Miljöminister Andreas Carlgren (c) hade ingen tur med vädret. Cirka 14 grader i luften, lätt blåst och ett kallt ihållande regn utgjorde ramen för hans anförande. Lite drygt 300 personer hukade heroiskt under paraplyerna.
Centern tycks nu göra sitt bästa för att putsa upp partiets något skamfilade rykte i miljöfrågorna och profilera sig som den borgerliga alliansens svar på miljöpartiet. I princip hela Carlgrens tal handlade om miljöfrågorna. Centerns betraktades ju länge som det mest miljömedvetna partiet i Sverige. Men miljöpartiets framgångar har bidragit till att marginalisera centern i miljöfrågorna. Inför socialdemokratins och Göran Perssons respektive Mona Sahlins vision om det gröna folkhemmet har den borgerliga alliansen som helhet riskerat att framstå som grå betong och oljeutsläpp. Borgerligheten behöver ett grönt parti och centern känner sig manat att axla rollen. Kristdemokraterna hade chansen men tappade sin trovärdighet genom hjärnsläppskravet på sänkt bensinskatt i förra valrörelsen.
Men ännu är det svårt att formulera de politiska skiljelinjerna i miljöpolitiken. Centern tävlar med socialdemokraterna och miljöpartiet om att utlova flest förbättringar och mest resurser och politisk kraft på frågan. Alla är vi för en bättre miljö. Men hur skall det göras? Och vem skall betala? Här är de politiska skillnaderna mellan partierna ännu outvecklade. Dessa skillnader måste utvecklas om väljarna på allvar skall mobiliseras ideologiskt i denna fråga. Annars är det risk att miljöfrågornas betydelse reduceras till ett politikens mantra - något som alla samlas kring men som inte leder till politisk handling.
2007-07-08
Almedalen I: För lite politik, för mycket personalfest
Nu på väg till Almedalen. Årets program bjuder på fler seminarier och arrangemang än tidigare. Men programmet känns politiskt tandlöst. Miljöfrågorna och klimatfrågorna dominerar. Inget fel i det. Men uppläggen på seminarierna känns mer som en moraliserande förfasning över sakernas tillstånd än ett synliggörande av de politiskt relevanta skiljelinjer som finns i dessa frågor. Ungefär som Live Earth, typ.
Årets Almedalen har ett starkt drag av personalfest över sig. Främst är det skribenter från bloggvärlden som med barnets förtjusning inte förmår dölja sina känslor. Den s k Almedalsbloggen - grundad av Magnus Ljungkvist och Jonas Morian - ägnar poster åt Almedalens faciliteter, t ex ett bildreportage från Wisby Strand Congress & Event. En annan post visar Niklas Svensson från Politikerbloggen hängandes över en tom bardisk vid Donners brunn. Almedalsbloggens upplägg så här återspeglar glädjen att få vara med och frottera sig med politiker, opinionbildare och andra kändisar - inte en vilja att kritiskt följa och granska de politiska arrangemangen. Men det kanske blir bättre.
Själv medverkar jag vid två seminarier. Det första seminariet genomförs på tisdag och kretsar kring min och Douglas Brommessons bok Politik och kristen tro och arrangeras av bl a tidningen Dagen och Frälsningsarmén på Gotland under samlingsnamnet (g) som i Gud. Det andra seminariet genomförs på onsdag och kretsar kring USA:s roll och politik i Mellanöstern, med bl a chefen för UD:s Mellanöstern- och Nordafrikaenhet Peter Tejler och Palmecentrats generalsekreterare Viola Furubjelke i panelen. Det seminariet arrangeras av bl a Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen. Som vanligt har Broderskapsrörelsen ett fullmatat program som genomförs i Metodistkyrkan mitt i stan. Programmet hittar ni här.
Jag återkommer med kortare Almedalsrapporter de närmaste dagarna - med fokus på politiken.
Årets Almedalen har ett starkt drag av personalfest över sig. Främst är det skribenter från bloggvärlden som med barnets förtjusning inte förmår dölja sina känslor. Den s k Almedalsbloggen - grundad av Magnus Ljungkvist och Jonas Morian - ägnar poster åt Almedalens faciliteter, t ex ett bildreportage från Wisby Strand Congress & Event. En annan post visar Niklas Svensson från Politikerbloggen hängandes över en tom bardisk vid Donners brunn. Almedalsbloggens upplägg så här återspeglar glädjen att få vara med och frottera sig med politiker, opinionbildare och andra kändisar - inte en vilja att kritiskt följa och granska de politiska arrangemangen. Men det kanske blir bättre.
Själv medverkar jag vid två seminarier. Det första seminariet genomförs på tisdag och kretsar kring min och Douglas Brommessons bok Politik och kristen tro och arrangeras av bl a tidningen Dagen och Frälsningsarmén på Gotland under samlingsnamnet (g) som i Gud. Det andra seminariet genomförs på onsdag och kretsar kring USA:s roll och politik i Mellanöstern, med bl a chefen för UD:s Mellanöstern- och Nordafrikaenhet Peter Tejler och Palmecentrats generalsekreterare Viola Furubjelke i panelen. Det seminariet arrangeras av bl a Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen. Som vanligt har Broderskapsrörelsen ett fullmatat program som genomförs i Metodistkyrkan mitt i stan. Programmet hittar ni här.
Jag återkommer med kortare Almedalsrapporter de närmaste dagarna - med fokus på politiken.
2007-07-06
Våldet på Gaza IV
Frisläppandet av den brittiske BBC-korrespondenten Alan Johnston blev förstås en stor prestige- och propagandaseger för Hamas. Organisationen gav en bild av att man nu kontrollerar händelseutvecklingen på Gaza och därmed också utgör en ofrånkomlig samtalspartner inför framtiden.
Dagens Nyheters huvudledare tar i dag explicit avstånd från försöken att isolera Hamas: Insikten om att isoleringsstrategin inte fungerar har också växt sig starkare. För några dagar sedan (29/6) var det biståndsminister Gunilla Carlsson (m) som i en intervju i Sydsvenskan uttryckligen kritiserade EU:s tidigare isoleringsstrategi: Vi måste överpröva att vi inte stöttade den nationella samlingsregeringen för de palestinska områdena. Den hade kunnat bli en samtalspartner med Israel. Men samlingsregeringen blev i stället svag eftersom den saknade pengar för löneutbetalningar. Med en annan politik hade vi kanske kunnat undvika den splittring som nu blivit i Palestina. Nu har vi tvingats ta flera steg tillbaka. Det är utomordentligt ovanligt att en minister är så självkritisk mot en politik hon tidigare stöttat.
Vi är några som sagt det tidigare. Försöken att isolera Hamas har varit kontraproduktiva. Det gäller att kunna göra två saker samtidigt. Å ena sidan ta starkt avstånd från relevanta delar av Hamas politiska program och politiska praktik. Å andra sidan försöka påverka Hamas att ta avstånd från terror och erkänna Israel. En sådan påverkan genomförs bäst genom samtal och politiska påtryckningar - inte genom isolering. Sanna vänner av Israel förmår göra dessa båda saker samtidigt.
Vägen framåt går genom att försöka skapa en dialog mellan Fatah och Hamas så att palestinierna i de framtida förhandlingarna med Israel kan tala med en röst. Hamas måste avsäga sig terrorn och erkänna Israel. Israel måste upphöra med de folkrättsstridiga attackerna mot palestinska mål i Gaza.
Dagens Nyheters huvudledare tar i dag explicit avstånd från försöken att isolera Hamas: Insikten om att isoleringsstrategin inte fungerar har också växt sig starkare. För några dagar sedan (29/6) var det biståndsminister Gunilla Carlsson (m) som i en intervju i Sydsvenskan uttryckligen kritiserade EU:s tidigare isoleringsstrategi: Vi måste överpröva att vi inte stöttade den nationella samlingsregeringen för de palestinska områdena. Den hade kunnat bli en samtalspartner med Israel. Men samlingsregeringen blev i stället svag eftersom den saknade pengar för löneutbetalningar. Med en annan politik hade vi kanske kunnat undvika den splittring som nu blivit i Palestina. Nu har vi tvingats ta flera steg tillbaka. Det är utomordentligt ovanligt att en minister är så självkritisk mot en politik hon tidigare stöttat.
Vi är några som sagt det tidigare. Försöken att isolera Hamas har varit kontraproduktiva. Det gäller att kunna göra två saker samtidigt. Å ena sidan ta starkt avstånd från relevanta delar av Hamas politiska program och politiska praktik. Å andra sidan försöka påverka Hamas att ta avstånd från terror och erkänna Israel. En sådan påverkan genomförs bäst genom samtal och politiska påtryckningar - inte genom isolering. Sanna vänner av Israel förmår göra dessa båda saker samtidigt.
Vägen framåt går genom att försöka skapa en dialog mellan Fatah och Hamas så att palestinierna i de framtida förhandlingarna med Israel kan tala med en röst. Hamas måste avsäga sig terrorn och erkänna Israel. Israel måste upphöra med de folkrättsstridiga attackerna mot palestinska mål i Gaza.
2007-07-05
Dan Berglund släpper skiva efter 20 år
En av årets stora kulturhändelser är onekligen att Dan Berglund den 29 augusti släpper sitt första album på 20 år. Dan Berglund fick sitt genombrott 1975 med skivan "En järnarbetares visor". Därefter följde "Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen" (1977) samt "Den stora maskeraden" (1979). Dan Berglund blev - och är - kult, inte minst genom superhits som En Örgryteyngling, Visa till SAP samt vänsterns favoritallsång alla kategorier Mina herrar som räknar profiter.
I början av 1980-talet tappade Dan Berglund sin kommunistiska övertygelse och gick in i den stora tystnaden. Albumet "Vildmarken" från 1987 blev ett försök till comeback, men det sålde inte alls. De senaste åren har Dan Berglund gjort sporadiska framträdanden. Hans publik har mött honom inte bara med nostalgi utan framförallt med hopp om en rejäl återkomst.
Det skulle inte förvåna om tiden nu hunnit ikapp Dan Berglund - eller om det möjligen är Dan Berglund som hunnit ikapp tiden. Kanske får han äntligen sitt publika genombrott även bortom den vänster som för 30 år sedan tog honom till sitt hjärta.
De yttre förutsättningarna finns. På plattan medverkar bl a Göteborgssymfonikerna och på spåret "Hymn" sjunger Dan Berglund duett med Sofia Karlsson. Det ni, kära läsare!
I början av 1980-talet tappade Dan Berglund sin kommunistiska övertygelse och gick in i den stora tystnaden. Albumet "Vildmarken" från 1987 blev ett försök till comeback, men det sålde inte alls. De senaste åren har Dan Berglund gjort sporadiska framträdanden. Hans publik har mött honom inte bara med nostalgi utan framförallt med hopp om en rejäl återkomst.
Det skulle inte förvåna om tiden nu hunnit ikapp Dan Berglund - eller om det möjligen är Dan Berglund som hunnit ikapp tiden. Kanske får han äntligen sitt publika genombrott även bortom den vänster som för 30 år sedan tog honom till sitt hjärta.
De yttre förutsättningarna finns. På plattan medverkar bl a Göteborgssymfonikerna och på spåret "Hymn" sjunger Dan Berglund duett med Sofia Karlsson. Det ni, kära läsare!
2007-07-03
Ett nytt kristet parti?
Nätverket Tillsammans meddelar att man skall bilda ett nytt politiskt parti. Partiet skall bygga på kristen värdegrund och ha sin utgångspunkt i Bibeln.
Den kristna högern förökar sig genom delning.
Den kristna högern förökar sig genom delning.
2007-07-02
Federley och Peczynski hånar småföretagare
Centerpartiets Fredrick Federley och PR-kvinnan Dominika Peczynski säljer den salladsbar som de under uppmärksammade former inköpte för bara två månader sedan. Federley och Peczynski hade en politisk agenda med sitt köp - de ville undergräva kollektivavtalen efter fackets omtalade blockad av salladsbaren Wild n' Fresh i Göteborg.
Till Dagens Media säger Peczynski att köpet av salladsbaren absolut inte var ett var ett PR-jippo: Självklart inte. Vi ville tjäna pengar, men för att man ska kunna göra det krävdes det mer jobb än vad vi hinner med. Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli.
"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli." Ett sanslöst uttalande från personer som säger sig förstå småföretagens utsattta situation och som påstår sig vilja förbättra deras arbetsvillkor. Federleys och Peczynskis drar vidare mot nya äventyr - men deras politiska jippo blev kvar som en spottloska i ansiktet på alla seriöst arbetande småföretagare.
Till Dagens Media säger Peczynski att köpet av salladsbaren absolut inte var ett var ett PR-jippo: Självklart inte. Vi ville tjäna pengar, men för att man ska kunna göra det krävdes det mer jobb än vad vi hinner med. Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli.
"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli." Ett sanslöst uttalande från personer som säger sig förstå småföretagens utsattta situation och som påstår sig vilja förbättra deras arbetsvillkor. Federleys och Peczynskis drar vidare mot nya äventyr - men deras politiska jippo blev kvar som en spottloska i ansiktet på alla seriöst arbetande småföretagare.
2007-06-29
Göran Hägglund, kristdemokraterna och abortfrågan
Göran Hägglund visade både politisk skicklighet och civilkurage i sitt sätt att hantera abortfrågan vid kristdemokraternas riksting i dag. Han markerade tydligt att det gick en skarp gräns mellan honom och de kristdemokrater som vill förbjuda den fria aborten efter 12 veckor - här fanns inget utrymme för kompromisser. Kraften i Hägglunds agerande omöjliggjorde också för abortmotståndarna inom partiet att vinna över tveksamma ombud till sin linje.
Abortfrågan är inte enkel - den som påstår något sådant har inte så mycket förstått. Ytterst handlar abortfrågan inte bara om kvinnans rättigheter utan också om livets uppkomst och vilket människovärde vi tillskriver ofödda barn.
Jag har valt att i denna fråga vara pragmatisk. Jag stödjer helt och fullt den svenska abortlagstiftningen, eftersom jag inte ser något förslag till förändring som jag uppfattar som mer moraliskt rätt eller som orsakar mindre lidande. Men abortfrågan kommer att finnas kvar som en politiskt och mänskligt bekymmersam fråga under överskådlig tid framåt.
Carin Stenström skriver idag i Expressen att strävan att minska antalet aborter kommer att bli en politisk vänsterfråga. Hon har fel när hon påstår att vänstern skulle vilja minska antalet aborter av rädsla för låga födelsetal. Men vänstern borde mer kraftfullt våga ge sig in i debatten om hur vi skall se på livets uppkomst. Den debatten är alldeles för viktig för att lämna åt kristdemokrater och forskare.
Abortfrågan är inte enkel - den som påstår något sådant har inte så mycket förstått. Ytterst handlar abortfrågan inte bara om kvinnans rättigheter utan också om livets uppkomst och vilket människovärde vi tillskriver ofödda barn.
Jag har valt att i denna fråga vara pragmatisk. Jag stödjer helt och fullt den svenska abortlagstiftningen, eftersom jag inte ser något förslag till förändring som jag uppfattar som mer moraliskt rätt eller som orsakar mindre lidande. Men abortfrågan kommer att finnas kvar som en politiskt och mänskligt bekymmersam fråga under överskådlig tid framåt.
Carin Stenström skriver idag i Expressen att strävan att minska antalet aborter kommer att bli en politisk vänsterfråga. Hon har fel när hon påstår att vänstern skulle vilja minska antalet aborter av rädsla för låga födelsetal. Men vänstern borde mer kraftfullt våga ge sig in i debatten om hur vi skall se på livets uppkomst. Den debatten är alldeles för viktig för att lämna åt kristdemokrater och forskare.
2007-06-26
Våldet på Gaza III
Gårdagens toppmöte i Sharm-El-Sheik var ett sätt för Israel, Egypten och Jordanien att markera politiskt stöd åt president Abbas och hans krisregering och samtidigt försöka marginalisera och försvaga Hamas. Men ekvationen är inte enkel. Risken finns att palestinierna i stället uppfattar president Abbas som alltför svag i förhållande till Israel och att Hamas vinner ytterligare sympatier.
Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.
Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.
För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.
Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.
Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.
Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.
Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.
För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.
Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.
Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.
2007-06-21
Socialdemokratin och kyrkan
I dag skriver jag i Kyrkans Tidning en replik till Christian Braw, som i en tidigare artikel anklagat socialdemokratin för att ha en "totalitär" demokratisyn och för att vilja göra kyrkan till "ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen". Braws teser är lätt absurda. Hans ursprungsartikel har sannolikt sin grund i att han är missnöjd med att företrädare för politiska partier framgångsrikt kandiderar i kyrkovalen. Jag tror att Braw egentligen vill att makten över kyrkans utveckling skall finnas hos de trogna kyrkobesökarna och hos prästerna, inte hos kyrkans medlemmar.
Min replik är på nätet bara tillgänglig för Kyrkans Tidnings prenumeranter. Jag väljer därför att lägga ut artikeln (4 000 tecken) här på bloggen, även om bloggposten därigenom blir alldeles för lång.
Med detta önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!
Förvriden bild av socialdemokratisk kyrkopolitik
I ett inlägg (KT 24/07) väljer Christian Braw att göra Daniel Alvungers intressanta doktorsavhandling ”Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” till ett medel för sina egna politiska syften. Det är trist. Alvungers avhandling är nämligen högst läsvärd och visar på ett sakligt sätt bl a hur den socialdemokratiska politiken formades i kyrka-statfrågan och hur tanken om en öppen och demokratisk folkkyrka – med det kristna kärleksbudskapet i centrum - växer fram inom socialdemokratin och bland dess medlemmar.
Braw hävdar i stället att den socialdemokratiska kyrkopolitiken har ett enda syfte: att göra kyrkan till ”ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen”. När socialdemokrater talar om en demokratisk folkkyrka menar Braw att språkbruket är bedrägligt eftersom socialdemokratins demokratisyn är ”totalitär” - den lägger för stor vikt vid folkstyret och för liten vikt vid de mänskliga rättigheterna. En majoritet på 51 procent skulle enligt socialdemokraterna vara tillräcklig, menar Braw, för att trumfa igenom vilka beslut som helst – allt från enskilda skattesatser till avskaffande av yttrandefriheten eller religionsfriheten.
Resonemanget är så märkligt och så förvridet att det är svårt att ta på allvar. Alla vet att de mänskliga rättigheterna har en utomordentligt starkt ställning i såväl socialdemokratisk ideologi som praktik. Ett folkstyre är inte möjligt utan mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter tappar sin mening om de inte kombineras med ett folkstyre. I gällande socialdemokratiska partiprogram från 2001 slås också fast att ”De medborgerliga fri- och rättigheterna, allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet är nödvändiga, grundläggande förutsättningar för friheten”. Frihet, folkstyre och mänskliga rättigheter hänger således i socialdemokratisk ideologi ihop – de kan inte förstås utan varandra.
En sådan öppen demokratisyn – där folkstyre och rättigheter ömsesidigt förstärker varandra – präglar också den socialdemokratiska kyrkopolitiken. För oss socialdemokrater innebär en öppen och demokratisk folkkyrka att kyrkans röstberättigade medlemmar i fria val jämlikt utövar sitt inflytande över kyrkans inre angelägenheter och vägval. Om inte kyrkans egna medlemmar skall ha den makten, vem skall då ha den?
I 2005 års kyrkoval var det närmare 700 000 medlemmar av Svenska kyrkan som genom sin valhandling valde att påverka kyrkans utveckling. Tidigare utsågs kyrkomötet indirekt, i stället för genom fria medlemsval. Då fanns endast riksdagsparterna samt föregångaren till dagens POSK representerat. Nu spirar mångfalden med representanter för över ett dussin nomineringsgrupper. En del är partipolitiskt förankrade, andra inte. Mångfalden är positiv. Kyrkans egna medlemmar avgör färdriktningen.
