Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?

De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.

Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".

Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)

Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.

För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.

För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.

För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.

Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.

Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.

Lena Adelsohn Liljeroth och problemet med att bli en del av ett konstverk

Den så kallade tårtaffären där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var med och skar upp en tårta som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper, har väckt stor uppmärksamhet, såväl nationellt som internationellt. Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturministerns avgång och European Network Against Racism (ENAR) vill att Fredrik Reinfeldt tar avstånd för den "rasistiska incidenten". Internationella media som BBC, Al Jazeera och The Guardian har uppmärksammat händelsen.

Jag blir inte upprörd. Makode Lindes konstverk är entydigt anti-rasistiskt och utgör en opinionsyttring mot kvinnoförtryck. Provocerande, men tydligt i sitt budskap. Lena Adelsohn Liljeroths bekymmer var att hon genom att skära upp tårtan och skrattande mata den skrikande, karikerade svarta kvinnan med en tårtbit blev en del av konstverket, av installationen. Kulturministern fick illustrera den aningslöshet som ofta ligger till grund för förtrycket.

Lena Adelsohn Liljeroth känner sig uppenbart i efterhand lurad och lite dum av det inträffade. Med facit i hand borde hon avstått från att skära upp tårtan. Lika stort värde vi tillskriver den konstnärliga friheten måste vi tillskriva individens - i det här fallet ministerns - rätt att avstå från att bli en del av ett konstverk. Men ministern blev överrumplad och lyckades inte läsa situationen rätt. Det är mänskligt och jag är inte helt säker på hur jag själv hade lyckats hantera situationen.