Winnerstig är begåvad och uttrycker sig väl. Men jag tror faktiskt aldrig att jag har hört ett inslag med honom där han inte direkt eller indirekt uttalar sitt stöd för den förda amerikanska utrikespolitiken, oavsett på vilket sätt den bedrivs.
Likadant var det i dag. USA:s politik framställdes som förnuftig - den ryska reaktionen som irrationell. Ryssland var emot eftersom man var emot.
Det kontroversiella i de amerikanska planerna är ju att de kan upphäva den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland. Om det amerikanska missliförsvaret kan användas även mot ryska kärnvapen får vi en situation där Nato kan använda kärnvapen mot Ryssland, medan Ryssland inte kan använda kärnvapen mot Nato.
Allt annat lika anses en sådan situation sänka tröskeln till kärnvapenanvändning. Det blir möjligt att använda kärnvapen utan att riskera vedergällning. Risken finns också att Ryssland drar igång kapprustningen i en strävan att utveckla än mer raffinerade kärnvapen som har förmåga att slå igenom missilförsvaret och återupprätta terrorbalansen.
En terrorbalans baserad på kärnvapen är naturligtvis ingen önskvärd situation. Men om den ryska reaktionen skall bli möjlig att förstå måste den rubbade kärnvapenbalansen in i analysen. Om vi inte förstår Ryssland kan vi inte heller påverka den ryska politiken.
Jag slutar med några valda rader ur Olle Adolphsons och Beppe Wolgers sång Mitt eget land:
Jag hörde musik någonstans
som kom från en frusen orkester.
Den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Man säger att ensam är fri
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi
och jorden får blommande marker
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss...
8 kommentarer:
Att det ibland råder obalans i vilka som bjuds in för att kommentera/diskutera är kanske inte så konstigt. Med annan personal i tjänst hade även en annan "expert" kallats in.
Det tragiska var dock mest att det inte framkom i inslaget att det de facto får de konsekvenser du talar om.
Men jag tror att folk i allmänhet inser det utan att man ska behöva skriva det på näsan på dem.
Du påstår att det kontroversiella (för vem? Putin?) är "den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland"
Vad menar du? Kan du specificera vad du menar med "i någon mening"?
Eftersom kalla kriget är slut så råder det mig veterligen inte längre någon rustningsbalans mellan öst och väst på det sätt som du tycks föreställa dig, och som rådde när Bepep Wolgers skrev den text ur vilken du citerade.
Din analys är därför på tok, anser jag. (Jag nämner en möjlig orsak till Putins upprördhet en bit ned i min senaste bloggpost.)
Din analys misstänker jag, för övrigt, är en ryggmärgsmässig reflex och positionering mot USA. På annat sätt kan jag inte förstå dem som tar upp denna fråga utan att seriöst ens beröra -- om så bara ensidigt kritiskt -- de premisser som ligger bakom nämnda missilförsvar.
Väst skulle f ö inte ha något emot om Ryssland byggde antimissilförsvar, utan det skulle snarast uppmuntras! Kalla kriget är so sagt över, professorn!
För övrig ser jag i en artikel av en statsvetarprofessor att en undersökning visar att nästan bara "vänster-lutande" statsvetare (många från Göteborg!), och inte de bästa statsvetarna inom respektive specialområde, syns i medierna och du är en av de 10 statsvetare som har 82 procent av statsvetares framträdanden i medierna. Det är naturligtvis inte ditt fel att du som vänster är så populär hos journalistkåren.
-
Vänligen, Magnus Andersson
I den mån Morgenthau's och senare Kissinger's maktbalansmodell fortfarande är gångbar så är analysen korrekt, om än kortsiktigt och endimensionell. Problemet är att maktbalansen kommer att förskjutas till Irans fördel om landet får kärnvapenkapacitet. Raketerna finns redan som kan nå Wien. Så frågan är då: Vilket är minst dåligt av följande scenarion:
1. En ny geopolitisk realitet med en tre-parts terrorbalans där Iran är den tredje parten. Visserligen hade Kissinger med 5 stater i sin modell, men jag tvivlar på att systemet kommer i balans med Iran i ekvationen. Alltför mycket obalans i systemet leder till krig.
2. En liten kortsiktig politisk fnurra på tråden mellan Putin och USA/Nato.
Jag föredrar det andra alternativet.
Dessutom tvivlar jag på att Putin verkligen tänker börja en kapprustning. I stället misstänker jag att han bara förhandlar om priset för att missilerna placeras i Europa.
Sen måste man ju fråga sig om Morgenthau's modell verkligen är relevant idag, såsom Ulf Bjereld gör gällande. Jag själv tror att på det globala geopolitiska planet så har A.J. Toynbee's modell vunnit mycket ny relevans, om man nu får för sig att anpassa hans historiemodell till internationell politik.
Jag instämmer helt i att det mycket är tillfällighter som avgör vilka experter som medverkar i vilka inslag.
I bloggposten förhåller jag mig inte till vad som är rätt eller fel i fråga om robotförsvaret. Jag reagerar i stället på den slappa analysen där Ryssland agerande slentrianmässigt beskrivs som irrationellt och dumt.
Goldmanns artikel fick mycket kritik - inte minst eftersom hans använde ett sätt att mäta som ensidigt gynnade honom själv. Bo Rothstein har t ex av Statsvetenskapliga Förbundet utsetts till Sveriges främste statsvetare genom tiderna och han är också den överlägset mest internationellt uppmärksamamde och citerade i internationella vetenskapliga referee-tidskrifter. Ändå ryms han inte på Goldmanns tio-i-topplista.
Så lite källkritik skadar inte!
Håller helt med Ulf här. Det är väl alldeles självklart att Ryssland reagerar och att det missilförsvar som USA planerar är mycket obehagligt och bidrar till att instabilisera det militära läget i Europa, eller till en ny kapprustning.
"Det kalla kriget är slut", skriver Magnus Andersson, som om det vore en i himlen inskriven insitutione som endast kan föreligga mellan ett kapitalistiskt system och ett kommunistiskt och utan att inse att USA just initierar ett nytt sådant, oavsett vad man väljer att kalla det idag.
Helt otroligt! En till starkt vänsterlutande skribent som bekänner sig till Morgenthau's neoklassiska teori. Politics Among Nations (Morgenthau, 1948) är högerns och realpolitikernas bibel. Den realistiska modellen Morgenthau framför var den totala anti-tesen till den ideologiska modellen som i allmänhet användes före WW2, och som är den moderna vänsterns huvudtes än idag.
Visserligen var de gamla sovjeterna i Kreml realpolitikens mästare, men deras modus operandi spred sig aldrig till vänsterns filosofi. Om man till exempel granskar Sveriges utrikespolitik under socialdemokraterna, så står det helt klart att ideologin står LÅNGT före realpolitiken.
På det filosofiska planet borde väl både Kerstin och Ulf grunda sina analyser i klasskampsteorin, eller varför inte gå tillbaka till utgångspunkten och dra fram Hegels dialektala modell. Man måste verkligen fråga sig hur de hanterar den filosofiska schizofrenin att vara både ideologisk socialist (eller neo-kommunist) och samtidigt neoklassisk realpolitiker.
Detta börjar verka skumt! Rysslands jingoistiska spel och bortvittrandet av de demokratiska framsteg som gjorts kan väl knappast ha undgått dig. Varför denna omotiverade syn att USA alltid skall ha fel även när det är som mest omotiverat.
Pro primo:
Att ryssarna blir mer aggresiva under valår måste Du väl ha observerat. Ivanov har mycket riktigt kommit med överspända uttalanden. Inrikes utrikespolitik är dett begrepp; inte för att ryssarna är speciellt bra på det.
Pro secundo:
Vilken balans? Skulle vi vara tryggare för att en diktator uttryckligen säger sig vilja ha förmågan att massmörda europeiska civila när USA vill skydda sig och oss från iransk aggression?
Pro tertio:
Har Du inte sett att Ryssland vill rita implicita streck på kartan som gör det till legitimt att fråga sig vad ryssarna tycker om saken i fråga om vissa av våra europeiska grannars angelägenheter? Vi har rätt till en åsikt. Den forna ockupationsmakten har det icke.
När Ryssland hotar med att utplacera kortdistans vapen i ostpreussen *mellan* två EU-länder så är detta en ociviliserad provokation. Det beskriver Ryssland, inte USA. När diktaturen vill förbehålla sig förmågan att angripa europa med kärnvapen så ökar, inte minskar, behoven av Arrow, Thaad med mera och man kan ifrågasätta om Europa skall göda den med exportinkomster.
Dessa mycket fredliga försvarsmedel kan förbättras gott och väl i takt med att Ryssland skapar bättre skenmål. Ryssland har ingen möjlighet att hänga med. De skulle få tävla mot demokratier som kontrollerar lejonparten av världens BNP.
Ryssland behöver tas ner på jorden igen.
Skicka en kommentar