Det är svårt att förstå vilken agenda Christian Braw egentligen har med sin artikel. Vill han kanske ändra valproceduren till kyrkomötet, så att makten över kyrkans framtida utveckling inte avgörs av kyrkans medlemmar utan av präster och biskopar? Är han orolig för att den socialdemokratiska kyrkopolitiken – baserad på värden som likabehandling oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning, religionsfrihet, internationell solidaritet och hållbar utveckling – skall utveckla kyrkan i en riktning som han själv ogillar?
I sin text tangerar Christian Braw anständighetens gräns. Så påstår han t ex att den avlidne Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, ”var en klar motståndare till mänskliga rättigheter”. En så absurd och ovärdig anklagelse mot en död man – vars politiska gärning kännetecknas av en passionerad kamp mot dödsstraffet och för stärkandet av de mänskliga rättigheterna i t ex Turkiet, i Israel, i Östeuropa och i Latinamerika - bidrar inte bara till att vulgarisera det offentliga samtalet, utan också till att Christian Braw definierar ut sig själv ur varje seriöst försök till debatt.
Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen
Min replik är på nätet bara tillgänglig för Kyrkans Tidnings prenumeranter. Jag väljer därför att lägga ut artikeln (4 000 tecken) här på bloggen, även om bloggposten därigenom blir alldeles för lång.
Med detta önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!
Förvriden bild av socialdemokratisk kyrkopolitik
I ett inlägg (KT 24/07) väljer Christian Braw att göra Daniel Alvungers intressanta doktorsavhandling ”Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” till ett medel för sina egna politiska syften. Det är trist. Alvungers avhandling är nämligen högst läsvärd och visar på ett sakligt sätt bl a hur den socialdemokratiska politiken formades i kyrka-statfrågan och hur tanken om en öppen och demokratisk folkkyrka – med det kristna kärleksbudskapet i centrum - växer fram inom socialdemokratin och bland dess medlemmar.
Braw hävdar i stället att den socialdemokratiska kyrkopolitiken har ett enda syfte: att göra kyrkan till ”ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen”. När socialdemokrater talar om en demokratisk folkkyrka menar Braw att språkbruket är bedrägligt eftersom socialdemokratins demokratisyn är ”totalitär” - den lägger för stor vikt vid folkstyret och för liten vikt vid de mänskliga rättigheterna. En majoritet på 51 procent skulle enligt socialdemokraterna vara tillräcklig, menar Braw, för att trumfa igenom vilka beslut som helst – allt från enskilda skattesatser till avskaffande av yttrandefriheten eller religionsfriheten.
Resonemanget är så märkligt och så förvridet att det är svårt att ta på allvar. Alla vet att de mänskliga rättigheterna har en utomordentligt starkt ställning i såväl socialdemokratisk ideologi som praktik. Ett folkstyre är inte möjligt utan mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter tappar sin mening om de inte kombineras med ett folkstyre. I gällande socialdemokratiska partiprogram från 2001 slås också fast att ”De medborgerliga fri- och rättigheterna, allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet är nödvändiga, grundläggande förutsättningar för friheten”. Frihet, folkstyre och mänskliga rättigheter hänger således i socialdemokratisk ideologi ihop – de kan inte förstås utan varandra.
En sådan öppen demokratisyn – där folkstyre och rättigheter ömsesidigt förstärker varandra – präglar också den socialdemokratiska kyrkopolitiken. För oss socialdemokrater innebär en öppen och demokratisk folkkyrka att kyrkans röstberättigade medlemmar i fria val jämlikt utövar sitt inflytande över kyrkans inre angelägenheter och vägval. Om inte kyrkans egna medlemmar skall ha den makten, vem skall då ha den?
I 2005 års kyrkoval var det närmare 700 000 medlemmar av Svenska kyrkan som genom sin valhandling valde att påverka kyrkans utveckling. Tidigare utsågs kyrkomötet indirekt, i stället för genom fria medlemsval. Då fanns endast riksdagsparterna samt föregångaren till dagens POSK representerat. Nu spirar mångfalden med representanter för över ett dussin nomineringsgrupper. En del är partipolitiskt förankrade, andra inte. Mångfalden är positiv. Kyrkans egna medlemmar avgör färdriktningen.
Det är svårt att förstå vilken agenda Christian Braw egentligen har med sin artikel. Vill han kanske ändra valproceduren till kyrkomötet, så att makten över kyrkans framtida utveckling inte avgörs av kyrkans medlemmar utan av präster och biskopar? Är han orolig för att den socialdemokratiska kyrkopolitiken – baserad på värden som likabehandling oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning, religionsfrihet, internationell solidaritet och hållbar utveckling – skall utveckla kyrkan i en riktning som han själv ogillar?
I sin text tangerar Christian Braw anständighetens gräns. Så påstår han t ex att den avlidne Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, ”var en klar motståndare till mänskliga rättigheter”. En så absurd och ovärdig anklagelse mot en död man – vars politiska gärning kännetecknas av en passionerad kamp mot dödsstraffet och för stärkandet av de mänskliga rättigheterna i t ex Turkiet, i Israel, i Östeuropa och i Latinamerika - bidrar inte bara till att vulgarisera det offentliga samtalet, utan också till att Christian Braw definierar ut sig själv ur varje seriöst försök till debatt.
Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen
2007-06-18
Våldet i Gaza II
Hamas bibehåller sin militära kontroll över Gaza och lär göra så ett tag framöver. Men Hamas har genom maktövertagandet paradoxalt nog gjort sig beroende av sin ärkefiende Israel. Hamas kan inte försörja Gaza en enda dag längre än Israel tillåter.
Men beroenden är oftast ömsesidiga. Israel saknar entydigt fördelaktiga handlingsalternativ i den uppkomna situationen. Skall Israel svälta ut Hamas? Nej - det blir ett för kostsamt pris för den palestinska civilbefolkningen och omvärlden kommer knappast att acceptera en sådan strategi. Skall Israel acceptera maktövertagandet och försöka samarbeta i syfte att stoppa ökat iranskt inflytande över Hamas? Nej - Israel litar inte på att en islamistisk ministat i Gaza inte skulle användas som språngbräda för fortsatta angrepp mot Israel. Skall Israel åter ockupera Gazaremsan och själva ta över makten? Nej - det tog Israel nära 40 år att militärt lämna Gaza. Man vill inte tillbaka igen, mer än möjligen som en tillfällig lösning. Skall Israel militärt gå in i Gaza, slå ut Hamas-milisen och sedan återlämna makten till president Abbas och den palestinska myndigheten? Nej - en sådan handlingslinje skulle vara osäker och kosta mycket israeliskt blod. Erfarenheterna från Libanonkriget sommaren 2006 visar att en rörelse som Hamas är mycket svår att besegra militärt.
Ett avgörande problem i sammanhanget är att Fatah-ledaren Abbas och Hamas-ledaren Haniya inte kontrollerar sina respektive miliser. Det gör det oerhört svårt för Abbas och Haniya att ingå några politiska överenskommelser överhuvudtaget. De kan inte lova att de kan leva upp till dem.
Sammantaget innebär detta att det kommer att ta tid att skapa en politisk process som återskapar den palestinska enigheten och möjliggör ett enhetligt palestinskt ledarskap. Abbas och Haniya behöver på olika sätt omvärldens stöd för att få igång en sådan process. Två principer bör ligga till grund för omvärldens agerande. För det första måste civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza gå så skadefri som möjligt. För det andra bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning, d v s upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Det innebär att Gaza inte får isoleras, samtidigt som omvärlden inte bör stödja försök att etablera en separat palestinsk stat på Gaza.
Men beroenden är oftast ömsesidiga. Israel saknar entydigt fördelaktiga handlingsalternativ i den uppkomna situationen. Skall Israel svälta ut Hamas? Nej - det blir ett för kostsamt pris för den palestinska civilbefolkningen och omvärlden kommer knappast att acceptera en sådan strategi. Skall Israel acceptera maktövertagandet och försöka samarbeta i syfte att stoppa ökat iranskt inflytande över Hamas? Nej - Israel litar inte på att en islamistisk ministat i Gaza inte skulle användas som språngbräda för fortsatta angrepp mot Israel. Skall Israel åter ockupera Gazaremsan och själva ta över makten? Nej - det tog Israel nära 40 år att militärt lämna Gaza. Man vill inte tillbaka igen, mer än möjligen som en tillfällig lösning. Skall Israel militärt gå in i Gaza, slå ut Hamas-milisen och sedan återlämna makten till president Abbas och den palestinska myndigheten? Nej - en sådan handlingslinje skulle vara osäker och kosta mycket israeliskt blod. Erfarenheterna från Libanonkriget sommaren 2006 visar att en rörelse som Hamas är mycket svår att besegra militärt.
Ett avgörande problem i sammanhanget är att Fatah-ledaren Abbas och Hamas-ledaren Haniya inte kontrollerar sina respektive miliser. Det gör det oerhört svårt för Abbas och Haniya att ingå några politiska överenskommelser överhuvudtaget. De kan inte lova att de kan leva upp till dem.
Sammantaget innebär detta att det kommer att ta tid att skapa en politisk process som återskapar den palestinska enigheten och möjliggör ett enhetligt palestinskt ledarskap. Abbas och Haniya behöver på olika sätt omvärldens stöd för att få igång en sådan process. Två principer bör ligga till grund för omvärldens agerande. För det första måste civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza gå så skadefri som möjligt. För det andra bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning, d v s upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Det innebär att Gaza inte får isoleras, samtidigt som omvärlden inte bör stödja försök att etablera en separat palestinsk stat på Gaza.
2007-06-14
Våldet i Gaza I
President Abbas har upplöst den palestinska koalitionsregeringen och utlöst undantagstillstånd på Västbanken och i Gaza. Givet händelseutvecklingen i Gaza hade han inget val.
Hamas kan militärt vinna Gaza, men därmed har de inte vunnit någonting. Gaza är ingenting mer än en stor fängelsecell, som en palestinier uttryckte det i Al Jazeera. Israel kontrollerar gränserna och avgör vem som kommer in och vem som kommer ut. Hur skulle det bli med el- och vattenförsörjningen? Hur skulle det bli med det internationella biståndet. Nej -Hamas har inga politiska eller ekonomiska möjligheter att utveckla ett civilt samhället värt namnet i Gaza.
Det vet Hamas om. Därför ligger det heller inte i Hamas intresse att Gaza blir Hamas-land och Västbanken Fatah-land.
Israel har gläntat på dörren till att acceptera internationell närvaro i området. En sådan närvaro - med FN-mandat förstås - vore av stor betydelse. Den skulle kunna bli en viktig komponent i en uppgörelse mellan Fatah och Hamas och i förlängningen i den fredsprocess mellan palestinier och israeler som till sist ändå måste komma. Palestinierna har sedan länge efterlyst internationell närvaro - Israel har sagt nej. En internationell närvaro kan nu användas av Hamas som ett indikation på att deras politiska arbete varit framgångsrikt. I kombination med det bistånd som EU just hade börjat leverera kan närvaron bli utgångspunkt för en inom-palestinsk uppgörelse. Hamas har ingenting att vinna på att ta över Gaza - man skulle bara bli sin egen fångvaktare.
Våldet är en del av en genuin maktkamp mellan rivaliserande palestinska grupper med förankring i Fatah och i Hamas om kontrollen över de olika palestinska säkerhetstjänsterna. Iran, Syrien och Israel kan finnas med i skeendets ytterkanter, men våldet har sin grund i inom-palestinska motsättningar. Att sedan den israeliska ockupationen och omvärldens ekonomiska bojkott av palestinierna bidrar till en social misär och en politisk frustration som tar sig uttryck i de grymheter vi ser är en annan sak.
Finns det någon som fortfarande anser att bojkotten av den folkvalda palestinska Hamasregeringen har varit en framgångsrik strategi?
Hamas kan militärt vinna Gaza, men därmed har de inte vunnit någonting. Gaza är ingenting mer än en stor fängelsecell, som en palestinier uttryckte det i Al Jazeera. Israel kontrollerar gränserna och avgör vem som kommer in och vem som kommer ut. Hur skulle det bli med el- och vattenförsörjningen? Hur skulle det bli med det internationella biståndet. Nej -Hamas har inga politiska eller ekonomiska möjligheter att utveckla ett civilt samhället värt namnet i Gaza.
Det vet Hamas om. Därför ligger det heller inte i Hamas intresse att Gaza blir Hamas-land och Västbanken Fatah-land.
Israel har gläntat på dörren till att acceptera internationell närvaro i området. En sådan närvaro - med FN-mandat förstås - vore av stor betydelse. Den skulle kunna bli en viktig komponent i en uppgörelse mellan Fatah och Hamas och i förlängningen i den fredsprocess mellan palestinier och israeler som till sist ändå måste komma. Palestinierna har sedan länge efterlyst internationell närvaro - Israel har sagt nej. En internationell närvaro kan nu användas av Hamas som ett indikation på att deras politiska arbete varit framgångsrikt. I kombination med det bistånd som EU just hade börjat leverera kan närvaron bli utgångspunkt för en inom-palestinsk uppgörelse. Hamas har ingenting att vinna på att ta över Gaza - man skulle bara bli sin egen fångvaktare.
Våldet är en del av en genuin maktkamp mellan rivaliserande palestinska grupper med förankring i Fatah och i Hamas om kontrollen över de olika palestinska säkerhetstjänsterna. Iran, Syrien och Israel kan finnas med i skeendets ytterkanter, men våldet har sin grund i inom-palestinska motsättningar. Att sedan den israeliska ockupationen och omvärldens ekonomiska bojkott av palestinierna bidrar till en social misär och en politisk frustration som tar sig uttryck i de grymheter vi ser är en annan sak.
Finns det någon som fortfarande anser att bojkotten av den folkvalda palestinska Hamasregeringen har varit en framgångsrik strategi?
2007-06-11
Fredrik Reinfeldt och Dawit Isaak
Fredrik Reinfeldt säger i dag att han inte tänker ta upp enskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna när han träffar utländska ledare. Frågan har aktualiserats genom att Reinfeldt i sina samtal med den kinesiske presidentent inte tog upp den kinesiske journalisten Shi Taos öde. Shi Tao avtjänar ett 10-årigt fängelsestraff, dömd för att ha avslöjat statshemligheter när han i ett e-postmeddelande kommenterade arbetsförutsättningarna för kinesiska media.
Principen gäller enligt Reinfeldt även när det handlar om svenska medborgare. Jag sitter inte med personakter på mitt bord och styr Sverige, säger han.
Reinfeldts princip är absurd. Den innebär att om Reinfeldt skulle få tillfälle till ett personligt samtal med den eritreanske presidenten skulle han inte ta upp fallet med den i Eritrea sedan många år fängslade svenske medborgaren Dawit Isaak. Hade Reinfeldt varit statsminister under kalla kriget hade han vägrat att ta upp fallet Raoul Wallenberg i samband med att han träffade t ex Nikita Chrusjtjov.
Reinfeldts kallhamrade inställning när han nyligen träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger och inte tog upp fallet Annika Östberg får nu sin förklaring. Jag vet förstås ingenting om vad Fredrik Reinfeldt känner innerst inne. Men hans retorik och hans deklarerade principer andas allt annat än empati.
Principen gäller enligt Reinfeldt även när det handlar om svenska medborgare. Jag sitter inte med personakter på mitt bord och styr Sverige, säger han.
Reinfeldts princip är absurd. Den innebär att om Reinfeldt skulle få tillfälle till ett personligt samtal med den eritreanske presidenten skulle han inte ta upp fallet med den i Eritrea sedan många år fängslade svenske medborgaren Dawit Isaak. Hade Reinfeldt varit statsminister under kalla kriget hade han vägrat att ta upp fallet Raoul Wallenberg i samband med att han träffade t ex Nikita Chrusjtjov.
Reinfeldts kallhamrade inställning när han nyligen träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger och inte tog upp fallet Annika Östberg får nu sin förklaring. Jag vet förstås ingenting om vad Fredrik Reinfeldt känner innerst inne. Men hans retorik och hans deklarerade principer andas allt annat än empati.
2007-06-10
Besöket av Hu Jintao - få protester, mycket gullande
Statsbesöket av Kinas president Hu Jintao möttes inte av några större protestyttringar. Amnesty arrangerade en demonstration i Göteborg, men med något undantag var det få politiska krafter som slöt upp vid Amnestys sida.
Det ringa antalet demonstranter var inte oväntat. Det finns en stark enighet i svensk opinion mot förtrycket i Kina. Om enigheten är stark brukar mobiliseringen paradoxalt nog inte bli särskilt kraftfull. Ta t ex Sovjetunionens intervention i Afghanistan 1979. Alla större politiska rörelser i Sverige - från vänster till höger - motsatte sig interventionen. Men de demonstrationer som genomfördes samlade i allmänhet mycket få deltagare.
Desto viktigare att det politiska ledarskapet talar klarspråk med den kinesiske presidenten. Jag har mina dubier. I Göteborgs-Tidningen (GT) berättar en glädjestrålande Göran Johansson att Hu Jintao var glatt överraskad att se så många människor ta emot segelfartyget Götheborg: Han undrade om jag hade beordrat ut folket, sa Göran med ett skratt.
Göran Johansson skrattar (om han är korrekt refererad i artikeln) - men förtrycket finns på riktigt och är inget man kan flabba bort.
Fredrik Reinfeldt bedyrar att han tagit upp brotten mot de mänskliga rättigheterna och inte minst dödsstraffet i sina samtal med den kinesiske presidenten. Det är bra. Men tänk om Reinfeldt haft kurage att även ta upp dödsstraffet när han träffade George Bush för ett par veckor sedan. Då hade Hu Jintao inte kunnat vifta bort kritiken med att Sverige bara motsätter sig dödsstraffet i Kina och inte i USA.
Det ringa antalet demonstranter var inte oväntat. Det finns en stark enighet i svensk opinion mot förtrycket i Kina. Om enigheten är stark brukar mobiliseringen paradoxalt nog inte bli särskilt kraftfull. Ta t ex Sovjetunionens intervention i Afghanistan 1979. Alla större politiska rörelser i Sverige - från vänster till höger - motsatte sig interventionen. Men de demonstrationer som genomfördes samlade i allmänhet mycket få deltagare.
Desto viktigare att det politiska ledarskapet talar klarspråk med den kinesiske presidenten. Jag har mina dubier. I Göteborgs-Tidningen (GT) berättar en glädjestrålande Göran Johansson att Hu Jintao var glatt överraskad att se så många människor ta emot segelfartyget Götheborg: Han undrade om jag hade beordrat ut folket, sa Göran med ett skratt.
Göran Johansson skrattar (om han är korrekt refererad i artikeln) - men förtrycket finns på riktigt och är inget man kan flabba bort.
Fredrik Reinfeldt bedyrar att han tagit upp brotten mot de mänskliga rättigheterna och inte minst dödsstraffet i sina samtal med den kinesiske presidenten. Det är bra. Men tänk om Reinfeldt haft kurage att även ta upp dödsstraffet när han träffade George Bush för ett par veckor sedan. Då hade Hu Jintao inte kunnat vifta bort kritiken med att Sverige bara motsätter sig dödsstraffet i Kina och inte i USA.
2007-06-07
Om kärnvapen och terrorbalans
I dagens Studio Ett i P 1 kommenterade Mike Winnerstig från Totalförsvarets forskningsinstitut FOI USA:s planer på att utplacera ett missilförsvar i Polen och Tjeckien. Ryssland har reagerat skarpt på de amerikanska planerna och hotar med att som svar rikta missiler mot Europa.
Winnerstig är begåvad och uttrycker sig väl. Men jag tror faktiskt aldrig att jag har hört ett inslag med honom där han inte direkt eller indirekt uttalar sitt stöd för den förda amerikanska utrikespolitiken, oavsett på vilket sätt den bedrivs.
