Socialdemokratin och kyrkan

I dag skriver jag i Kyrkans Tidning en replik till Christian Braw, som i en tidigare artikel anklagat socialdemokratin för att ha en "totalitär" demokratisyn och för att vilja göra kyrkan till "ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen". Braws teser är lätt absurda. Hans ursprungsartikel har sannolikt sin grund i att han är missnöjd med att företrädare för politiska partier framgångsrikt kandiderar i kyrkovalen. Jag tror att Braw egentligen vill att makten över kyrkans utveckling skall finnas hos de trogna kyrkobesökarna och hos prästerna, inte hos kyrkans medlemmar.

Min replik är på nätet bara tillgänglig för Kyrkans Tidnings prenumeranter. Jag väljer därför att lägga ut artikeln (4 000 tecken) här på bloggen, även om bloggposten därigenom blir alldeles för lång.

Med detta önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!

Förvriden bild av socialdemokratisk kyrkopolitik

I ett inlägg (KT 24/07) väljer Christian Braw att göra Daniel Alvungers intressanta doktorsavhandling ”Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” till ett medel för sina egna politiska syften. Det är trist. Alvungers avhandling är nämligen högst läsvärd och visar på ett sakligt sätt bl a hur den socialdemokratiska politiken formades i kyrka-statfrågan och hur tanken om en öppen och demokratisk folkkyrka – med det kristna kärleksbudskapet i centrum - växer fram inom socialdemokratin och bland dess medlemmar.

Braw hävdar i stället att den socialdemokratiska kyrkopolitiken har ett enda syfte: att göra kyrkan till ”ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen”. När socialdemokrater talar om en demokratisk folkkyrka menar Braw att språkbruket är bedrägligt eftersom socialdemokratins demokratisyn är ”totalitär” - den lägger för stor vikt vid folkstyret och för liten vikt vid de mänskliga rättigheterna. En majoritet på 51 procent skulle enligt socialdemokraterna vara tillräcklig, menar Braw, för att trumfa igenom vilka beslut som helst – allt från enskilda skattesatser till avskaffande av yttrandefriheten eller religionsfriheten.

Resonemanget är så märkligt och så förvridet att det är svårt att ta på allvar. Alla vet att de mänskliga rättigheterna har en utomordentligt starkt ställning i såväl socialdemokratisk ideologi som praktik. Ett folkstyre är inte möjligt utan mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter tappar sin mening om de inte kombineras med ett folkstyre. I gällande socialdemokratiska partiprogram från 2001 slås också fast att ”De medborgerliga fri- och rättigheterna, allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet är nödvändiga, grundläggande förutsättningar för friheten”. Frihet, folkstyre och mänskliga rättigheter hänger således i socialdemokratisk ideologi ihop – de kan inte förstås utan varandra.

En sådan öppen demokratisyn – där folkstyre och rättigheter ömsesidigt förstärker varandra – präglar också den socialdemokratiska kyrkopolitiken. För oss socialdemokrater innebär en öppen och demokratisk folkkyrka att kyrkans röstberättigade medlemmar i fria val jämlikt utövar sitt inflytande över kyrkans inre angelägenheter och vägval. Om inte kyrkans egna medlemmar skall ha den makten, vem skall då ha den?

I 2005 års kyrkoval var det närmare 700 000 medlemmar av Svenska kyrkan som genom sin valhandling valde att påverka kyrkans utveckling. Tidigare utsågs kyrkomötet indirekt, i stället för genom fria medlemsval. Då fanns endast riksdagsparterna samt föregångaren till dagens POSK representerat. Nu spirar mångfalden med representanter för över ett dussin nomineringsgrupper. En del är partipolitiskt förankrade, andra inte. Mångfalden är positiv. Kyrkans egna medlemmar avgör färdriktningen.

Det är svårt att förstå vilken agenda Christian Braw egentligen har med sin artikel. Vill han kanske ändra valproceduren till kyrkomötet, så att makten över kyrkans framtida utveckling inte avgörs av kyrkans medlemmar utan av präster och biskopar? Är han orolig för att den socialdemokratiska kyrkopolitiken – baserad på värden som likabehandling oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning, religionsfrihet, internationell solidaritet och hållbar utveckling – skall utveckla kyrkan i en riktning som han själv ogillar?

I sin text tangerar Christian Braw anständighetens gräns. Så påstår han t ex att den avlidne Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, ”var en klar motståndare till mänskliga rättigheter”. En så absurd och ovärdig anklagelse mot en död man – vars politiska gärning kännetecknas av en passionerad kamp mot dödsstraffet och för stärkandet av de mänskliga rättigheterna i t ex Turkiet, i Israel, i Östeuropa och i Latinamerika - bidrar inte bara till att vulgarisera det offentliga samtalet, utan också till att Christian Braw definierar ut sig själv ur varje seriöst försök till debatt.

Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen