rösterna gör partiet sitt sämsta val sedan 1914. Partiet får ungefär fem procentenheter mindre än vid valet 2006, ett valresultat som redan då uppfattades som en katastrof.

Varför gick det då så illa för Socialdemokraterna i årets val? På ytan är det inte svårt att finna tänkbara förklaringar. Socialdemokraterna förlorade kampen om den politiska dagordningen. Skatter och plånboksfrågor samt regeringsfrågan tilläts dominera valrörelsen i stället för frågor om arbetslöshet, socialförsäkringar, välfärd och social rättvisa. Socialdemokraternas ras i opinionsundersökningarna och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror gjorde medierna till en motspelare för partiet. Det rödgröna samarbetet innebar att Socialdemokraterna tappade mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och kanske också vänsterväljare som var skeptiska till samarbete med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har på ett skickligt sätt hållit ihop Alliansregeringen under mandatperioden och väljarna har hyst stor tilltro till det sätt på vilket Alliansregeringen styrde Sverige under finanskrisen.

Men partiets kris ligger djupare än vad dessa förklaringar antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Så partiets nedåtgående trend är inte ny och ingen tillfällighet.

Grunden till Socialdemokraternas kris är att partiet är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. I Sverige har denna motsättning – konflikten mellan vänster och höger – strukturerat politiken hårdare än i något annat land i västvärlden. Så har t ex klassröstningen – att väljare från arbetarklassen röstar vänster och väljare som är tjänstemän eller företagare inte röstar vänster – varit starkare i Sverige än i något annat jämförbart land. Vänster-högerdimensionens dominans har möjliggjort Socialdemokraternas unika maktställning.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och övergå till något annat, något vi i brist på bättre kallar för informationssamhället eller kunskapssamhället. Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Väljarna är rörligare, klassröstningen minskar och allt färre medborgare definierar sig som tillhörande en samhällsklass överhuvudtaget.

Socialdemokraterna har hittills misslyckats med att formulera en politik för denna nya tid. I stället präglas dagens socialdemokrati av en ideologisk vilsenhet, där partiet inte förmår identifiera de nya skiljelinjer som kännetecknar informationssamhället och därför heller inte lyckas formulera en politik att möta dem. I stället hoppar partiet tuva mellan förslag som förväntas tillgodose antingen kärnväljare i form av t ex industriarbetare och LO-anställda eller mittenväljare i form av ”medelklassen i Stockholm”. Resultaten blir en osammanhängande politik som skapar osäkerhet och förvirring i väljarkåren.

Efter förra katastrofvalet 2006 genomfördes ett rådslagsarbete som skulle bidra till en förnyelse av den socialdemokratiska politiken. Men rådslagsarbetet blev ett misslyckande. För det första dominerades rådslagsgrupperna av etablerade politiker - trygga kort - så att partiledningen inte skulle riskera att tappa kontrollen över processen. För det andra rusade opinionssiffrorna kort efter valförlusten i höjden. Det var naturligtvis trevligt för partiet. Men det är svårt att argumentera för behovet av förnyelse när opinionsläget är så positivt. För det tredje innebar det rödgröna samarbetet att förnyelsearbetet ersattes av ett taktiskt och strategiskt arbete att utarbeta en gemensam rödgrön politik.

Lika väl som partiets politik präglas av industrisamhället så gör även partiorganisationen och partikulturen det. I partiorganisationen finns en ängslan att tappa kontrollen och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Så partiets kris är ingen partiledarkris. När Mona Sahlin valdes till partiordförande vädjade hon till rörelsen om att utarbeta en röd frihetsvision, en insats för att riva frihetsbegreppet ur högerns händer. Mona Sahlin har inte fått mycket hjälp av rörelsen i denna fråga.

De svenska Socialdemokraterna är västvärldens mest framgångsrika parti, sett till regeringsinnehav och förmåga att låta sin politik sätt varaktiga avtryck på samhällsbygget. Utmaningen består nu i att formulera en politik som varken är nostalgisk eller marknadskramande, men som förmår föra in partiets centrala värden om frihet, jämlikhet och solidaritet till vår tid. Om partiet misslyckas så är den socialdemokratiska framgångssagan slut och partiet reduceras till ett vanligt parti bland andra.

Om VALU:s prognos slår in - vad händer då?

Nu har resultaten från såväl VALU som Novus valdagsundersökning redovisats, och resultaten är relativt samstämmiga. Alliansen är något större än de rödgröna. Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren med liten marginal och blir vågmästare. Osvuret är alltid bäst - men jag skulle bli överraskad om detta övergripande mönster under kvällen förskjuts på något avgörande sätt.

De sju riksdagspartierna gick till val med åtminstone en gemensam målsättning - att undvika att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och fick en vågmästarställning. Nu talar mycket för att vi är där och det är ett misslyckande för de etablerade partiernas val av strategi. Jag kommer att återkomma till detta inom kort.

Nu kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att sitta kvar som statsminister. Jag tror inte de rödgröna kommer att rikta något misstroendevotum mot honom. I så fall måste de ju ha hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla honom och det finns inga som helst skäl för de rödgröna och kanske heller inte för Sverigedemokraterna att ge sig in i ett sådant samarrangemang.

Hittills har Fredrik Reinfeldt varit entydig i att det block som blev störst skall regera och att vi skall undvika en blocköverskridande koalitionsregering. Det tycker jag i grunden är en sund inställning och det har jag också påtalat vid flera tillfällen, t ex här. Hur det kommer att fungera i praktiken är en annan sak. Alliansregeringen och Miljöpartiet kommer sannolikt att föra någon slags samtal (kanske informella), men jag är tveksam till om dessa samtal kommer att leda till någon form av organiserat samarbete.

Jag tror att risken att de etablerade partierna försöker bemöta Sverigedemokraterna genom att ta över delar av partiets politik är betydligt mindre än vad den var i Danmark. Men helt säker kan man förstås inte vara.

Jag återkommer i kväll eller i natt med en artikel på Newsmill om Socialdemokraterna och valresultatet. Den kommer - oavsett valresultatet - att kretsa kring det uteblivna förnyelsearbetet inom partiet.

Fortfarande bygger alla resonemang på prognoser. Vi inväntar nu de faktiska valresultaten.