Likadant var det i dag. USA:s politik framställdes som förnuftig - den ryska reaktionen som irrationell. Ryssland var emot eftersom man var emot.
Det kontroversiella i de amerikanska planerna är ju att de kan upphäva den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland. Om det amerikanska missliförsvaret kan användas även mot ryska kärnvapen får vi en situation där Nato kan använda kärnvapen mot Ryssland, medan Ryssland inte kan använda kärnvapen mot Nato.
Allt annat lika anses en sådan situation sänka tröskeln till kärnvapenanvändning. Det blir möjligt att använda kärnvapen utan att riskera vedergällning. Risken finns också att Ryssland drar igång kapprustningen i en strävan att utveckla än mer raffinerade kärnvapen som har förmåga att slå igenom missilförsvaret och återupprätta terrorbalansen.
En terrorbalans baserad på kärnvapen är naturligtvis ingen önskvärd situation. Men om den ryska reaktionen skall bli möjlig att förstå måste den rubbade kärnvapenbalansen in i analysen. Om vi inte förstår Ryssland kan vi inte heller påverka den ryska politiken.
Jag slutar med några valda rader ur Olle Adolphsons och Beppe Wolgers sång Mitt eget land:
Winnerstig är begåvad och uttrycker sig väl. Men jag tror faktiskt aldrig att jag har hört ett inslag med honom där han inte direkt eller indirekt uttalar sitt stöd för den förda amerikanska utrikespolitiken, oavsett på vilket sätt den bedrivs.
Likadant var det i dag. USA:s politik framställdes som förnuftig - den ryska reaktionen som irrationell. Ryssland var emot eftersom man var emot.
Det kontroversiella i de amerikanska planerna är ju att de kan upphäva den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland. Om det amerikanska missliförsvaret kan användas även mot ryska kärnvapen får vi en situation där Nato kan använda kärnvapen mot Ryssland, medan Ryssland inte kan använda kärnvapen mot Nato.
Allt annat lika anses en sådan situation sänka tröskeln till kärnvapenanvändning. Det blir möjligt att använda kärnvapen utan att riskera vedergällning. Risken finns också att Ryssland drar igång kapprustningen i en strävan att utveckla än mer raffinerade kärnvapen som har förmåga att slå igenom missilförsvaret och återupprätta terrorbalansen.
En terrorbalans baserad på kärnvapen är naturligtvis ingen önskvärd situation. Men om den ryska reaktionen skall bli möjlig att förstå måste den rubbade kärnvapenbalansen in i analysen. Om vi inte förstår Ryssland kan vi inte heller påverka den ryska politiken.
Jag slutar med några valda rader ur Olle Adolphsons och Beppe Wolgers sång Mitt eget land:
Jag hörde musik någonstans
som kom från en frusen orkester.
Den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Man säger att ensam är fri
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi
och jorden får blommande marker
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss...
2007-06-05
Sexdagarskriget 40 år senare
I dag för exakt 40 år sedan inledde Israel ett massivt flygangrepp mot egyptiska flygfält. Angreppet hade bl a föregåtts av växande spänning i området och palestinska gerillaaktioner mot Israel. På bara några timmar slogs det egyptiska flygvapnet ut och under de närmaste sex dagarna ockuperade israeliska styrkor omfattande arabiska områden, däribland Gazaremsan och Västbanken med östra Jerusalem.
Men krigsframgångarna gav inte Israel fred och säkerhet. 40 år efter sexdagarskriget präglas Israels situation fortfarande av rädsla för nya krig, palestinska uppror och terrorhandlingar. Ockupationen plågar inte bara palestinierna, utan "urholkar också den israeliska demokratin och statsbygget". Det skriver Anita Goldman, avskalat och insiktsfullt, i Aftonbladet i dag. Den goda ockupationen finns inte och kan inte finnas.
Sexdagarskriget förändrade på ett avgörande sätt konflikten mellan israeler och palestinaaraber. Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket.
Före sexdagarskriget uppfattades Israel som den svagare parten i konflikten och som hotat till sin existens av arabstaterna. Idag uppfattas Israel istället som den starkare parten i konflikten och palestinierna som den svagare. Bilden av styrkeförhållandena är viktig. Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten.
Även Israels närmaste vänner kräver att ockupationen upphör. Sveriges kristna råd - där numera även Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ingår, och vars medlemmar av tradition känner väldigt starkt för Israels sak - markerar i ett väl avvägt uttalande att ockupationen måste upphöra. Israel borde lyssna på dessa vänner, i stället för på dem som väljer att aldrig kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår. Riktiga vänner vågar kritisera.
Själv skriver jag om sexdagarskriget 40 år senare i dagens nummer av Sydsvenskan.
Men krigsframgångarna gav inte Israel fred och säkerhet. 40 år efter sexdagarskriget präglas Israels situation fortfarande av rädsla för nya krig, palestinska uppror och terrorhandlingar. Ockupationen plågar inte bara palestinierna, utan "urholkar också den israeliska demokratin och statsbygget". Det skriver Anita Goldman, avskalat och insiktsfullt, i Aftonbladet i dag. Den goda ockupationen finns inte och kan inte finnas.
Sexdagarskriget förändrade på ett avgörande sätt konflikten mellan israeler och palestinaaraber. Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket.
Före sexdagarskriget uppfattades Israel som den svagare parten i konflikten och som hotat till sin existens av arabstaterna. Idag uppfattas Israel istället som den starkare parten i konflikten och palestinierna som den svagare. Bilden av styrkeförhållandena är viktig. Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten.
Även Israels närmaste vänner kräver att ockupationen upphör. Sveriges kristna råd - där numera även Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ingår, och vars medlemmar av tradition känner väldigt starkt för Israels sak - markerar i ett väl avvägt uttalande att ockupationen måste upphöra. Israel borde lyssna på dessa vänner, i stället för på dem som väljer att aldrig kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår. Riktiga vänner vågar kritisera.
Själv skriver jag om sexdagarskriget 40 år senare i dagens nummer av Sydsvenskan.
2007-05-30
Astrid Lindgren och Nobels fredspris
I kväll delas litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ut för femte gången. Priset är litteraturvärldens näst största efter Nobelpriset och går i år till Banco del Libro i Venezuela som i snart ett halvt sekel arbetat med att ge barn tillgång till böcker.
Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset i litteratur. Det tycker jag var orätt. När Astrid Lindgren dog 2002 nyttjade jag - på förslag av en av mina döttrar - min i egenskap av professor i statsvetenskap nomineringsrätt till Nobels fredspris. Jag nominerade Astrid Lindgren postumt till fredspriset med följande motivering:
Svenska Akademin har konsekvent gjort bedömningen att Astrid Lindgrens författarskap inte varit av den kvaliteten att det motiverat att tilldela henne Nobelpriset i litteratur. Genom att föreslå att Astrid Lindgren postumt tilldelas Nobels Fredspris vill jag lyfta fram värdet av Astrid Lindgrens litteratur och livsgärning med avseende på främjandet av toleransen, rättrådigheten och freden.
Få individer har haft så stort inflytande över så många - inte minst unga - människors funderingar över frågor kring frihet, rättvisa och människovärdets okränkbarhet. "Den som är stark måste vara snäll", låter Astrid Lindgren Pippi säga i "Boken om Pippi Långstrump". Just betoningen på det ansvar som följer med makten och hur lätt detta ansvar missbrukas och övergår till förtryck och främjande av ett krasst egenintresse är ett bärande motiv i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning.
Genom att undvika svartvita förenklingar och genom att lyfta fram det personliga modet och civilkuraget som nödvändiga villkor för att värna det goda har Astrid Lindgren bidragit till att inympa förståelse över nations- och kulturgränser i det uppväxande släktena över hela jorden. Denna gärning gör henne unik och till en värdig mottagare av Nobels fredspris.
Nomineringen var naturligtvis en symbolhandling. Jag var övertygad om att hon inte skulle komma i fråga för priset och dessutom var det knappast förenligt med statuterna att ge priset till en avliden person. För att understryka symbolhandlingen bröt jag medvetet mot en oskriven regel genom att i ett pressmeddelande ge offentlighet åt nomineringen. Det blev ett ordentligt mediedrev där såväl svensk som internationell press gav nomineringen stor uppmärksamhet.
Jag står fortfarande för nomineringen. Och Astrid Lindgren kunde gott fått litteraturpriset också.
Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset i litteratur. Det tycker jag var orätt. När Astrid Lindgren dog 2002 nyttjade jag - på förslag av en av mina döttrar - min i egenskap av professor i statsvetenskap nomineringsrätt till Nobels fredspris. Jag nominerade Astrid Lindgren postumt till fredspriset med följande motivering:
Svenska Akademin har konsekvent gjort bedömningen att Astrid Lindgrens författarskap inte varit av den kvaliteten att det motiverat att tilldela henne Nobelpriset i litteratur. Genom att föreslå att Astrid Lindgren postumt tilldelas Nobels Fredspris vill jag lyfta fram värdet av Astrid Lindgrens litteratur och livsgärning med avseende på främjandet av toleransen, rättrådigheten och freden.
Få individer har haft så stort inflytande över så många - inte minst unga - människors funderingar över frågor kring frihet, rättvisa och människovärdets okränkbarhet. "Den som är stark måste vara snäll", låter Astrid Lindgren Pippi säga i "Boken om Pippi Långstrump". Just betoningen på det ansvar som följer med makten och hur lätt detta ansvar missbrukas och övergår till förtryck och främjande av ett krasst egenintresse är ett bärande motiv i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning.
Genom att undvika svartvita förenklingar och genom att lyfta fram det personliga modet och civilkuraget som nödvändiga villkor för att värna det goda har Astrid Lindgren bidragit till att inympa förståelse över nations- och kulturgränser i det uppväxande släktena över hela jorden. Denna gärning gör henne unik och till en värdig mottagare av Nobels fredspris.
Nomineringen var naturligtvis en symbolhandling. Jag var övertygad om att hon inte skulle komma i fråga för priset och dessutom var det knappast förenligt med statuterna att ge priset till en avliden person. För att understryka symbolhandlingen bröt jag medvetet mot en oskriven regel genom att i ett pressmeddelande ge offentlighet åt nomineringen. Det blev ett ordentligt mediedrev där såväl svensk som internationell press gav nomineringen stor uppmärksamhet.
Jag står fortfarande för nomineringen. Och Astrid Lindgren kunde gott fått litteraturpriset också.
2007-05-28
Derbydags med pausunderhållning
I kväll spelar IFK Göteborg allsvenskt fotbollsderby mot Gais på Ullevi. Om IFK Göteborg vinner hakar laget på allvar på i den allsvenska toppstriden.
Pausunderhållningen i Allsvenskan har länge varit ett sorgebarn. Töntiga sponsorarrangemang eller prickskjutning för fotbollsintresserad allmänhet har alltför ofta stått på programmet. I kväll provar IFK och Gais en ny variant: en match mellan spelarfruarna i de båda lagen.
Är detta bra eller dåligt? Jag har kommit på mig själv att hålla med den jag sist pratar med i frågan. Å ena sidan skulle det kunna vara en oförarglig idé som rätt genomförd blir lite småkul. Å andra sidan litar jag inte på arrangörernas förmåga att ge matchen en inramning som inte leder till att spelarfruarna blir en halvsexualiserad dekoration i en manligt dominerad fotbollsvärld.
Spelarfruarna? Om nu någon av de manliga fotbollsspelarna är homosexuell och sambo med en kille - skulle denne sambo då också få vara med i spelarfrulaget? Och hur roligt vore det om pausunderhålningen i en match i damallsvenskan bestod av en match mellan "spelarmännen"?
Den förmenta oförargligheten är ofta könsmaktsordningens bäste vän.
Hur det går? IFK vinner med 3-0. I båda matcherna.
Pausunderhållningen i Allsvenskan har länge varit ett sorgebarn. Töntiga sponsorarrangemang eller prickskjutning för fotbollsintresserad allmänhet har alltför ofta stått på programmet. I kväll provar IFK och Gais en ny variant: en match mellan spelarfruarna i de båda lagen.
Är detta bra eller dåligt? Jag har kommit på mig själv att hålla med den jag sist pratar med i frågan. Å ena sidan skulle det kunna vara en oförarglig idé som rätt genomförd blir lite småkul. Å andra sidan litar jag inte på arrangörernas förmåga att ge matchen en inramning som inte leder till att spelarfruarna blir en halvsexualiserad dekoration i en manligt dominerad fotbollsvärld.
Spelarfruarna? Om nu någon av de manliga fotbollsspelarna är homosexuell och sambo med en kille - skulle denne sambo då också få vara med i spelarfrulaget? Och hur roligt vore det om pausunderhålningen i en match i damallsvenskan bestod av en match mellan "spelarmännen"?
Den förmenta oförargligheten är ofta könsmaktsordningens bäste vän.
Hur det går? IFK vinner med 3-0. I båda matcherna.
2007-05-25
Have a safe trip
Jag är i Braga, Portugal, på statsvetarmöte. Braga beskrivs som Portugals kyrkliga och andliga huvudstad, men jag har inte lyckats fundera ut vad det betyder. Här är massor av kyrkor, men programmet pressat så jag hinner inte se så väldigt mycket av staden.
Den person som administrerat resan har varit väldigt omsorgsfull och skickat många mejl med instruktioner om var vi skall bo och var vi skall äta och så vidare. Varje mejl har avslutats med formuleringen Have a safe trip - ha en säker resa. Förr sa man Have a nice trip - ha en trevlig resa. 11 september slår igenom överallt.
Den person som administrerat resan har varit väldigt omsorgsfull och skickat många mejl med instruktioner om var vi skall bo och var vi skall äta och så vidare. Varje mejl har avslutats med formuleringen Have a safe trip - ha en säker resa. Förr sa man Have a nice trip - ha en trevlig resa. 11 september slår igenom överallt.
2007-05-23
Glada dagar för Wanja Lundby-Wedin!
EU-domstolens generaladvokat meddelade i dag att fackförbundet Byggnads blockad av det lettiska bolaget Laval i Vaxholm inte strider inte mot EU:s fria rörlighet. Hans rekommendation till domstolen är att slå fast att stridsåtgärder är tillåtna för att kräva kollektivavtal om det skyddar arbetare och hindrar social dumpning. Han tillägger att åtgärderna skall stå i proportion till det mål som skall uppnås.
Rekommendationen är en framgång för LO och för de svenska kollektivavtalen. Wanja Lundby-Wedin kan glädjas åt detta och även åt den splittring som rekommendationen skapat på den borgerliga kanten. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin försvarar kollektivavtalen medan Annika Qarlsson, centerns gruppledare i riksdagen, beskriver rekommendationen som ett steg i fel riktning.
Wanja Lundby-Wedin kan också glädjas åt att hon i går som första kvinna någonsin valdes till ordförande för Europafacket, EFS. (Jag förstod faktiskt aldrig riktigt vad som hände när hon utan att någon märkte det försvann ur debatten om partiledarposten för socialdemokraterna. Hon framstod tidigt som en av huvudkandidaterna, föreföll intresserad, men fick sedan inte ens chansen att tacka nej.)
Som ordförande för Europafacket får Wanja Lundby-Wedin en hel del att stå i. Tommy Svensson skriver i dag utmärkt på Aftonbladets ledarsida om hur de 500 delgater som valde Wanja till sin sammansättning allt annat än speglar det mångkulturella Europa.
Rekommendationen är en framgång för LO och för de svenska kollektivavtalen. Wanja Lundby-Wedin kan glädjas åt detta och även åt den splittring som rekommendationen skapat på den borgerliga kanten. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin försvarar kollektivavtalen medan Annika Qarlsson, centerns gruppledare i riksdagen, beskriver rekommendationen som ett steg i fel riktning.
Wanja Lundby-Wedin kan också glädjas åt att hon i går som första kvinna någonsin valdes till ordförande för Europafacket, EFS. (Jag förstod faktiskt aldrig riktigt vad som hände när hon utan att någon märkte det försvann ur debatten om partiledarposten för socialdemokraterna. Hon framstod tidigt som en av huvudkandidaterna, föreföll intresserad, men fick sedan inte ens chansen att tacka nej.)
Som ordförande för Europafacket får Wanja Lundby-Wedin en hel del att stå i. Tommy Svensson skriver i dag utmärkt på Aftonbladets ledarsida om hur de 500 delgater som valde Wanja till sin sammansättning allt annat än speglar det mångkulturella Europa.
2007-05-19
Fredrik den tigande
Fredrik Reinfeldt har nu träffat USA:s president George Bush och Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger. Han har fått skarp kritik för att han inte med ett ord tagit upp Irakkriget, USA:s användande av dödsstraffet eller Annika Östberg öde. Reinfeldt har försvarat sin tystnad med att han inte ville störa samtalen om miljöfrågor och hållbar utveckling genom att ta upp dessa känsliga frågor.
Själv tycker jag - inte oväntat - att Reinfeldt genom sitt tigande svek väsentliga humanitära värden. Tigandet blir en markör för USA att kampen mot dödsstraffet inte är en fråga som Reinfeldt priorieterar högst. När det gäller Irakkriget blir signalen att Sverige inte längre anser att kriget var ett folkrättsbrott. Undrar vad Maud Olofsson tycker om det? Hon var den partiledare som kanske starkast av alla fördömde angreppet som ett brott mot folkrätten, och t o m krävde att Sverige skulle sända en diplomatisk protestnot till USA (SvD 25 mars 2003).
Inte heller låter det särskilt övertygande att Reinfeldt genom att ta upp dödsstraffet och Irak med Bush skulle ha försvårat möjligheterna till framsteg i miljöförhandlingarna. Finns det någon som tycker det vore rimligt att Reinfeldt träffade Putin och inte med ett ord tog upp läget i Baltikum? Eller att han åkte till Peking utan att ta upp dödsstaffet, åberopandes att det kanske skulle försvåra framsteg inom miljöförhandlingarna?
Är det kanske så att Fredrik Reinfeldt allt mindre börjar framstå som en politiker - och alltmer som en byråkrat, en regeringsadministratör?
När det gäller hans beslut att inte ens andas Annika Östbergs namn när han träffade den man som har hennes öde i sina händer finns det bara ett ord - hjärtlöst.
Själv tycker jag - inte oväntat - att Reinfeldt genom sitt tigande svek väsentliga humanitära värden. Tigandet blir en markör för USA att kampen mot dödsstraffet inte är en fråga som Reinfeldt priorieterar högst. När det gäller Irakkriget blir signalen att Sverige inte längre anser att kriget var ett folkrättsbrott. Undrar vad Maud Olofsson tycker om det? Hon var den partiledare som kanske starkast av alla fördömde angreppet som ett brott mot folkrätten, och t o m krävde att Sverige skulle sända en diplomatisk protestnot till USA (SvD 25 mars 2003).
Inte heller låter det särskilt övertygande att Reinfeldt genom att ta upp dödsstraffet och Irak med Bush skulle ha försvårat möjligheterna till framsteg i miljöförhandlingarna. Finns det någon som tycker det vore rimligt att Reinfeldt träffade Putin och inte med ett ord tog upp läget i Baltikum? Eller att han åkte till Peking utan att ta upp dödsstaffet, åberopandes att det kanske skulle försvåra framsteg inom miljöförhandlingarna?
Är det kanske så att Fredrik Reinfeldt allt mindre börjar framstå som en politiker - och alltmer som en byråkrat, en regeringsadministratör?
När det gäller hans beslut att inte ens andas Annika Östbergs namn när han träffade den man som har hennes öde i sina händer finns det bara ett ord - hjärtlöst.
2007-05-17
Om rätten till religionsfrihet
Skall rätten till religionsfrihet tas bort ur den svenska grundlagen? Det förslaget lanseras faktiskt på fullt allvar i dag på Expressens debattsida av bl a Björn Ulvaeus, författaren Lena Andersson och professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö.
