Hamas bibehåller sin militära kontroll över Gaza och lär göra så ett tag framöver. Men Hamas har genom maktövertagandet paradoxalt nog gjort sig beroende av sin ärkefiende Israel. Hamas kan inte försörja Gaza en enda dag längre än Israel tillåter.
Men beroenden är oftast ömsesidiga. Israel saknar entydigt fördelaktiga handlingsalternativ i den uppkomna situationen. Skall Israel svälta ut Hamas? Nej - det blir ett för kostsamt pris för den palestinska civilbefolkningen och omvärlden kommer knappast att acceptera en sådan strategi. Skall Israel acceptera maktövertagandet och försöka samarbeta i syfte att stoppa ökat iranskt inflytande över Hamas? Nej - Israel litar inte på att en islamistisk ministat i Gaza inte skulle användas som språngbräda för fortsatta angrepp mot Israel. Skall Israel åter ockupera Gazaremsan och själva ta över makten? Nej - det tog Israel nära 40 år att militärt lämna Gaza. Man vill inte tillbaka igen, mer än möjligen som en tillfällig lösning. Skall Israel militärt gå in i Gaza, slå ut Hamas-milisen och sedan återlämna makten till president Abbas och den palestinska myndigheten? Nej - en sådan handlingslinje skulle vara osäker och kosta mycket israeliskt blod. Erfarenheterna från Libanonkriget sommaren 2006 visar att en rörelse som Hamas är mycket svår att besegra militärt.
Ett avgörande problem i sammanhanget är att Fatah-ledaren Abbas och Hamas-ledaren Haniya inte kontrollerar sina respektive miliser. Det gör det oerhört svårt för Abbas och Haniya att ingå några politiska överenskommelser överhuvudtaget. De kan inte lova att de kan leva upp till dem.
Sammantaget innebär detta att det kommer att ta tid att skapa en politisk process som återskapar den palestinska enigheten och möjliggör ett enhetligt palestinskt ledarskap. Abbas och Haniya behöver på olika sätt omvärldens stöd för att få igång en sådan process. Två principer bör ligga till grund för omvärldens agerande. För det första måste civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza gå så skadefri som möjligt. För det andra bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning, d v s upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Det innebär att Gaza inte får isoleras, samtidigt som omvärlden inte bör stödja försök att etablera en separat palestinsk stat på Gaza.
8 kommentarer:
"bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning"
Det uppmaningen bör riktas till palestinierna och inte till omvärlden. Det är palestinierna själva som omöjliggjort en tvåstatslösning genom sitt inbördeskrig och splittringen mellan Gaza och Judea/Samarien.
Som det ser ut nu så är tvåstatslösningen död, och vi är på väg mot nya ideer. En sådan är en konfederation mellan Jordanien och Palestinska Myndigheten (den officiella). Det skulle lämna Gaza åt sitt öde. Synd för Gazas invånare, men om de har klagomål att framföra så är adressen Hamas.
Jag tyckte ditt resonemang var ovanligt (:)) verklighetsförankrat! Men Ulf, två saker:
1) Har du inte glömt - igen - den tredje principen? Jag saknar en ytterst viktig ingrediens i en fredsprocess; kanske det var underförstått? Men varfrör inte då säga det som är så viktigt för båda folken? Det kan inte sägas för ofta: Nödvändigt för en varaktig fred är fullt erkännande och accepterande av Israel och att man visar detta klart och tydligt i sitt agerande: PM stoppar terrorn, så gott det går efter år av indoktrinering och förhärligande av martyrdom. The proof is in the pudding, som man brukar säga. Omvärlden ser om PM gör uppriktiga försök att stoppa det oacceptabla. Gör de inte detta viktiga som krävs ser jag inte hur det kan skapas en palestinsk stat.
2) Det känns lite från din formulering som om du antar att, vore det inte för omvärlden, så skulle Israel utan skrupler ägna sig åt att svälta ut Hamas på befolkningens bekostnad? Om du menade att det på detta sätt kan jab bara se det som fördomsfullt. Jag tror fullt och fast att varken israeler eller israelvänner vill ägna sig åt något sådant.
