Tre önskningar inför 2014

Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.

1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.

2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.

3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.

Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Zlatan och svensk damfotboll

Debattens vågor går höga efter fotbollsikonen Zlatans uttalanden i en Expressen-intervju om svensk damfotboll. Zlatan kritiseras för att ha uttalat sig hånfullt och nedlåtande, bland annat genom att föreslå att framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare kunde belönas med en cykel med Zlatans autograf på.

Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?

Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.

En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:

1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.

2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.

Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.

Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.

Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel  sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.

Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.

Säg, vad är en människa värd?

Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.

Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.

Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.

Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?

Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.

En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.

Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.

I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

En dollar jämnt?

Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.

Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.

Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.

Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.

Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå

bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.

Stark antirasistisk manifestation efter nazi-attacken i Kärrtorp

Gårdagens antirasistiska manifestation i Göteborg måste betecknas som en stor framgång. Demonstrationen, som initierats på kort varsel och av enskilda medborgare, samlade enligt polisen omkring 3 000 deltagare. Vid mötet på Järntorget var stämningen god. Jag har deltagit i många manifestationer och demonstrationer under mitt liv, men jag kan inte minnas en sådan lätthet och avslappnad glädje som nu präglade stämningen på mötesplatsen. För många blev manifestationen ett sätt att möta den frustration och den kombination av vrede och sorg som följde på nazisternas överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp förra helgen.

Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser 

Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.

På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:

För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är

 och dela era ideal 

då ska jag aldrig nånsin bli normal

På söndag genomförs ytterligare manifestationer, där den i Kärrtorp lär samla många många deltagare. Låt oss hoppas på ett lika värdigt och känslostarkt arrangemang, och att den motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet vi nu ser blir varaktig och framgångsrik. 

Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp

Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.

1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".

Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".


2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.

Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.

3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.

Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.

Fel man kan begå när man bedömer opinionsundersökningar

Det finns åtminstone två fel man kan begå när man bedömer partisympatiundersökningar. Det första felet är att man drar för långtgående slutsatser av en enskild mätning, särskilt om alla förändringar ligger inom felmarginalen. En mätning är ingen mätning, är en god utgångspunkt. Det andra felet är att man är så fixerad vid antagandet att alla icke-signifikanta förändringar är ointressanta att man missar långsiktiga opinionsförändringar. Om Socialdemokraterna till exempel ökar med 0.5 procentenheter flera mätningar i rad är varje enskild ökning inom felmarginalen, men sett över tid blir förändringen så småningom signifikant.

I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."

I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.

Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.

För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.

Rasismen inom Sverigedemokraterna och Expressens namnpubliceringar

De senaste dagarna har Expressen publicerat namn på politiker från Sverigedemokraterna och andra personer som på sajten Avpixlat anonymt skrivit grovt rasistiska och hatiska kommentarer. Publiceringarna har föranlett två olika diskussioner - om Sverigedemokraterna och deras valda företrädare samt om det var rätt av Expressen att röja de anonyma näthatarnas identitet.

Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.

Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.

Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemi på Chalmers. Who's next? Jag har liksom Anders Sundell på Politologerna svårt att se värdet eller allmänintresset i dessa namnpubliceringar.

(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn. 

Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.

Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.

Varför jag inte skulle ha publicerat DN-annonsen

Jag har funderat en lång stund över Dagens Nyheters uppmärksammade och ifrågasatta publicering av en helsidesannons för boken "Invandring och mörkläggning" i dag.

Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.

Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?

FRA och spioneriet på Ryssland

Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.

Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).

Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.

Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut  uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.

Dagens SCB-mätning: Fortsatt uppförsbacke för Alliansen

Dagens partisympatiundersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB) bekräftar de rödgröna partiernas försprång i opinionen inför valåret 2014. Sammantaget får de rödgröna parterna 49.8 procent mot Alliansparternas 39.7 procent, vilket innebär en ledning med 10.1 procentenheter.  Vid föregående mätning i juni 2013 var försteget 9.8 procentenheter. Men det är kanske mer intressant att jämföra med motsvarande tidpunkt inför valåret 2010, det vill säga SCB:s novembermätning 2009. Då var det rödgröna försteget 7.5 procentenheter. De rödgröna partierna går i det perspektivet in i valåret 2014 ur en starkare position än den man hade inför valåret 2010.