Artikeln tycks skriven i affekt och argumentationen hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan hävdar författarna att andra grundlagsreglerade rättigheter som yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet ger ett tillräckligt skydd för religionsfriheten. Å andra sidan hävdar de att begreppen "religion" och "religionsfrihet" är så svåra att definiera att de inte kan värnas genom lagstiftning.
Men om religionsfrihet inte går att definiera - hur skall vi då kunna veta att religionsfriheten verkligen ges ett tillräckligt skydd av de andra rättigheterna? Och att religionsfriheten skulle vara svårare att definiera än t ex yttrandefrihet och tryckfrihet är ju nonsens. Yttrande- och tryckfrihetens gränser är ständigt satta under diskussion och omprövning. Debatterna om publiceringen av Muhammedkarikatyrerna, förutsättningarna för Sverigedemokraternas riksmöte och förekomsten av rasistiska inlägg i kommentarerna på Carl Bildts blogg är bara några exempel på att yttrande- och tryckfrihetens gränser inte är givna på förhand.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är mycket tydlig i sitt stöd för religionsfriheten. Artikel 18 stadgar: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
FN:s starka markering av religionsfriheten som en särskild del av de mänskliga rättigheterna är inte utan skäl. Religösa grupper - kristna och icke-kristna - har alltid riskerat förföljelse. Inte minst Förintelsen och det ohyggliga utplånandet av sex miljoner judar borde stämma till eftertanke.
All fundamentalism är av ondo. Författarnas ateistiska fundamentalism utgör inget undantag.
Artikeln tycks skriven i affekt och argumentationen hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan hävdar författarna att andra grundlagsreglerade rättigheter som yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet ger ett tillräckligt skydd för religionsfriheten. Å andra sidan hävdar de att begreppen "religion" och "religionsfrihet" är så svåra att definiera att de inte kan värnas genom lagstiftning.
Men om religionsfrihet inte går att definiera - hur skall vi då kunna veta att religionsfriheten verkligen ges ett tillräckligt skydd av de andra rättigheterna? Och att religionsfriheten skulle vara svårare att definiera än t ex yttrandefrihet och tryckfrihet är ju nonsens. Yttrande- och tryckfrihetens gränser är ständigt satta under diskussion och omprövning. Debatterna om publiceringen av Muhammedkarikatyrerna, förutsättningarna för Sverigedemokraternas riksmöte och förekomsten av rasistiska inlägg i kommentarerna på Carl Bildts blogg är bara några exempel på att yttrande- och tryckfrihetens gränser inte är givna på förhand.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är mycket tydlig i sitt stöd för religionsfriheten. Artikel 18 stadgar: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
FN:s starka markering av religionsfriheten som en särskild del av de mänskliga rättigheterna är inte utan skäl. Religösa grupper - kristna och icke-kristna - har alltid riskerat förföljelse. Inte minst Förintelsen och det ohyggliga utplånandet av sex miljoner judar borde stämma till eftertanke.
All fundamentalism är av ondo. Författarnas ateistiska fundamentalism utgör inget undantag.
2007-05-15
Värna värnplikten!
I dag lanserar försvarsminister Mikael Odenberg (m) ett förslag om att slopa värnplikten i fredstid - men kunna återinföra den igen i orostid. Det är inget bra förslag. Om den allmänna värnplikten väl avskaffats är det inte realistiskt att tro att den verkligen skulle tillämpas igen i orostider. I stället får vi i praktiken den yrkesarmé som Odenberg säger att han inte vill ha. Jag tycker det finns ett demokratiskt värde i den allmänna värnplikten och att vi i stället bör utveckla formerna inom rådande system.
Värnpliktsfrågan har också betydelse för diskussionen om Sveriges relationer med Nato. Skulle en yrkesarmé försvåra eller underlätta för ett svensk Nato-medlemskap? Frågan om Sverige och Nato diskuterade jag i dag i Studio Ett i P 1 med Thaher Pelaseyed, Ung vänster, Cecilia Wigström, (fp) och Gert Gelotte, ledarskribent, Göteborgs-Posten.
Värnpliktsfrågan har också betydelse för diskussionen om Sveriges relationer med Nato. Skulle en yrkesarmé försvåra eller underlätta för ett svensk Nato-medlemskap? Frågan om Sverige och Nato diskuterade jag i dag i Studio Ett i P 1 med Thaher Pelaseyed, Ung vänster, Cecilia Wigström, (fp) och Gert Gelotte, ledarskribent, Göteborgs-Posten.
2007-05-14
Bravo Expressen!
Det är inte så ofta som jag har möjlighet att med instämmande glädje kunna citera Expressens ledarsida. Men i dag är en sådan dag.
Igen är det Sven Otto Littorins herrklubb som är på tapeten. Expressen skriver: Föreställ er att det avslöjades att en minister, en domare eller en riksdagsledamot är medlem i en förening som inte tillåter judar eller homosexuella att bli medlemmar. Reaktionerna skulle inte dröja. Och personen skulle helt säkert tvingas avgå och be offentligt om ursäkt. Men när det handlar om föreningar där kvinnor är förbjudna att bli medlemmar ses det av många som något mer eller mindre oproblematiskt. (Sannolikt är det Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten - hon har ledarredaktionens överlägset vassaste penna.)
Artikeln blir inte mindre läsvärd genom att den ger Niklas Ekdal på DN:s ledarsida en knäpp på näsan för att han försökt skämta bort affären, eller genom att det faktiskt var konkurrenten Aftonbladet som gjorde en nyhet av herrklubben. Jag tror inte Expressen har skrivit en enda rad på nyhetsplats om saken.
Genom att anlägga ett maktperspektiv på enkönigheten visar Expressen hur herrklubben vid sidan av fånigheten också diskriminerar: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.
Sven Olof Littorin bör komma ut ur garderoben, förklara varför det blivit som det blivit och lämna klubben.
Igen är det Sven Otto Littorins herrklubb som är på tapeten. Expressen skriver: Föreställ er att det avslöjades att en minister, en domare eller en riksdagsledamot är medlem i en förening som inte tillåter judar eller homosexuella att bli medlemmar. Reaktionerna skulle inte dröja. Och personen skulle helt säkert tvingas avgå och be offentligt om ursäkt. Men när det handlar om föreningar där kvinnor är förbjudna att bli medlemmar ses det av många som något mer eller mindre oproblematiskt. (Sannolikt är det Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten - hon har ledarredaktionens överlägset vassaste penna.)
Artikeln blir inte mindre läsvärd genom att den ger Niklas Ekdal på DN:s ledarsida en knäpp på näsan för att han försökt skämta bort affären, eller genom att det faktiskt var konkurrenten Aftonbladet som gjorde en nyhet av herrklubben. Jag tror inte Expressen har skrivit en enda rad på nyhetsplats om saken.
Genom att anlägga ett maktperspektiv på enkönigheten visar Expressen hur herrklubben vid sidan av fånigheten också diskriminerar: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.
Sven Olof Littorin bör komma ut ur garderoben, förklara varför det blivit som det blivit och lämna klubben.
2007-05-13
Israels svaga ställning i svensk opinion
I dag skriver jag på DN Debatt om den svenska Mellanösternopinionen efter Libanonkriget. Jag visar bl a att det finns få ljusglimtar för Israel i den svenska opinionen och att vänsterpartister och miljöpartister är lika kritiska till Hizbollahs agerande som vad andra partisympatisörer är. I det avseendet är talet om Hizbollah-vänstern en myt.
40-årsminnet av junikriget och ockupationen närmar sig. Det finns en stark frustration i svensk opinion och i världsopinionen över att fredsförsöken hittills misslyckats. Låt oss hoppas att 40-årsminnet av kriget och ockupationen kan utnyttjas till att mobilisera en folklig opinion som övertalar USA att använda sin politiska styrka för att skapa den tvåstatslösning som faktiskt nästan alla är eniga om.
40-årsminnet av junikriget och ockupationen närmar sig. Det finns en stark frustration i svensk opinion och i världsopinionen över att fredsförsöken hittills misslyckats. Låt oss hoppas att 40-årsminnet av kriget och ockupationen kan utnyttjas till att mobilisera en folklig opinion som övertalar USA att använda sin politiska styrka för att skapa den tvåstatslösning som faktiskt nästan alla är eniga om.
2007-05-12
Kortrapport från Nato-demonstrationen i Göteborg
I dag genomfördes den polisiärt och medialt hårdbevakade Nato-demonstrationen i Göteborg. Jag räknade och det fanns ganska exakt 2 000 demonstranter i tåget.
Det innebär att demonstrationen var större än något av de enskilda Första maj-tågen i Göteborg i år. Synd bara att arrangörerna inte kunde låta bli att manipulera med deltagarsiffran, utan meddelade att 3 000 personer gick i tåget. Självbedrägeri är en av vänsterns värsta fiender - oavsett om självbedrägeriet sker medvetet eller omedvetet.
Det innebär att demonstrationen var större än något av de enskilda Första maj-tågen i Göteborg i år. Synd bara att arrangörerna inte kunde låta bli att manipulera med deltagarsiffran, utan meddelade att 3 000 personer gick i tåget. Självbedrägeri är en av vänsterns värsta fiender - oavsett om självbedrägeriet sker medvetet eller omedvetet.
2007-05-11
Sven Otto Littorin och Herrklubben
I dag avslöjar Aftonbladet att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) sedan många år tillbaka är medlem av Herrklubben Sällskapet. Herrklubb? Jo, det är faktiskt sant. Aftonbladet publicerar också utdrag ur medlemslistorna i Sällskapet och dess två vänföreningar. Här trängs politiker som moderaternas gruppledare i Göteborgs kommunfullmäktige Jan Hallberg och förre chefredaktören för Upsala Nya Tidning folkpartisten Jörgen Ullenhag med finansmän som Erik Penser och Fredrik Lundberg. Här finns mediemän som Joachim Berner och Peter Hjörne och manliga statsvetare som förre folkpartistiske riksdagsledamoten Daniel Tarschys och Tommy Möller.
Artikeln bjuder stundtals på högst underhållande läsning. Så här motiverar t ex klubbdirektör Carl-Gustaf Mann att kvinnor inte får bli medlemmar: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan?
Vid sidan av den anslående fånighet som präglar Herrklubbarna finns det förstås också en allvarlig dimension. När det gäller Sven Otto Littorin kretsar allvaret kring de eventuella jävssituationer och den bristande transparens som uppstår i en sluten klubbmiljö. Men framför allt har Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister ett ansvar för jämställdhet på arbetsmarknad och i näringsliv. Aftonbladet citerar ur Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring: Regeringen kommer att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser ur ett könsperspektiv. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle. Sven Otto Littorins trovärdighet att förmå leva upp till regeringsförklaringens målsättning är lika med noll så länge han är medlem av en herrklubb där kvinnor inte välkomnas eftersom det "blir mera avslappnat" utan dem.
Artikeln bjuder stundtals på högst underhållande läsning. Så här motiverar t ex klubbdirektör Carl-Gustaf Mann att kvinnor inte får bli medlemmar: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan?
Vid sidan av den anslående fånighet som präglar Herrklubbarna finns det förstås också en allvarlig dimension. När det gäller Sven Otto Littorin kretsar allvaret kring de eventuella jävssituationer och den bristande transparens som uppstår i en sluten klubbmiljö. Men framför allt har Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister ett ansvar för jämställdhet på arbetsmarknad och i näringsliv. Aftonbladet citerar ur Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring: Regeringen kommer att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser ur ett könsperspektiv. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle. Sven Otto Littorins trovärdighet att förmå leva upp till regeringsförklaringens målsättning är lika med noll så länge han är medlem av en herrklubb där kvinnor inte välkomnas eftersom det "blir mera avslappnat" utan dem.
2007-05-08
Göran Perssons dubbla roller
Jag tillhör dem som i dag uttryckt kritik eller skepsis mot Göran Perssons beslut att bli seniorrådgivare på pr-byrån JKL - ett av Sveriges största konsultbolag. Det är olämpligt att en så tung politiker med många års insyn i känsliga processer väljer att utnyttja sina insikter för lobbyverksamhet i kommersiella syften.
Visserligen kan vi inte ha ett yrkesförbud för avgående politiker. Men Perssons beslut bidrar till att ge en otydligare bild av distinktionen mellan att som förtroendevald tjäna allmänintresset och att som lobbyist tjäna särintressen. Eller som en annan klok person uttrycker det: det är ett problem för politikens trovärdighet att politik och strategisk kommunikation – eller pr och lobbying – tycks blandas samman, även som här på det rent faktiska personplanet. Många människor upplever redan att politiken i dag mera handlar om vem som är skickligast på att få sin fråga på dagordningen än om värdekonflikter och sakfrågor. Den känslan bland väljarna riskerar att förstärkas genom sådana här personövergångar.
Till sist kan jag angående Andres Vasquez sagolika mål igår inte avhålla mig från att erinra om hur jag avslutade en bloggpost den 4 februari i år.
Visserligen kan vi inte ha ett yrkesförbud för avgående politiker. Men Perssons beslut bidrar till att ge en otydligare bild av distinktionen mellan att som förtroendevald tjäna allmänintresset och att som lobbyist tjäna särintressen. Eller som en annan klok person uttrycker det: det är ett problem för politikens trovärdighet att politik och strategisk kommunikation – eller pr och lobbying – tycks blandas samman, även som här på det rent faktiska personplanet. Många människor upplever redan att politiken i dag mera handlar om vem som är skickligast på att få sin fråga på dagordningen än om värdekonflikter och sakfrågor. Den känslan bland väljarna riskerar att förstärkas genom sådana här personövergångar.
Till sist kan jag angående Andres Vasquez sagolika mål igår inte avhålla mig från att erinra om hur jag avslutade en bloggpost den 4 februari i år.
2007-05-07
Jan Björklund på pridefestival?
Jag har ju tidigare på denna blogg argumenterat för varför det vore trevligare med Cecilia Malmström som folkpartiledare än Jan Björklund. I dag fick jag ännu ett argument. I dagens DN (ej i nätupplagan) berättar Cecilia att hon under Kristi himmelsfärdshelgen som enda regeringsledamot överhuvudtaget bjudits in till ett seminarium i samband med en pridefestival i Polens huvudstad Warszawa. Hon tänker också gå med i festivalens prideparad.
År 2005 förbjöds motsvarande prideparad och myndigheterna fruktar nu bråk och oroligheter. Något tillstånd för paraden finns ännu inte. Men Cecilia skräder inte orden. Hon menar att EU måste ta på sig en missionerande roll i hbt-frågor och hon förutsätter att de polska myndigheterna kommer att tillåta paraden. Om det blir bråk kommer hon att vara försiktig och ”muckar inte med någon”.
Jag är kanske fördomsfull men jag har mycket svårt att se Jan Björklund visa ett sådant frimod och en sådan självdistans inom något politikområde och jag har också svårt att se honom i kontroversiella prideparader i Polen.
År 2005 förbjöds motsvarande prideparad och myndigheterna fruktar nu bråk och oroligheter. Något tillstånd för paraden finns ännu inte. Men Cecilia skräder inte orden. Hon menar att EU måste ta på sig en missionerande roll i hbt-frågor och hon förutsätter att de polska myndigheterna kommer att tillåta paraden. Om det blir bråk kommer hon att vara försiktig och ”muckar inte med någon”.
Jag är kanske fördomsfull men jag har mycket svårt att se Jan Björklund visa ett sådant frimod och en sådan självdistans inom något politikområde och jag har också svårt att se honom i kontroversiella prideparader i Polen.
2007-05-05
Maud Olofssons utsträckta hand
På måndag besöker Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki Sverige. Näringsminister och tillika centerpartiets ordförande Maud Olofsson säger i dagens DN att hon tror att Mottaki kommer att vägra skaka hand med henne eftersom han är en konservativ muslim. Själv tänker dock Maud Olofsson sträcka fram handen mot sin iranske gäst: För oss är det viktigt att visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner.
Jag är tveksam till Maud Olofssons demonstrationspolitik. Jodå, jag är väl medveten om förtrycket i Iran och att vissa uttolkningar av Islam innebär kvinnors underkastelse. Men att först bjuda in Mottaki och sedan offentligt förödmjuka honom genom att visa hur hans religiösa övertygelse inte tillåter honom att skaka hand med kvinnor - vilket mål är det man vill uppnå med det? Knappast att "visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner", som Maud Olofsson säger. Det är Mottaki naturligtvis redan mycket väl medveten om.
Jag säger inte att Maud Olofsson gör fel. Men jag är uppriktigt osäker på vad hon vill uppnå med den utsträckta handen.
Sedan är det ju faktiskt också fullt möjligt att Mottaki tar den.
Jag är tveksam till Maud Olofssons demonstrationspolitik. Jodå, jag är väl medveten om förtrycket i Iran och att vissa uttolkningar av Islam innebär kvinnors underkastelse. Men att först bjuda in Mottaki och sedan offentligt förödmjuka honom genom att visa hur hans religiösa övertygelse inte tillåter honom att skaka hand med kvinnor - vilket mål är det man vill uppnå med det? Knappast att "visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner", som Maud Olofsson säger. Det är Mottaki naturligtvis redan mycket väl medveten om.
Jag säger inte att Maud Olofsson gör fel. Men jag är uppriktigt osäker på vad hon vill uppnå med den utsträckta handen.
Sedan är det ju faktiskt också fullt möjligt att Mottaki tar den.
2007-05-03
Fortsatt starkt motstånd mot Nato!
Den 14 maj inleds Noble Mariner 2007 som är den största militärövningen i Östersjön efter det kalla kriget. Övningen sker inom ramen för Natosamarbetet Partnerskap för fred och hälften av styrkan – 43 fartyg från 14 nationer – kommer att utgå från Göteborgs innerhamn och Danafjorden. Övningen kommer att mötas av protester.
Sverige är inte medlem av Nato. De som vill att Sverige skall bli medlem av Nato kämpar i opinionsmässig uppförsbacke. I Svenska Dagbladet i dag redovisar jag resultaten från 2006 års SOM-undersökning. Andelen Natomotståndare är fortfarande mer än dubbelt så stor som andelen Natoanhängare. Av de tillfrågade 2006 anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. Även år 2005 var andelen 22 procent. 2004 var den 20 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2006 till 46 procent, vilket är precis lika mycket som i 2005 års undersökning, mot 47 procent i 2004 års undersökning. Nästan ingen annan sakfråga visar en sådan opinonsmässig stabilitet som Nato-frågan.
När Natofrågan debatteras är det nästan ingen som på allvar hävdar att ett medlemskap ökar Sveriges säkerhet. Det är inte så konstigt. Ett Natomedlemskap skulle sannolikt öka risken att Sverige som USA-allierad blir en mer attraktiv måltavla för USA-fientliga terrorgrupper. Natoanhängarna argumenterar i stället för att Natostaternas politiska och ideologiska värdegemenskap gör ett svenskt medlemskap till ett naturligt steg.
Expressen meddelar att Sverige informellt markerat positivt till att medverka i Nato Response Force (NRF), som är en militär snabbinsatsstyrka på 25 000 man. Miljöpartiet och vänsterpartiet kommer att kritisera en sådan medverkan. På en fråga från journalisten markerade jag som kristen socialdemokrat att Sverige inte borde vara med (även om en medverkan formellt inte påverkar alliansfriheten). Men vad kommer Urban Ahlin att säga? Vi får förmodligen se i tidningen i morgon fredag.
Sverige är inte medlem av Nato. De som vill att Sverige skall bli medlem av Nato kämpar i opinionsmässig uppförsbacke. I Svenska Dagbladet i dag redovisar jag resultaten från 2006 års SOM-undersökning. Andelen Natomotståndare är fortfarande mer än dubbelt så stor som andelen Natoanhängare. Av de tillfrågade 2006 anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. Även år 2005 var andelen 22 procent. 2004 var den 20 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2006 till 46 procent, vilket är precis lika mycket som i 2005 års undersökning, mot 47 procent i 2004 års undersökning. Nästan ingen annan sakfråga visar en sådan opinonsmässig stabilitet som Nato-frågan.