Funderingar om "omvärldens" stöd till Hamas: Norge som valde att återuppta stödet i våras kan kanske nu ta åt sig äran att deras pengar kan ha hjälpt Hamas begå förra veckans krigsbrott. De borde skämmas! Svenska vänstern hade varit i samma situation om inte bättre sinnen (aningen bättre)hade rått. Man är alldeles för rädd att tala klarspråk om terrorn!
Hej Ulf,
Jag har en fråga till dig i egenskap av professor i statsvetenskap med intresse för svensk utrikespolitik:
Är inte en docentur i statsvetenskap värd något alls. ANledningen till att jag frågar är dagens, minst sagt, obalanserade inlägg på Expressens debattsida:
http://www.expressen.se/debatt/1.727417
Jag är chockad! Stämmer det verkligen att artikelförfattaren forskar i statsvetenskap? Om så är fallet är det förenligt med forskarrollen att skriva sådana uppenbara propagandastycken. Jag förstår att man som statsevetare måpste få ha politiska åsikter, men finns det inte en undre gräns för vad man tillåts skriva.
Själv misstänker jag att författaren har köpt sin docentur på Fairfax-universitetet.
Chockad och undrande student
Måste hålla med anonym om statsvetarens debattinlägg i expressen. Det är sällan man ser en samhällsforskare argumentera så torftigt. Hon gör bort sig, helt enkelt. Ulf, du gör ju ingen hemlighet av dina politiska preferenser på en rad områden, vad tycker du om att forskare ger sig ut i debatten och så tydligt tar ställning utan att argumentera eller problematisera sina egna ståndpunkter? Det vore intressant att höra dina synpunkter på den här typen av frågor, annars tenderar inläggen på bloggen att á lá a-k roth endast analysera och kritisera dina uttalanden.
Till Martin samt Chockad och undrande student: Ann-Sofie Dahl är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, men är inte anställd vid institutionen. Hon har länge verkat som skribent i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och vi har haft några replikväxlingar under åren.
Jag delar synpunkterna på argumentationsnivån i den här aktuella Expressen-artikeln. Ett typiskt exempel tycker jag är när Dahl kritiserar Carl Bildt för att han som observatör vid de palestinska valen 2006 "uppenbarligen inte tyckte att det var något som helst problem att en majoritet av palestinierna hade lagt sin röst på terrororganisationen Hamas". Men Carl Bildts uppdrag som valobservatör var ju att kontrollera huruvida valen gick rätt till - inte att ta ställning till valresultatet. Hans uppskattande uttalanden gällde valprocessen - inte utfallet. Och det fanns en internationell enighet om att de palestinska valen var några av de mest demokratiska som någonsin genomförts i arabvärlden. Men detta framgår inte alls av Dahls artikel. I stället får läsaren intrycket att Bildt uttalat sig uppskattande om Hamas valseger - vilket han självklart inte alls gjorde.
Vi lever i ett fritt land och Ann-Sofie Dahl har naturligtvis samma rätt som andra att skriva vilka debattartiklar hon vill. Sedan är det upp till läsarna - allt från allmänhet till opinionsbildare och representanter från foskarsamhället - att ta ställning till substans och intellektuell nivå i texten.
Att analysera och kritisera uttalanden från prominenta statsvetare som agerar opinionsbildare är väl viktigt, Martin? :) Ännu bättre om man fick svar, förstås. Inte trevligt att läsa om det drabbar Bjereld. O.K. om det drabbar Ann-Sofi Dahl, som skriver i en annan stil.
Inte för att det kom någon detaljerad argumentering mot A-S Dahls debattartikel från den chockade och undrande studenten. :) Så man undrar precis vad studenten fann så chockerande: stilen, tonen, faktafel, anklagelserna, politisk inriktning? Att A-S Dahl uppmanar partier att inte låta Bildts sympatier påverka den gemensamma politiken? A-S Dahl är inte den ende som kritiserat Bildts inställning till konflikten i Mellanöstern, till folkmordet i Darfur, till Hamas. Det är angeläget för svenskar att veta vad som görs av en utrikesminister i deras namn!
Jag läste artikeln i fråga och slogs mest av kliché-uttryck, "gulla med" etc., ungefär det uttryck jag brukar använda för att beskriva Sten Anderssons och hans gelikars förhållande med PLO och Arafat. Men det fanns viktiga frågor även om debattartikeln uppenbart var skriven i affekt. Man kan ju fråga sig om en statsvetare ska skriva i affekt eller i lugn saklig ton. Svaret torde vara att en aldrig så behärskad statsvetare kan i lugn och saklig ton förmedla de mest folkfientliga synpunkter.
En fråga som inte togs upp och som jag funderar över är varför Hamas - med sitt välkända agenda för Israel, kvinnor, kristna, sekulära, homosexuella, judar etc - tilläts kandidera. Hade utländska observatörer ingenting att säga om att en fascistisk rörelse som Hamas deltog? Ulf, har i din syn Bildt något ansvar på den fronten? Att Jimmy Carter satt i samma grupp gör att man undrar hur kompetent den var.
Som vanligt är det "in the eye of the beholder" hur man tyder en skrift. Kan det vara så att Chockad och undrande student och martin är chockade att en så markant israelvänlig artikel kan existera i det israelfientliga Sverige?
Om Chockad och undrande student samt Martin och andra intresserade inte uppmärksammat det så skriver centerpartisten Bassem Nasr ett svar till Ann-Sofie Dahl på Expressens debattsida onsdag den 27 juni:
http://www.expressen.se/debatt/1.737830.
Det är en mycket stark replik från Nasr. Han lyfter bl a fram medmänsklighet, respekt för internationella konventioner och demokratisering som de goda borgerliga värderingar han står för, och som gör honom kritisk till Israels ockupationspolitik.
Bassem Nasr har säkert bra värderingar - jag har sett dem i vad han tidigare skrivit - och som andra fog att kritisera mycket av Israels ockupationspolitik, en politik som olyckligt drivits fram efter decennier av krig och terrorattacker, vilket man bekvämt ignorerar.
Samtidigt hörde Bassem till dem som utan tvekan sällade sig till dem som öppet demonstrerade mot Israel förra sommaren när landet anfölls av Hezbollah. Han skrev om det på sin dåvarande blogg. Man tog i effekt sida med Hezbollah!
Jag har förståelse för Bassems syn då han som palestinier har djupt engagemang för sitt folk och för tvåstatslösning. Men, jag har ingen förståelse för att han minimaliserar Hamas' och terrorgruppernas betydelse i att stoppa utvecklingen mot en tvåstatslösning. Han ignorerar i stort dessas mål och metoder och faran i att ge Hamas fri tillgång till penningstöd.
När han skriver om att ge stöd i form av livsnödvändigheter så är det något som redan sker, så gott det går när Fatah inte längre ansvarar för transporterna inom Gaza. Hamas måste nu göra detta osv. Vad jag vet har ingen, minst av allt Israel, förespråkat att hålla tillbaka sändningar av livsmedel och andra nödvändigheter.
Ett annat argument Bassem Nasr ignorerar är frågan om vilka man ska lämna tillbaka områdena till då de aldrig har tillhört någon palestinsk stat. Hamas? Hur blev det i Gaza när man drog tillbaka? Skriver han om avväpning och erkännande?
I din länk ser man samma bortviftande och ignorerande av Hamas och terrorgruppernas krigföring och mål som du själv ofta visar. Det blir alltså en variation på "visst är Hamas dåligt, MEN..." Har Hamas agerande mot egna inte öppnat några ögon?
Men länken visar ju också att även en borgerlig politiker kan vara vilseledd! Men det visste man väl redan :)
Skicka en kommentar