Det finns åtminstone två fel man kan begå när man bedömer partisympatiundersökningar. Det första felet är att man drar för långtgående slutsatser av en enskild mätning, särskilt om alla förändringar ligger inom felmarginalen. En mätning är ingen mätning, är en god utgångspunkt. Det andra felet är att man är så fixerad vid antagandet att alla icke-signifikanta förändringar är ointressanta att man missar långsiktiga opinionsförändringar. Om Socialdemokraterna till exempel ökar med 0.5 procentenheter flera mätningar i rad är varje enskild ökning inom felmarginalen, men sett över tid blir förändringen så småningom signifikant.
I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."
I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.
Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.
För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.
6 kommentarer:
Det ligger en hel del i det du skriver. Intressant att utgångsläget är marginellt bättre idag i jämförelse med situationen i mätningen för fyra år sedan. Dock tror jag att vi får en socialdemokratisk regering, men hur konstellationen i övrigt ser ut beror naturligtvis på valresultatet.
Det där med statisk signifikans är lurigt.
Vid upprepade mätningar av samma variabel så kommer genom slumpen, förr eller senare, en mätning att bli signifikant ( hur ofta beror på den satta signifikansnivån, 95%, 99% etc.).
Därför bör egentligen signifikanskriterierna skärpas ju fler undersökningarna/mätningarna blir.
Fishers korrektion kallas den lilla statistiska finess som kan användas vid upprepade mätningar.
En fråga till herr statsvetaren som inte har med bloggposten att göra. Anta att S+MP+V får 174 mandat efter valet. Anta att SD får ett antal mandat. Anta att "det enda oppositionspartiet" säger att de tänker lägga ner rösterna vid en förtroendeomröstning om vilken som helst regering. Kan talmannen då föreslå antingen en rödgrön eller en alliansmärkt minoritetsregering?
Anonym 11:48 Talmannen har i princip handlingsfrihet att ge vem hen vill i uppdrag att bilda regering. Sedan är det riksdagen som röstar.
Grundläggande statistiskt feltänk, Ulf.
Alla förändringar inom felmarginalen är inga förändringar alls eftersom de definitionsmässigt faller inom slumpvariationen.
Att tala om tendenser eller trender går helt enkelt inte utan någon statistiskt säkerställd förändring.
Hur gärna man än vill :-)
Anonym 7:53. Du blandar ihop variationer mellan olika opinionsundersökningar med den "verkliga" opinionsutvecklingen. Opinionsundersökningar som visar på små, successiva (icke-signifikanta) förändringar kan vara ett uttryck för verkliga förändringar i opinionen. Det kan vi bedöma först om vi ser dem i ett längre tidsperspektiv.
Skicka en kommentar