När Natofrågan debatteras är det nästan ingen som på allvar hävdar att ett medlemskap ökar Sveriges säkerhet. Det är inte så konstigt. Ett Natomedlemskap skulle sannolikt öka risken att Sverige som USA-allierad blir en mer attraktiv måltavla för USA-fientliga terrorgrupper. Natoanhängarna argumenterar i stället för att Natostaternas politiska och ideologiska värdegemenskap gör ett svenskt medlemskap till ett naturligt steg.
Expressen meddelar att Sverige informellt markerat positivt till att medverka i Nato Response Force (NRF), som är en militär snabbinsatsstyrka på 25 000 man. Miljöpartiet och vänsterpartiet kommer att kritisera en sådan medverkan. På en fråga från journalisten markerade jag som kristen socialdemokrat att Sverige inte borde vara med (även om en medverkan formellt inte påverkar alliansfriheten). Men vad kommer Urban Ahlin att säga? Vi får förmodligen se i tidningen i morgon fredag.
2007-05-01
Första maj-rapport från Göteborg
I dag hade osedvanligt mycket folk samlats på en solig Götaplats. Många partivänner men också andra kom för att lyssna på folkkäre hemmasonen Jan Eliasson. Måhända är Eliasson inte retorikens mästare, men det finns en opretentiös äkthet i hans sätt att tala som gör att han slår an. Första applåden - frånsett välkomstovationerna - lät vänta på sig, men kom när han uppmanade till dialog och inte isolering av den palestinska regeringen. Andra applåden när han påtalade att USA - under ordnade former - måste lämna Irak. Det var också betydelsefullt att han citerade Olof Palmes uttalande om att folkrätten och FN-stadgan måste vara Sveriges första och främsta försvarslinje. (Att han har ett förflutet i Gais får vi leva med.)
Jag räknade själv syndikalisternas demonstration (1400 personer), vänsterpartiets demonstration (1780 personer) och socialdemokraternas demonstration (1860 personer). Hyggliga siffror, men så gör ju också den borgerliga regeringen vad den kan för att mobilisera oppositionen.
Jag räknade själv syndikalisternas demonstration (1400 personer), vänsterpartiets demonstration (1780 personer) och socialdemokraternas demonstration (1860 personer). Hyggliga siffror, men så gör ju också den borgerliga regeringen vad den kan för att mobilisera oppositionen.
2007-04-27
Leijonborg bör avgå som utbildningsminister
I dag föll domarna i den dataintrångshärva som bidrog till att göra Leijonborgs ställning som folkpartiledare ohållbar.
Det är en stukad Leijonborg som än så länge sitter kvar i regeringen. För utbildningspolitiken är det olyckligt att ansvarig minister blir en "lame duck", d v s politiskt oförmögen att driva och få igenom sina förslag. Två viktiga utredningar kommer att presenteras i höst, dels den s k Resursutredningen där Dan Brändström ska föreslå förändringar i resurstilldelning och styrning av forskning och forskarutbildning. Dels den s k Befattningsutredningen där Ann Numhauser Henning skall se över dagens befattningsstruktur och föreslå bättre meriterings- och karriärvägar. Utredningarnas förslag kommer med all sannolikhet att väcka starka känslor inom akademin. Det krävs därför ett starkt politiskt ledarskap att omvandla utredningarnas förslag till faktisk politik.
Jag är ingen anhängare av borgerlig utbildningspolitik. Men risken är att vi nu går in i en period där byråkrater och tjänstemän i avsaknad av politisk ledning får forma politiken. Det är inte heller bra. Leijonborg bör därför avgå som utbildningsminister, så snart som efterträdarfrågan som folkpartiledare fått en lösning.
Det är en stukad Leijonborg som än så länge sitter kvar i regeringen. För utbildningspolitiken är det olyckligt att ansvarig minister blir en "lame duck", d v s politiskt oförmögen att driva och få igenom sina förslag. Två viktiga utredningar kommer att presenteras i höst, dels den s k Resursutredningen där Dan Brändström ska föreslå förändringar i resurstilldelning och styrning av forskning och forskarutbildning. Dels den s k Befattningsutredningen där Ann Numhauser Henning skall se över dagens befattningsstruktur och föreslå bättre meriterings- och karriärvägar. Utredningarnas förslag kommer med all sannolikhet att väcka starka känslor inom akademin. Det krävs därför ett starkt politiskt ledarskap att omvandla utredningarnas förslag till faktisk politik.
Jag är ingen anhängare av borgerlig utbildningspolitik. Men risken är att vi nu går in i en period där byråkrater och tjänstemän i avsaknad av politisk ledning får forma politiken. Det är inte heller bra. Leijonborg bör därför avgå som utbildningsminister, så snart som efterträdarfrågan som folkpartiledare fått en lösning.
2007-04-24
Efter Leijonborg
Mycket talar i dag för att Jan Björklund kommer att efterträda Lars Leijonborg som partiledare för folkpartiet. Det är synd. Cecilia Malmström hade haft ideologiska förutsättningar att stoppa folkpartiets tragiska transformering till en batongkramande version av de gamla moderaterna och i stället utveckla ett socialliberalt parti värt namnet, med en humanitär kriminalvårdspolitik och en progressiv bistånds- och flyktingpolitik.
2007-04-22
Sabuni och Rosengård
Det som behövs här är föräldrar som är mer delaktiga. Föräldrarna som tar ansvar för barnens fostran och för vad barnen pysslar med på kvällstid.
Så uttalade sig integrationsminister Nyamko Sabuni angående de s k ungdomskravallerna i Rosengård för ett par dagar sedan. Uttalandet är värt att kommentera i åtminstone tre avseenden.
1. Påståendet är alldeles sant. Visst behövs det föräldrar som är mer delaktiga. Men det behövs det i någon mening alltid när vi diskuterar ungdomsproblem i alla tider och i alla områden. Påståendet blir däför snudd på meningslöst. Vem skulle instämma i det omvända påståendet: I Rosengård behövs inte föräldrar som är mer delaktiga.
2. Påståendet blir i stället kontroversiellt för att Sabuni väljer att bortse från strukturellt betingade orsaker som t ex arbetslöshet, missbruksproblem och segregation. I stället lägger hon ansvaret på barnens föräldrar. Bekvämt - då går såväl regeringen som samhället fria från ansvar.
3. Det är möjligt att Sabuni vid olika tillfällen har uttalat sig även om de faktorer jag nämner under punkt 2 ovan. Men genom att till media lyfta fram just föräldraansvaret uppvisar hon en politisk tondövhet av stora mått. Så gjorde hon också i samband med förslaget om obligatorisk könsstympningskontroll av 14-åriga flickor i skolan. Sabunis politiska tondövhet försvårar för den borgerliga regeringen att göra seriösa framsteg på det så viktiga integrationsområdet.
Så uttalade sig integrationsminister Nyamko Sabuni angående de s k ungdomskravallerna i Rosengård för ett par dagar sedan. Uttalandet är värt att kommentera i åtminstone tre avseenden.
1. Påståendet är alldeles sant. Visst behövs det föräldrar som är mer delaktiga. Men det behövs det i någon mening alltid när vi diskuterar ungdomsproblem i alla tider och i alla områden. Påståendet blir däför snudd på meningslöst. Vem skulle instämma i det omvända påståendet: I Rosengård behövs inte föräldrar som är mer delaktiga.
2. Påståendet blir i stället kontroversiellt för att Sabuni väljer att bortse från strukturellt betingade orsaker som t ex arbetslöshet, missbruksproblem och segregation. I stället lägger hon ansvaret på barnens föräldrar. Bekvämt - då går såväl regeringen som samhället fria från ansvar.
3. Det är möjligt att Sabuni vid olika tillfällen har uttalat sig även om de faktorer jag nämner under punkt 2 ovan. Men genom att till media lyfta fram just föräldraansvaret uppvisar hon en politisk tondövhet av stora mått. Så gjorde hon också i samband med förslaget om obligatorisk könsstympningskontroll av 14-åriga flickor i skolan. Sabunis politiska tondövhet försvårar för den borgerliga regeringen att göra seriösa framsteg på det så viktiga integrationsområdet.
2007-04-18
Politik och kristen tro
I morgon torsdag den 19 april kl 18.00 medverkar jag och min medförfattare Douglas Brommesson i ett seminarium på ABF, Sveavägen 41 i Stockholm kring vår nyutkomna bok Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus förlag). Seminariet presenteras av ABF enligt följande:
Samhällslivet präglas allt mer av samspelet mellan religion och politik. Det har blivit vanligt att politiker och andra offentliga personer öppet berättar om sin kristna tro. I kvällspressens kändisenkäter är frågan i dag snarare ”Tror du på Gud?” än ”Var står du politiskt?”. Från många håll hävdas att vi gått in i en postsekulär tid.
Men vilken plats bör religionen egentligen ha i det politiska livet? Boken Politik och kristen tro – två berättelser handlar om de politiska konsekvenserna av kristen tro. Författarna har sin politiska hemvist på varsitt håll. Ulf Bjereld är aktiv i Broderskapsrörelsen och har sina sympatier på den politiska vänsterkanten. Douglas Brommesson har sina politiska sympatier i de kristligt-sociala idéströmningarna i det politiska mittfältet. I boken diskuterar de hur de trots sin gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnar i så skilda uppfattningar i politiska frågor. Ligger förklaringen i olika sätt att tolka evangeliet? Eller är det så att kristen tro inte ger någon vägledning för politisk handling?
Tid: Torsdagen den 19 april kl 18.00
Arrangörer: ABF, Broderskapsrörelsen, Santérus Förlag
Samhällslivet präglas allt mer av samspelet mellan religion och politik. Det har blivit vanligt att politiker och andra offentliga personer öppet berättar om sin kristna tro. I kvällspressens kändisenkäter är frågan i dag snarare ”Tror du på Gud?” än ”Var står du politiskt?”. Från många håll hävdas att vi gått in i en postsekulär tid.
Men vilken plats bör religionen egentligen ha i det politiska livet? Boken Politik och kristen tro – två berättelser handlar om de politiska konsekvenserna av kristen tro. Författarna har sin politiska hemvist på varsitt håll. Ulf Bjereld är aktiv i Broderskapsrörelsen och har sina sympatier på den politiska vänsterkanten. Douglas Brommesson har sina politiska sympatier i de kristligt-sociala idéströmningarna i det politiska mittfältet. I boken diskuterar de hur de trots sin gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnar i så skilda uppfattningar i politiska frågor. Ligger förklaringen i olika sätt att tolka evangeliet? Eller är det så att kristen tro inte ger någon vägledning för politisk handling?
Tid: Torsdagen den 19 april kl 18.00
Arrangörer: ABF, Broderskapsrörelsen, Santérus Förlag
2007-04-16
40 år av ockupation
Om några veckor är det 40 år sedan Israel ockuperade Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Med 40-årsjubiléet kommer också med all säkerhet en större debatt om Palestinafrågan och vägen till en rättvis och varaktig fred.
Helle Klein listar i dagens Aftonbladet de FN-resolutioner som Israel vägrar respektera:
194, om flyktingarnas rätt att återvända och rätten till kompensation.
242, om fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat område.
338, som garanterar palestiniernas rätt till självbestämmande.
446 och 465, som fördömer Israels bosättningar som illegala.
478, som förklarar Israels annektering av östra Jerusalem som ogiltig.
Visst - resolution 242 talar om ett återtåg från "ockuperade områden" och inte "de ockuperade områdena". Men klart är att de s k Israelvänner som väljer att aldrig kritisera Israel har en tung argumentativ uppförsbacke när de vill hävda att Israel inte bryter mot folkrätten eller mot FN:s säkehetsråds resolutioner.
Helle Klein listar i dagens Aftonbladet de FN-resolutioner som Israel vägrar respektera:
194, om flyktingarnas rätt att återvända och rätten till kompensation.
242, om fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat område.
338, som garanterar palestiniernas rätt till självbestämmande.
446 och 465, som fördömer Israels bosättningar som illegala.
478, som förklarar Israels annektering av östra Jerusalem som ogiltig.
Visst - resolution 242 talar om ett återtåg från "ockuperade områden" och inte "de ockuperade områdena". Men klart är att de s k Israelvänner som väljer att aldrig kritisera Israel har en tung argumentativ uppförsbacke när de vill hävda att Israel inte bryter mot folkrätten eller mot FN:s säkehetsråds resolutioner.
2007-04-14
"Ta debatten" med Sverigedemokraterna?
Det har utbrutit en märklig diskussion om huruvida riksdagspartierna skall ”ta debatten” med Sverigedemokraterna eller ej. Men frågan är för allmänt formulerad för att bli meningsfull. Frågan ”om” man skall ta debatten kan inte besvaras förrän man tagit ställning till vad syftet med en sådan debatt skulle vara.
I diskussionen hörs det ibland att Sverigedemokraternas väljare är ”lurade” och att en debatt med Sverigedemokraterna skulle få partiets väljare att inse detta. Men så tror jag inte alls att det är. Sverigedemokraternas väljare är inte lurade – de delar verkligen partiets uppfattningar i de flesta sakfrågor, inte minst angående invandringen. Här handlar det om värden, inte om kunskap.
Målet med en debatt med Sverigedemokraterna bör således inte i första hand vara att få partiets väljare att inse att de röstat på fel parti. Målet bör i stället vara att få väljare som ännu inte röstat på Sverigedemokraterna att inte göra det i fortsättningen heller. En sådan debatt bör gå ut på att påvisa Sverigedemokraternas populism och avsaknad av realistiskt politiskt helhetsprogram. Möt därför Sverigedemokraterna i debatt om enskilda politiska sakfrågor i de fora där de är representerade.
Däremot finns det inget att vinna på att i korta TV-snuttar låta Sverigedemokraterna plocka populistiska poäng på invandrarfrågan. Därför var det fel av Erik Ullenhag att ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV 8. Den typen av debatter ger Sverigedemokraterna problemformuleringspriviliegiet genom att de konsekvent utpekar invandringen som orsak till alla samhällsproblem. En debatt utifrån sådna utgångspunkter kan aldrig vinnas.
Jag är inte konspiratoriskt lagd, men kan ändå inte låta bli att ifrågasätta bevekelsegrunderna för TV 8:s val att genomföra debatten. TV 8 är för närvarande en av Sveriges mest omskrivna men samtidigt minst sedda TV-kanaler. Spektakulära inslag som får genomslag i andra medier är ett sätt att försöka höja tittarsiffrorna.
Såväl Mothugg som Carl Dahlström och Jimpan skriver klokt i denna fråga.
I diskussionen hörs det ibland att Sverigedemokraternas väljare är ”lurade” och att en debatt med Sverigedemokraterna skulle få partiets väljare att inse detta. Men så tror jag inte alls att det är. Sverigedemokraternas väljare är inte lurade – de delar verkligen partiets uppfattningar i de flesta sakfrågor, inte minst angående invandringen. Här handlar det om värden, inte om kunskap.
Målet med en debatt med Sverigedemokraterna bör således inte i första hand vara att få partiets väljare att inse att de röstat på fel parti. Målet bör i stället vara att få väljare som ännu inte röstat på Sverigedemokraterna att inte göra det i fortsättningen heller. En sådan debatt bör gå ut på att påvisa Sverigedemokraternas populism och avsaknad av realistiskt politiskt helhetsprogram. Möt därför Sverigedemokraterna i debatt om enskilda politiska sakfrågor i de fora där de är representerade.
Däremot finns det inget att vinna på att i korta TV-snuttar låta Sverigedemokraterna plocka populistiska poäng på invandrarfrågan. Därför var det fel av Erik Ullenhag att ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV 8. Den typen av debatter ger Sverigedemokraterna problemformuleringspriviliegiet genom att de konsekvent utpekar invandringen som orsak till alla samhällsproblem. En debatt utifrån sådna utgångspunkter kan aldrig vinnas.
Jag är inte konspiratoriskt lagd, men kan ändå inte låta bli att ifrågasätta bevekelsegrunderna för TV 8:s val att genomföra debatten. TV 8 är för närvarande en av Sveriges mest omskrivna men samtidigt minst sedda TV-kanaler. Spektakulära inslag som får genomslag i andra medier är ett sätt att försöka höja tittarsiffrorna.
Såväl Mothugg som Carl Dahlström och Jimpan skriver klokt i denna fråga.
2007-04-11
Sofia Karlsson
För snart två år sedan utkom den då närmast okända Sofia Karlsson med skivan "Svarta ballader" där hon tolkade Dan Andersson. Trots en inledningsvis blygsam marknadsföring blev skivan en stor succé och sålde i över 60 000 exemplar. Sofia Karlsson gjorde skarpt avtryck och hennes sätt att sjunga Dan Andersson innebar den första egentliga nytolkningen av diktaren sedan Thorstein Bergmans "Helgdagskväll i timmerkojan" från 1967.
I dag släpper Sofia Karlsson sin skiva Visor från vinden. Lanseringen är denna gång något mindre blygsam. Åhlens varuhus i Östra Nordstan har i princip tapetserat väggarna med skivan. De stora tidningarna har förstadagsrecensioner och strör lovord över Karlssons nytolkningar av bl a Bellman, Fred Åkerström, Evert Taube och Mikael Wiehe. Själv köpte jag två ex - ett till mig och min hustru och ett till en vän.
Sofia Karlsson förtjänar allt beröm. Har har vi en svensk artist som envisas med att gå sina egna vägar, som vågar vara allvarlig och som är så långt från Fame-fabriker och Idol-program som det går att komma.
Särskilt imponeras jag av hennes sätt att framföra Lars Forsells klassiska översättning av Le Deserteur - Jag står här på ett torg. Sången är skriven apropå Frankries blodiga krig i Algeriet i slutet av 1950-talet, men kan idag med fördel tillägnas helvetet i Irak:
I dag släpper Sofia Karlsson sin skiva Visor från vinden. Lanseringen är denna gång något mindre blygsam. Åhlens varuhus i Östra Nordstan har i princip tapetserat väggarna med skivan. De stora tidningarna har förstadagsrecensioner och strör lovord över Karlssons nytolkningar av bl a Bellman, Fred Åkerström, Evert Taube och Mikael Wiehe. Själv köpte jag två ex - ett till mig och min hustru och ett till en vän.
Sofia Karlsson förtjänar allt beröm. Har har vi en svensk artist som envisas med att gå sina egna vägar, som vågar vara allvarlig och som är så långt från Fame-fabriker och Idol-program som det går att komma.
Särskilt imponeras jag av hennes sätt att framföra Lars Forsells klassiska översättning av Le Deserteur - Jag står här på ett torg. Sången är skriven apropå Frankries blodiga krig i Algeriet i slutet av 1950-talet, men kan idag med fördel tillägnas helvetet i Irak:
Jag står här på ett torg,
ett cirkuståg passerar,
en clown, en vind passerar,
men jag är fylld av sorg.
-
O, säg ni som är här,
vad skulle ni då göra?
Vem skulle ni då höra,
om den som ni har kär
blev borta i ett krig,
till ingen, ingen nytta,
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.
-
Men säg, herr president,
om ni har tid att svara,
ack, kunde ni förklara
det onda som har hänt.
2007-04-07
Kristen tro provocerar
Kristen tro provocerar. Det är inte så konstigt. Kristen tro är inte något snällt mysigt eller gosigt – utan något som är på allvar och som förpliktigar. Som kristen kombinerar du ständigt tron på en allsmäktig kärlekens Gud med kunskapen om att världen innehåller så mycket mänskligt lidande. Det är inte helt lätt att få den bilden att gå ihop. För att inte tala om tron på Påskens stora under – Jesu uppståndelse från de döda och hans frälsargärning över mänskligheten. Eller kärleksbudskapet – även dina värsta fiender skall du älska precis lika mycket som du älskar dig själv.
Därför blir jag inte särskilt förvånad eller upprörd över att människor som inte delar kristen tro mår dåligt av att hitta Biblar på hotellrummen. Eller att Ulla Johansson på debattsidan i dagens Expressen bekymrar sig över att så många i det socialdemokratiska ledarskapet bekänner sig själva som kristna. Ulla Johansson bekymrar sig främst över risken för dubbla lojaliteter. Risken att troende människor skapar ett slutet nätverk inom partiet där de främjar värden som ligger vid sidan av – eller i värsta fall går emot – traditionella socialdemokratiska värderingar.
Risken för slutna nätverk måste alltid tas på allvar - frimurerisyndromet kan dyka upp i alla sammanhang. Men när det gäller värdegemenskapen mellan socialdemokratiska grundvärderingar och Bibelns kärleks- och jämlikhetsbudskap känner jag mig för egen del väldigt bekväm.
Om relationen mellan kristna och politiska värderingar skriver jag tillsammans med Douglas Brommesson i boken Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus) som utkommer inom några dagar. Boken diskuteras på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm torsdagen den 19 april kl 18.00, och jag återkommer innan dess med en bloggpost om bokens grundläggande tema.
I väntan på morgondagens påminnelse om det stora undret önskas bloggens läsare – såväl troende som icke-troende – en riktigt Glad Påsk!
Därför blir jag inte särskilt förvånad eller upprörd över att människor som inte delar kristen tro mår dåligt av att hitta Biblar på hotellrummen. Eller att Ulla Johansson på debattsidan i dagens Expressen bekymrar sig över att så många i det socialdemokratiska ledarskapet bekänner sig själva som kristna. Ulla Johansson bekymrar sig främst över risken för dubbla lojaliteter. Risken att troende människor skapar ett slutet nätverk inom partiet där de främjar värden som ligger vid sidan av – eller i värsta fall går emot – traditionella socialdemokratiska värderingar.
Risken för slutna nätverk måste alltid tas på allvar - frimurerisyndromet kan dyka upp i alla sammanhang. Men när det gäller värdegemenskapen mellan socialdemokratiska grundvärderingar och Bibelns kärleks- och jämlikhetsbudskap känner jag mig för egen del väldigt bekväm.
Om relationen mellan kristna och politiska värderingar skriver jag tillsammans med Douglas Brommesson i boken Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus) som utkommer inom några dagar. Boken diskuteras på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm torsdagen den 19 april kl 18.00, och jag återkommer innan dess med en bloggpost om bokens grundläggande tema.
I väntan på morgondagens påminnelse om det stora undret önskas bloggens läsare – såväl troende som icke-troende – en riktigt Glad Påsk!
2007-04-04
Lyckligt slut på fångdramat i Iran?
De 15 brittiska militärer som hålls fångna i Iran ska släppas, säger Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Låt oss hoppas att så också blir fallet. Fångdramat riskerade att förvärra den politiska krisen mellan Iran och omvärlden. Bilderna på och intervjuerna med de fångna soldaterna var ovärdiga och blev ett spektakel.
I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs skriver Ray Takeyh (Senior Fellow vid Council on Foreign Relations och författare till boken "Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic") en läsvärd artikel under rubriken Time for Détente With Iran. Författaren argumenterar övertygande för hur ett brytande av den politiska isoleringen av Iran skulle gynna de pragmatiska krafterna i landet. Isoleringen förstärker däremot de radikala krafterna inom det iranska ledarskapet.
Isolering är sällan ett ändamålsenligt medel – oavsett om det används mot Iran, mot Israel eller mot Hamas.
I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs skriver Ray Takeyh (Senior Fellow vid Council on Foreign Relations och författare till boken "Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic") en läsvärd artikel under rubriken Time for Détente With Iran. Författaren argumenterar övertygande för hur ett brytande av den politiska isoleringen av Iran skulle gynna de pragmatiska krafterna i landet. Isoleringen förstärker däremot de radikala krafterna inom det iranska ledarskapet.
Isolering är sällan ett ändamålsenligt medel – oavsett om det används mot Iran, mot Israel eller mot Hamas.
2007-04-01
Anti-amerikanismer
I dag skriver jag och Marie Demker i Dagens Nyheter om de framstående amerikanska statsvetarnas Peter J Katzensteins och Robert O Keohanes nyligen publicerade bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006). I boken argumenterar författarna för att det inte finns en anti-amerikanism, utan flera.
Författarna urskiljer en liberal anti-amerikanism som inriktar sig på företeelser i USA som inte är förenliga med liberala värden (t ex USA:s stöd till diktaturer, oviljan att prioritera frihandel och förekomsten av dödsstraff). En social anti-amerikanism tar utgångspunkt i den bristande jämlikheten och de tillkortakommanden i sociala välfärdsfrågor som den amerikanska staten uppvisar (t ex villkoren på arbetsmarknaden eller situationen för de tiotals miljoner som saknar sjukförsäkring). Den tredje typen benämns suveränitets-nationalistisk anti-amerikanism och tar fasta på USA som ett hot mot andra staters självständighet och kulturella särart (t ex Coca-Colas och McDonalds segertåg över värden). Till sist identifierar författarna en radikal anti-amerikanism, där USA:s politiska och ekonomiska makt uppfattas som ett direkt hot mot andra folk och länder.
Författarna betonar begreppet anti-amerikanisms nedsättande karaktär. USA-kritik som framförs globalt karaktäriseras ofta som ”anti-amerikanism”, för att avfärda debattören som icke-seriös. Men när samma fräna kritik framförs internt i USA ryms den inom en normal politisk debatt.
Bokens förtjänst ligger i den kreativa och analytiskt skickliga diskussionen om vad vi egentligen menar när vi talar om anti-amerikanism. Den omöjliggör för varje seriös debattör att fortsättningsvis använda begreppet på ett slentrianmässigt eller nedsättande sätt. Därgeinom bidrar den också till att föra debatten om det amerikanska samhället och om USA:s roll i världen ett steg framåt.
Författarna urskiljer en liberal anti-amerikanism som inriktar sig på företeelser i USA som inte är förenliga med liberala värden (t ex USA:s stöd till diktaturer, oviljan att prioritera frihandel och förekomsten av dödsstraff). En social anti-amerikanism tar utgångspunkt i den bristande jämlikheten och de tillkortakommanden i sociala välfärdsfrågor som den amerikanska staten uppvisar (t ex villkoren på arbetsmarknaden eller situationen för de tiotals miljoner som saknar sjukförsäkring). Den tredje typen benämns suveränitets-nationalistisk anti-amerikanism och tar fasta på USA som ett hot mot andra staters självständighet och kulturella särart (t ex Coca-Colas och McDonalds segertåg över värden). Till sist identifierar författarna en radikal anti-amerikanism, där USA:s politiska och ekonomiska makt uppfattas som ett direkt hot mot andra folk och länder.
Författarna betonar begreppet anti-amerikanisms nedsättande karaktär. USA-kritik som framförs globalt karaktäriseras ofta som ”anti-amerikanism”, för att avfärda debattören som icke-seriös. Men när samma fräna kritik framförs internt i USA ryms den inom en normal politisk debatt.
Bokens förtjänst ligger i den kreativa och analytiskt skickliga diskussionen om vad vi egentligen menar när vi talar om anti-amerikanism. Den omöjliggör för varje seriös debattör att fortsättningsvis använda begreppet på ett slentrianmässigt eller nedsättande sätt. Därgeinom bidrar den också till att föra debatten om det amerikanska samhället och om USA:s roll i världen ett steg framåt.
2007-03-29
Mager socialdemokratisk valanalys
Den socialdemokratiska valanalysgruppens rapport blev tyvärr en mager produkt. Inte till sin omfattning (157 sidor samt 58 tabeller eller figurer), men väl till sitt innehåll.
Rapporten lyfter fram tre avgörande orsaker till den socialdemokratiska valförlusten: 1) Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. 2) Socialdemokraterna ”glömde bort” att gå i opposition. 3) Borgerligheten var mer enad än tidigare.
Problemet är att just dessa tre förklaringar fick genomslag i debatten redan dagarna efter valet. Analysgruppen bekräftar därför bara något som redan hunnit bli en allmän sanning.
I stället borde gruppen ha kunnat samla sig till en analys av följande tre frågor: 1) Varför förlorade socialdemokraterna kampen om jobbfrågan till borgerligheten? 2) Varför valde socialdemokraterna bort samhällskritiken i valrörelsen? 3) Varför misslyckade socialdemokraterna med att utforma en strategi som var effektiv mot den borgerliga enigheten? Det hade blivit en valanalys värd namnet och något för medlemmarna att ta med sig i den kommande interna debatten.
Nu blev det i stället en hastprodukt. Tabeller och diagram staplas osmälta på varandra. Stort och smått blandas samman. Den avklarnade analysen saknas. Osökt kommer jag att tänka på August Strindberg (jag tror det var han) som avslutade ett brev till en vän med orden: Ursäkta, bäste bror, att detta brev blev så långt. Men jag hade så ont om tid.
Glöm aldrig: Less is more.
Rapporten lyfter fram tre avgörande orsaker till den socialdemokratiska valförlusten: 1) Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. 2) Socialdemokraterna ”glömde bort” att gå i opposition. 3) Borgerligheten var mer enad än tidigare.
Problemet är att just dessa tre förklaringar fick genomslag i debatten redan dagarna efter valet. Analysgruppen bekräftar därför bara något som redan hunnit bli en allmän sanning.
I stället borde gruppen ha kunnat samla sig till en analys av följande tre frågor: 1) Varför förlorade socialdemokraterna kampen om jobbfrågan till borgerligheten? 2) Varför valde socialdemokraterna bort samhällskritiken i valrörelsen? 3) Varför misslyckade socialdemokraterna med att utforma en strategi som var effektiv mot den borgerliga enigheten? Det hade blivit en valanalys värd namnet och något för medlemmarna att ta med sig i den kommande interna debatten.
Nu blev det i stället en hastprodukt. Tabeller och diagram staplas osmälta på varandra. Stort och smått blandas samman. Den avklarnade analysen saknas. Osökt kommer jag att tänka på August Strindberg (jag tror det var han) som avslutade ett brev till en vän med orden: Ursäkta, bäste bror, att detta brev blev så långt. Men jag hade så ont om tid.
Glöm aldrig: Less is more.
2007-03-26
Om släktskap och makten i Göteborg
I dag nominerade valberedningen Anna Johansson till ny ordförande för socialdemokraterna i Göteborg. Samtidigt är hennes pappa, Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande i i Göteborg.
Jag känner inte Anna Johansson men har av personer jag litar på fått bilden av en mycket skicklig och uppskattad politiker, med hög integritet. Det kan behövas. I grunden är det olyckligt att partiordförandeposten och kommunstyrelseordförandeposten innehas av två personer med så starkt släktband.
Partiet vill genomdriva reformer, bygga ut välfärden, förbättra samhället och rädda världen. Kommunstyrelsen vill säkert detsamma - men måste också ta ekonomiskt ansvar för den förda politiken och därigenom stå emot reformkrav som spränger budgetramarna. Risken finns att dessa förhandlingar mellan parti och kommunstyrelse nu kommer att äga rum inte bara vid sammanträdesbordet utan också vid släktmiddagen. Det politiska blir privat, oavsett alla goda intentioner.
Jag känner inte Anna Johansson men har av personer jag litar på fått bilden av en mycket skicklig och uppskattad politiker, med hög integritet. Det kan behövas. I grunden är det olyckligt att partiordförandeposten och kommunstyrelseordförandeposten innehas av två personer med så starkt släktband.
Partiet vill genomdriva reformer, bygga ut välfärden, förbättra samhället och rädda världen. Kommunstyrelsen vill säkert detsamma - men måste också ta ekonomiskt ansvar för den förda politiken och därigenom stå emot reformkrav som spränger budgetramarna. Risken finns att dessa förhandlingar mellan parti och kommunstyrelse nu kommer att äga rum inte bara vid sammanträdesbordet utan också vid släktmiddagen. Det politiska blir privat, oavsett alla goda intentioner.
2007-03-23
Expedition: Persson
Jag har haft lite svårt att förhålla mig till Erik Fichtelius programserie kring Göran Persson. Jovisst, jag har förstått att det är TV-historia och kanske t o m politisk historia i någon mening. Men vad är det för typ av program - vilken är genren? Nyhetsrapportering? Personporträtt? Dokumentär kring svensk politisk historia? Journalisterna är i sina vinklingar och uppföljningar lika vankelmodiga och vilsna som jag.
Dessutom har jag hela tiden haft en obehagskänsla i magen inför serien och lanseringen av den. Först i dag förstod jag varför. Det är Anders Björkman i Expressen som ger ord åt mina känslor när han utan kategoriserar programmet som en dokusåpa – en genre som jag alltid känt obehag inför. Björkman skriver: Fläskiga snytingar mot andra deltagare skvätter in, men här är det bättre för detta är rikskändisar, som vi alla redan har en bild av. Stroppige Bildt, galna Gudrun och den skogstokige miljöpartisten som vill in i regeringen. Hur kul som helst.
Björkman påpekar också dokusåpagreppet i redigeringen och uppföljningen: Man tar ett elakt ord ur en lång monolog, kör den i halsen på nästa person och får en reaktion.
Nej, jag tycker inte om det. Politiskt och personligt blandas till ett spektakel. Får den några politiska konsekvenser? Sannolikt inte.
Snart skall den eminente Björn Elmbrant kommentera programmet i Studio Ett. Jag hoppas han tycker som jag. :-)
Dessutom har jag hela tiden haft en obehagskänsla i magen inför serien och lanseringen av den. Först i dag förstod jag varför. Det är Anders Björkman i Expressen som ger ord åt mina känslor när han utan kategoriserar programmet som en dokusåpa – en genre som jag alltid känt obehag inför. Björkman skriver: Fläskiga snytingar mot andra deltagare skvätter in, men här är det bättre för detta är rikskändisar, som vi alla redan har en bild av. Stroppige Bildt, galna Gudrun och den skogstokige miljöpartisten som vill in i regeringen. Hur kul som helst.
Björkman påpekar också dokusåpagreppet i redigeringen och uppföljningen: Man tar ett elakt ord ur en lång monolog, kör den i halsen på nästa person och får en reaktion.
Nej, jag tycker inte om det. Politiskt och personligt blandas till ett spektakel. Får den några politiska konsekvenser? Sannolikt inte.
Snart skall den eminente Björn Elmbrant kommentera programmet i Studio Ett. Jag hoppas han tycker som jag. :-)
2007-03-20
Carl Bildt och kriget i Irak
I stort sett alla seriösa bedömare av kriget i Irak är överens om tre saker:
1. Kriget tillkom på felaktig grund. Varken de massförstörelsevapen eller de band mellan Irak och al Qaida som USA åberopade som grund för sin intervention visade sig existera i sinnevärlden.
2. Beslutet att försöka bygga en västvänlig, stabil, demokratisk stat i Irak genom att med militärt våld och utan FN-mandat störta tyrannen Saddam Hussein var en av modern tids mest monumentala politiska felbedömningar.
3. Hundratusentals civila irakier har dött som en följd av kriget och få ljuspunkter är i sikte för det irakiska folket.
Carl Bildt var en av dem som gav sitt entydiga stöd åt USA:s beslut att gå in i Irak. Bildt menade säkert väl och det är mänskligt att då och då göra felaktiga bedömningar, även i viktiga frågor.
Men det är trist att se hur Carl Bildt på sin blogg försöker smita undan sitt politiska ansvar genom konstruerade resonemang om att det sannolikt hade varit ännu värre i Irak i dag om kriget aldrig ägt rum
Carl Bildt stöd åt USA:s krig i Irak är en fläck på hans mantel. Hans undanflykter leder bara till att fläcken växer sig starkare.
1. Kriget tillkom på felaktig grund. Varken de massförstörelsevapen eller de band mellan Irak och al Qaida som USA åberopade som grund för sin intervention visade sig existera i sinnevärlden.
2. Beslutet att försöka bygga en västvänlig, stabil, demokratisk stat i Irak genom att med militärt våld och utan FN-mandat störta tyrannen Saddam Hussein var en av modern tids mest monumentala politiska felbedömningar.
3. Hundratusentals civila irakier har dött som en följd av kriget och få ljuspunkter är i sikte för det irakiska folket.
Carl Bildt var en av dem som gav sitt entydiga stöd åt USA:s beslut att gå in i Irak. Bildt menade säkert väl och det är mänskligt att då och då göra felaktiga bedömningar, även i viktiga frågor.
Men det är trist att se hur Carl Bildt på sin blogg försöker smita undan sitt politiska ansvar genom konstruerade resonemang om att det sannolikt hade varit ännu värre i Irak i dag om kriget aldrig ägt rum
Carl Bildt stöd åt USA:s krig i Irak är en fläck på hans mantel. Hans undanflykter leder bara till att fläcken växer sig starkare.
2007-03-18
Mona Sahlins första anförande
Jag vill betona två saker ur Mona Sahlins anförande på (s)-kongressen i dag.
För det första lyfte hon frihetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv. Det är en gammal sanning att synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Men skillnaderna i synen på friheten har kommit i skymundan. Borgerligheten har i någon mening vunnit den diskursiva striden om frihetsbegreppet och gjort frihetsfrågorna till sina frågor. Mona Sahlin vill vinna tillbaka frihetsbegreppet till vänstern. Dels genom att lyfta fram att frihet för borgerligheten oftast bara handlar om valfrihet och inte om någon annan frihet. Dels genom att poängtera att verklig frihet förutsätter jämlikhet. Det var bra!
För det andra uttalade Mona Sahlin självkritik mot det egna partiet när hon slog fast att partiet under 1990-talet inte tillräckligt prioriterat de internationella frågorna. Självkritiken var befriande att höra. I övrigt lyfte hon fram utrikespolitiken som ett av fyra viktiga områden (vid sidan av miljön, jobbenoch välfärden). Hon var också tydlig i sin markering att USA bär ett avgörande ansvar för den folkrättsstridiga invasionen av Irak och att USA måste lämna Irak på villkor som det internationella samfundet accepterar. Utrikesfrågorna är inte Mona Sahlins frågor, men hon kom ändå ganska rätt här. Idén att knyta ihop Margot Wallström med Jan Eliasson i en grupp med ansvar för bl a utrikesfrågorna inför Europaparlamentsvalet 2009 tycks mig klokt.
Ett bra tal - som väntat utan större överraskningar. Mona Sahlin är annars de små samtalens mästare. Kanske kan hon växa ytterligare även som talare i större församlingar.
För det första lyfte hon frihetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv. Det är en gammal sanning att synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Men skillnaderna i synen på friheten har kommit i skymundan. Borgerligheten har i någon mening vunnit den diskursiva striden om frihetsbegreppet och gjort frihetsfrågorna till sina frågor. Mona Sahlin vill vinna tillbaka frihetsbegreppet till vänstern. Dels genom att lyfta fram att frihet för borgerligheten oftast bara handlar om valfrihet och inte om någon annan frihet. Dels genom att poängtera att verklig frihet förutsätter jämlikhet. Det var bra!
För det andra uttalade Mona Sahlin självkritik mot det egna partiet när hon slog fast att partiet under 1990-talet inte tillräckligt prioriterat de internationella frågorna. Självkritiken var befriande att höra. I övrigt lyfte hon fram utrikespolitiken som ett av fyra viktiga områden (vid sidan av miljön, jobbenoch välfärden). Hon var också tydlig i sin markering att USA bär ett avgörande ansvar för den folkrättsstridiga invasionen av Irak och att USA måste lämna Irak på villkor som det internationella samfundet accepterar. Utrikesfrågorna är inte Mona Sahlins frågor, men hon kom ändå ganska rätt här. Idén att knyta ihop Margot Wallström med Jan Eliasson i en grupp med ansvar för bl a utrikesfrågorna inför Europaparlamentsvalet 2009 tycks mig klokt.