Psykologiskt viktigt för de rödgröna partierna är att de gör bra ifrån sig i storstäderna. I Stockholm leder de rödgröna med 11.7 procentenheter och i Göteborg är de rödgrönas försprång 16.4 procentenheter.

Sverigedemokraterna gör sitt bästa resultat i en SCB-undersökning någonsin och får 9.3 procent. Partiets nya väljare kommer i första hand från Moderaterna och i betydligt mindre utsträckning får Socialdemokraterna.


Det finns i SCB-mätningen två ljus i tunneln för Alliansen. För det första ligger både Centerpartiet och Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, med 4.7 respektive 4.1 procent. För det andra backar Socialdemokraterna något, från 35.6 till 34.3 procent.

Sammantaget har Alliansen en mycket tung uppförsbacke framför sig på vägen till att försöka vinna valet 2014. Visserligen är ett underläge på 10.1 procentenheter ur ett statistiskt perspektiv ingen omöjlig uppgift. Men det är i dag svårt att identifiera den politiska potential i Alliansen som skulle behövas för att bryta regeringspartiernas onda opinionscirkel.

Att våga ta ansvar för sitt fögderi. Pisa-undersökningen om svenska elevers försämrade kunskapsläge

Hold me accountable for the debacle. I’m responsible. (Det är jag som skall ställas till ansvar för misslyckandet. Ansvaret ligger hos mig.) Nej, det var inte precis så som utbildningsminister Jan Björklund kommenterade Pisa-undersökningen om svenska elevers kraftigt försämrade kunskapsläge som presenterades i dag. Den som kraftfullt och föredömligt tog på sig ansvaret för ett misslyckande var i stället USA:s hälso- och sjukvårdsminister Kathleen Sebelius när hemsidan för den omtvistade sjukvårdsreformen Obamacare brakade samman. Kathleen Sebelius kunde visserligen peka att hon inte fått information om de tveksamheter som fanns inbyggda i systemet och att olika inblandade aktörer på olika sätt misskött sitt uppdrag. Men hon var utomordentligt tydlig med att det var hon som bar det övergripande ansvaret för misslyckandet.

Jan Björklund väljer att gå en annan väg. I det pressmeddelande där han idag kommenterade de för Sverige katastrofala resultaten fanns inte ett uns av ödmjukhet eller självkritik. Trots att Alliansen nu styrt landet i mer är sju år menar Jan Björklund på fullt allvar att skulden för misslyckandet ligger hos Socialdemokraterna: PISA 2012 är således inte en utvärdering av den nya skolpolitiken, utan spiken i kistan för den gamla. Jag har inte följt samtliga Jan Björklunds uttalanden under dagen. Men inte vid något enskilt tillfälle av det jag har tagit del av markerar Jan Björklund att det är hos honom som det politiska ansvaret för misslyckandet ligger.

Jag blir alltid provocerad när politiker försöker smita ifrån ansvaret för sitt fögderi. Med makt följer ansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret skall man heller inte ha någon makt. Den maximen gäller naturligtvis för alla politiker - oavsett blocktillhörighet eller politisk färg. Men just nu är det faktiskt Jan Björklund som är utbildningsminister och inte någon annan. Vill han inte bära det ansvar som uppdraget innebär bör han se sig om efter någon annan sysselsättning.

Socialdemokraternas valplan - om 35 procent och vikten av att integrera digitalt och icke-digitalt kampanjarbete

I dag presenterade Socialdemokraternas valledare Jan Larsson partiets strategier inför supervalåret 2014. Beskeden innehöll inte några större överraskningar. Det har rönt viss uppmärksamhet att Socialdemokraternas målsättning blir att få minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet. Har Socialdemokraterna gett upp hoppet om att åter bli ett 40-procentsparti?

Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:  

Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. 

Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.


I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.

Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.

Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014. 

Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället

Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.

Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.

Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.

Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.

Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.

Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.

Vem bär ansvaret för rättsskandalen kring Sture Bergwall?

Gårdagskvällens "Veckans brott" i SVT bekräftade på alla väsentliga punkter min tidigare bild av Göran Lambertz havererade trovärdighet och professor Sven-Åke Christiansons oacceptabla tystnad i samband med rättsskandalen kring Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Göran Lambertz uppvisar ingen insikt om att hans argumentation leder till de mest bisarra slutsatser. Sven-Åke Christiansons systematiska vägran att öppet redovisa och diskutera sin roll och sina bevekelsegrunder i processen är inte förenligt med Högskolelagens krav på samverkan med det omgivande samhället.

Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.

Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?

Sverigedemokraterna efter partiets landsdagar i Västerås

Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås gav sammantaget bilden av ett väl samlat parti inför supervalåret 2014. Partiledningen håller medlemskadern i Herrans tukt och förmaning, vilket bland annat tog sig uttryck i att partistyrelsen under landsdagarna inte förlorade en enda enskild viktig omröstning. Av och till var debatten så avslagen att det var svårt att fylla talarlistan. Till och med Sverigedemokratisk ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand såg ut som en väluppfostrad skolpojke i talarstolen och av den pågående schismen mellan ungdomsförbund och moderparti syntes inte mycket. Jimmie Åkesson kunde med gott samvete klappa om Gustav Kasselstrand efter dennes anförande.

Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.

I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.

Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.

Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

Rignäsaffären lever vidare och tar sig nya absurda uttryck

Uppdaterat lördag 23 november: I dag avslöjar Göteborgs-Posten (GP) de råd som PR-byrån JKL för 145 000 kronor betalat till allmännyttiga Bostadsbolaget i samband med Uppdrag gransknings program om bland annat Bertil Rignäs kvittohantering. För dessa 145 000 kronor uppmanas Fastighetskontorets direktör Christina Johnsson att agera på ett sätt som går stick i stäv med Göteborgs egen öppenhetspolicy. Hon uppmanas bland annat att inte besvara telefonsamtal och att fördröja ärendenhanteringen. Jan Turvall, lektor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och expert på förvaltningsrätt och kommunalrätt, säger: Det är fullständigt orimligt att använda kommunala medel för att anlita ett företag som ger råd om hur man ska gå runt det svenska regelsystemet. Turvall tillägger: Detta att fördröja, att inte svara på telefonsamtal eller att det bara ska vara vissa personer som ska yttra sig. Det strider mot både tryckfrihetsförordningen, en grundlag, och förvaltningslagen.

Christina Johnsson hävdar att hon aldrig följde de råd hon fick av JKL.

Jag tror det vore bra om Göteborgs Stad tog ett samlat grepp om medieutbildning och medieträning, och inte försöker hantera uppkomna kriser med att snabbinkalla PR-byråer. Av skadan blir man vis, påstås det.

*

I dag berättar GT/Expressen att allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg kallade in PR-byrån JKL så fort man fick veta att "Uppdrag granskning" begärt ut Bertil Rignäs kvitton från bostadsmässan i Cannes. Sammantaget betalade Bostadsbolaget ut 145 000 kronor till JKL för rådgivning och medieträning.

Jag har tidigare kommenterat den usla krishantering som kringgärdade Bertil Rignäs agerande i samband med att kvittoaffären uppdagades. I min naiva värld trodde jag då att Bostadsbolaget inte tagit hjälp av någon utomstående utan försökt hantera det internt. Goda råd är dyra, sägs det. I det här fallet var dåliga råd ännu dyrare.

JKL fick enligt GT/Expressen uppdraget att ge Bertil Rignäs medieträning samt bistå med rådgivning kring kommunikationen. Göteborgs stads kommunikationsdirektör Helena Mehner säger att hon själv förespråkade öppenhet och att Bertil Rignäs skulle medverka i Uppdrag granskning. Göteborgs stads informationspolicy är också mycket tydlig när det gäller öppenhet och transparens vid tillfällen som detta. JKL förordade däremot att Rignäs inte behövde låta sig intervjuas i programmet utan att han kunde svara med ett mejl.

Jag kan förstå att det i vår mediala tid då och då finns behov av att ta hjälp av personer som har professionell kompetens i hur man bäst möter media. I det här fallet valde Bostadsbolaget att betala 145 000 kronor för att diskutera med en PR-firma hur man skulle mediehantera ett felaktigt inlämnat kvitto om 600 kronor.

Om GT/Expressens uppgifter stämmer så är det inte bara Bostadsbolaget som har anledning att ta sig en funderare över hur detta kunde gå så illa. Även JKL:s anseende är skadat genom en rådgivning som uppenbarligen fick så katastrofala konsekvenser för alla inblandade, från Bertil Rignäs som människa till skattebetalarna i Göteborg.

Ras och rasism i svensk och amerikansk politik

Sedan en tid pågår en debatt om huruvida medier bör etikettera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Debatten inrymmer egentligen tre olika frågeställningar. Dessa tre hålls ofta inte isär, vilket bidrar till förvirring och till att dölja de skiljelinjer som finns i debatten. För det första: Vad menar vi med "rasism"? För det andra: Givet vad vi menar med rasism, är det rimligt att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt parti"? För det tredje: Givet svaren på dessa båda frågor, bör medierna lägga till "epitetet rasistiskt" när man talar om Sverigedemokraterna? Mycket av oenigheten kring svaret på fråga tre bottnar i att man egentligen är oeniga kring, eller åtminstone osäkra på, svaret på fråga ett.

Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.

I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.

Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.

*

I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.

Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.

Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.

*

Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.

Kan Alliansen bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014?

Dagens väljarbarometer från Sifo bekräftar bilden av stabilitet och ett fortsatt överläge för de rödgröna partierna i den svenska opinionen. I denna mätning var det rödgröna försteget tolv procentenheter, 50.9 procent mot 38.9 procent.

Håller tiden på att rinna ut för regeringsalliansen? Nej, absolut inte om vi ser till rörligheten i väljarkåren. Det är viktigt att komma ihåg att i Sifos väljarbarometrar i december 2009 och i januari 2010 - det vill säga närmare valet än vad vi är nu - var de rödgrönas försprång 11.4 respektive 10.3 procentenheter. Vi vet hur det gick den gången.

Uppförsbacken är svårare för Alliansen denna gången. För det första eftersom det sliter på att regera - det är i Europa i dag utomordentligt ovanligt att en regering med samma partier väljs om för en tredje mandatperiod. För det andra är det svårt att se de sakpolitiska förutsättningar som skall kunna vända vinden för Alliansen. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, särskilt bland ungdomar. Folkpartiet har tappat skolfrågan, och kommer knappast att kunna ta ett framgångsrikt omtag på den. I frågor kring vård och omsorg har Socialdemokraterna sedan länge störst förtroende. Vilka är de sakfrågor som Alliansen skall kunna lägga till grund för en nytändning? Jag tar gärna emot tips i frågan.

Kanske att Alliansen också känner de sakpolitiska svårigheterna. I vilket fall är det två argument som Alliansen och Fredrik Reinfeldt nu fokuserar sig på. Det första är regeringsfrågan. Helt klart är regeringsfrågan en svag punkt för Socialdemokraterna och de rödgröna, men som jag tidigare klargjort tror jag inte den är tillräcklig för att avgöra på valdagen. Jag rekommenderar också Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls sympatiska text i frågan.

För det andra betonar Fredrik Reinfeldt ständigt att de rödgrönas försprång har sin grund i att oppositionen brukar ligga högt i opinionen under mellanvalsperioder - när valet närmar sig jämnas skillnaderna ut. Reinfeldts resonemang ger kanske tröst för moderata tigerhjärtan. Problemet med hans resonemang är bara att det inte stämmer. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat så "finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår". Ser man till Sifos undersökningar är blockskillnaderna i stället "faktiskt mindre under icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt signifikant."

Nej, loppet är absolut inte kört för Alliansen. Men jag väntar fortfarande på en begåvad analys som visar hur Alliansen skall gå till väga för att bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014.

Håller Alliansen på att tappa greppet om regeringsfrågan?

Just nu pågår en intensiv debatt om vilken sida som är mest tydlig eller otydlig i regeringsfrågan. Stefan Löfvens och Carin Jämtins artikel på DN Debatt i förra veckan - där de berättade att Socialdemokraterna inte vill föregripa valresultatet, men gärna ser samverkan över blockgränserna - kritiserades av Alliansen för otydlighet i hur partiet såg på regeringsfrågan. Skulle till exempel Vänsterpartet ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering eller inte? Stefan Löfven pressades även hårt på den frågan av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda i Sveriges Television.

Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.

Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:

Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som växer fram under valåret.

Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.

Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?

Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora  frågetecken.

Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.

Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.

Bertil Rignäs avgång nödvändig - usel krishantering förvärrade situationen

Uppdatering onsdag kl 18.45 återfinns längst ned i posten.

Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.

Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.

I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.

Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.

Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.

Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.

Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.

Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.

Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.

Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.

En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget. 