Ett bra tal - som väntat utan större överraskningar. Mona Sahlin är annars de små samtalens mästare. Kanske kan hon växa ytterligare även som talare i större församlingar.
2007-03-16
Nu bryts isoleringen!
Så har då äntligen Fatah och Hamas kunnat enas om en samlingsregering i Palestina. Förhoppningsvis och förmodligen innebär bildandet av samlingsregeringen ett slut på det inom-palestinska våldet.
Hur kommer då omvärlden att bemöta den nya palestinska regeringen? Israel kommer att fortsätta sin isolationspolitik. USA åtminstone till en början sannolikt likaså.
Men EU kommer att bryta isoleringen. Israeliska Haaretz berättar att Frankrike redan inbjudit den tillträdande palestinske utrikesministern Abu Amr till Paris. Storbritannien – som tidigare mest har traskat patrull bakom USA i denna fråga – kommer enligt en tjänsteman på Foreign Office att ha kontakter med de regeringsledamöter som inte tillhör Hamas. Samme tjänsteman säger att den palestinska regeringen kommer att dömas efter sina handlingar och inte efter något annat. Det är bra. Isoleringsstrategin var ett stort misslyckande och har skapat stort lidande bland det palestinska folket.
Jag vill också passa på att tipsa om ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) onsdagen den 21 mars kl 18.00, då Isabell Schierenbeck diskuterar sin utmärkta bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006) med Eli Göndör.
Hur kommer då omvärlden att bemöta den nya palestinska regeringen? Israel kommer att fortsätta sin isolationspolitik. USA åtminstone till en början sannolikt likaså.
Men EU kommer att bryta isoleringen. Israeliska Haaretz berättar att Frankrike redan inbjudit den tillträdande palestinske utrikesministern Abu Amr till Paris. Storbritannien – som tidigare mest har traskat patrull bakom USA i denna fråga – kommer enligt en tjänsteman på Foreign Office att ha kontakter med de regeringsledamöter som inte tillhör Hamas. Samme tjänsteman säger att den palestinska regeringen kommer att dömas efter sina handlingar och inte efter något annat. Det är bra. Isoleringsstrategin var ett stort misslyckande och har skapat stort lidande bland det palestinska folket.
Jag vill också passa på att tipsa om ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) onsdagen den 21 mars kl 18.00, då Isabell Schierenbeck diskuterar sin utmärkta bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006) med Eli Göndör.
2007-03-14
Dolly Rebecca Parton
Som ohjälplig Dolly Parton-beundrare var jag naturligtvis på hennes konsert på Scandinavium igår (fjärde bänk!). Träffade en vän och kollega som giftigt konstaterade att det var värst vad jag blivit amerikavänlig. Nåja.
Visst väljer Dolly att närmast karikerat personifiera en form av "the American Way of Life". Jag har inga illusioner om hennes politiska tillhörighet eller värderingar. Men vid sidan av Dollys USA-look och Mae West-inspirerade framtoning finns där - som hos alla riktiga artister - också ett stort allvar. Hennes musikaliska skicklighet är oomtvistlig - där är hon en urkraft. Hennes kvaliteter som textförfattare och sångerska respekteras av alla. Men därutöver finns också ett stort mod. Att våga vara sentimental i denna osentimentala tid. Att våga stå för sitt artisteri när så många dagsländor försöker överleva genom att kippa tidsanda. Kraften att behålla makten över sitt konstnärskap när så många blir marionetter för produktionsbolag av olika slag. Intelligens och integritet imponerar.
Hennes extranummer He's alive! (där Petrus berättar) var för övrigt kvällens bästa låt. Den är oerhört stark, och inte så utnött som t ex Jolene eller 9 to 5.
Läs gärna också Lars Mikael Raattaamas något överlastade men ändå läsvärda artikel Dolly, döden, dockan ur Aftonbladet i söndags.
Visst väljer Dolly att närmast karikerat personifiera en form av "the American Way of Life". Jag har inga illusioner om hennes politiska tillhörighet eller värderingar. Men vid sidan av Dollys USA-look och Mae West-inspirerade framtoning finns där - som hos alla riktiga artister - också ett stort allvar. Hennes musikaliska skicklighet är oomtvistlig - där är hon en urkraft. Hennes kvaliteter som textförfattare och sångerska respekteras av alla. Men därutöver finns också ett stort mod. Att våga vara sentimental i denna osentimentala tid. Att våga stå för sitt artisteri när så många dagsländor försöker överleva genom att kippa tidsanda. Kraften att behålla makten över sitt konstnärskap när så många blir marionetter för produktionsbolag av olika slag. Intelligens och integritet imponerar.
Hennes extranummer He's alive! (där Petrus berättar) var för övrigt kvällens bästa låt. Den är oerhört stark, och inte så utnött som t ex Jolene eller 9 to 5.
Läs gärna också Lars Mikael Raattaamas något överlastade men ändå läsvärda artikel Dolly, döden, dockan ur Aftonbladet i söndags.
2007-03-11
Sverige och Nato:s operation ”Active Endeavour”
Det har utbrutit en debatt om Sveriges eventuella deltagande i Nato:s operation ”Active Endeavour”, vilken syftar till träning av terroristbekämpning i Medelhavsområdet. Socialdemokraterna har genom Urban Ahlin sagt nej till ett svenskt deltagande, eftersom Nato-operationen baseras på Natofördragets artikel 5. Det är artikel 5 i Natofördraget som förbinder medlemsstaterna att komma till varandras hjälp i händelse av krig. Artikel 5 är därför det avgörande hindret för en alliansfri stat att bli medlem av Nato.
Jag tänkte i denna post inte argumentera för varför jag tycker att Sverige inte skall bli medlem av Nato. Det har jag gjort vid flera tillfällen tidigare. Här vill jag i stället lyfta fram försvarsminister Mikael Odenbergs (m)ärkliga och naiva argumentation i frågan.
Naiviteten består i att Odenberg på fullt allvar menar att deltagande i den här typen av övningar inte innebär att tröskeln sänks till ett svenskt medlemskap i Nato. Nej, det är klart att i formell mening innebär ett deltagande i den här typen av övningar inte att Sverige knackar på dörren för Nato-medlemskap. Men ett rimligt grundantagande är att ju mer Sverige övar med Nato och ju fler avancerade och artikel 5-baserade övningar Sverige deltar i, desto mindre dramatiskt blir steget över till formellt medlemskap. De institutionella banden mellan Sveriges försvarsmakt och Nato stärks. Opinionen vänjer sig vid att Sverige finns i Natos närhet.
För de som vill att Sverige skall gå med i Nato blir därför deltagande i den här typen av övningar ett viktigt steg på vägen. För de som inte vill att Sverige skall gå med i Nato blir deltagandet i den här typen av övningar något som bör undvikas. Men att som Odenberg låtsas som att det inte finns någon relation mellan deltagande i den här typen av övningar och tröskeln till Nato-medlemskap är bara fånigt.
2007-03-07
Chicagobilder III
Just innan vi kom till Chicago i förra veckan valde staden borgmästare och demokraten Richard M Daley vann överlägset. Richard M Daley valdes till Chicagos borgmästare första gången redan 1989 och har sedan blivit omvald 1991, 1995, 1999 och 2003. Hans pappa – Richard J Daley – var Chicagos borgmästare under 21 år, 1955-1976. Det betyder att far och son Daley vid mandatperiodens utgång kommer att ha varit borgmästare i Chicago 43 år av 56 möjliga. En sådan successionsordning brukar vi oftast förknippa med mindre angenäma politiska system.
Vilken paroll Richard M Daley gick till val på? Experience matters.
Den svenska filmcensuren har utsatts för mycket spe under årens gång. Noterar att i USA finns det inte mindre än fem olika kategorier för åldersreglering av biofilm: General (G), Parental Guidance Suggested (PG), Parents Strongly Cautioned (PG-13), Restricted persons under 17 not admitted (R) samt No children under 17 admitted (NC-17). Det innebär att USA rimligen är ett av de få länder i världen där en tonåring anses vuxen nog att kunna dömas till döden men inte vuxen nog att själv kunna bestämma vilken film han eller hon vill se på bio.
I morgon onsdag åker vi hem. Jag återkommer till min Amerikasyn i samband med att jag inom kort formulerar mig kring Peter Katzensteins och Robert Keohanes nyutkomna bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006).
Vilken paroll Richard M Daley gick till val på? Experience matters.
Den svenska filmcensuren har utsatts för mycket spe under årens gång. Noterar att i USA finns det inte mindre än fem olika kategorier för åldersreglering av biofilm: General (G), Parental Guidance Suggested (PG), Parents Strongly Cautioned (PG-13), Restricted persons under 17 not admitted (R) samt No children under 17 admitted (NC-17). Det innebär att USA rimligen är ett av de få länder i världen där en tonåring anses vuxen nog att kunna dömas till döden men inte vuxen nog att själv kunna bestämma vilken film han eller hon vill se på bio.
I morgon onsdag åker vi hem. Jag återkommer till min Amerikasyn i samband med att jag inom kort formulerar mig kring Peter Katzensteins och Robert Keohanes nyutkomna bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006).
2007-03-03
Chicagobilder II
Hissen på hotellet är försedd med TV. Det har jag aldrig upplevt förut. Ibland behövs det så lite för att jag skall känna mig upprymd.
Det kan behövas. Tidningarna berättar att amerikanska barn som drabbas av allvarliga hjärnskador och som saknar sjukförsäkring löper 50 procents större risk att dö på sjukhuset än barn med motsvarande skador som har sjukförsäkring. Ändå förväntas sjukhusens akutavdelningar behandla alla svårt skadade människor lika – oavsett om de skadade har sjukförsäkring eller ej. I USA saknar 9 miljoner barn sjukförsäkring. Det är uppenbart att systemet inte fungerar. I Sverige vill den borgerliga regeringen tillåta utförsäljning av storsjukhusen. Spåren från USA borde förskräcka.
Jag är här på en internationell statsvetarkongress (International Studies Association – ISA) med 3 300 deltagare, de allra flesta amerikaner. Ett återkommande tema på kongressen är hur säkerhetstänkandet impregnerar vardagsliv och samhällsliv. En kollega från Lancaster visar upp en affisch som sitter anslagen på Lancasters samtliga busskurer. Affischen påpekar att det är förbjudet att spotta på busskurens väggar och varnar presumtiva förövare för att överträda förbudet. Eventuella spottloskor kommer nämligen att DNA-testas och spottloskans upphovsman därför för alltid att finnas representerad i DNA-registret.
Det kan behövas. Tidningarna berättar att amerikanska barn som drabbas av allvarliga hjärnskador och som saknar sjukförsäkring löper 50 procents större risk att dö på sjukhuset än barn med motsvarande skador som har sjukförsäkring. Ändå förväntas sjukhusens akutavdelningar behandla alla svårt skadade människor lika – oavsett om de skadade har sjukförsäkring eller ej. I USA saknar 9 miljoner barn sjukförsäkring. Det är uppenbart att systemet inte fungerar. I Sverige vill den borgerliga regeringen tillåta utförsäljning av storsjukhusen. Spåren från USA borde förskräcka.
Jag är här på en internationell statsvetarkongress (International Studies Association – ISA) med 3 300 deltagare, de allra flesta amerikaner. Ett återkommande tema på kongressen är hur säkerhetstänkandet impregnerar vardagsliv och samhällsliv. En kollega från Lancaster visar upp en affisch som sitter anslagen på Lancasters samtliga busskurer. Affischen påpekar att det är förbjudet att spotta på busskurens väggar och varnar presumtiva förövare för att överträda förbudet. Eventuella spottloskor kommer nämligen att DNA-testas och spottloskans upphovsman därför för alltid att finnas representerad i DNA-registret.
2007-03-01
Chicagobilder I
I de allra flesta avseenden ser staden ut som jag hade förväntat mig. De magnifika skyskraporna, den amerikanska vänligheten, den ständiga kalla blåsten, de många tiggarna (alla med svart hudfärg).
Två saker överraskar. För det första frånvaron av reklam i stadsbilden. Skyskrapornas väggar är befriande rena från kommersiella budskap. Ända sedan jag var liten har jag vetat att Chicago var en ren stad (eftersom Pelle Svanslös på besök i staden kidnappades av det fruktade kattgangstergänget GG som skulle tvinga honom att slicka skyskrapornas väggar rena från smuts). Men jag visste inte att renheten även innebar frihet från reklam.
För det andra den icke-aggressiva stämningen. Efter ett drygt dygn i staden har jag inte hört någon höja rösten. Och detta i ett land där våldet i så många andra avseenden är en del av vardagen.
Två saker överraskar. För det första frånvaron av reklam i stadsbilden. Skyskrapornas väggar är befriande rena från kommersiella budskap. Ända sedan jag var liten har jag vetat att Chicago var en ren stad (eftersom Pelle Svanslös på besök i staden kidnappades av det fruktade kattgangstergänget GG som skulle tvinga honom att slicka skyskrapornas väggar rena från smuts). Men jag visste inte att renheten även innebar frihet från reklam.
För det andra den icke-aggressiva stämningen. Efter ett drygt dygn i staden har jag inte hört någon höja rösten. Och detta i ett land där våldet i så många andra avseenden är en del av vardagen.
2007-02-25
Om abort
På DN Debatt hotar i dag biskopen i svenska katolska kyrkan Anders Arborelius och den svenska pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin att uppmana kristna att inte rösta på alliansen i valet 2010, om utländska kvinnor ges möjlighet att göra abort i Sverige.
Artikeln ger mig dålig smak i munnen. Författarna väljer att raljera, genom att beskriva Sverige som ett blivande ”abortparadis”. Som om kvinnor som skall genomgå en abort uppfattar sin situation som att de befann sig i ett paradis?! Smaklösheten återkommer när Arborelius och Hedin väljer att också använda ordet ”abortturism” för att beskriva de kvinnor som i förtvivlan väljer att genomföra en abort utomlands, när det egna landets lagar förbjuder det.
Saken blir inte bättre av att Arborelius och Hedin ständigt återkommer till att de uttalar sig ”som kristna”. Men den kärlekslöshet som präglar Arborelius och Hedins artikel är inte kännetecknande för majoriteten av kristna människor i Sverige. Abortfrågan är svår, och varje ståndpunkt innebär moraliska kompromisser. Jag blir därför djupt beklämd över Arborelius och Hedins tvärsäkerhet och bristande empati med de kvinnor som väljer att i förtid avbryta sina graviditeter.
Författarnas självupptagenhet kommer också till uttryck i den politiska analysen. De skriver att kristdemokraternas huvudsakliga väljarbas är kristen, och att partiet riskerar att trilla ur riksdagen om kristna människor väljer att inte rösta på partiet p g a abortfrågan. Men Arborelius och Hedin glömmer att de allra flesta kristna människor i Sverige i dag inte röstar på kristdemokraterna, utan på helt andra partier. Och vilket parti vill de att abortmotståndarna inom kristdemokratin skall rösta på? Det enda parti i Sverige som i dag vill inskränka aborträtten är Sverigedemokraterna.
Artikeln ger mig dålig smak i munnen. Författarna väljer att raljera, genom att beskriva Sverige som ett blivande ”abortparadis”. Som om kvinnor som skall genomgå en abort uppfattar sin situation som att de befann sig i ett paradis?! Smaklösheten återkommer när Arborelius och Hedin väljer att också använda ordet ”abortturism” för att beskriva de kvinnor som i förtvivlan väljer att genomföra en abort utomlands, när det egna landets lagar förbjuder det.
Saken blir inte bättre av att Arborelius och Hedin ständigt återkommer till att de uttalar sig ”som kristna”. Men den kärlekslöshet som präglar Arborelius och Hedins artikel är inte kännetecknande för majoriteten av kristna människor i Sverige. Abortfrågan är svår, och varje ståndpunkt innebär moraliska kompromisser. Jag blir därför djupt beklämd över Arborelius och Hedins tvärsäkerhet och bristande empati med de kvinnor som väljer att i förtid avbryta sina graviditeter.
Författarnas självupptagenhet kommer också till uttryck i den politiska analysen. De skriver att kristdemokraternas huvudsakliga väljarbas är kristen, och att partiet riskerar att trilla ur riksdagen om kristna människor väljer att inte rösta på partiet p g a abortfrågan. Men Arborelius och Hedin glömmer att de allra flesta kristna människor i Sverige i dag inte röstar på kristdemokraterna, utan på helt andra partier. Och vilket parti vill de att abortmotståndarna inom kristdemokratin skall rösta på? Det enda parti i Sverige som i dag vill inskränka aborträtten är Sverigedemokraterna.
2007-02-22
Sverige sviker i kampen mot klustervapen
I Oslo inleddes i onsdags en internationell konferens med syfte att förhandla fram ett förbud mot klustervapen. Dessa vapen är sällsynt otäcka eftersom de sprider ut småbomber över ett så stort område att det är svårt att undvika civila offer. Dessutom lämnar de kvar delar som inte exploderar och som därför skadar och dödar civila som återvänder efter krigets slut.
I en artikel i Göteborgs-Posten visar Svenska Freds så skickliga ordförande Frida Blom att Sverige är ett av de länder som motarbetar ett förbud. Skälet är att Sverige själv innehar en typ av klustervapen, Bombkapsel 90, som är knutet till Jas 39 Gripen. Regeringen menar att detta klustervapen är nödvändigt för att försvara Sverige från utländsk invasion.
Hallå, vilket sekel lever regeringen i? Visst finns det olika säkerhetspolitiska hot mot Sverige och visst kan hotbilden snabbt förändras. Men att i dag åberopa invasionshotet mot Sverige som argument för att motarbeta kravet på totalförbud mot klustervapen tangerar inte bara cynismens utan också löjlighetens gräns.
Läs gärna Frida Bloms utmärkta artikel här.
I en artikel i Göteborgs-Posten visar Svenska Freds så skickliga ordförande Frida Blom att Sverige är ett av de länder som motarbetar ett förbud. Skälet är att Sverige själv innehar en typ av klustervapen, Bombkapsel 90, som är knutet till Jas 39 Gripen. Regeringen menar att detta klustervapen är nödvändigt för att försvara Sverige från utländsk invasion.
Hallå, vilket sekel lever regeringen i? Visst finns det olika säkerhetspolitiska hot mot Sverige och visst kan hotbilden snabbt förändras. Men att i dag åberopa invasionshotet mot Sverige som argument för att motarbeta kravet på totalförbud mot klustervapen tangerar inte bara cynismens utan också löjlighetens gräns.
Läs gärna Frida Bloms utmärkta artikel här.
2007-02-20
Om himmel och helvete
Det var en gång en samuraj som mötte en munk på vägen. Samurajen frågade munken hur han trodde att tillvaron gestaltade sig i himlen och i helvetet. Munken svarade inte på frågan, utan började i stället håna och förolämpa samurajen. Då grep samurajen sitt svärd, höjde det i luften och skulle just till att hugga huvudet av munken, då denne yttrade: Nu ser du en glimt av helvetet. Samurajen kom av sig mitt i rörelsen, sänkte sitt svärd varpå munken yttrade: Nu ser du en glimt av himlen.
Denna historia berättade Claes Malmberg i sin över 2 ½ timma långa show i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus igår måndag. Claes Malmberg uppvisar ett stort konstnärskap och hans grova humor (jag hörde fler svordomar denna kväll än på en hel månad annars…) bygger på ett genuint allvar. Det är därför han berör, på ett helt annat sätt än flertalet stå upp-komiker eller i och för sig skojiga deltagare i t ex TV 4-serien Parlamentet (där han då och då medverkar). Claes Malmberg är inte skojig, även om man skrattar kopiöst.