Striden om Obamacare. Obama tappar viktigt momentum

President Barack Obama förlorar viktigt momentum i genomförandet av sin prestigefyllda, men kontroversiella, vårdförsäkringsreform Patient Protection and Affordable Care Act, eller Obamacare som den vanligen kallas. Just när Republikanerna är politiskt försvagade och upptagna av interna strider stöter Obama på två motgångar angående Obamacare som kan få långvariga konsekvenser.

Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.

Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.

I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.

Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.

Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.

Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society. 

Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.

Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?

De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.

Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".

Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)

Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.

För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.

För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.

För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.

Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.

Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.

Efter S-besked i regeringsfrågan - vad händer nu med blockpolitiken?

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan innebar att partiet uttryckte en vilja att efter en eventuell valseger 2014 samarbeta över blockgränsen. Besked har följts av en debatt om blockpolitikens vara eller inte vara i svensk politik.

Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.

Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa. 

Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.

Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.

Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.

En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)

I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.

Offensivt besked från Socialdemokraterna i regeringsfrågan

Det är en mycket skickligt smidd artikel som Stefan Löfven och Carin Jämtin i dag publicerar på DN Debatt. Socialdemokraterna ger nu sitt besked i regeringsfrågan. Beskedet är offensivt. Socialdemokraterna går till val på eget mandat, med eget valmanifest. Medborgarnas val får sedan utgöra underlag för vilken regering som kan bildas.

Stefan Löfven och Carin Jämtin stänger inga dörrar, utom till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet lyfts fram som "en naturlig samarbetspartner", men i artikeln betonas att Socialdemokraterna även har "en del gemensamt även Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet".

Socialdemokraternas valda linje är offensiv i två avseenden. För det första ger den partiet maximal handlingsfrihet efter valet i september 2014. För det andra markerar partiet att man inte tänker låta sig tvingas av Fredrik Reinfeldt att låsa regeringsalternativen före valet.

Allianspartierna kommer nu naturligtvis att rasa och hävda att väljarna inte fått något besked alls. Det är båda sant och osant. Det är sant på så sätt att Socialdemokraterna vägrar låsa sig vid ett visst regeringsalternativ före valet. Det är osant på så sätt att Socialdemokraterna nu verkligen informerat medborgarna om att partiet vill avvakta valresultatet för att därefter på grundval av valresultatet inleda regeringsförhandlingar med andra partiet (i första hand Miljöpartiet, därefter Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet). Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa båda tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.

Själv tror jag inte att beskedet på kort sikt kommer att påverka folkopinionen i någon betydande utsträckning. Internt kommer vänstern inom Socialdemokraterna att betrakta det öppna flirtandet med Folkpartiet och Centerpartiet med viss oro. Men det blir absolut ingen intern stridsfråga. Först gäller det att vinna valet. Först därefter kommer interna synpunkter på med vem Socialdemokraterna skall bilda regering att luftas mer offentligt.

Jag kommenterar Socialdemokraternas besked till TT, bland annat här.

Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio

Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.

Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.

Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.

På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.

Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.

I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?

Rasfrågan och behovet av sovmorgnar. Två fadäser i Bill de Blasios kampanj

Bill de Blasios väg mot seger i tisdagens borgmästarval i New York ligger fortfarande spikrak. Frågan är egentligen bara om han kommer att vinna över sin konkurrent Joe Lhota med mer än 40 procentenheter eller ej. I den senaste mätningen var de Blasios försprång 41 procentenheter - 65 procent för de Blasio mot 24 procent för Lhota.

Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.

Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.

Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".

Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.

Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.

Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.

Digitalisering och demokratisk öppenhet vs borr och vinkelslip

Jag har inte kollat om "borr och vinkelslip" trendar på twitter. Ordkombinationen är i alla fall varje rubrikmakares dröm, efter de hårresande och rent ut sagt vämjeliga interiörer från Storbritannien som kommit i ljuset de senaste dagarna. Den brittiska underrättelsemyndigheten Government Communications Headquarters (GCHQ) beordrade tidningen The Guardian att lämna ut känsliga dokument om amerikanska NSA:s avlyssningsprogram, dokument som tidningen erhållit via Edward Snowden. Om tidningen vägrade hotade GCHQ med domstol. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger valde då att hellre än att lämna ut dokumenten förstöra den Mac Book Pro vari dokumenten lagrats med för ändamålet särskilt inköpt borr och vinkelslip.

Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.

Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?

Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).


Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.

Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål. 

Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.

Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring  problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.

Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray

Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.

När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-) 

Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige. 

Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.

Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.

Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.

Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.

Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.

Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...