1996 gav Claes Malmberg ut CD:n Rastlös exrebell, där han sjöng Dylan på svenska (översättningar av bl a Lasse Larholm – som var med och kompade igår, Gunnar Danielsson och Ola Magnell). Den blev totalsågad i pressen – jag och min kära hustru tycker det är den överlägset bästa utgivningen av Dylan på svenska som gjorts.
Denna historia berättade Claes Malmberg i sin över 2 ½ timma långa show i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus igår måndag. Claes Malmberg uppvisar ett stort konstnärskap och hans grova humor (jag hörde fler svordomar denna kväll än på en hel månad annars…) bygger på ett genuint allvar. Det är därför han berör, på ett helt annat sätt än flertalet stå upp-komiker eller i och för sig skojiga deltagare i t ex TV 4-serien Parlamentet (där han då och då medverkar). Claes Malmberg är inte skojig, även om man skrattar kopiöst.
1996 gav Claes Malmberg ut CD:n Rastlös exrebell, där han sjöng Dylan på svenska (översättningar av bl a Lasse Larholm – som var med och kompade igår, Gunnar Danielsson och Ola Magnell). Den blev totalsågad i pressen – jag och min kära hustru tycker det är den överlägset bästa utgivningen av Dylan på svenska som gjorts.
Synd bara att han skall vara Gaisare...
2007-02-17
Svensk Mellanösterndebatt
Svensk Mellanösterndebatt är faktiskt inte alls lika polariserad i dag som tidigare. De allra flesta som har en ståndpunkt i frågan är eniga om att vägen till fred gör över en tvåstatslösning, där Israel och en palestinsk stat ligger sida vid sida i fred med varandra och erkänner varandra. Israel skall dra sig tillbaka från de områden som ockuperades under 1967 års krig och inga terroraktioner skall accepteras.
En av anledningarna till att det är så svårt att åstadkomma en sådan lösning är att båda parterna – israeler och palestinier – betraktar sig som den svagare parten i konflikten. Israel definierar konflikten som mellan sig själv och stora delar av arabvärlden. Då blir Israel svagast. Palestinierna definierar konflikten som mellan sig själva och staten Israel. Då blir palestinierna svagast. Själv definierar jag konflikten som en nationell konflikt där två folk – det israeliska och det palestinska – gör anspråk på samma territorium. För att lösa konflikten bör de båda folken dela på territoriet och få varsin stat. Eftersom Israel ockuperar det territorium som skall utgöra den palestinska staten fallet det tyngsta ansvaret för att åstadkomma en politisk lösning på Israel. Ockupationen måste avbrytas och en palestinsk stat upprättas
Om detta råder det således stor enighet i debatten. Men ändå blir diskussionen – som framgår av kommentarerna på bloggposterna nedan – inte så sällan väldigt inflammerad. Självklart tar jag avstånd från alla terrorattacker och inte har jag något gemensamt med Hamas eller Hizbollahs politiska strävanden. Samtal med t ex Hamas ser jag i stället som en maktpolitisk strategi som syftar till att påverka Hamas och till att påverka den politiska händelseutvecklingen i området i riktning mot den lösning som det råder så stor enighet om i debatten.
Sakfrågor diskuterar jag gärna. Men jag har som princip att inte besvara inlägg som innehåller personliga invektiv – jag tänker inte bidra till en vulgarisering av det politiska samtalet. Jag avstår också gärna från att ge mig in i diskussioner kring inlägg som uttrycker en i det närmaste total tvärsäkerhet kring tingens ordning – då blir det sällan någon konstruktiv debatt. En annan god regel kan vara att inte ställa för många frågor i samma inlägg. Förmågan att begränsa sig vittnar oftast om att man tänkt igenom sitt inlägg ordentligt, och inte bara skrivit av sig sin ilska eller frustration.
En av anledningarna till att det är så svårt att åstadkomma en sådan lösning är att båda parterna – israeler och palestinier – betraktar sig som den svagare parten i konflikten. Israel definierar konflikten som mellan sig själv och stora delar av arabvärlden. Då blir Israel svagast. Palestinierna definierar konflikten som mellan sig själva och staten Israel. Då blir palestinierna svagast. Själv definierar jag konflikten som en nationell konflikt där två folk – det israeliska och det palestinska – gör anspråk på samma territorium. För att lösa konflikten bör de båda folken dela på territoriet och få varsin stat. Eftersom Israel ockuperar det territorium som skall utgöra den palestinska staten fallet det tyngsta ansvaret för att åstadkomma en politisk lösning på Israel. Ockupationen måste avbrytas och en palestinsk stat upprättas
Om detta råder det således stor enighet i debatten. Men ändå blir diskussionen – som framgår av kommentarerna på bloggposterna nedan – inte så sällan väldigt inflammerad. Självklart tar jag avstånd från alla terrorattacker och inte har jag något gemensamt med Hamas eller Hizbollahs politiska strävanden. Samtal med t ex Hamas ser jag i stället som en maktpolitisk strategi som syftar till att påverka Hamas och till att påverka den politiska händelseutvecklingen i området i riktning mot den lösning som det råder så stor enighet om i debatten.
Sakfrågor diskuterar jag gärna. Men jag har som princip att inte besvara inlägg som innehåller personliga invektiv – jag tänker inte bidra till en vulgarisering av det politiska samtalet. Jag avstår också gärna från att ge mig in i diskussioner kring inlägg som uttrycker en i det närmaste total tvärsäkerhet kring tingens ordning – då blir det sällan någon konstruktiv debatt. En annan god regel kan vara att inte ställa för många frågor i samma inlägg. Förmågan att begränsa sig vittnar oftast om att man tänkt igenom sitt inlägg ordentligt, och inte bara skrivit av sig sin ilska eller frustration.
2007-02-14
Bildt, utrikesdebatten och historiens ironi
När Carl Bildt blev statsminister i den borgerliga regering som tillträdde 1991 blev en av hans första åtgärder att avveckla den pågående svenska brobyggarinsatsen i Mellanöstern. Avgående utrikesministern Sten Andersson hade under några års tid agerat medlare mellan israeler och palestinier och mellan PLO och USA. Sten Andersson var otvivelaktigt delaktig i den process som utmynnade i att Arafat och PLO definitivt erkände staten Israel. Men Bildt-regeringen menade att svensk utrikespolitik i stället skulle prioritera Europa och Sten Anderssons medarbetare på UD – främst Anders Bjurner och Mattias Mossberg - fick andra arbetsuppgifter. Norge tog över den svenska medlarrollen.
I dag är det andra tongångar. I regeringens utrikespolitiska deklaration som Bildt läste upp i riksdagen sägs i stället att: Sverige skall vara en klar röst för fred, frihet, folkrätt och försoning inte minst i Mellersta Östern. Vi arbetar för en starkare europeisk roll i fredsarbetet. Vi vill mer konkret förbereda skapandet av en självständig och fungerande palestinsk stat som lever i fred med Israel.
Sent skall syndaren vakna.
För övrigt noterar jag att i deklarationen nämns EU 20 gånger, FN 16 gånger och Nato bara två gånger.
Inte ett ord om dödsstraffet, inte ett ord om Guantanamo och inte ett ord om Israels illegala mur/barriär på Västbanken. Svagt.
Läs gärna hur Peter Weiderud – ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – kommenterar utrikesdeklarationen.
I dag är det andra tongångar. I regeringens utrikespolitiska deklaration som Bildt läste upp i riksdagen sägs i stället att: Sverige skall vara en klar röst för fred, frihet, folkrätt och försoning inte minst i Mellersta Östern. Vi arbetar för en starkare europeisk roll i fredsarbetet. Vi vill mer konkret förbereda skapandet av en självständig och fungerande palestinsk stat som lever i fred med Israel.
Sent skall syndaren vakna.
För övrigt noterar jag att i deklarationen nämns EU 20 gånger, FN 16 gånger och Nato bara två gånger.
Inte ett ord om dödsstraffet, inte ett ord om Guantanamo och inte ett ord om Israels illegala mur/barriär på Västbanken. Svagt.
Läs gärna hur Peter Weiderud – ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – kommenterar utrikesdeklarationen.
2007-02-12
Bryt isoleringen av palestinierna nu!
Efter dagens möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel öppnas dörren på glänt för samtal med en ny palestinsk samlingsregering. Förutsättningarna för att komma framåt i fredsprocessen i Mellanöstern är den bästa på länge, uppger utrikesminister Carl Bildt till TT. Det är det bästa tillfället sedan Camp David-överenskommelsen, tillägger han.
Det är bra. Innan Carl Bildt blev utrikesminister argumenterade han vid flera tillfällen kraftfullt för en dialog mellan EU och den Hamas-ledda palestinska regeringen. Så gav han t ex på sin engelskspråkiga blogg så sent som den 1 september i år sitt stöd åt den finske utrikesministern Tuomioja som ville få igång en dialog med Hamas: I see in the media that the Finnish Foreign Minister Tuomioja has declared that Europe should now be ready to talk also to Hamas, and this is bound to stir some debate. But of course he's right. Det är viktigt att Carl Bildt även i sin nya roll som utrikesminister vågar ta bladet från munnen, även om det leder till kritik från t ex moderaternas kristdemokratiska koalitionskamrater.
I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag skriver jag och ordföranden för Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Peter Weiderud om just betydelsen av att Bildt som Sveriges utrikesminister driver frågan om att häva isoleringen av palestinierna. Nästa tillfälle för Bildt blir i riksdagens utrikespolitiska debatt på onsdag. Vi håller ögon och öron öppna.
Det är bra. Innan Carl Bildt blev utrikesminister argumenterade han vid flera tillfällen kraftfullt för en dialog mellan EU och den Hamas-ledda palestinska regeringen. Så gav han t ex på sin engelskspråkiga blogg så sent som den 1 september i år sitt stöd åt den finske utrikesministern Tuomioja som ville få igång en dialog med Hamas: I see in the media that the Finnish Foreign Minister Tuomioja has declared that Europe should now be ready to talk also to Hamas, and this is bound to stir some debate. But of course he's right. Det är viktigt att Carl Bildt även i sin nya roll som utrikesminister vågar ta bladet från munnen, även om det leder till kritik från t ex moderaternas kristdemokratiska koalitionskamrater.
I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag skriver jag och ordföranden för Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Peter Weiderud om just betydelsen av att Bildt som Sveriges utrikesminister driver frågan om att häva isoleringen av palestinierna. Nästa tillfälle för Bildt blir i riksdagens utrikespolitiska debatt på onsdag. Vi håller ögon och öron öppna.
2007-02-08
Framgång i Palestina
Uppgörelsen mellan Hamas och Fatah om att bilda en palestinsk samlingsregering är en stor framgång. För det första var uppgörelsen nödvändig för att få bukt med det inom-palestinska våldet, främst i Gaza. För det andra var uppgörelsen nödvändig för att kunna lätta på den internationella blockaden mot den palestinska regeringen och därigenom lindra den sociala nöden bland det palestinska folket.
För första gången säger nu Hamas att organisationen tänker respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått med andra stater, därmed också de som ingåtts med Israel. Att ”respektera” avtalen är visserligen ett svagare uttryck än att ansluta sig (”commit”) till dem, men ändå en klar eftergift från Hamas sida. Hamas manöverutrymme är begränsat. Om Hamas gör för stora och snabba eftergifter riskerar organisationen att splittras i mindre grupper, varav de mest militanta sannolikt skulle återuppta terroraktionerna mot Israel.
Visserligen kommer USA och Israel inte att ändra sin grundinställning. Därtill är Hamas eftergifter för små. Men EU-staterna kommer inbördes att ha olika uppfattningar om hur man nu bär agera i förhållande till den nya palestinska regeringen. Sannolikt kommer EU att landa i en kompromiss med innebörden att uppgörelsen är ett steg framåt, men inte ett tillräckligt stort steg. Parallellt öppnas nu möjligheter för EU att ändå samarbeta med den palestinska regeringen genom de ministrar som inte representerar Hamas.
Jag kommenterar i kväll torsdag uppgörelsen i det nya nyhetsprogrammet Summerat i P 1, strax efter kl 22.00.
För första gången säger nu Hamas att organisationen tänker respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått med andra stater, därmed också de som ingåtts med Israel. Att ”respektera” avtalen är visserligen ett svagare uttryck än att ansluta sig (”commit”) till dem, men ändå en klar eftergift från Hamas sida. Hamas manöverutrymme är begränsat. Om Hamas gör för stora och snabba eftergifter riskerar organisationen att splittras i mindre grupper, varav de mest militanta sannolikt skulle återuppta terroraktionerna mot Israel.
Visserligen kommer USA och Israel inte att ändra sin grundinställning. Därtill är Hamas eftergifter för små. Men EU-staterna kommer inbördes att ha olika uppfattningar om hur man nu bär agera i förhållande till den nya palestinska regeringen. Sannolikt kommer EU att landa i en kompromiss med innebörden att uppgörelsen är ett steg framåt, men inte ett tillräckligt stort steg. Parallellt öppnas nu möjligheter för EU att ändå samarbeta med den palestinska regeringen genom de ministrar som inte representerar Hamas.
Jag kommenterar i kväll torsdag uppgörelsen i det nya nyhetsprogrammet Summerat i P 1, strax efter kl 22.00.
2007-02-06
Facket och salladsbaren Wild n’ Fresh
I dag meddelade ägaren till den riksbekanta salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg – Sofia Appelgren – att hon säljer rörelsen. Sofia Appelgren vägrade in i det sista att teckna kollektivavtal, men fackets blockad mot salladsbaren blev en alltför stark press att stå emot.
Striden om salladsbaren har fått symbolisk betydelse. Parterna har bl a tävlat om att framstå som David och inte som Goliat. Sofia Appelgren har framställt sig som en vanlig, liten människa som tvingats slåss mot en maktfullkomlig fackföreningsapparat. Facket har framställt sig som värnare av just den vanliga, lilla människan som i egenskap av anställd behöver kollektivavtalen som värn mot maktfullkomliga arbetsgivare.
Jag har fäst vid mig två uttalanden som Sofia Appelgren i dag gör till TT, och vilka jag tycker är typiska för många liberalers syn på facklig verksamhet. För det första säger Appelgren att: Facket är bra där det behövs men inte när det finns schysta villkor. Facket reduceras därigenom till en sorts polis som bara ingriper efter det att övergrepp har begåtts. I min värld skall facket i stället finnas på plats genom kollektivavtal för att redan från början garantera att arbetsplatsen har ”schysta villkor”.
Appelgren menar vidare: Jag tycker att hela den här situationen i grund och botten handlar om sunt förnuft. I min värld handlar fackliga strider inte om ”sunt förnuft”. Relationen mellan arbetsgivare och anställda på en arbetsplats präglas i allmänhet av ojämlika maktförhållanden. Talet om ett ”sunt förnuft” bidrar till att osynliggöra dessa maktförhållanden och är ett uttryck för den liberala drömmen om att intressemotsättningar mellan arbetsgivare och anställda kan hanteras som om det egentligen rörde sig om en praktisk fråga.
Sofia Appelgren har säkert följt sitt hjärtas väg i denna fråga. Inget ont i det. För facket och för kollektivavtalen innebär hennes beslut att sälja en principiell seger.
Striden om salladsbaren har fått symbolisk betydelse. Parterna har bl a tävlat om att framstå som David och inte som Goliat. Sofia Appelgren har framställt sig som en vanlig, liten människa som tvingats slåss mot en maktfullkomlig fackföreningsapparat. Facket har framställt sig som värnare av just den vanliga, lilla människan som i egenskap av anställd behöver kollektivavtalen som värn mot maktfullkomliga arbetsgivare.
Jag har fäst vid mig två uttalanden som Sofia Appelgren i dag gör till TT, och vilka jag tycker är typiska för många liberalers syn på facklig verksamhet. För det första säger Appelgren att: Facket är bra där det behövs men inte när det finns schysta villkor. Facket reduceras därigenom till en sorts polis som bara ingriper efter det att övergrepp har begåtts. I min värld skall facket i stället finnas på plats genom kollektivavtal för att redan från början garantera att arbetsplatsen har ”schysta villkor”.
Appelgren menar vidare: Jag tycker att hela den här situationen i grund och botten handlar om sunt förnuft. I min värld handlar fackliga strider inte om ”sunt förnuft”. Relationen mellan arbetsgivare och anställda på en arbetsplats präglas i allmänhet av ojämlika maktförhållanden. Talet om ett ”sunt förnuft” bidrar till att osynliggöra dessa maktförhållanden och är ett uttryck för den liberala drömmen om att intressemotsättningar mellan arbetsgivare och anställda kan hanteras som om det egentligen rörde sig om en praktisk fråga.
Sofia Appelgren har säkert följt sitt hjärtas väg i denna fråga. Inget ont i det. För facket och för kollektivavtalen innebär hennes beslut att sälja en principiell seger.
2007-02-04
Det blir en svår säsong
I går såg jag IFK Göteborgs säsongspremiär mot BK Häcken på en solig Valhalla IP. Piggt spel och oväntat hög kvalitet på passningarna i första halvlek. Det mesta rasade dock samman i andra halvlek, efter att Ölme Johansson lite onödigt ordnat ordnat till en Häcken-straff redan efter ett par minuter. IFK:s ledning med 1-0 i halvlek vändes snöpligt till en förlust med 1-2. Det andra Häcken-målet kom i sista spelminuten på frispark.
Det blir en svår säsong. Få starka nyförvärv (även om skyttekungen från division 2 Mathias Ranégie spelade ganska bra), spelmässig förvisning till Ullevi i väntan på den nya arenan, uselt publikintresse och framför allt de stundande rättegångarna för skattefusk. Åtminstone kommer jag att snegla mer neråt kvalstrecket än mot medaljplatserna... Det blir till att se fram mot säsongen 2008 i stället - med ny arena, avklarade skatterättegångar och sannolik storsatsning på spelartruppen.
Jag har inte en aning om vem i klubben som bär ansvaret för skatteaffärerna - här måste den juridiska prövningen få ta sin tid. Men skattetrixandet har skadat klubbens anseende och varumärke på ett sätt som det kommer att ta mycket lång tid att reparera. Särskilt för en klubb som åtminstone de senaste decennierna haft lite (s)-stämpel är trixandet förödande för trovärdigheten. Idrott och politik hör ihop (för att säga något som i dag anses banalt - annat var det 1968 i samband med Davis cup-matchen mot Rhodesia i Båstad).
P.S. Andrés Vasquez spelade med en helt annan mogenhet och stabilitet än tidigare. Han får sitt stora genombrott i år. Kom ihåg var ni hörde det först.
Det blir en svår säsong. Få starka nyförvärv (även om skyttekungen från division 2 Mathias Ranégie spelade ganska bra), spelmässig förvisning till Ullevi i väntan på den nya arenan, uselt publikintresse och framför allt de stundande rättegångarna för skattefusk. Åtminstone kommer jag att snegla mer neråt kvalstrecket än mot medaljplatserna... Det blir till att se fram mot säsongen 2008 i stället - med ny arena, avklarade skatterättegångar och sannolik storsatsning på spelartruppen.
Jag har inte en aning om vem i klubben som bär ansvaret för skatteaffärerna - här måste den juridiska prövningen få ta sin tid. Men skattetrixandet har skadat klubbens anseende och varumärke på ett sätt som det kommer att ta mycket lång tid att reparera. Särskilt för en klubb som åtminstone de senaste decennierna haft lite (s)-stämpel är trixandet förödande för trovärdigheten. Idrott och politik hör ihop (för att säga något som i dag anses banalt - annat var det 1968 i samband med Davis cup-matchen mot Rhodesia i Båstad).
P.S. Andrés Vasquez spelade med en helt annan mogenhet och stabilitet än tidigare. Han får sitt stora genombrott i år. Kom ihåg var ni hörde det först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)